Julia Eriksson

Vårars blåhet, badens renhet, alltings helhet

Vädret utanför fönstret ger känslan av obligatorisk friluftsdag på vårterminen i åttan. Knallgröna träd, sju grader och regn, iskalla fingrar som försöker fånga en lyra, första andra tredje bränd! Tur att man blev vuxen och färdig med friluftsdagarna, nu köper man skaljacka från Houdini och påsväska från Klättermusen och står i samma regn, i samma kyla men kallar det för hike och gör livsstilscontent istället. Rimligt. Idag ska jag nog se till att hålla mig inne ändå. Det är halvdag på banken och jag har ett 500-bitarspussel att lägga, en bok att hämta på biblioteket och ett syprojekt jag vill börja på. Jag är dock på ett ypperligt blogghumör så här kommer först en liten summering över saker som hänt den senaste tiden.

I samband med att vi höll på att fixa på balkongen så flyttade jag runt på våra växter och förgätmigejen lämnade fina spår inomhus av blå blommor. Hur kan de vara så små och perfekta?

Jag såg även blått i vårt sovrum och kom att tänka på den här dikten av Bodil Malmsten. Visst är det något med vårars blåhet, ett ständigt stråk, en nyans av blått.

Jag lät mig inspireras av det när jag valde kläder i alla fall. En knälång himmelsblå kjol med blommor, förmodligen från 90-talet någon gång och till det en gammelrosa ulltröja.

Mjukt svart hårband för ännu mer 90-talskänsla plus flätad väska och smutsrosa balettsneakers.

Jag gick på en gedigen second hand-runda mellan Zinkensdamm och Slussen men hittade ingenting. Det enda jag köpte var en glass med pistagesmak, den var god!

En annan dag fann jag mig under blommande träd. Här hade jag varit på Ikea city och köpt en balkonglåda.

Inspirerad av de mjuka vita blommorna tog jag fram min blommiga scarf som jag köpte i Antibes förra våren och knöt den i håret.

Vi har äntligen fått upp våra speglar i lägenheten så nu har jag inte bara en utan två helkroppsspeglar att fota outfits i. Hoppas att ni inte misstycker till mer kläddokumentation framöver.

För prick en vecka sedan jobbade jag hemifrån och deltog i en sju timmar lång digital ledarskapsutbildning. På lunchen svängde jag ihop en snabb pasta med tomat och aubergine som jag åt ute i solen samtidigt som jag pausade hjärnan från självutveckling för en stund.

På kvällen begav jag mig till Slakthusområdet för en Sacred Sauna-session med Linn & Anna som jag fått i födelsedagspresent av dem. Jag tyckte det var så trevligt! Bra balans mellan lugn och intensitet, kul med lite ritual och mer givande än ett långsamt spabesök där jag bara går runt och blir rastlös.

Jag kände mig alldeles mjuk och ren i kroppen när jag gick hem efteråt.

Och på vår gamla gata såg jag hur häggen slog ut. Tänk att vi är prick där nu, alldeles mellan hägg och syren.

Här är jag en morgon innan det var dags att sticka till jobbet. I mitt huvud har jag börjat skriva en essä om hur jag ser en Kul byxa™ som ett basplagg i min garderob, kanske får ni ta del av den sen. Jag tänker generellt mycket på kläder nu, men inte på ett måste köpa det och det -vis, utan som i ett försök att förstå vad jag verkligen gillar och varför. Kanske är det Sardellens intressanta klädbloggande som fått in mig på de banorna.

På lunchen tog jag en behaglig löptur runt sjöarna vid jobbet. Viskade Solnas Central Park för mig själv när jag tog den här bilden och skrattade lite.

På fredagskvällen var Nawar ute med en kompis och jag hade inga planer så jag gick till Ica och köpte allt som är gott och åt det samtidigt som jag lyssnade på Rosalía på hög volym och läste ikapp ett gäng bloggar. En underbar stund.

Grand aioli med grönsaker och potatis, en bit ost, en näve rökta respektive kokta räkor. Tack.

På lördagen satt jag på balkongen och läste ut den här boken som inte kvalade in på boktipslistan dessvärre. Jag tyckte den var alldeles för lång, ibland lite övertydlig i sin gestaltning och så innehöll den alldeles för många låtcitat.

Senare på eftermiddagen drabbades jag av den lamslagna känslan av att vara ful i allt men efter mycket om och men tog jag på mig jeans och en tröja och gick till Malin på middag. Hon lagade en skaldjurspasta och jag hade med en tiramisu som vi åt till efterrätt.

På söndagsmorgonen gick jag förbi min favoritskylt när jag var på väg för att köpa fika.

Sedan fortsatte jag till Reimersholme där jag träffade Linn & Anna igen på en brygga för ett dopp. Det var en så fin förmiddag, vi satt kvar länge och soltorkade, såg kajakpaddlarna som gled förbi och pratade om allt som stundar. Sedan gick vi hem till mig och jag bjöd på husesyn och fikat jag köpt tidigare.

På eftermiddagen tog jag en lång springtur läng Norr Mälarstrand och runt hela Söder med ett lätt rosigt ansikte som resultat. Jag fick lite Stockholm Maraton-fomo men landade i att det var rätt beslut att inte springa i år även om jag gärna hade gjort det någon mer gång.

Sedan avslutade jag helgen med min nya korsordstidning som trillat in i brevlådan från en okänd välgörare, men som gjorde mig mycket glad.

Det var allt för nu. Hoppas att ni slipper ha friluftsdag idag och att ni ägnar er åt något trevligt istället. Vi hörs!

Äntligen balkongsäsong

Ett av våra önskemål när vi gick på lägenhetsvisningar var att det skulle finnas balkong. Jag har haft det i ett av mina tidigare boenden och tycker det är så trevligt att kunna sitta ute och äta frukost, odla lite örter att använda i matlagningen, läsa en bok i solen utan att behöva packa en väska och ge sig ut, eller bara få slå upp dörrarna ordentligt och vädra. När vi till sist hittade vår lägenhet och insåg att den hade balkong i söderläge blev vi mycket glada. Nu har vi bott här i en månad och det finns fortfarande mycket kvar att göra för att komma i ordning i vårt hem, men balkongen är ett av ställena där vi faktiskt känner oss ganska klara.

Välkomna ut! Balkongen ligger mot innegården så här är det ofta tyst, lugnt och ganska vindstilla. Nu i maj har vi direkt solljus från 9 till 16 ungefär.

Här är min nya favoritplats om helgerna med kaffekopp och bok nära till hands.

Träbrädorna skrubbade vi noga med linoljesåpa och behandlade med träolja. Sedan köpte vi salviagröna utemöbler från Mio med ett litet bord och två stolar.

I blomlådorna från Ikea och Lagerhaus odlar vi olika örter som vi gillar att använda i matlagningen. Två sorters mynta, thaibasilika, persilja och oregano. I krukan på bordet växer timjan.

Vi har också en trälåda från Ikea som fungerar som extra sittplats när vi har vänner över på besök. Där står också tre krukor med lavendel, basilika och förgätmigej.

I några större krukor har vi aubergine och chili som vi köpte som färdiga plantor på Plantagen. Vi försöker också att odla bondbönor själva som vi hoppas kommer upp snart.

Igår kväll hängde jag upp en ljusslinga som kan få lysa när solen har gått ner. Vi har också en liten bärbar elektrisk oljelampa som jag fick i födelsedagspresent som ger ett bra sken.

Nu håller jag tummarna för en riktigt lång balkongsäsong så att jag kan få sitta här länge och njuta.

Tack och hej från vår lilla oas på Söder!

Boktips: 6 läsvärda romaner

Sedan årets början har jag läst ut arton böcker, vilket ger ett stadigt snitt på en i veckan. Det har varit mestadels romaner, någon fackbok och en enstaka diktsamling. Mycket har varit helt okej bra, ni vet klassiska 3 av 5-betyg, och en del riktigt bra, glädjande nog. Här är sex tips som placerat sig högt på min personliga betygsskala av det jag läst hittills.

Av månsken växer ingenting av Torborg Nedreaas
Romanen Av månsken växer ingenting kom först ut i Norge 1947 och har nu getts ut på nytt i en fin översättning av Cilla Naumann. Hela romanen utspelar sig under en enda natt då en kvinna möter en man på en järnvägsstation och följer med honom hem. Från den sena kvällen till morgonens ankomst berättar hon sin historia och tar oss igenom den omöjliga, olyckliga kärlekens smärta. Det här är en stark och tät bok fylld av hopplöshet och mörker, samtidigt är den skriven med en självklarhet och närvaro som letar sig rakt in under huden. Nedreaas berättar om ensamhet, kvinnoförtryck och klass och hon gör det på ett sätt som får boken att kännas skrämmande aktuell, även 80 år senare.

Liken vi begravde av Lina Wolff
Lina Wolff har en förmåga att skriva fängslande, litterära berättelser om karaktärer man sällan mött. Hennes senaste roman, Liken vi begravde, belönades med Augustpriset förra året och är precis sådär lagom märklig som jag vant mig vid. Här får vi möta systrarna Jolly och Peggy som växer upp som fosterbarn i en by någonstans i Skåne. Det är en mörk plats, fylld av fördomar och misär, men genom allt strömmar också en vilja att slå tillbaka och ett evigt sökande efter revansch. Mänsklighetens många sidor skildras på ett rakt och drivande sätt och under berättelsens gång börjar jag att tvivla kring vad som faktiskt är gott eller ont. Jag, som vanligtvis har väldigt lite till övers för deckare, thrillers och all typ av true crime, slukar här bisarra mordhistorier och detaljerade våldshandlingar utan problem och det är bara för att Lina Wolff skriver så självklart och bra. När romanen är slut kan jag bara lyfta på den imaginära Lantmännen-kepsen och tacka.

Spricktand av Tanya Tagaq
I Spricktand följer vi en inuitflicka som växer upp i en liten arktisk stad i norra Kanada, långt borta från allt. Det är tidigt åttiotal och tillvaron präglas av tristess, sexuella övergrepp och våld. Ett tillstånd som främst motas av att sniffa lim, leta fimpar och ställa till med bråk, men också att genom att ta tillflykten till naturen. Tanya Tagaqs bok är svår att placera i ett fack. Den är mörk, mystisk och mycket olik annat jag läst. Hela tiden balanserar vi på gränsen mellan prosa och lyrik, mellan nattsvart djup och glödande norrsken. De ständiga kontrasterna hos naturen och människan, våldsamhet och lyckorus gör det till en läsupplevelse som dröjer sig kvar länge.

Det blev ingenting av Katarina Soldan
Den tidigare hyllade skådespelaren Hedvig är på dekis. Från att som ung och lovande ha fått stå på scen och tagit emot en guldbagge kämpar hon nu, som närmare 30, för att komma in på scenskolan. Hon vet att hon borde ge upp, men varje gång dyker det upp något som får henne att hoppas. Under en sommar som kantas av lögner och uppbrott träffar hon den markant yngre Sophie som får något att hända i henne. I tre olika delar får vi följa Hedvig, Sophie och deras gemensamma resa som sakta men säkert rör sig utför. Katarina Soldan skriver genomgående med ett högt tempo och tydligt driv. Det blev ingenting är en lättläst historia fylld av gränslösa karaktärer och tvivelaktiga beslut. Jag upplever att den har ett visst tapp i mitten, men slutet landar skarpt i den där olustiga känslan som hela tiden funnits med genom läsningen. Soldan duckar inte för att lyfta synder och begär och det finns något mycket uppfriskande i det.

Jag som aldrig känt en man av Jacqueline Harpman
Djupt nere under marken sitter trettionio kvinnor fängslade i en bur. De har ingen aning om var de befinner sig och hur de har hamnat där. Dagarna smälter samman i en kompakt massa och hela tiden övervakas de av beväpnade vakter. I ett hörn sitter en fyrtionde fånge, en flicka som är betydligt yngre än de andra. Hon har inga minnen utifrån buren, ingen bild av den värld hon fått beskriven för sig av de andra. En dag börjar hon att tänka, hon ifrågasätter den hopplösa tillvaron och försöker att vidga sina vyer, trots burens snäva begränsningar. När så kvinnorna plötsligt får en chans att fly, spelar den unga flickan en avgörande roll i deras överlevnad. Jag som aldrig känt en man har jämförts med mästerverk som Väggen av Marlen Haushofer och visst finns det likheter i det isolerade världsbygget, de filosofiska tankarna, det existensiella drivet. Mina förhoppningar på romanen var höga och läsningen är fängslande med ett tydligt driv, men språket är dock lite av en besvikelse. Kanske är det översättningen till svenska som inte helt håller måttet? Oavsett så tycker jag att det är en bok värd att läsa, skriven på ett unikt tema med tankar som tenderar att dröja sig kvar.

Våran pojke av Mikael Yvesand
Efter den hyllade debuten Häng City är Mikael Yvesand tillbaka med romanen Våran pojke. Den handlar om Johan som växer upp i ett litet samhälle någonstans i Sverige. Här är det mesta vanligt och småtrist på ett 90-talsbarnvis. Han och kompisarna kollar på tv, gräver hål i sanden, driver runt och försöker få något att kännas. Tills så en dag då vännerna har försvunnit och Johan plötsligt mördar en ung kvinna och en liten pojke, utan att riktigt förstå varför. Vad som inleds som en komisk samtidsroman är nu en helt egensinnig berättelse där allt mer underliga saker börjar att ske. I början försöker jag att förstå, sedan ger jag mig hän och finner boken helt perfekt märklig, eller som karaktären Danne skulle sagt: ”öööö normalt”. Mikael Yvesand har en otroliga förmåga att leka med språket och hitta de mest igenkännbara referenserna och finstämda metaforerna, som hans beskrivning av stjärnhimlen som saltkorn på en McDonaldsbricka. Jag skrattar fortfarande inombords när jag tänker på stycket där Timo anklagar Eurotroll för att ”tro på Skurt” och när jag lägger ifrån mig boken har jag en stark vilja att få diskutera den och dess absurda karaktärer med någon.

Har ni läst något riktigt bra på sistone?

Andra halvan av april

Hej från sekretären i vardagsrummet! Jag sitter på just den här platsen och skriver nu. Under dagen har jag sett skuggorna flytta sig på golvet, solens strålar leta sig in genom fönstren. Jag tänker att det är när man lärt känna ljuset i en lägenhet som man känner sig hemma på riktigt. Ännu är jag inte riktigt där, jag överraskas ibland, stannar upp och iakttar, tur att det finns gott om tid att lära. Nu har vi bott här i drygt två veckor, låt oss titta på vad som har hänt i livet sedan vi flyttade in.

Det har blivit vår på riktigt. Under en löprunda såg jag att vitsipporna slagit ut och bildat en mjuk bädd. Jag ville lägga mig ner och vila bland dem, andas in den där pigga gröna doften.

En morgon var jag bjuden på bokfrukost och fick dricka kaffe och lyssna på författarprat. Trevligt! Jag skyndade mig mot jobbet sedan med bokpåse i handen och raska zebrasteg.

En annan dag åt jag hemmajobbslunch på den högst sporadiskt inredda (eller säger man utredda?) balkongen. Till helgen kommer mina föräldrar upp och då tänker jag att vi tar bilen för att handla utemöbler. Vi ska bara lista ut vilka vi ska köpa först.

Två starka färgklickar. Min röda saknade kostym som jag plockade fram från de magasinerade lådorna och en stor bukett tulpaner som jag fick när jag fyllde år.

Mer färg i form av mjuka pasteller. Jag tänker alltid på Annika i Pippi Långstrump när jag kombinerar gult och rosa.

Malin, Nawar och jag gick och såg Lars Noréns Personkrets 3:1 på Stadsteatern. Den var bra och mörk, allra bäst var den andra akten som blev extra stark.

Förra helgen överraskade vi Linn och Laurenz med babyshower. En hel hög med folk var vi som samlats, lyckost den lilla bebisen som har så många fina vuxna omkring sig och världens bästa föräldrar.

Så här såg jag ut på vägen därifrån. Willys-kassen i högsta hugg för jag hade handlat mat då vi skulle ha kompisar över på kvällen. Första middagsbjudningen i lägenheten och vi hade panikpackat upp lådor hela morgonen för att bli någorlunda klara. Ändå ett bra trick att bjuda hem folk snabbt så att man får en deadline och slipper leva bland kartonger alltför länge. Eller ja, nästan för jag skriver detta med två kartonger bakom mig och ännu fler i rummet intill.

Men sakta börjar det ta form även om mycket är provisoriskt. Taklampans upphängning till exempel och de där kartongerna med tavlor som ska få komma upp på väggarna. Väggarna ja, som vi har tänkt måla en vacker dag. Nåväl, vi har gardiner i alla fall och det har vi enbart för att de förra ägarna lät dem sitta kvar, annars hade det nog dröjt minst ett år innan det skulle komma på plats.

En sak i taget. Först bokläsning med kaffe på balkong.

Sedan en andra rensning av grejer när allting packas upp. Det mesta ovan hamnade på Vinted.

Under en löprunda på Reimersholme såg jag att körsbärsträden slagit ut. Vad fascinerande det är med saker som nästan alla tycker är vackra, man märker hur både tanter, hundägare, småbarn, mellanchefer, tonåringar och löpare har svårt att inte stanna till och titta upp.

Tittade jag ner förra veckan kunde det däremot se ut såhär. Ljusblå ull och chokladbrun manchester. Eller bara punschrulle från topp till tå.

Lagom till att vi äter middag brukar solen ha nått runt huset och lyser in i köket, har jag lärt mig. Den här dagen åt vi caesarsallad med bakad sötpotatis och halloumi. Allting extra orange i golden hour-ljuset.

Jag ser fram emot en sommar av solnedgångar här. Nu är vi också i stunden av att allting blir lite, lite grönare för varje gång man tittar ut genom fönstret. Om man sitter där tillräckligt länge kan man nog se träden slå ut i realtid.

I fredags tog vi en aw efter jobbet på vårt vanliga ställe, Tropical Un pezzo D’italia. Äntligen helg, äntligen uteserveringsväder.

I Kungsträdgården rådde kollektiv körsbärsblomshypnos.

Och jag följde upp med körsbärsläsk och pizza på 800 grader slice. Var tvungen att ta en tugga av varje för att se vilken som var varmast.

I söndags hade vi vårstädning i föreningen följt av korvgrillning. Extra viktigt att vara med första gången och hälsa på alla nya grannar. I och för sig tycker jag att det alltid är viktigt att vara med, tror det är stärkande för karaktären och gott för själen att sopa löv och bära trädgårdsmöbler tillsammans.

Inspirerad av fixandet tog jag tag i att skura golvet på vår balkong med linoljesåpa. Det gick från grönbrunt till trärent, vilket var väldigt tillfredsställande.

Under tiden lagade Nawar högrevstacos som vi åt till söndagsmiddag och förmodligen äter hela denna vecka också. Älskar rester. <3

Snart väntar en långhelg med tjugo grader och sol, föräldrar på besök och mer fix i lägenheten. Kanske spikar vi upp någon tavla, kanske kommer vi fram till hur vi ska göra med handfatet och kommoden i badrummet, kanske får vi i ordning på balkongen, kanske nöjer vi oss med att se hur ljuset faller in över golvet och känner oss lite mera hemma.

Fest och terapi

Det är fredag och vi är på en fest på en privat psykologmottagning. På vägen dit passerar vi fulla tonåringar med studentmössor, de står i drivor utanför Max vid Medborgarplatsen och skrålar, ramlar ihop med varandra, bär likadana jeansjackor, räknar ner till den stora dagen, då de ska bli vuxna på riktigt. Jag tittar på dem och tänker att det var sjutton år sedan jag tog studenten, det är en evighet, ett helt halvt liv har gått sedan dess. I hallen ombeds vi ta av oss skorna, det är så man gör på mottagningen, det finns tofflor att låna om man önskar, sedan går vi runt i rummen, sitter i terapisofforna med en burk tuborg i handen, lyssnar på karaokesången som skrålar på andra sidan väggen. Jag tänker att det känns tryggt att vara på fest bland så många psykologer, som att det alltid finns någon som kan lägga en lugnande hand på ens axel om det skulle behövas, kanske är det för att jag så ofta varit på fest med reklamare, sådana som jag själv som bara vill uppåt och framåt, fyllas av oss själva, levitera iväg under kvällen, flykten framför allt. När klockan är ett är vi sist kvar och det är dags att gå hem, Götgatan är under ombyggnad och trottoarerna uppgrävda, vi promenerar mitt i gatan, bilvägen avspärrad av stora betongsuggor, bakom oss krossar någon en flaska mot asfalten och blir genast ombedd att plocka upp. Jag känner mig matt på ett sätt som man gör när man har pratat om sig själv bland främlingar i timmar, berättat om sitt jobb, sina studier, sin ålder, sin framtidsplan och sin historia. Väl hemma i sängen faller jag in i en djup sömn så fort huvudet träffar kudden, jag drömmer att jag är i ett främmande land och sorterar lådor, de tycks aldrig ta slut. Morgonen därpå vaknar jag med hamsterhjärta pickandes i bröstkorgen, det är som att hela veckans ackumulerade känslor väljer att komma ikapp, jag drabbas av alltings allt och önskar mig tillbaka till den fasta soffan i terapirummet, skålen med näsdukar, den mjuka pläden och fåtöljen mitt emot. I en timme ligger jag och stirrar på himlen utanför, molnen som sakta rör sig, solen som spricker fram, vädret som visar upp sig, det regnar, det snöar, det haglar, fåglarna håller flyguppvisning bland hustaken. När det mesta blåst förbi lägger du dig bredvid mig på sängen, du placerar en lugnande hand på min axel, sedan frågar du om vi ska gå och kolla på krukor tillsammans, jag viskar ja och reser mig.

Du ska få god markkontakt och svindlande takhöjd med stuckaturer

När jag vaknar på morgonen känns åldern fysiskt i kroppen. Händerna värker, armarna är svåra att lyfta, på vänster knä två stora blåmärken, det ena kommer från hörnet på det massiva soffbordet i furu, det andra minns jag inte, förmodligen någon av alla sextio kartonger vi bar in igår. Jag vaknar till en ny dag, min födelsedag och jag gör det på en ny plats, men bredvid någon som känns väldigt hemma. I taket en ensam sladd, två märkliga hål vi behöver spackla igen, under fötterna nyslipade golv, långa mjuka brädor som löper genom alla rum. Överallt lådor och möbler, en hinderbana att ta sig genom, en ny ordning att upprätta, vi får ta det metodiskt, sakta skapa struktur, långsamt göra hem. I köket väntar en milsvid utsikt, vi letar fram udda koppar, lokaliserar en skärbräda och tre knivar i lådorna, dukar upp en födelsedagsfrukost samtidigt som vi ser ut över löparna på Västerbron, kajakpaddlarna i Pålsundet och jag tänker för mig själv att jag har aldrig varit så gammal och aldrig känt mig så rik som nu. Tänk att jag fick allt.

Med alltings säkerhet högst ovisst och helt självklart

Jag var ute och sprang på lunchen. Solen lockade genom fönstren, jag kollade prognosen, tio grader och klarblå himmel, perfekt, plockade fram shortsen ur lådan, benen blekt vintertorra men pigga, morgonkaffet i vaderna, ett lugnt återhämtningspass på schemat, 35 minuter enkel löpning. Innan jag stängde ytterdörren ett infall och ett val, en spellista från en morgon när jag skulle springa genom Rom, varje låt en tillbakaslungning till den här tiden för tre år sedan, klia stjärnfall över ryggen, gör mig modig, hur jag sprang ner från min lägenhet, tog backen förbi kapellet och parken, plötsligt runt hörnet Colosseum, vidare genom den tusenåriga staden, längs Tiberns vatten, under trädens skugga. Nu springer jag uppför gatan och ner mot kajen, krokus på rad likt kyrkosångare, må gud välsigna dig med tålamod, vägen längs Söder Mälarstrand, skarpt glitter på vågorna, glada pudlar som studsar fram, en gullig tant i blåsippsblå basker, låt mig tycka om dig, låt mig tycka om mig själv för ett slag. På bänkarna längs vattnet pensionärerna med kaffetermos och gångstavar, ansikten vända upp mot himlen, slutna ögon, smälta leenden, jeg ville bare ringe og si hei, känslan av att vara exakt samma som då men också någon helt annan. I den lilla parken magnolians blommor, jag stannar till, ljusrosa blad mot allting blått, duken uppspänd över mig, ögat vandrar och strax där bakom skymtar en ny port att öppna, tänk om jag vetat då, så många dörrar jag en dag ska få kalla mina, så många gator jag har kvar att springa och det enda jag kan vara säker på är att jag inte har en endaste aning, isn’t everything life.

Vårstilen 2026

Men hjälp, det är ju redan april! Hög tid att presentera vårstilen med andra ord, även om vädret lämnar en del att önska. Kanske är det viljan att hjälpa vårblomningen på traven eller bara en motreaktion på allt dystert som händer just nu, men jag ser fram emot att vara lite extra färgglad och personligt klädd de kommande månaderna. Ungefär så här går mina tankar.

☞ Färgmässigt har jag fastnat med näsan i glassdisken, likt tidigare år. Jag vill ha smörgult, pistagegrönt, chokladbrunt, vaniljvitt, himmelsblått och jordgubbsglassrosa. Gärna i kombination med varandra, för varför välja en smak när man kan välja flera?

☞ Vad gäller material har jag fått dille på mjukt och skimrande siden just nu och vill ha det på allt: klänningar, byxor, kjolar, skjortor och långa kappor. Drömmen är Prada, realiteten är något billigare. Tur att det går att second hand-fynda.

☞ Mina svarta, chunky loafers börjar att falla i spillror och lika bra är väl det för jag är trött på alla skor som är det minsta klumpiga. Istället vill jag ha nätta sneakers i balettstil (hittade ett par i rosa sammet från Nike som checkar boxen), ljusa ballerinaskor och gärna ett par tunna bruna loafers i mocka. Seglarskorna från föregående somrar får nog följa med i en säsong till också.

☞ I skorna stoppar jag en färgglad strumpa som matchar min outfit på bästa vis. Vid det har laget vet ni väl att Uniqlo är bäst när det gäller att erbjuda halva Pantone-kartan till strumplådan.

☞ Med tanke på att våren tenderar att vara en smula opålitlig har jag också förlikat mig med det faktum att strumpbyxor kan komma att behövas ett tag till. För att råda bot på tristessen tänkte jag byta de klassiska svarta mot tunna mörkbruna eller en zebramönstrad variant.

☞ På tal om zebror så får mina zebramönstrade jeans fortsätta behålla sin starka plats i garderoben och förhoppningsvis göra sällskap med lite andra roligt mönstrade byxor. Så fort jag får tillgång till alla kläder som jag magasinerat i mitt förråd ska jag också plocka fram mina par vita, ljusrosa samt solgula jeans som jag saknat.

☞ När det blir varmare är jag sugen på att bära preppy, lite längre shorts. Jag har ett par i vit denim som jag ser fram emot att bära igen och så tänker jag att jag ska hålla utkik efter ett par khakifärgade också. Dessa matchas gärna med skärp och skjorta eller en nättare kavaj.

☞ Jag har också ett par knälånga småmönstrade skira kjolar hämtade direkt från 90-talet. Dessa tror jag är fina att kombinera med en enkel vit T-shirt och svart läderkavaj. Finstickad tröja till också om det råkar vara kyligt.

☞ Generellt är jag väldigt sugen på kombinationen långärmad T-shirt med tryck tillsammans med en finare kjol. Det är något med det skrynkliga och avslappnade tillsammans med det flickiga och feminina som jag gillar.

☞ Så fort jag får tillbaka min symaskin har jag planer på att sy en liten påsväska att bära på armen likt en kul karamell. Jag har redan köpt ett skimrande grönt tyg med broderier på som jag hoppas kunna använda.

☞ Ja, överlag har jag höga tankar om allt jag ska skapa så fort vi har flyttat. Jag vill pärla halsband, sy klänningar och kanske försöka mig på att skapa en liten hatt. Målet är att komplettera min vår- och sommargarderob med ett par hemgjorda, helt unika, saker som gör den ännu mer personlig och kul.

Vi ses vid glassdisken i vår!

Snödrivor och klädhögar

Klädstaplarna i garderoben har vält. Högarna börjar mer att likna drivor nu, påminner om de där oformliga klumparna av smutsgrå snö som ligger kvar på återvändsgator i slutet av mars, smågrus likt strössel ovanpå, fjorton nyanser av fult. Jag tänker att jag borde ta tag i dem, klädstaplarna alltså, men inser att om mindre än en vecka ska de ändå packas ned och plockas upp på nytt, det får vara.

Med tidsomställningen kommer solen, i alla fall känns det så. Den gassar på genom våra fönster, letar sig in i burspråket, skapar skuggmönster på väggarna. När den ligger på som mest blir det tydligt att våra fönsterglas behöver putsas, pollen och avgaser och damm har lagt sig i ett spräckligt mönster utanpå. Jag lägger till det på min mentala att göra-lista men stryker det genast, det får vi ta i flyttstädningen istället.

I påskpackningen lägger jag en ljusgul ulltröja och en vit jumpsuit i denim. Tidningen Skriva, böckerna Spricktand och Av månsken växer ingenting. Löparskor, lång kappa och halsduk. Väderprognosen säger regn och blåst, plus sju känns som ett. Vi funderar på om det bara var under barndomens påskfiranden som det var soligt och varmt, som man satt utomhus och fikade, cyklade på torra grusvägar och tog fram grillen. Kanske är det likt jularna, man minns dem alltid som snöfyllda, men i själva verket var det bara så vart femte år.

Fyra dagar av ledighet stundar, sedan väntar packande, tillträde, renovering och flyttlass. Nya nycklar i händerna och uppstyrda staplar som långsamt får hitta sin plats. Oxveckorna är över, väntans tid är förbi. Vi står på krönet av backen, snart lägger vi fötterna på tramporna och känner hur det susar, vinden mot ansiktet, det går snabbare och snabbare, snöhögen längst ned på gatan är ett minne blott.

En marshelg fylld av vårpirr

Hej från tåget på väg mot Borås. Det gjorde nyligen en så kraftig inbromsning att väskorna gled längs bagagehyllorna och tågföraren hann ropa ”håll i er” innan det plötsligt tog tvärstopp. Som tur var var det bara något systemfel, så vi slapp bli stående strax utanför Laxå resten av kvällen. Nog om min tågresa, nu tänkte jag berätta lite om vad jag hittade på i helgen. När jag bläddrar framåt i kalendern tycks den vara fylld av flytt, födelsedagar och festligheter, men just den här helgen var ännu oplanerad och jag bestämde mig för att göra det bästa av den.

Helgen började starkt redan på fredagen. Först med en traditionsenlig aw med kollegorna på Tropical som ligger ett stenkast från vårt kontor. Sedan mötte jag upp Nawar och vi tog oss till 800 grader slice shop som öppnat igen efter sin renovering.

Där beställde vi peperoni- och margherita-slices, varsitt glas lätt rödvin och en portion tiramisu som flöt ut över tallriken. Den perfekta måltiden. Jag sa om vi gifter oss så vill jag ha det här på menyn.

På lördagen vaknade jag pigg och stackars N med förkylning. Jag lagade en vitaminrik frukost till oss och bestämde mig sedan för att ge mig ut på äventyr.

Ur en av lådorna under sängen rotade jag fram min gröna läderkappa som legat nedtryckt där sedan november. Det var strålande sol och femton grader varmt, så under stora delar av dagen gick jag runt och bar den på armen.

Jag tog tunnelbanan till Ropsten, därefter bussen till Lidingö och kom sedan fram till Millesgården. Där löste jag biljett och gick ut till skulpturparken och strosade runt bland tallar och avbildade gudar. Jag erbjöd mig att ta kort på ett kompisgäng med glada kvinnor och kände samhörighet med en tant som satt på en bänk och blundade mot solen.

I Annes hus var det dukat med starka färger i matsalen. Jag blev inspirerad av att alla tavlorna hade matmotiv, kul ju! Blev sugen på att göra något liknande i vårt nya kök, jag har redan två tavlor med matstilleben i min samling så det är ju en god start.

Jag tyckte också att det var inspirerande med en liten matta under skrivbordsstolen. Risken är väl bara att den korvar sig varje gång man skjuter ut eller in stolen, men det får man kanske ta.

I utställningen bland Carl Milles gipsfigurer hängde verk av Diana Orving. Så fint med det mjuka och böljande i kontrast till det hårda och skulpturala. De spröda verken fick mig att tänka på torkade löv eller ömsat skinn som blivit kvar, en markör av tiden som stannat upp.

Jag stod här länge och tittade på ljuset som slog in genom fönstret, en liten känsla av Medelhavet vid Värtahamnens inlopp.

Dagen bjöd på vårpirr i alla vrår. Det spritter i buskar och grenar och jag får spring i benen, en synkroniserad växtvärk.

När jag tittat färdigt på utställningen gjorde jag som tanten jag sett tidigare. Jag satte mig på en bänk i solen och läste de sista sidorna i boken jag burit med mig i väskan. Den var innehållsmässigt bra och gripande, men jag saknade ett sista uns av finess i språket, kanske var det översättningens fel? Det var i alla fall en väldigt trevlig plats att läsa på.

I en rabatt hittade jag de här små snöklockorna som kanske var den finaste lilla växt jag sett. Så perfekta och gulliga, som tagna ur en tecknad film. En ny favoritblomma!

Jag avslutade mitt besök med att kolla på Aalto-utställningen och hittade ett hörn jag ville flytta rakt in i. Sedan tog jag mig till Myrorna i Ropsten och kikade runt på alla tre våningarna men gick tomhänt därifrån.

Efter en stödkorv handlade jag mat och åkte hem för att laga middag. Sedan gick vi på bio och såg Project Hail Mary, vilket kanske inte var min starkaste filmupplevelse, men en lättsam och humoristisk sådan i alla fall.

På söndagen mötte jag upp Malin på Baggio kaffebar strax innan tio. Vi drack kaffe, jag åt en god baguette och så uppdaterade vi varandra om läget.

Sedan bestämde jag mig för att ta en söndagstur. Det blev 10 kilometer runt Södermalm och shortspremiär, också en känsla av vårpirr även om benen är bleka som två vaniljpinnar just nu.

På vägen hem handlade jag snabb energipåfyllning i form av havregryn och banan som fick bli till en skål gröt tillsammans med jordnötssmör.

På eftermiddagen hade vi tvättid vilket alltid blir lite trevligare med vår tradition. När vi kastat in det första lasset tvätt kilar vi direkt runt hörnet till Dello Sport och tar en kaffe eller som i detta fall till The Old Brewer för en alkoholfri öl. Lagom till att den är urdrucken kan man sedan kasta in omgång två i maskinerna.

Resten av kvällen ägnade vi åt klassisk söndagsadmin som bokande av flyttbil, ifyllande av blanketter och, för min del, packande till Borås. Nu rullar tåget i sakta mak från Herrljunga och det här inlägget har nått sitt slut, precis så som helgen gjorde. Men jag hoppas på fler soliga helger fyllda av kultur och gott sällskap framöver!