Julia Eriksson

Hej, hur var helgen?

Hej Julia, hur var helgen? Jo tack, helgen var bra. Den började i fredags med en tidig aw på Tropical som i princip ligger granne med bankkontoret. Vi satt i solen och drack radler/clara/shandy/panache (kärt barn har många namn, jag brukar oftast välja det första). Under en timme stängde vi veckan, summerade tankarna, blickade framåt och bakåt innan det blev dags att bryta upp. Jag promenerade hem och lyssnade på Café Bambino, det är min bästa podd just nu på grund av deras kloka samtidsspaningar och att de inte alltid tycker lika om allting. Väl hemma gjorde jag en snabbstädning, tömde diskmaskinen, vek undan kläder, torkade bort alla pollenrester på balkongen, rensade soffbordet från den märkliga blandningen av måttband, 5-56, tomma dricksglas, badrumskataloger och halsband som hamnat där. Sedan gick jag till Hornstulls centrum och handlade helgproviant i form av en stor påse godis, nocellaraoliver, kryddig ölkorv, ett fyrpack Asahi och en flaska lambrusco. När jag nästan var hemma igen hörde jag av mig till Nawar och frågade om han hade slutat jobba. ”Vi sitter på Tropical”, sa han, ”ska du inte komma hit?” och två timmar efter att jag lämnat mitt aw-ställe var jag återigen tillbaka. Inklämda runt ett litet bord satt vi fem personer och diskuterade konsten att ge presenter, huruvida man får välja en till födelsedag om man råkar vara född på julafton (svar: ja) och det sjuka i att det numera finns tjänstemän på ens arbetsplats som är födda 2002 och där med inte har upplevt 9/11. Efter en stund blev vi hungriga och tog riktning på 800 grader slice shop vid Medborgarplatsen. Där var det som vanligt lång kö, fastän de mer än dubblat storleken på sin lokal, men vi höll ut och fick till sist vår pizza och en ordentlig portion tiramisu. Fredagskvällen avslutades med ett glas på Bar Ninja i den lilla köksbaren innan vi kuskade hemåt på den halvtrasiga och fullpackade röda linjen.

Lördagen började i maklig takt med bokläsning i sängen och kaffe på balkongen. Jag började på Soraya Bays novellsamling Ymnighetshornet som kändes lättläst och samtida, vilket resonerade väl med min sinnesstämning. Nere på gården firade en granne sin födelsedag och ute på gatan gjorde funktionärerna sig redo med kravallstaket, reflexvästar och papperskorgar för att ta emot tjugofemtusen maratonlöpare. Lagom till att ledarklungan skulle springa förbi gick vi ned och ställde oss för att heja på dem. Vi stod där och applåderade och imponerades och jag fällde en tår för det är något med den här typen av stora sportevenemang som alltid gör mig så rörd. Hur alla kämpar på mot ett och samma mål, trots helt olika förutsättningar och att så många sluter upp för att heja fram dem. Jag tänkte tillbaka på mitt eget maratonlopp förra året och kunde inte låta bli att känna en viss stolthet. Sedan kilade vi upp i lägenheten igen och gjorde oss i ordning för att åka på grillhäng hemma hos våra kompisar i Tallkrogen. Tunnelbanan krånglade ännu mer än dagen innan och vi fick gå delar av sträckan, men till sist kom vi fram och jag gjorde entré med en halvtom Capri-Sun i handen. Vi satt ute i trädgården och barnen gjorde tricks på studsmattan samtidigt som vi vuxna pratade om bygglov, arbetsplatser och renovering på ett sätt som kändes schablonartat moget. När kvällen kom fyllde vi grillen med en massa goda saker, såg straffläggningen i Champions League och diskuterade var i världen man skulle vilja bo om man skulle vara borta några år. Efter att klockan passerat halv tolv tog vi en taxi hem och hann precis göra klart dagens duolingo-övning innan det var försent.

På söndagen hade vi planerat en fixardag så efter en snabb frukost gick vi till ett parkeringsgarage i närheten för att plocka upp en bil vi hyrt för några timmar. Vi styrde mot Bauhaus i Bromma och blev vilseledda av bilens GPS till ett industriområde i närheten. När vi till slut letat oss rätt gick vi in och plockade ihop ett Elfa-system med bärlister, väggskenor, konsoler och fem hyllplan som vi fick tillsågade i rätt längd. Sedan åkte vi till Jula och trots att vi bytt till telefonens GPS lyckades vi ändå hamna på en liten omväg men till sist kom vi fram och köpte en stege i rekordfart. Därefter bestämde vi oss för att vara hyperfokuserade på kartläsningen på vägen hem och köra helt rätt, vilket vi gjorde tills det plötsligt kom en ambulans bakom oss och vi var tvungna att bereda plats genom att lägga oss i en annan fil och därmed tvingades svänga åt fel håll. Trots den lilla fadäsen kom vi hem till sist och hann lämna tillbaka bilen med en hel minuts marginal. Utmattade efter den lilla turen pustade vi ut på balkongen innan vi började att laga middag. Jag passade också på att gratulera min mamma på mors dag och mina föräldrar på deras 40-åriga bröllopsdag. Goals! Sedan var det dags för nästa aktivitet på schemat: fotboll på sportbar. Varje gång IFK Norrköping spelar match samlas ett gäng supportrar på en pub för att kolla tillsammans och det är en stundtals ljuvlig, stundtals plågsam upplevelse, allra mest beroende på hur spelet ser ut. Men en sak som är trevlig är att befinna sig i ett sammanhang som är annorlunda jämfört med ens vanliga jobb- och vänkrets. Att sitta och prata med någon man annars inte hade träffat och hitta gemensamma nämnare (som att vi bott på samma gata i Norrköping för många år sedan) är både kul och givande. Den här kvällen blev dessutom extra bra eftersom matchen slutade 2-0 till vår fördel. Helgens sista anhalt var tvättstugan dit vi sprang upp och ner mellan åtta och halv elva. Sedan återstod bara att krypa ner i den renbäddade sängen och läsa ut min bok och det var hela svaret på frågan om hur min helg var. Hur var din?

Uppdateringar i lägenheten

Hej hopp! Fixandet i lägenheten går sakta men säkert framåt. Jag hade en naiv tanke om att det inte var så mycket vi behövde ordna, inga stora renoveringar eller så, bara måla lite ny färg på väggarna och få in alla möbler, kanske köpa ett par nya saker. Och det stämmer förvisso, det är inga gigantiska projekt vi har, men desto fler små sådana. För på något vis kan hitta en kökslampa, vinna budgivningen, få den hemfraktad, förlänga sladden och montera den i taket bli ett projekt med ganska många steg och lång tidslinje. Multiplicera sedan detta med tjugo eller femtio och det finns saker att göra, kostnader att budgetera och beslut att ta. Men jag övar mig på att låta allting gå i maklig takt och också att pausa mellan varven. Vårt helt färdiga hem kommer ta sin lilla tid att färdigställa och så får det vara. Här är i alla fall några grejer vi har hunnit fixa med den senaste tiden.

En stor förändring har skett och det är att vi har målat om köket! När vi flyttade in hade alla rum i lägenheten gråmålade väggar och jag trodde först att jag skulle få panik på det, men faktum är att det har gått oväntat lätt att vänja sig. Vilket på ett sätt är bra, men också lite av en risk eftersom sannolikheten att vi tar tag i att måla om minskar lite för varje dag. Det är såklart inte något fel på grå väggar, det känns bara inte riktigt som vår stil och dessutom är färgen på många ställen skavd och sliten samtidigt som väggarna pryds av borrhål. Att måla om känns därför mer eller mindre nödvändigt, men vi tar ett rum i taget.

Först ut var alltså köket. Vår initiala plan var att ha ett grönmålat kök men efter lite funderande landade vi i att det kanske inte var rätt val. Köket ligger i norrläge och har därför ett kallt, blått ljus förutom när kvällssolen flödar in under sommarmånaderna. En grön färg här inne hade riskerat att slå åt det mintiga hållet och istället valde vi att måla ljusgult. Vi provmålade och fick justera till i en ljusgul kulör med ganska mycket rött i för att landa rätt.

Vi gjorde också en mycket nödvändigt inköp av en stegpall som krävs för att nå upp till de översta hyllorna i köksskåpen. På sikt vill vi även byta ut spisen mot en induktionshäll och ugnen till en med lite fler funktioner och högre gradtal. Vi tänker också byta ut handtagen på köksluckorna och hänga upp lite tavlor på väggarna.

Utanför köket finns ett mindre utrymme som ledder till den långa hallkorridoren. En inre hall där vi först planerat att ha ett skrivbord, men sedan insåg vi att det blev för trångt att sitta där med en stol. Vad det däremot är perfekt för är en bokhyllevägg, så det tänkte vi bygga här. För tillfället står alla våra böcker inklämda i sina flyttlådor, men tanken är att sätta upp ett Elfa-system med hyllplan i trä som breder ut sig längs väggen och sträcker sig upp mot taket. Undertill vill vi ha förvaringsskåp med plats för återvinning och andra praktiska saker. Det första steget här är att måla väggarna bakom hyllan och i veckan var vi och köpte färg, så kanske hinner vi måla ett lager redan i helgen.

I sovrummet har det hänt några mindre grejer. Vi har nya gulrutiga påslakan i bäckebölja från Ikea som är otroligt frasiga att krypa ned i. Ovanför kuddarna har vi också hängt upp varsin sänglampa i de borrhål som redan fanns i väggarna. Nawar hade en brun klotformad Abo Randers-lampa sedan innan och jag lyckades hitta en likadan på danska andrahands-marknaden.

Ungefär där befinner vi oss nu. Högt upp på önskelistan framöver är fler taklampor, i nuläget har vi bara en som hänger i vardagsrummet och ett par nakna glödlampor i hallen. Som tur är så är ju solen uppe länge så här års, så helt akut är det inte och kanske får vi feeling och målar om något först. En sak är i alla fall säker, vi fortsätter att skynda långsamt.

Dödens pedalhink, ansiktets projektion och hela livets förväntan

Det är en sen försommarkväll när jag är på väg hem längs Hornsgatan. Luften är mild, himlen mjukt midnattsblå, som om den aldrig mörknar helt så här års, bara försiktigt skiftar mellan olika nyanser för att sedan ljusna på nytt. Jag promenerar förbi de stimmiga barerna, musikaffären vars instrument hänger stumma på väggarna, djursjukhuset med sin kalla belysning och de sorgsna hundägarna i väntrummet. Alldeles intill ligger en begravningsbyrå. Det är en av de mindre, en mer modern som försöker göra döden till livsstil, hur motsägelsefullt det än låter. I skyltfönstret har de säsongens urnor i olika modeller. En av dem ser ut som den lilla pedalhinken vi har i badrummet, en stilren rak cylinder med runt lock. Jag tänker på slutet av livet som en sopkorg. Så vips en dag blir man en kladdig tops, en använd plackers, en tom toapappersrulle. Tunnan går igen med ett metalliskt eko, markerar alltings ände, eller kanske inte. Jag fäster blicken uppåt igen, tänker att om det finns ett val så blir jag hellre en del av en mjukt blå försommarhimmel i slutet av maj. Blinkar mot stjärnorna som viskar att några redan är där.

❦

Genom åren har jag aktivt försökt att välja innehållet jag konsumerar. Jag har valt att fokusera på de som pratar om kreativitet, berättande och byggande av världar, snarare än den perfekta ytan, det ideala ansiktet och den korrigerade kroppen. Men så en dag inser jag att mina val inte spelar någon roll, för i den tillvaro jag trodde var skonad sipprar det igenom ändå. Små justeringar, ändrade miner, nya uttryck och det är svårt att skilja på individen och samhället. Det är en ansträngning att vara samma när allt omkring en förändras och jag tackar min lyckliga stjärna för att det inte är enbart mitt utseende som bygger min närvaro och mening. Var och en gör sina val, men jag intalar mig själv att ett slätt ansikte och ett perfekt leende inte är något som kan vara för evigt, att det är bortkastade pengar, tillfälliga förflyttningar av gränser som är omöjliga att undvika. För att övertyga mig själv gör jag en plan. Vad som faktiskt varar och som jag kan lägga mina ihoptjänade pengar på om jag en dag börjar tvivla är guld och ädelstenar, imponerande konstverk, storslagna upplevelser och en riktigt kul stil. Det måste väl ge mer på det stora hela än ett lip flip, visst måste det?

❦

Vi ses vid brofästet mellan de två öarna. Det är morgon mitt i veckan, runt omkring oss skyndar cyklister och skolelever på väg till sitt. Med långsamma steg tar vi sikte på bryggan som ligger närmast, vandrar genom valvet, över kullerstenen, förbi syrenen som är på väg att slå ut. Vi stannar till för att dofta, borrar in näsorna bland de lila blommorna, drar in minnena av skolavslutning och sommarlov. Det är en vacker dag, luften stilla, vattnet varmare än förra veckan men det känns fortfarande svalt när vi doppar kropparna från stegen. Efteråt sitter vi på bryggan i solen och pratar om allting som ska bli och som vi ännu inte vet. Det är hon och jag, men i hennes kropp ryms någon mer. En ny vän som vi snart får lära känna och jag kommer på mig själv med att vilja berätta för den lilla bebisen sedan om den här tiden. Om dagarna när vi alla gick och väntade, om hur vackert det var, hur träden grönskade, buskarna blommade och hela tillvaron sjöng av förväntan kring allting som skulle bli. Av längtan efter något litet som kommer att göra hela världen stor.

Klipp & klistra, sy & skapa

Det bästa botemedlet mot för mycket skärmtid måste ju vara att läsa böcker eller göra något med händerna. Att lösa ett korsord, pyssla med något i köket, lägga ett pussel eller ta fram symaskinen och sicksacka ihop något. Tänk att det låter så enkelt men att det samtidigt kan vara så svårt. För att få mig själv på rätt tankar har jag satt ihop en liten lista på saker jag kan skapa framöver. Mest troligt blir det en eller två av grejerna på listan, men vem vet, kanske får jag feeling och gör fler.

Det första jag vill göra är en sån här påsväska. Här har jag redan införskaffat ett grönt skimrande tyg att använda, så jag behöver bara lista ut om det krävs någon typ av mellanlägg för att få den lite stadigare och sedan är det bara att börja sy.

Den gröna kjolen till vänster har jag haft sparad på min Pinterest i en mindre evighet och eftersom jag inte hittat något liknande i butik tänker jag att det borde gå att sy något i samma stil. På samma vis har jag varit fäst vid Elsas Cecilie Bahnsen-kjol som tycks vara i ett tjockt och stadigt material, perfekt för mellansäsonger när det fortfarande är kyligt. Något liknande hade varit kul att sy, kanske blir det en hybrid av båda?

I en byrålåda har jag en hög med lösa pärlor och halsband som gått sönder som jag tänkt göra om en vacker dag. Det är alltså hög tid att jag skaffar lite hängen och en bra tråd och sätter mig och pärlar. Risken finns att det blir både halsband, armband och en fotlänk om jag kommer till skott.

Kanske minns någon sy-hysterin under pandemin när det producerades klänningar på löpande band? Jag gjorde mig skyldig till ett helt gäng och det var faktiskt väldigt roligt. Nu är jag lite sugen på att ge mig på något liknande den randiga till vänster eller kanske en enkel a-linjeformad miniklänning med volang. Så länge jag slipper digitala aw:s och sociala restriktioner är jag redo för en throwback till 2020.

Sist men inte minst kanske jag satsar på att skapa något för huvudet. Allra helst hade jag velat få till en stadig hatt, men det känns ganska svårt. Då verkar en överdimensionerad scrunchie lättare att få till. Eller så dammar jag av mina virkningskunskaper från högstadiet och satsar på att göra en enkel scarf. En triangel kan ju inte vara omöjligt att få till, väl?

Har ni något ni vill skapa eller kanske tips på hur jag kan lyckas med något av allt ovan? Vi hörs i kommentarerna!

Det ultimata basplagget: en kul byxa

Kanske är det den nya säsongen som gör det. Min ivriga längtan efter att få lägga strumpbyxorna åt sidan och gå runt barbent vilket ständigt grusas av den realistiska temperaturen, för så varmt är faktiskt inte sexton grader även om jag önskar. Då blir det till att falla tillbaka på säkra kort, på sådant som känns tillräckligt varmt men ändå roligt och det är där jag har upptäckt ett för mig helt grundläggande basplagg i min garderob: En kul byxa™.

En kul byxa funkar till nästan allt och får en förhållandevis vanlig outfit att fortfarande kännas uttänkt och lite extra. Den går att klä upp med kavaj eller skjorta och kan kläs ner med en långärmad T-shirt eller stickad tröja. Den passar med sneakers, converse eller boots. Den sticker ut lite grann, men på ett lagom sätt. Den får den högst basala klädkombinationen byxa och tröja att kännas intressant. Den bidrar ofta med knödel-faktor när vi pratar kaiser, jäger & knödel.

Vad är då kriteriet för en kul byxa? I min garderob har jag tre tydliga par som jag återkommer till, även om jag gärna hade haft fler och hela tiden håller ögonen öppna efter nästa perfekta exemplar. Tricket är att den måste vara tillräckligt neutral för att passa till många olika överdelar, det räcker liksom inte med att det är ett par färgglada byxor. Samtidigt måste den ha något lite djärvt över sig som gör den intressant. Där ett par vanliga jeans hade kunnat göra jobbet men inte lämnat något större intryck, gör istället den roliga byxan det till något mer.

Mitt första exempel är dessa prickiga byxor från Stine Goya som är ett av min garderobs mest använda plagg. De har vida ben och sitter ganska löst på mig vilket gör dem mycket bekväma. Att de är bruna med svarta prickar gör att de känns någorlunda neutrala, samtidigt som de absolut inte är det. De tenderar att ha en uppiggande effekt och många omkring mig verkar gilla dem. Jag tycker de passar fint till färger som ljusgult, ljusblått, rosa och pistagegrönt, men prickarna gör också att de funkar bra till svart. Det är en riktigt favoritbyxa som jag återkommer till gång på gång.

Mitt andra par är ett par zebramönstrade jeans som jag håller hårt i. Jag känner mig alltid lite rivig i dem och tar gärna på dem när jag ska gå på en konsert eller en mer avslappnad middag på stan. Eftersom de är lite rakare i formen än prick-byxorna gillar jag att kombinera dem med ett tight linne eller en figursydd T-shirt och sedan en kavaj eller uppknäppt skjorta ovanpå.

Det tredje paret i min garderob är ett par ganska nya tigermönstrade byxor i manchester som ursprungligen kommer från Baum & Pferdgarten. De är oväntat mjuka och därför väldigt sköna att dra på sig i tid och otid. Stilmässigt känns de som ett mellanting mellan zebra- och prickbyxorna och jag tycker att de passar extra bra med mjuka gröna nyanser, mörkbrunt och olika toner av rött.

Synonymt för alla byxorna är att de har något slags mönster, men är i ganska neutrala färger. Jag tror också att det är viktigt med någon slags stadga i tyget så att de känns lite dressade. Exempelvis har jag ett par brun- och vitrutiga byxor som teoretiskt sätt skulle kunna kvala in, men som jag väljer mycket mer sällan eftersom de känns lite för avslappnade. Jag hade också ett par underbara sidenbyxor med målat mönster som var ett perfekt exempel på en kul byxa men som tyvärr har gått sönder. Dessa sörjer jag ungefär en gång i veckan och jakten efter ett par ersättare pågår för fullt. Nu hoppas jag att jag snart ska snubbla över nästa par så att jag kan fortsätta att utveckla min garderob med just min typ av ultimata basplagg.

Vårars blåhet, badens renhet, alltings helhet

Vädret utanför fönstret ger känslan av obligatorisk friluftsdag på vårterminen i åttan. Knallgröna träd, sju grader och regn, iskalla fingrar som försöker fånga en lyra, första andra tredje bränd! Tur att man blev vuxen och färdig med friluftsdagarna, nu köper man skaljacka från Houdini och påsväska från Klättermusen och står i samma regn, i samma kyla men kallar det för hike och gör livsstilscontent istället. Rimligt. Idag ska jag nog se till att hålla mig inne ändå. Det är halvdag på banken och jag har ett 500-bitarspussel att lägga, en bok att hämta på biblioteket och ett syprojekt jag vill börja på. Jag är dock på ett ypperligt blogghumör så här kommer först en liten summering över saker som hänt den senaste tiden.

I samband med att vi höll på att fixa på balkongen så flyttade jag runt på våra växter och förgätmigejen lämnade fina spår inomhus av blå blommor. Hur kan de vara så små och perfekta?

Jag såg även blått i vårt sovrum och kom att tänka på den här dikten av Bodil Malmsten. Visst är det något med vårars blåhet, ett ständigt stråk, en nyans av blått.

Jag lät mig inspireras av det när jag valde kläder i alla fall. En knälång himmelsblå kjol med blommor, förmodligen från 90-talet någon gång och till det en gammelrosa ulltröja.

Mjukt svart hårband för ännu mer 90-talskänsla plus flätad väska och smutsrosa balettsneakers.

Jag gick på en gedigen second hand-runda mellan Zinkensdamm och Slussen men hittade ingenting. Det enda jag köpte var en glass med pistagesmak, den var god!

En annan dag fann jag mig under blommande träd. Här hade jag varit på Ikea city och köpt en balkonglåda.

Inspirerad av de mjuka vita blommorna tog jag fram min blommiga scarf som jag köpte i Antibes förra våren och knöt den i håret.

Vi har äntligen fått upp våra speglar i lägenheten så nu har jag inte bara en utan två helkroppsspeglar att fota outfits i. Hoppas att ni inte misstycker till mer kläddokumentation framöver.

För prick en vecka sedan jobbade jag hemifrån och deltog i en sju timmar lång digital ledarskapsutbildning. På lunchen svängde jag ihop en snabb pasta med tomat och aubergine som jag åt ute i solen samtidigt som jag pausade hjärnan från självutveckling för en stund.

På kvällen begav jag mig till Slakthusområdet för en Sacred Sauna-session med Linn & Anna som jag fått i födelsedagspresent av dem. Jag tyckte det var så trevligt! Bra balans mellan lugn och intensitet, kul med lite ritual och mer givande än ett långsamt spabesök där jag bara går runt och blir rastlös.

Jag kände mig alldeles mjuk och ren i kroppen när jag gick hem efteråt.

Och på vår gamla gata såg jag hur häggen slog ut. Tänk att vi är prick där nu, alldeles mellan hägg och syren.

Här är jag en morgon innan det var dags att sticka till jobbet. I mitt huvud har jag börjat skriva en essä om hur jag ser en Kul byxa™ som ett basplagg i min garderob, kanske får ni ta del av den sen. Jag tänker generellt mycket på kläder nu, men inte på ett måste köpa det och det -vis, utan som i ett försök att förstå vad jag verkligen gillar och varför. Kanske är det Sardellens intressanta klädbloggande som fått in mig på de banorna.

På lunchen tog jag en behaglig löptur runt sjöarna vid jobbet. Viskade Solnas Central Park för mig själv när jag tog den här bilden och skrattade lite.

På fredagskvällen var Nawar ute med en kompis och jag hade inga planer så jag gick till Ica och köpte allt som är gott och åt det samtidigt som jag lyssnade på Rosalía på hög volym och läste ikapp ett gäng bloggar. En underbar stund.

Grand aioli med grönsaker och potatis, en bit ost, en näve rökta respektive kokta räkor. Tack.

På lördagen satt jag på balkongen och läste ut den här boken som inte kvalade in på boktipslistan dessvärre. Jag tyckte den var alldeles för lång, ibland lite övertydlig i sin gestaltning och så innehöll den alldeles för många låtcitat.

Senare på eftermiddagen drabbades jag av den lamslagna känslan av att vara ful i allt men efter mycket om och men tog jag på mig jeans och en tröja och gick till Malin på middag. Hon lagade en skaldjurspasta och jag hade med en tiramisu som vi åt till efterrätt.

På söndagsmorgonen gick jag förbi min favoritskylt när jag var på väg för att köpa fika.

Sedan fortsatte jag till Reimersholme där jag träffade Linn & Anna igen på en brygga för ett dopp. Det var en så fin förmiddag, vi satt kvar länge och soltorkade, såg kajakpaddlarna som gled förbi och pratade om allt som stundar. Sedan gick vi hem till mig och jag bjöd på husesyn och fikat jag köpt tidigare.

På eftermiddagen tog jag en lång springtur läng Norr Mälarstrand och runt hela Söder med ett lätt rosigt ansikte som resultat. Jag fick lite Stockholm Maraton-fomo men landade i att det var rätt beslut att inte springa i år även om jag gärna hade gjort det någon mer gång.

Sedan avslutade jag helgen med min nya korsordstidning som trillat in i brevlådan från en okänd välgörare, men som gjorde mig mycket glad.

Det var allt för nu. Hoppas att ni slipper ha friluftsdag idag och att ni ägnar er åt något trevligt istället. Vi hörs!

Äntligen balkongsäsong

Ett av våra önskemål när vi gick på lägenhetsvisningar var att det skulle finnas balkong. Jag har haft det i ett av mina tidigare boenden och tycker det är så trevligt att kunna sitta ute och äta frukost, odla lite örter att använda i matlagningen, läsa en bok i solen utan att behöva packa en väska och ge sig ut, eller bara få slå upp dörrarna ordentligt och vädra. När vi till sist hittade vår lägenhet och insåg att den hade balkong i söderläge blev vi mycket glada. Nu har vi bott här i en månad och det finns fortfarande mycket kvar att göra för att komma i ordning i vårt hem, men balkongen är ett av ställena där vi faktiskt känner oss ganska klara.

Välkomna ut! Balkongen ligger mot innegården så här är det ofta tyst, lugnt och ganska vindstilla. Nu i maj har vi direkt solljus från 9 till 16 ungefär.

Här är min nya favoritplats om helgerna med kaffekopp och bok nära till hands.

Träbrädorna skrubbade vi noga med linoljesåpa och behandlade med träolja. Sedan köpte vi salviagröna utemöbler från Mio med ett litet bord och två stolar.

I blomlådorna från Ikea och Lagerhaus odlar vi olika örter som vi gillar att använda i matlagningen. Två sorters mynta, thaibasilika, persilja och oregano. I krukan på bordet växer timjan.

Vi har också en trälåda från Ikea som fungerar som extra sittplats när vi har vänner över på besök. Där står också tre krukor med lavendel, basilika och förgätmigej.

I några större krukor har vi aubergine och chili som vi köpte som färdiga plantor på Plantagen. Vi försöker också att odla bondbönor själva som vi hoppas kommer upp snart.

Igår kväll hängde jag upp en ljusslinga som kan få lysa när solen har gått ner. Vi har också en liten bärbar elektrisk oljelampa som jag fick i födelsedagspresent som ger ett bra sken.

Nu håller jag tummarna för en riktigt lång balkongsäsong så att jag kan få sitta här länge och njuta.

Tack och hej från vår lilla oas på Söder!

Boktips: 6 läsvärda romaner

Sedan årets början har jag läst ut arton böcker, vilket ger ett stadigt snitt på en i veckan. Det har varit mestadels romaner, någon fackbok och en enstaka diktsamling. Mycket har varit helt okej bra, ni vet klassiska 3 av 5-betyg, och en del riktigt bra, glädjande nog. Här är sex tips som placerat sig högt på min personliga betygsskala av det jag läst hittills.

Av månsken växer ingenting av Torborg Nedreaas
Romanen Av månsken växer ingenting kom först ut i Norge 1947 och har nu getts ut på nytt i en fin översättning av Cilla Naumann. Hela romanen utspelar sig under en enda natt då en kvinna möter en man på en järnvägsstation och följer med honom hem. Från den sena kvällen till morgonens ankomst berättar hon sin historia och tar oss igenom den omöjliga, olyckliga kärlekens smärta. Det här är en stark och tät bok fylld av hopplöshet och mörker, samtidigt är den skriven med en självklarhet och närvaro som letar sig rakt in under huden. Nedreaas berättar om ensamhet, kvinnoförtryck och klass och hon gör det på ett sätt som får boken att kännas skrämmande aktuell, även 80 år senare.

Liken vi begravde av Lina Wolff
Lina Wolff har en förmåga att skriva fängslande, litterära berättelser om karaktärer man sällan mött. Hennes senaste roman, Liken vi begravde, belönades med Augustpriset förra året och är precis sådär lagom märklig som jag vant mig vid. Här får vi möta systrarna Jolly och Peggy som växer upp som fosterbarn i en by någonstans i Skåne. Det är en mörk plats, fylld av fördomar och misär, men genom allt strömmar också en vilja att slå tillbaka och ett evigt sökande efter revansch. Mänsklighetens många sidor skildras på ett rakt och drivande sätt och under berättelsens gång börjar jag att tvivla kring vad som faktiskt är gott eller ont. Jag, som vanligtvis har väldigt lite till övers för deckare, thrillers och all typ av true crime, slukar här bisarra mordhistorier och detaljerade våldshandlingar utan problem och det är bara för att Lina Wolff skriver så självklart och bra. När romanen är slut kan jag bara lyfta på den imaginära Lantmännen-kepsen och tacka.

Spricktand av Tanya Tagaq
I Spricktand följer vi en inuitflicka som växer upp i en liten arktisk stad i norra Kanada, långt borta från allt. Det är tidigt åttiotal och tillvaron präglas av tristess, sexuella övergrepp och våld. Ett tillstånd som främst motas av att sniffa lim, leta fimpar och ställa till med bråk, men också att genom att ta tillflykten till naturen. Tanya Tagaqs bok är svår att placera i ett fack. Den är mörk, mystisk och mycket olik annat jag läst. Hela tiden balanserar vi på gränsen mellan prosa och lyrik, mellan nattsvart djup och glödande norrsken. De ständiga kontrasterna hos naturen och människan, våldsamhet och lyckorus gör det till en läsupplevelse som dröjer sig kvar länge.

Det blev ingenting av Katarina Soldan
Den tidigare hyllade skådespelaren Hedvig är på dekis. Från att som ung och lovande ha fått stå på scen och tagit emot en guldbagge kämpar hon nu, som närmare 30, för att komma in på scenskolan. Hon vet att hon borde ge upp, men varje gång dyker det upp något som får henne att hoppas. Under en sommar som kantas av lögner och uppbrott träffar hon den markant yngre Sophie som får något att hända i henne. I tre olika delar får vi följa Hedvig, Sophie och deras gemensamma resa som sakta men säkert rör sig utför. Katarina Soldan skriver genomgående med ett högt tempo och tydligt driv. Det blev ingenting är en lättläst historia fylld av gränslösa karaktärer och tvivelaktiga beslut. Jag upplever att den har ett visst tapp i mitten, men slutet landar skarpt i den där olustiga känslan som hela tiden funnits med genom läsningen. Soldan duckar inte för att lyfta synder och begär och det finns något mycket uppfriskande i det.

Jag som aldrig känt en man av Jacqueline Harpman
Djupt nere under marken sitter trettionio kvinnor fängslade i en bur. De har ingen aning om var de befinner sig och hur de har hamnat där. Dagarna smälter samman i en kompakt massa och hela tiden övervakas de av beväpnade vakter. I ett hörn sitter en fyrtionde fånge, en flicka som är betydligt yngre än de andra. Hon har inga minnen utifrån buren, ingen bild av den värld hon fått beskriven för sig av de andra. En dag börjar hon att tänka, hon ifrågasätter den hopplösa tillvaron och försöker att vidga sina vyer, trots burens snäva begränsningar. När så kvinnorna plötsligt får en chans att fly, spelar den unga flickan en avgörande roll i deras överlevnad. Jag som aldrig känt en man har jämförts med mästerverk som Väggen av Marlen Haushofer och visst finns det likheter i det isolerade världsbygget, de filosofiska tankarna, det existensiella drivet. Mina förhoppningar på romanen var höga och läsningen är fängslande med ett tydligt driv, men språket är dock lite av en besvikelse. Kanske är det översättningen till svenska som inte helt håller måttet? Oavsett så tycker jag att det är en bok värd att läsa, skriven på ett unikt tema med tankar som tenderar att dröja sig kvar.

Våran pojke av Mikael Yvesand
Efter den hyllade debuten Häng City är Mikael Yvesand tillbaka med romanen Våran pojke. Den handlar om Johan som växer upp i ett litet samhälle någonstans i Sverige. Här är det mesta vanligt och småtrist på ett 90-talsbarnvis. Han och kompisarna kollar på tv, gräver hål i sanden, driver runt och försöker få något att kännas. Tills så en dag då vännerna har försvunnit och Johan plötsligt mördar en ung kvinna och en liten pojke, utan att riktigt förstå varför. Vad som inleds som en komisk samtidsroman är nu en helt egensinnig berättelse där allt mer underliga saker börjar att ske. I början försöker jag att förstå, sedan ger jag mig hän och finner boken helt perfekt märklig, eller som karaktären Danne skulle sagt: ”öööö normalt”. Mikael Yvesand har en otroliga förmåga att leka med språket och hitta de mest igenkännbara referenserna och finstämda metaforerna, som hans beskrivning av stjärnhimlen som saltkorn på en McDonaldsbricka. Jag skrattar fortfarande inombords när jag tänker på stycket där Timo anklagar Eurotroll för att ”tro på Skurt” och när jag lägger ifrån mig boken har jag en stark vilja att få diskutera den och dess absurda karaktärer med någon.

Har ni läst något riktigt bra på sistone?

Andra halvan av april

Hej från sekretären i vardagsrummet! Jag sitter på just den här platsen och skriver nu. Under dagen har jag sett skuggorna flytta sig på golvet, solens strålar leta sig in genom fönstren. Jag tänker att det är när man lärt känna ljuset i en lägenhet som man känner sig hemma på riktigt. Ännu är jag inte riktigt där, jag överraskas ibland, stannar upp och iakttar, tur att det finns gott om tid att lära. Nu har vi bott här i drygt två veckor, låt oss titta på vad som har hänt i livet sedan vi flyttade in.

Det har blivit vår på riktigt. Under en löprunda såg jag att vitsipporna slagit ut och bildat en mjuk bädd. Jag ville lägga mig ner och vila bland dem, andas in den där pigga gröna doften.

En morgon var jag bjuden på bokfrukost och fick dricka kaffe och lyssna på författarprat. Trevligt! Jag skyndade mig mot jobbet sedan med bokpåse i handen och raska zebrasteg.

En annan dag åt jag hemmajobbslunch på den högst sporadiskt inredda (eller säger man utredda?) balkongen. Till helgen kommer mina föräldrar upp och då tänker jag att vi tar bilen för att handla utemöbler. Vi ska bara lista ut vilka vi ska köpa först.

Två starka färgklickar. Min röda saknade kostym som jag plockade fram från de magasinerade lådorna och en stor bukett tulpaner som jag fick när jag fyllde år.

Mer färg i form av mjuka pasteller. Jag tänker alltid på Annika i Pippi Långstrump när jag kombinerar gult och rosa.

Malin, Nawar och jag gick och såg Lars Noréns Personkrets 3:1 på Stadsteatern. Den var bra och mörk, allra bäst var den andra akten som blev extra stark.

Förra helgen överraskade vi Linn och Laurenz med babyshower. En hel hög med folk var vi som samlats, lyckost den lilla bebisen som har så många fina vuxna omkring sig och världens bästa föräldrar.

Så här såg jag ut på vägen därifrån. Willys-kassen i högsta hugg för jag hade handlat mat då vi skulle ha kompisar över på kvällen. Första middagsbjudningen i lägenheten och vi hade panikpackat upp lådor hela morgonen för att bli någorlunda klara. Ändå ett bra trick att bjuda hem folk snabbt så att man får en deadline och slipper leva bland kartonger alltför länge. Eller ja, nästan för jag skriver detta med två kartonger bakom mig och ännu fler i rummet intill.

Men sakta börjar det ta form även om mycket är provisoriskt. Taklampans upphängning till exempel och de där kartongerna med tavlor som ska få komma upp på väggarna. Väggarna ja, som vi har tänkt måla en vacker dag. Nåväl, vi har gardiner i alla fall och det har vi enbart för att de förra ägarna lät dem sitta kvar, annars hade det nog dröjt minst ett år innan det skulle komma på plats.

En sak i taget. Först bokläsning med kaffe på balkong.

Sedan en andra rensning av grejer när allting packas upp. Det mesta ovan hamnade på Vinted.

Under en löprunda på Reimersholme såg jag att körsbärsträden slagit ut. Vad fascinerande det är med saker som nästan alla tycker är vackra, man märker hur både tanter, hundägare, småbarn, mellanchefer, tonåringar och löpare har svårt att inte stanna till och titta upp.

Tittade jag ner förra veckan kunde det däremot se ut såhär. Ljusblå ull och chokladbrun manchester. Eller bara punschrulle från topp till tå.

Lagom till att vi äter middag brukar solen ha nått runt huset och lyser in i köket, har jag lärt mig. Den här dagen åt vi caesarsallad med bakad sötpotatis och halloumi. Allting extra orange i golden hour-ljuset.

Jag ser fram emot en sommar av solnedgångar här. Nu är vi också i stunden av att allting blir lite, lite grönare för varje gång man tittar ut genom fönstret. Om man sitter där tillräckligt länge kan man nog se träden slå ut i realtid.

I fredags tog vi en aw efter jobbet på vårt vanliga ställe, Tropical Un pezzo D’italia. Äntligen helg, äntligen uteserveringsväder.

I Kungsträdgården rådde kollektiv körsbärsblomshypnos.

Och jag följde upp med körsbärsläsk och pizza på 800 grader slice. Var tvungen att ta en tugga av varje för att se vilken som var varmast.

I söndags hade vi vårstädning i föreningen följt av korvgrillning. Extra viktigt att vara med första gången och hälsa på alla nya grannar. I och för sig tycker jag att det alltid är viktigt att vara med, tror det är stärkande för karaktären och gott för själen att sopa löv och bära trädgårdsmöbler tillsammans.

Inspirerad av fixandet tog jag tag i att skura golvet på vår balkong med linoljesåpa. Det gick från grönbrunt till trärent, vilket var väldigt tillfredsställande.

Under tiden lagade Nawar högrevstacos som vi åt till söndagsmiddag och förmodligen äter hela denna vecka också. Älskar rester. <3

Snart väntar en långhelg med tjugo grader och sol, föräldrar på besök och mer fix i lägenheten. Kanske spikar vi upp någon tavla, kanske kommer vi fram till hur vi ska göra med handfatet och kommoden i badrummet, kanske får vi i ordning på balkongen, kanske nöjer vi oss med att se hur ljuset faller in över golvet och känner oss lite mera hemma.

Fest och terapi

Det är fredag och vi är på en fest på en privat psykologmottagning. På vägen dit passerar vi fulla tonåringar med studentmössor, de står i drivor utanför Max vid Medborgarplatsen och skrålar, ramlar ihop med varandra, bär likadana jeansjackor, räknar ner till den stora dagen, då de ska bli vuxna på riktigt. Jag tittar på dem och tänker att det var sjutton år sedan jag tog studenten, det är en evighet, ett helt halvt liv har gått sedan dess. I hallen ombeds vi ta av oss skorna, det är så man gör på mottagningen, det finns tofflor att låna om man önskar, sedan går vi runt i rummen, sitter i terapisofforna med en burk tuborg i handen, lyssnar på karaokesången som skrålar på andra sidan väggen. Jag tänker att det känns tryggt att vara på fest bland så många psykologer, som att det alltid finns någon som kan lägga en lugnande hand på ens axel om det skulle behövas, kanske är det för att jag så ofta varit på fest med reklamare, sådana som jag själv som bara vill uppåt och framåt, fyllas av oss själva, levitera iväg under kvällen, flykten framför allt. När klockan är ett är vi sist kvar och det är dags att gå hem, Götgatan är under ombyggnad och trottoarerna uppgrävda, vi promenerar mitt i gatan, bilvägen avspärrad av stora betongsuggor, bakom oss krossar någon en flaska mot asfalten och blir genast ombedd att plocka upp. Jag känner mig matt på ett sätt som man gör när man har pratat om sig själv bland främlingar i timmar, berättat om sitt jobb, sina studier, sin ålder, sin framtidsplan och sin historia. Väl hemma i sängen faller jag in i en djup sömn så fort huvudet träffar kudden, jag drömmer att jag är i ett främmande land och sorterar lådor, de tycks aldrig ta slut. Morgonen därpå vaknar jag med hamsterhjärta pickandes i bröstkorgen, det är som att hela veckans ackumulerade känslor väljer att komma ikapp, jag drabbas av alltings allt och önskar mig tillbaka till den fasta soffan i terapirummet, skålen med näsdukar, den mjuka pläden och fåtöljen mitt emot. I en timme ligger jag och stirrar på himlen utanför, molnen som sakta rör sig, solen som spricker fram, vädret som visar upp sig, det regnar, det snöar, det haglar, fåglarna håller flyguppvisning bland hustaken. När det mesta blåst förbi lägger du dig bredvid mig på sängen, du placerar en lugnande hand på min axel, sedan frågar du om vi ska gå och kolla på krukor tillsammans, jag viskar ja och reser mig.