Julia Eriksson

Ögonblicket klockan 18:14

Jag står byxlös framför spegeln och sminkar mig. Ur högtalaren strömmar min spellista med aktuella favoritlåtar. Jag håller på och testar ordningen på låtarna, det är viktigt att de kommer i en behaglig blandning, kasten får inte bli för tvära, kontrasterna inte för stora. Med precision har jag fördelat Romy, Sarah Klang och Bon Iver i listan och jag börjar känna mig nöjd. Intill mitt smink på tvättmaskinen ligger ett halvätet digestivekex med smör. Klassisk stödmat. Om sexton minuter ska jag befinna mig på den nyöppnade restaurangen Bambi vid Bjurholmsplan och nu behöver jag något litet för att stilla den värsta hungern. Restaurangen beskriver sig som ”ett ställe där man kan få en riktig varmrätt för 200 spänn”, där det ska vara folkligt och prisvärt och mer av en klassisk sjuttiotalskrog än något instagramvänligt. Det är precis vad jag är sugen på just nu. Jag hoppas att de håller vad de lovar.

Bregottpaketet står kvar på diskbänken, jag tänker att jag måste komma ihåg att ställa in det. Byxorna jag planerar att ha på mig är zebrarandiga och får tankarna att vandra till Janne Schaffer i Electric Banana Band. Jag försöker kompensera auran av en medelålders gitarrist medelst smink, boots, tight body och skjorta. Med halvmycket ambition duttar jag på lite ögonskugga på ögonlocket. Jag har ingen aning om hur man gör det här bra, tänker jag, men också, hur viktigt kan det vara? Det är tisdag, klockan är 18:14 och det börjar bli dags att gå.

Ett nymålat solgult kök

Under hösten har jag planer på att fixa i ordning min lägenhet. Det är inga omfattande renoveringar jag talar om, utan mer en uppdatering med färg och textil på sådant jag kommit på att jag vill ändra under de fyra åren jag bott här. Fyra år förresten, tänk vad tiden går snabbt. Och tänk vad Julia som velade mellan att köpa något lite större en bit utanför stan eller en mindre lägenhet på Södermalm och konstaterade ”äsch, jag behöver inte bo stort, jag kommer ändå inte vara hemma så mycket” fick äta upp det när det blev två och ett halvt år av pandemi med hemma-häng, hemma-jobb och hemma-allt… Nåväl, jag trivs fint här i min etta och räknar också med att bli kvar ett bra tag till med tanke på dagens ränteläge och bostadsmarknad. Gulp. Förlåt för sidospår, lägenhetsfixande var det ju och först ut på min agenda finns köket.

För ett par år sedan bestämde jag mig för att byta ut det ljusa skavda laminatgolvet i vad som är kök och hall och landade då i ett färgglatt alternativ med rutor i vaniljvitt och lejongult (här kan ni läsa mer om det). Nu kände jag att det var dags att fortsätta på det spåret och ge även resten av köket en injektion av färg. Så jag travade iväg till färgbutiken och efter lite velande landade jag i nyansen Solmogen från Alcro. En mjuk och smörgul färg som passar fint med golvet.

Jag bestämde mig för att måla själv istället för att skicka in luckorna på lackering, mest för att det kändes som ett kul projekt att ta sig an och för att det skulle bli mycket billigare så. Dessutom är mitt kök ganska litet med bara fem dörrar och tre lådfronter så jag räknade med att hinna klart på en helg. Efter lite rådgörande med personalen i färgaffären kom jag hem med täckmaterial för att skydda golvet, målartvätt, fint sandpapper, rollerkit med filtroller, tunn pensel, maskeringstejp och en liter halvblank lackfärg. Den passar bra till den här typen av luckor eftersom den är tålig och inte får en massa fingeravtryck så som en mattare färg gör. Sedan var det bara att plocka ner luckorna och sätta igång.

Det som tog allra längst tid var faktiskt att tömma alla skåp, flytta grejerna och sedan packa in allt igen samtidigt som jag passade på att rensa lite. I övrigt gick målningen ganska snabbt och enkelt. Eftersom mina luckor var målade sedan innan behövde jag bara köra målartvätt och inte grundmåla något. Sedan gjorde jag två strykningar på två olika dagar. För att komma åt kanterna vid spegeln (Heter det så? Den centrerade fördjupningen på luckan alltså?) målade jag med en pensel och körde sedan med roller. Granskar man extremt nära kan man se att det är egenmålat och någon liten skavank, men på det stora hela blev jag mycket nöjd med resultatet.

Nästa steg på min hemmafix-resa blir nog att måla väggar och tak i köket som nu är i en helvit och ganska sliten nyans. Här lutar jag mot en aningen varmare, men fortfarande ljus färg eftersom rummet saknar fönster och direktljus. Jag ska också måla om alla snickerier i form av lister, dörrar och hatthylla eftersom färgen där har börjat flaga. Exakt vilken nyanser det blir klurar jag fortfarande på, så gör er redo för en del två om förhoppningsvis inte allt för länge. Nu ska jag gå upp och laga frukost i mitt nya solgula kök!

Bloggveckan i backspegeln

Jag tycker det var så mysigt med den lilla bloggveckan som jag hade. Mest för att jag fick så fin respons från er i form av en massa kloka kommentarer, uppmuntrande tillrop och roliga önskemål. Jag visste det ju redan innan men ni som läser här inne är verkligen några av de vettigaste och trevligaste människorna som finns och det ska ni ha tack för!

Jag ska dock inte ljuga och säga att det var helt enkelt att blogga varje dag. Tvärtom fann jag mig ofta en smula stressad över att hinna publicera något innan dygnets slut. Att blogga varje dag samtidigt som jag jobbar heltid och har ett någorlunda socialt liv att underhålla är helt enkelt en omöjlig ekvation. Tyvärr. För trots att jag haft den här plattformen i över sjutton års tid glömmer jag bort hur lång tid det faktiskt tar att skriva ett inlägg. Det är ju inte bara själva orden som ska komma på plats, det är ju också bilderna som ska fotas, redigeras och laddas upp, spellistan som ska skapas eller den kreativa idén som ska kommas på. Och så ska det korrläsas och redigeras för jag vill ju att det som väl läggs ut ska göras noggrant. Så jag förhandsgranskar inläggen, ofta tre eller fyra gånger, går in och flyttar radbrytningar, tar bort någon liten upprepning, snyggar till en ordföljd och håller på. Det där finliret har jag svårt att släppa, eller rättare sagt, jag vill inte släppa det, för mig är det en del av hantverket och min tonalitet.

Men en sak som jag faktiskt insåg var att det var trevligt att skriva små ögonblicksinlägg som kanske inte behöver vara så mycket mer än en kort reflektion från här och nu. En liten inblick i min vardag som kan skapa igenkänning men på vissa sätt också vara helt unik. Den typen av inlägg vill jag nog fortsätta med då och då. På samma vis kan även som inlägg som detta, där jag i princip bara funderar högt, också kan ha sin plats. Jag har alltid tänkt att varje inlägg måste vara något mer, men samtidigt vet jag att det är den typen av innehåll som jag själv gärna läser hos andra. Det högst mänskliga, ofta lite ofiltrerade och genuint personliga – så det blir det nog mer av.

Vad blev det av veckan då? Jo i sann Julia-anda schemalade jag inga av blogginläggen utan allt publicerades direkt i stunden. Inlägget om mina favoritplatser tog mycket längre tid att skriva än vad jag först tänkte, en av posterna skrevs efter att jag druckit tre öl (gissa vilken…) och allra flest besökare hade jag på tisdagen. Kanske kommer jag köra en liknande experiment någon gång framöver som en liten kreativitets kick-off, men tillsvidare kommer jag fortsätta att rulla på med samma oförutsägbara men förhoppningsvis inspirerande innehåll som innan. Vi hörs här!

Papperspåsar papperspåsar fyllda med trattkantareller

Söndag. Vaknade vid åtta med ett lätt sinne, huvudet klart eftersom de enda ångorna jag andades in igår var de från den vattenlösliga färgen jag målade mina köksluckor med. De har hunnit få en strykning i en smörgul nyans och jag tror att resultatet kommer bli fint. Kokade en stor tallrik havregrynsgröt med ett halvt rivet äpple i och åt med havremjölk, jordnötssmör och resten av äpplet. Målade kökslådorna och en av skåpsluckorna jag inte hade plats för igår. Kollade termometern, drog på mig löparkläderna och bestämde att fjorton grader inte var för kallt för shorts och t-shirt. ”Jag blir varm när jag springer”, tänkte jag. Sprang Tantolunden, Hornstulls strand, Västerbron, Norr Mälarstrand, Munkbroleden, Hornsgatan och hem. Blev varm, såklart. Hoppade in i duschen, packade utflyktsväskan och ordnade matsäcken. Kände mig som en mycket vuxen och mycket duktig människa. Så här kan jag också vara tydligen. Att det finns så många Julior i mig, jaha. Gick till Skanstull, köpte vegokorv och svart kaffe, dubbelgrepp i vänster hand, genom spärren, ner i tunnelbanan, upp vid Gullmars och där väntade vännerna vid bilen.

Raka vägen ut i skogen, sista platsen på parkeringen, det var en sådan söndag då alla ville vara ute. Mild och klar, de första höstlöven redo att sparka fötterna genom, om en vecka eller två kommer allt att stå i brand. Följde gröna slingan genom skogen, stigen kantad av mjuk mossa, en snabb titt, jo en gul stam med brun hatt och hittar man en så hittar man alltid flera. Papperspåsar papperspåsar fyllda med trattkantareller, fikapaus på en berghäll, hela slingan runt och så fyra timmar senare tillbaka vid bilen. Hem till ett mindre kaotiskt kök än mitt för att rensa svampen, laga en risotto, bjuda över några fler på söndagsmiddag. Inte ens de akuta vi måste lösa det här nu-meddelandena från jobbet gjorde mig stressad, jag svarade tåligt inifrån det nedsläckta sovrummet och återvände sedan till stearinljusen och middagsbordet. Tillbaka på söder med två liter svamp att förvälla och luckorna som skulle bli klara i helgen får vänta till nästa vecka för tiden har sprungit och veckans sista blogginlägg skriver inte sig självt, inte ens en perfekt söndag i början av oktober. Men med två minuters marginal hann jag i alla fall klart.

4 gånger 4 om läsning

Bokmässan pågår i Göteborg och mitt flöde tycks vara fullt av böcker. Jag ser nyutgivna böcker som jag vill läsa och klassiker som jag känner att jag borde ha läst. Det är så många sidor och så lite tid. Så många titlar som talar till mig, så många omslag som tävlar om att bli hemburna och placerade i min bokhylla.

Jag har för vana att gå till biblioteket åtminstone varannan vecka och plocka hem böcker som staplas intill min säng och som jag skyndar mig för att hinna läsa innan påminnelsemeddelandena dyker upp i inkorgen. Det jag dras till är ofta en blandning av poesi och prosa. Läser jag skönlitteratur så föredrar jag ett riktigt bra språk före en riktigt bra story, men det får gärna innehålla båda såklart. Jag gillar täta, melankoliska stämningar och små detaljer som får ta stor plats men har svårt för deckare och en viss typ av historiska romaner.

Fyra böcker jag vill läsa i höst
Systrarna av Jonas Hassen Khemiri
Här ruvar havet av Flora Wiström
Själens telegraf av Amanda Svensson
Allt detta kunde du fått av Josefine Klougart

Fyra böcker som ligger i min läshög just nu
Historien om Fru Berg av Ingvild H. Rishøi
Om livets korthet av Seneca
Elin, diverse av Kristin Eiríksdóttir
Solgrönt av Gunnar Björling

Fyra favoritplatser att läsa på
Utsträckt på en solvarm klippa.
I en bar med ett glas vin och mjukt sorl i bakgrunden.
På en kökssoffa i ett sommarhus.
I sängen en ledig morgon.

Fyra riktigt bra böcker jag läst i år
Den sista människans leende av Axel Winqvist
Efter att ha läst ut mitt biblioteksexemplar av Den sista människans leende gick jag raka vägen till bokhandeln och köpte en egen bok, för den här kände jag hade en given plats i min bokhylla. Winqvists lyrik är både vacker och dystopisk, storslagen och hudnära. Det här är en undergångsskildring när den är som allra bäst.

Sällskapet av Christina Hesselholdt
Det tog mig över två månader att avsluta Sällskapet. Min läsning skedde bitvis, till en början i små små delar för att avslutas i ett större svep. När jag senare fördjupade mig i bokens framtagande fick jag veta att det egentligen är fyra sammanslagna kortromaner och kanske var det så jag skulle läst den för att lättare ta mig fram. För det är inte helt enkel läsning men språket – språket! – det är ljuvligt. Sällskapet är en hyllning till vänskapen och litteraturen, de inre tankarna och de små detaljerna som präglar våra liv.

En av oss sover av Josefine Klougart
Jag tyckte så mycket om att befinna mig i Klougarts litterära värld som är vacker och melankolisk, ärlig och uppstyckad. En av oss sover är i mina ögon en fantastisk bok med stillsam handling och otroligt språk. Den var också utmärkt för att injicera inspiration till mitt eget skrivande, en sådan bok som får mig att vilja formulera meningar på samma perfekt avvägda sätt.

”Vi gick upp, det var tyst. Jag vet inte, vi gick hemåt. Jag var släckt och inte som en törst men som ett ljus. Det är det sorgligaste jag har upplevt i hela mitt liv.”

Häng city av Mikael Yvesand
Det här var förmodligen den mest lästa boken runt om i landet i somras, men det är omöjligt att inte älska tonen i Häng City. Mikael Yvesand fångar den så exakt, den där känslan av att vara mitt emellan barn och ungdom, att något måste hända, att allting och samtidigt ingenting spelar någon roll. Språket är eget, kul och mitt i prick med miljöskildringar och detaljer som kastar en tillbaka till sent 90-tal. Samtidigt finns en fin melankoli invävd som jag gillar oerhört mycket. Jag kommer aldrig mer kunna äta en margherita utan att tänka på att det är ”den pizzigaste pizzan”.

Ett soundtrack för slutet av september

När folk frågar vad jag lyssnar på för musik brukar svaret bli: en del svenskt, ganska mycket indie, lite klassiskt också, mest nytt tror jag men ibland även lite gammalt. Det finns helt enkelt ingen stringens i det jag svarar. Min musiksmak saknar all form av tydlighet, samtidigt vet jag mycket väl vilka låtar jag verkligen gillar. Här är elva stycken av dem som jag spelar extra mycket just nu. Lyssna och hör om det finns något ni tycker om. Och hoppas att ni får en riktigt fin helg!

Spellista: Read books, repeat quotations

Fem saker jag vill göra i höst

Jag vill boka en stuga och åka dit under en hösthelg. Vädret kan vara fint, men det får nästan ännu hellre vara dåligt. Hård vind som får håret att piska på kinderna, regnsmatter mot fönsterrutorna, rök ur munnen på morgonen, isande kyla som tvingar mig att ta på ännu en tröja till. Havet som slår argt och salt, vita gäss på vågorna, jag som står och stirrar ut över det mörkt gråblå. Horisonten känns långt bort och ändå nära.

Under en av de där helgerna som bara ligger och skvalpar i november vill jag styra upp en pubrunda. Ett roterande mellan olika opretentiösa ställen där vi dricker blaskig öl och pratar högt. Det får aldrig bli tråkigt, så fort något tonas ut eller saktas av måste vi byta ställe, jaga nya iakttagelser. Kanske beställer vi en plankstek eller äter fish & chips. Pommeskorg med aiolidipp, högar av saltkorn på den rutiga pappersduken. När jag kommer hem luktar min halsduk unket av billig fatöl.

Jag vill bjuda över några kompisar på varma mackor och te en söndagskväll. Noll ambition, bara enkelt och mysigt. Köpa en halv meter bröd och skiva upp, förbereda olika pålägg, ost, dijon, pesto, kronärtskocka, kanske lite kantarellstuvning. Tända ljus överallt, för helt plötsligt är det mörkt klockan sex, vi är där nu. Ugnen på 175 grader, plåt efter plåt lassas in. Ett gammalt avsnitt av Söndagsöppet med Uffe Larsson står på i bakgrunden. Man vet inte längre om året är 1998 eller 2023 men allt känns tryggt.

En dag när regnet öser ner på det äckligaste av sätt tänker jag dra på mig mina superfunktionella, dyra regnbyxor som hittills bara har fått möta Alpernas augustioväder. Swosch swosch, låter det när jag tar mig fram på Södermalms gator med regnhuvan uppfälld och blicken långt fram. Vad gör hon? Vart ska hon? kommer folk att undra när de ser mig. Och mitt enda svar är: ut. Jag ska ut.

I mitt huvud finns en mental lista över tjejer, nej kvinnor, nej det låter fel, men sådana i typ min ålder som jag vill bjuda in till en middag i min lägenhet. Matbordet utskjutet i rummet för att alla ska få plats, en skrynklig duk ovanpå och i mitten en stor soppa eller gryta. Alla känner någon men ingen känner alla och anledningen till att jag samlat dem är för att jag älskar vad som händer när man sätter vettiga personer i samma rum och slår samman deras världar, för att jag vill att mina vänner ska vara allas vänner och för att jag tror på att skapa nya sammanhang.

Ögonblicket klockan 19:46

Jag sitter i en gillestuga i ett 60-talshus tio minuter från Fruängen centrum. Rummet är nedsläckt, det stora fönstret täcks av en rullgardin och rakt framför mig står en monitor som visar vad som filmas i kameran på ovanvåningen. Bredvid mig i soffan sitter min chef och på schäslongdelen huserar vår producent med en walkie talkie i högsta hugg. Då och då sprakar det till i den. Edvin till Viktor, kom. Vad tycker ni om scenen vi just filmade? Vi är jättenöjda här, tack.

På monitorn visas ett vardagsrum. En stor lampa utanför huset lyser upp rummet för att simulera ett dagsljus. Jag tänker att jag skulle vilja ha en likadan lampa utanför min lägenhet mellan november och mars. Ett mjukt, gult artificiellt solljus som letar sig in genom gardinen. Vi har sju scener kvar innan vi räknas vara färdiga vid halv elva.

Någon ropar på mig, jag ska godkänna stylingen på våra skådespelare. Det är reklamfilmsinspelning och det här är en vanlig men ovanlig dag på mitt jobb som copywriter.

Ett ögonblicksinlägg in the spirit of Underbaraclara.

Mina favoritplatser i Stockholm

Stockholm kan vara ängslighetens högcentrum, kan vara ”du måste boka bord fyra veckor innan, annars är det kört”, kan vara stelt och stramt och kallt. Men det finns också platser i Stockholm som jag älskar, där jag drabbas instinktivt av känslan av att det här är en av världens vackraste städer, där det finns en slags förtätad atmosfär som får åtminstone min själ att sjunga. Det låter banalt att säga att det handlar om äkthet, som om allt annat skulle vara falskt, men på vissa platser finns det något som klingar rent. Jag tänker att det är spår av historia och av genuinitet.

När jag vandrade genom staden här om dagen fick jag för mig att jag ville lista dessa platser, så här är några av mina favoriter som jag tycker att ni ska besöka om ni får chansen.

Rönnells antikvariat
Längs Birger Jarlsgatan ligger antikvariatet med stadens kanske mest ambitiösa skyltning. Här är litteraturen självklart i fokus i form av mängder av gamla och nya böcker, men det finns också konsttryck och andra små detaljer att titta på och köpa.

Stadsbiblioteket
I rotundan i Stadsbiblioteket är väggarna täckta av böcker i flera våningar. Här står rader av träskrivbord med gröna lampor tillsammans stolar med sitsar av flätad sadelgjord och här har jag suttit timme efter timme och skrivit. Nyligen fick jag veta att biblioteket ska stänga för renovering under flera år och jag känner redan en lågmäld stress över var jag ska sitta istället.

Främmat
Restaurangen Främmat lyckas med konststycket att servera vällagad, klassisk och kul mat på ett sätt som ändå känns nytt. Alltid gott, ambitiöst och avslappnat med en känsla av att man vill återvända varje vecka.

Carl Eldhs ateljémuseum
I skulptören Carl Eldhs museum flödar ljuset på ett magiskt vis. Här trängs en stor samling skulpturer i kombination med tillfälliga moderna utställningar och stämningen är nästintill sakral.

Humlegården
Varje gång jag promenerar genom Humlegården tänker jag på Hjalmar Söderberg. Inte bara för att det står en staty av honom där utan för att hela miljön känns som tagen ur någon av hans Stockholmsskildringar. Det är något med de stora träden som ljuset faller igenom, de små stigarna som letar sig åt olika håll och vilsamheten som får en att vilja vandra långsamt med händerna på ryggen och tänka på livet.

Kungliga biblioteket
Är det någon gång jag önskade att jag var 21 år och student så är det när jag kliver in i läsesalen på Kungliga biblioteket, även känt som KB. Här råder ett dämpat fokus som får mig att vilja plöja böcker och snöa in på olika områden. Få saker gör mig också tryggare än att tänka på deras enorma arkiv med kilometerlånga gångar under marken där mängder av material finns sparat.

Konstnärsbaren
Det andra KB i Stockholm är Konstnärsbaren, också det en favorit hos mig. Här känns det som att tiden stått still men på ett positivt sätt. Träpaneler och målningar pryder väggarna, oliverna är stora och gröna och vissa kvällar står det ett jazzband i hörnet och spelar.

Racamaca
Tapasbaren Racamaca vid Mariatorget är nog en av restaurangerna jag besökt flest gånger i Stockholm, ändå tröttnar jag inte på det lilla hålet i väggen (som nu ändå blivit dubbelt så stort jämfört med de första åren). Här är det trångt och stimmigt med goda viner i glasen och roliga smårätter att dela, utan att bli ruinerad på kuppen.

Allhelgonakyrkan
På höjden i Helgalunden finns en liten träkyrka från 1918. Här inne är stämningen varm, trygg och lugn, jag minns att jag kände mig välkommen från första gången jag klev in genom porten med duvan ovanför. På söndagar kl 18 firas allhelgonamässan, en enkel och prestigelös mässa med fokus på gemenskap.

Wasahof
Inne på Wasahof står pianot i mitten av matsalen och på lördagskvällarna sjungs det opera. Då bryts restaurangsorlet ett par gånger för framföranden av operastycken och efteråt ropas det bravo. Menyn är klassisk fransk bistromat med gott om skaldjur.

Millesgården
På Herserudsklippan ute på Lidingö ligger Millesgården. Här finns en skulpturpark med utsikt över vattnet, en konsthall med olika aktuella utställningar och även huset där Carl och Olga Milles bodde och arbetade. En plats med mycket fint att titta på och att inspireras av.

Café Cuvée
Hörnet vid marmordisken i baren på Café Cuvée på Högbergsgatan är en av mina favoritplatser att sitta och läsa på. Här är det stimmigt men inte stökigt och här kan jag sitta själv utan att känna mig ensam. Dessutom är alla som jobbar i baren väldigt gulliga och har koll på vilket vin jag kan tänkas gilla och låter mig testa olika druvor och glas.

Badbryggan vid Årstaviken
Fem minuter från min dörr, precis nedanför kolonilotterna, ligger en av Årstavikens badbryggor. Där träffas jag och två vänner en morgon i veckan för att bada tillsammans. Ofta är det ett eller ett par andra sällskap där. Vänliga damer med termosar, svettiga löpare som gör snygga dyk från bryggan, hundar som tålmodigt väntar på sitt sällskap som badar. Man hälsar god morgon, man diskuterar temperaturen i vattnet, man önskar varandra en trevlig dag när man går därifrån.

Sibyllans kaffe- & tehandel
Att kliva in på Sibyllans är som att gå in i en Wes Anderson-scenografi. Här pryds väggarna från golv till tak av plåtburkar i olika färger och det finns mängder av te- och kaffesorter att välja bland. Allting görs med omsorg och jag hade gärna velat handla allt i mitt skafferi på samma sätt i liknande butiker.

PA&Co
I många år jobbade jag på ett kontor som låg alldeles intill PA&Co. Varje kväll gick jag förbi restaurangen och tittade in där, ibland besökte jag den även själv. Det är en liten, stökig, klassisk Stockholmsbistro där det alltid sitter någon från kultursidorna, där menyn står på en griffeltavla på väggen, dit man måste ringa samma dag för att få bord och där maten alltid smakar bra.

Söderbokhandeln
Det är något magnetiskt med Söderbokhandeln på Götgatsbacken, för varje gång jag går förbi där känner jag för att gå in. Deras långa bord med nya böcker gör mig alltid sugen på att läsa och här får jag alltid utmärkt hjälp att hitta det jag letar efter. Må de aldrig måla över det flagande taket.

Början på bloggveckan

Jag vaknade upp i morse med en tanke om att det här skulle bli en vecka där jag bloggar varje dag. Som ett litet experiment, som ett sätt att kickstarta inspirationen, som en skjuts för att återfå förmågan att klicka på publiceringsknappen utan att ha lagt fem timmar på reflekterande och redigerande innan. Sedan fortlöpte måndagen i all hast och det fanns visst inte en ledig minut över. Allt eftersom timmarna gick blev också mitt humör mer och mer dämpat och min huvudvärk mer och mer tilltagande. När klockan var halv åtta vandrade jag omkring surmulen och vrålhungrig på Willys vid Hornsgatan och muttrade över att hälften av alla ingredienserna jag skulle köpa (gula löken, svenska äpplena, grönkålen, libabröden, parmesanosten) var utplockade på hyllorna. Till sist kom jag hem ändå och fick i mig en portion gnocchi och nu sitter jag här med fötterna på soffbordet och tänker att på samma vis som att en sen middag också är en middag så är ju ett sent inlägg också ett inlägg. Och även om jag inte skulle lyckas få till en hel vecka med blogginlägg varje dag så kan jag ju åtminstone försöka. Dessutom finns det få som är snällare än ni som läser här inne och det gör mig väldigt glad att tänka på.

Så välkomna till vecka 39, numera även känd som bloggveckan. Jag tänker att ni ska få ta del av tankar, tips och texter. Lite som vanligt, bara något mer frekvent och kanske lite mera lättsamt ibland. Kanske skriver jag om tid och om pengar, om kreativitet och om koncept, om platser som är speciella och om att känna sig som ingen särskild alls. Kanske har ni också något särskilt ni önskar att jag ska skriva om? Låt mig veta i så fall så ska jag se vad jag kan göra. Nu åker vi!