Det är helg i Stockholm och livet händer

Lördagsmorgon. Jag ligger kvar under det randiga täcket och scrollar i telefonen. Slår på Melodikrysset i SR-appen och ömsom njuter, ömsom stör mig på Anders Eldeman och hans frågor. Here Comes the Sun på finska och Snatterpinnarnas paradmarsch. Den sista tvingas jag googla för att få klarhet i vem som gjort och jag vet att det är fusk men jag vill fylla alla rutor. Göra klart.

På fiskbensparketten ligger skimrande paljetter i rosa och blått. De trillade av klänningen jag bar förra veckan och har sedan dess fastnat under mina fotsulor gång på gång. Nu plockar jag fram dammsugaren och låter festspåren försvinna. Brygger kaffe, kokar ett ägg. Två knäckemackor och en maskin vittvätt på 60 grader.

Jag hör av mig till två vänner som nyligen fått barn och frågar om de vill ses på en promenad. Vi bestämmer oss för att mötas klockan ett. Den sista tvättmaskinsminuten är längre än en evighet och jag stampar otåligt på badrumsgolvet i väntan på att den ska bli färdig. Sedan jäktar jag ut på stan. Jag besöker tre barnbutiker utan att hitta något som känns bra. Alla kläder är gigantiska och pekböcker på engelska till en treveckorsbebis känns för ambitiöst. Jag stressar runt som en förälder med dåligt samvete på flygplatsen på väg hem efter ännu en affärsresa. Mumlar ”det spelar ingen roll vad det kostar så länge det känns lite coolt”, skäms i samma sekund och lämnar till sist med ett Mini Rodini-paket under armen.

Hennes ansikte är det minsta jag sett men vartenda drag är helt perfekt. Små öron och fingrar och nästippen varsamt utmejslad. Vi rullar vagnen längs kajen där löpare springer halvmaraton och ett coverband sjunger Dressed for Success. På Bleck får man sitta på trädäcket igen och i parken åker en flicka inlines på gräset. Det går förvånansvärt bra. Vi skålar i öl och Rut somnar på sin pappas arm. När hungern slår till går vi till Bananas och äter pizza och råbiff. Septembervinden är mild och vi sitter ute längs husväggen.

På toaletten i källaren tittar jag på telefonen. Ett meddelande från en vän. Har du kvällsplaner? Jag svarar henne och ett par timmar senare kliver vi av vid Odenplan och in på Wasahof. Lokalen är välfylld men hovmästaren lovar oss att göra sitt bästa och ordnar ett bord för två. Vi får feeling och beställer in ostronplateau och cava. Det är operalördag och vår kompis från musiklinjen på gymnasiet ska framträda. Blomsterduetten och Habaneran får sorlet i lokalen att tystna och efteråt ropas det bravo! Stämningen är uppsluppen och varm, någon fyller år och hela restaurangen ställer sig upp för att sjunga Ja må han leva. När de flesta gästerna ätit klart slår sig hovmästaren ner vid pianot och spelar fyrhändigt. På trottoaren utanför smattrar regnet.

Kvällen tar slut i källaren på Tranan. Vi dricker öl och pratar framtidsplaner under den gröna neonskylten. Jag tar tunnelbanan hem och inser att jag har glömt hur det är att sitta i en vagn klockan ett bland andra. Det pirrar till i bröstkorgen. Innan jag somnar dricker jag vatten i giriga klunkar, möter min blick i badrumsspegeln. Blinkar, blundar.

På söndagsmorgonen saknar tankarna kropp. Jag funderar på om jag ska svara 38-åringen. Det låter som att han är en gärningsman men det är han inte. Tvärtom. Han gör ingenting och det är problemet. Jag låter bli och får istället ett meddelande från en gammal kollega. Vi möts upp och jag ger henne en bok och hon ger mig cappuccino. När kaffet är slut promenerar jag planlöst omkring på Södermalms gator. Upp till Nytorget och ner till Maria Bangata. I telefonen har jag min syster. På Ica köper jag blomkål, mintchoklad och snabbnudlar. Sedan går jag hem och skriver. Det är helg i Stockholm och livet händer och allting känns nästan som vanligt igen.

Livet punkt com

Hej och välkomna till livet punkt com. Här händer inte mycket. Jag tömmer och fyller diskstället varje dag. Barn i reflexvästar leker utanför mitt fönster. 57:ans buss kör genom vattenpölarna. Man har påbörjat vaccinationen av fas 4. Det är 667 000 stockholmare i åldersgrupperna före min. Varannan morgon kliver jag upp och gör ett kort träningspass som får parketten att knarra. På den bakre väggen i mitt kylskåp har det samlats is. Jag funderar på om jag ska skaffa en ny badrumsmatta. På jobbet skriver jag om hållbara investeringar. Ytterligare en dag och natt har passerat utan att jag fixat en rullgardin. Inköpslistan i min telefon innehåller tre punkter: tabasco, rakhyvlar, knäckebröd. Det låter som något man köper i Jönssonligan för att gillra en farlig fälla.

Här är några fler saker som passerat.

blommor och blad

Jag fick födelsedagspresenter i form av vilda buketter och gamla poesisamlingar. Blommor och blad i sin bästa form.

glass

Under en promenad mötte jag en fin och glassig skylt i kvällssol. Den påminner om en liten brosch jag hade som barn. Glassälskare since 1990.

sladden

”En sladd?”, tänker ni. Men nej, det är inte bara en sladd. Det är sladden. Varje måndagsmorgon plockar jag fram den ur skåpet för att koppla in min jobbdator och varje fredag klockan 17.30 rullar jag ihop den och låter den ligga i skåpet över helgen. En av alla nya märkliga traditioner som jag troligtvis inte kommer att sakna sen.

stockholm

En stad som somnar halv nio.

bruno k öijer

Bruno K. Öijer, han tål att läsas om och om igen. De senaste somrarna har jag köpt en poesisamling som jag släpat med mig och vikt hundöron i. Förra året landade valet på Öijer och igår lade jag min beställning på årets sommarpoesibok.

fotboll

Söndag och fotboll. Lantchips och dipp. Det finns något tryggt över det. Jag måste bara skaffa ett sånt svidande dyrt Discovery+-konto. Antar att poesibloggande tjejer inte är deras primära målgrupp att sponsra, men de kanske kan göra ett undantag?

blommor

Tror jag fotade den här pga ”fina färger” men jag minns ärligt talat inte. Fast lite fint var det ju i alla fall.

godis

Den här fotade jag i alla fall för att jag älskar godis. Det är så gott! Särskilt den där biten man tar när man vaknar på helgmorgonen och hittar gårdagens skål kvarglömd på soffbordet. Den är 10 av 10.

skeppsbron

Ett favorithus på en av alla promenader.

körsbärsblommor körsbärsblommor

Varje år och varje vår står jag där under träden och fotar körsbärsblommorna. Inget undantag nu heller.

middag

En kväll bjöd jag Julia och Karin på pasta hemma hos mig. Jag bestämde att vi skulle ha salladen vid sidan av på en liten tallrik. Det kändes innovativt. Det är verkligen sänkt ribba för innovativt nu. Jag kommer på mig själv med att berätta samma historier om igen för det händer så lite. ”Har ni tänkt på att burken med dijonsenap aldrig tar slut?”. ”Ja, du sa det förra veckan.” ”Oj ja, det gjorde jag nog.” Otroligt jämn tävling nu mellan pandemin och dijonsenapen om vad som kommer att ta slut först.

anna axfors

En dikt av Anna Axfors, men kanske framför allt en känsla. Jag tänker så ofta på just de fem orden: jag älskar dig, bär mig! Tänker att de betyder samma sak.

parken

Varje dag lite mer grönt utanför mitt fönster. Och en rosa tuss mitt i allt.

skansen skansen skansen

Sälar, björnar och Emelie och Edda på Skansen. En mycket trevlig utflyktsdag! Jag fick feeling och köpte årskort. Tänkte att jag kanske går hit en solig dag och sätter mig och jobbar vid lodjuren. Vi får väl se.

saknar dig

I gamla stan har Postmuseum har hissat vad som skulle kunna vara den officiella flaggan i mitt känsloland. Saknar dig! Saknar dig! Saknar dig och dig och dig!

Ja, det var allt från livet punkt com idag. Dags att laga något med dijon och skjuta upp projektet med rullgardinen ett dygn till.

Molntäcket lyfter och någon visslar jingle bells

skymning skymning

Jag matar kroppen med sömntimmar. Behovet tycks vara oändligt för om nätterna ligger jag vaken. Ständigt på min vakt efter minsta feltecken. Känner: pannan, halsen, näsan, huvudet. Sväljer. Men allt är som vanligt, hur nu som vanligt känns, jag har glömt. Jag lägger termometern under tungan så fort jag blir en aning varm, får alltid svaret trettiosex komma åtta. En gång trettiosju och ett. Aldrig mer än så. Konsekvenserna av en nysning känns gigantiska, men på den nionde dagen av överdriven vaksamhet tänker jag att nu måste jag ändå ha klarat mig, för den här stunden. Nu måste jag kunna sova som vanligt igen. Utan ett malande tänk om i huvudet, utan ovissheten om att behöva tillbringa den kommande tiden isolerad själv. Och när söndagen kommer rullar bilen tryggt längs de välbekanta vägarna. Åkrar och skog, ridhus och runstenar. Vi sjunger med till julmusiken på radion. Jag matar fortfarande kroppen med sömntimmar, men sängen är en annan och de vakna nätterna minskar och i köket utanför mitt rum hör jag kaffebryggaren knäppa och någon visslar jingle bells.

skymning skymning

Någon sa att molntäcket var en hel kilometer tjockt. Jag såg framför mig hur det låg som ett gigantiskt mikrovågsugnslock över hela landet. En blockering av solen från alla håll. I början räknade jag grådagarna, men efter några veckor tappade jag bort mig. Väderprognosens falska löften om solchanser fyra dagar framåt hade slutat att göra mig besviken. Jag tror det när jag ser det, tänkte jag och bet ihop. För sedan kom ju stunden. Till sist. En lördag med stråk av blått i himlen, då det kändes som om någon hade lyft på locket. Och jag knöt på mig skorna och vandrade längs vattnet. Såg båtarna och löparna och hundarna i solen. I takt med att skymningen föll färgades himlen i pasteller och längden på mina steg ökades för att hinna till kajen på andra sidan. På en tom parkeringsplats av inget, belägen mittemot allt, doppades staden i ett skimmer och jag kände för första gången på länge ett litet uns av hopp.

Tisdag på Trädgården

 
linn & karin
 
tove styrke
 
julia
 
linn & karin
 
trädgården
 
julia & julia
 
trädgården
 
trädgården
 
I min jackficka ligger ett hopknölat häfte med kuponger som ger mig gratis mat, gratis dryck och gratis verklighetsflykt. Jag tar emot det med tacksamhet, rättar till den rosa kepsen och letar upp mina vänner. Bartendern är på gott humör, han skapar ytspänning på glasen. Vi får bära dem med största försiktighet fram till konsertområdet där högtalarsystemet har för mycket dist och medhörningen är dålig men det är trevligt ändå.
 
Det känns nästan som sommar när vi trängs under discokulan med guldkonfetti under skorna. Vi skrattar hejdlöst åt något jag inte minns idag men det gör inget för det var där och då som räknades. Där och då och ihopträngda i den lilla spegeln utanför fotoautomaten fångar vi minnen på nytt. Shout Out Louds spelar och jag säger ”är det inte konstigt att inget hänt på tio år?”. Att vi fortfarande sjunger med till Tonight I Have To Leave It som vi gjorde på den tiden då dansgolven kändes nya, när vi var sjutton år, sjutton år i en stad där vi växte upp.
 
Och vi går längs Ringvägen en kvart före midnatt och jag stannar Anna och säger ”känner du häggen?”. Just precis så säger jag för doften är så stark och försommarnatten så ljuv att jag orkar inga försköningar, jag orkar inga välformulerade ord, jag säger bara ”känner du häggen?” Och vi stannar upp och drar in dess lukt och tittar på varann en stund innan vi fortsätter att gå.

En söndag i sol

Jag insåg idag att det var en halv evighet sedan jag fotade med min ”riktiga” kamera och lade upp några sådana bilder här. Av någon anledning har det blivit mycket mobilfoton, tillbakablickar och annat innehåll på sistone. Men det är ju mycket roligare med nya, skarpa, fina bilder och även om redigeringen tar lite längre tid så är den ju rätt kul att pilla med. Jag måste kanske börja förlika mig med att vara ”hon med kameran som ska fota allt” igen. Om inte annat så är ju sommaren en tacksam period att vara den personen. Idag var särskilt en sådan dag.
 
balkong
Jag började min dag på balkongen. Eller rättare sagt: jag tillbringade merparten av dagen där ute. Jag älskar min balkong! Den ligger högst upp och har sol från 11 till 18 så här års. Dock har jag inte riktigt hunnit fixa i ordning den för säsongen än. Det otroligt svajiga vädret har gjort att jag velat vänta lite med att köpa växter, men nu hoppas jag att värmen håller i sig någorlunda så jag kan sätta igång. Så här såg den ut förra året och jag tänkte behålla samma möbler men testa lite andra växter och kanske fixa en tålig matta också.
 
balkong
Under förmiddagen växlade jag solstolshäng med filtvilande, slurpade vatten med is och lime och läste böcker.
 
sill
När jag blev hungrig lagade jag sillunch till mig själv. Några tankar om det:
 
1. Sill alltså, så underskattad grej. Det kräver ju minimalt med tillagning och smakar himla gott.
2. Snart kan man också köpa färskpotatis utan att bli ruinerad. Älskar färskpotatis + att det går ännu snabbare att koka.
3. Hade fått för mig att jag inte gillade matjessill men ville lära mig äta det så jag köpte en burk. Öppnade den och insåg att det visst var gott, så den inlärningsprocessen gick väldigt snabbt. Kanske har något med åldern att göra?
4. Har man ingen gräslök kan man ta persilja istället, det blir också bra.
5. Lite brynt smör på potatisen gör den ännu godare.
 
sill
Slut på silltankar men definitivt inte slut på sillätande för mig i år. Tänker att det är dags att make sill great again, fast på ett trevligt och sympatiskt sätt då såklart.
 
gullmarsplan
När min kropp tröttnat på balkonghäng så bestämde jag att det var dags för en promenad i kvällssolen. Jag satte sikte mot Gullmarsplan och Årstaviken. Det här lummiga, gröna området heter Kolerakyrkogården och användes tydligen för att begrava mängder av kolerasjuka stockholmare under 1800-talet. Dagens historialektion.
 
årstaviken
När jag kommit ned till Årstaviken satte jag mig en stund på en klippa vid vattnet och kände mig extremt tillfreds.
 
årstaviken
Stockholm alltså. Det ÄR svårt att inte romantisera den här staden. Jag är inne på mitt femte år här nu och hittar fortfarande nya magiska platser.
 
årstaviken
Eftersom jag inte hade bestämt någon direkt rutt för min promenad så fortsatte jag bara gå så länge utsikten var fin och benen orkade och till slut var jag i Liljeholmen. Då kom jag på att jag lika gärna kunde traska över bron till Hornstull och gå längs andra sidan vattnet och hem igen. När det gäller promenader kan jag gå typ hur länge som helst så länge jag undviker skoskav och dåligt humör. Det är ju också mycket roligare att ta en ny väg än att behöva vända och gå tillbaka, eller hur?
 
gullmarsplan
Jag köpte en glass halvvägs och var sedan tillbaka vid Gullmarsplan lagom tills att solen började gå ner. Fortfarande tillfreds och med elva kilometer i benen. Tycker det är så skönt med sådana här lugna söndagar på egen hand emellanåt. Det är liksom det perfekta sättet att fylla på med energi och göra sig redo för nya upptåg och bravader.

En hommage till Trädgården

trädgården
 
trädgården
 
photomachine
 
Det fanns en svensk kvinna som gifte sig med Berlinmuren och höll fast vid äktenskapet i 30 år. Vid en första åtanke var det bland det konstigaste jag hört, numera förstår jag henne. Jag är också kär i ett objekt. I Trädgården.
 
Kanske handlar det inte så mycket om platsen i sig. Kanske är det mer tidpunkten, sammanhanget, omgivningen. Framför allt är det nog känslan av sommar. Det är som att hjärtat pustar ut för i samma stund som grindarna slås upp blir det klart för mig: vi har överlevt ännu ett halvår av vinter. Välkommen ljusa nätter, tygskor mot asfalt, konfettiregn, cavabubblor och solnedgångar.
 
Det är juli och alla är där och jag har skrubbsår på knäna som är svåra att förklara och vi styr mot det stora dansgolvet. I Jonathan Johanssons låt Sent för oss finns textraden ”och under discokulan orkar vi att skratta igen” och den har bosatt sig inom mig. Jag tror egentligen inte den syftar på Trädgården men varje gång jag blickar upp mot det gigantiska klotet som kastar reflektioner omkring sig så kommer jag att tänka på den.
 
Alldeles intill dansgolvet finns en stor träpyramid och jag slungas iväg till förförra sommaren. Vi hade klättrat högst upp på toppen, återförenade efter några semesterveckor på olika håll, satt tätt intill med varsin öl i handen. Du såg på mig och frågade hur sommaren varit. ”Jag har gjort slut”, sa jag. ”Jag ska bli pappa”, sa du. Sedan kramades vi länge. Där och då var det den perfekta platsen för livets stora händelser.
 
Och runt pingisbordet springer folk som om det gällde livet och i fotoautomaten klämmer vi in oss kanske lite för många och fyller remsa efter remsa med ihopträngda kroppar. Bilder som sedan får pryda mitt kylskåp, som jag tittat på hela året med saknad, längtan och förväntan och nu plötsligt är vi där igen. Tillbaka på platsen för hemligheter, dans och glitter. Och rätt vad det är så är klockan tre och vi vandrar därifrån med sommarlätta fötter i gryningen, tar kanske vägen mot kolonilotterna vid Årstaviken för ett nattdopp och jag har blivit som Berlinmurs-kvinnan: kär i ett objekt och kanske lite lite galen.

En lördag i april

frukostJag vaknade upp i lördags till en helt tom dag. En sån lyx ändå. Jag började den med att inte gå upp utan låg kvar i sängen fram tills klockan var elva. Sedan hasade jag ut i köket och lagade frukost.
 
frukost
Egentligen hade jag ingen frukost hemma, men är det något jag är bra på så är det att trolla fram frukostar ur ett till synes tomt kylskåp. Trots avsaknad av mjölk, pålägg, frukt, yoghurt eller juice till exempel blev det en helt duglig frukost. Rostat bröd med smör, nybryggt kaffe och stekt grönkål plus ett ägg.
 
kläderSedan duschade jag länge och valde kläder. Volang gånger två blev det visst. Tycker att pudrigt rosa passar extra bra tillsammans med grönt och så är det fint att bryta av en lite skimrande partyklänning med en stramare skjorta.
 
klar
Svart väska, trenchcoat och gubbskor till det, sen var jag klar att ge mig iväg.
 
sminkMen först tömde jag min väska på roliga sminkgrejer som jag fått kvällen innan. Jag var nämligen hemma hos min kompis Sandra då och hon jobbar på Glossybox och hade nyligen rensat bland alla tusen beauty-grejer hon samlat på sig. Alltid kul att leka loss med lite nya saker!
 
glass
Till sist promenerade jag hemifrån mig och in mot stan. Vid Skanstull stannade jag på Pressbyrån och köpte en glass med mintchokladsmak. De hade nämligen halva priset på alla glassar så då var jag ju tvungen att slå till. Den här var en nyhet och ganska god men inte överväldigande. En typisk 3/5-glass.
 
slussen
Jag fortsatte förbi Slussen-kaoset och sedan vidare mot Gamla stan. När jag ser ombyggnationen av Slussen skickar jag alltid en tanke till den som projektleder hela alltet, det måste vara jättesvårt… Var börjar man ens?
 
konstakademienVid tretiden var jag framme vid mitt första stopp: Konstakademien. Det var premiärbesök för min del.
 
konstakademien
Bäst gillade jag nog entréhallen med de stora skulpturerna. Och sedan var det väldigt fint att det pågick en master class i piano samtidigt som jag var där, så klassisk pianomusik strömmade ut från övervåningen under hela mitt besök. Mycket stämningsfullt och härligt!
 
konstakademien
Det fanns också en utställning av stipendiaten Idun Baltzersen som jag gillade mycket. Verken hade så många små, små detaljer och man upptäckte något nytt hela tiden när man tittade.
 
konstakademien
Jag vet att jag har nämnt det tidigare här i bloggen men jag tycker verkligen det kan vara härligt att gå på museum själv ibland. Det handlar inte om att gå runt i flera timmar utan en halvtimme kan räcka gott och väl. Jag känner att det är så fint att få en liten dos av kultur och få fylla på mitt inspirations- och kreativitetsförråd. På samma vis som min kropp mår bra av att träna och få frisk luft med jämna mellanrum så känner jag verkligen att det är bra att aktivera hjärnan och fantasin på det här sättet. Kultur alltså, fina grejer! ♥
 
körsbärsblomSedan hamnade jag vid Kungsträdgården där Körsbärsblommans dag pågick och för en kort sekund kändes Stockholm väldigt mycket som Tokyo.
 
körsbärsblom
Och efter det gick jag och luktade på minst femton dyra handtvålar utan att köpa en enda (fastän jag tänkt att jag skulle göra det) eftersom jag inte kunde bestämma mig. Men det gjorde verkligen inget, så jag åkte hem tomhänt och tog en tupplur vid femtiden. Sedan gjorde jag mig fin och mötte upp min kompis Madde på Racamaca för middag och vin. Där togs det inga bilder men jag kan ändå rekommendera stället varmt. Så litet, mysigt och opretentiöst med extremt goda smårätter att dela på och perfekt service. Gå dit! Hade det varit en restaurang man upptäck under en utlandsresa i typ Paris hade det varit något man kommit hem och varit lyrisk över, men nu kommer jag bara tipsa vidare till er såhär.
 
Så, ska ni ta med två saker från detta blogginlägg så är det: 1. Gymma er hjärna genom att utsätta den för kultur. Det är jätteofta gratis dessutom och inte alls lika hetsigt och krävande och ångestladdat som vanlig träning kan vara. 2. Ät middag med en vän på något mysigt ställe (jättegärna Racamaca) och dela på flera smårätter. Det är sällan gratis men väldigt bra för själen och relationen. Slut på livsråd och lördagssummering!

7 april 2017

stockholm
 
Bzzt. Telefonen som ligger intill mitt ben i fåtöljen surrar till.
Bzzt. Igen.
Jag sitter i ett kundmöte och försöker sälja in en ny kampanj. Viktiga saker.
Bzzt. Bzzt. Bzzt.
Det slutar inte så tillslut sneglar jag ned mot knät när jag tror att kunden inte ser.
 
”Hej sis! Är du på jobbet? Vill kolla så att du är ok, har hänt en olycka i centrala Sthlm. 💕”
 
”Ingen som är nära Drottninggatan va? 😘❤️”
 
”Är alla okej? ❤️ ”
 
Telefonen blinkar av meddelanden. Folk som vill försäkra mig om att jag är okej. Och ännu har jag ingen aning om vad som hänt. Jag vet bara att klockan är strax efter tre och att jag mår bra.
 

 
Jag förstår först inte att jag är rädd. Min hjärna har fullt upp med att läsa och processa nyheter, svara på meddelanden, försäkra mig om att alla mina vänner är i säkerhet. Inte förrän jag sätter mig vid skrivbordet och ser ner på mina händer som skakar inser jag: jag är rädd.
 

 
Det ringer. Paniken växer i bröstet när du säger ”Men Julia, jag vet inte vart jag ska ta vägen…” och det enda jag kan svara är ”Du måste gå! Ta dig bort från Centralen, nu genast”.
 

 
Lättnaden när jag skriver att min syster är på väg mot Kungsholmen utan någonstans att ta vägen och jag fyra minuter senare får en adress och ett telefonnummer i min inkorg. ”Det är till min kompis kontor, hon jobbar i närheten. Ring henne så ser hon till att din syster kommer in i säkerhet.”
 
Det är det första tecknet jag ser på vad som ska komma att bli en våg av medmänsklighet. En kvart senare sprids #openstockholm som en löpeld. Folk öppnar sina hem och kontor, erbjuder mat, skjuts och sovplatser. Erbjuder kärlek. Som en direkt motverkan på det brutala dåd som skett.
 

 
När jag några timmar senare kommer ut på gatan chockas jag. Jag trodde Stockholm skulle ligga öde och tomt. Istället är Götgatan fylld av folk som promenerar hemåt i kvällssolen. Stämningen är dämpad men mild. Jag ser på oss alla som går där. Människofloden som väller fram längs trottoarerna, strömmar sig hela vägen över Skanstullsbron, tar sikte på Globens vita kropp. Vi är så många fler. Det är vi mot dem och de kommer aldrig vinna.
 

 
Den här dagen har varit tung på så många sätt. Fruktansvärd för de som drabbats, deras anhöriga och alla som var i närheten. Hemsk på sättet att somliga använder situationen för att sprida politiskt hat. Men det jag tar med mig är den stora mängd medmänsklighet som visats. För det är i slutändan starkare, vackrare och mer övervägande. Kan vi bevara den värmen, om så bara till en liten del, så tror jag vi har en ljusare tid framför oss.
 
Ta hand om er, de i er närhet och era medmänniskor. ♥

En söndag i februari

Jag tänkte att jag skulle göra som back in the days och bära runt på min kamera under en dag och dokumentera vad jag gör. Det blir ju generellt ganska få sådana här inlägg i den här bloggen nu för tiden, mest för att jag jobbar de flesta dagarna och på mitt reklamkontor finns det inte så mycket att visa upp. Men också lite för att det av någon anledning känns jobbigare att vara ”den där personen med kamera som ska dokumentera allt” nu än vad det gjorde för några år sedan. Jag vet inte riktigt vad det beror på och om det går att bota på något bra sätt. Fråga nummer ett att ställa sig är väl om det ens är värt det – vad tycker ni? Gillar ni den här typen av inlägg och vill ni ha fler? Fundera på det medan ni kikar igenom bilderna och lämna gärna en kommentar sen med vad ni kommit fram till!
 
morgonMin söndag började oväntat behagligt, trots nattliga eskapader under lördagen (tack resorb!). Jag vaknade pigg till solljus vid tio, klev upp och öppnade fönstret på glänt.
 
morgon
Sedan tvättade jag av ansiktet och la på en mask innan jag kröp ned i sängen igen med telefonen som sällskap och scrollade igenom alla mina flöden. Det kändes som ett rent genidrag att kombinera hudvård med slösurf.
 
frukost
Efter någon halvtimme klev jag upp och dukade fram en frukostbricka av det bättre slaget. Självklart med lite efterrättsgodis.
 
solSedan stökade jag runt i min lägenhet ett tag. Ni vet, diskade lite kaffekoppar, plockade undan några vilsna klädesplagg, njöt av solen som flödade in genom mina fönster. Min palm Olof (namngiven efter politikern, ja) har sett lite trött ut de senaste veckorna så jag flyttade honom till maximal solplats. Hoppas det hjälper!
 
tavla
Jag passade också på att fixa en bättre upphängning för den här postern som hängt snett det senaste halvåret.
 
outfitSedan klädde jag på mig och försökte knäppa av en vettig outfitbild. Jag testade typ alla hörn i vardagsrummet men inget blev bra och minerna blev konstiga och kroppen skev. Ni fattar. Här är den bästa bilden i alla fall.
 
bro
Med Däggdjur i öronen promenerade jag hemifrån med sikte på Östermalm. Jag älskar att gå över Skanstullsbron och höra på musik. Det är helt klart min bästa lyssnarsträcka.
 
stockholmStockholm var extra charmigt idag och visade upp sin bästa sida. Hade det varit en person hade jag nog blivit kär i hen.
 
hallwylskaJag gick till Hallwylska museet för att kika på utställnigen Colour Emotions som jag läst om. Dock råkade jag komma precis samtidigt som något performance var igång för tio sekunder efter att jag gått in genom porten hörde jag ett argt skrik. Jag hann bli lite orolig innan jag förstod att det var en del av utställningen och inte någon som tappat det helt.
 
hallwylska
Så jag kikade in lite i ett färgglatt rum under tiden som performancet var igång, det var inte riktigt läge att klampa in mitt i kände jag.
 
hallwylskaSedan kollade jag runt lite mer, blev dock inte superimponerad, innan Markus ringde och frågade om jag ville ta en fika. Sagt och gjort, vi stämde träff på Söder.
 
svan
Jag passerade några badsugna fåglar på vägen dit som såg fina ut genom kameran. En sak ni kanske inte visste är att jag är rädd för väldigt många djur. Svanar till exempel, de känns sjukt aggressiva och farliga med sin vassa näbb och sina stora vingar. Hu! Jag höll mig på säkert avstånd.
  
stockholmSedan tog jag dagens sista bild för sedan gick solen ned och jag orkade inte fota mer. Och ja, egentligen hände väl inget mer spännande än att jag veckohandlade på Hemköp, åkte hem och lagade en svamp- och grönkålspaj samt läste ikapp hela min blogg-feed. Slut på februarisöndag!
 

Fem lägenheter jag bott i

Idag är det prick ett år sedan jag flyttade in i lägenheten där jag bor nu. Det kommer med andra ord bli den lägenhet i Stockholm där jag fått bo allra längst och förhoppningsvis blir jag kvar här ett bra tag till. Inspirerad av ett inlägg hos Flora tänkte jag att vi nu skulle titta på hur mina lägenheter sett ut genom åren – häng med!
 
DSC_0023
Vi börjar i Norrköping och lägenheten jag bodde i när jag valt att flytta hemifrån. I samband med att jag började plugga på universitetet kände jag också att det var dags att testa vingarna. Jag fick ta över ett kontrakt från Karins storebror och bodde sedan i ettan på 36 kvadratmeter från 2009 till 2013.
 
DSC_0019
Där lärde jag mig laga mat helt okej, fick uppleva den obligatoriska tentaångesten och hade många kreativa stunder. Efter ett par år flyttade min dåvarande pojkvän Filip in med mig och vi bodde tillsammans i några år.
 
DSC_0017
Jag gillade verkligen sovalkoven, de ljusa trägolven och planlösningen som var väldigt smart. En perfekt första lägenhet att bo i, både själv och tillsammans. Men i Norrköping kunde jag ju inte bli kvar för alltid…
 
DSC_0013
Ett halvår efter min examen fick jag ett jobb i Stockholm och flyttade upp med tre veckors varsel. Jag hamnade i en ganska liten andrahandslägenhet på 25 kvadratmeter i Torsvik på Lidingö.
 
DSC_0089Jag hyrde lägenheten möblerad och stod ut med de enorma, mörkbruna IKEA-möblerna i serien Lack i några månader innan jag monterade ned bokhyllan och bytte ut soffbordet. Jag är nog fortfarande allergisk mot dessa möbler, de skriker verkligen första boendet! på ett högst opersonligt sätt.
 
DSC_0076
Lägenheten hade världens minsta kök och jag minns att det inte gick att använda ugnen och båda plattorna samtidigt, så man fick vara sjukt planerad i sin matlagning. Men jag trivdes ändå bra och det var väldigt fint att bo på Lidingö med all natur utanför fönstret men en kvart in till city.
 
DSC_0035
Efter ett år i lägenheten var jag dock tvungen att flytta eftersom mitt kontrakt tog slut. Det var såklart lite jobbigt men också något av en lättnad. Ett par månader tidigare hade nämligen flera kvinnor blivit brutalt överfallna av en man, mitt på dagen och precis i närheten av där jag bodde. Polisen rekommenderade att man inte skulle gå själv (lättare sagt än gjort…) och eftersom ingen greps gick jag runt och var extremt nojig så fort jag lämnade hemmet. Fy, nog för att jag är ganska paranoid när jag går hem själv om kvällarna nu också, men det där var verkligen påfrestande.
 
DSC_02222014 flyttade jag alltså från Lidingö och hamnade nu tvärsöver stan i Skarpnäck. Där hyrde jag en relativt nybyggd etta i andrahand och hade massor förvaringsutrymme och fyra plattor på spisen som fungerade samtidigt som ugnen – hurra!
 
DSC_0213
Även denna lägenhet hyrde jag möblerad men här matchade det mesta min stil desto bättre och med alla mina personliga prylar på plats så kändes det riktigt hemma.
 
DSC_0201
Jag hade också en egen liten uteplats för första gången. Det var dock en del av en loftgång så jag kände mig aldrig helt bekväm med att hänga där, men det var ändå rätt hemtrevligt.
 
hemma hos mig
Skarpnäck som område tyckte jag var helt okej. Det fanns inte så jättemycket kul precis i närheten och min lägenhet låg lite långt (tio minuters promenad) från tunnelbanan. Dock ligger Nackareservatet och Skogskyrkogården intill och det är båda två fina platser att besöka.
 
bokhyllorEfter ett år i Skarpnäck löpte även det kontraktet ut och jag flyttade nu till min minsta lägenhet: 19 kvadratmeter på Thorildsplan på Kungsholmen. Gissa vad? Även den hyrde jag möblerad och i andra hand, ett återkommande tema när man flyttar runt i Stockholm.
 
fönster
Den här lägenheten älskade jag på grund av att den hade så charmiga detaljer och låg perfekt nära tunnelbanan och min bästa mataffär: Ica Maxi Lindhagen. Dock var den ju väldigt liten och jag förstår inte riktigt hur alla mina saker fick plats. Att huset var ganska lyhört och att min lägenhet låg längst ned innebar också att jag kunde höra och räkna in alla grannar som klev in genom porten om kvällarna.
 
KökDet här köket satte dock mitt matlagningsintresse på prov rejält. Två spisplattor, världens minsta kylskåp (tänk typ sådant som finns i husvagnar), minimalt med arbetsyta, ingen frys och ingen ugn. Men det gick och jag fick verkligen utveckla mitt kreativa tänk kring mat. En gång hade jag till och med femton vänner över på födelsedagsbrunch, extremt trångt men väldigt trevligt!
 
vardagsrum
I knappt ett år bodde jag på Kungsholmen innan jag blev tvungen att flytta igen. Vid det här laget var jag ganska van att jaga lägenheter även om det aldrig är en härlig process. Som tur var lyckades jag snubbla över ett evakueringskontrakt i Skärmarbrink. Det betyder att värden jag hyr av kan komma att behöva min lägenhet om de renoverar någon av sina andra fastigheter och måste flytta hyresgästerna där. Dock har jag tre månaders uppsägningstid så jag kan inte bli utslängd bara sådär och hittills har jag fått bo kvar.
 
sovrumAtt flytta från 19 möblerade kvadratmeter till en tvåa med 54 omöblerade var helt klart en omställning. Jag var tvungen att köpa säng, köksbord, stolar och soffa direkt för att göra det möjligt att bo här. Som tur var hade jag en del saker sedan innan, typ hyllor, soffbord, skrivbord och byrå så jag kunde fylla ut lite. Men den första tiden var mitt hem väldigt luftigt och ska jag vara ärlig känner jag mig fortfarande inte helt klar.
 
soffa
Dock tycker jag det är rätt skönt att ta det lugnt och sakta forma mitt hem. För ja, även om det inte är något förstahandskontrakt eller en bostadsrätt jag sitter på, så är det här lägenheten som mest känts som hemma i Stockholm. Kanske för att det bara är mina egna grejer eller för att efter fyra år i staden så är jag ännu mer van vid Stockholmslivet.
 
balkongJag har också en egen balkong här som jag älskar. I somras både åt, sov och hängde jag på den under flera dygn och även om den inte är så stor så är den väldigt trevlig.
 
moodboardSkärmarbrink som område är ganska trevligt, det känns som det är nära till det mesta och med tunnelbanan är man på söder på fyra minuter. Det enda minuset är avsaknaden av trevliga restauranger och affärer i närheten, här finns mest bostadshus. Annars trivs jag ypperligt och hoppas på att få bo kvar länge till!
 
Det var min bostadsresa (än så länge), hoppas ni tyckte det var kul! Jag tycker ändå det är härligt att fastän jag flyttat omkring mycket så har varje lägenhet haft sin charm och det har alltid känts som att jag bytt upp mig på något sätt. Om inte i storlek så i läge eller i köksmöjligheter. Det gäller att se det fina i varje boende och göra det till sitt så mycket det går. Jag tycker också det är kul att se hur vissa av mina saker fått hänga med genom alla flyttar, typ den rosa pennvässaren som dyker upp i fem bilder, haha… Vilken lägenhet var er favorit?