Stockholm – Julia Eriksson

Mammor rings och tiden går i cirklar

December, december. ’Tis the season of tandkräm runt munnen, hela kroppen känns som en saffransdeg. Två svullna russin till ögon och folk runt omkring som hostar, är det mykoplasma, 54 tums, slå på tv:n nu börjar På spåret. Det är hyacinter i kruka och mistel att hänga upp medan jorden är på väg att gå under. Det ironiska i att stå på pendeln mot Mall of Scandinavia under Black Friday med ansiktet dolt bakom boken Konsumtion (Liber förlag).

Det är galna kvinnor som galopperar på Dramatens scen och jag som vill släppa tyglarna, skrika jiihoo. Gin tonics i Lilla baren, lilla gubben, det är många geriatriker här säger hon, bäst att de inte halkar, isdans och hot creole-dip. Inga benbrott men straff, mitt tysta ”åh” lagas bäst med gryta, står och kokar på spisen halva eftermiddagen. Mammor rings och tiden går i cirklar, hur kan det vara dag när det är natt ute?

Jag känner efter, skramlar den bruna burken med växtläkemedel, det mesta är väl placebo med spår av gråbo, men röd solhatt känns som en uppiggande accessoar när dagsljustimmarna ryms på en hand och två tår. December, december. Snart stundar både gravlax och gravöl, en skål för oss som blev kvar, som väntar på att ett mjukt snöfall ska bädda in oss alla. Låt det dala.

Morgonblogg i farten

Hade J och K över på middag. Länge sedan. Disken blev ett mindre berg trots att K inte hann stanna till efterrätten. Saknade As närvaro i sammanhanget. Satt uppe sent sedan. Lyssnade på gamla låtar, läste Rilke. Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig, att det håller dig i sin hand och att det inte kommer att låta dig falla. Nattens dämpade lugn som en gåva. Drabbades av en flammande tanke, kände det där måste jag skriva om. Man ska skriva det som bränns. På morgonen tjugofem minuter med dokumentet vid köksbordet. Hjärnan fortfarande i dvala, oförstörd av intryck. Sedan bädda sängen, ta vitaminerna, göra sig redo för jobb. En sidenskjorta som försvunnit bland galgarna i garderoben. Dämpat svart, matt. Nya byxorna till. Skynda till tidig presentation. Glöm inte kompostpåsen med laxresterna. Sensommarväder med hög luft. En blinkning till Aspenströms trampoliner och Lugns höjdhoppsmedalj bakom persiennerna. Påminnelse om att boka Cirkus och Dramaten. Upproriskt barn i vagn på trottoaren. Högre volym på morgonnyheterna. Rapporter om räntesänkningar och möten mellan justitieministrar. Klipptid om två veckor och håret uppgivet. Tryckande värme tvingar av jackan. Kanske blir det åska till kvällen?

Nya sanningar och gamla lögner

Tänk vad bra vi också skulle skriva om vi inte drack någon alkohol, konstaterar jag och Sardellen och skålar i varsitt glas pinot noir från Alsace. Det är tisdag och Stockholm är sensommarvarmt, ett perfekt väder för nya sanningar och gamla lögner. Framför oss på uteserveringen står en ytterst stilig äldre man i ljusa linnebyxor, bruna mockaskor, gul kofta och käpp i bambu. Lite beror det väl på vinet men jag får svallande känslor av ömhet vid åsynen, inget ont får drabba honom, lova! Huset intill är klätt i byggställningar och plast, jag själv har auberginefärgad kjol och krämvita strumpor i loafers. En noga vald stil för att framkalla känslan av hösttermin och nystart samt ett välvilligt försök att dämpa min akademiska ångest som bubblat upp på sistone. Alla dessa år och inte en enda utlandstermin eller masterexamen och nog är det försent för karriär nu? Nåväl, hellre är man den trögaste i sitt gäng än den enda smarta i en grupp av dumma, konstaterar vi krasst och fortsätter att prata om författandet som knappast blir av. I takt med att kvällen fortlöper odlar vi nya personligheter och bygger hinder för saker vi absolut aldrig skulle kunna skriva om. Vi diskuterar litteratur och det smått absurda tv-seriesamhället och går sedan till en ny restaurang där vi beställer in pommes frites, ost och kantarellpasta. Det är ett hårt jobb att vara en tjejig tjej, men jag tycker att vi gör det hyfsat bra. Med beundrande blick berömmer jag hennes integritet och delar sedan känslan av att behöva upplevas samhörig med något som inte ens är i närheten. Ursäkta, por favor, men det är tur att detta inte är vad som betalar vår lön. När solen har gått ner för en bra stund sedan skiljs vi åt i korsningen mellan Högbergsgatan och Swedenborgsgatan. Hon ska vidare på semester och jag ska sova en blund innan jag fortsätter min strävan efter någon slags struktur och karriär. Klockan står på tio i sju och i morgon är en ny dag av ordning, jo jag tackar.

Novembers djupa andetag

Kalendern visar november. Årets elfte månad, den långa och gråa, men också det djupa andetaget innan. Före högtider och glitter, decembers hysteri. Novent! ropar vissa och dekorerar hemmen vackert. Vinterpynt! hojtar andra och plockar in kvistar. Själv känner jag ett behagligt lugn som kanske förvånar mig allra mest. Jag, om någon, som brukar ha tråkigt och inte drar mig för att klaga över novembers gråhet, finner mig plötsligt i att vilja ha höst ett tag till. Nu känns den ändå okej. Faktiskt riktigt trivsam. Festligheter och vinter kommer tids nog, låt mig lunka på lite med helt vanlig höst här så länge.

En fördel med det stilla, gråa är det ännu inte blivit för kallt för att ses på bryggan på onsdagsmorgnarna för ett dopp. Kylan biter förvisso hårdare och stunden i vattnet blir kortare, men ruset efteråt finns fortfarande där. När kroppen skjutsar runt blodet och det liksom pirrar i bröstkorgen av energi och extas.

Och efter ruset den fina pratstunden på bänken när vi fått på oss alla lager av kläder och skruvat locken av termosarna. Om livet, jobbet och kärleken. Döden, vardagen och resorna. Det är något med att mötas på morgonen, när tankarna fortfarande är rena och sköra.

En packad ryggsäck, skaljacka och fingervantar. Vi möts upp på söndagsförmiddagen och åker ut till ett av naturreservaten. Vandrar en elva kilometer lång slinga genom skog och längs med hav. Fyller papperspåsar med trattkantareller, kanske att det var säsongens sista?

Stannar till på den högsta utkiksplatsen för lunch. Äter tunnbrödsmackor till förrätt, lagar dumplings på stormköket och avslutar med chokladbollar. Varm choklad och te innan vi fyller benen med fler steg och ögonen med nya vyer.

Bjuder in vänner på middag och bestämmer mig för att servera potatisgratäng. Inte bara, men nästan. Lagar en stor form med gräddkokt potatis och västerbottensost. Ställer fram misostekt svamp och svartkål till. En sallad med honungsstekta päron, gröna blad, dijondressing, fikon och krutonger. Gott så.

Springer i regnet, sitter på café och skriver, spelar Bach fastän det inte låter särskilt bra. Sådana saker kan man också göra med sin tid. Eller möta upp kompisar på en bar och fira att någon fyllt år. Mangla örngotten i tvättstugan så att man ska sova riktigt gott. Skriva ett långt jag tänkte på dig, hur har du det?-meddelande till någon.

Tar på mig en klänning över en tunnstickad tröja och åker för att träffa den minsta och yngsta jag känner just nu. Fascineras över tår och ger bort exemplar av böckerna jag själv älskade som barn.

Går till kyrkan och balanserar någonstans mellan hopp och förtvivlan. Ser alla ljusen på allhelgonadagen och lyssnar på J.J. Fux kejsarrequiem. Blir inbjuden på middag efteråt. Vi klämmer ihop oss vid bordet i köket, grytan i mitten och en ny samling människor runt om.

Bygger travar intill sängkanten och läser bok efter bok. Vänder blad och försvinner in i berättelser. Några sidor på pendeltåget om morgnarna, en fokuserad stund på kvällen i soffan, ett kapitel i sängen innan lampan släcks.

Ses för fika en söndagseftermiddag. Budapestbakelse och bryggkaffe på konditori, precis som om tiden stått still. Petar bort mandarinklyftorna och diskuterar konserverad frukt. Kanske att man skulle göra lite inkokta päron i ingefärslag?

Tar på nya ullstrumpor i loafers och beger mig ut på långpromenad. Handlar formfranska och levain att stoppa i frysen, skaffar flera par svarta strumpbyxor utan hål på tårna och fyller underklädeslådan.

Tittar på konst utan att gå in på museum. Vad är väl en gråmulen himmel när Niki de Saint Phalles skulpturer finns?

November ändå. Visset och vackert, gråmulet och dämpat. En tid för vila, reflektion och djupa andetag.

Vi är lågan jag lovar vi vågar

Jaha det var såhär jag visste att det skulle bli jag vet ju nästan alltid det är bara det att jag så väldigt gärna vill men det är väl passande att det regnar ikväll och Stockholm är en så vacker stad att vara sorgsen i med alla Söders höjder att gå upp på och stå där och stirra ut över vattnet och se räk- och tacobåten ge sig iväg till havs med sina kulörta lyktor tänk att sitta där dum och glad bland alla rosa skal vilken ynnest ändå somliga har det bra och det var ju inte hundra såklart han visste inte vem Tranströmer var men jag var beredd att göra ett undantag som om det skulle behövas snälla påminn mig om att det är värt att börja om att jag orkar ett varv till för nu när jag ligger här på hallgolvet och tittar på min felmonterade skohylla som jag aldrig kommer ta mig tid att montera rätt så känns det långt bort och skorna står så prydligt i par par par helt självklart som de borde som jag borde med skosnörena som ormar och om någon frågar om jag läst på om anknytningsteori kommer jag slå knut på mig själv men en gång gick jag i scouterna tre gånger och vad lärde jag mig jo att alltid vara redo på det värsta och det bästa och på att det någon gång kanske kommer att bli bra förhoppningsvis gäller det inte bara mig utan också resten av världen hur avlägset det än kan kännas så ge mig bara fem minuter till på golvets rutor så ska jag resa mig och koka ett ägg och sen ska jag tända lägerelden inom mig och kupa mina händer kring den och försiktigt blåsa syre så att den får fart för nu brinner vi lite till vi är lågan jag lovar vi vågar.

Mina favoritplatser i Stockholm

Stockholm kan vara ängslighetens högcentrum, kan vara ”du måste boka bord fyra veckor innan, annars är det kört”, kan vara stelt och stramt och kallt. Men det finns också platser i Stockholm som jag älskar, där jag drabbas instinktivt av känslan av att det här är en av världens vackraste städer, där det finns en slags förtätad atmosfär som får åtminstone min själ att sjunga. Det låter banalt att säga att det handlar om äkthet, som om allt annat skulle vara falskt, men på vissa platser finns det något som klingar rent. Jag tänker att det är spår av historia och av genuinitet.

När jag vandrade genom staden här om dagen fick jag för mig att jag ville lista dessa platser, så här är några av mina favoriter som jag tycker att ni ska besöka om ni får chansen.

Rönnells antikvariat
Längs Birger Jarlsgatan ligger antikvariatet med stadens kanske mest ambitiösa skyltning. Här är litteraturen självklart i fokus i form av mängder av gamla och nya böcker, men det finns också konsttryck och andra små detaljer att titta på och köpa.

Stadsbiblioteket
I rotundan i Stadsbiblioteket är väggarna täckta av böcker i flera våningar. Här står rader av träskrivbord med gröna lampor tillsammans stolar med sitsar av flätad sadelgjord och här har jag suttit timme efter timme och skrivit. Nyligen fick jag veta att biblioteket ska stänga för renovering under flera år och jag känner redan en lågmäld stress över var jag ska sitta istället.

Främmat
Restaurangen Främmat lyckas med konststycket att servera vällagad, klassisk och kul mat på ett sätt som ändå känns nytt. Alltid gott, ambitiöst och avslappnat med en känsla av att man vill återvända varje vecka.

Carl Eldhs ateljémuseum
I skulptören Carl Eldhs museum flödar ljuset på ett magiskt vis. Här trängs en stor samling skulpturer i kombination med tillfälliga moderna utställningar och stämningen är nästintill sakral.

Humlegården
Varje gång jag promenerar genom Humlegården tänker jag på Hjalmar Söderberg. Inte bara för att det står en staty av honom där utan för att hela miljön känns som tagen ur någon av hans Stockholmsskildringar. Det är något med de stora träden som ljuset faller igenom, de små stigarna som letar sig åt olika håll och vilsamheten som får en att vilja vandra långsamt med händerna på ryggen och tänka på livet.

Kungliga biblioteket
Är det någon gång jag önskade att jag var 21 år och student så är det när jag kliver in i läsesalen på Kungliga biblioteket, även känt som KB. Här råder ett dämpat fokus som får mig att vilja plöja böcker och snöa in på olika områden. Få saker gör mig också tryggare än att tänka på deras enorma arkiv med kilometerlånga gångar under marken där mängder av material finns sparat.

Konstnärsbaren
Det andra KB i Stockholm är Konstnärsbaren, också det en favorit hos mig. Här känns det som att tiden stått still men på ett positivt sätt. Träpaneler och målningar pryder väggarna, oliverna är stora och gröna och vissa kvällar står det ett jazzband i hörnet och spelar.

Racamaca
Tapasbaren Racamaca vid Mariatorget är nog en av restaurangerna jag besökt flest gånger i Stockholm, ändå tröttnar jag inte på det lilla hålet i väggen (som nu ändå blivit dubbelt så stort jämfört med de första åren). Här är det trångt och stimmigt med goda viner i glasen och roliga smårätter att dela, utan att bli ruinerad på kuppen.

Allhelgonakyrkan
På höjden i Helgalunden finns en liten träkyrka från 1918. Här inne är stämningen varm, trygg och lugn, jag minns att jag kände mig välkommen från första gången jag klev in genom porten med duvan ovanför. På söndagar kl 18 firas allhelgonamässan, en enkel och prestigelös mässa med fokus på gemenskap.

Wasahof
Inne på Wasahof står pianot i mitten av matsalen och på lördagskvällarna sjungs det opera. Då bryts restaurangsorlet ett par gånger för framföranden av operastycken och efteråt ropas det bravo. Menyn är klassisk fransk bistromat med gott om skaldjur.

Millesgården
På Herserudsklippan ute på Lidingö ligger Millesgården. Här finns en skulpturpark med utsikt över vattnet, en konsthall med olika aktuella utställningar och även huset där Carl och Olga Milles bodde och arbetade. En plats med mycket fint att titta på och att inspireras av.

Café Cuvée
Hörnet vid marmordisken i baren på Café Cuvée på Högbergsgatan är en av mina favoritplatser att sitta och läsa på. Här är det stimmigt men inte stökigt och här kan jag sitta själv utan att känna mig ensam. Dessutom är alla som jobbar i baren väldigt gulliga och har koll på vilket vin jag kan tänkas gilla och låter mig testa olika druvor och glas.

Badbryggan vid Årstaviken
Fem minuter från min dörr, precis nedanför kolonilotterna, ligger en av Årstavikens badbryggor. Där träffas jag och två vänner en morgon i veckan för att bada tillsammans. Ofta är det ett eller ett par andra sällskap där. Vänliga damer med termosar, svettiga löpare som gör snygga dyk från bryggan, hundar som tålmodigt väntar på sitt sällskap som badar. Man hälsar god morgon, man diskuterar temperaturen i vattnet, man önskar varandra en trevlig dag när man går därifrån.

Sibyllans kaffe- & tehandel
Att kliva in på Sibyllans är som att gå in i en Wes Anderson-scenografi. Här pryds väggarna från golv till tak av plåtburkar i olika färger och det finns mängder av te- och kaffesorter att välja bland. Allting görs med omsorg och jag hade gärna velat handla allt i mitt skafferi på samma sätt i liknande butiker.

PA&Co
I många år jobbade jag på ett kontor som låg alldeles intill PA&Co. Varje kväll gick jag förbi restaurangen och tittade in där, ibland besökte jag den även själv. Det är en liten, stökig, klassisk Stockholmsbistro där det alltid sitter någon från kultursidorna, där menyn står på en griffeltavla på väggen, dit man måste ringa samma dag för att få bord och där maten alltid smakar bra.

Söderbokhandeln
Det är något magnetiskt med Söderbokhandeln på Götgatsbacken, för varje gång jag går förbi där känner jag för att gå in. Deras långa bord med nya böcker gör mig alltid sugen på att läsa och här får jag alltid utmärkt hjälp att hitta det jag letar efter. Må de aldrig måla över det flagande taket.

Sensommardagar i Stockholm

Allt och alla återgick till sin vardag och med ens blev det sensommar, luften fylldes av en mild värme, som om den medvetet väntat in något.

Jag bjöd en vän på middag och lagade färsk majskolv med smörstekta kantareller, persilja och västerbottensost, en burratasallad med stekta nektariner, tomater och basilika samt rostad potatis med hollandaise, rom och dill. Till efterrätt snickersglass för att det ibland är det allra godaste.

Det blev söndag och jag gick på mässa. Sedan promenerade jag genom hela staden, förbi en favoritplats till en annan. Ljuset var så som det bara är så här års, mjuka skuggor, höga himlar, alltings klarhet.

Jag nådde fram till Carl Eldhs ateljémuseum och smög in till introduktionen av konstnären och hans verk som just hade börjat.

Ibland drömmer jag om att något trevligt litet magasin skulle be mig att göra en guide till den perfekta helgen i Stockholm och då skulle den här platsen absolut finnas med.

Jag läste Isabella Nilssons En bok för Ingen nyligen och i den fanns det ett stycke om Det goda och det sköna som jag fastnade för.

”Godhet och skönhet är inte samma sak, och det tycker jag är jättebra. Hurså? Jo, för genom att inta estetens blick på världen tillåts jag byta ut frågan ”Lever jag ett gott liv?” till Lever jag livet vackert? Detta skifte av problemformulering har åtskilliga gånger hjälpt mig igenom dagen. Tillvaron må göra hur ont som helst, men på samma sätt som det alltid går att klämma en liten klick tandkräm till ur tuben, går det alltid att klämma ut ännu en liten skönhetsupplevelse ur existensen.”

På platser som dessa är det enkelt att leva livet vackert, särskilt när världens godhet tycks vackla. Kanske är det därför jag tycker så mycket om dem?

Det blev måndag och löpschemat kallade. Min peppiga Nike-coach sa att jag skulle springa 20 km men eftersom halvmaran snart stundar bestämde jag mig för att jag lika gärna kunde testa att springa hela distansen. Och det gick! Nu ska jag bara göra om det på lördag, önska mig lycka till.

Mitt i veckan hade jag Julia och Karin på middag. Jag lagade gochujangnudlar med vegofärs, gurksallad och stekta gröna bönor. Sedan gick jag och Julia till Trädgården för att se Sara Parkman. Hon var otrolig. Givetvis på ett musikaliskt plan men också som artist och person. Jag kände mig stärkt och pånyttfödd och välsignad med någon slags urkraft efteråt.

Sedan blev det fredag och jag hade inget bättre för mig än att se Bergmans Sommaren med Monika. Värre saker har ju hänt, men jag avskyr ändå ensamma oplanerade fredagskvällar så raskt vidare till nästa dag.

Efter en liten springrunda dukade jag fram lördagsfrukosten och sedan mötte jag upp Emelie och Edda. Vi gick till Scenkonstmuséet och spelade på alla instrument och dansade framför skärmar och så fikade vi på Stora bageriet efteråt.

På vägen hem i tunnelbanan spanade jag in reklamkampanjen jag varit med och gjort. Sedan tog jag fram symaskinen och fixade till två par byxor, något jag tänkt på i ungefär en månad men som såklart bara tog tjugo minuter att fixa när jag väl kom till skott.

Ombytt och nyfönad tog jag tunnelbanan till KB för ett glas vin med Sadia och Anna. Därefter gick vi till Nordiska museet där Radiokören skulle ha konsert för att avsluta Östersjöfestivalen. Den senaste tidens absurda kulturdebatt med ursprung i min gamla hemstad Norrköping har fått mig att bli extra motiverad att gå på scenkonst och olika museum nu. Inte bara för att det gör livet vackrare utan för att om vi inte har kultur i vårt samhälle så har vi inget kvar. Då är allt blott en galleria, en välförpackad köpupplevelse, ett kravlöst men själlöst skval.

På söndagen var jag på Solen för att äta brunch. Vi valde länge och omsorgsfullt från deras meny och allt vi fick in var väldigt gott. Jag har dock ett råd till Riksbanken och det är att tillfälligt förbjuda konceptet mellanrätter på restauranger. Nog för att det är trevligt, men notan skenar iväg direkt om man ska äta sig riktigt mätt och jag tror att ett förbud skulle bromsa inflationen en smula i alla fall. Mvh jobbar på bank.

Efter en liten tupplur på soffan bytte jag om till ett par väldigt knödel byxor och traskade hem till Gabriella som bjöd på söndagspizza och häng. Sedan tog hon med oss på förhandsvisning av filmen Past Lives som har premiär om ett par veckor. Jag gillade den, kanske främst för att den var mer stämning än överdriven dramatisk kurva och så tyckte jag att fotot var fint.

Igår hade jag och Malin höst-kickoff efter jobbet. Det innebar att vi sågs på Sibyllans och köpte te med ambitionen att bli riktiga te-drickar-tjejer. Jag valde ett earl grey med blå blom och Sibyllans sov gott som jag hoppas ska göra underverk för min sömn (inser nu att klockan är 23:28 när jag sitter och skriver detta och att det inte spelar någon roll hur mycket te jag dricker om jag ändå inte går och lägger mig i tid).

Kickoffen fortsatte sedan till Aesop där jag köpte en ny handtvål till priset av två mellanrätter (hmpf). Efter det tog vi ett långt varv inne på Hedengrens bokhandel för att samla läsinspiration.

Till sist avslutade vi kvällen på KB med en högst tvivelaktig studie av våra horoskop för den kommande perioden.

I morse klev jag raka vägen upp ur sängen, bryggde en termos te och hoppade i löparskorna. Sedan sprang jag längs Årstaviken till en av bryggorna där jag mötte upp Anna och Linn för ett morgondopp. Vi låg stilla i det svalkande vattnet och lät dagens första tankar flöda. Solen klättrade sakta uppåt och himlen var sådär hög som den bara är så här års, under några sensommardagar i Stockholm.

Jag har tagit kurser i vetskapen om att inte det borde vara så här komplicerat

Stockholm är himmel och helvete. Är en perfekt lördag bortkastad med pickande ångest. En liten gråt som bosatt sig mellan halsen och bröstkorgen men som vägrar komma ut. Vad är det nu då? mumlar jag för mig själv. Försöker identifiera källan till det onda utan att lyckas. Försöker locka ut den genom att ta fram något sorgligt klipp jag sparat men hittar bara de roliga. En hund som ser ut exakt som Harry Styles. Någon som leker kiropraktor med en gammal fläkt. Gråten ligger kvar ogråten som en osynlig sten i skon, det funkar ju att gå ändå.

Lördagen blir tisdag, blir en kväll på Café Cuvée. Jag inser att jag har saknat mitt barhörn när jag kommer dit och sjunker ner vid marmordisken. Någon minut senare anländer Sardellen och Stockholm är himmel igen. Vi pratar om singelliv och rolighetsstrategier, om böcker, Berlin och Allegro Pastell, om skrivande i allmänhet och bloggande i synnerhet. Om att gång på gång publicera ett småpretentiöst välformulerat inlägg om hur ensamhet känns, stackars läsarna, att de inte tröttnar. (Är det här ytterligare ett i samlingen? Förmodligen.) Sedan bestämmer vi att kvällen inte får ta slut så vi går till Riche Fenix och dricker whiskey sours. Det är lite för ljust i baren, kanske är det för att man inte ska glömma att det är tisdag. Vid midnatt skiljs vi åt och har redan gjort en plan för nästa gång vi ses.

M och jag träffas efter sommaren och pratar om allt som har hänt de senaste veckorna. Jag matar henne med majs och kantareller, tomater och ost, potatis och hollandaise. I samtalen vrider och vänder vi på händelser och ord, gräver oss djupare i de hobbypsykologiska strategier vi upprättat. Vi sitter mitt emot varandra i soffan och diskuterar höstlöften och hur ofta man säger jag älskar dig till de man faktiskt älskar. Jag bestämmer mig för att bli bättre, testar direkt på min vän, men i samma sekund som jag säger orden drabbas jag av kramp i vaden. Det är som att hela kroppen reagerar med ovana, ett muskelärt vad är det som händer? Bäst att öva mer.

Stockholm är himmel och helvete. Är tomma konversationer med personer jag försöker greppa men borde släppa taget om.

Den ene skriver gud va fin du är!
Några timmar senare vi träffas ju på tok för sällan.
Jag svarar Verkligen! Det får bli ändring på det.
Det blir tyst. Jag funderar på om det är min användning av inledande versaler som gör det. Mitt korrekta språkbruk, om jag bara vore lite mera avslappnad.

Den andre skriver Hur har du det?
Jag berättar om min tillvaro i några genomtänkta meningar.
Sedan frågar jag tillbaka Hur är läget med dig? Vad händer i ditt liv?
Det blir tyst. Jag funderar på om jag berättade för mycket eller för lite. Om jag svarade för snabbt eller långsamt, kanske var det inte roligt nog.

I mina öron sjunger Nina Persson låten Communication.
And I hold a record for being patient with your kind of hesitation.

Jag råder mig själv att bara sluta. På mitt cv finns en kandidatexamen i kommunikation, jag har tagit kurser i vetskapen om att inte det borde vara så här komplicerat. Mina tankar vandrar till modellen vi lärde oss tidigt (var det John Fiske?), den som översatte allt till sändare, mottagare, kanal och brus. Det är en väldig massa brus här just nu.

En vecka har gått. Det är en ny perfekt lördag som inte får kastas bort. Jag har skrivit ett småpretentiöst inlägg om ensamhet, mina vader har slutat krampa och längtar efter att få springa längs Stockholms himmelsvägar och helvetesbackar. Min skärm lyser upp. Efter 42 timmar tystnad har den andre svarat.

Vin och socker, bräckt vatten och luftballonger

Mina suckar letar sig ut genom det öppna fönstret, seglar genom parken, svävar över Södermalm, jag är säker på att om ni lyssnar riktigt noga så kommer ni att höra dem eka mellan gatorna. Det är bara jobb och ingen semester-suckarna. Den stilla nedräkningen i huvudet, det långa att göra-listan som tycks gå i omvänd ordning och istället för att krympa enbart växa. Jag mässar tyst för mig själv ”det är inte semester att vara ledig med småbarn, det är inte semester att vara ledig med småbarn” när jag ser mina vänner med två månader av ledighet dela bilder på stunder i solen. Snart jag med, bara lite till av jättemycket först och däremellan fylla varje kväll varje helg till bredden av vin och socker, bräckt vatten och luftballonger. Andas, sucka, sänk axlarna okej.

En junidag fick jag för mig att jag hade en livskris. Min kompis Klara skrev ”kom jag vet ett bra ställe för glass som vi måste testa”. Katastrofhantering 1.0. Vi köpte mjukglass i smakerna jordgubb och vanilj och konstaterade att det kanske bara var En Vanlig Liten Kris™.

Sedan gick vi till Ambar och drack orange vin. Pratade om livsplaner och boenden och att gå i kloster. Gatan var stilla och varm, chipsen salta på tungan. Någon hade tappat sin hatt, en liten ljus av strå som låg på bänken intill oss. När glasen var tomma kom hattägaren förbi och blev glad.

Vi bestämde att vi vill ha ~mer puls~ så vi gick till Rörstrandsgatan och satte oss på Nektar. Tittade på killar men den enda som stack ut var en med tonade solglasögon och stor mustasch. Någon dag senare skymtade han förbi i tidningen, det visade sig att han var aspirerande Hollywood-skådis. Såklart. Jag åt en nässelpaj med ägg som jag skulle vilja kopiera men att plocka nässlor känns som en utmaning. En vacker dag med handskar kanske.

När pulsen på gatan lagt sig tog vi våra cyklar och promenerade hemåt. Skildes åt vid Västerbron och det var fortfarande ljust när jag och Lilla blå rullade Ringvägen hem.

Dagen efter låg värmen fortfarande kvar som ett lock över staden. Jag hade stannat uppe sent på torsdagskvällen för att baka en kaka och skyndade sedan hem på fredagen för att ordna resten. Bar ner tallrikar och glas till innegården. Katten tittade tveksamt på mig. ”Hur svårt kan det vara att få till en bra glöd?” muttrade jag tillbaka.

Sedan kom Anna, Karin och Julia och jag ställde mig vid grillen. Använde en liten salladstång som grillverktyg och låtsades ha koll på vad jag gjorde.

En stund senare serverade jag grillad färsk vitkål, marinerad mozzarella med örter, grillad nektarin och lök med tomater och basilika samt grillad färskpotatis, citron och sparris med hollandaisesås, stenbitsrom och dill. Blev mycket nöjd med min första riktiga grillmiddag.

Ovanför oss svävade luftballonger och när skymningen föll gick vi upp till lägenheten och åt mandelkaka med körsbär och vispgrädde och plötsligt var kvällen förbi. Om det bara fanns oändligt med tid för stunder som dessa, men det enda som fanns kvar var ett litet berg av disk och en halv påse grillkol.

En tisdagskväll mötte jag Linn nere vid bryggan vid Årstaviken. Den var full av blöta kroppar, trötta ryggsäckar och handdukshögar. Ett barn hoppade i och gick upp tjugo gånger på raken, han räknade högt och blev mer exalterad för varje runda, rösten ljus i sommarkvällen. Vi simmade runt länge. Pratade om sommaren som låg framför oss. Linn berättade en fin grej som hänt henne, jag visade min arm med knottror, men det var inte vattnet som var kallt, det var en rysning.

Bytte badkläderna mot vaniljgula shorts och mörkblå collegetröja. De mjukaste plaggen att försvinna i, snälla mot huden. Doft av solkräm och myggmedel. Den blöta tofsen droppandes i nacken, fuktiga hårtestar att tvinna. Komma hem och hänga upp handduken på tork.

Sedan har vardagen blandats med rosor och strössel, sagor och socker som krasar mellan tänderna. Alltid på gränsen till vämjeligt, så himla fint, men ändå okej. Det gäller att vara varsam.

Och solens sista strålar som letar sig in i köket, får det brandgula golvet att glöda, får mig att stryka ännu en dag ur almanackan, men när är vi framme hur länge ska vi köra är det långt kvar?

Andra helgen i juni – banana split och bengaler

Hej och välkomna till min helg! Fredagen började här, klockan 04 när jag vaknade i gryningen av fåglarna som sjöng utanför och ljuset var för fint för att inte fånga. Som tur var somnade jag om i några timmar innan jag gick upp för att gå och jobba på bankkontoret i Kungsträdgården.

När klockan slog 17 sa jag trevlig helg och gick sedan till mataffären för att handla. Jordgubb-, vanilj- och chokladglass, vispgrädde, chokladsås, bananer och körsbär. Vad blir det? Banana split såklart!

Edda hade berättat för alla på förskolan att jag skulle komma och att det skulle bli överraskning och efterrätt. Det var alltså inte bara jag som var fredagspeppad! Tillsammans gjorde vi en banana split som fick högsta betyg.

Vi vuxna åt middag först. Grillad hjärtsallad, västerbottensostkroketter, flatbread med svartkål & silverlök och honungsglaserad eldost. Drömmiddag!

Sedan fick vi också banana split såklart! En mycket festlig fredagskväll.

Natten till lördagen sov jag med papiljotter vilket var otroligt obekvämt eftersom de var i vägen så fort jag lade huvudet på kudden. Håret blev ju lockigt, men tveksamt om det var värt det. Jag ville i alla fall vara fin för på lördagen väntade konsert med oratoriekören som jag är med i.

Vi skulle uruppföra en mässa som specialskrivits till Högalidskyrkans 100-årsjubileum. Dessutom var det återinvigning av kyrkan efter att den renoverats, så det var extra högtidligt.

Efter en timme av intensivt musicerande var verket slutfört och fick stående ovationer. Det var väldigt kul med en fullsatt kyrka och att få framföra den här typen av verk, helt klart något extra!

Efteråt tog jag med min kompis Isabella som varit och lyssnat på konserten och så åkte vi hem till Karin, Fredrik & Iris som bjudit över oss på middag.

Vi fick toast skagen och rågbröd med lerpottasill till förrätt. Till huvudrätt blev det hemrökt lax med färskpotatis och sås. Alltsammans var mycket mycket gott!

Sedan satt vi och pratade om ditt och datt tills klockan nästan var midnatt och det var dags att bege sig hemåt (utan att mata duvorna på tunnelbaneperrongen).

Idag, söndag, började jag dagen med att gå på mässan i Katarina kyrka. Det var somrigt och fint.

Sedan gick jag till Söderbokhandeln för att köpa sommarens diktsamling. Varje år försöker jag ta mig an en svensk poets samlade verk som en del av min sommarläsning. Tidigare år har jag läst Werner Aspenström, Karin Boye, Edith Södergran, Tomas Tranströmer, Bruno K. Öijer, Kristina Lugn, Bodil Malmsten och Gunnar Ekelöf. I år landade valet på Nils Ferlin.

Väl hemma igen vattnade jag mina små odlingar på vädringsbalkongen som tillhör trapphuset men som jag halvt gjort till min i brist på en egen balkong. Mig veterligen är det i alla fall inte någon som ogillar att jag planterat lite örter och grönsaker där.

Efter det plockade jag med en filt och en liten kudde (så otroligt mycket skönare det blir om man gör det) och lade mig i solen för att läsa Sommaren av Elin Persson. Jag tyckte den var helt okej bra, men det känns också som att den påminner ganska mycket andra böcker på ungefär samma tema, som att det inte riktigt fanns något nytt. Vag recension, jag vet, men det är mina initiala tankar.

När min mage började kurra gick jag in och vispade ihop en aioli och tillredde lite olika saker att doppa i den. Cornichons, rädisor, sparris, halloumi, svartkål och färskpotatis.

Strax före fem bytte jag om och gjorde mig redo för match på Tele2 arena. Peking-halsduken på!

Jag stod i bortaklacken och var skapligt nervös, för på papperet såg det otroligt mörkt ut för mitt lag. Extra dimmigt blev det också när det brändes av ett gäng bengaler runt omkring oss.

Men mot alla odds (bokstavligen) slutade matchen 2-2, vilket får ses som en liten vinst i det här fallet. Tack för det Norrköping!

Urladdad på känslor och mätt på intryck efter en intensiv helg promenerade jag hem till Södermalm igen.

Och nu sitter jag här och ser en luftballong glida förbi utanför fönstret och junikvällen är ljus och mild. Jag vill tro att den bär förhoppningar om något gott, vill hoppas att den smittar av sig känslor av välvilja. Låt oss önska det.