Stockholm – Julia Eriksson

Med alltings säkerhet högst ovisst och helt självklart

Jag var ute och sprang på lunchen. Solen lockade genom fönstren, jag kollade prognosen, tio grader och klarblå himmel, perfekt, plockade fram shortsen ur lådan, benen blekt vintertorra men pigga, morgonkaffet i vaderna, ett lugnt återhämtningspass på schemat, 35 minuter enkel löpning. Innan jag stängde ytterdörren ett infall och ett val, en spellista från en morgon när jag skulle springa genom Rom, varje låt en tillbakaslungning till den här tiden för tre år sedan, klia stjärnfall över ryggen, gör mig modig, hur jag sprang ner från min lägenhet, tog backen förbi kapellet och parken, plötsligt runt hörnet Colosseum, vidare genom den tusenåriga staden, längs Tiberns vatten, under trädens skugga. Nu springer jag uppför gatan och ner mot kajen, krokus på rad likt kyrkosångare, må gud välsigna dig med tålamod, vägen längs Söder Mälarstrand, skarpt glitter på vågorna, glada pudlar som studsar fram, en gullig tant i blåsippsblå basker, låt mig tycka om dig, låt mig tycka om mig själv för ett slag. På bänkarna längs vattnet pensionärerna med kaffetermos och gångstavar, ansikten vända upp mot himlen, slutna ögon, smälta leenden, jeg ville bare ringe og si hei, känslan av att vara exakt samma som då men också någon helt annan. I den lilla parken magnolians blommor, jag stannar till, ljusrosa blad mot allting blått, duken uppspänd över mig, ögat vandrar och strax där bakom skymtar en ny port att öppna, tänk om jag vetat då, så många dörrar jag en dag ska få kalla mina, så många gator jag har kvar att springa och det enda jag kan vara säker på är att jag inte har en endaste aning, isn’t everything life.

En marshelg fylld av vårpirr

Hej från tåget på väg mot Borås. Det gjorde nyligen en så kraftig inbromsning att väskorna gled längs bagagehyllorna och tågföraren hann ropa ”håll i er” innan det plötsligt tog tvärstopp. Som tur var var det bara något systemfel, så vi slapp bli stående strax utanför Laxå resten av kvällen. Nog om min tågresa, nu tänkte jag berätta lite om vad jag hittade på i helgen. När jag bläddrar framåt i kalendern tycks den vara fylld av flytt, födelsedagar och festligheter, men just den här helgen var ännu oplanerad och jag bestämde mig för att göra det bästa av den.

Helgen började starkt redan på fredagen. Först med en traditionsenlig aw med kollegorna på Tropical som ligger ett stenkast från vårt kontor. Sedan mötte jag upp Nawar och vi tog oss till 800 grader slice shop som öppnat igen efter sin renovering.

Där beställde vi peperoni- och margherita-slices, varsitt glas lätt rödvin och en portion tiramisu som flöt ut över tallriken. Den perfekta måltiden. Jag sa om vi gifter oss så vill jag ha det här på menyn.

På lördagen vaknade jag pigg och stackars N med förkylning. Jag lagade en vitaminrik frukost till oss och bestämde mig sedan för att ge mig ut på äventyr.

Ur en av lådorna under sängen rotade jag fram min gröna läderkappa som legat nedtryckt där sedan november. Det var strålande sol och femton grader varmt, så under stora delar av dagen gick jag runt och bar den på armen.

Jag tog tunnelbanan till Ropsten, därefter bussen till Lidingö och kom sedan fram till Millesgården. Där löste jag biljett och gick ut till skulpturparken och strosade runt bland tallar och avbildade gudar. Jag erbjöd mig att ta kort på ett kompisgäng med glada kvinnor och kände samhörighet med en tant som satt på en bänk och blundade mot solen.

I Annes hus var det dukat med starka färger i matsalen. Jag blev inspirerad av att alla tavlorna hade matmotiv, kul ju! Blev sugen på att göra något liknande i vårt nya kök, jag har redan två tavlor med matstilleben i min samling så det är ju en god start.

Jag tyckte också att det var inspirerande med en liten matta under skrivbordsstolen. Risken är väl bara att den korvar sig varje gång man skjuter ut eller in stolen, men det får man kanske ta.

I utställningen bland Carl Milles gipsfigurer hängde verk av Diana Orving. Så fint med det mjuka och böljande i kontrast till det hårda och skulpturala. De spröda verken fick mig att tänka på torkade löv eller ömsat skinn som blivit kvar, en markör av tiden som stannat upp.

Jag stod här länge och tittade på ljuset som slog in genom fönstret, en liten känsla av Medelhavet vid Värtahamnens inlopp.

Dagen bjöd på vårpirr i alla vrår. Det spritter i buskar och grenar och jag får spring i benen, en synkroniserad växtvärk.

När jag tittat färdigt på utställningen gjorde jag som tanten jag sett tidigare. Jag satte mig på en bänk i solen och läste de sista sidorna i boken jag burit med mig i väskan. Den var innehållsmässigt bra och gripande, men jag saknade ett sista uns av finess i språket, kanske var det översättningens fel? Det var i alla fall en väldigt trevlig plats att läsa på.

I en rabatt hittade jag de här små snöklockorna som kanske var den finaste lilla växt jag sett. Så perfekta och gulliga, som tagna ur en tecknad film. En ny favoritblomma!

Jag avslutade mitt besök med att kolla på Aalto-utställningen och hittade ett hörn jag ville flytta rakt in i. Sedan tog jag mig till Myrorna i Ropsten och kikade runt på alla tre våningarna men gick tomhänt därifrån.

Efter en stödkorv handlade jag mat och åkte hem för att laga middag. Sedan gick vi på bio och såg Project Hail Mary, vilket kanske inte var min starkaste filmupplevelse, men en lättsam och humoristisk sådan i alla fall.

På söndagen mötte jag upp Malin på Baggio kaffebar strax innan tio. Vi drack kaffe, jag åt en god baguette och så uppdaterade vi varandra om läget.

Sedan bestämde jag mig för att ta en söndagstur. Det blev 10 kilometer runt Södermalm och shortspremiär, också en känsla av vårpirr även om benen är bleka som två vaniljpinnar just nu.

På vägen hem handlade jag snabb energipåfyllning i form av havregryn och banan som fick bli till en skål gröt tillsammans med jordnötssmör.

På eftermiddagen hade vi tvättid vilket alltid blir lite trevligare med vår tradition. När vi kastat in det första lasset tvätt kilar vi direkt runt hörnet till Dello Sport och tar en kaffe eller som i detta fall till The Old Brewer för en alkoholfri öl. Lagom till att den är urdrucken kan man sedan kasta in omgång två i maskinerna.

Resten av kvällen ägnade vi åt klassisk söndagsadmin som bokande av flyttbil, ifyllande av blanketter och, för min del, packande till Borås. Nu rullar tåget i sakta mak från Herrljunga och det här inlägget har nått sitt slut, precis så som helgen gjorde. Men jag hoppas på fler soliga helger fyllda av kultur och gott sällskap framöver!

Två helger i februari

Mina vardagar känns ganska ospännande just nu eftersom merparten av dem tillbringas i ett lysrörsbelyst kontorslandskap, men på helgerna händer det desto mer roliga saker. Låt mig därför ge en tillbakablick till de två senaste helgerna i februari, direkt från min kamerarulle.

Vi tjuvstartar med förra torsdagen då jag och mitt närmaste team på jobbet gick till restaurangen Nook för att äta middag och tacka av vår kollega Andrea. Godast var ostronen med tiger milk, blodapelsinsorbeten och pilgrimsmusslan, men tyvärr blev jag inte riktigt lika hänförd som tidigare då jag besökt dem. Kanske var det en dålig dag bara. Tur att sällskapet var perfekt i alla fall!

På fredagen drog jag på kulturkostymen för efter jobbet vankades det teater.

Jag, Nasim och Andrea gick till Dramaten för att se Das Kapital. Nu kommer den andra småkritiska recensionen i följd här, men jag tyckte att föreställningen var lite under förväntan. Det känns som om det fanns en större potential hos skådespelarna och att man hade kunnat ta ut svängarna mer i manus, nu blev det mesta lite väl tydligt. Jag känner mig kluven, för till viss del tycker jag att det är jättebra att fler går på föreställningar och stöttar kulturen, men ibland blir det i min smak lite väl kommersiellt och publikanpassat i vissa uppsättningar på de större scenerna. Så tuktas en argbigga var också alldeles för glättig och sociala medie-tillvänd i min mening. När jag ser scenkonst vill jag gärna att den är lite utmanande och erbjuder någon form av intellektuellt tuggmotstånd. Kanske får nästa besök bli på någon av de smalare scenerna?

Förra lördagen var det alla hjärtans dag. Jag inledde dagen med att gå till gymmet och springa samtidigt som jag kollade på damernas stafett i längdskidor. Höll på att trilla av löpbandet av förskräckelse när jag såg Ebbas vurpa, men det ordnade ju upp sig bra efter omständigheterna. Sedan tog Nawar och jag en sväng på Söder, kollade i färgbutiken och på Herr Judits, tog en kaffe på Café och spelade dart på gamla Marie Laveau som bytt namn till Troll och blivit sportbar.

På kvällen öppnade vi en flaska champagne och åt godis, sedan lagade vi ett långkok som fick bli tacos. En väldigt mysig och inte jättetraditionell alla hjärtans dag.

På söndagen vaknade vi till sol, sol, sol. Finns det något bättre än den spirande känslan av att ljuset är på väg tillbaka? Jag förstår att alla inte känner likadant, men inom mig pirrar det i alla fall!

Kaffe, tidning och OS – en perfekt start på dagen! Varsågoda att beundra vår temporära tv-lösning på en stol förresten. Den lär nog dessvärre vara kvar tills vi flyttar…

Efter en lugn start på dagen gav vi oss iväg för att sällskapa på en husvisning. Mäklaren beskrev huset som att det var i 95 procent renoveringsbehov, vilket nog stämde väl, de 5 procenten som faktiskt var okej var en diskmaskin och en värmepanna. På vägen hem till Hornstull igen promenerade jag förbi några snygga, grafiska fönster och sedan var det slut på bilder från den helgen.

Som tur var gick veckan snabbt och det blev fredag igen. Solen strålade när jag promenerade till jobbet längs Skeppsbron.

Svanarna var på plats och hade morgonmöte.

Utanför bankens lokaler hänger dessa lyktor som jag länge tänkt på som några muskulösa tomtar, men som efter lite djupare efterforskning visade sig vara kobolder. Det är ett slags underjordiska väsen från tysk mytologi som förknippas med gruvdrift, vilket känns logiskt med tanke på att huset tidigare tillhört Jernkontoret. Dagens Stockholmstrivia.

Jag hade sparat en bild på en fin färgkombination som jag inspirerades av på morgonen när jag klädde på mig. Ljusblå kjol i ull, rosa skjorta och klarröd polo.

Efter jobbdagens slut gick jag i ovan nämnda outfit till Vasateatern för att lyssna på Jens Lekman.

Han spelade låtar från sitt senaste album Songs for Other People’s Weddings som också blivit en roman. På scenen fanns även en tvåhövdad basist (kavajen med dockan åkte dock av efter en stund) och den ljuvligt excentriska tourmanagern läste stycken högt ur boken.

Jag tyckte mycket om upplägget på konserten med en första del som var tematisk kring albumet och så en andra del fylld av alla tidigare hits. Stort plus också för Vasateatern som är en väldigt trevlig konsertlokal, lagom intim och fin.

Efter konserten köpte vi varsin T-shirt och sedan åkte vi till hotell Mornington där jag bokat in oss på staycation.

Efter en god natts sömn och en stor hotellfrukost låg vi i sängen i morgonrock och kollade på OS. Det utgör tydligen en stor del av mina februarihelger inser jag, men kanske är det just det som är min typ av vintersport: sådan som andra utför. Tur att mästerskapen är slut nu så att det blir bättring…

Eller ja, nu börjar ju fotbollssäsongen så nog finns det mer sport att se. Efter att vi checkat ut och tagit en liten sväng på stan åkte vi hem och tittade på IFK Norrköpings premiär i Svenska cupen och lagade fried rice.

Sedan gick vi till Volta på 30-årsfest för vår kompis Frida. Kul!

I morse var vi uppe och tvättade och gissa vad? Kollade på OS såklart. Det var svårt att inte bli rörd över Ebbas revansch i femmilen.

När tvätten var klar traskade jag ut i solen och över Västerbron, hela vägen till DN-skrapan där jag mötte upp min kompis Isabella.

Där tog vi hissen allra högst upp till Oscar Anderssons utställning Tower of Now som visades över helgen.

Sedan promenerade vi tillbaka över Västerbron. Planen var att fika semlor på Svedjan men det var en enorm kö utanför så vi gick till Mellqvist istället och diskuterade performativt leverne, ungdomstrender och ost, bland mycket annat.

Lagom till att solen började gå ner gick jag hem rundade av februarihelgen med en adminkväll där det bokades påskbiljetter till Gotland, betalades räkningar och togs in offerter på golvslip.

Nu väntar en ny vecka och i Stockholm tycks det vara sportlovsvecka. För mig blir det inget lov tyvärr, men med största sannolikhet lite sport i alla fall. Vi hörs!

But it don’t snow here, it stays pretty green

På radion säger de att Stockholm har haft 0,4 soltimmar i december. Natten går bokstavligen tunga fjät. Det ligger pappersnäsdukar i alla mina fickor. Baksidan av håret är trassligt av halsduken. Jag springer en mil genom eftermiddagsmörker och duggregn. Går på glöggfika med mjuk pepparkaka och lussekatter. Omorganisering på kontoret. En slant till den rumänske mannen som ska hem över jul. Någon kommer med ännu ett ”kan vi ha det här klart före ledigheten?”. Matförgiftad efter jobbets julmiddag. Vill fälla en tår när jag hör Joni Mitchells River. Piggar upp mig med ett nytt läppstift. Adderar lyster i form av tan drops. Ägnar en helgeftermiddag åt julklappsinköp till barnen. Jagar röda robotar, dinosaurieägg som kläcks och pyjamasar med Pippi Långstrump. Luciamorgon på tv. Någon frågar vad jag önskar mig. Ett medlemsskap i Svenska Freds blir mitt svar. Världen rasar. Det är plusgrader. Jag fyller kalendern med konserter och mingel. Klär mig i sammet, glitter och rosetter. Springer ett till varv i trängseln på Mall of Scandinavia. Räknar dagarna till ledighet. Kom, kom signade jul.

Februari hittills

Det var länge sedan jag gjorde ett inlägg med bilder från de senaste dagarna, så här kommer en liten inblick i hur min februari har sett ut hittills. Varsågoda att följa med!

Vi börjar på kontoret där jag har tillbringat en stor del av min tid. Inte så mycket i hissen balanserandes frukostmackor på kaffekoppar, utan främst framför datorn och i diverse mötesrum.

En tisdag i början av februari bjöd jag N på fyrarättersmeny på Nostrano, det var en del av hans julklapp från mig. Vi satt uppflugna i fönstret och åt rätt efter rätt, allting var väldigt gott och smakrikt.

Efterrätten vi valde var en apelsinhistoria med både apelsinglass och apelsingranité som var otroligt god och perfekt syrlig. Jag har varit sugen på apelsinglass sedan dess och ifrågasätter nu att jag aldrig tagit det i en glasskiosk tidigare. När middagen var slut åkte vi till Fasching och gick på Bach Jazz vilket var fint.

En onsdag då jag jobbade hemifrån tog jag en springtur i solen på lunchen. I ett svagt ögonblick blev jag övertalad att anmäla mig till Stockholm Marathon och nu följer jag ett uppstyrt träningsschema för att klara det. Tyvärr blev jag förkyld ungefär tre dagar efter min anmälan och har nu ägnat mycket tid åt att googla saker som ”träna med förkylning” och ”springa fast snuvig”. Det känns så segt att behöva vila när allt jag vill är att fortsätta, även om jag vet att det förmodligen är bäst att ha tålamod och vänta. Diverse huskurer mot snuva lämnas gärna i kommentarerna.

Efter en intensiv och tung vecka blev det till sist fredag och jag tog först en liten öl med min kollega Claudia på KB innan jag styrde mot Hökarängen för att fira Karin som fyllde år.

Resten av helgen var bildfattig men tillbringades med långfrukost, bokklubb, matlagning, födelsedagsfika och letande efter vårtecken.

Sedan blev det en ny vecka och vinter utanför mitt fönster.

Jag försökte liva upp mig med en vårig färgkombination i brunt, pistagegrönt och ljusblått.

Väl inne på kontoret konstaterade jag att en av mina favorittavlor av Karin Mamma Andersson var tillbaka på sin vanliga plats, strax efter entrén. Den hade varit utlånad till Nationalmuseum och deras utställning om Romantiken. Någon av er var kanske där och kollade på den?

En kväll efter jobbet kilade jag in på Humana på Timmermansgatan på vägen hem. Jag provade två fina grejer i mörkblå sammet som jag inte köpte eftersom de var för små. Istället fick en kavaj och två roliga skärp följa med hem.

Samma kväll sträckläste jag Han Kangs Den vita boken som var fin och meditativ. Jag fotade av det här stycket om Glimmer, ett ord som många pratat om de senaste veckorna. Det här hade dock en något annan innebörd än de vardagliga små lyckopillren som folk syftar på när de pratar om glimmers, men jag tycker att det fanns likheter ändå.

I ett försök att stävja min förkylning åt jag en riktigt pigg frukost. Löskokt ägg, grekisk yoghurt med apelsin, körsbär och pumpakärnor plus kaffe.

Sedan tog jag på mig svarta byxor med påsydda fransar och kavajen jag köpte kvällen innan. Man ser det inte riktigt på bilderna men den här lite av en pälsliknande struktur, ganska knödel om jag får säga det själv.

Stockholm bjöd på friskt väder och en svan-parad torsdagen till ära.

På alla hjärtans dag skickade jag en dikt av Saadi Yousef till den jag är kär i och så klädde jag mig i vinrött och rosa. Det var prick samma kläder som jag hade på alla hjärtans dag förra året insåg jag sedan, tidlöst och bra.

När mitt sista möte var överstökat mötte jag upp N på Pickwicks för en öl och sedan gick vi och åt indiskt. Jag tog en sizlar, det är svårt att motstå det där fräsande, sprakande ljudet.

Igår var det äntligen fotbollspremiär, en liten smygstart med Svenska cupen åtminstone. Det var förseningar på grund av supporter-slagsmål, gick knappt att se bollen i snöyran och blev sedan ett avbrott i andra halvlek för att planen behövde plogas. Fotboll i februari när den är som bäst. Nåväl, det blev vinst i alla fall.

Idag väcktes vi av sol utanför fönstret och jag upplevde starkt att benen längtade efter en långpromenad. Jag gick ner till Slussen och hoppade på Djurgårdsfärjan och kände mig en smula som Elsa Billgren.

En utvilad copywriter och ett sovande nöjesfält.

Jag tog en tre podcast-avsnitt lång promenad runt Djurgården och Södermalm och avslutade det hela med att handla lite mat. Sedan gick jag hem och bakade bröd, kokade soppa, dammsög noga och skrev det här inlägget som en avslutning på helgen.

Mammor rings och tiden går i cirklar

December, december. ’Tis the season of tandkräm runt munnen, hela kroppen känns som en saffransdeg. Två svullna russin till ögon och folk runt omkring som hostar, är det mykoplasma, 54 tums, slå på tv:n nu börjar På spåret. Det är hyacinter i kruka och mistel att hänga upp medan jorden är på väg att gå under. Det ironiska i att stå på pendeln mot Mall of Scandinavia under Black Friday med ansiktet dolt bakom boken Konsumtion (Liber förlag).

Det är galna kvinnor som galopperar på Dramatens scen och jag som vill släppa tyglarna, skrika jiihoo. Gin tonics i Lilla baren, lilla gubben, det är många geriatriker här säger hon, bäst att de inte halkar, isdans och hot creole-dip. Inga benbrott men straff, mitt tysta ”åh” lagas bäst med gryta, står och kokar på spisen halva eftermiddagen. Mammor rings och tiden går i cirklar, hur kan det vara dag när det är natt ute?

Jag känner efter, skramlar den bruna burken med växtläkemedel, det mesta är väl placebo med spår av gråbo, men röd solhatt känns som en uppiggande accessoar när dagsljustimmarna ryms på en hand och två tår. December, december. Snart stundar både gravlax och gravöl, en skål för oss som blev kvar, som väntar på att ett mjukt snöfall ska bädda in oss alla. Låt det dala.

Morgonblogg i farten

Hade J och K över på middag. Länge sedan. Disken blev ett mindre berg trots att K inte hann stanna till efterrätten. Saknade As närvaro i sammanhanget. Satt uppe sent sedan. Lyssnade på gamla låtar, läste Rilke. Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig, att det håller dig i sin hand och att det inte kommer att låta dig falla. Nattens dämpade lugn som en gåva. Drabbades av en flammande tanke, kände det där måste jag skriva om. Man ska skriva det som bränns. På morgonen tjugofem minuter med dokumentet vid köksbordet. Hjärnan fortfarande i dvala, oförstörd av intryck. Sedan bädda sängen, ta vitaminerna, göra sig redo för jobb. En sidenskjorta som försvunnit bland galgarna i garderoben. Dämpat svart, matt. Nya byxorna till. Skynda till tidig presentation. Glöm inte kompostpåsen med laxresterna. Sensommarväder med hög luft. En blinkning till Aspenströms trampoliner och Lugns höjdhoppsmedalj bakom persiennerna. Påminnelse om att boka Cirkus och Dramaten. Upproriskt barn i vagn på trottoaren. Högre volym på morgonnyheterna. Rapporter om räntesänkningar och möten mellan justitieministrar. Klipptid om två veckor och håret uppgivet. Tryckande värme tvingar av jackan. Kanske blir det åska till kvällen?

Nya sanningar och gamla lögner

Tänk vad bra vi också skulle skriva om vi inte drack någon alkohol, konstaterar jag och Sardellen och skålar i varsitt glas pinot noir från Alsace. Det är tisdag och Stockholm är sensommarvarmt, ett perfekt väder för nya sanningar och gamla lögner. Framför oss på uteserveringen står en ytterst stilig äldre man i ljusa linnebyxor, bruna mockaskor, gul kofta och käpp i bambu. Lite beror det väl på vinet men jag får svallande känslor av ömhet vid åsynen, inget ont får drabba honom, lova! Huset intill är klätt i byggställningar och plast, jag själv har auberginefärgad kjol och krämvita strumpor i loafers. En noga vald stil för att framkalla känslan av hösttermin och nystart samt ett välvilligt försök att dämpa min akademiska ångest som bubblat upp på sistone. Alla dessa år och inte en enda utlandstermin eller masterexamen och nog är det försent för karriär nu? Nåväl, hellre är man den trögaste i sitt gäng än den enda smarta i en grupp av dumma, konstaterar vi krasst och fortsätter att prata om författandet som knappast blir av. I takt med att kvällen fortlöper odlar vi nya personligheter och bygger hinder för saker vi absolut aldrig skulle kunna skriva om. Vi diskuterar litteratur och det smått absurda tv-seriesamhället och går sedan till en ny restaurang där vi beställer in pommes frites, ost och kantarellpasta. Det är ett hårt jobb att vara en tjejig tjej, men jag tycker att vi gör det hyfsat bra. Med beundrande blick berömmer jag hennes integritet och delar sedan känslan av att behöva upplevas samhörig med något som inte ens är i närheten. Ursäkta, por favor, men det är tur att detta inte är vad som betalar vår lön. När solen har gått ner för en bra stund sedan skiljs vi åt i korsningen mellan Högbergsgatan och Swedenborgsgatan. Hon ska vidare på semester och jag ska sova en blund innan jag fortsätter min strävan efter någon slags struktur och karriär. Klockan står på tio i sju och i morgon är en ny dag av ordning, jo jag tackar.

Novembers djupa andetag

Kalendern visar november. Årets elfte månad, den långa och gråa, men också det djupa andetaget innan. Före högtider och glitter, decembers hysteri. Novent! ropar vissa och dekorerar hemmen vackert. Vinterpynt! hojtar andra och plockar in kvistar. Själv känner jag ett behagligt lugn som kanske förvånar mig allra mest. Jag, om någon, som brukar ha tråkigt och inte drar mig för att klaga över novembers gråhet, finner mig plötsligt i att vilja ha höst ett tag till. Nu känns den ändå okej. Faktiskt riktigt trivsam. Festligheter och vinter kommer tids nog, låt mig lunka på lite med helt vanlig höst här så länge.

En fördel med det stilla, gråa är det ännu inte blivit för kallt för att ses på bryggan på onsdagsmorgnarna för ett dopp. Kylan biter förvisso hårdare och stunden i vattnet blir kortare, men ruset efteråt finns fortfarande där. När kroppen skjutsar runt blodet och det liksom pirrar i bröstkorgen av energi och extas.

Och efter ruset den fina pratstunden på bänken när vi fått på oss alla lager av kläder och skruvat locken av termosarna. Om livet, jobbet och kärleken. Döden, vardagen och resorna. Det är något med att mötas på morgonen, när tankarna fortfarande är rena och sköra.

En packad ryggsäck, skaljacka och fingervantar. Vi möts upp på söndagsförmiddagen och åker ut till ett av naturreservaten. Vandrar en elva kilometer lång slinga genom skog och längs med hav. Fyller papperspåsar med trattkantareller, kanske att det var säsongens sista?

Stannar till på den högsta utkiksplatsen för lunch. Äter tunnbrödsmackor till förrätt, lagar dumplings på stormköket och avslutar med chokladbollar. Varm choklad och te innan vi fyller benen med fler steg och ögonen med nya vyer.

Bjuder in vänner på middag och bestämmer mig för att servera potatisgratäng. Inte bara, men nästan. Lagar en stor form med gräddkokt potatis och västerbottensost. Ställer fram misostekt svamp och svartkål till. En sallad med honungsstekta päron, gröna blad, dijondressing, fikon och krutonger. Gott så.

Springer i regnet, sitter på café och skriver, spelar Bach fastän det inte låter särskilt bra. Sådana saker kan man också göra med sin tid. Eller möta upp kompisar på en bar och fira att någon fyllt år. Mangla örngotten i tvättstugan så att man ska sova riktigt gott. Skriva ett långt jag tänkte på dig, hur har du det?-meddelande till någon.

Tar på mig en klänning över en tunnstickad tröja och åker för att träffa den minsta och yngsta jag känner just nu. Fascineras över tår och ger bort exemplar av böckerna jag själv älskade som barn.

Går till kyrkan och balanserar någonstans mellan hopp och förtvivlan. Ser alla ljusen på allhelgonadagen och lyssnar på J.J. Fux kejsarrequiem. Blir inbjuden på middag efteråt. Vi klämmer ihop oss vid bordet i köket, grytan i mitten och en ny samling människor runt om.

Bygger travar intill sängkanten och läser bok efter bok. Vänder blad och försvinner in i berättelser. Några sidor på pendeltåget om morgnarna, en fokuserad stund på kvällen i soffan, ett kapitel i sängen innan lampan släcks.

Ses för fika en söndagseftermiddag. Budapestbakelse och bryggkaffe på konditori, precis som om tiden stått still. Petar bort mandarinklyftorna och diskuterar konserverad frukt. Kanske att man skulle göra lite inkokta päron i ingefärslag?

Tar på nya ullstrumpor i loafers och beger mig ut på långpromenad. Handlar formfranska och levain att stoppa i frysen, skaffar flera par svarta strumpbyxor utan hål på tårna och fyller underklädeslådan.

Tittar på konst utan att gå in på museum. Vad är väl en gråmulen himmel när Niki de Saint Phalles skulpturer finns?

November ändå. Visset och vackert, gråmulet och dämpat. En tid för vila, reflektion och djupa andetag.

Vi är lågan jag lovar vi vågar

Jaha det var såhär jag visste att det skulle bli jag vet ju nästan alltid det är bara det att jag så väldigt gärna vill men det är väl passande att det regnar ikväll och Stockholm är en så vacker stad att vara sorgsen i med alla Söders höjder att gå upp på och stå där och stirra ut över vattnet och se räk- och tacobåten ge sig iväg till havs med sina kulörta lyktor tänk att sitta där dum och glad bland alla rosa skal vilken ynnest ändå somliga har det bra och det var ju inte hundra såklart han visste inte vem Tranströmer var men jag var beredd att göra ett undantag som om det skulle behövas snälla påminn mig om att det är värt att börja om att jag orkar ett varv till för nu när jag ligger här på hallgolvet och tittar på min felmonterade skohylla som jag aldrig kommer ta mig tid att montera rätt så känns det långt bort och skorna står så prydligt i par par par helt självklart som de borde som jag borde med skosnörena som ormar och om någon frågar om jag läst på om anknytningsteori kommer jag slå knut på mig själv men en gång gick jag i scouterna tre gånger och vad lärde jag mig jo att alltid vara redo på det värsta och det bästa och på att det någon gång kanske kommer att bli bra förhoppningsvis gäller det inte bara mig utan också resten av världen hur avlägset det än kan kännas så ge mig bara fem minuter till på golvets rutor så ska jag resa mig och koka ett ägg och sen ska jag tända lägerelden inom mig och kupa mina händer kring den och försiktigt blåsa syre så att den får fart för nu brinner vi lite till vi är lågan jag lovar vi vågar.