Fem minuter innan jag ska åka in till akutmottagningen packar jag min ryggsäck. Jag tänker att det kan bli en lång dag i sjukhusets salar så jag lägger ner mobilladdare och vattenflaska, en chokladbar och ett grönt äpple. Att jag varken ska få äta eller dricka något under dagens gång vet jag inte då. Precis innan jag är på väg ner till taxin som står och väntar sträcker jag mig instinktivt efter Anne Carsons Röd självbiografi i bokhyllan. Det är en av mina absoluta favoritböcker, en rå och sorgsen historia om kärlek, en poetisk skildring av ett rött bevingat monster på väg mot sin undergång.
Inne i väntrummet är belysningen dämpad, stolarna strama, i hörnet en neutral akvarellmålning. Vi som sitter där bär våra plågor i tystnad, undviker att möta varandras blickar. Jag kommer att tänka på en skulptur i Carl Eldhs ateljémuseum. En kvinna i fosterställning som tycks ha kollapsat av sorg. Douleure d’une mère, en mors smärta. Jag letar fram en bild på den i min telefons bildgalleri. Lutar mig mot den och övar på att andas i fyrkant.
Väl liggandes på britsen i korridoren klarar jag bara av att läsa två sidor ur Carsons versroman, sedan tar smärtorna över mitt fokus och allt jag kan fästa blicken på är sprinklern i taket och tvättnedkastet snett emot. Hemma igen fortsätter jag läsningen inbäddad under mjuka filtar. Jag klamrar mig fast vid bokens pärmar och låter den utgöra tröstelitteratur.
På samma vis söker jag mig instinktivt till andra delar av kulturen när det gör som ondast. Jag låter Joni Mitchell sjunga för mig med sin förstående stämma, lyssnar på versionerna med orkesterarrangemangen för att det är de som klättrar allra längst in. Jag läser Werner Aspenström som skriver om gråtpelare och regn, Bruno K. Öijer som gestaltar tomhet och brännmärken. Lyssnar på Annika Norlin, Eldkvarn, Sara Parkman och Markus Krunegård, tar dem på orden och vaggas in bland textraderna. När den akuta sorgen har lagt sig vänder jag mig till Rilke, som så många gånger förr. Alla mina husgudar, vad vore jag utan dem nu.
Att gå vidare är att försöka förstå. Jag ställer frågor till läkarna, memorerar det korta stycke som finns på 1177 om mitt tillstånd, läser allt jag kan komma över på internets mörka hål till forum, men sedan tar kunskapen slut. Mer kontroll än så går inte att få och då återstår konsten för att på något sätt kunna begripa.
Det är början av september och tidig höst. Runt omkring mig skriver alla tjejer på sina mål, sätter visioner för terminen och drömmer högt. Själv vill jag ingenting just nu. Det är svårt att tänka framåt, men med pincettgrepp försöker jag att fånga något som är vackert. Jag funderar på om det är banalt att fästa blicken på en bukett blommor eller en mörkblå ullkjol för att må lite bättre, snubblar över Isabella Nilssons ord som sätter fingret på min tillvaro.
Godhet och skönhet är inte samma sak, och det tycker jag är jättebra. Hurså? Jo, för genom att inta estetens blick på världen tillåts jag byta ut frågan ”Lever jag ett gott liv?” till ”Lever jag livet vackert?”. Detta skifte av problemformulering har åtskilliga gånger hjälpt mig genom dagen. Tillvaron må göra hur ont som helst, men på samma sätt som det alltid går att klämma en liten klick tandkräm till ur tuben, går det alltid att klämma ut ännu en liten skönhetsupplevelse ur existensen.
Hösten blev ingenting av vad jag tänkt, men nog ska jag ta mig igenom den ändå. Med estetens blick på världen och konstnärerna vid min sida, med kulturen som ständigt botemedel. Det blir bra. Allt kommer att bli bra.
–––––––––
PS. Läste nu, tjugo minuter efter att detta blogginlägg publicerats, att Anne Carson tilldelats Nobelpriset i litteratur. Välförtjänt om något! Nu hoppas jag att hennes författarskap får möjlighet att bära fler.
Etikettarkiv: konst
Två helger i februari
Mina vardagar känns ganska ospännande just nu eftersom merparten av dem tillbringas i ett lysrörsbelyst kontorslandskap, men på helgerna händer det desto mer roliga saker. Låt mig därför ge en tillbakablick till de två senaste helgerna i februari, direkt från min kamerarulle.
Vi tjuvstartar med förra torsdagen då jag och mitt närmaste team på jobbet gick till restaurangen Nook för att äta middag och tacka av vår kollega Andrea. Godast var ostronen med tiger milk, blodapelsinsorbeten och pilgrimsmusslan, men tyvärr blev jag inte riktigt lika hänförd som tidigare då jag besökt dem. Kanske var det en dålig dag bara. Tur att sällskapet var perfekt i alla fall!
På fredagen drog jag på kulturkostymen för efter jobbet vankades det teater.
Jag, Nasim och Andrea gick till Dramaten för att se Das Kapital. Nu kommer den andra småkritiska recensionen i följd här, men jag tyckte att föreställningen var lite under förväntan. Det känns som om det fanns en större potential hos skådespelarna och att man hade kunnat ta ut svängarna mer i manus, nu blev det mesta lite väl tydligt. Jag känner mig kluven, för till viss del tycker jag att det är jättebra att fler går på föreställningar och stöttar kulturen, men ibland blir det i min smak lite väl kommersiellt och publikanpassat i vissa uppsättningar på de större scenerna. Så tuktas en argbigga var också alldeles för glättig och sociala medie-tillvänd i min mening. När jag ser scenkonst vill jag gärna att den är lite utmanande och erbjuder någon form av intellektuellt tuggmotstånd. Kanske får nästa besök bli på någon av de smalare scenerna?
Förra lördagen var det alla hjärtans dag. Jag inledde dagen med att gå till gymmet och springa samtidigt som jag kollade på damernas stafett i längdskidor. Höll på att trilla av löpbandet av förskräckelse när jag såg Ebbas vurpa, men det ordnade ju upp sig bra efter omständigheterna. Sedan tog Nawar och jag en sväng på Söder, kollade i färgbutiken och på Herr Judits, tog en kaffe på Café och spelade dart på gamla Marie Laveau som bytt namn till Troll och blivit sportbar.
På kvällen öppnade vi en flaska champagne och åt godis, sedan lagade vi ett långkok som fick bli tacos. En väldigt mysig och inte jättetraditionell alla hjärtans dag.
På söndagen vaknade vi till sol, sol, sol. Finns det något bättre än den spirande känslan av att ljuset är på väg tillbaka? Jag förstår att alla inte känner likadant, men inom mig pirrar det i alla fall!
Kaffe, tidning och OS – en perfekt start på dagen! Varsågoda att beundra vår temporära tv-lösning på en stol förresten. Den lär nog dessvärre vara kvar tills vi flyttar…
Efter en lugn start på dagen gav vi oss iväg för att sällskapa på en husvisning. Mäklaren beskrev huset som att det var i 95 procent renoveringsbehov, vilket nog stämde väl, de 5 procenten som faktiskt var okej var en diskmaskin och en värmepanna. På vägen hem till Hornstull igen promenerade jag förbi några snygga, grafiska fönster och sedan var det slut på bilder från den helgen.
Som tur var gick veckan snabbt och det blev fredag igen. Solen strålade när jag promenerade till jobbet längs Skeppsbron.
Svanarna var på plats och hade morgonmöte.
Utanför bankens lokaler hänger dessa lyktor som jag länge tänkt på som några muskulösa tomtar, men som efter lite djupare efterforskning visade sig vara kobolder. Det är ett slags underjordiska väsen från tysk mytologi som förknippas med gruvdrift, vilket känns logiskt med tanke på att huset tidigare tillhört Jernkontoret. Dagens Stockholmstrivia.
Jag hade sparat en bild på en fin färgkombination som jag inspirerades av på morgonen när jag klädde på mig. Ljusblå kjol i ull, rosa skjorta och klarröd polo.
Efter jobbdagens slut gick jag i ovan nämnda outfit till Vasateatern för att lyssna på Jens Lekman.
Han spelade låtar från sitt senaste album Songs for Other People’s Weddings som också blivit en roman. På scenen fanns även en tvåhövdad basist (kavajen med dockan åkte dock av efter en stund) och den ljuvligt excentriska tourmanagern läste stycken högt ur boken.
Jag tyckte mycket om upplägget på konserten med en första del som var tematisk kring albumet och så en andra del fylld av alla tidigare hits. Stort plus också för Vasateatern som är en väldigt trevlig konsertlokal, lagom intim och fin.
Efter konserten köpte vi varsin T-shirt och sedan åkte vi till hotell Mornington där jag bokat in oss på staycation.
Efter en god natts sömn och en stor hotellfrukost låg vi i sängen i morgonrock och kollade på OS. Det utgör tydligen en stor del av mina februarihelger inser jag, men kanske är det just det som är min typ av vintersport: sådan som andra utför. Tur att mästerskapen är slut nu så att det blir bättring…
Eller ja, nu börjar ju fotbollssäsongen så nog finns det mer sport att se. Efter att vi checkat ut och tagit en liten sväng på stan åkte vi hem och tittade på IFK Norrköpings premiär i Svenska cupen och lagade fried rice.
Sedan gick vi till Volta på 30-årsfest för vår kompis Frida. Kul!
I morse var vi uppe och tvättade och gissa vad? Kollade på OS såklart. Det var svårt att inte bli rörd över Ebbas revansch i femmilen.
När tvätten var klar traskade jag ut i solen och över Västerbron, hela vägen till DN-skrapan där jag mötte upp min kompis Isabella.
Där tog vi hissen allra högst upp till Oscar Anderssons utställning Tower of Now som visades över helgen.
Sedan promenerade vi tillbaka över Västerbron. Planen var att fika semlor på Svedjan men det var en enorm kö utanför så vi gick till Mellqvist istället och diskuterade performativt leverne, ungdomstrender och ost, bland mycket annat.
Lagom till att solen började gå ner gick jag hem rundade av februarihelgen med en adminkväll där det bokades påskbiljetter till Gotland, betalades räkningar och togs in offerter på golvslip.
Nu väntar en ny vecka och i Stockholm tycks det vara sportlovsvecka. För mig blir det inget lov tyvärr, men med största sannolikhet lite sport i alla fall. Vi hörs!
Fem nya saker på väggarna
När blir man klar i ett hem egentligen? Aldrig väl, det är så jag känner i alla fall. Även om jag bott i min lilla lägenhet i drygt fem år hittar jag fortfarande saker att göra och sätt att tänka nytt. Den senaste tiden har jag gått omkring med min hammare och spikat upp lite fler grejer på väggarna, allt för att göra det ännu lite trevligare hemma.
På väggen ovanför min soffa fick den här rosa lampan i glas komma upp. Under vintermånaderna insåg jag att jag behövde fler belysningspunkter, men eftersom jag har lite ont och golv- och hyllplats behövde det vara vägglampor. Efter ett långdraget letande hittade jag den här på Tradera som matchar perfekt med mina snickerier som jag målat i Alcros Old Rose. För att balansera upphängningen av lampan satte jag också upp en keramiktavla med en näckros på som jag köpt billigt på Myrorna.
Ovanför mitt stora ljusgula skåp hängde tidigare en pastellig oljemålning med en blombukett, men den fick bytas ut till den här mer abstrakta tavlan som jag köpte på vår konstauktion på jobbet. Jag tycker att de gula, gröna och blå tonerna gör sig fint med den rena träramen och att den bryter av bra med alla mina prylar på skåpet som annars riskerar att bli lite för gulliga.
En till liten vägglampa fick flytta in i ett tidigare mörkt hörn, precis intill min garderob. Det är en smörgul kub som lyser både uppåt och nedåt med varmt ljus. Absolut snyggast hade det ju varit om man hade kunnat bygga in sladden, men det är överkurs för mig. I sockerlådan där under göms min router tillsammans med sladdarna till högtalaren som står ovanpå.
Det sista jag spikade upp var ett vykort från Moderna Museet och deras utställning om tysk expressionism. Jag fastnade så mycket för färgerna och uttrycket i tavlan av Ernst Ludwig Kirchner att jag köpte den i litet format. Vykortet satte jag sedan i en second hand-fyndad ram mot en vinröd bakgrund. Det vinröda papperet är ett färgprov som jag köpt tidigare och som är väldigt lik färgen jag valde att måla köksdörren i, som sitter på väggen intill. Jag tycker det blev fint med en tavla på lite oväntad plats och att färgerna bryter av bra mot mitt ljusgula kök.
Nu ska jag låta hammaren vila ett slag. Nästa hemmaprojekt blir kanske att sy något.
Tisdag, onsdag, torsdag
Frustrationen har bubblat under huden hela dagen och den enkla lösningen vore att åka hem och dra täcket över huvudet, låta sig slukas av tidsomställningens mörker, det är ändå inte lönt att göra något, men jag tvingar mig på andra tankar och kliver av tåget vid Stockholm city, går i motvinden med Stevie Nicks i öronen, längs vattnet ut mot Skeppsholmen och in på det kvällsöppna museet. Där vandrar jag sedan i tystnad bland färgstarka tavlor, låter mig sköljas av expressionismens uttryck, fäster blicken på en annan tid, betraktar den med ögonen och magen, andas långsamt och tar in. I en av utställningshallarna finns en lång vägg av staplad ved, den skär igenom rummet, bildar en horisont. Konstnären beskriver hur hon skapade verket efter att ett flertal självmord skett i Sápmi. Att prata om det var svårt, närmast omöjligt, men att stapla veden gick och varje vedträ blev en tanke hos den hand som hållit den. I jämförelse med väggen känner jag mig liten, men alla staplar är en tröst, att konsten finns är en befrielse och när jag promenerar hemåt två timmar senare känns hjärtat lättare.
Jag springer till färgaffären på lunchen. Ska bara köpa en liten burk med rosa snickerifärg för att snygga till några ställen där jag slarvat med penseln och så plötsligt i gången står ett bekant ansikte från förr. ”Men, det är ju du”, säger hon. ”Det är ju du!”, svarar jag. Vi möts i en kram och jag tänker att det måste vara tio år sedan sist och vi pratar ikapp i väntan på att nummertavlan ska ropa ut våra siffror och hon ska måla om sitt kök och jo, jag bor här nu, bara några kvarter bort och vi båda har lämnat hemstaden, ungdomen, spårvagnarna och våra gemensamma nämnare bakom oss. Blivit några andra men ändå så mycket samma. På vägen tillbaka tänker jag att det är precis som i Krunegård-låten, längesen och kul att se dig igenom som om ingenting har hänt, men också allting som har hänt känns när jag ser dig. Jag hade glömt men nu är det något som bränns.
Ytterdörren slår igen och i det lilla gula köket är det bara jag och diskberget kvar. Den stora kastrullen som tidigare under kvällen innehöll en gyllenorange pumpapasta med grönkål och brynt smör, den slukades ner till minsta rigatonibit och det gjorde mig glad. Det ovala fatet med krispig sallad vänd i vinägrett, fyra djupa tallrikar, fyra mindre assietter. De små bistroglasen till rödvinet och det alkoholfria bubblet, var det vecka 23 nu och det är ju skönt att ha bilen när man ska hem sen. Vattenglasen som rymmer så lite att man måste fylla på dem hela tiden, en gång mormors, undrar hur hon har det nu, jag balanserar saknaden i diskstället. Formen med chokladmousse som stelnat, mörk choklad, socker och ägg, de fyra blåmönstrade skålarna som måste lösas upp i varmt vatten. Tekopparna och tekannan och alla besticken som rasslar omkring som krabbor mot diskhons botten. Metodiskt går jag igenom allting, staplar tankar och porslin samtidigt som klockan sakta rör sig mot midnatt.
Novembers djupa andetag
Kalendern visar november. Årets elfte månad, den långa och gråa, men också det djupa andetaget innan. Före högtider och glitter, decembers hysteri. Novent! ropar vissa och dekorerar hemmen vackert. Vinterpynt! hojtar andra och plockar in kvistar. Själv känner jag ett behagligt lugn som kanske förvånar mig allra mest. Jag, om någon, som brukar ha tråkigt och inte drar mig för att klaga över novembers gråhet, finner mig plötsligt i att vilja ha höst ett tag till. Nu känns den ändå okej. Faktiskt riktigt trivsam. Festligheter och vinter kommer tids nog, låt mig lunka på lite med helt vanlig höst här så länge.
En fördel med det stilla, gråa är det ännu inte blivit för kallt för att ses på bryggan på onsdagsmorgnarna för ett dopp. Kylan biter förvisso hårdare och stunden i vattnet blir kortare, men ruset efteråt finns fortfarande där. När kroppen skjutsar runt blodet och det liksom pirrar i bröstkorgen av energi och extas.
Och efter ruset den fina pratstunden på bänken när vi fått på oss alla lager av kläder och skruvat locken av termosarna. Om livet, jobbet och kärleken. Döden, vardagen och resorna. Det är något med att mötas på morgonen, när tankarna fortfarande är rena och sköra.
En packad ryggsäck, skaljacka och fingervantar. Vi möts upp på söndagsförmiddagen och åker ut till ett av naturreservaten. Vandrar en elva kilometer lång slinga genom skog och längs med hav. Fyller papperspåsar med trattkantareller, kanske att det var säsongens sista?
Stannar till på den högsta utkiksplatsen för lunch. Äter tunnbrödsmackor till förrätt, lagar dumplings på stormköket och avslutar med chokladbollar. Varm choklad och te innan vi fyller benen med fler steg och ögonen med nya vyer.
Bjuder in vänner på middag och bestämmer mig för att servera potatisgratäng. Inte bara, men nästan. Lagar en stor form med gräddkokt potatis och västerbottensost. Ställer fram misostekt svamp och svartkål till. En sallad med honungsstekta päron, gröna blad, dijondressing, fikon och krutonger. Gott så.
Springer i regnet, sitter på café och skriver, spelar Bach fastän det inte låter särskilt bra. Sådana saker kan man också göra med sin tid. Eller möta upp kompisar på en bar och fira att någon fyllt år. Mangla örngotten i tvättstugan så att man ska sova riktigt gott. Skriva ett långt jag tänkte på dig, hur har du det?-meddelande till någon.
Tar på mig en klänning över en tunnstickad tröja och åker för att träffa den minsta och yngsta jag känner just nu. Fascineras över tår och ger bort exemplar av böckerna jag själv älskade som barn.
Går till kyrkan och balanserar någonstans mellan hopp och förtvivlan. Ser alla ljusen på allhelgonadagen och lyssnar på J.J. Fux kejsarrequiem. Blir inbjuden på middag efteråt. Vi klämmer ihop oss vid bordet i köket, grytan i mitten och en ny samling människor runt om.
Bygger travar intill sängkanten och läser bok efter bok. Vänder blad och försvinner in i berättelser. Några sidor på pendeltåget om morgnarna, en fokuserad stund på kvällen i soffan, ett kapitel i sängen innan lampan släcks.
Ses för fika en söndagseftermiddag. Budapestbakelse och bryggkaffe på konditori, precis som om tiden stått still. Petar bort mandarinklyftorna och diskuterar konserverad frukt. Kanske att man skulle göra lite inkokta päron i ingefärslag?
Tar på nya ullstrumpor i loafers och beger mig ut på långpromenad. Handlar formfranska och levain att stoppa i frysen, skaffar flera par svarta strumpbyxor utan hål på tårna och fyller underklädeslådan.
Tittar på konst utan att gå in på museum. Vad är väl en gråmulen himmel när Niki de Saint Phalles skulpturer finns?
November ändå. Visset och vackert, gråmulet och dämpat. En tid för vila, reflektion och djupa andetag.
Mina favoritplatser i Stockholm
Stockholm kan vara ängslighetens högcentrum, kan vara ”du måste boka bord fyra veckor innan, annars är det kört”, kan vara stelt och stramt och kallt. Men det finns också platser i Stockholm som jag älskar, där jag drabbas instinktivt av känslan av att det här är en av världens vackraste städer, där det finns en slags förtätad atmosfär som får åtminstone min själ att sjunga. Det låter banalt att säga att det handlar om äkthet, som om allt annat skulle vara falskt, men på vissa platser finns det något som klingar rent. Jag tänker att det är spår av historia och av genuinitet.
När jag vandrade genom staden här om dagen fick jag för mig att jag ville lista dessa platser, så här är några av mina favoriter som jag tycker att ni ska besöka om ni får chansen.
Rönnells antikvariat
Längs Birger Jarlsgatan ligger antikvariatet med stadens kanske mest ambitiösa skyltning. Här är litteraturen självklart i fokus i form av mängder av gamla och nya böcker, men det finns också konsttryck och andra små detaljer att titta på och köpa.
Stadsbiblioteket
I rotundan i Stadsbiblioteket är väggarna täckta av böcker i flera våningar. Här står rader av träskrivbord med gröna lampor tillsammans stolar med sitsar av flätad sadelgjord och här har jag suttit timme efter timme och skrivit. Nyligen fick jag veta att biblioteket ska stänga för renovering under flera år och jag känner redan en lågmäld stress över var jag ska sitta istället.
Främmat
Restaurangen Främmat lyckas med konststycket att servera vällagad, klassisk och kul mat på ett sätt som ändå känns nytt. Alltid gott, ambitiöst och avslappnat med en känsla av att man vill återvända varje vecka.
Carl Eldhs ateljémuseum
I skulptören Carl Eldhs museum flödar ljuset på ett magiskt vis. Här trängs en stor samling skulpturer i kombination med tillfälliga moderna utställningar och stämningen är nästintill sakral.
Humlegården
Varje gång jag promenerar genom Humlegården tänker jag på Hjalmar Söderberg. Inte bara för att det står en staty av honom där utan för att hela miljön känns som tagen ur någon av hans Stockholmsskildringar. Det är något med de stora träden som ljuset faller igenom, de små stigarna som letar sig åt olika håll och vilsamheten som får en att vilja vandra långsamt med händerna på ryggen och tänka på livet.
Kungliga biblioteket
Är det någon gång jag önskade att jag var 21 år och student så är det när jag kliver in i läsesalen på Kungliga biblioteket, även känt som KB. Här råder ett dämpat fokus som får mig att vilja plöja böcker och snöa in på olika områden. Få saker gör mig också tryggare än att tänka på deras enorma arkiv med kilometerlånga gångar under marken där mängder av material finns sparat.
Konstnärsbaren
Det andra KB i Stockholm är Konstnärsbaren, också det en favorit hos mig. Här känns det som att tiden stått still men på ett positivt sätt. Träpaneler och målningar pryder väggarna, oliverna är stora och gröna och vissa kvällar står det ett jazzband i hörnet och spelar.
Racamaca
Tapasbaren Racamaca vid Mariatorget är nog en av restaurangerna jag besökt flest gånger i Stockholm, ändå tröttnar jag inte på det lilla hålet i väggen (som nu ändå blivit dubbelt så stort jämfört med de första åren). Här är det trångt och stimmigt med goda viner i glasen och roliga smårätter att dela, utan att bli ruinerad på kuppen.
Allhelgonakyrkan
På höjden i Helgalunden finns en liten träkyrka från 1918. Här inne är stämningen varm, trygg och lugn, jag minns att jag kände mig välkommen från första gången jag klev in genom porten med duvan ovanför. På söndagar kl 18 firas allhelgonamässan, en enkel och prestigelös mässa med fokus på gemenskap.
Wasahof
Inne på Wasahof står pianot i mitten av matsalen och på lördagskvällarna sjungs det opera. Då bryts restaurangsorlet ett par gånger för framföranden av operastycken och efteråt ropas det bravo. Menyn är klassisk fransk bistromat med gott om skaldjur.
Millesgården
På Herserudsklippan ute på Lidingö ligger Millesgården. Här finns en skulpturpark med utsikt över vattnet, en konsthall med olika aktuella utställningar och även huset där Carl och Olga Milles bodde och arbetade. En plats med mycket fint att titta på och att inspireras av.
Café Cuvée
Hörnet vid marmordisken i baren på Café Cuvée på Högbergsgatan är en av mina favoritplatser att sitta och läsa på. Här är det stimmigt men inte stökigt och här kan jag sitta själv utan att känna mig ensam. Dessutom är alla som jobbar i baren väldigt gulliga och har koll på vilket vin jag kan tänkas gilla och låter mig testa olika druvor och glas.
Badbryggan vid Årstaviken
Fem minuter från min dörr, precis nedanför kolonilotterna, ligger en av Årstavikens badbryggor. Där träffas jag och två vänner en morgon i veckan för att bada tillsammans. Ofta är det ett eller ett par andra sällskap där. Vänliga damer med termosar, svettiga löpare som gör snygga dyk från bryggan, hundar som tålmodigt väntar på sitt sällskap som badar. Man hälsar god morgon, man diskuterar temperaturen i vattnet, man önskar varandra en trevlig dag när man går därifrån.
Sibyllans kaffe- & tehandel
Att kliva in på Sibyllans är som att gå in i en Wes Anderson-scenografi. Här pryds väggarna från golv till tak av plåtburkar i olika färger och det finns mängder av te- och kaffesorter att välja bland. Allting görs med omsorg och jag hade gärna velat handla allt i mitt skafferi på samma sätt i liknande butiker.
PA&Co
I många år jobbade jag på ett kontor som låg alldeles intill PA&Co. Varje kväll gick jag förbi restaurangen och tittade in där, ibland besökte jag den även själv. Det är en liten, stökig, klassisk Stockholmsbistro där det alltid sitter någon från kultursidorna, där menyn står på en griffeltavla på väggen, dit man måste ringa samma dag för att få bord och där maten alltid smakar bra.
Söderbokhandeln
Det är något magnetiskt med Söderbokhandeln på Götgatsbacken, för varje gång jag går förbi där känner jag för att gå in. Deras långa bord med nya böcker gör mig alltid sugen på att läsa och här får jag alltid utmärkt hjälp att hitta det jag letar efter. Må de aldrig måla över det flagande taket.
Lite ditt och lite datt
Hej på er! Här kommer ett sådant inlägg som jag gillar att läsa hos andra, så jag hoppas att ni tycker om det även hos mig. Det blir lite ditt och lite datt av vad som hänt den senaste tiden. En upplevelse, en klädsel, en maträtt, en fin stund. Ja, ni fattar, sånt som fastnat.
Mitt bästa sätt att förlänga sommarkänslan fastän semestern är slut är att göra något litet direkt efter jobbet istället för att bara åka hem och börja med middagsmat. Kanske läsa några sidor i en bok på en solig bänk i parken eller köpa en mjukglass och gå en omväg hem. Det får bli ett mål även för hösten: att göra något fint av tiden mellan 17:30 och 19, i alla fall någon vardag i veckan.
När jag satte ihop små moodboards för min vår- och sommarstil hade jag ett koncept som jag kallade man kommer alltid undan med kavaj. Det här är ett typexempel på det. Korta shorts, batik-t-shirt, tubsockor och… kavaj. Inga problem att traska till kontoret då.
Körövningarna med oratoriekören har börjat igen och för varje onsdag som jag promenerar Hornsgatan fram sjunker solen lite lägre. När det är dags att framföra Cherubinis requiem kring allhelgonadagen kommer solen tydligen att gå ner före kl 16. Ugh. Men också passande för en dödsmässa antar jag.
Något mer positivt är de morgondopp jag tagit med Linn. Vi har mötts upp på vår närmsta brygga vid Årstaviken och simmat en stund för att sedan dricka en kopp kaffe och prata om livet. Den finaste starten en dag kan få.
Något helt annat som också var fint var den här monteringen av ketchup och senap som jag fick när jag köpte en vegokorv på Pressbyrån vid Medborgarplatsen. Självklart berömde jag han som jobbade i kassan lite extra.
Min bästa lördagstradition så här års (förutom att lyssna på Melodikrysset samtidigt som jag äter frukost) är att gå på Bondens marknad och handla grönsaker, ägg och bröd. Den gula zucchinin och svartkålen fick åka ner i en risotto smaksatt med lite mynta och citron. Jag blev nöjd med den middagen!
En annan middag jag blev nöjd med var den här på China! på Ringvägen. Vi gick dit ett litet gäng och beställde in en rad olika rätter att dela på. Mest oväntat god var nog den med wokade potatisstrimlor och vinäger. Mest väntat god var nog den med aubergine.
Kvällen till ära hade jag klätt mig i en kjol som i princip är ett sånt flugdraperi som man hänger i dörröppningar (jag kommer aldrig att cykla i den, jag lovar).
En eftermiddag spurtade jag från jobbet för att hoppa på pendeln till Uppsala. Där väntade min syster och Agnes, min lilla systerdotter! Jag hann med några intensiva timmar av gos, sångstund och middag, vilket var så mysigt. Tänk att jag hade turen att bli både faster och moster inom loppet av två veckor i somras. Otroligt vältajmat av båda mina syskon och ni kan ju gissa om familjechatten fått ett uppsving? Men jag klagar knappast med tanke på att finurliga bebisar i fruktpyjamasar är bland det gulligaste som finns.
Och på tal om barn så insåg jag att jag klätt mig lite som Annika i Pippi Långstrump här om dagen. Jag såg Emma Chamberlain i ett par rosa jeans och letade upp ett par på Sellpy strax där på och klickade hem dem.
Förra helgen tog jag med mig Malin och gick på Popaganda. Vi såg Leon, Esther, Alex Cameron, Future Islands, Stuzzi, Llojd, Winhill/Losehill och Seinabo Sey. Kul! Och oväntat kul var det också att man i en av barerna fick hälla upp sin egen öl. Typ på samma nivå som mjukglassmaskinen på Pizza Hut (ja, jag är lättroad).
I tisdags svassade jag runt i hårband, passerkort och bruna byxor med prickar. Sedan följde jag de långa skuggorna längs Torsgatan ner till Bonniers Konsthall.
Där var det vernissage för utställningen Undamming Rivers med konstnärsduon Cooking Sections. Den består av fyra olika verk med laxen som gemensam nämnare och fokuserar på hur laxuppfödningar påverkar människor, djur och miljö. Jag förstår att det låter abstrakt men det var otroligt intressant och lärorikt och på samma gång en konstupplevelse som gick rakt in i mig.
En annan grej som gick rakt in i mig var Jonathan Johanssons konsert på Trädgården. Jag tror den seglar upp som årets bästa spelning hittills, så bra var den! Ville aldrig att den skulle ta slut.
Nu börjar vi närma oss nutid här vilket är bra eftersom klockan snart är ett (när blev den det?! jag har bloggat i 16 år men glömmer alltid hur lång tid det tar att skriva ett inlägg). Det här var i alla fall i lördags när vi överraskade Sofie och Niklas med en baby shower fiesta. Hurra!
Och ännu mer fest blev det sen på kvällen när Linn skulle fira sin 30-årsdag på en båt. Jag duttade länge med smink (för att vara jag) och tog på min glittrigaste paljettklänning. Sedan dansade jag hela kvällen tills det var dags att steka vickningskorv. Därefter dansade jag lite till.
Och vips så var det söndag och slut på veckan och slut på det här inlägget. Vi avrundar med två fina utsikter. Hoppas ni tyckte det var kul att följa med på lite ditt och lite datt, nu ska jag sova!
På besök i Joan Mirós studio
Det regnade så mycket den dagen. När vi klev av bussen vid hotellet färgades mina linnebyxor mörka av stora droppar. Vi började promenera upp för trapporna. Uppåt uppåt. Stannade till för att titta på utsikten eftersom det inte spelar någon roll om man står och blir blöt när man redan är dyngsur. Nedanför oss låg stranden tom på solstolar men med parasollen kvar i ensamma rader, havet grönturkost med den gråmulna himlen ovanför. Vi gick vidare längs de smala trottoarerna. ”Det ska vara här någonstans, jag lovar, vi är nästan där”. Och runt ett hörn, ett museum.
25 minuter utanför Palma ligger Fundació Pilar i Joan Miró, ett museum tillägnat konstnären och skulptören Joan Miró. Här var han verksam under sina senare år och hade sin ateljé och studio som enligt hans önskan lämnades orörda efter hans död.
Vi klev in i ateljén som var fylld av tavlor, möbler och föremål. Som om tiden en dag stannat upp och allting lämnats i all hast.
Jag kunde titta i en evighet. På stolar med flätade ryggar, surrealistiska målningar i grundfärger, små anteckningslappar som satt upptejpade, dukar med graffitiliknande motiv, ljuset som föll in från sidan och taket.
På ett bord en trave papper och en bok av Picasso, som också var en vän. På ett annat bord en pennvässare, en samling stenar och en kotte. Slumpvisa föremål som påminner om att allt kan vara inspiration. Korkskruven på väggen med uppsträckta armar, en månes olika faser.
Utanför regnet som en stadig kuliss. Och huset en påminnelse om att grundfärger kanske är de finaste ändå? Vem behöver pudrigt rosa och krämvitt när det finns blått, gult och rött?
I den senare tillbyggda museidelen pågick en renovering vilket innebar att några av utställningarna var stängda, men en del verk fanns att se ändå. Jag blev lite sugen på att köpa en av litografierna ovan, tyvärr hade jag inte budgeterat för konstköp under semestern.
Det fick bli konst för kamerarullen och minnet istället. Och avslutningsvis ett besök i Mirós intakta skulpturstudio där man tyvärr inte fick fotografera. Med sinnena fulla av inspiration återvände vi sedan ut i regnet igen. På bussen tillbaka immade rutorna igen och vi hoppade av några stationer innan vi var hemma för att stanna på ett café och dricka en kopp varm choklad.
Kommer instagrammande och identitets-skapande vara i fokus på framtidens museum?
Jag läste en distanskurs under höstterminen som heter Att skriva om samtida konst och nu har jag precis avslutat den. Den sista uppgiften var att skriva en längre, resonerande text på ett eget tema och där valde jag att titta på dagens museum och hur vi använder dem för att bygga våra varumärken i sociala medier. Jag la upp en tidigare version av denna text på min Instagram story för några veckor sedan och då var det flera som sa att de ville läsa den i sin helhet sedan, så här kommer den för er. Har ni tankar kring ämnet får ni jättegärna lämna en kommentar, det finns ju massor att säga om detta och mina tecken var begränsade, men jag diskuterar gärna vidare!
Kommer instagrammande och identitetsskapande vara i fokus på framtidens museum?
Det är sommar, året är 2016 och på Moderna Museet i Stockholm visas Yayoi Kusamas utställning I oändligheten. Jag vet det för att jag sett affischerna på stan och läst recensionerna i dagstidningarna, men kanske främst för att i princip alla jag följer på Instagram har lagt upp bilder från utställningen. Mitt flöde har fullkomligen exploderat av selfies tagna i Kusamas Infinity Room som är fyllt av vitröda fallossymboler, de färgsprakande och prickiga pumporna har kapslats in och visats upp i digitala fyrkanter och smått ironiskt har bilderna av spegelbollarna i verket Narkissos trädgård spridits som en löpeld. Egentligen gör det mig inget. Jag brukar uppskatta att ta del av andras kulturupplevelser och dessutom är bilderna fina, de tilltalar ögat och utställningen ser onekligen lockande ut, så jag går dit och gör samma sak.
Yayoi Kusama, Infnity Room.
Jag minns att ungefär ett år tidigare hände samma sak under Olafur Eliassons utställning Verklighetsmaskiner. Konsten tog över de sociala kanalerna och även här var det lätt att förstå varför. De stora färgspektrumen i verket Seu corpo da obra (Your body of work) gör sig bra på bild. Eliassons vatten- och ljusinstallationer blir magiska små nedslag bland frukostbilder, söta husdjur och inredningsstilleben. När jag själv vandrar genom utställningslokalerna inser jag varför jag sett så många bilder av verken. Det blir en naturlig reaktion, näst intill en reflex, att vilja ta upp kameran i telefonen och försöka fånga det jag upplever. Inte bara för eget bruk utan också för att dela det med omvärlden. Men samtidigt som jag gör det kan jag inte låta bli att fundera på om det är för att andra också ska känna att det är fint att få uppleva eller om det främst är för att de ska förstå att jag är en sådan person som är där.
För även om det inte är det främsta syftet med min upplevelse av konsten så kan jag inte förneka att jag använder den som identitetsskapare. Som en del av det samhälle vi lever i idag, när vi ständigt bygger bilden av oss själva genom sociala medier, så är självklart den kultur vi konsumerar en bit av det hela. Vad jag visar upp för mina följare och hur jag gör det säger något om mig och min personlighet och blir i sin tur även en förlängning av konstupplevelsen och verket i sig.
Konceptmuseum som gör succé
I samma tidsperiod som Kusama ställs ut i Stockholm så slår Museum of Ice Cream upp sina dörrar på Manhattan i New York. De beskriver sig själva som ett museum inspirerat av lekfullhet, fantasi och glass med avstamp i grundaren Maryellis Bunns barndomsdröm om att få dyka ned i en pool full av strössel. På kort tid ringlar köerna långa till museet och människor i alla åldrar interagerar och dokumenterar de olika miljöerna som får stor spridning i sociala medier. Att Museum of Ice Cream är en kommersiell succé med sitt biljettpris på 38 dollar råder det ingen tvekan om, den stora frågan är kanske om det ens är ett museum? För tittar man närmare på deras beskrivning av sig själva hittar man inga verkbeteckningar eller konstnärer, däremot ett antal designers och ”experiental producers”.
Museum of Ice Cream, San Francisco. Foto: Katie Gibbs, 2017.
I artikeln The Millennial Walt Disney beskriver tidningen New York Magazine företeelsen så här: ”Museum of Ice Cream är inte ett museum. Det är snarare en labyrint av interaktiva, nästintill hallucinerande, utställningar med godis som tema: färgglada rum med smickrande belysning som bland annat inkluderar en grotta av kandisocker, en enhörning och en pool fylld av regnbågsfärgat strössel, alla numera kända från Instagram. Det finns oändliga bakgrunder för att ta fina selfies. Det är som ett spökhus för digitala nomader, en feberdröm orsakad av Willy Wonka.”
Året därpå öppnar ytterligare ett konceptmuseum som kommer att göra succé. Color Factory var tänkt som en månadslång interaktiv utställning för att hylla färg och kreativitet men finns nu permanent på flera platser i USA. Även här är det fotogeniska, färgstarka miljöer som visas upp för de köande besökarna som slussas runt metodiskt. Må hända att man presenterar både verk, konstnärer och kreatörer till skillnad från Museum of Ice Cream, men frågan är om besökarna på plats ens hinner uppfatta detta när de är upptagna med att fotografera sig själva och varandra i de lekfulla miljöerna?
Interaktivt och visuellt – men till vilket pris?
Att det kommit att bli en trend med interaktiva, visuellt tilltalande utställningar och museum går tydligt att fastslå, men frågan är vad de gör med oss som besökare och konstkonsumenter? För när gränserna suddas ut mellan vad som är konstverk och bara härliga fotomiljöer, förloras också en del av konstens värde och integritet. Till skillnad från Museum of Ice Cream och Color Factory så har de flesta av verken i Yayoi Kusamas och Olafur Eliassons utställningar skapats innan förekomsten av Instagram och sociala medier och även om de kan rymma en uppmuntran till interaktion och dokumentation så sker det på en nivå som är långt ifrån lika basal som den i Color Factorys ljusblå bollhav eller Museum of Ice Creams bubbelgumsrosa fotoväggar. Samtidigt kan också den här typen av starkt visuella och interaktiva utställningar öka lusten för mer ovana konstkonsumenter att ta sig till museum och därmed fungera som en inkörsport till ett växande konstintresse, vilket i sig självklart är en vinst för kulturen.
Förmodligen är det bara en tidsfråga innan vi får se det första konceptmuseet i Sverige, även om jag personligen är långt ifrån övertygad att jag vill ha det här. I alla fall inte som konkurrent till de mer traditionella museerna. För om det ska sätta standard för hur vi konsumerar konst i framtiden, så tror jag att vi är ute på djupt vatten. Konsten kan nämligen inte ha som uppgift att bara vara färgsprakande, inbjudande och fotovänlig. Den måste få vara ful, provocerande, svårdokumenterad och allt däremellan. Annars blir det både hämmande och farligt för kulturlivet och vi riskerar att urvattna våra framtida konstupplevelser totalt.
Samtidigt måste jag acceptera att den instagrammade, identitetsbyggande konsten trots allt är en tydlig symbol för den tid vi lever i och förmodligen är här för att stanna under ett antal år. Att konsten skulle exkluderas helt från vårt mediala och sociala samhälle som ständigt byggs av våra digitala personor är en omöjlig tanke och så länge det är vi som anpassar oss efter konsten och den inte efter oss och vår selfiekultur så tänker jag vi befinner oss på en rimlig nivå. Trots det kan jag inte låta bli att dra en lättnadens suck när jag ser mängder av folk vallfärda till nyöppnade Nationalmuseum för att konsumera 1700-talskonst, marmorskulpturer och antika vaser och stoltsera med det i sociala medier. Må det kommande årets museibesök bestå av mer svåranalyserade saker än strösselhav och färgpaletter, det mår vi nog alla gott av.
Transitional Speculation
Idag på lunchen tog jag en liten avstickare till Volvo Studios i Kungsträdgården. Där visas nämligen utställningen Transitional Speculation av designduon Wang & Söderström just nu. Jag fick nys om den via en artikel som Beata skrivit för Radar och kände att jag ville se den med egna ögon.
Jag ångrar inte mitt beslut, för kolla alltså! Så otroligt häftiga verk och perfekta färgskalor. Alla dessa är designade digitalt och sedan 3D-printade, men gjorda på ett sätt så att de ska handgjorda och mer ”mänskliga” ut.
Jag blev verkligen inspirerad och sugen på att lära mig mer om 3D-printing. Det känns ju som ett område som bara kommer växa och växa med oändliga möjligheter.
Transitional Speculation är en perfekt liten utställning att smita in på för ett stycke lunch-inspiration, fast skynda er för den är bara kvar till första februari. Jag ångrar lite att jag inte hade min riktiga kamera med mig, men hoppas ni klarar er med dessa iPhone-bilder. Vill ni se mer av Wang & Söderström så rekommenderar jag ett besök på deras hemsida här.