Novembers djupa andetag

Kalendern visar november. Årets elfte månad, den långa och gråa, men också det djupa andetaget innan. Före högtider och glitter, decembers hysteri. Novent! ropar vissa och dekorerar hemmen vackert. Vinterpynt! hojtar andra och plockar in kvistar. Själv känner jag ett behagligt lugn som kanske förvånar mig allra mest. Jag, om någon, som brukar ha tråkigt och inte drar mig för att klaga över novembers gråhet, finner mig plötsligt i att vilja ha höst ett tag till. Nu känns den ändå okej. Faktiskt riktigt trivsam. Festligheter och vinter kommer tids nog, låt mig lunka på lite med helt vanlig höst här så länge.

En fördel med det stilla, gråa är det ännu inte blivit för kallt för att ses på bryggan på onsdagsmorgnarna för ett dopp. Kylan biter förvisso hårdare och stunden i vattnet blir kortare, men ruset efteråt finns fortfarande där. När kroppen skjutsar runt blodet och det liksom pirrar i bröstkorgen av energi och extas.

Och efter ruset den fina pratstunden på bänken när vi fått på oss alla lager av kläder och skruvat locken av termosarna. Om livet, jobbet och kärleken. Döden, vardagen och resorna. Det är något med att mötas på morgonen, när tankarna fortfarande är rena och sköra.

En packad ryggsäck, skaljacka och fingervantar. Vi möts upp på söndagsförmiddagen och åker ut till ett av naturreservaten. Vandrar en elva kilometer lång slinga genom skog och längs med hav. Fyller papperspåsar med trattkantareller, kanske att det var säsongens sista?

Stannar till på den högsta utkiksplatsen för lunch. Äter tunnbrödsmackor till förrätt, lagar dumplings på stormköket och avslutar med chokladbollar. Varm choklad och te innan vi fyller benen med fler steg och ögonen med nya vyer.

Bjuder in vänner på middag och bestämmer mig för att servera potatisgratäng. Inte bara, men nästan. Lagar en stor form med gräddkokt potatis och västerbottensost. Ställer fram misostekt svamp och svartkål till. En sallad med honungsstekta päron, gröna blad, dijondressing, fikon och krutonger. Gott så.

Springer i regnet, sitter på café och skriver, spelar Bach fastän det inte låter särskilt bra. Sådana saker kan man också göra med sin tid. Eller möta upp kompisar på en bar och fira att någon fyllt år. Mangla örngotten i tvättstugan så att man ska sova riktigt gott. Skriva ett långt jag tänkte på dig, hur har du det?-meddelande till någon.

Tar på mig en klänning över en tunnstickad tröja och åker för att träffa den minsta och yngsta jag känner just nu. Fascineras över tår och ger bort exemplar av böckerna jag själv älskade som barn.

Går till kyrkan och balanserar någonstans mellan hopp och förtvivlan. Ser alla ljusen på allhelgonadagen och lyssnar på J.J. Fux kejsarrequiem. Blir inbjuden på middag efteråt. Vi klämmer ihop oss vid bordet i köket, grytan i mitten och en ny samling människor runt om.

Bygger travar intill sängkanten och läser bok efter bok. Vänder blad och försvinner in i berättelser. Några sidor på pendeltåget om morgnarna, en fokuserad stund på kvällen i soffan, ett kapitel i sängen innan lampan släcks.

Ses för fika en söndagseftermiddag. Budapestbakelse och bryggkaffe på konditori, precis som om tiden stått still. Petar bort mandarinklyftorna och diskuterar konserverad frukt. Kanske att man skulle göra lite inkokta päron i ingefärslag?

Tar på nya ullstrumpor i loafers och beger mig ut på långpromenad. Handlar formfranska och levain att stoppa i frysen, skaffar flera par svarta strumpbyxor utan hål på tårna och fyller underklädeslådan.

Tittar på konst utan att gå in på museum. Vad är väl en gråmulen himmel när Niki de Saint Phalles skulpturer finns?

November ändå. Visset och vackert, gråmulet och dämpat. En tid för vila, reflektion och djupa andetag.

Mina favoritplatser i Stockholm

Stockholm kan vara ängslighetens högcentrum, kan vara ”du måste boka bord fyra veckor innan, annars är det kört”, kan vara stelt och stramt och kallt. Men det finns också platser i Stockholm som jag älskar, där jag drabbas instinktivt av känslan av att det här är en av världens vackraste städer, där det finns en slags förtätad atmosfär som får åtminstone min själ att sjunga. Det låter banalt att säga att det handlar om äkthet, som om allt annat skulle vara falskt, men på vissa platser finns det något som klingar rent. Jag tänker att det är spår av historia och av genuinitet.

När jag vandrade genom staden här om dagen fick jag för mig att jag ville lista dessa platser, så här är några av mina favoriter som jag tycker att ni ska besöka om ni får chansen.

Rönnells antikvariat
Längs Birger Jarlsgatan ligger antikvariatet med stadens kanske mest ambitiösa skyltning. Här är litteraturen självklart i fokus i form av mängder av gamla och nya böcker, men det finns också konsttryck och andra små detaljer att titta på och köpa.

Stadsbiblioteket
I rotundan i Stadsbiblioteket är väggarna täckta av böcker i flera våningar. Här står rader av träskrivbord med gröna lampor tillsammans stolar med sitsar av flätad sadelgjord och här har jag suttit timme efter timme och skrivit. Nyligen fick jag veta att biblioteket ska stänga för renovering under flera år och jag känner redan en lågmäld stress över var jag ska sitta istället.

Främmat
Restaurangen Främmat lyckas med konststycket att servera vällagad, klassisk och kul mat på ett sätt som ändå känns nytt. Alltid gott, ambitiöst och avslappnat med en känsla av att man vill återvända varje vecka.

Carl Eldhs ateljémuseum
I skulptören Carl Eldhs museum flödar ljuset på ett magiskt vis. Här trängs en stor samling skulpturer i kombination med tillfälliga moderna utställningar och stämningen är nästintill sakral.

Humlegården
Varje gång jag promenerar genom Humlegården tänker jag på Hjalmar Söderberg. Inte bara för att det står en staty av honom där utan för att hela miljön känns som tagen ur någon av hans Stockholmsskildringar. Det är något med de stora träden som ljuset faller igenom, de små stigarna som letar sig åt olika håll och vilsamheten som får en att vilja vandra långsamt med händerna på ryggen och tänka på livet.

Kungliga biblioteket
Är det någon gång jag önskade att jag var 21 år och student så är det när jag kliver in i läsesalen på Kungliga biblioteket, även känt som KB. Här råder ett dämpat fokus som får mig att vilja plöja böcker och snöa in på olika områden. Få saker gör mig också tryggare än att tänka på deras enorma arkiv med kilometerlånga gångar under marken där mängder av material finns sparat.

Konstnärsbaren
Det andra KB i Stockholm är Konstnärsbaren, också det en favorit hos mig. Här känns det som att tiden stått still men på ett positivt sätt. Träpaneler och målningar pryder väggarna, oliverna är stora och gröna och vissa kvällar står det ett jazzband i hörnet och spelar.

Racamaca
Tapasbaren Racamaca vid Mariatorget är nog en av restaurangerna jag besökt flest gånger i Stockholm, ändå tröttnar jag inte på det lilla hålet i väggen (som nu ändå blivit dubbelt så stort jämfört med de första åren). Här är det trångt och stimmigt med goda viner i glasen och roliga smårätter att dela, utan att bli ruinerad på kuppen.

Allhelgonakyrkan
På höjden i Helgalunden finns en liten träkyrka från 1918. Här inne är stämningen varm, trygg och lugn, jag minns att jag kände mig välkommen från första gången jag klev in genom porten med duvan ovanför. På söndagar kl 18 firas allhelgonamässan, en enkel och prestigelös mässa med fokus på gemenskap.

Wasahof
Inne på Wasahof står pianot i mitten av matsalen och på lördagskvällarna sjungs det opera. Då bryts restaurangsorlet ett par gånger för framföranden av operastycken och efteråt ropas det bravo. Menyn är klassisk fransk bistromat med gott om skaldjur.

Millesgården
På Herserudsklippan ute på Lidingö ligger Millesgården. Här finns en skulpturpark med utsikt över vattnet, en konsthall med olika aktuella utställningar och även huset där Carl och Olga Milles bodde och arbetade. En plats med mycket fint att titta på och att inspireras av.

Café Cuvée
Hörnet vid marmordisken i baren på Café Cuvée på Högbergsgatan är en av mina favoritplatser att sitta och läsa på. Här är det stimmigt men inte stökigt och här kan jag sitta själv utan att känna mig ensam. Dessutom är alla som jobbar i baren väldigt gulliga och har koll på vilket vin jag kan tänkas gilla och låter mig testa olika druvor och glas.

Badbryggan vid Årstaviken
Fem minuter från min dörr, precis nedanför kolonilotterna, ligger en av Årstavikens badbryggor. Där träffas jag och två vänner en morgon i veckan för att bada tillsammans. Ofta är det ett eller ett par andra sällskap där. Vänliga damer med termosar, svettiga löpare som gör snygga dyk från bryggan, hundar som tålmodigt väntar på sitt sällskap som badar. Man hälsar god morgon, man diskuterar temperaturen i vattnet, man önskar varandra en trevlig dag när man går därifrån.

Sibyllans kaffe- & tehandel
Att kliva in på Sibyllans är som att gå in i en Wes Anderson-scenografi. Här pryds väggarna från golv till tak av plåtburkar i olika färger och det finns mängder av te- och kaffesorter att välja bland. Allting görs med omsorg och jag hade gärna velat handla allt i mitt skafferi på samma sätt i liknande butiker.

PA&Co
I många år jobbade jag på ett kontor som låg alldeles intill PA&Co. Varje kväll gick jag förbi restaurangen och tittade in där, ibland besökte jag den även själv. Det är en liten, stökig, klassisk Stockholmsbistro där det alltid sitter någon från kultursidorna, där menyn står på en griffeltavla på väggen, dit man måste ringa samma dag för att få bord och där maten alltid smakar bra.

Söderbokhandeln
Det är något magnetiskt med Söderbokhandeln på Götgatsbacken, för varje gång jag går förbi där känner jag för att gå in. Deras långa bord med nya böcker gör mig alltid sugen på att läsa och här får jag alltid utmärkt hjälp att hitta det jag letar efter. Må de aldrig måla över det flagande taket.

Lite ditt och lite datt

Hej på er! Här kommer ett sådant inlägg som jag gillar att läsa hos andra, så jag hoppas att ni tycker om det även hos mig. Det blir lite ditt och lite datt av vad som hänt den senaste tiden. En upplevelse, en klädsel, en maträtt, en fin stund. Ja, ni fattar, sånt som fastnat.

Mitt bästa sätt att förlänga sommarkänslan fastän semestern är slut är att göra något litet direkt efter jobbet istället för att bara åka hem och börja med middagsmat. Kanske läsa några sidor i en bok på en solig bänk i parken eller köpa en mjukglass och gå en omväg hem. Det får bli ett mål även för hösten: att göra något fint av tiden mellan 17:30 och 19, i alla fall någon vardag i veckan.

När jag satte ihop små moodboards för min vår- och sommarstil hade jag ett koncept som jag kallade man kommer alltid undan med kavaj. Det här är ett typexempel på det. Korta shorts, batik-t-shirt, tubsockor och… kavaj. Inga problem att traska till kontoret då.

Körövningarna med oratoriekören har börjat igen och för varje onsdag som jag promenerar Hornsgatan fram sjunker solen lite lägre. När det är dags att framföra Cherubinis requiem kring allhelgonadagen kommer solen tydligen att gå ner före kl 16. Ugh. Men också passande för en dödsmässa antar jag.

Något mer positivt är de morgondopp jag tagit med Linn. Vi har mötts upp på vår närmsta brygga vid Årstaviken och simmat en stund för att sedan dricka en kopp kaffe och prata om livet. Den finaste starten en dag kan få.

Något helt annat som också var fint var den här monteringen av ketchup och senap som jag fick när jag köpte en vegokorv på Pressbyrån vid Medborgarplatsen. Självklart berömde jag han som jobbade i kassan lite extra.

Min bästa lördagstradition så här års (förutom att lyssna på Melodikrysset samtidigt som jag äter frukost) är att gå på Bondens marknad och handla grönsaker, ägg och bröd. Den gula zucchinin och svartkålen fick åka ner i en risotto smaksatt med lite mynta och citron. Jag blev nöjd med den middagen!

En annan middag jag blev nöjd med var den här på China! på Ringvägen. Vi gick dit ett litet gäng och beställde in en rad olika rätter att dela på. Mest oväntat god var nog den med wokade potatisstrimlor och vinäger. Mest väntat god var nog den med aubergine.

Kvällen till ära hade jag klätt mig i en kjol som i princip är ett sånt flugdraperi som man hänger i dörröppningar (jag kommer aldrig att cykla i den, jag lovar).

En eftermiddag spurtade jag från jobbet för att hoppa på pendeln till Uppsala. Där väntade min syster och Agnes, min lilla systerdotter! Jag hann med några intensiva timmar av gos, sångstund och middag, vilket var så mysigt. Tänk att jag hade turen att bli både faster och moster inom loppet av två veckor i somras. Otroligt vältajmat av båda mina syskon och ni kan ju gissa om familjechatten fått ett uppsving? Men jag klagar knappast med tanke på att finurliga bebisar i fruktpyjamasar är bland det gulligaste som finns.

Och på tal om barn så insåg jag att jag klätt mig lite som Annika i Pippi Långstrump här om dagen. Jag såg Emma Chamberlain i ett par rosa jeans och letade upp ett par på Sellpy strax där på och klickade hem dem.

Förra helgen tog jag med mig Malin och gick på Popaganda. Vi såg Leon, Esther, Alex Cameron, Future Islands, Stuzzi, Llojd, Winhill/Losehill och Seinabo Sey. Kul! Och oväntat kul var det också att man i en av barerna fick hälla upp sin egen öl. Typ på samma nivå som mjukglassmaskinen på Pizza Hut (ja, jag är lättroad).

I tisdags svassade jag runt i hårband, passerkort och bruna byxor med prickar. Sedan följde jag de långa skuggorna längs Torsgatan ner till Bonniers Konsthall.

Där var det vernissage för utställningen Undamming Rivers med konstnärsduon Cooking Sections. Den består av fyra olika verk med laxen som gemensam nämnare och fokuserar på hur laxuppfödningar påverkar människor, djur och miljö. Jag förstår att det låter abstrakt men det var otroligt intressant och lärorikt och på samma gång en konstupplevelse som gick rakt in i mig.

En annan grej som gick rakt in i mig var Jonathan Johanssons konsert på Trädgården. Jag tror den seglar upp som årets bästa spelning hittills, så bra var den! Ville aldrig att den skulle ta slut.

Nu börjar vi närma oss nutid här vilket är bra eftersom klockan snart är ett (när blev den det?! jag har bloggat i 16 år men glömmer alltid hur lång tid det tar att skriva ett inlägg). Det här var i alla fall i lördags när vi överraskade Sofie och Niklas med en baby ~~shower~~ fiesta. Hurra!

Och ännu mer fest blev det sen på kvällen när Linn skulle fira sin 30-årsdag på en båt. Jag duttade länge med smink (för att vara jag) och tog på min glittrigaste paljettklänning. Sedan dansade jag hela kvällen tills det var dags att steka vickningskorv. Därefter dansade jag lite till.

Och vips så var det söndag och slut på veckan och slut på det här inlägget. Vi avrundar med två fina utsikter. Hoppas ni tyckte det var kul att följa med på lite ditt och lite datt, nu ska jag sova!

På besök i Joan Mirós studio

Det regnade så mycket den dagen. När vi klev av bussen vid hotellet färgades mina linnebyxor mörka av stora droppar. Vi började promenera upp för trapporna. Uppåt uppåt. Stannade till för att titta på utsikten eftersom det inte spelar någon roll om man står och blir blöt när man redan är dyngsur. Nedanför oss låg stranden tom på solstolar men med parasollen kvar i ensamma rader, havet grönturkost med den gråmulna himlen ovanför. Vi gick vidare längs de smala trottoarerna. ”Det ska vara här någonstans, jag lovar, vi är nästan där”. Och runt ett hörn, ett museum.

25 minuter utanför Palma ligger Fundació Pilar i Joan Miró, ett museum tillägnat konstnären och skulptören Joan Miró. Här var han verksam under sina senare år och hade sin ateljé och studio som enligt hans önskan lämnades orörda efter hans död.

Vi klev in i ateljén som var fylld av tavlor, möbler och föremål. Som om tiden en dag stannat upp och allting lämnats i all hast.

Jag kunde titta i en evighet. På stolar med flätade ryggar, surrealistiska målningar i grundfärger, små anteckningslappar som satt upptejpade, dukar med graffitiliknande motiv, ljuset som föll in från sidan och taket.

På ett bord en trave papper och en bok av Picasso, som också var en vän. På ett annat bord en pennvässare, en samling stenar och en kotte. Slumpvisa föremål som påminner om att allt kan vara inspiration. Korkskruven på väggen med uppsträckta armar, en månes olika faser.

Utanför regnet som en stadig kuliss. Och huset en påminnelse om att grundfärger kanske är de finaste ändå? Vem behöver pudrigt rosa och krämvitt när det finns blått, gult och rött?

I den senare tillbyggda museidelen pågick en renovering vilket innebar att några av utställningarna var stängda, men en del verk fanns att se ändå. Jag blev lite sugen på att köpa en av litografierna ovan, tyvärr hade jag inte budgeterat för konstköp under semestern.

Det fick bli konst för kamerarullen och minnet istället. Och avslutningsvis ett besök i Mirós intakta skulpturstudio där man tyvärr inte fick fotografera. Med sinnena fulla av inspiration återvände vi sedan ut i regnet igen. På bussen tillbaka immade rutorna igen och vi hoppade av några stationer innan vi var hemma för att stanna på ett café och dricka en kopp varm choklad.

Kommer instagrammande och identitets-skapande vara i fokus på framtidens museum?

Jag läste en distanskurs under höstterminen som heter Att skriva om samtida konst och nu har jag precis avslutat den. Den sista uppgiften var att skriva en längre, resonerande text på ett eget tema och där valde jag att titta på dagens museum och hur vi använder dem för att bygga våra varumärken i sociala medier. Jag la upp en tidigare version av denna text på min Instagram story för några veckor sedan och då var det flera som sa att de ville läsa den i sin helhet sedan, så här kommer den för er. Har ni tankar kring ämnet får ni jättegärna lämna en kommentar, det finns ju massor att säga om detta och mina tecken var begränsade, men jag diskuterar gärna vidare!

Kommer instagrammande och identitetsskapande vara i fokus på framtidens museum?

Det är sommar, året är 2016 och på Moderna Museet i Stockholm visas Yayoi Kusamas utställning I oändligheten. Jag vet det för att jag sett affischerna på stan och läst recensionerna i dagstidningarna, men kanske främst för att i princip alla jag följer på Instagram har lagt upp bilder från utställningen. Mitt flöde har fullkomligen exploderat av selfies tagna i Kusamas Infinity Room som är fyllt av vitröda fallossymboler, de färgsprakande och prickiga pumporna har kapslats in och visats upp i digitala fyrkanter och smått ironiskt har bilderna av spegelbollarna i verket Narkissos trädgård spridits som en löpeld. Egentligen gör det mig inget. Jag brukar uppskatta att ta del av andras kulturupplevelser och dessutom är bilderna fina, de tilltalar ögat och utställningen ser onekligen lockande ut, så jag går dit och gör samma sak.

Yayoi Kusama, Infnity Room.

Jag minns att ungefär ett år tidigare hände samma sak under Olafur Eliassons utställning Verklighetsmaskiner. Konsten tog över de sociala kanalerna och även här var det lätt att förstå varför. De stora färgspektrumen i verket Seu corpo da obra (Your body of work) gör sig bra på bild. Eliassons vatten- och ljusinstallationer blir magiska små nedslag bland frukostbilder, söta husdjur och inredningsstilleben. När jag själv vandrar genom utställningslokalerna inser jag varför jag sett så många bilder av verken. Det blir en naturlig reaktion, näst intill en reflex, att vilja ta upp kameran i telefonen och försöka fånga det jag upplever. Inte bara för eget bruk utan också för att dela det med omvärlden. Men samtidigt som jag gör det kan jag inte låta bli att fundera på om det är för att andra också ska känna att det är fint att få uppleva eller om det främst är för att de ska förstå att jag är en sådan person som är där.

För även om det inte är det främsta syftet med min upplevelse av konsten så kan jag inte förneka att jag använder den som identitetsskapare. Som en del av det samhälle vi lever i idag, när vi ständigt bygger bilden av oss själva genom sociala medier, så är självklart den kultur vi konsumerar en bit av det hela. Vad jag visar upp för mina följare och hur jag gör det säger något om mig och min personlighet och blir i sin tur även en förlängning av konstupplevelsen och verket i sig.

Konceptmuseum som gör succé

I samma tidsperiod som Kusama ställs ut i Stockholm så slår Museum of Ice Cream upp sina dörrar på Manhattan i New York. De beskriver sig själva som ett museum inspirerat av lekfullhet, fantasi och glass med avstamp i grundaren Maryellis Bunns barndomsdröm om att få dyka ned i en pool full av strössel. På kort tid ringlar köerna långa till museet och människor i alla åldrar interagerar och dokumenterar de olika miljöerna som får stor spridning i sociala medier. Att Museum of Ice Cream är en kommersiell succé med sitt biljettpris på 38 dollar råder det ingen tvekan om, den stora frågan är kanske om det ens är ett museum? För tittar man närmare på deras beskrivning av sig själva hittar man inga verkbeteckningar eller konstnärer, däremot ett antal designers och ”experiental producers”.

Museum of Ice Cream, San Francisco. Foto: Katie Gibbs, 2017.

I artikeln The Millennial Walt Disney beskriver tidningen New York Magazine företeelsen så här: ”Museum of Ice Cream är inte ett museum. Det är snarare en labyrint av interaktiva, nästintill hallucinerande, utställningar med godis som tema: färgglada rum med smickrande belysning som bland annat inkluderar en grotta av kandisocker, en enhörning och en pool fylld av regnbågsfärgat strössel, alla numera kända från Instagram. Det finns oändliga bakgrunder för att ta fina selfies. Det är som ett spökhus för digitala nomader, en feberdröm orsakad av Willy Wonka.”

Året därpå öppnar ytterligare ett konceptmuseum som kommer att göra succé. Color Factory var tänkt som en månadslång interaktiv utställning för att hylla färg och kreativitet men finns nu permanent på flera platser i USA. Även här är det fotogeniska, färgstarka miljöer som visas upp för de köande besökarna som slussas runt metodiskt. Må hända att man presenterar både verk, konstnärer och kreatörer till skillnad från Museum of Ice Cream, men frågan är om besökarna på plats ens hinner uppfatta detta när de är upptagna med att fotografera sig själva och varandra i de lekfulla miljöerna?

Interaktivt och visuellt – men till vilket pris?

Att det kommit att bli en trend med interaktiva, visuellt tilltalande utställningar och museum går tydligt att fastslå, men frågan är vad de gör med oss som besökare och konstkonsumenter? För när gränserna suddas ut mellan vad som är konstverk och bara härliga fotomiljöer, förloras också en del av konstens värde och integritet. Till skillnad från Museum of Ice Cream och Color Factory så har de flesta av verken i Yayoi Kusamas och Olafur Eliassons utställningar skapats innan förekomsten av Instagram och sociala medier och även om de kan rymma en uppmuntran till interaktion och dokumentation så sker det på en nivå som är långt ifrån lika basal som den i Color Factorys ljusblå bollhav eller Museum of Ice Creams bubbelgumsrosa fotoväggar. Samtidigt kan också den här typen av starkt visuella och interaktiva utställningar öka lusten för mer ovana konstkonsumenter att ta sig till museum och därmed fungera som en inkörsport till ett växande konstintresse, vilket i sig självklart är en vinst för kulturen.

Förmodligen är det bara en tidsfråga innan vi får se det första konceptmuseet i Sverige, även om jag personligen är långt ifrån övertygad att jag vill ha det här. I alla fall inte som konkurrent till de mer traditionella museerna. För om det ska sätta standard för hur vi konsumerar konst i framtiden, så tror jag att vi är ute på djupt vatten. Konsten kan nämligen inte ha som uppgift att bara vara färgsprakande, inbjudande och fotovänlig. Den måste få vara ful, provocerande, svårdokumenterad och allt däremellan. Annars blir det både hämmande och farligt för kulturlivet och vi riskerar att urvattna våra framtida konstupplevelser totalt.

Samtidigt måste jag acceptera att den instagrammade, identitetsbyggande konsten trots allt är en tydlig symbol för den tid vi lever i och förmodligen är här för att stanna under ett antal år. Att konsten skulle exkluderas helt från vårt mediala och sociala samhälle som ständigt byggs av våra digitala personor är en omöjlig tanke och så länge det är vi som anpassar oss efter konsten och den inte efter oss och vår selfiekultur så tänker jag vi befinner oss på en rimlig nivå. Trots det kan jag inte låta bli att dra en lättnadens suck när jag ser mängder av folk vallfärda till nyöppnade Nationalmuseum för att konsumera 1700-talskonst, marmorskulpturer och antika vaser och stoltsera med det i sociala medier. Må det kommande årets museibesök bestå av mer svåranalyserade saker än strösselhav och färgpaletter, det mår vi nog alla gott av.

Transitional Speculation

Idag på lunchen tog jag en liten avstickare till Volvo Studios i Kungsträdgården. Där visas nämligen utställningen Transitional Speculation av designduon Wang & Söderström just nu. Jag fick nys om den via en artikel som Beata skrivit för Radar och kände att jag ville se den med egna ögon.

Jag ångrar inte mitt beslut, för kolla alltså! Så otroligt häftiga verk och perfekta färgskalor. Alla dessa är designade digitalt och sedan 3D-printade, men gjorda på ett sätt så att de ska handgjorda och mer ”mänskliga” ut.

Jag blev verkligen inspirerad och sugen på att lära mig mer om 3D-printing. Det känns ju som ett område som bara kommer växa och växa med oändliga möjligheter.

Transitional Speculation är en perfekt liten utställning att smita in på för ett stycke lunch-inspiration, fast skynda er för den är bara kvar till första februari. Jag ångrar lite att jag inte hade min riktiga kamera med mig, men hoppas ni klarar er med dessa iPhone-bilder. Vill ni se mer av Wang & Söderström så rekommenderar jag ett besök på deras hemsida här.

”Det där hade jag kunnat måla själv.” ”Fast det gjorde du inte.”

Något av det tråkigaste jag vet är när folk tittar på en tavla och säger ”det där hade jag kunnat måla själv” eller kommenterar nytt mode med ”haha, ska man gå klädd sådär?”. Det är något med oförmågan att kunna analysera modern kultur som jag finner extremt oattraktivt. Och ja, innan någon går i taket så vill jag understryka att det är skillnad på att nödvändigtvis gilla allting och att vilja förstå, tänka varför och se saker ur ett större perspektiv.

För länge sedan skrev jag ett blogginlägg om en idé jag hade kring ett kreativt gym. Ett ställe där man fick utlopp för sitt skapande och till skillnad från i ett vanligt gym där man mest tränar kroppen, skulle man här kunna träna sin hjärna. Nu hände ju inte så mycket efter det inlägget, men jag tycker fortfarande att det är en otroligt viktig sak. Att öva sig på att tänka kreativt, analysera och försöka förstå. Just konst tycker jag är en väldigt bra sak att träna på eftersom den ofta utmanar det normativa och ligger ganska långt i fram i tiden. Den kan vara riktigt provocerande, enkel eller obegriplig och det är viktigt att den får vara så.

Liksom stora delar av Sveriges befolkning har jag försökt ta tag i min träning efter årsskiftet och blippar numera mitt svindyra Sats-kort lite mer frekvent än i höstas. Vi får se hur länge det håller i sig, men jag skulle tippa på ett par intensiva veckor för att sedan fasas ut till förmån för roligare saker… I kombination med detta har jag också försökt att addera mer kreativ och analytisk träning i mitt liv. I skrivkursen jag läser ingår det en hel del analys av noveller, böcker och andras texter. Sådant jag inte gjort på ganska länge efter att jag slutade universitet, men som jag faktiskt tycker är intressant och ganska kul att grotta ned mig i. Utöver detta har jag även tänkt att jag ska bli bättre på att besöka museum och utsätta mig för konst av olika slag för att träna. Senare ikväll ska jag gå på Liljevalchs Vårsalong och jag hoppas att jag hittar både lättsmälta och mer krävande verk för att komma igång.

Exakt vad kontentan med detta inlägg är vet jag inte. Jag vill inte att det ska bli ett skrytande om hur bra jag är på att analysera modern kultur (för jag är långt i från något proffs), men kanske kan det fungera som en liten uppmaning att titta lite mer noggrant på den där tavlan som består av ett enda färgfält. Och istället för att tänka ”jag hade kunnat måla det där” ställa sig frågan ”om jag nu kan måla det där, varför har jag då inte gjort det?”. Som en början till att vidga sina tankar lite.

Avslutningsvis vill jag visa några uppslag ur boken We go to the gallery som jag köpte på MoMAs museishop i New York. Den är en parodi på klassiska brittiska läroböcker och handlar om två barn som följer med sin mamma till ett galleri för att se på konst. Helt enkelt modern konstanalys på lågstadienivå. Hela boken är fantastisk och finns att köpa här.

Lilla kulturlistan

Jag hittade en liten kulturlista hos Elsa och som den ivriga kulturförespråkare jag är lånade jag den för att fylla i själv!

Senaste filmen jag blev pepp på:

Min pappa Toni Erdmann är ju inte direkt ny men jag har hört en massa bra om den och nu finns den dessutom på SvtPlay fram till 6 februari. Ska se den någon gång i veckan tänkte jag.

Senaste boken jag läste:

Jag hade Svinalängorna av Susanna Alakoski som obligatorisk läsning i skrivkursen den här månaden, så den har jag läst och analyserat i detalj. Nu har jag börjat på Kristofer Ahlströms Hjärtat är bara en muskel som jag fick i julklapp. Helt okej hittills, dock minus pga för tunna boksidor! Man ser liksom igenom texten svagt på nästa sida och det tycker jag är väldigt störigt och inte okej när man betalar för en bok med hård pärm och förväntar sig lite kvalitet från tryckeriet. Mvh har gått utbildning i trycktekniker på universitet…

Senaste serien jag sträcksåg:

Jag har nog inte sett någon hel serie sedan Girls slutade, är ju verkligen sämst på sådant och ganska ointresserad… Dock har jag strötittat på några gamla Mia & Klara avsnitt som finns på SvtPlay och det är fortfarande kul.

Senaste låten jag lyssnade på repeat:

Hand It Over med MGMT. Perfekt 70-talssläpig med svajiga orglar och psykedeliska småljud. Tycker att deras tre senaste singelsläpp verkligen har varit åt rätt håll vilket bådar gott inför det kommande albumet.

Senaste föreställningen jag var på:

Alice i Underlandet som balett på Operan. Fantastisk scenografi och en dansfröjd för ögat.

Senaste restaurangen jag besökte:

Jag har inte hunnit med något restaurangbesök efter jul så det är nog faktiskt Matateljén i Gamla Enskede. Lite besviken på menyn dock. Ett par mellanrätter var riktigt bra men en del var ganska trista och med tanke på priset tycker jag inte att menyn höll måttet.

Tre ställen jag vill rekommendera:

• Vårsalongen på Liljevalchs öppnar på fredag. Nu tillbaka på Djurgården dessutom! 284 verk av 137 olika konstnärer finns det att kika på, det tänker i alla fall jag göra.

• Bar Agrikultur vid Nytorget samt Racamaca vid Mariatorget. Om man gillar konceptet med att ta in flera mindre rätter och dela på, så är dessa ställen favoriter och dessutom ganska prisvärda.

• Annika Norlin och Jens Lekmans låtbrevväxlingsprojekt Correspondence där de varje månad släpper en ny låt.

New York del 4 – The Met, 1 dollars-ostron och middag på Uncle Boons

Hej och välkomna till New York igen! Den här dagen var det tisdag den 21 november, alltså prick en månad tillbaka i tiden. Eftersom det var vanlig vardag så jobbade Anna, men jag, Julia och Karin passade på att roa oss.

Vi gick ner i tunnelbanan i Brooklyn och tog sikte på Manhattan. Eftersom vi skulle byta tåg vid Grand Central Station passade vi på att gå upp och kika på den gigantiska vänthallen. En helt otrolig lokal som var väldigt svår att fånga på bild… Nu tänker jag att den är ännu finare, med julpynt och allt!

Sedan tog vi sikte på The Met eller The Metropolitan Museum of Art som det egentligen heter. Vi började med avdelningen fylld av statyer. Den ovan kallar jag ”02:30 på klubben: är det jag som luktar svett?”

Sak man älskar med museum: ljuset.

Saker man älskar i världen: Karin och Julia.

Sedan gick vi till avdelningen för modern konst. Den var min favorit! Jag upptäckte dessutom flera amerikanska konstnärer som jag inte kände till sedan tidigare.

Typ Fairfield Porter som målade med stora, lite kladdiga färgfält och i fina färgskalor.

Och Jennifer Bartlett. Gillade särskilt perspektiven på dessa.

Sedan såg jag det här porträttet av Jared French, målat av Luigi Lucioni. Hur snygg?! Jag vet att det inte är rimligt att bli kär i nån på en målning från 1930-talet, men nu blev det visst så… Även French var konstnär och verkade ha levt ett ganska intressant liv när man läser på lite, men det får kanske bli ett annat blogginlägg.

Efter att ha bränt av den moderna avdelningen och den med europeiska målningar satte vi oss ned här för lunch. Så kul att spana på alla som är där med sina skissblock och tecknar av statyer.

På den egyptiska avdelningen var det ännu mer fint ljus och träden i Central Park skapade den bästa kulissen.

Sedan tog vi en sväng i shoppen innan vi gick till garderoben (hur fin?!) och hämtade ut våra jackor igen.

Därefter kilade vi rakt igenom Central Park som bjöd på novembersol och exemplariska gräsmattor.

Nästa mål var nämligen The High Line, den gamla nedlagda järnvägen som är ombyggd till park. En ganska trevlig promenadsträcka som jag dock tror är ännu finare på våren och sommaren.

Men utsikten var i alla fall fin och väldigt New York-ig. Bilden ovan skickade jag på ett vykort till min mormor med hjälp av PostNords app, en bra grej de gör i alla fall…

När vi gått klart hade solen börjat gå ned och vi skulle snart möta upp Anna för middag. Men innan dess hann vi med lite bubbel och ostron på Sel Rrose. Prosecco på fat och ostron för 1 dollar styck, vad mer kan man begära?

Sedan var klockan kvart i sex och vi hade bord på Uncle Boons, en thailändsk restaurang med en stjärna i Guide Michelin.

Och här började matfesten! Vi tog in massor av smårätter att dela på och åt så mycket gott. Gordlår med glasnudlar, pilgrimsmusslor, sallad på grön mango och avokado, grillad benmärg med jordnötssås, en mustig curry, sallad med lamm och mynta… En del låter ju lite speciellt men allt var verkligen gott! Också kul att testa mat man inte skulle ätit annars. Det var första gången jag åt grodlår till exempel och det var mycket smakligt.

Till sist var vi så här myströtta och mätta och rullade hemåt efter ett stopp på en bar runt hörnet. Tack för att ni följde med på världens bästa New York-tisdag!

Flamingos, plastmuggar & Cher

Varje gång jag säger att jag inte ser på serier så brukar folk undra vad jag gör istället. ”Surfa runt och titta på inspirerande grejer”, brukar jag oftast svara, även om det kanske inte gör saken så mycket tydligare. Men det är faktiskt det jag gör. Plus att jag läser bloggar, letar upp och lyssnar på musik samt bloggar själv då såklart…

Nu tänkte jag att vi ska titta på några av de inspirerande grejerna jag fastnat för den senaste tiden, så kan jag bara hänvisa hit nästa gång någon undrar vad jag gör. Hur smidigt som helst ju!

I samband med en av de senaste stormarna i USA snubblade jag över en artikel som handlade om hur djurparker förbereder sig för oväder. År 1998 fick exempelvis ett 50-tal flamingos flytta in på herrarnas toalett för att söka skydd från orkanen. Jag älskar att läsa om sådana här saker som man aldrig tänkt på, och såklart hur hela flocken samlar sig framför spegeln…

Via Instagram har jag följt Guccis samarbete med konstnären Coco Capitán som bara verkar vara allmänt cool, ung, begåvad och en person man vill följa.

Sedan fastnade jag vid Seed Project som med hjälp av basket och utbildning hjälper ungdomar i Senegal och Gambia att nå längre. Här är ett av lagen i Senegal fotade av Folasade Adeoso.

Den här dikten av Czeslaw Milosz läste jag i somras och kände bara exakt, precis, just så. Sparade den i telefonen och har återkommit till den lite då och då. Nu inser jag att jag nog måste läsa mer av Milosz, det kanske får bli en julledighetsaktivitet.

Mer konst att tycka om! Kimberley Gordon har tagit delar av verk gjorda av Prerafaeliterna (en brittisk konstnärsgrupp från 1800-talet som sökte inspiration i det tidiga måleriet) och placerat dem, som något bakfulla, i vardagliga miljöer. Perfekta färgskalor!

Cher fotad av Richard Avedon för Vogue 1969 fick hamna rakt ned i mode-inspirations-mappen. Den här looken känns ju väldigt gångbar idag och jag blev lite sugen på att testa något liknande som nyårsklädsel. Så pass sugen att jag råkade klicka hem ett par knähöga stövlar som jag nu håller tummarna för att de ska passa… Gör de det så återstår bara att spara ut håret rejält på en dryg vecka.

Slutligen, lite mer konst. I detta fall Tara Donovans magiska installation ‘Untitled (Plastic Cups)’ gjord av just: plastmuggar. En halv miljon närmare bestämt. Otroligt snyggt och effektfullt, här kan ni se fler bilder om ni vill.