Kommer instagrammande och identitets-skapande vara i fokus på framtidens museum?

Jag läste en distanskurs under höstterminen som heter Att skriva om samtida konst och nu har jag precis avslutat den. Den sista uppgiften var att skriva en längre, resonerande text på ett eget tema och där valde jag att titta på dagens museum och hur vi använder dem för att bygga våra varumärken i sociala medier. Jag la upp en tidigare version av denna text på min Instagram story för några veckor sedan och då var det flera som sa att de ville läsa den i sin helhet sedan, så här kommer den för er. Har ni tankar kring ämnet får ni jättegärna lämna en kommentar, det finns ju massor att säga om detta och mina tecken var begränsade, men jag diskuterar gärna vidare!
 
 

Kommer instagrammande och identitetsskapande vara i fokus på framtidens museum?

Det är sommar, året är 2016 och på Moderna Museet i Stockholm visas Yayoi Kusamas utställning I oändligheten. Jag vet det för att jag sett affischerna på stan och läst recensionerna i dagstidningarna, men kanske främst för att i princip alla jag följer på Instagram har lagt upp bilder från utställningen. Mitt flöde har fullkomligen exploderat av selfies tagna i Kusamas Infinity Room som är fyllt av vitröda fallossymboler, de färgsprakande och prickiga pumporna har kapslats in och visats upp i digitala fyrkanter och smått ironiskt har bilderna av spegelbollarna i verket Narkissos trädgård spridits som en löpeld. Egentligen gör det mig inget. Jag brukar uppskatta att ta del av andras kulturupplevelser och dessutom är bilderna fina, de tilltalar ögat och utställningen ser onekligen lockande ut, så jag går dit och gör samma sak.
 
Yayoi Kusama, Infnity Room.
Yayoi Kusama, Infnity Room.
 
Jag minns att ungefär ett år tidigare hände samma sak under Olafur Eliassons utställning Verklighetsmaskiner. Konsten tog över de sociala kanalerna och även här var det lätt att förstå varför. De stora färgspektrumen i verket Seu corpo da obra (Your body of work) gör sig bra på bild. Eliassons vatten- och ljusinstallationer blir magiska små nedslag bland frukostbilder, söta husdjur och inredningsstilleben. När jag själv vandrar genom utställningslokalerna inser jag varför jag sett så många bilder av verken. Det blir en naturlig reaktion, näst intill en reflex, att vilja ta upp kameran i telefonen och försöka fånga det jag upplever. Inte bara för eget bruk utan också för att dela det med omvärlden. Men samtidigt som jag gör det kan jag inte låta bli att fundera på om det är för att andra också ska känna att det är fint att få uppleva eller om det främst är för att de ska förstå att jag är en sådan person som är där.
 
För även om det inte är det främsta syftet med min upplevelse av konsten så kan jag inte förneka att jag använder den som identitetsskapare. Som en del av det samhälle vi lever i idag, när vi ständigt bygger bilden av oss själva genom sociala medier, så är självklart den kultur vi konsumerar en bit av det hela. Vad jag visar upp för mina följare och hur jag gör det säger något om mig och min personlighet och blir i sin tur även en förlängning av konstupplevelsen och verket i sig.
 

Konceptmuseum som gör succé

I samma tidsperiod som Kusama ställs ut i Stockholm så slår Museum of Ice Cream upp sina dörrar på Manhattan i New York. De beskriver sig själva som ett museum inspirerat av lekfullhet, fantasi och glass med avstamp i grundaren Maryellis Bunns barndomsdröm om att få dyka ned i en pool full av strössel. På kort tid ringlar köerna långa till museet och människor i alla åldrar interagerar och dokumenterar de olika miljöerna som får stor spridning i sociala medier. Att Museum of Ice Cream är en kommersiell succé med sitt biljettpris på 38 dollar råder det ingen tvekan om, den stora frågan är kanske om det ens är ett museum? För tittar man närmare på deras beskrivning av sig själva hittar man inga verkbeteckningar eller konstnärer, däremot ett antal designers och ”experiental producers”.
 
Museum of Ice Cream, San Francisco. Foto: Katie Gibbs, 2017
Museum of Ice Cream, San Francisco. Foto: Katie Gibbs, 2017.
 
I artikeln The Millennial Walt Disney beskriver tidningen New York Magazine företeelsen så här: ”Museum of Ice Cream är inte ett museum. Det är snarare en labyrint av interaktiva, nästintill hallucinerande, utställningar med godis som tema: färgglada rum med smickrande belysning som bland annat inkluderar en grotta av kandisocker, en enhörning och en pool fylld av regnbågsfärgat strössel, alla numera kända från Instagram. Det finns oändliga bakgrunder för att ta fina selfies. Det är som ett spökhus för digitala nomader, en feberdröm orsakad av Willy Wonka.”
 
Året därpå öppnar ytterligare ett konceptmuseum som kommer att göra succé. Color Factory var tänkt som en månadslång interaktiv utställning för att hylla färg och kreativitet men finns nu permanent på flera platser i USA. Även här är det fotogeniska, färgstarka miljöer som visas upp för de köande besökarna som slussas runt metodiskt. Må hända att man presenterar både verk, konstnärer och kreatörer till skillnad från Museum of Ice Cream, men frågan är om besökarna på plats ens hinner uppfatta detta när de är upptagna med att fotografera sig själva och varandra i de lekfulla miljöerna?
 

Interaktivt och visuellt – men till vilket pris?

Att det kommit att bli en trend med interaktiva, visuellt tilltalande utställningar och museum går tydligt att fastslå, men frågan är vad de gör med oss som besökare och konstkonsumenter? För när gränserna suddas ut mellan vad som är konstverk och bara härliga fotomiljöer, förloras också en del av konstens värde och integritet. Till skillnad från Museum of Ice Cream och Color Factory så har de flesta av verken i Yayoi Kusamas och Olafur Eliassons utställningar skapats innan förekomsten av Instagram och sociala medier och även om de kan rymma en uppmuntran till interaktion och dokumentation så sker det på en nivå som är långt ifrån lika basal som den i Color Factorys ljusblå bollhav eller Museum of Ice Creams bubbelgumsrosa fotoväggar. Samtidigt kan också den här typen av starkt visuella och interaktiva utställningar öka lusten för mer ovana konstkonsumenter att ta sig till museum och därmed fungera som en inkörsport till ett växande konstintresse, vilket i sig självklart är en vinst för kulturen.
 
Förmodligen är det bara en tidsfråga innan vi får se det första konceptmuseet i Sverige, även om jag personligen är långt ifrån övertygad att jag vill ha det här. I alla fall inte som konkurrent till de mer traditionella museerna. För om det ska sätta standard för hur vi konsumerar konst i framtiden, så tror jag att vi är ute på djupt vatten. Konsten kan nämligen inte ha som uppgift att bara vara färgsprakande, inbjudande och fotovänlig. Den måste få vara ful, provocerande, svårdokumenterad och allt däremellan. Annars blir det både hämmande och farligt för kulturlivet och vi riskerar att urvattna våra framtida konstupplevelser totalt.
 
Samtidigt måste jag acceptera att den instagrammade, identitetsbyggande konsten trots allt är en tydlig symbol för den tid vi lever i och förmodligen är här för att stanna under ett antal år. Att konsten skulle exkluderas helt från vårt mediala och sociala samhälle som ständigt byggs av våra digitala personor är en omöjlig tanke och så länge det är vi som anpassar oss efter konsten och den inte efter oss och vår selfiekultur så tänker jag vi befinner oss på en rimlig nivå. Trots det kan jag inte låta bli att dra en lättnadens suck när jag ser mängder av folk vallfärda till nyöppnade Nationalmuseum för att konsumera 1700-talskonst, marmorskulpturer och antika vaser och stoltsera med det i sociala medier. Må det kommande årets museibesök bestå av mer svåranalyserade saker än strösselhav och färgpaletter, det mår vi nog alla gott av.
 

Transitional Speculation

Transitional Speculation - Wang & Söderström
Idag på lunchen tog jag en liten avstickare till Volvo Studios i Kungsträdgården. Där visas nämligen utställningen Transitional Speculation av designduon Wang & Söderström just nu. Jag fick nys om den via en artikel som Beata skrivit för Radar och kände att jag ville se den med egna ögon.
 
Transitional Speculation - Wang & Söderström
 
Transitional Speculation - Wang & Söderström
Jag ångrar inte mitt beslut, för kolla alltså! Så otroligt häftiga verk och perfekta färgskalor. Alla dessa är designade digitalt och sedan 3D-printade, men gjorda på ett sätt så att de ska handgjorda och mer ”mänskliga” ut.
 
Transitional Speculation - Wang & Söderström
 
Transitional Speculation - Wang & Söderström
Jag blev verkligen inspirerad och sugen på att lära mig mer om 3D-printing. Det känns ju som ett område som bara kommer växa och växa med oändliga möjligheter.
 
Transitional Speculation - Wang & Söderström
 
Transitional Speculation - Wang & Söderström
Transitional Speculation är en perfekt liten utställning att smita in på för ett stycke lunch-inspiration, fast skynda er för den är bara kvar till första februari. Jag ångrar lite att jag inte hade min riktiga kamera med mig, men hoppas ni klarar er med dessa iPhone-bilder. Vill ni se mer av Wang & Söderström så rekommenderar jag ett besök på deras hemsida här.

”Det där hade jag kunnat måla själv.” ”Fast det gjorde du inte.”

Louisiana
 
Något av det tråkigaste jag vet är när folk tittar på en tavla och säger ”det där hade jag kunnat måla själv” eller kommenterar nytt mode med ”haha, ska man gå klädd sådär?”. Det är något med oförmågan att kunna analysera modern kultur som jag finner extremt oattraktivt. Och ja, innan någon går i taket så vill jag understryka att det är skillnad på att nödvändigtvis gilla allting och att vilja förstå, tänka varför och se saker ur ett större perspektiv.
 
För länge sedan skrev jag ett blogginlägg om en idé jag hade kring ett kreativt gym. Ett ställe där man fick utlopp för sitt skapande och till skillnad från i ett vanligt gym där man mest tränar kroppen, skulle man här kunna träna sin hjärna. Nu hände ju inte så mycket efter det inlägget, men jag tycker fortfarande att det är en otroligt viktig sak. Att öva sig på att tänka kreativt, analysera och försöka förstå. Just konst tycker jag är en väldigt bra sak att träna på eftersom den ofta utmanar det normativa och ligger ganska långt i fram i tiden. Den kan vara riktigt provocerande, enkel eller obegriplig och det är viktigt att den får vara så.
 
Yves Klein
 
Liksom stora delar av Sveriges befolkning har jag försökt ta tag i min träning efter årsskiftet och blippar numera mitt svindyra Sats-kort lite mer frekvent än i höstas. Vi får se hur länge det håller i sig, men jag skulle tippa på ett par intensiva veckor för att sedan fasas ut till förmån för roligare saker… I kombination med detta har jag också försökt att addera mer kreativ och analytisk träning i mitt liv. I skrivkursen jag läser ingår det en hel del analys av noveller, böcker och andras texter. Sådant jag inte gjort på ganska länge efter att jag slutade universitet, men som jag faktiskt tycker är intressant och ganska kul att grotta ned mig i. Utöver detta har jag även tänkt att jag ska bli bättre på att besöka museum och utsätta mig för konst av olika slag för att träna. Senare ikväll ska jag gå på Liljevalchs Vårsalong och jag hoppas att jag hittar både lättsmälta och mer krävande verk för att komma igång.
 
Exakt vad kontentan med detta inlägg är vet jag inte. Jag vill inte att det ska bli ett skrytande om hur bra jag är på att analysera modern kultur (för jag är långt i från något proffs), men kanske kan det fungera som en liten uppmaning att titta lite mer noggrant på den där tavlan som består av ett enda färgfält. Och istället för att tänka ”jag hade kunnat måla det där” ställa sig frågan ”om jag nu kan måla det där, varför har jag då inte gjort det?”. Som en början till att vidga sina tankar lite.
 
Avslutningsvis vill jag visa några uppslag ur boken We go to the gallery som jag köpte på MoMAs museishop i New York. Den är en parodi på klassiska brittiska läroböcker och handlar om två barn som följer med sin mamma till ett galleri för att se på konst. Helt enkelt modern konstanalys på lågstadienivå. Hela boken är fantastisk och finns att köpa här.
 
We go to the gallery
 
We go to the gallery
 
We go to the gallery

Lilla kulturlistan

Jag hittade en liten kulturlista hos Elsa och som den ivriga kulturförespråkare jag är lånade jag den för att fylla i själv!
 
carl eldhs ateljémuseum
 
the met
 
Louisiana
 

Senaste filmen jag blev pepp på:

Min pappa Toni Erdmann är ju inte direkt ny men jag har hört en massa bra om den och nu finns den dessutom på SvtPlay fram till 6 februari. Ska se den någon gång i veckan tänkte jag.
 

Senaste boken jag läste:

Jag hade Svinalängorna av Susanna Alakoski som obligatorisk läsning i skrivkursen den här månaden, så den har jag läst och analyserat i detalj. Nu har jag börjat på Kristofer Ahlströms Hjärtat är bara en muskel som jag fick i julklapp. Helt okej hittills, dock minus pga för tunna boksidor! Man ser liksom igenom texten svagt på nästa sida och det tycker jag är väldigt störigt och inte okej när man betalar för en bok med hård pärm och förväntar sig lite kvalitet från tryckeriet. Mvh har gått utbildning i trycktekniker på universitet…
 

Senaste serien jag sträcksåg:

Jag har nog inte sett någon hel serie sedan Girls slutade, är ju verkligen sämst på sådant och ganska ointresserad… Dock har jag strötittat på några gamla Mia & Klara avsnitt som finns på SvtPlay och det är fortfarande kul.
 

Senaste låten jag lyssnade på repeat:

Hand It Over med MGMT. Perfekt 70-talssläpig med svajiga orglar och psykedeliska småljud. Tycker att deras tre senaste singelsläpp verkligen har varit åt rätt håll vilket bådar gott inför det kommande albumet.
 

Senaste föreställningen jag var på:

Alice i Underlandet som balett på Operan. Fantastisk scenografi och en dansfröjd för ögat.
 

Senaste restaurangen jag besökte:

Jag har inte hunnit med något restaurangbesök efter jul så det är nog faktiskt Matateljén i Gamla Enskede. Lite besviken på menyn dock. Ett par mellanrätter var riktigt bra men en del var ganska trista och med tanke på priset tycker jag inte att menyn höll måttet.
 

Tre ställen jag vill rekommendera:

• Vårsalongen på Liljevalchs öppnar på fredag. Nu tillbaka på Djurgården dessutom! 284 verk av 137 olika konstnärer finns det att kika på, det tänker i alla fall jag göra.
• Bar Agrikultur vid Nytorget samt Racamaca vid Mariatorget. Om man gillar konceptet med att ta in flera mindre rätter och dela på, så är dessa ställen favoriter och dessutom ganska prisvärda.
• Annika Norlin och Jens Lekmans låtbrevväxlingsprojekt Correspondence där de varje månad släpper en ny låt.

New York del 4 – The Met, 1 dollars-ostron och middag på Uncle Boons

new york
Hej och välkomna till New York igen! Den här dagen var det tisdag den 21 november, alltså prick en månad tillbaka i tiden. Eftersom det var vanlig vardag så jobbade Anna, men jag, Julia och Karin passade på att roa oss.
 
grand central station
 
grand central station
Vi gick ner i tunnelbanan i Brooklyn och tog sikte på Manhattan. Eftersom vi skulle byta tåg vid Grand Central Station passade vi på att gå upp och kika på den gigantiska vänthallen. En helt otrolig lokal som var väldigt svår att fånga på bild… Nu tänker jag att den är ännu finare, med julpynt och allt!
 
the met
 
the met646
 
the met
Sedan tog vi sikte på The Met eller The Metropolitan Museum of Art som det egentligen heter. Vi började med avdelningen fylld av statyer. Den ovan kallar jag ”02:30 på klubben: är det jag som luktar svett?”
 
the met
 
the met
Sak man älskar med museum: ljuset.
 
karin
 
julia
Saker man älskar i världen: Karin och Julia.
 
miró
 
the met
Sedan gick vi till avdelningen för modern konst. Den var min favorit! Jag upptäckte dessutom flera amerikanska konstnärer som jag inte kände till sedan tidigare.
 
fairfield porter
Typ Fairfield Porter som målade med stora, lite kladdiga färgfält och i fina färgskalor.
 
jennifer bartlett
 
jennifer bartlett
Och Jennifer Bartlett. Gillade särskilt perspektiven på dessa.
 
jared french
Sedan såg jag det här porträttet av Jared French, målat av Luigi Lucioni. Hur snygg?! Jag vet att det inte är rimligt att bli kär i nån på en målning från 1930-talet, men nu blev det visst så… Även French var konstnär och verkade ha levt ett ganska intressant liv när man läser på lite, men det får kanske bli ett annat blogginlägg.
 
the met
 
the met
Efter att ha bränt av den moderna avdelningen och den med europeiska målningar satte vi oss ned här för lunch. Så kul att spana på alla som är där med sina skissblock och tecknar av statyer.
 
the met
 
the met
På den egyptiska avdelningen var det ännu mer fint ljus och träden i Central Park skapade den bästa kulissen.
 
the met
Sedan tog vi en sväng i shoppen innan vi gick till garderoben (hur fin?!) och hämtade ut våra jackor igen.
 
central park
 
central park
 
central park
Därefter kilade vi rakt igenom Central Park som bjöd på novembersol och exemplariska gräsmattor.
 
the high line
Nästa mål var nämligen The High Line, den gamla nedlagda järnvägen som är ombyggd till park. En ganska trevlig promenadsträcka som jag dock tror är ännu finare på våren och sommaren.
 
new york
 
new york
Men utsikten var i alla fall fin och väldigt New York-ig. Bilden ovan skickade jag på ett vykort till min mormor med hjälp av PostNords app, en bra grej de gör i alla fall…
 
new york
 
oysters
När vi gått klart hade solen börjat gå ned och vi skulle snart möta upp Anna för middag. Men innan dess hann vi med lite bubbel och ostron på Sel Rrose. Prosecco på fat och ostron för 1 dollar styck, vad mer kan man begära?
 
uncle boons
 
uncle boons
Sedan var klockan kvart i sex och vi hade bord på Uncle Boons, en thailändsk restaurang med en stjärna i Guide Michelin.
 
uncle boons
 
uncle boons
 
uncle boons
Och här började matfesten! Vi tog in massor av smårätter att dela på och åt så mycket gott. Gordlår med glasnudlar, pilgrimsmusslor, sallad på grön mango och avokado, grillad benmärg med jordnötssås, en mustig curry, sallad med lamm och mynta… En del låter ju lite speciellt men allt var verkligen gott! Också kul att testa mat man inte skulle ätit annars. Det var första gången jag åt grodlår till exempel och det var mycket smakligt.
 
anna & karin
Till sist var vi så här myströtta och mätta och rullade hemåt efter ett stopp på en bar runt hörnet. Tack för att ni följde med på världens bästa New York-tisdag!

Flamingos, plastmuggar & Cher

Varje gång jag säger att jag inte ser på serier så brukar folk undra vad jag gör istället. ”Surfa runt och titta på inspirerande grejer”, brukar jag oftast svara, även om det kanske inte gör saken så mycket tydligare. Men det är faktiskt det jag gör. Plus att jag läser bloggar, letar upp och lyssnar på musik samt bloggar själv då såklart…
 
Nu tänkte jag att vi ska titta på några av de inspirerande grejerna jag fastnat för den senaste tiden, så kan jag bara hänvisa hit nästa gång någon undrar vad jag gör. Hur smidigt som helst ju!
 
flamingos
I samband med en av de senaste stormarna i USA snubblade jag över en artikel som handlade om hur djurparker förbereder sig för oväder. År 1998 fick exempelvis ett 50-tal flamingos flytta in på herrarnas toalett för att söka skydd från orkanen. Jag älskar att läsa om sådana här saker som man aldrig tänkt på, och såklart hur hela flocken samlar sig framför spegeln…
 
common sense
 
nothing matters
Via Instagram har jag följt Guccis samarbete med konstnären Coco Capitán som bara verkar vara allmänt cool, ung, begåvad och en person man vill följa.
 
basket
Sedan fastnade jag vid Seed Project som med hjälp av basket och utbildning hjälper ungdomar i Senegal och Gambia att nå längre. Här är ett av lagen i Senegal fotade av Folasade Adeoso.
 
gåvan
Den här dikten av Czeslaw Milosz läste jag i somras och kände bara exakt, precis, just så. Sparade den i telefonen och har återkommit till den lite då och då. Nu inser jag att jag nog måste läsa mer av Milosz, det kanske får bli en julledighetsaktivitet.
 
kimberley gordon
 
kimberley gordon
 
kimberley gordon
Mer konst att tycka om! Kimberley Gordon har tagit delar av verk gjorda av Prerafaeliterna (en brittisk konstnärsgrupp från 1800-talet som sökte inspiration i det tidiga måleriet) och placerat dem, som något bakfulla, i vardagliga miljöer. Perfekta färgskalor!
 
cher
Cher fotad av Richard Avedon för Vogue 1969 fick hamna rakt ned i mode-inspirations-mappen. Den här looken känns ju väldigt gångbar idag och jag blev lite sugen på att testa något liknande som nyårsklädsel. Så pass sugen att jag råkade klicka hem ett par knähöga stövlar som jag nu håller tummarna för att de ska passa… Gör de det så återstår bara att spara ut håret rejält på en dryg vecka.
 
Tara Donovan
Slutligen, lite mer konst. I detta fall Tara Donovans magiska installation ‘Untitled (Plastic Cups)’ gjord av just: plastmuggar. En halv miljon närmare bestämt. Otroligt snyggt och effektfullt, här kan ni se fler bilder om ni vill.

Roadtrip på Västkusten: Tjörn, Göteborg och Varberg

Hej från semesterbloggandet som aldrig tycks ta slut. Nu är jag inne på min fjärde arbetsvecka men ändå finns det sommarbilder kvar på hårddisken som jag inte hunnit visa upp. Dock är det här de allra sista, det lovar jag! Då så, följ med på västkustroadtrip del två.
 
pilane
På vår tredje roadtripdag vaknade vi upp i ett tält på Tjörn. Hyfsat utvilade (på grund av ett regnoväder under natten) inledde vi dagen med ett morgondopp. Sedan vek vi ihop tältet, fyllde bilen med packning och styrde mot Pilane skulpturpark.
 
pilane
 
pilane
Som namnet antyder är det en stor park där man placerat ut olika konstverk, direkt i naturen.
 
pilane
Skulpturer är så tacksamt att titta på tycker jag. Rejält och påtagligt och extra kul när de interagerar med sin omgivning.
 
pilane
Jag fastnade lite extra för Sophie Ryders djurskulpturer med väldigt mänskliga uttryck.
 
pilane
Klippiga berg, lila ljung och en molntung himmel tycker jag är en perfekt kuliss för konst.
 
pilane
Mitt trogna resesällskap i sol, regn och blåst: Sandra & Madde.
 
pilane
”Syrian Horse” av Mohannad Soleman.
 
pilane
Mitt favoritkonstverk var den här fjorton meter höga skulpturen av Jaume Plensa. Den är så fängslande och jag älskar det lite utplattade perspektivet.
 
pilane
Skulpturen heter ”Anna” och är ett kvinnohuvud med slutna, drömmande ögon. Hon har verkligen något lugnande över sig som jag fastnade för.
 
pilane
Har ni vägarna förbi Tjörn tycker jag absolut att ni ska göra ett besök vid Pilane.
 
Nästa stopp på resan gjorde vi på Marstrand men det var ingen höjdare enligt oss. Väldigt mycket seglaraura och dessutom började vädret dra ihop sig mot regn, så efter fish & chips på kajkanten bilade vi vidare. Tog inte en enda bild visst, det säger väl allt.
 
majorna
Efter drygt en timme kom vi fram till Majorna i Göteborg där min bror Alfred och hans fru Martina bor. Vi hade fått låna deras (superfina!) lägenhet och samtidigt passade Alfred på att låna min i Stockholm. Ändå en fördel med att vara utspridda i olika städer. Efter tältnätter och vandrarhem var det så skönt att komma till något som kändes hemma, så vi lade oss och sov en stund innan vi gjorde oss i ordning för middag på Taverna Averna.
 
strömma farmlodge
Nästa dag var planen att åka vidare till Varberg och Falkenberg för ett par stranddagar. Men tji fick vi. Västkusten bjöd nämligen på ösregn hela torsdagen och fredagen så då var det bara att tänka om. Istället för att boka boende i Varberg bestämde vi oss för att stanna en till natt i lägenheten i Göteborg och göra en dagsutflykt. Men eftersom stränder i ösregn sällan är så kul drog vi nytta av att Varberg är en gammal kurort och bokade in en eftermiddag på Asia Spa. Kanske den bästa idén på länge.
 
strömma farmlodge
Men innan det var dags att testa alla pooler, bastur (så konstigt ord i plural) och upplevelserum åkte vi till Strömma Farmlodge.
 
strömma farmlodge
Där åt vi lunch, köpte fina saker i butiken och kikade omkring på gården.
 
made in china
Efter en extremt skön (kamerafri) spa-eftermiddag återvände vi till Göteborg på kvällen och gick ut och åt middag på Made in China. Deras inriktning är Asian Fusion och menyn består av massor smårätter som man delar tillsammans. Det var supergott och en perfekt avslutningsmiddag på vår roadtrip. Dagen efter rullade vi tillbaka mot östkusten och därmed är semesterrapporteringen slut!
 
Men en sista grej: åk på roadtrip i Sverige hörrni. Det är SÅ kul! Vårt land är verkligen fullt av fina platser och även om man kanske åkt runt en del som barn så är det en helt annan sak att se dem nu när man är lite äldre. Dessutom är roadtrip ett billigt sätt att resa om ni är många som delar på bränslet och väljer lite enklare boenden. Friheten att kunna ta sig precis vart man vill, bara lassa in sina väskor i bagageutrymmet och lyssna på musik högt gör det så värt. Nästa år lutar det åt Skåne-roadtrip – jag längtar redan!

Louisiana

Louisiana
 
Louisiana
 
Louisiana
 
Under en av mina semesterdagar i Köpenhamn tog jag och Sara tåget ut till Louisiana. Det ligger precis vid havet, ungefär en halvtimme bort med pendeln. Om man inte är överförtjust i museum så är nästan bara platsen i sig värd ett besök. Den stora grönskande parken, det turkosgröna vattnet och de vackra byggnaderna är verkligen fängslande.
 
Louisiana
 
Yves Klein
 
Louisiana
 
Vi såg ett helt gäng utställningar med alltifrån Picassos allra första teckningar till mer surrealistiska verk, som ett kolsvart rum med ljudet av isberg och Poul Gernes färgstarka konstverk. Vi gick där i timmar men hann nästan inte med allt, så att ha gott om tid på sig är ett bra tips.
 
Louisiana
 
Louisiana
 
Louisiana
 
Poul Gernes
 
Vårt Lousiana-besök avslutade vi med en runda i deras musei-shop. Där fanns det så mycket fina saker, perfekt om man ska köpa presenter till någon annan eller sig själv. Jag köpte en liten träfågel till min mamma och en utställningsaffisch från Poul Gernes till mig själv. Har ni några dagar i Köpenhamn och gillar konst så tycker jag absolut att ni ska avsätta en halvdag för ett besök på Louisiana.

Yayoi Kusama på Moderna Museet

Yayoi Kusama
 
Yayoi Kusama
I onsdags mötte jag upp Karin och tillsammans gick vi mot Moderna Museet och deras vernissage för Yayoi Kusama-utställningen I oändligheten. En väldigt visuellt trevlig och prickbloggs-vänlig utställning som ni kanske ser.
 
Yayoi Kusama
 
Yayoi Kusama
Kusama kommer ursprungligen från Japan men flyttade tidigt till New York där hon skapade några av sina viktigaste verk. I nuläget har hon varit en erkänd konstnär i över sextio år vilket gör att hon har ett gediget antal konstverk bakom sig.
 
Yayoi Kusama
 
Yayoi Kusama
Utställningen innehåller allt från enklare skisser till videokonst och hela rumsinstallationer där man själv blir en del av konstverket.
 
Yayoi Kusama
 
Yayoi KusamaEtt återkommande inslag i Yayoi Kusamas konst är prickarna som bygger på hallucinationer hon haft sedan hon var liten. Även pumporna dyker upp, främst i hennes senaste verk.
 
Yayoi Kusama
 
Yayoi Kusama
Undet 70-talet återvände Kusama till Japan och sedan 1977 bor hon frivilligt på ett psykiatriskt vårdhem. På gatan mittemot ligger hennes studio och varje dag går hon dit och skapar för att sedan återvända till vårdhemmet igen.
 
Yayoi Kusama
 
Yayoi Kusama
Många av verken går som sagt att delta i själv, ett exempel är detta mörka spegelrum fyllt med prickiga rispappersbollar som skiftar färg. Jag tycker det är så intressant hur man med mönster och speglar kan skapa ett oändligt och förtrollande landskap som man bara vill försvinna i.
 
Yayoi Kusama
 
Yayoi KusamaJag tycker också det är intressant med den här typen av inställningar som är så fotovänliga. På vernissagen hörde jag en lite äldre kvinna klaga på att folk gick runt med sina kameror och telefoner istället för att ”uppleva konsten på riktigt”. Men det är ju det som är så spännande med konst som är i det modernare slaget där konstnären vill att betraktaren ska bli en del av verket. Att fotografera skulpturerna eller ta selfies i spegelrummen är ju bara ett sätt att uppleva konsten på ett vis som efterliknar hur vi tar in andra saker idag. Och att säga att någon upplever konst på fel sätt känns ju också väldigt konstigt när det handlar så mycket om ens personliga upplevelser. Aja, slut på rant men jag tycker absolut man får gå loss med kameran här, om inte annat så för att inspirera andra att gå dit och se utställningen.
 
Yayoi Kusama
 
Yayoi Kusama
 
Yayoi Kusama
I oändligheten visas på Moderna Museet i Stockholm fram till september om jag minns rätt. Jag kommer absolut kila dit igen någon regnig dag i sommar för vernissagen höll bara på till nio och vi fick stressa lite där i slutet. Men sedan hittade vi en gunga i skulpturparken utanför, som även den blivit prickig, så det gjorde inte så mycket.