Dartbarer, arkadhallar och tempelträdgårdar i Osaka & Kyoto

Får man blogga om saker som hände för två månader sedan eller har någon slags bäst före-tid passerat då? I grunden är väl formatet internetdagbok främst till för nyliga händelser, sådant som känns aktuellt och relevant. Samtidigt använder jag själv min blogg som ett slags arkiv, ett verktyg för att minnas det som hänt och alla små detaljer som annars tenderar att falla bort. Så nu, om inte annat så bara för min egen skull, tänkte jag bjuda på en tillbakablick. Välkommen att färdas två månader bakåt i tiden, till början av maj och till sommarvarma Osaka och Kyoto.

Osaka

Vi kom till Osaka direkt efter vår vandring längs Kumano Kodo-leden. På den här lilla gatan bodde vi, mittemot vad som skulle visa sig bli en ny favoritbar.

Osaka Osaka Osaka

Efter att ha hämtat upp våra resväskor som vi låtit ett bagageserviceföretag ta hand om under vår vandring, gjorde vi oss redo för vår första heldag i Osaka. Vi började med att äta takoyaki, små friterade bläckfiskbollar som är något av en lokal specialitet.

Osaka Osaka Osaka

Sedan provade vi halva sortimentet inne på Uniqlo, strosade omkring i stan och drack iskaffe, gick länge i bokaffärer och försökte hitta den perfekta koppen matcha innan våra fötter sa ifrån och stegade mot en liten bar där vi drack whiskeydrinkar.

Osaka Osaka Osaka

Under tiden vi satt där hade det hunnit bli mörkt och vi promenerade ner till floden som kantas av ikoniska neonskyltar.

Osaka Osaka Osaka Osaka

Vid floden låg också en restaurang vi fått tips om, så vi gick dit för att äta okonomiyaki. En slags vitkålspannkaka med en massa toppings på, inklusive dansande bonitoflakes. Maten lagades framför oss på en stekhäll och som ni säkert kan ana låg det ett jämntjockt os i hela lokalen.

Osaka Osaka

Dagen avslutades med en promenad hemåt och ett besök på baren mittemot som visade sig vara en dart-bar. Ingen av oss är några mästare på pilkastning, men efter några minuter var vi fast och började jaga bulls eye med en allt större iver. Fördelen med att testa nya saker är ju att ens inlärningskurva går ganska spikrakt uppåt i början, något som är väldigt bra för självförtroendet.

Kyoto

Nästa dag gjorde vi en utflykt till Kyoto. Städerna ligger bara 40 minuters tågresa från varandra och det kändes kul att få upptäcka den gamla huvudstaden.

Kyoto Kyoto Kyoto

I Kyoto hade vi bokat lunch på en tempurarestaurang där kocken tillagade varje del av måltiden framför oss och serverade den på omakase-vis. Friterade grönsaker och skaldjur lades upp på våra tallrikar en efter en och allting smakade otroligt gott.

Kyoto Kyoto Kyoto

Efter lunchen begav vi oss till östra Kyoto för att gå längs Philosopher’s Path. En vandringsstig längs en liten flod där man passerar många stora tempel och vackra trädgårdar.

Kyoto Kyoto Kyoto

Själva stigen är som allra vackrast under körsbärsblomningen då den kantas av rosa träd, men även i full grönska gjorde den sig bra.

Kyoto Kyoto

Paus för att spana på fiskar och sköldpaddor.

Kyoto Kyoto Kyoto

Sedan löste vi biljett till en botanisk trädgård där någon lagt oändligt mycket tid på att skapa en helt perfekt sandhög.

Kyoto Kyoto Kyoto

Det är väldigt fint med omsorgsfullt skötta japanska trädgårdar och väldigt långt ifrån min verklighet där jag inte ens har en gräsmatta att klippa. Dock har jag börjat gerillaodla på en av trapphusets vädringsbalkonger och jobbar nu ihärdigt med att bli självförsörjande på grönkål och mynta.

Kyoto Kyoto

När solen var på väg nedåt begav vi oss in mot citykärnan av Kyoto och satte oss vid floden för att dricka en öl, äta chips och reflektera över vår mer än decenniumlånga vänskap. En fin stund som var för viktig för att hamna på bild.

Kyoto Kyoto Kyoto

Efter det gick vi på middagsjakt och hamnade på en jättetrevlig ramenrestaurang med enbart kvinnliga kockar. När vi slurpat i oss varsin stor nudelskål tog vi tåget tillbaka till Osaka igen och somnade gott i våra sängar.

Osaka Osaka Osaka

Nästa morgon tog jag och Linn en springtur längs floden. Löprundan avslutades givetvis inne på 7eleven där vi köpte iskaffe till alla. En obligatorisk start på dagen när det är 25 grader varmt.

Osaka Osaka

Sedan följde en förmiddag av strosande i mysiga områden. Någon skrev ett vykort hem, någon råkade köpa en tre kilos bronsskulptur, någon (jag) införskaffade en tigerformad musmatta att ha på kontoret…

Osaka Osaka Osaka

Vår lunch åt vi på ett ställe som var känt för sina onigiris. De fanns i en rad olika smaker och man kunde också få dem serverade som soppa om man ville. Enligt en high score-skylt på väggen hade någon lyckats äta tretton stycken i en sittning. Vi klarade två var.

Osaka Osaka

På väg mot vårt nästa mål passerade vi ett väldigt gulligt McDonalds. Sedan klev vi in i en ljud- och ljusmiljö som satte min hjärna i chock: en arkadhall. Överallt fanns blinkande lampor, höga ljudeffekter, hysterisk pop och tecknade maskotar. Efter att den initiala paniken lagt sig spelade vi några spel och tittade på några som garanterat gjort sina tiotusen timmar där inne. Sedan gick vi till ett par fotoautomater för att göra purikura men lyckades såklart missförstå majoriteten av instruktionerna vilket resulterade i att våra bilder blev pyttesmå och rejält airbrushade. Kawaii!

Osaka Osaka

Omtumlade av intryck ramlade vi in på en izakaya i närheten och beställde allt på menyn som lät gott. Sedan var det dags för två i vårt resesällskap att åka hem till Sverige respektive Tokyo, så vi vinkade av dem och gick till vår nya favoritbar. Jag satte två pilar på rad i bulls eye och blev mäkta stolt, kanske är det en ny karriär inom dart som väntar mig?

Osaka

Morgonen därpå lämnade vi ett regnigt Osaka och tog shinkansen till kuststaden Atami för att checka in på spa, men det är en annan historia. Kanske får ni ta del av den om en månad eller två. Tack för att ni ville följa med!

Hostattacker och hjärtslag

jordgubbar

I mitt kylskåp står en halv burk matjessill, en flaska champagne och hostmedicinen Mollipect. Jag lyckades få den utskriven efter fyra veckors ihärdigt hostande. Inte för att jag insisterade utan för att person efter person i min omgivning började muttra ”du borde kolla upp det där” när jag avbrutit ännu en av våra konversationer med en hostattack. Läkaren jag gick till tittade i min hals och mina öron, lyssnade på mitt hjärta och mina lungor och sa bekräftande ”jättefint” varje gång han flyttade stetoskopet. Det kändes lite märkligt men högst vänligt att få komplimanger för mina inre organ. Ur mina högtalare strömmar Marie Fredrikssons album Het vind. Jag ligger raklång på golvet på en utrullad yogamatta och skriver. Det händer att jag gör det ibland när jag jobbar hemifrån, lägger mig på golvet alltså. Det är som att det blir lättare att tänka då, som att jag kommer närmare min kreativa sida, kanske för att jag känner mig lite mer som ett lekande barn igen. Jag funderar på hur jag ska göra med det där skrivandet som inte är jobbet. I grubblandet letar jag efter former och scheman att förhålla mig till, tänker att allting kommer att ske bara jag har en tydlig plan, något att hålla mig i, en litterär ledstång som gör det svårare att trilla. Inne hos Sandra läser jag en recension av Stig Larssons Autisterna och blir glad på samma vis som jag alltid blir upplyft av att hitta en bok som inte är skriven på det mest klassiska romansättet. Det har nämligen börjat kännas mer och mer omöjligt att ens försöka åstadkomma något som blir en riktig skönlitterär bok och därför är det så skönt med litteratur som visar att man kan göra på andra sätt. Kanske är det så jag måste skriva, inte helt otyglat men i formen och formeln som är rätt för mig. Utanför mitt fönster har det äntligen blivit uppehåll efter en hel dag av regn. 57:ans buss kör genom vattenpölarna och barnen i parken jagar varandra uppe på kullen. Jag tror att jag ska resa mig och gå och handla jordgubbar. Svårt att låta bli när de smakar som godis och vem vet hur länge det är säsong? Sen ska jag boka de sista platsbiljetterna till sommarens tågresa genom Europa. Sträckan från Paris till Hamburg tror jag det var, herregud jag börjar bli förvirrad men om nio dagar går jag på semester. Då åker jag och min kille till Gotland. Vänta, vänta skrev jag det där sista? Ja det gjorde jag visst. Skriiiiik!

Jakten på skönhet, flykten från ytan

Jag lyssnar på en podd där en av personerna pratar om sin senaste ögonfransbehandling. Resultatet ska vara fantastiskt, perfekta böjda fransar utan någon mascara och jag börjar googla salonger, det finns en tid i början av juli, 890 kronor, ska jag boka? Men vänta, för en kvart sedan hade jag inte ens en tanke på mina ögonfransars utseende och niohundra kronor är ju typ en halv vandringsryggsäck, ska jag gå runt i Pyrenéerna helt svettig med otroliga fransar, hur kommer det ens se ut, kanske skitsnyggt, vad vet jag, kan jag inte för en gångs skull få vara lite ytlig? Jag som aldrig ens varit på en ansiktsbehandling, aldrig färgat håret, är det inte något jag borde göra som trettio-någonting, jag menar är det så fel att vilja vara sitt snyggaste? Jag lägger ju oerhörd tankekraft på att välja mina kläder, blir nöjd när jag hittar en kombination jag känner mig extra fin i, fixar håret, sminkar mig, matchar smycken och skor, det är väl också yta? Och pengarna, jag hade lätt kunnat lägga samma summa på en middag på restaurang, på viner som beskrivs som pärlande och josiga, oliver och små gurkor med smetana och honung, vad är det som säger att mitt ansikte inte är värt samma summa? Kanske känslan av att så uppenbart försöka, vetskapen om att allting är en kvinnofälla, det här är bara början på en oändlig ström av åtgärder på icke-problem, borde jag behandla något ytligt så är det kanske mina tånaglar som blivit blå efter löpningen, men säg något tråkigare att lägga pengar på än det. Allt jag vill är att vara en otrolig naturlig skönhet som inte bryr mig om hur jag ser ut och jag fattar att sånt kommer inifrån men en liten skjuts på traven kan jag väl ändå få ge? Och jag funderar på när jag känner mig som snyggast, landar tanken på då jag är solblekt, brunbränd och saltstänkt, stark i kroppen och lugn i sinnet. Med ett tvekande finger stänger jag fliken till ögonfransbehandlingen, öppnar min bankapp istället och för över 700 kronor till sparkontot som är märkt ”sommarhus” och det är skrattretande långt kvar till något som ens har fyra väggar och ett tak, men jag kan ju alltid drömma. De övriga 190 kronorna lägger jag på en vattenfast mascara, hoppas att den gör mig snygg.

Sommarens läsning

Mmm… sommar och läsning. Hur trevligt? Jag längtar efter att få lägga mig raklång på en filt mitt på dagen med en bok i näven och bara vända blad efter blad. Snart så! Tills dess ägnar jag mig åt förberedelserna som går ut på att bygga upp olika slags boktravar som ska få följa med mig de kommande månaderna.

böcker


Vad jag läser hemma
Även om jag inte har semester än så går det ju fint att börja sommarläsandet så smått. Då passar det extra bra med biblioteksböcker som jag behöver vara lite mer rädd om samt de där tjocka verken som är för tunga för att släpa land och rike runt. I min hemma-hög ligger just nu sex titlar.

Parasit av Catariina Salo
En debutbok som beskrivs som en mångbottnad och intensiv kortroman. Parasit är en berättelse om ursinne, ett rop på hjälp och ett långfinger mot världen, men också en berättelse om kärlek, åtrå och svartsjuka. Jag tänker att den kan ge en bra skjuts in i läsandet.

Magnificat av Linnea Axelsson
Sedan tidigare har jag läst Linnea Axelssons bok Ædnan som tilldelades Augustpriset 2018. Ett otroligt diktepos som jag tyckte mycket om. I romanen Magnificat byter vi både miljö och form, även om vissa likheter tycks kvarstå. Den beskrivs som en både konkret och mytiskt färgad berättelse om förälskelse och sorg. Om att söka ett hem i en värld som förblir främmande.

Försvinnandet av Josefin de Gregorio
Av en slump hamnade den här i min bokhög på biblioteket men när jag läser att det är ”en kort roman med stora essäistiska kvaliteter”, så känns det inte jätteförvånande med tanke på att jag ofta dras till den typen av böcker. Försvinnandet är ett triangeldrama som handlar om asymmetrisk vänskap, förbjuden kärlek och, givetvis, ett försvinnande.

Alphabetical Diaries av Sheila Heti
Helt plötsligt kändes det som att alla jag följde läste den här boken. Den dök upp över allt och jag blev såklart nyfiken, kanske mest på grund av det kreativa men strama konceptet. Under tio års tid skrev Sheila Heti dagbok, därefter lade hon in alla meningar i ett excel-dokument, sorterade dem i bokstavsordning och började att redigera. Resultatet är Alphabetical Diaries och jag längtar efter att få läsa den.

Jag faller som en sten genom tiden genom livet av Åke Smedberg
Åke Smedberg har kallats en av Sveriges främsta novellister och det här är det första jag läser av honom. Kanske var det titeln som fångade mig eller bara en del av baksidetexten. ”Att vara författare är så mycket mer än skrivakten, det kan handla om att ha ett vanligt kneg för att ha råd att kunna skriva, det kan vara världarna som talar via pappret.”

Dikter av Sonja Åkesson
En liten sommartradition jag har är att läsa de samlade diktverken från en svensk poet. Efter en titt i lyrikhyllan hos mitt närmsta antikvariat föll lotten på Sonja Åkesson vilket känns kul efter ett par somrar med manliga poeter. Viktigt med poesiboken är att den är min egna så att jag kan göra rejält med hundöron om jag skulle vilja. Jag hoppas att det blir många i den här.

böcker


Vad som får följa med i resväskan
När jag ger mig ut på resande fot väljer jag oftast att ha pocketböcker med mig. Då gör det inte så mycket om det blir sand mellan sidorna samtidigt som vandringsryggsäcken också håller sig rimligt tung. I förra veckan köpte jag fyra titlar som ska få åka tåg och båt med mig.

Gästen av Emma Cline
Av Emma Cline har jag tidigare läst både Flickorna och Harvey, där jag gillade fram för allt den första väldigt mycket. Gästen beskrivs som en andlöst spännande roman med stark underström, vibrerande nära gestaltad och samtidigt så ovanligt öppen att hela boken framstår som en spegel. Jag håller tummarna för att översättningen gör den rättvisa.

Skärvorna av Bret Easton Ellis
Eftersom prick alla andra har läst den här boken kände jag att jag också ville göra det. Nej, jag skojar bara, men lite så är det ju. Hur som helst tänker jag att det är trevligt med en riktigt tjock pocket och en roman som drivs av en stark och spännande historia.

Mjölkat av Sanna Samuelsson
Förutom ett 5/5-omslag bjuder Mjölkat på en berättelse om en uppväxt på landet där korna står i centrum. Det är en sinnlig tillbakablick på något man lämnat och en kroppslig påminnelse kring var man befinner sig nu. En kort debutroman som jag ser fram emot att läsa.

Hemma av Judith Hermann
I romanen Hemma berättar Judith Hermann om det opålitliga minnet av det som varit. Och om det ögonblick när livet delar sig, en gammal värld brister och en ny föds. Boken beskrivs som en underfundig och djupt humoristisk historia där mycket lämnas outsagt. Det här är den första boken jag läser av Hermann och jag hoppas att den ska ge mersmak.

böcker


Vad jag har på önskelistan
Vad vore väl ett bokinlägg utan en lista på de övriga titlarna som jag är sugen på att komplettera mina bokhögar med? Just det. Här är ett utdrag ur min bok-önskelista som förmodligen får följa med en bit in i sensommaren och hösten.

En emigrants dagbok av Wera von Essen
Epos av Ellen Nordmark
Jag erkänner inte längre er auktoritet av Glenn Bech
Om uträkning av omfång 4 av Solvej Balle
Skapelser av Malte Persson
Vikarien av David Norlin

Det var allt från bokbloggen för nu! Dags att krypa i säng och läsa några sidor ur Parasit innan jag somnar.

Juni-tillvaron: skavsår, siffror och Shostakovic

junikväll junikväll

Det är tidig fredagskväll och jag promenerar hem från jobbet med ett lätt regn ovanför mig. Silverskorna med klack som jag bar tidigare på kontoret har gett mig skavsår på vänsterfotens tår och istället har jag tagit på mig ett par loafers jag hittade längst in i min hurts som för övrigt mest är fylld av gamla anteckningsblock jag inte tar mig för att slänga eftersom de skulle kunna innehålla några bra idéer, huruvida de faktiskt gör det vet jag inte eftersom jag såklart aldrig bläddrar i dem. I mina loafers sticker strumporna fram på ett sätt som får mig att önska att jag inte ska träffa någon jag känner på promenadsträckan hem och det gör jag lyckligtvis inte men ändå känner jag hur alla som passerar mig kastar dömande blickar på den synliga strumpkanten. Väl hemma kan jag inte motstå frestelsen att ta en tjugofyra minuter lång tupplur under täcket för att skaka av mig arbetsveckan. Självklart ställer jag ett alarm eftersom blotta tanken på att vakna djupt förvirrad klockan tio på kvällen gör mig både skamfylld och oroad över min framtida dygnsrytm. När klockan ringer ligger jag kvar och läser några kapitel i min bok som handlar om en ung tjej som går på Harvard och med varierande resultat försöker navigera sig i tillvaron på väg mot något slags vuxenliv. Den är bra, särskilt uppskattar jag alla de litterära referenser som vävs in i texten och i hennes tankar, de får mig att önska att jag hade läst fler och mer avancerade böcker i de sena tonåren, inte för att jag var särskilt cool i gymnasiet men nog hade jag kunnat vara ännu mer av en nörd. Eftersom tystnad är något som jag tycker hör natten till scrollar jag genom Spotify i jakt på något att lyssna på och ser att Daniel Adams-Ray släppt en singel som heter Hur förklarar man sånt för datorer? vilket får mig att känna ett instinktivt nej till all modern musik och istället vända mig till Shostakovich. När klockan är en bit över åtta är jag hungrig och inser att det är dags att försöka åstadkomma någon slags middag. Efter en snabb blick in i kylskåpet bestämmer jag mig för att koka några potatisar och ett ägg som jag lägger upp på en tallrik tillsammans med lite grönsaksstavar. Jag ställer fram en plastburk hollandaise vid sidan av för att dippa i och med väldigt mycket välvilja hade jag kunnat kalla det grand aioli men nu är det bara föda. I väntan på att potatisen ska koka klart står jag och steppar på stället, delvis på grund av rastlöshet men också för att min två veckor långa förkylning har hindrat mig från att springa och nu varnar stegräknarfunktionen i min telefon för en sviktande trend och jag förstår ju att det bara är siffror som inte betyder någonting men det finns något tryggt med det mätbara och konkreta på samma vis som jag känner kontroll över att ha exakt vetskap över bankkontots saldo. Det plingar till i min inkorg och det olästa mailet är spelschemat och platsen för ett technoevent som jag självklart inte kommer att gå på, det var många år sedan jag gick på den typen av fester och ändå har jag inte kommit mig för att ta bort min epostadress från utskicken, förmodligen av samma anledning som anteckningsböckerna ligger kvar i hurtsen, för känslan av att det kanske finns något där och om jag en dag plötsligt skulle vilja så har jag det åtminstone någorlunda inom räckhåll. Potatisen är färdig och jag ger mig själv dispens att äta i soffan fastän jag vet att det är att leka med ödet eftersom jag har belönat och begåvat mig själv med två saker: en vit, fluffig ullmatta samt förmågan att spilla och tappa ut grejer. Utanför fönstret har solen sakta börjat sjunka och ett varmt ljus spiller in i lägenheten, i spellistan har Shostakovich bytts mot Sibelius, jag har ett par sms att svara på och mitt ägg blev precis lagom löskokt. Det finns litteratur och det finns musik och det finns romantik. Det är en fredagskväll i juni och så här kan tillvaron också vara.

Mina tre sommarstilar

Jag har blivit förkyld vilket irriterar mig eftersom årstiden sommar och företeelsen förkylning inte hör ihop i min värld. I juni ska man ta svalkande dopp, sippa ljus lager och springa på grusvägar, inte skölja näsan, dricka te och knapra halvt verkningslösa hostmediciner. Alltså går jag runt och förnekar förkylningen samtidigt som den gör sig kraftigt påmind och i det här kroppsliga inbördeskriget befinner jag mig nu sedan en vecka tillbaka, ständigt med en pappersnäsduk i handen.

Men ja, likt allting annat är väl även denna förkylning bara en fas och något som snart går över och i väntan på det har jag börjat fundera på sommarstilen. Egentligen har jag alla sommarplagg jag behöver i min garderob redan, med undantag för lite nya badkläder som skulle komma väl till pass. Så utifrån min fantasi och vad jag tycker känns roligt just nu har jag försökt att teckna ned tre olika stilkaraktärer som jag strävar efter att bli i sommar.

I Solblekta farbrorn
Tänk en senig, brunbränd äldre man som sitter i en vit plaststol någonstans vid Medelhavet och spelar kort. Det är sportiga nylonshorts, uppknäppt kortärmad skjorta i någon oklar färg eller mönster och under den ett ribbat vitt linne eller en baddräkt. På huvudet en solblekt keps med reklamtryck. Halvslitna gympaskor med strumpor i, alternativt plasttofflor eller ett par sandaler med kardeborreremmar. Känslan är sportig men på ett högst omodernt vis. Det dricks blaskig öl och spottas körsbärskärnor. Fotbolls-EM finns med som ett ständigt brus och jag låtsas att jag inte bryr mig om att Sverige inte är med men kan ändå inte låta bli att muttra lite varje gång vinjetten hörs.

II Saltstänkta moderligheten
En mild lukt av Nivea är det första som möter en, sedan kommer omfamningen av urtvättad bomull. Luftiga skjortor i bleka pasteller och långärmade pikétröjor. Tunna guldsmycken som skimrar till och som får stanna på även i badet. Vita linne- eller jeansshorts, bruna seglarskor och en kofta som hängt så länge på samma krok att den missformats lätt i nacken. Pastasallad i kylväskan och en liten strandradio som rattas mellan P1 och P2 i takt med dagens gång. Krinklad baddräkt med hög skärning, mjuka hårband, ingådda träskor och en sliten Joan Didion-pocket i väskan.

III Sirliga flumtjejen
Vid en första anblick är det någon som gått ut direkt i nattlinnet, sedan ser man glasstruten i handen och förstår att allt är ett medvetet val. Det är halvtransparenta strumpor i loafers och tunna silkiga klänningar, en del av dem dragna över en t-shirt. En snäcksamling som skramlar runt i väskan tillsammans med två magasin, en poesisamling, en halvsmält snickers och en liten ficklampa som, citat, kan vara bra att ha. Ibland helsvarta kläder till solbrännan, ibland urtvättad leopard. En liten fläta i håret, knarrig läderjacka och en stickande doft av myggmedel och brasa.

Tio minuter tankeblogg

Jag har tankebloggat många gånger de senaste veckorna. I huvudet har jag skrivit på olika inlägg, gjort noggranna formuleringar och berättat om sådant som hänt. Jag har tankeskrivit om min resa till Osaka och Kyoto, visat vad jag haft på mig de senaste dagarna, delat bilder av sådant jag skärmdumpat den senaste tiden och författat prosalyriska texter om den förgängliga tillvaro som pågår i försommarens tid.

När jag varit som minst realistisk i tanken har jag tänkt att jag ska ha bloggvecka och skriva något varje dag. Vilken otrolig idé från någon som inte ens kan producera ett inlägg i veckan, jo tack jag vet. Jag har tänkt att jag vill blogga sådär bra som de andra gör. Vara lika estetiskt formulerad som Sardellen, populärkulturrelevant som Sandra, ärligt inspirerande som Flora eller bara självklart on point som Gabriella. I tanken har jag varit en liten del av allt detta och jag har sett allting helt klart framför mig.

Problemet med att tankeblogga är dock att det inte händer något. Inläggen finns bara i mitt huvud och aldrig i verkligheten eftersom fingrarna inte tycks ta sig tiden att möta tangentbordet. ”En inställd spelning är också en spelning”, sa Ulf Lundell en gång men tyvärr tror jag inte att samma sak gäller för tänkta blogginlägg. De finns helt enkelt bara inte.

Och jag vet knappt om det här räknas som ett inlägg men här kommer en halvdan uppdatering i alla fall. Ett litet hallå i den ekande sommarvärmen, en långsam vinkning från andra sidan sjön. Inget wow men ändå… något. Och ni ska bara veta hur mycket och hur bra jag skriver i hjärnan. Tänk er!

Tre dagar av vandring längs Kumano Kodo-leden

kumano kodo

Efter fyra dagar i Tokyo hade det blivit dags för oss att ta tåget söderut. Vi skulle byta udda temabarer, sena nätter med 04:30-ramen och vintageshopping mot grönskande vandringsleder och små gästhus på landet.

kumano kodo

Från Shinkansen-tåget mellan Tokyo och Osaka såg vi Fuji i fjärran. Jag älskar förresten att åka tåg i Japan, det går snabbt, är extremt punktligt och väldigt smidigt. Vändbara säten gör dessutom att alla kan åka i rätt riktning, bara en sån sak.

kumano kodo kumano kodo

På stationen hade vi köpt med oss varsin bento-låda. Efter att ha tittat på säkert femtio olika och försökt avkoda dess innehåll högg jag till sist bara en som såg lite kul ut. Den smakade helt okej.

kumano kodo kumano kodo kumano kodo

Den sista sträckan färdades vi med en gammal landsbygdsbuss och efter totalt sju timmar på resande fot var vi framme vid startpunkten för vår vandring.

kumano kodo kumano kodo

Vi checkade in på vårt boende och fick middag samt träffa den lokala kändisen Mya-chan, en katt som tydligen varit med i flera tidningar och kattmagasin.

kumano kodo

Nästa morgon började vi vår vandring. Första dagen gick vi från Takijiri-oji till Tsugizakura-oji, en sträcka på 18 kilometer. Här är mina vandringskompanjoner Linn, Anna och Mika.

kumano kodo kumano kodo

Första biten av leden gick brant uppför och vi kämpade på i den fuktiga luften som låg kvar efter att ett stort regnväder passerat under natten och morgonen.

kumano kodo kumano kodo

Marken nästan ångade och allting gick i hundra nyanser av grönt, omöjligt att fånga varje skiftning på bild.

kumano kodo kumano kodo

Längs hela leden fanns små stationer där man kunde samla stämplar i sitt häfte. Varje stämpel markerar en viktig plats eller händelse som inträffat där, de flesta för hundratals år sedan.

kumano kodo kumano kodo kumano kodo

Kumano Kodo är en pilgrimsled som funnits i över tusen år. Det finns två leder som klassats som världsarv av Unesco, den ena är den välkända Camino de Santiago som går genom Spanien och den andra är just Kumano Kodo. Eftersom det finns ett begränsat antal boenden längs leden är den dock relativt fri från trängsel. Vi såg ett par andra sällskap under våra vandringsdagar men för det mesta gick vi helt själva. All bokning av boenden behöver man göra i god tid via deras officiella hemsida där de hjälper en att planera och lägga upp vandringen.

kumano kodo kumano kodo

En stor del av leden gick genom skogen men ibland kunde man komma upp på en höjd och blicka ut över bergen och de gamla fälten som använts för risodlingar.

kumano kodo kumano kodo

Längs stigen såg vi några märkliga nästan genomskinliga växter som vi kallade för spökblommor samt små krabbor som kröp på land. Det kändes väldigt udda och Knausgårdskt, särskilt som jag läste tredje delen av Morgonstjärnan-serien under vår resa.

kumano kodo kumano kodo

Vi stannade för lunch och åt våra färdigpackade boxar som vi fått medskickade samma morgon. Får det lov att vara en självlysande prinskorv? Sedan fortsatte vi genom allt det gröna, längs små vattenfall och över floder.

kumano kodo kumano kodo

Skogen var en blandning av lövträd, japansk cypress och höga cederträd, låga ormbunkar och snabbväxande bambu som sköt som skott upp ur marken.

kumano kodo kumano kodo

Efter ungefär sju timmar av vandring började vi att nå vårt mål för dagen och kunde vika av mot den lilla by där vi hade bokat boende.

kumano kodo kumano kodo kumano kodo

Väl framme fick vi frågan om vi ville åka till ett onsen i närheten vilket vi såklart tackade ja till. Så under en timme tvättade vi av vandringssvetten och lät våra ömma muskler mjukas upp i 42-gradigt vatten. Sedan åkte vi tillbaka och blev serverade en middag som tillreddes på små kolgrillar och efter det kröp vi ner på våra futonmadrasser som rullats ut på golvet.

kumano kodo

Vår andra vandringsdag gjorde vi vår längsta sträcka på 21 kilometer, från Tsugizakura-oji till Yunomine Onsen. Vi började med en gruppbild utanför boendet.

kumano kodo kumano kodo

Sedan bar det av förbi tempel och stämpelstationer där vi fortsatte att fylla på vårt häfte.

kumano kodo kumano kodo kumano kodo

Den här dagen hade vi perfekt vandringsväder. 18 grader och sol, så inte för varmt men ändå trivsamt.

kumano kodo

Vid ett par tillfällen passerade vi skyltar där de varnade för björnar. Vi använde Google Translates fotofunktion för att översätta och fick då det poetiska meddelandet ”Björn björnar akta dig björn av björn”. Perfekt. I den finstilta texten kunde vi läsa att en björn setts här senast i juli 2018, så vi kände oss inte särskilt rädda.

kumano kodo kumano kodo

Jag är verkligen så glad att vi lyckades få in ett vandringssegment i vår Japan-resa. Det kändes som den perfekta kontrasten till allt storstadsbrus och dessutom var det väldigt kul att få se mer av naturen och röra sig ute på landsbygden.

kumano kodo kumano kodo

Viktigt att pausa lite då och då för att fylla på med energi. De här chokladkex-svamparna var en favorit.

kumano kodo kumano kodo kumano kodo

Jämfört med andra vandringar jag gjort skulle jag säga att den här var relativt enkel att genomföra. Absolut en hel del stigningar upp- och nedför som kräver både pannben och kondition, men ingen bergsklättring eller något vadande. Vi klarade oss fint utan stavar och i lättare vandringsskor.

kumano kodo kumano kodo kumano kodo

Jag hade en 30 liters vandringsryggsäck från Osprey som var lagom för min packning. I och med att vi bodde i byarna och fick mat där behövde vi inte bära med oss så mycket saker. Ett ombyte till kvällen, lite varmare kläder, vattenflaskor, lunch & snacks, regnjacka, necessär och en bok. Mina vandringsskor är Adidas Terrex Free Hiker som jag älskar.

kumano kodo kumano kodo

Dagens lunchpaus blev på en plats med bra utsikt.

kumano kodo kumano kodo kumano kodo

Efter en hel dag av uppför och nedför blev vi pekade mot vår slutdestination, den lilla onsenbyn Yunomine. Väl framme möttes vi av en svag doft av svavel från floden som rann genom staden.

kumano kodo kumano kodo

Vi checkade in på vårt boende och svepte varsin Pocari Sweat som vi köpt i dryckesautomaten på gatan utanför. Det är en japansk favorit, en vätskeersättning som hjälper till att återställa kroppen.

kumano kodo kumano kodo kumano kodo

Vi fick ta på oss varsin yukata och gick sedan ned för att bada onsen. Återigen väldigt härligt för trötta muskler.

kumano kodo kumano kodo

På kvällen blev vi serverade en middag med en hel mängd smårätter, bland annat jättegod sashimi och en otrolig tofu gjord på sesam. Jag är så imponerad av det jobb som läggs ner på en måltid som denna. Det var vi fyra samt två andra personer som åt på boendet den här kvällen och allt detta hade förberetts åt oss. I Japan finns uttrycket omotenashi som enkelt översatt kan betyda gästvänlighet, men egentligen innefattar det mer än så. Det handlar om omsorg för detaljer, att alltid göra det lilla extra och att ordna det utan att vänta sig något tillbaka. Så fint att få uppleva och inspireras av.

kumano kodo

Efter ännu en lång dag kröp vi ned i våra sängar och gjorde oss redo för det som skulle bli vår sista vandringsdag.

kumano kodo

Efter en traditionell japansk frukost promenerade vi ner till busshållplatsen för att åka en bit till en bättre startpunkt. Eftersom vi hade en tid att passa på eftermiddagen ville vi vara säkra på att vi skulle hinna hela vägen och inte bli fast mitt i ingenstans.

kumano kodo

Väl framme i Ukegawa började vi vår sista sträcka på 13 kilometer till Koguchi.

kumano kodo kumano kodo

Vissa skulle kanske hävda att det är ett misstag att gå Kumano Kodo och inte se Nachi-vattenfallet eller templet intill, men vår logistik och planering möjliggjorde inte fler vandringsdagar tyvärr. Jag tycker ändå att det är mer än värt att vandra Kumano Kodo utan att ha sett det, även om det verkar vara storslaget.

kumano kodo kumano kodo

Som tur var hade vi gott om andra fina vyer att njuta av på vår sträcka.

kumano kodo

När klockan närmade sig lunchtid korsade vi den sista floden och nådde vårt mål i Koguchi.

kumano kodo kumano kodo

I byn som bestod av ett postkontor, en skola och en liten mataffär slog vi oss ned för att äta lunch. Damen som jobbade i kassan på matbutiken erbjöd sig att koka vatten till våra snabbnudlar och tillredde dem åt oss. När vi suttit i gräset strax utanför i ett par minuter kom hon ut igen och hade med sig en tebricka. Inte kunde vi sitta där utan varsin kopp grönt te. Omotenashi i sin självklara form.

kumano kodo

Från den lilla byn hade vi sedan förbokat en taxi som tog oss till Kumanogawa. Där skulle vi göra en traditionell båttur längs floden.

kumano kodo kumano kodo

Vi fick glida fram längs det turkosgröna vattnet och kolla på klippformationer formade som djur, se olika vattenfall och höra historier om hur olika gudar samlats på öarna och i bergen.

kumano kodo kumano kodo

Vår guide var en bättre historieberättare än flöjtspelare, men hon var väldigt gullig ändå. Efter en och en halv timme hade vi färdats längs floden till staden Shingu där vi klev av.

kumano kodo kumano kodo

I Shingu passade vi på att besöka ett av de tre stora templen, Hayatama Taisha, som ligger där. Eftersom vi kom dit precis före stängning var det väldigt tomt och stillsamt så när som på några sista lokalbor som kilade dit för ett snabbt besök.

kumano kodo kumano kodo

Strax därefter var det dags för oss att bege oss mot tågstationen och hoppa på lokaltåget som åkte längs kusten och hela vägen till Osaka. Tre dagar av vandringsäventyr längs Kumano Kodo-leden var över och vi lämnade den japanska landsbygden fyllda av storslagna vyer, enorm gästvänlighet och tusen nyanser av grönt.

Att komma hem

stockholm maj

Att komma hem är att kliva in i en vägg av grönska, allting så prunkande spirande, ögonen tåras, är det pollen? nej det är bara så ljuvligt att stå där efter den längsta av vintrar, bokstavligen mellan hägg och syren, andas djupa andetag av förväntan och om jag fick stanna tiden skulle jag göra det precis nu, låta den här perioden på några blomstrande dagar få sträcka sig över åtminstone en månad, men det är omöjligt, förgängligheten gör sig påmind och kanske är det just därför det är så vackert.

Att komma hem är att ta flygbussen till en hållplats som inte är ens egen, stiga av till ljudet av den automatiska dörrens lättade suck, höra resväskornas smatter när de rullar längs trottoaren, ticketi-ticketi-ticketi i den tidiga morgontimman i den ännu sovande staden, axlarna trötta efter den långa resan, huvudet vilse mellan olika tidszoner, hjärtat fast bultande när jag kliver in genom porten, tar hissen två våningar upp och landar i en famn.

Att komma hem är att vandra runt i lägenhetens trygga rum, metodiskt tömma resväskan, fylla maskinerna med tvätt, plocka upp nya föremål och låta dem finna sin plats, en liten porslinshund på det ljusgula skåpet, en vintagetröja med tryck in i garderoben, en färgglad väska i makramé på en krok i hallen, ett gäng smakrika såser in i skafferiet, små föremål som påminner mig om var jag varit och hur det var, som gör hemmet ännu mer hemma.

Att komma hem är att dubbelkolla datumet på biljetterna som köptes den där julidagen förra sommaren, läsa recensionerna och rapporterna från de tidigare konserterna, känna tröttheten och trängseloron bytas ut mot pirr och förväntan, öppna garderoben, ta fram den glittrigaste klänningen, matcha med svarta boots och bege sig mot arenan för att i sällskap med sextiotusen andra sjunga oavbrutet, hänföras av en tre timmar lång show genom eror tillsammans med dem som funnits vid min sida de tjugo senaste åren, som var vi än befinner oss alltid kommer att vara mitt hemma.

Tiden och tillvaron nästintill olaglig

Är det faktumet att jag befinner mig i ett av världens säkraste länder som gör att en stor del av det jag gör känns olagligt? Får man verkligen ha det så här bra? tänker jag gång på gång när vi färdas genom tiden och staden i ett milt rus, till viss del sponsrat av sött plommonvin blandat med sodavatten, till viss del ännu påverkade av tidsomställningens nattpigghet även om vi förnekar den djupt. Det känns nästintill olagligt att som vuxen ta några av sina bästa vänner och åka över Nordpolen till andra sidan jorden, låta mailens autosvar och de kvarvarande kollegorna ta hand om arbetslivets förpliktelser, se hur listan över olästa inlägg och oscrollade flöden växer sig till en oöverstiglig längd, knappt ha tid till något annat än livet här och nu för att det ropar så starkt på en, varje sekund måste ätas, njutas, levas. Så jag gör det med den fascinerande känslan av att vuxenlivet kan få vara så här också, i alla fall för ett slag, som om vi skapat oss en Murakamisk lucka till en annan tillvaro och nu njuter vi av den fullt ut.

Vi äter långa omakase-luncher där en femte generationens sushikock skär mjälla skivor av tonfisk, pilgrimsmussla, flundra och makrill framför oss, vi går runt i second hand-butik efter second hand-butik och köper tröjor med tryck som är roliga här men förmodligen kommer att kännas oförklarliga på Stockholms gator, vi bokar ett karaokerum utan tidsbegränsning och stannar där i fyra timmar bara för att det finns så många låtar att sjunga (mucho mistrust, love’s gone behind), vi smyger in på de minsta av barer flera trappor upp och dricker umeshusoda omgivna av vinylskivor av böcker av märklintågbanor av tjock-tvs med musikvideor och Nintendo 64, vi strosar omkring i yoyogiparken och lägger oss i skuggan under ett träd för att slumra en stund till ljudet av picknickande familjer, vi dansar oss genom natten och när en främling konstaterar att om vi är from Sweden måste dj:n spela Dancing Queen och vi låter discokulans ljusprickar vandra över oss där vi står i mitten och ler och sedan tar vi en taxi hem men innan vi går och lägger oss stannar vi på ett ramenställe och beställer varsin skål att äta i små bås på rad och när den fylliga buljongen lagt sig på plats vandrar vi den sista sträckan hem på Shimokitazawas gator samtidigt som solen gryr. Och tiden och tillvaron och sällskapet känns olagligt härligt men faktum är att vi inte bryter mot en endaste regel, vi går inte ens mot rött, så jag säger åt mig själv att fortsätta, att leva på ett tag till så länge reskassan och semesterdagarna räcker, för än finns det mer kvar att upptäcka. Vi hörs om jag hinner, annars får ni hänga med här.

tokyo tokyo tokyo tokyo tokyo tokyo tokyo tokyo tokyo tokyo tokyo tokyo