Helgen som gick vecka 9

min helg


Det är fredagseftermiddag och veckans sista möte har precis rundats av. Datorernas lock stängs igen, kaffekopparna staplas till travar. ”Är det någon som vill gå och ta ett glas?”. Jakande svar runt skrivborden och vi klär på oss jackorna och beger oss till vår närmsta bar. Tyvärr ligger den i Mall of Scandinavia, en plats med väldigt lite själ och väldigt många flimrande videoskärmar, färgglada lampor och fredagströtta barnfamiljer, men vem bryr sig om trivsamma miljöer nu. Vi går in på en av restaurangerna och slår till på aw-erbjudandet: en flaska cava för 220 kr. Den placeras mitt på bordet och min spanska kollega lyfter flaskan ur hinken, granskar etiketten som säger Campo Viejo och konstaterar krasst ”In Spain this cost like 2 euros…” Sedan förfäras hon över att vi glömmer att nudda glasen i bordet innan vi dricker när vi skålar. ”Now you will get bad luck!”. När cavan är slut åker jag hemåt. Föga förvånande är det ingen annan i huset som bokat tvättiden 19-22 en fredagskväll så jag snor åt mig den och bär mina Ikea-kassar med lakan och handdukar ner i tvättstugan. Egentligen är jag sugen på pizza men i kylen står en portion hemrullade vegofärsbullar i tomatsås, så jag kokar pasta och äter dem framför datorn. Resten av kvällen varvar jag med att rensa garderoben, springa till tvättstugan och lyssna på podcasts.

På lördagsmorgonen vaknar jag hyfsat tidigt men ligger kvar och läser innan jag scrollar tre dagar av inlägg på Instagram i kronologisk ordning och funderar på hur inspirerande det faktiskt är. Efter det bestämmer jag mig för att gå upp och äta frukost. Jag brygger en dubbel espresso i min lilla mockabryggare, kokar ett ägg i sex minuter och trettio sekunder, skär två blodapelsiner i klyftor samt lagar havregrynsgröt med jordnötssmör och jordgubbssylt på toppen. Sedan får jag för mig att jag ska måla om mitt fönster så jag ägnar en god stund åt att maskeringstejpa alla lister och rutor innan jag till sist börjar stryka på grundfärgen. Tyvärr har jag förträngt att tre plusgrader är ett rätt dåligt väder att måla fönster i då kylan gör att rutorna immar igen och färgen torkar långsamt, men det är bara att slutföra processen och det illa kvickt för nu är klockan plötsligt efter två. En snabb dusch senare står jag och stress-steamar min beiga overall som jag tänkt ha på mig och strax därefter är jag utanför dörren och på väg nedför Götgatan. Vid Slussen inhalerar jag en kexchoklad i fem tuggor innan jag möter upp N och vi beger oss till Fotografiska. Där ser vi fem olika utställningar och jag inser att jag tycker att selfies som uttrycksform är tråkigt och att fotokonst lätt kan bli lite statiskt, men att en bra hängning kan lyfta fram verk på ett fängslande sätt och att Kary H. Lasch verkar ha varit en intressant prick. Vi äter middag i restaurangen med utsikt över Skeppsholmen och vår servitör har en komisk finess men det är oklart om hon vet om det själv. När mörkret har sänkt sig går vi hem till min vän Sadia och firar att hon klarat sin specialist inom neurokirurgi. Hon bjuder på fyra sorters tårta och oändliga glas bubbel och vi blir sittandes i hennes vardagsrum en bit in på småtimmarna och pratar om klassisk musik, synen på Sverige och konsten att jobba lagom hårt och dedikerat.

Söndagen anländer med en ljusgrå himmel utanför det grundmålade fönstret som äntligen har slutat att imma igen. Vi lyssnar på Godmorgon världen och jag konstaterar att jag har nästan lika svårt för politisk satir som för selfie-konst. Precis som förra veckan lyckas vi dra igång brandlarmet genom att rosta levainbröd för hårt och jag funderar på om det är rosten, brödet eller mitt ofokus som är det faktiska problemet. Halva köksbordet fylls av Svenska Dagbladets sidor och vi gör ett quiz där man ska lista ut ifall textraderna är skrivna av William Shakespeare eller Taylor Swift. I Perfect Guide-bilagan läser vi om Agri Ismails helg och jag får för mig att jag ska skriva en liknande text om min, vilket jag faktiskt gör sedan. Min löpträningsapp berättar för mig att jag ska springa 13,1 kilometer idag och jag har ingen ursäkt till att inte göra det så jag snörar på mig skorna och ger mig ut. Till sällskap har jag en BBC-podcast om svampar och jag försöker greppa hur nätverken av mycel fungerar samtidigt som jag springer över Västerbron. Framåt kvällen bestämmer jag mig för att gå på mässan i kyrkan som ligger ett stenkast bort och några minuter innan kyrkklockorna ringer in slår jag mig ner i kyrkbänken och drabbas av en ödmjukhet inför alla andra som också är där. Väl hemma igen lagar jag en stor skål nudlar med svartkål, ägg och majs innan jag sätter mig och går igenom alla de tips på vandringsleder som jag fått efter att ha ställt frågan på Instagram. Jag beslutar mig för två favoriter som jag läser in mig på lite mer för att kunna presentera dem för mina vänner på morgondagens middag. Sedan gör jag en stor kanna pepparmintte, tar fram ett nytt dokument i anteckningar för att börja återberätta min helg och här är vi nu.

Inget lov, bara sport

Rom

Jag sa till N i söndags morse där vi satt med våra stekta ägg och rostade mackor, levainskivan som fastnat i brödrosten och fick brandvarnaren att tjuta, jag desperat hoppandes i försök att få ned den så fort som möjligt, tänk om det vore söndag i Rom istället. Då skulle springturen gå längs Tibern som rinner genom staden, vi skulle räkna broarna som korsar floden, stanna till för att släcka törsten vid någon av dryckesfontänerna som gjutits in i väggen och sakta in i höjd med Trastevere. Där skulle vi äta lunch på en av de små tavernorna med färgglada pappersdukar över borden och enkla dricksglas till vinet. Jag skulle beställa maten till oss på usel italienska men ändå försöka, zucchiniblomma med mozzarella och friterad kronärtskocka till förrätt, följt av varsin pasta kanske en cacio e pepe och en spaghetti alla gricia, un quattro vino rosso att dricka, tiramisu till efterrätt, espresso och amaro för att smälta allting och så vidare i staden, stanna till vid second hand-affärerna och bläddra bland plaggen, gå förbi vinbaren vid Circo Massimo, den som har dagsfest på söndagarna, ta ett bord ute i solen, läsa bok och bära solglasögon. Tänk om, tänk Rom.

Det är tisdag och irritationen stiger över att ingenting fungerar, felmeddelanden på felmeddelanden och allting tar så lång tid, mitt tålamod tar slut för fort och alla dessa frågor, inte vet väl jag, har du testat att läsa instruktionerna. Det är sportlov och andra är lediga men jag har inget lov, bara sport, det är ett lopp att göra allt som måste göras. Tankarna blir vassa nålstick och till sist reser jag mig och lämnar skrivbordet, går ut från kontorslandskapet, följer korridoren nedåt, går en nej går två trappor upp, hamnar någon annanstans, förirrar mig med flit, blir ståendes i tre minuter framför en stor tavla jag aldrig sett förut, känner in den med axlarna, med knäna, med ögonlocken, är en främmande person som står och blundar framför ett grönt abstrakt landskap och jag vet att jag borde återvända, ikläda mig ett leende och ett tålamod, men en del av mig står kvar framför tavlan och en annan del överväger att ta vägen någon annanstans, var det inte Lotta Lundgren som gjorde så, bara en dag inte kom in till jobbet, men jag går tillbaka, såklart går jag tillbaka och sätter mig ner och gör det som ska göras, ögonlocken öppna.

Jag har fått en ny dator och håller på att föra över mina gamla filer, flyttar mappar mellan hårddiskar, dokument laddas över i en stadig ström. Ögat fastnar på titeln Skrivprojekt_JuliaEriksson, senaste ändringsdatum 11 januari 2024 00:02, jag bläddrar i kalendern, det är en natt mellan onsdag och torsdag, det var senaste gången jag satt med texten uppe, sedan insåg jag nog att ingen av de tre kurserna vars reservlistor jag hamnat på skulle ha en plats för mig, något falnade, hoppet försvann, både texten och jag tappade vår relevans och jag kommer på mig själv med att knappt ha reflekterat över beskeden, bara öppnat breven ett efter ett och tagit emot informationen, besvikelsen bortryckt långt från andras åsyn, som om misslyckandet blir mindre för att jag inte nämner det högt, om jag inte öppnar dokumentet behöver jag inte tänka på det som inte blev och det är en perfekt strategi som jag tillämpar på lite allt möjligt, den fungerar nästan alltid och den här gången håller den ända tills det är dags att flytta allt från en plats till en annan.

Men så här kan vi inte ha det väser hjärnan, mitt gnäll som tråkar ut både mig själv och andra, lämnar envisa fläckar på kläderna, hallå kom igen, vad vill du då, gör något kul, vrid om världen, åh inte vet jag, ha fest eller något, hitta på en ny idé, ställ till en scen, skapa vad som helst, använd händerna och sluta tänka så mycket, tänj gränserna, flexa musklerna, kommer du ihåg hon som gick och köpte en tårta och åt i sängen, hon som brukade lämna hemmet i hatt, hon som tog tåget hela vägen till Italien, som satt uppe halva nätterna och fyllde golvet med pappersklipp, fotograferade sig själv upp- och nedvänd och sydde tre klänningar inom loppet av en vecka? Det var du, är du, är fortfarande hon. Kanske har du inte lov men du får.

Februari är famnar

februari

Dagarna blir fem minuter längre men orden blir färre, de rinner iväg likt smältvatten utan att ta fäste, ju längre jag väntar desto enklare blir det att låta bli, markörens uppfordrande blinkande i dokumentet, pulsslag på skärmen, ett taktfast räknande i väntan på något, en fullständig mening, alltings innebörd.

Handlederna som svajar under skivstångens tyngd och jag tänker på armars placering, på famnars bäring, hur jag hållit tvåveckorskroppar som små paket, låtit dem värmas mot min bröstkorg och det är så märkligt för vi var ju själva barn när vi lärde känna varandra och det var alldeles nyss och nu ligger de där så självklart och är ett helt universum knappt större än min hand.

Och det enda man vill med februari är väl att den ska gå över men ändå finns det någonting i mig som vädjar efter att få vara kvar, att söka med örat efter hjärtslagen bredvid, lägga mig tätt intill i värmen, dra ett djupt andetag i ett försök att stanna tiden på tjugo över sju en grådisig morgon, för visst ska vi uppåt och vidare, men det är något vackert med grumlighetens gryningar och du, allting så skört och så nära.

Nyligen berättade någon om tricket i att hålla i en kram ända tills den andra lossar taget, att vara den som släpper sist och det är så fint att stanna upp där, att finnas kvar så länge som det behövs och nästan alltid blir det längre än det annars brukar, kanske har jag så många gånger varit för tidig med att gå, alltid på väg, ständigt i rörelse utan att tillåta mig att känna armarnas fulla kraft.

Och i betraktelsen av tiden går det upp för mig att februari är famnar, varsamma armar att balansera universums storhet på, bultande bröstkorgar med ivriga hjärtslag och flyktiga omfamningar som äntligen landat. Här finns plats att vila, styrka att bära, ett taktfast pulserande på skärmen och ord som sakta letar sig ut.

En låda med second hand-fynd

Hej! Vill ni packa upp min senaste Sellpy-beställning tillsammans med mig? Det är en liten blandning vårvintriga plagg, totalt nio stycken till det facila priset 585 kronor. Låt oss ta plats framför spegeln och börja!

sellpy-fynd

Först har vi ett par mörkbruna manchesterbyxor. I ett av sina nyhetsbrev i början av året hävdade Leandra Medine Cohen att brown corduroy pants could be the new jeans eftersom de passar med i princip allt, har lite textur, ger en mer avslappnad känsla jämfört med svarta byxor och gör sig bra ihop med andra nyanser. Slutdiskuterat. Jag begav mig raka vägen in på Sellpy och scrollade igenom ett par sidor brun manchester innan valet föll på dessa. Passformen är något lösare än jag tänkt mig, men jag tror jag gillar att de är lite vida, det känns som att det kan bli en fin kontrast till mer dressade överdelar.

sellpy-fynd

Nästa plagg som plockades upp var en klassisk blåvitrandig skjorta i bomull. Verkligen inget speciellt men därför också ett rimligt köp. Fin att ha uppknäppt över en kul t-shirt i sommar, till brunt, beige och ljusgult eller under en stickad tröja.

sellpy-fynd

Ännu mer klassisk är väl denna vita skjorta som jag köpte just för att jag saknar en. Den är helt vanlig, väldigt mjuk, lite lagom lös, men jag vet inte… När ska jag ha en vit skjorta egentligen? Vad passar ens till? Blåjeans? Vissa basplagg inbillar jag mig att jag behöver men sedan är det ändå inte den typen av kläder jag väljer i min garderob. Till exempel har jag ett par svarta kostymbyxor som jag köpte för något år sedan men aldrig använder. De känns liksom alltid lite för tråkiga, för propra eller för skarpa i sin nyans. Samma risk känner jag finns med den här skjortan, men den får stanna ett tag ändå.

sellpy-fynd sellpy-fynd

Tacka vet jag basplagget knallgrön rugbytröja istället. Den här känner jag redan att jag vill bära och kombinera på en massa olika sätt. Under brun kostym, till glansig minikjol, med kritvita shorts eller till högmidjade blåjeans. Det är också något med den här nyansen av grönt som jag dras till, fastän jag inte har en aning om den är ”rätt” för mig egentligen. Jag har försökt att förstå mig på färganalys men har lyckats identifierat mig med i princip alla säsonger förutom vinter. Är någon av er expert och kan ge ett utlåtande på vad jag skulle kunna tänkas vara?

sellpy-fynd

I min iver att köpa rugbytröjor fick även den här grönvita följa med då jag tänkte att det kunde vara kul med en randig. Och det är det ju, men så insåg jag att jag ju bor på Södermalm och kommer bli tagen för Hammarby-supporter så fort jag lämnar hemmet i den här och sådana missförstånd vill jag inte råka ut för. Tröjan får åka tillbaka och så får jag hålla utkik efter en blåvitrandig som får mig att se ut som den Peking-supporter som jag faktiskt är.

sellpy-fynd sellpy-fynd

För ett par veckor sedan såg jag en kille på mitt kontor iförd mörkbruna seglarskor och då insåg jag att det är ett par sådana som jag ska ha i vår. Ett bra komplement till mina svarta loafers som blivit något av ett standardval. Jag gillar att det här är en jätteklassisk sko som ändå känns lite otippad i min garderob. Det känns som de kan bli fina till linnekostym, shorts och stor stickad tröja eller blåjeans. Jag får bara se upp så jag inte förvandlas till en Sandhamns-pappa med piké till och en skål rökta räkor under armen.

sellpy-fynd

Brunt har blivit något av en favoritfärg i min garderob så jag tänkte att en tunn, finstickad rostbrun kofta kunde få följa med i beställningen också. Jag gillar kragen och att den går att ha både istoppad och utanpå om man önskar. Den kommer passa bra till mörkblå kostym, lösa svarta jeans eller olivgröna byxor tänker jag.

sellpy-fynd

Ett plagg jag verkligen såg fram emot att få hem var den här kamelbruna kappan i ull- och mohairblandning med fina knappar. Tyvärr visade den sig ha ett ganska stort hål på baksidan som känns för krångligt att laga på ett snyggt sätt. Och ska man vara krass så är den även lite för kort i ärmarna för mig, så dessvärre får det bli en retur på den. You win some, you lose some bland Sellpy-fynden.

sellpy-fynd

Det sista plagget i lådan köptes lite på en chansning. Jag var nämligen ute efter en halvtransparent kjol som jag kan testa den ack så omtalade no pants-trenden med. Tanken med den här är att ta bort den tunna svarta underkjolen och bara använda den yttre halvtransparenta mönstrade delen, vilket jag tror kan bli bra. Frågan är bara när jag ska bära den? Jag måste nog styra upp en liten drink med trendsäkra vänner som hajar och där jag inte riskerar att få frågan ifall jag glömt klä på mig. Bara att ta fram kalendern!

Februarinymfen som äter toast på språng

Känner ni? Det är februari och sol. Förvisso blåser det halv orkan, men jag åt årets första semla till frukost och lämnade vinterbootsen hemma. Än är det inte vår men i luften ryms i alla fall något som liknar hopp. I min telefon ligger bilder på nyfödda bebisar, en reseplanering som börjar ta form, biljetter till Sara Stridsberg på Dramaten och Timulak/Portner på Operan. De blandas med vibrerande sms och långa telefonsamtal, ett ”förlåt om jag tuggar i luren, jag måste bara hinna äta min macka men fortsätt berätta du” och så ut genom porten med toasten i handen, parera hålet i fickan där allt faller genom och lägger sig i fodret, jag har lagat det förut men kommer inte orka en gång till, snart ska kappan ändå vikas ihop och förpassas till förrådet.

Jag samlar på saker som ska få februaris tjugonio dagar att flyta förbi. Fyller kalendern med kul och skriver listor på sådant jag ser fram emot att göra.

februari


Jag vill köpa knallgula mimosablommor och sedan inte kunna låta bli att lukta på dem hela tiden därför att doften är så distinkt och magnetisk. Helst också komma på ett sätt att torka dem så att jag kan ha små soliga bollar i min vas längre än en vecka.

Jag vill äta fler semlor. Kanske baka egna till och med? Stå i mitt gulmålade kök och röra i grytor, hacka, skiva, steka. Laga sallader med bakad fänkål och citrus. Varma bönor i buljong med kål och parmesan. Paj med lök och ost eller rejäla mackor med salta pålägg och krispiga grönsaker. Göra en stor form med lasagne och baka plåtar med pizzabullar till vännerna som precis fått barn.

I bakgrunden vill jag låta radion surra. Ibland är det så skönt att inte behöva tänka utan bara slå på P1 och vaggas in i diskussionerna. Eller inse att åldern tagit ut sin rätt och att jag numera blivit en sådan som älskar P2. Tvåtimmarsavnitt av Kalejdoskop, Text och musik med Eric Schüldt som sänker pulsen eller bara Lokko i P2 med nya låtar att upptäcka. I second hand-affärerna och på Tradera letar jag efter en liten fysisk radio som kan få en plats där hemma. Streamade spellistor i all ära men det finns något genuint i att bara trycka på en faktisk knapp och låta någon annan styra.

Jag vill läsa, läsa, läsa. Just nu läser jag Solvej Balles Om uträkning av omfång 2. Jag läste den första i serien i julas och tyckte den var bra men lite repetitiv och enformig. Den andra däremot, den känns otrolig så här halvvägs in och jag är så glad att jag plockade upp den. I bokhögen ligger också När bror dör av Emilia Aalto, Bli utan av Ellen Strömberg samt Vänta, blinka av Gunnhild Øyehaug. Jag köpte och gav bort Hyper av Agri Ismail i present men blev sugen på att läsa den själv. Har också ställt mig i lånekö på enkel cellulosa av Åsa Maria Kraft samt Kallt nog för snö av Jessica Au.

februari

Mellan boksidorna vill jag dricka te. Jag köpte en tekanna efter att jag var i Newcastle över nyår och insåg det trevliga i att ha en stor kanna att konstant fylla på sin kopp ifrån. Efter lite sökande hittade jag en underbar på Tradera som talade direkt till mig med sin danska 80-talsestetik. Den knallblå knoppen är verkligen pricken över i.

På tal om estetik så hade jag och min vän Nina en intressant diskussion om vikten av att värna det estetiska och plocka in det så ofta man kan, i sitt hem och i sin vardag. Hon ordinerade mig att se dokumentärserien om Karin och Carl Larsson på svt, så det ska jag göra och sedan ska jag brodera på alla mina tygföremål och fortsätta att måla allt som kan få ny färg i min lägenhet. Just nu står en burk med rosa färg i en kasse i hallen och väntar på att öppnas.

Jag håller tummarna för att barmarken stannar – vita vintrar i all ära men nu är jag klar. Jag vill börja springa utomhus, kanske redan till helgen. Frisk luft i lungorna och sol i ögonen, tack! Så länge termometern visar ett par plusgrader vill jag också bära ullkappa, sneakers och keps. Ett potentiellt kamelbrunt fynd i ull och mohair är på väg hem till mig från Sellpy och jag håller tummarna för att den passar. Kappan hade visst en trasig ficka men som ni kanske räknat ut vid det här laget så gör det mig inget.

Från en dag till en annan började mitt hår att kännas som en katastrof och jag räknade på fingrarna och insåg att det var åtta månader sedan jag senast klippte mig, så jag bokade en tid om två veckor. Min plan är att tunna ur och klippa upp det, låta det gå strax över axlarna och komplettera med en halvlång gardinlugg. Till min nya ~look~ vill jag också addera två droppar brun utan sol i min hudkräm. Vem kommer jag att bli? En fräsch nymf som äter toast på språng och semlor till frukost? Ja, förmodligen.

Nu överdriver du, svarar de. Ja det gör jag. Men ändå!

Gatorna fylls av slask, brungrått vatten stänker upp på benen när jag går, hälarna sjunker ner i issörjan. Det är så fult ute nu och det är ingen överdrift. Det är verkligen jättejättefult. Fötterna längtar efter barmark, efter ren asfalt under sulorna, jag vill ha loafers och sneakers, kom igen då snälla. Av rädsla för att halka springer jag långpassen och intervallsessionerna inomhus, en mil på löpband är lika mycket träning för psyket, att stirra på det rödblossande ansiktet i spegeln, se hennes armar pendla, tänka ”hakan upp, bröstet fram, händerna längs sidan, inte korsa kroppen”. Fyrtiotvå minuter kvar.

I en podd säger de att det poetiska bloggandet är utdött och omöjligt nu för tiden. Tråkigt för mig som fortsätter att skriva mellan raderna, som har svårt att redovisa upp och ner, nästan aldrig lyckas vara rakt på sak. Jag fattar att det inte alltid är så enkelt att förstå här inne, ibland gör jag det inte ens själv och just därför tror jag det är viktigt. Allt innehåll behöver inte vara lättuggat och färdigpaketerat och kanske är det därför jag köper biljetter till dansen som utspelar sig runt en samling badkar. För att jag knappt förstår någonting och det är så underbart att vara ovetandes. Så länge man inte vet kan man inte gå sönder, tänker jag och blundar.

Vi sitter uppkrupna i fönstret som så många gånger förr under det här korta året som ändå tycks ha varat i en evighet. Jag berättar om hur jag stått i baren och fått Gilgamesheposet berättat för mig, att jag längtat efter den typen av samtal, hur de kan kittla mig och så rädslan för dumheten. Vad kan jag ens av allt man ska kunna? Vad har jag faktiskt lärt mig sedan jag slutade på universitetet? Det känns som jag lagt det senaste decenniet på att diskutera relationer istället för att prata om allmänbildande saker och nu sitter jag framför På spåret och kan bara ordvitsarna och kulturfrågorna. Kan du förklara några av Jungs teorier i korta drag? ber jag henne med mild panik i rösten, som i ett krampaktigt famlande efter intellekt. På vägen hem lyssnar jag på en podcast om Homeros.

Jag tänker på barn och på vuxna, på åldrar och på tid. Spolar den fram och tillbaka för att försöka ta ett grepp om den. Konstaterar krasst att jag lagt elva år i den här staden på att dricka öl och prata om killar. Äta sushi och besöka & Other Stories. Jobba sena kvällar på reklambyrå och åka taxi till Trädgården. Herregud, har jag ens levt. Akut svindel, måste göra karriär inom något och jag som verkligen inte vill bli chef. Ovanpå det prat om bindningstider, räknekalkyler fram till 2027, horisonter skrämmer mig. Om tre år är jag typ fyrtio, ropar jag lite för högt mellan våning tre och fyra på kontoret. Nu överdriver du, svarar de. Ja det gör jag. Men ändå!

Sentimental attack

Det är januari och tiden står stilla, graderna kryper nedåt. Tillvaron fryser men i hjärnan är det slask, alla idéer skvalpar, rinner över, kladdar ner. Den som ändå hade konturer, någonting att hålla sig i. Via några lyckosamma klick lyckas jag hitta hennes gamla blogg, kan inte längre se bilderna men orden finns kvar. En sentimental attack, en tillbakaslungning till tjugohundra någonting, sexton, sjutton. Unga och rastlösa, vilsna och ambitiösa, som om allt stod på spel, kanske för att det faktiskt gjorde det. Och vänskapen som det starkaste klistret, närheten och köksgolven, tältsängen i vardagsrummet. Jag är så glad att vi skrev ner allt, eller i alla fall en del, formulerat med den utomstående blicken på oss, att det ändå finns kvar. Faktiska fragment. Kanske är det därför jag aldrig slutar, återvänder gång på gång, för att det betyder så mycket att ha allting sparat och när tiden finns ska jag gå tillbaka men först måste jag gå hem. Under promenaden väljer jag listan med de mest spelade låtarna från perioden, jag vill se om de fortfarande känns och minnena knuffas, skapar en trängselvåg i bröstet och strupen. Över tio år i staden och jag har vandrat just här så många gånger, gatorna och broarna som alltid tycks återkomma och på Skeppsbron monterar de ner julgranen. Det är januari och saker tar slut, men jag hoppas att jag befinner mig i början av något, övar på att njuta av slumpens lycka, av en långsamt porlande tillvaro. Snö och sand blandas under mina fötter, bildar en tung massa som håller mig på marken och i ett obevakat ögonblick kör bussen ut från ingenstans, den tutar och jag säger till mig själv att jag måste vara försiktig, det gäller att hålla döden på armlängds avstånd. Jag tänker på de små liven i hennes mage och hur tiden betyder allt och ingenting, så mycket är detsamma och något är alldeles nytt och jag tänker på arkiven, på hur jag alltid älskat att läsa hennes texter och hur jag fortfarande vill vara kvar i orden hon bär, genom allt vill jag dela tankarna. Nog är det därför jag skriver, fastän det vid en första anblick inte finns något att säga, inget tydligt budskap att dela, utan bara för att jag och kanske hon och eventuellt någon mer ska kunna gå tillbaka och tänka att det var så det kändes, det var så här det blev.

Mer och mindre 2024

2024

Jag började att skriva en inne och ute-lista men det var något som kändes så fånigt med att rangordna saker, som om jag vore någon slags allsmäktig tyckare när allting innerst inne ändå bara handlar om vad jag personligen vill ha mer eller mindre av. Så låt oss tala om det istället.

Under 2024 vill jag ha mer av mycket, som i maximalism, jag vill ha spretiga, konstiga, personliga miljöer istället för avskalade och tillrättalagda. Jag vill ha färgen röd, ljusgul och brun i både mode och inredning. Jag vill fortsätta att springa, gärna långt och snabbt för det gör mig trött och glad. Jag vill ha hälsan med mig, en låg vilopuls och en högre självkänsla. Jag vill balansera min rationella och logiska sida med tro och andlighet. Jag vill sträva efter mystiken och fördjupa mig i tänkarna och sökarna, exempelvis i Hildegard av Bingen och hennes verk. Jag vill fortsätta att läsa många böcker och jag vill undvika att se på tv även detta år. Jag vill göra mer för hand och mindre vid skärm, låta skapandets personlighet synas, kanske utforska något inom textilkonst. Jag vill bära slips och fula fast roliga t-shirts och jag vill sminka mig mer sällan, bara när jag faktiskt vill och inte när jag tänker att jag borde. Jag vill tillbringa mindre tid i storstäder och mer ute på landet. Jag vill vara mer på pub och mindre på vinbar för ärligt talat, även om vin är gott och trevligt så är det inte ekonomiskt försvarbart med bara dryck för sjuhundra kronor. Jag vill fortsätta att äta mestadels vegetariskt utan att göra det till ett tvång och jag vill äta måltider som gör mig mätt och glad. Jag vill välja den enklare maten ute och den satsigare hemma med kompisar på besök. Jag vill fördjupa mina vänskapsrelationer och jag vill kunna ge och ta emot mer kärlek. Jag vill åka på många mindre utflykter och ett par längre resor, gärna med tåg. Jag vill ta morgondopp så ofta det går och jag vill gå på många olika kulturevenemang. Jag vill göra mitt jobb mer utvecklande och givande och jag vill balansera det med en kreativ fritid där jag har ork att skapa. Jag vill fortsätta att skriva och göra det på ett så ångestfritt sätt som möjligt. Jag vill bli bättre på att ge komplimanger och jag vill undvika slentrianmässig bitterhet från mig själv och andras gnäll på internet. Jag vill le mer och större, både på bild och i verkliga livet. Jag vill spendera mina pengar klokt men generöst på de områden där det känns viktigt och när jag kan. Jag vill fortsätta att handla kläder enbart second hand och jag vill ta med mig det tänket in även på andra områden. Jag vill inspireras mer av handling och mindre av yta. Jag vill måla färdigt mina väggar och kanske även mina fönster och dörrar för jag vill ha mer färg och jag vill våga göra, våga köra utan att tänka efter tre tusen gånger. Och jag vill att det ska bli bra, att världen ska lyckas landa mjukt efter en turbulent tid och jag vill våga tro på det som är gott.

Och okej då, en kort listversion också bara för att det är kul:

Inne 2024
Landsbygd
Kloster
Slips
Färgen röd
Maximalism
Pub
Klä på sig och se ut som man glömt ett plagg
Mystik
Sitcom-vänskap
Jogga
Grillkiosk

Ute 2024
Humor
Barbie-rosa
Gnälla på internet
Att ha en ~ny outfit~
Sitta med mobilen
Bry sig om vin
Fotboll
Fine-dining
Rosetter
Resa till storstäder
Grön dryck

Ny ny new new nyår utanför Newcastle

nyår i newcastle

Det var i slutet på året och vi tog tåget från King’s Cross till Newcastle. Utsuddade, färglösa landskap utanför fönstret, matsäcksmackor och småprat.

nyår i newcastle

Och så hyrbilen, mathandlingen, vänstertrafiken, vedträna på bensinmacken, väggroparna, grinden och till sist framme, mottagna med dukad tebricka och varma rum.

nyår i newcastle

I början av december kom ett meddelande. Vill du fira nyår med oss i The Banqueting House utanför Newcastle? Vi kommer att vara där i fyra dagar. Det ville jag, mitt svar rymde ingen tvekan.

nyår i newcastle

The Banqueting House byggdes i mitten av 1700-talet och användes då enbart för fester och tillställningar. Huset stod länge tomt och förföll men i slutet av 1970-talet togs det om hand av The Landmark Trust och renoverades för att kunna hyras ut till gäster. I den tjocka gästboken nämndes bröllopsresor och familjeutflykter, fågelskådare och jubileum och så vi då, nyårsfirare.

nyår i newcastle

På lördagsmorgonen en promenad runt ägorna. Stora grönområden, de gamla stallarna, ett förfallet orangeri, betande stirrande får.

nyår i newcastle nyår i newcastle

Det juldekorerade kapellet med stolar i långa rader. Vi ska just ha en liten konsert, sa det äldre brittiska paret som höll på att fälla upp notställ och få igång element. Slå er gärna ner och lyssna. Folkmelodier på flöjt och gitarr, mjuka stämmor som letar sig in och lägger sig tillrätta.

nyår i newcastle

I universitetsstaden Durham köper vi ostar och champagne. Vandrar längs floden och äter fish and chips and mushy peas på en liten restaurang.

nyår i newcastle nyår i newcastle

Ett besök i den stora katedralen och sedan hem till lugnet igen. Till långsamma middagar, tända brasor, gouachefärger och penslar. Sitta med varsin bok och läsa, då och då stanna upp för att citera något, fylla på varandras tekoppar igen och igen.

nyår i newcastle

Nästa morgon också den sista för året. Betande rådjur utanför fönstret när vi viker upp fönsterluckorna, en skymt av sol.

nyår i newcastle nyår i newcastle

Ett dukat frukostbord och jag vill övergå till att enbart ha brittiskt porslin i köksskåpen. Samma samma, allt ska matcha ner till minsta äggkopp.

nyår i newcastle nyår i newcastle

Tre kvinnor på väg över de brittiska hedarna för att nå fram till puben och få sig en Sunday roast. Väldigt mycket Brontë fast 2023.

nyår i newcastle

Och så ett torn av brun mat, av yorkshire pudding, stuffing, rostbiff och potatis. Inte en mellanrätt så långt ögat kan nå.

nyår i newcastle nyår i newcastle

Hem längs fälten och genom leran, fötterna tillbakadragna i varje steg, vi trotsande på väg in i det nya året, redo för övergången från 23 till 24.

nyår i newcastle nyår i newcastle

Byta om och duka upp, dyka ner i grytor och buteljer.

nyår i newcastle nyår i newcastle

Kavla pasta och göra key lime pie, varva varje rätt med frågor och reflektioner, blicka framåt, bakåt och ner på klockan, oj den är nästan tolv, pausa spelet, fram med champagnen, skål och puss och nu händer det.

nyår i newcastle

Och så dansen med stora förlösande rörelser, som om kroppen saknat svängrum så länge, ingen att störa med sitt skrålande, bara vi, bara här, höj lite till, okej.

nyår i newcastle nyår i newcastle

Årets första dag, en vandring längs floden, ivrig, brusande, fylld. Solen i ögonen, jackan uppknäppt, pepparmintte.

nyår i newcastle nyår i newcastle

Tillbaka i skymning, en sista kväll i vårt gotiska hem, en paj för att markera årets början.

nyår i newcastle nyår i newcastle nyår i newcastle nyår i newcastle

Och nästa morgon hejdå alla vackra rum, den sköna sängen, de dekorerade väggarna, det mjuka ljuset, den stora rymden, det stilla lugnet och allting som gjorde övergången mellan två år till ett minne för livet. Påfylld och tacksam, hjärtat milt, känslan ny ny new new av ett nyår utanför Newcastle

Efter natten en blå gryning

decembermorgon


Och febern den sjönk för att till sist försvinna och när den hade varit borta i fyrtio timmar klädde jag på mig understället och ullkappan, virade halsduken runt halsen och tryckte ner mössan över öronen, tog rullväskan i handen och gav mig ut i den mjukt blå gryningen. Det var bara jag och hundägarna ute, vi nickade till varandra, en tyst önskan om glädje och frid, utanför grillkiosken vid Mariatorget satt koltrastarna på rad, deras silhuetter så tydliga mot den mjuka vita nyfallna snön. På spår tretton gled tåget in och alla människorna med väskor, kassar och paket klev på, de fyllde platserna och jag sjönk ner i mitt säte med lussekatt och pepparmintste, så rullade vi sakta söderut och utanför fönstret steg solen, granarna stod ståtliga som dekorerade med kristyr, allting var stilla och vackert, det var en julaftonsmorgon och jag var på väg hem. Hem till familjen och gemenskapen, till maten och värmen, till de långa dagarna av lek och vila och jag visste att om jag bara lyssnade riktigt noga så skulle jag hela tiden höra det, som en lågt surrande bordunton i botten av allting, ljudet av tacksamhet, av vissheten om att allting till sist skulle bli bra.

En riktigt god jul till er som firar och en förhoppning om fina dagar av ljus och värme! Tack för att ni är här och läser och så ofta tar er tiden att skriva till mig.