Ögonblicket klockan 21:52

Allt skulle ju bli så bra. Två arbetsdagar kvar att slutföra allt jobb, en sväng till saluhallen för att handla något gott och kul till julbordet, en lugn kväll hemma med paketinslagning och packning, sedan tåget söderut på fredagseftermiddagen, hem till alla, till julen. Men så, vakna klockan nollfyra av att kroppen skakar, frossa och feber, termometerns siffror sakta tickandes uppåt: 38,5 38,6 38,7. Och så besvikelsen och sorgsenheten följt av skulden. Varför kunde jag inte bara vara hemma och ta det lugnt i veckan? Varför skulle jag iväg på allt och träffa alla? Varför tog jag bara det nya covid-vaccinet senast och inte det för influensa också? En bild: jag liggandes i min ensamma etta på julafton ätandes en apelsin. En tanke: du är 33 år, det är en av alla jular, jorden går inte under, många har det mycket sämre. Och jag räknar dagarna och timmarna, tänker att mitt immunförsvar ändå brukar vara rätt bra, att jag sällan är sjuk några längre perioder. Följer termometerns decimaler, pulsklockans slag, klamrar mig fast i varje litet steg åt rätt riktning. Rabblar tyst sinnesrobönen för att samla tankarna och sluter sedan ögonen och önskar mig ett litet julmirakel.

Min önske-önskelista

jul

Till 98 procent tycker jag att det är ljuvligt att vi slutat med julklappar bland oss vuxna i min familj. Att slippa jaga runt i gallerior, stressa i evighetslånga postköer eller försöka komma på en gåva till den som absolut inte önskar sig något känns mest som en befrielse. Men så finns ju den där lilla delen inom mig som fortfarande gillar att skriva önskelistor och att bli överraskad, det ska jag inte hymla med.

Tänk om det fanns en service på exempelvis NK eller Åhléns city dit jag kunde swisha 1500 kronor och så fick någon med god smak välja ut ett par saker från min önskelista, slå in dem fint och skicka hem till mig. Från mig, till mig, fast via någon annan för lite överraskningseffekt. Hm, det känns tyvärr som det perfekta exemplet på en samtid som är alltför självfixerad och byggd på kapitalism, så låt oss lämna den tanken innan den blir verklighet. Men skulle det mot all förmodan ske så är det här i alla fall vad jag hade skrivit upp på min lista.

• En bärbar liten högtalare med bra ljud att ta med på resor
• Ett par riktigt fluffiga fårskinnstofflor
• Ett underställ i merinoull i någon neutral färg, gärna svart
• Ett par nya snabba löparskor
• Olika romaner, diktsamlingar och andra böcker som jag kan tänkas gilla
• En liten radio (gärna en som kan gå på batterier också)
• Fina bordstabletter att duka med
• En tjock och fluffig morgonrock, gärna randig
• Biljetter till en föreställning på Kungliga operan (eller liknande)
• En kåsa modell större att ha med på utflykt
• Ett fint pussel med minst 1000 bitar
• En mindre tekanna i rostfritt stål, ca 0,5 l
• En rejäl tesil (inte en sån liten kula)
• Ett Abundo live-abonnemang

Fyra outfits till fyra imaginära tillfällen

Ett önskeinlägg kommer lastat, fast med en liten tvist då eftersom bloggarens konstnärliga frihet måste värdesättas högt. Flera skrev och ville ha modeinlägg och Sardellen föreslog att jag skulle skriva om fem outfits till fem påhittade dejter. Jag började där någonstans men sedan blev det visst fyra outfits istället och fyra tillfällen som kanske är dejter men nödvändigtvis inte måste vara det.

I Jazzkväll på KB strax före jul

Kan vi inte gå till KB och ta ett glas? skriver jag. Konstnärsbaren alltså, inte biblioteket, förtydligar jag sedan i ett sms direkt efter fastän det känns lite väl instruerande. Vi enas om att mötas på onsdagskvällen eftersom de brukar ha ett jazzband som spelar då. Jag kommer direkt från jobbet och är för ovanlighetens skull en kvart tidig så jag slår mig ner på en hög pall i baren och läser ett par sidor i boken jag envisas med att alltid bära runt på. Med jämna mellanrum kastar jag en blick mot dörren. Där utanför yr snön men jag känner mig varm i min mellanbruna, lätt oversizade ullkostym. Till den bär jag svarta cowboyaktiga boots, ett svart läderskärp och en tunn krämfärgad t-shirt. I halsen har jag knutit en liten svartvitmönstrad snusnäsduk. Vi dricker två glas vin var och bandet spelar välbekanta jullåtar och jazzstandards. I en av pauserna kommer mannen i baren förbi vårt bord och ställer ner en burk knallgröna oliver. Jag bjuder på de här, säger han innan han återvänder till sin plats bakom disken och vi tar varsin oliv i nyporna, tittar lite förvånat på varandra och ler.

II Långpromenad på Djurgården

Det sidledsregnar på ett göteborgskt vis fastän vi befinner oss i Stockholm. Jag funderar på om jag ska höra av mig och försöka ändra våra planer men beslutar mig för att hålla fast vid det som bestämts. Istället trycker jag den bruna skinnmössan med pälskant långt ner på huvudet och drar på mig min stora svarta ullkappa. Under den gömmer jag en tjock krämvit stickad tröja som min mamma köpt på Irland. Den är så tung att den nästan kan stå av sig själv. Till den bär jag ett par bruna 501:or, svarta chelseaboots med tjock sula och en klarröd mini-kånken med ljusrosa och olivgröna detaljer. Vi möts upp för att ta båten över till Djurgården och hinner knappt gå i land förrän en av oss kliver i en stor vattenpöl. Tregradigt smältvatten sipprar in och kyler tårna. Vi börjar promenera längs vattnet och en annan dag hade de gamla ekarna och de fallna löven nog sett fina ut, men nu liknar allt mest en gråbrun sörja. Jag försöker ivrigt att kommentera alla djur jag ser för att hålla modet uppe, tyvärr tar mina faktakunskaper om ekorrar slut ganska fort. När vi nått Biskopsudden stannar mitt sällskap plötsligt upp och vänder sig mot mig. Ska vi inte ge upp det här och gå och äta ramen istället? säger han. Jag trodde aldrig att du skulle fråga, svarar jag. Kom, jag vet ett bra ställe.

III Sorlig middag på Racamaca

Jag står emot frestelsen att dra fingret mot de immiga fönstren och skriva mitt namn så som jag alltid gjorde i baksätet som barn. Ur högtalarna strömmar Ventura Highway och Right Down the Line. Den lilla tapasbaren vid Mariatorget är som alltid fylld av människor, ändå behöver vi inte vänta mer än tjugo minuter innan vi lyckas få ett bord. Med en neonrosa färgpenna duttar vi för de rätter vi vill ha och jag som varit där flest gånger guidar oss genom menyn. Vinet i glasen är mineraligt, nästan salt, och vi dricker det i stora klunkar i väntan på att få in de olika tallrikarna. Jag bär ett par mörkbruna utställda byxor i silke och en svart body med v-ringning och tunna axelband. Över den har jag dragit på mig en olivgrön viskosskjorta som jag under kvällen låter falla ner en aning från axeln i ett försök att verka härligt avslappnad. Den önskade sensuella effekten avtar dock något när jag inser att jag tappat en stor bit kronärtskockshjärta med dijonnaise i knät.

IV Glöggmingel med vänner

Jag ska ha en liten glöggkväll hemma hos mig på fredag, du kan väl komma förbi om du vill? säger jag och låtsas som att den spontana frågan inte analyserats i detalj hela den föregående veckan. Ungefär lika noga har jag planerat menyn med fyra sorters glögg, äggtoddy och negronis, skurna pepparkakor med mandel, stora ostar att karva bitar av, färska fikon och rostade lussekatter med vispad färskost. Det enda jag inte hunnit ägna lika mycket tid åt är mina kläder, men i sista sekund drar jag på mig en svart sammetsklänning med trekvartsärm och hjärtformad urringning. Till den bär jag ett par djupröda strumpbyxor och svarta klackskor i Mary Jane-modell. Fem minuter innan jag egentligen är färdig ringer det på dörren. Jag ordinerar min tidiga vän att gå runt i lägenheten och tända alla ljus hon kan hitta medan jag drar på ett lager läppstift och trycker in en hög med kläder i garderoben. Ser det bra ut? frågar jag henne. Du strålar, svarar hon. Jag menar uppläggningen såklart, säger jag och pekar på de stora brickorna som jag förberett. Snart ringer det på dörren igen.

Höstens och vinterns läsning

Året börjar gå mot sitt slut och jag har hunnit läsa 48 av de 52 böcker som var mitt mål att slutföra under 2023. Med några lediga dagar framför mig tror jag att jag kommer att lyckas ro läsmålet i hamn. Kanske handlar det bara om att vara taktisk på slutet och slänga in ett par tunnare diktsamlingar i bokhögen? Inte mig emot, att varva tyngre romaner med kortare dikter brukar bara vara ett vinnande koncept.

Jag skrev ett inlägg om läsning i slutet av september och sedan dess har jag hunnit läsa ett gäng böcker till. Här är några korta tankar om dem, samt några rekommendationer och en icke-rekommendation.

Det förflutna återvänder

Det förflutna återvänder – Hannele Mikaela Taivassalo
En kvinna försöker glömma en man, en man försöker glömma en kvinna. Större än kärleken och passionen som förenat dem – och de är gigantiska – är det svarta hålet, smärtan som strålar ut från deras gemensamma förflutna. I det förflutna finns dessutom Alisa. Vad händer när det förflutna växer sig starkare än nuet?

Hannele Mikaela Taivassalo bjuder på välskriven prosalyrik men stundtals känner jag att den blir lite upprepande och stillastående. Och vem är det egentligen som berättar? Det flytande perspektivet är något som jag tycker är både intressant och aningens förvirrande. Litterärt har den fina kvaliteter men den är kanske inget självklart val för den som behöver en tydlig story att hålla sig i.

Här ruvar havet

Här ruvar havet – Flora Wiström
Här ruvar havet utspelar sig under ett par vindpinade sommarveckor i Bohuslän. Ida är där för att hälsa på sin pappa, Tommy. Hon har precis blivit lämnad efter ett flerårigt förhållande men berättar ingenting. Det finns så mycket de inte pratar om.

Min bloggkompanjon Flora har skrivit en innerlig och känslofylld historia som skickligt målas upp med naturen som evig kuliss. Såriga relationer och mörka minnen varvas med karga klippor och brännande maneter. Det är enkelt och snabbläst men inte banalt. Tvärtom, här finns en vändning och en frihet i berättandet som inte hålls tillbaka och kanske är jag lite partisk, men det är en ynnest att få läsa.

Eden

Eden – Isabelle Ståhl
Vid vårterminens slut har Elise bara skrivit teoridelen i sin masteruppsats i konstvetenskap. Relationen med Johan verkar vara slut. Han tycker att hon har en mörk livssyn och alltid måste prata om nervsystemet. Elise själv önskar att hon vore ett blötdjur eller ett träd och vill återgå till ett tidigare stadium i evolutionen. När hon träffar Johannes och Fredrik som studerar utdöda språk känner hon en ovanlig tillhörighet. På jakt efter en gemenskap bortom den moderna civilisationens begränsningar följer de motorvägen ned genom Europa.

Förstasidan av Eden känns som en fullträff och jag blir direkt sugen på att läsa vidare. Överlag är det en snabbläst och indragande bok, men halvvägs in tar den en något oväntad vändning. Vad är sant och vad hände egentligen? Kanske spelar det ingen roll när sidorna vänds snabbt. Dock finns det ett gäng textmässiga upprepningar som jag stör mig lite på och några detaljer som kunde fått mer kärlek i redigeringen.

På undersidan av dagen

På undersidan av dagen – Emeli Bergman
Efter en familjetragedi reser Anna till Paris för att arbeta som au pair. Ett jobb som inte blir så tillfälligt som det var tänkt. Hos varje ny familj knyter hon an till barnen, till deras föräldrar och till uppgifterna i hemmet, även om anställningen kan upphöra närsomhelst.

I På undersidan av dagen finner jag en mystik och detaljrikedom som är perfekt balanserad. I början upplever jag boken som lite trevande, men sedan växer den på mig och jag kommer på mig själv med att gå runt och tänka på huvudkaraktären mellan läsningarna. Överlag är det en mycket intressant skildring av klass och familjeliv från ett perspektiv som jag inte läst innan.

Inte alls dåligt: Efterlämnade dikter

Inte alls dåligt: Efterlämnade dikter – Kristina Lugn
”En av de sista gångerna Kristina Lugn och jag sågs över te och scones berättade hon om en pärm med dikter och diktutkast som hon inte sett i på mycket länge. ’Det var inte alls dåligt’, var hennes kommentar. ’Inte alls dåligt’ blev den självklara titeln på den postuma diktsamling som i samarbete med förläggaren Lina Rydén Reynols vuxit fram ur en stor och osorterad mängd efterlämnade skisser, utkast och avslutade dikter.”

Få tycker jag har skrivit så bra och så vackert om allt det vardagliga som Kristina Lugn. Hon kunde konsten att dikta om galonbyxor och dammsugare men också om hur det känns att vara människa. Jag inser att jag saknar hennes kommentarer på den samtid vi lever i idag, men är glad över att ha den här lilla diktsamlingen att luta mig emot i alla fall.

The Creative Act: A Way of Being

The Creative Act: A Way of Being – Rick Rubin
I The Creative Act: A Way of Being bjuder Rick Rubin på kunskaperna han har samlat på sig genom att jobba med världens största musikartister, som Eminem och Beastie Boys, men han berättar också om vad författare som Marcel Proust behövde för att kunna skapa. En motiverande och inspirerande läsupplevelse som ger kraft att skapa ögonblick av magi och självinsikt.

Det första som slår mig när jag tar upp den här boken är hur lätt den är. Trots sina dryga 400 sidor väger den väldigt lite – tyvärr speglar det också till stor del innehållet. Rick Rubin må vara en duktig producent och kreatör, men hans bok levererar knappast några revolutionerande tips. Det mesta är banalt, repetitivt eller bara flummigt. Roligast är storyn om hans blindtarm, värst är de små ”dikterna” eller korta insikterna eller vad man nu ska kalla det. Bara för att man slänger in ett radbryt så blir det inte djupt eller bra. Tyvärr. Det här verkar vara en riktig vattendelare, men jag rekommenderar ingen att lägga sin lästid på den.

Allt detta kunde du fått

Allt detta kunde du fått – Josefine Klougart
Det är vinter. Barbara återvänder till Jylland med sitt nyfödda barn för att tillbringa tid med sin mamma och syster. Medan läkarna kämpar för att väcka fadern som genomgått en stor hjärtoperation skärskådar hon familjens historia, systrarnas nära band och konflikter, föräldrarnas förverkligande av ett liv i samklang med naturen. Drömmarna och det som blev av dem.

Josefine Klougart är en av mina favoritförfattare sedan tidigare och jag har sett fram emot att få läsa hennes senaste roman. Det tar en liten stund innan jag fastnar för boken, min läsning sker bitvis i små doser, men sedan händer något. Jag försvinner in i Klougarts ljuvliga språkvärld där varenda mening är genomtänkt, där orden och berättelsen flödar fram och griper tag. Det är smärtsamt vackert och samtidigt vardagligt. Livets alla små händelser helt varsamt skildrat.

Sniglar och snö

Just nu läser jag Sniglar och snö av Agneta Pleijel och i morgon ska jag gå förbi biblioteket och hämta upp Stacken av Annika Norlin. Helst hade jag velat hinna läsa Systrarna av Jonas Hassen Khemiri före årets slut, men den är så tjock att jag är osäker på om den ryms i packningen. Annars är jag också sugen på Gästen av Emma Cline, Moral av Lyra Ekström Lindbäck, De anställda av Olga Ravn samt Genom blå hagar av Claire Keegan. Vad läser ni i vinter?

Mitt Spotify Wrapped 2023

Tack för alla era förslag på ämnen till bloggveckan! Jag ska ta tag i dem så fort jag hinner och försöka leverera på åtminstone några av dem. Redan tidigare i december fick jag dock en kommentar från Astrid som bad om att få se min Spotify Wrapped för i år och om någon faktiskt frågar så måste man ju visa, hur navelskådande det än kan kännas. Så låt oss börja med att detaljgranska mitt musiklyssnande en smula och se hur 2023 har låtit i mina öron.

wrapped1

Musik fyller en stor del av min tillvaro och under året lyssnade jag i totalt 119 470 minuter, vilket motsvarar 82 dygn. Som mest lyssnade jag den 6 april, nämligen hela 829 minuter, vilket är i princip 14 timmar. Vad gjorde då kan man undra? Jag kollade i kalendern och såg att det var skärtorsdag så förmodligen hade jag halvdag och jättemycket tid över till att lyssna.

Sammanlagt tog jag mig igenom 191 olika genrer och de mest populära av dem var olika versioner av indie och pop. Den femte genren barockpop blev jag lite överraskad över, men efter lite research visade det sig vara en typ av 60-talspop med mycket stråk, typ The Zombies och vissa Beatles-låtar.

wrapped2

Min lyssnarstad blev Göteborg, förmodligen för att jag lyssnar rätt mycket på svensk indiepop. Jag blev dock lite förvånad över att Håkan Hellström påverkade resultatet då jag lyssnat väldigt lite på honom under året eftersom jag inte riktigt gillar hans senare album (Håkan du var bättre förr, förlåt).

Totalt spelade jag 11 077 olika låtar, vilket innebär i snitt 30 nya låtar per dag. Det låter helt extremt mycket i mina öron, men jag tänker att det är en effekt av att jag lyssnar på många (och långa) spellistor och ständigt är på jakt efter nya favoriter.

Min mest spelade låt blev Flyttblock av Annika Norlin, Jonas Nydesjö och Gävle Symfoniorkester. En väldigt fin låt med välskriven text och ett mjukt orkesterarrangemang som jag lyssnade flitigt på under sommaren.

wrapped3

Under året hann jag lyssna på 5 266 olika artister och lite förvånande hamnade Taylor Swift överst på listan. Som mest lyssnade jag på henne under sommaren och flera av hennes album fick följa med mig på löpturer. Att jag till sist lyckades få tag på biljetter till en av hennes konserter i Stockholm känns extra bra nu efter att hon hamnat i topp hos mig.

I mars lyssnade jag mest på Lana Del Rey och i januari på Bob Dylan. The National lyssnade jag mycket på i april i samband med att de släppte sitt album First Two Pages of Frankenstein. I augusti när jag åkte tåg hem från Österrike och Berlin lyssnade jag massor på The Cardigans, främst på albumet Long Gone Before Daylight, vilket visade sig i statistiken.

wrapped4

Utöver musiklyssnadet hann jag också avverka ett gäng poddar på Spotify och ägnade totalt 16 376 minuter åt det. Där blev det inga större överraskningar i topplistan utan mest trogna favoriter och ganska lättlyssnat innehåll. Min lyssnar-personlighet kallar Spotify för Hamnskiftare vilket jag antar anspelar på att jag lyssnar väldigt mycket och brett.

Musikmässigt skulle jag säga att 2023 var ett ganska bra år med en del nya upptäckter och återfall till gamla favoriter. I samband med att jag gjorde min Wrapped-sammanställning insåg jag också hur mysigt det var att gå tillbaka till mina tidigare listor och lyssna på mina mest spelade låtar från exempelvis 2017. Kan tipsa er om att göra samma sak om ni är redo för en ordentlig trip down memory lane.

Med en vecka kvar till jul ska jag dock medge att det blir en del julmusik i högtalarna och där har jag två favoritspellistor som snurrar lite extra. Jul på nytt innehåller lite mer alternativ och nysläppt julmusik och Smärtstillande i december försätter en i julstämning utan att vara sådär hysterisk som julmusik kan tendera att bli. Annars har jag upptäckt att man kan slå på orkesterversionen av ett klassiskt julfilmssoundtrack (exempelvis The Holiday eller Love Actually) i hörlurarna när man skyndar sig fram längs snömoddiga gator och då känns ens liv genast lite mer som en film där något härligt kommer hända en prick när som helst. Ett litet lifehack såhär i juletider!

Ånej, jag har en blogg

sykt kristen glöggvagn


Julmingel med jobbet. En inrullad metallvagn med tre termosar alkoholfri glögg, russin och mandel, pepparkakshjärtan, röda pappmuggar med God Jul tryckt i kursiv stil. Stämningen är uppslupen, Tänd ett ljus ekar från svaga laptophögtalare och Strömstedts stämma dränks i sorlet. Jag pratar med en kollega som jag inte känner särskilt väl, en som jag alltid hälsar glatt på men inte jobbar särskilt nära. Han berömmer min isblå kostym, jag tackar, flikar in att det här med klassiska julklädslar aldrig riktigt varit min grej, röda blusar eller skojfula jultröjor klär mig inte. Sedan frågar han om jag inte har en blogg. Ånej! svarar jag. Hur har du hittat den? Jag minns inte, säger han, det var någon som tipsade mig om den. Glöggmuggens papperskant har fått bitmärken. Jag viker ihop den i vänsterhanden och funderar över min egen reaktion. Varför är det så pinsamt att ha en blogg? Att hålla på att skriva och visa upp innehåll, det känns genant.

Kanske är det för att bloggandet på så många vis är motsatsen till mystiken. Det är Titta på mig, Gör som jag, Se och lär. Varsågoda att inspireras av mig och mitt otroliga liv. Det är tvärtemot det jag gillar och vill vara. Jag vet att det är fånigt men jag kan drabbas av en mild panik när någon försöker göra precis som jag. Frågar var jag köpt min klänning för att kunna köpa en likadan eller målar väggarna i prick samma nyans. Det känns bara så… tråkigt, och det gör mig till en töntig person och en otroligt dålig influencer. Jag följer ju själv andra med nöje och gillar att ta del av människors liv och tankar om världen. Även jag vill inspireras men helst vill jag göra det på mitt sätt, inte kopiera rakt av, inte lägga samma vara i korgen och klicka mig vidare till kassan.

I vår tillvaro som på många vis är glättig, snabb och strömlinjeformad kommer jag på mig själv med att längta efter det unika och mystiska. Efter kryptiskt formulerade beskrivningar av händelser, okända klädmärken, låtar med sju tusen spelningar, hål i väggen-restauranger, slitna böcker som köpts i antikaffärer och platser jag aldrig kommer att kunna ta mig till. Jag vill läsa om andras upplevelser och sedan vill jag hitta min egen version. Pretentiöst, jag vet, men också ganska härligt.

Och med det sagt så tänker jag sluta skämmas och förneka det faktum att jag har en blogg och istället ta hand om den nu och framöver. Tanken är att det blir bloggvecka igen – från och med nu och ända fram till julafton (med eventuella undantag för mystiska pauser). Har ni önskemål på saker jag ska skriva om, frågor ni vill att jag ska svara på eller egna tankar om bloggar i allmänhet och inspiration i synnerhet så får ni gärna lämna en kommentar. Vi hörs!

Citron och mynta, svart te och snö

vinter


Jag målar badrumstaket himmelsblått. Står och balanserar på stegen som klämts in mellan toalettstolen och duschväggen, tänker på de dekorerade taken jag såg i Vatikanen i våras. Allt är många mil bort. Min mörkblå overall fylls av färgfläckar.

Jag skriver ”kom hit om du vill”. Låter intuitionen styra istället för hjärnan och blir glad över svaret. Finner mig själv i det lilla röda rummet, ölkannan på bordet, fem halvtomma glas och mikrofonen i handen. Vi sjunger Fairytale of New York och allting känns som början av en film.

Jag huttrar i adventskylan. Minusgrader och tunna strumpbyxor, en klänning med små små pärlor. Får blåsa varm luft på händerna när vi kommit in på restaurangen, men vi beställer granita som om vädret inte fanns och jag tänker att december gärna får smaka citron och mynta, svart te och snö.

Jag köper sex hyacinter och en amaryllis. Plockar fram krukor ur skåpet och lämnar jordrester på diskbänken. Knyter mörkröda sammetsrosetter och fäster på ljusstaken och porslinshunden, tänder stjärnan i fönstret och dammsuger bort spåren av processen.

Jag möter henne på Hornsgatan och kramar hennes axlar. Beställer två rätter i den lilla thaikiosken, köper julmust och smågodis, tar vägen genom parken, ser hur det lyser i fönstren. Allting på tv:n är dåligt men det är okej och jag stryker henne över håret, klappar knäna, sveper filten om oss.

Jag tar fram saxen och klipper i tyget. Låter den isblå kjolen som jag köpte på Myrorna bli två decimeter kortare. Sicksackar, nålar upp och syr. Provar den framför spegeln och funderar på om det blev lite väl mycket, bestämmer mig för att det blev perfekt. Med strumpbyxor så.

Jag får ett meddelande: ”vad tror du om att fira nyår här?”. Svarar ja utan att tveka en sekund. Drömmer mig bort till långa promenader, sprakande brasor, varma tofflor, stickade västar och tjocka böcker. Att börja ett nytt år utanför en ny stad, new new nu nu nej snart.

Hur jag vill klä mig i december

Jag önskar mig ett inlägg med tema vinterfest i julklapp av dig, skrev Sardellen till mig, och vem är jag att inte leverera på önskningar? För är det någon gång man vill vara extra fin så är det ju nu, under en månad av julbord och jobbmingel, glöggdrickande och granklädning. Men också snöslask, minusgrader och produktionstunga dagar på kontoret. Det är en tid då jag vill känna mig festlig men gärna lite uppstyrd, glittrande men kanske inte konstant självlysande. Helt enkelt något av en balansgång, så därför satte jag mig ner och försökte att komma fram till en lista med idéer om hur jag vill klä mig från och med nu och ända fram till jul.

vinterfest


Rött, brunt, isblått, grangrönt, beige, svart och glittrigt.
Låt oss börja med färgerna. Efter att ha haft stilen 90-talsmamma som ledord ett tag känns det självklart att gå åt samma håll även under december. Och vad skulle en 90-talsmamma ha på sig under julen om inte rött? Det är alltså nu den helröda klänningen åker fram och det med besked. Rött är också väldigt fint att kombinera tillsammans med brunt och beige, två andra favoritnyanser. I min vinterpalett hittar vi också isblått och grangrönt. Svart bär jag helst tillsammans med krämvitt eller glitter.

Klänning fast inte klänning.
Det är ju snyggt med klänning, strumpbyxor och skor med klack, men det kan också bli lite väl uppklätt och piffigt ibland. Låt mig då slå ett slag för konceptet klänning fast inte klänning. Det vill säga, att istället bära en lång, knäppt figurnära kavaj eller en stor, lös stickad tröja till ett par strumpbyxor. Man kan också bära sin vanliga klänning men över ett par byxor eller till ett par tights med slits i fotändan. Alla sätt utom det vanligaste är toppen!

Mikrodosera julen.
Ett knep för att successivt bygga upp julkänslan är att smyga in något litet festligt varje dag. Ett par röda strumpor i mina loafers, en sammetsrosett i håret, en stor krage över tröjan eller en knuten tunn rosett i halsen på skjortan. Jag överväger också att ta med ett gäng inneskor till kontoret för att kunna byta mina varma boots mot låga silverklackar, svarta ballerinaskor eller ett par fina tofflor.

Polo som bas.
Ett av mina bästa trick för att hålla sig varm hela vintern ut är att ta på en tunn långärmad tröja under allting. Jag har tre polotröjor i rött, vitt och svart som jag planerar att bära under skjortor, blusar och kavajer. Det är också fint under ärmlösa klänningar eller stickade tröjor med lägre ringning.

Sammet, glitter och stickat.
Materialmässigt så är det ju under december som ens inre sammetsfantast vaknar upp. Det är något med det mjuka, lätt dammiga, skimrande tyget som väcker barnet inom en. Själv kommer jag plocka fram en tight sammetsklänning med trekvartsärm och min svarta sammetskostym ur klädkammaren. Till det bär jag gärna något lite glittrigt och/eller transparent. Jag är också sugen på att rota fram några paljettplagg och matcha dem med en rejäl stickad tröja. Överlag så är det kul att bryta av finkläder med något stort och stickat, så det tänker jag göra så ofta jag får chansen.

Det var mina samlade tankar just nu. Sorry om det här inlägget inte blev enbart vinterfest utan december överlag, men det kändes roligare att tänka på månaden som helhet. Att skriva den här listan gjorde mig också så pass inspirerad att jag började göra upp en plan för 24 olika outfits som jag ska bära från och med i morgon och fram till jul. Som en liten julkalender fast för mig själv och där luckan som öppnas varje morgon är den till min garderob. Vi får väl se om jag lyckas hålla mig till mina planer eller om jag börjar frångå konceptet någonstans runt den femte, det vore nämligen inte helt osannolikt…

Bonjour regress

Jag äter middag framför K special om Françoise Sagan. Hon var arton år när hon författade Bonjour Tristesse. Det skedde under en augustimånad i brist på annat att göra och hon skrev den för hand i en anteckningsbok. Lätt, fritt och radikalt. Jag känner mig gammal och långsam i min beigeklädda soffa, så långt ifrån ordens flöde. Om det ska vara så svårt att skriva är det nog bäst att låta bli, om handen och tiden ändå inte vill.

Utanför fönstret ryms snöfall och novembermörker. Igår natt hängde fullmånen över oss och jag slogs hårt av tanken på att jag fyller år nästa år också. En självklarhet kan man tycka, motsatsen vore såklart värre, men jag kan inte förstå att det är nyårsafton snart igen och så ett nytt år, en siffra till att addera. Inte ens Jesus blev såhär gammal, den som ändå vore född 1996.

Tidens tickande och kroppens åldrande skrämmer mig. Inte så mycket för det yttre, ett vitgrått hårstrå eller ett streck i pannan som djupnat lite sedan gårdagen gör mig inget. Jag önskar att min åldersrädsla kretsade kring utsidan för det vore lättare att åtgärda, inte särskilt rimligt utifrån mitt perspektiv, men ändå enklare. Istället är det det statistiska åldrandet som väcker min fruktan och det är svårare att köpa sig ifrån, går inte riktigt att undvika med hjälp av en god självkänsla. Är siffror och odds och deadlines, ja bokstavligen en dödlinje för somliga av livets hållpunkter och det krävs djupblå nätter för att ens våga tänka på.

Ett svagt pling hörs från min inkorg. En okänd journalist skriver till mig och frågar om jag vill vara med i en artikel om ensamhet. Jag formulerar mitt svar noga, avböjer vänligt, tackar nej till att bli ansiktet utåt. Känner mig ju inte ensam, inte på det sättet, bara lite gammal och långsam. Fråga mig igen om ett år, men inte nu, inte riktigt än. Ge mig bara lite mer tid att försöka ordna allt, att hinna ikapp och vinna.

Tiden då det fanns en möjlighet att bli en artonårig talang är sedan länge över. Förmodligen var den aldrig ens nära, men det måste finnas någon annan jag kan bli istället, en lösning som passar mig. Jag ställer mig vid fönstret och söker med blicken, låter den svepa över parken och gatorna, ser in i de gula rutorna mittemot. Alla dessa liv och jag som tittar på, mina konturer i glaset och någonstans vet jag att svaret jag söker inte finns där ute. Allting bor inuti.

Vinden så stilla, kroppen så levande

hästö hästö hästö

Det blev lördag och vi åkte ut till havet. Hämtade bilen i Fruängen och rullade söderut, motorväg, landsväg, färja. Vägskyltarna från barndomen. Bygdegården där vi hade terminsavslutning med musikskolan. Konserterna pågick i många timmar. Alla skulle spela, solo, i grupper och i orkester. Kött-bu-llar med ling-on på små fioler utan klang. Stackars mammas öron. Bomullstussar. Ett tunt täcke på granarna längs vägen. Framme vid hamnen och packningen till bryggan. Tamparna tunga och blöta i handen, korsa sundet med svag sol i ögonen, minns inte när jag kisade mot den sist.

hästö hästö

Tretton grader i huset, dubbla tjocktröjor och elementens tickande. Varm buljong, hett te, fodrade tofflor. Sitta i fören och titta efter sälar, en långpromenad på ön. ”Det är något med hur allting ser overkligt ut precis före skymning.” Att ha tid att tänka på ljuset, på rymden, på horisonten. Dricka glögg och lösa mysterier. Laga pasta och tända ljus. Gå och lägga sig med varsin bok, sovrummen ännu svala, men sängen uppvärmd. Läsa tio sidor och sedan somna så djupt djupt, havsbotten och bäckmörker.

hästö hästö hästö

Nästa dag regnsmatter mot rutorna, iskorn mot klipporna. Mata vedträn i bastun, se den sakta stiga från 50 till 60 till 70. Sänka sig i havet och räkna till tio, känna fingrarna domna och blodet rusa. Handdukar på tork, en deg på jäsning, en ny spelomgång. En sista måltid, stänga av och packa ihop och så hem igen över vattnet, in i bilen. Hela helgen vinden så oväntat stilla, kroppen så oerhört levande.