Min höststil 2025

Jag läste igenom några av mina gamla blogginlägg om höststilen. Det från 2023 när jag introducerade konceptet kaiser, jäger & knödel. Ett ännu tidigare från 2022 där jag beskrev min stil med ledorden Kostym fast kul, Punschrulle och biskvi, Skansen on tour samt Välkommen på cirkusdisco. Eller förra årets där jag konstaterade att jag ville klä mig i färgpaletten hos en skogsdunge med en blandning av färska och skrumpnande lingon och blåbär.

Även om jag knappast skulle beskriva min stil som tidlös känns allting ändå märkligt aktuellt när jag läser det idag. Jag gillar fortfarande marsipangrönt och brunt, klär mig gärna i kostymer med en twist, blandar in djurmönstrat här och där och tänker frekvent i kaiser-, jäger- & knödel-termer. Behöver jag ens uppfinna hjulet i år då kan man tycka? Ska jag helt enkelt hoppa över att skriva höstens stilinlägg? Självklart inte. Få saker tycker jag är roligare än att tänka på kläder och sätta rubriker på min tänkta stil. Hur det sedan faktiskt blir återstår att se, men förmodligen inte alltför långt ifrån de tidigare åren. Här är mina tre tänkta stilar för hösten 2025.

Barockens mysterier

Tänk 1600-tal, tänk tunga oljemålningar och dramatiska stilleben. Jag vill klä, nej förlåt jag menar drapera mig i nattsvart sammet, skimrande sidenbyxor och burgundyfärgad manchesterkostym. I min garderob väntar en kort, svart, jättepuffig kjol som ger min kropp proportioner likt Erik XIV och ett par höga, blanka stövlar som passa4 väl in när jag svingar mig upp i sadeln på min imaginära springare. Addera gärna en klase lila vindruvor, ett skärp med gulddetaljer i form av hästar, en lustig liten hatt och ett nyfunnet intresse för stjärnskådning. Jag vill också bära fladdriga silkesskjortor, ljusrosa spetsklänning över byxor, stora kragar och, om jag hänger mig fullt åt drömmande, en fladdrande cape. All dryck intar jag plötsligt ur bägare samtidigt som jag omger mig med färska fikon, vissnande rosor och Purcells kammarmusik. Salut.

Honky Château

Honky Château är inte bara den briljanta titeln på Elton Johns album från 1972, det låter också som en perfekt klädstil jag vill inspireras av. För mig översätts det till stormönstrade skjortor, spexiga kostymer och färgglada kombinationer. Det är djurmönstrat med besök av zebror, kor, ormar och tigrar (de trötta leoparderna får stanna på savannen) och det är mönstrat i form av salta ränder och söta prickar. Ur min garderob plockar jag fram en svartblommig A-linjeformad klänning som jag bär med långärmad tunn tröja eller polo under, en mättat grön läderkappa som matchas med en riktigt smal och lång halsduk samt ett par klapprande boots med fyrkantig tå. I köket väntar räkcocktails, caesarsallad, trekantsmackor och körsbärsöl.

Fiskarens bästa vän

Oj, vad det blåser! Tur att jag bunkrat upp med stickade ulltröjor från både Skottland, Frankrike och Irland och skulle inte det räcka så drar jag på en stor väst eller en mörkblå skepparkavaj också. Medan min vän är ute på Nordsjön står jag i land och stirrar ut över havet, gärna iförd fladdrig trenchcoat, en sydväst knuten under hakan och snusnäsduk om halsen. I den ena fickan ligger ett nyinköpt munspel, i den andra en tummad Penguin-bok och i termosen finns Earl Grey-te som dragit lite för länge. När havsturen är över vandrar vi över hedarna i loafers och något i mocka, det kan vara jacka, det kan vara byxa, det kan vara kjol, allt är möjligt. Till det en klassisk gubbkavaj i beige toner och en rutig halsduk som ständigt fångas av vinden. När mörkret börjar falla söker vi skydd på ett värdshus och äter strömming med skirat smör och lingon medan våra ylleklädda fötter långsamt tinar upp.

Den dåliga förloraren

Jag är ledsen, deppig, nere för jag har just förlorat budgivningen på en lägenhet jag verkligen ville bo i och det hade jag kanske kunnat räkna ut att jag skulle göra, men ändå blev jag mycket nedslagen, åh tänk att jag hade glömt bort hur mycket jag avskyr att förlora, som den där gången i Grekland när vi satt ett gäng vänner i eftermiddagsvärmen på balkongen och spelade yatzy och jag började gråta rakt ut för att det gick så dåligt för mig, stryk liten stege, stryk yatzy, stryk allt i min rad bara, eller alla år då min familj lät bli att spela minigolf bara för att min besvikelse när jag misslyckades med att slå bollen i hålet förstörde hela semesterstämningen, eller i somras utanför Edinburgh när vi spelade ett dumt brädspel och jag förlorade så stort att banken i spelet fick slut på sedlar och jag verkligen höll på att tappa det, i och för sig visade det sig efteråt att vi förstått reglerna fel, så jag skulle inte ha förlorat så extremt stort, men reaktionen bar ändå spår av djup besvikelse, förnedring och självhat, eller den gången när vi på reklambyrån förlorade pitchen för ett stort företag som jag gärna ville jobba med och jag blev så irriterande arg på mig själv och min prestation att jag bestämde mig för att gå hela vägen hem i mina högklackade, obekväma, lite för små lackboots, det tog en och en halvtimme att gå över fyra av Stockholms öar och det ledde knappast till att jag blev en bättre reklamare, men där och då kändes det som det enda rimliga alternativet, för att inte tala om den där sommaren när alla ville spela Catan hela tiden och det aldrig var jag som vann ända tills den gången jag bestämde mig för att fuska och säga att jag betalade fyra tegelkort när jag egentligen bara betalade tre och plötsligt tog hem segern men inte riktigt kunde glädjas åt den för det blev ju bara ett bevis på hur dålig jag var när det enda sättet jag kunde vinna på var att jag ljög, usch vilken sopa och nu undrar kanske någon, var det här före eller efter KBT-kursen i prestationsdriven självkänsla, jo men det var nog efter ändå, så den hjälpte ju föga, det enda jag kommer ihåg från den var att jag kunde få poäng i ett fiktivt poängsystem om jag stod stilla och väntade vid rödljus fast varför minns jag inte riktigt, men som tur är har den syrliga förlorarrösten numera fått sällskap av en vän liten stämma som viskar att det kommer fler lägenheter, kanske någon som är bättre till och med, och hallå, genom att inte köpa den här har du sparat flera miljoner, det är ju toppen och nu bokar vi ett stort förråd på obestämd tid och magasinerar alla dina saker, sen tänker vi på allting bra du har, ditt jobb och din kille och din familj och dina kompisar, du ska se att det vänder, det handlar bara om några månader, låt oss göra något kul under tiden, vad sägs om en brädspelskväll kanske?

Att vandra West Highland Way i Skottland

Bättre sent än aldrig får väl vara en passande inledning på detta inlägg, för nu blir det äntligen reseblogg med en tillbakablick på min vandring i Skottland i somras.

Det här var den fjärde vandringsresan jag gjorde med samma grupp, tidigare har vi besökt England, Österrike och Frankrike. Vid det här laget har vi hittat våra rutiner ganska väl. Vi vet att vi gärna vandrar långa sträckor under dagen och kommer fram till någon liten by där vi sover över. Det behöver inte vara några lyxiga boenden, men vi vill gärna ha tak över huvudet och möjlighet att ta en dusch och äta något. Förutom Anna, Gaëlle och Sadia som jag vandrat med tidigare, hade vi i år också utökat vår grupp med Jessica och Juliette, vilket resulterade i en kul mix av svenska, franska och brittiska deltagare. Vi gjorde också resan en dag längre än vad vi vanligtvis brukar vandra, så nu blev det totalt 6 dagar.

Planeringen av resan började tidigt i våras. Då åt vi middag tillsammans och pitchade olika idéer på var vi ville vandra. Skottland kom snabbt upp på listan, men även förslag som Norge och Slovenien fanns med. När vi väl började researcha insåg vi att finns det hur många härliga platser som helst att vandra på, så det svåraste är nästan att bestämma sig, men till slut föll valet alltså på Skottland. Jag och Sadia fick det huvudsakliga planeringsansvaret och började därefter att kolla upp olika rutter som kunde passa oss. Ganska fort föll valet på West Highland Way, en 154 km lång led genom det skotska höglandet.

När alla bekräftat att de kunde följa med bokade vi ruttens olika boenden samt kollade upp resvägar och lite mer praktisk info. Vid påsk hade vi allting spikat och klart och kunde börja invänta sommarens höjdpunkt!

Vår första vandringsdag gick från Drymen till Rowardennan. Egentligen börjar West Highland Way redan i Milngavie, men för att hinna vandringen på 6 dagar valde vi att hoppa över den första etappen som ändå verkade vara tråkigast när vi läste på.

Framför oss låg 24 kilometer av relativt lättvandrad terräng och vädret såg ut att bli halvklart utan några regnskurar. En tacksam början.

Vi började i lågländerna men kom efter en tag in i de typiskt skotska högländerna. Otroligt fint med de böljande kullarna och det extremt gröna och frodiga gräset.

Dagens rutt innehöll en liten topptur till Conic Hill som låg 361 meter upp.

Där uppe stannade vi för att titta på utsikten och ta en liten snackpaus innan det bar av nedåt igen.

Under stora delar av dagen gick vi längs med Loch Lomond vilket såklart ledde till att vi sjöng på den klassiska folkvisan mer eller mindre konstant.

Längs en av stränderna stannade vi till för klassisk macklunch. Alltid samma matsäck: dubbelmacka, frukt eller morot, kex och kanske lite chips eller nötter.

Sedan fortsatte vi förbi randiga kor och gulliga lammungar.

Jag och Sadia var planeringsansvariga och därmed också kartansvariga på rutten. Förvisso är leden ganska väl utmärkt, men ibland vill man verkligen vara på den säkra sidan, det är så tråkigt att behöva gå tillbaka ju.

Den sista sträckan för dagen gick igenom skogen och efter ungefär sju timmars vandring kunde vi skymta vårt mål.

Vi kom fram till ett gulligt youth hostel i Rowardennan där vi hade bokat ett 6-bäddsrum med våningsängar. Jag firade ankomsten med en milkyway och några stretchövningar. Sedan tog vi en öl i deras fina sällskapsrum och spelade kort innan vi till sist kröp till kojs efter att ha ätit middag.

Dag 2 gick vi från Rowardennan till Inverarnan, vilket är en sträcka på 23 kilometer. Med pigga ben lämnade vi vår soliga lilla by strax för klockan 9. Otroligt med sol i Skottland förresten, vi som hört så många skräckhistorier om regn.

Dagens tur var omtalad som en av de svårare på vandringen, men den började lugnt och mjukt genom skogen.

Vägen kantades av gulliga men ack så svårfotade vattenfall. På ett ställe delade den sig i en högre och en lägre väg, där vi efter lite snabb diskussion med några förbipasserande kvinnor, valde den höga. Det visade sig vara ett mycket klokt beslut fick vi höra av andra vandrare senare under dagen.

Nästan hela turen gick längs med Loch Lomond idag igen. Efter ungefär en tredjedel av vandringen stannade vi för fika på en av stränderna.

Efter en mild start började sedan den mer utmanande sträckan med stenar, rötter och lite klättring uppför och nedför. Då kändes det extra skönt att slippa regn och halt underlag.

Längs stigen började det att dyka upp mängder av kantareller som stod och lockade på oss, men med tunga ryggsäckar och en lång väg att gå fanns svampplockning knappast på schemat, så det var bara att passera trots att fingrarna kliade.

Men till slut kunde vi inte motstå frestelsen, så vi offrade en av matsäckspåsarna och fyllde den på nolltid.

När det blev dags för lunch fick vi sätta stopp för plockandet för att spara våra ryggar. Det finns nämligen en gräns för hur många extrakilon man är villig att släpa med sig på sin vandring och min går ungefär vid två om det gäller kantareller.

Ungefär halvvägs på dagens rutt, i Inversnaid, stannade vi på en rastplats och åt vår matsäck.

Sedan var det bara att streta vidare på stigen längs sjön.

Efter några kilometer kom dagens andra lockelse: ett svalkande dopp i Loch Lomond. Vi var inte svårövertalade så vi skalade av oss alla vandringskläder och klev i nakna likt en grupp svettiga nymfer. Det var helt ljuvligt och inte alls så kallt som väntat. Jag minns tillbaka på det nu som ett av sommarens allra bästa bad.

Den sista delen av sträckan genomfördes med doping i form av skotskt godis.

Och efter några sista upp- och nedförsbackar hade vi avverkat 23 kilometer och nått dagens mål.

Bakom oss kunde vi lägga en krävande vandringsdag som inte blev fullt så krävande tack vare bra väder, kantarelljakt och ett perfekt dopp. Och framme på campingen där vi hyrt två stugor återstod bara en sak: att rensa, steka och äta dagens skörd.

Vår tredje dag skulle ta oss ytterligare 20 kilometer, från Inverarnan till Tyndrum. Jämfört med gårdagen bjöd den på en något kortare sträcka och enklare terräng.

Vi lämnade Tyndrum efter frukost och började att gå långsamt uppför.

Det här skulle bli en återkommande syn för dagen: stora böljande kullar och hundra nyanser av grönt.

Här och där längs vägen fanns det betande får som höll sig på behörigt avstånd från oss.

På vissa delar av sträckan höll de på att avverka och plantera ny skog, vilket gjorde dem mindre roliga att vandra genom. Av uppenbara skäl fastnade de bitarna inte på bild, istället fyllde jag kameran med desto mer stenmurar och gröna sluttningar.

Efter 11 kilometer satte vi oss ner för lunch. Resterna av gårdagens kantareller hade fått flytta in i en hopklämd macka tillsammans med några bitar skotsk cheddar. Absolut godare än det ser ut.

Ett par gånger under dagen träffade vi vår vandringskompis Jura och hennes husse som vandrade samma sträcka som vi.

Sedan såg vi äntligen våra första highland cattle-kor. Jag hade en tanke om att det skulle krylla av dessa längs vandringen, men så var verkligen inte fallet.

När vi hade mindre än 5 kilometer kvar stannade vi och svalkade fötterna i floden.

Sedan återstod bara att slutföra resten av sträckan som gick längs smala, ljungkantade stigar och små mystiska sjöar.

Vips så var 20 kilometer gjorda och vi var framme vid vårt boende för natten. I Tyndrum besökte vi den lokala indiska restaurangen som var oväntat bra och sen upptäckte vi att vår stuga hade en dvd-spelare, så då köpte vi snacks och kollade på en repig version av Despicable Me innan vi stupade i säng.

Dag fyra var det dags att gå de 28 kilometerna mellan Tyndrum och Kingshouse.

Det var dags för resans längsta vandringsdag, som också skulle visa sig bli en av de vackraste.

Eftersom vi hade en lång dag framför oss såg vi till att lämna Tyndrum tidigt. Tyvärr duggade det så det var bara att ta på regnkläderna, men att vi klarat oss till dag fyra utan att behöva dem får ändå ses som ett gott betyg. I takt med regnets ankomst började också de aggressivt bitande knotten att dyka upp, så det var bara att ta fram sprayen och undvika att stå stilla för länge.

Början av dagen gick i stabilt tempo uppför. Mina ben var lite stumma de första kilometrarna men vaknade sedan till liv.

Att äta hobnobs i regn är också en viktig del av att vandra. Varje resmål har sina särskilda snacks som man fastnar för och inte kan vara utan. På den här resan blev det just hobnobs.

Uppe på första höjden fick vi bra utsikt över Loch Tulla.

Drygt halvvägs in på dagens vandring nådde vi Inveroran. Där hittade vi en restaurang som strax skulle öppna, så vi bestämde oss för att stanna för lunch och fly regnet lite.

Vi fick äta en mycket god grönsakssoppa (allting smakar mer eller mindre utsökt när man är blöt och hungrig) samt lyssna på Avicii-covers framförda på säckpipa. Mysigt!

Sedan fortsatte vi stärkta genom landskapet under molnen som höll på att spricka upp.

Jag vet inte om man fattar på bild hur fint det här är? Otroligt var det i alla fall.

Blicken hos en imponerad som mest gick runt och oh:ade och ah:ade.

Sedan kom solen fram ordentligt igen och då blev jag hög på livet. Allt var ljuvligt här.

Vi tog fikapaus på en sten och njöt av naturen och sen var det plötsligt bara 3 kilometer kvar att gå av vår längsta dag.

Tur att vi var så lyckliga och nöjda för sedan kom vi fram till vårt boende som var resans mest spartanska och ja, det var verkligen… spartanskt. Jag tror att jag har legat på britsar på vårdcentralen som är mer komfortabla än den lilla bädd jag sov på den natten. Det i kombination med tusentals knott gjorde vistelsen till en inte helt angenäm upplevelse, men sådana saker är också en del av äventyret och något att skratta åt i efterhand.

Dag 5 var det dags att lämna Kingshouse för att ta sikte på Kinlochleven. Efter en natt som bjöd på halvbra sömn var det ganska tacksamt att vi hade resans kortaste tur framför oss med 16 relativt enkla kilometer.

Det var vår näst sista dag och vädret bjöd på en konstant blandning av sol och regn. Så fort jag tagit av mig regnjackan behövde jag ta på den igen för att en minut senare bli alldeles för varm och så höll det på.

Dagens tur inkluderade sektionen The Devil’s Staircase, som helt klart lät värre än det var.

Visst, det innebar en del brant stigning uppåt, men också helt fantastiska vyer.

Svindlande att titta ner på den snirklande vägen där man tidigare kämpat sig upp.

När vi kommit lite mer än halvvägs på dagens sträcka hittade vi en bra plats för lunch. Det är för övrigt en av mina stående regler: att man helst ska ha kommit minst halvvägs innan man får stanna och äta av lunchmatsäcken. Innan det får man bara göra mindre fikastopp.

Det är ju viktigt att ha något att se fram emot. Som en ost- och picklesmacka with a view. Och bra mentalt att veta att man har mindre än hälften av kilometerna kvar.

Sedan var det bara att fortsätta vidare, den här gången aningens nedåt. Efter knappt fem timmar totalt nådde vi den lilla byn Kinlochleven.

Där checkade vi in på ett gulligt B&B, tog en lång dusch och åt middag på en av restaurangerna.

Sedan avslutade vi dagen med whisky och kortspel på puben på hörnet och därmed satte vi punkt för en ypperlig vandringslördag i Skottland.

Vi har nu nått fram till dag 6. Den sista dagen och den sista sträckan som skulle ta oss från Kinlochleven till Fort William.

25 kilometer väntade och regnet strilande ner över oss. Det var blött över allt, inklusive på vägen som var täckt av vatten.

Tur då att sträckan är fin och att vissa av oss är bra på att hålla humöret uppe.

Jag vet att jag tenderar att bara visa den romantiserade bilden av att vandra, så jag vill bara säga att så här kan det också vara: Du blir blästrad i ansiktet av regn och vind samtidigt som du står och trycker i dig en nötbar för att få lite energi, dina vattentäta skor är inte vattentäta nog för att vada genom ett oändligt antal små bäckar som korsar stigen, det är 16 kilometer kvar och en del av dig önskar att du kunde ge upp men du har betalat tusentals kronor för att göra detta, så du lägger godispappret i fickan och fortsätter att streta på.

Är det ändå värt det? Svar: ja.

Vår favorithund Jura kom tillbaka. Hon älskade inte heller regnet, men kämpade på.

Efter fem timmar av ihållande regn och väldigt mycket pannben, så plötsligt något som liknar uppehåll.

Fort! Fram med osten och gurkan för att göra lunchmackor framför Ben Nevis.

Hej Storbritanniens högsta berg! Och hej solen! Lagom till vår sista sträcka ned till Fort William.

Rätt vad det var så var vi framme. Efter 6 dagar och 136 kilometer. Efter sol och regn, knott och kantareller, djupa samtal, upprepat sjungande och tyst kontemplerande, magiska vyer och svindlande stigar, med starka, sega, trötta ben och viljor av stål.

Vi skålade för oss och åt varsin pizza. Sedan började tankarna att vandra kring nästa resmål. Vart det bär av återstår att se, men att att det blir fler turer, det är en sak som är säker.

Nu sätter vi punkt för denna resa. Tack för att ni följde med!

Kära dagbok – 24 september

Kära dagbok,
Idag vaknade jag efter en dröm där en myskoxe ätit upp min väska, det hela var mycket märkligt tyckte jag redan i drömmandets tillstånd, sedan slickade en kalv på mitt ben och så vaknade jag. Egentligen är jag emot att skriva eller prata om drömmar för jag tycker själv att det är så tråkigt att höra om eftersom det saknar ramar. När allting är möjligt blir ingenting absurt och därmed faller hela premissen. Av denna anledning har jag dragit mig för att läsa Lina Wolffs bok Promenader i natten som sägs skildra fyrtio olika drömmar, även om den fått bra recensioner och jag i vanliga fall gillar hennes författarskap. Istället har jag precis läst ut Jonas Asps debut Landet som jag tyckte var en drabbande och detaljrik skildring av skuld och sorg. Nästa bok på tur är Konsten att försvinna av Ellen Mattson som jag just hämtade på biblioteket under min lunchtimme. Jag har verkligen pushat min reservationslista på Tranströmerbiblioteket med tio titlar som jag står i kö till och på en har jag plats nummer 171 så det lär väl bli min tur lagom till nästa sommar. Tur att det finns bokhandlar när väntan blir alltför lång.

Min morgon började nere vid en av Årstavikens bryggor. Klockan åtta mötte jag upp Anna och Linn för ett traditionsenligt morgondopp, men min utdragna bihåleinflammation tvingade mig att stanna på land istället för att kliva ner i det sextongradiga vattnet. Att sitta på bänken i solen med termoskaffe och kåsa var trevligt det också och samtalen efteråt blev innerliga och fina. Det är något visst med att mötas på morgonen, relativt nyvakna och ofiltrerade, liksom nära sitt riktiga jag som annars tenderar att försvinna lite under dagen bland alla mail och möten. Tankarna är renare och rakare, det är enklare att lyssna när öronen inte har vant sig vid att sortera bland allt brus. När jag tänker på den där morgontimmen är det lätt att känna tacksamhet.

Annars snurrar mina tankar mycket kring flytt. Jag googlar olika förråd för tillfällig förvaring av mina möbler, försöker förstå hur många kvadratmeter mitt bohag tar upp och hur länge det kommer att behöva stå där. När jag sitter i soffan och tittar mig omkring i lägenheten ser jag bara saker, saker, saker. Alla dessa grejer som behöver få plats någonstans och hur mycket kläder ska jag ta med mig, måste jag bestämma nu vad jag ska ha på mig på julafton, på nyår, i mellandagarna? Jag uppdaterar Booli maniskt i jakten på den perfekta lägenheten, väntar bara på att den en dag ska dyka upp, stämmer av mot vår mentala checklista, kanske ska vi bara stryka något, kanske ska jag bara bli lite bättre på att ha tålamod. På söndag är det visningar igen och igår satt vi på Southside över varsin öl och gjorde ett schema, lade upp en plan för hur vi metodiskt ska röra oss över Södermalm för att hinna allt, för att förhoppningsvis hitta den där lägenheten som förmodligen inte lär vara perfekt men i alla fall tillräckligt rätt.

Ikväll ska jag träffa Emelie och Sandra och gå till Tripletta. Bokningen har legat i kalendern länge, på det sättet att den nästan glömts bort för att sedan bli en glad påminnelse när jag bläddrat framåt bland dagarna och hittat den där. Jag må vurma för spontanitet, men ibland är det trevligt att planera in saker åt sitt framtidsjag också. På bästa anonyma Stockholmsvis har jag inte lyckats hitta någon faktisk meny men jag hoppas på att få äta en god pastarätt, kanske något som för minnena tillbaka till Rom, gärna rödvin i liten karaff och mycket parmesan. Tankarna på mat fick min mage att kurra och jag inser att det är hög tid att gå ut i köket och fixa lunch. I kylen finns quinoa, grönkål, halloumi och caesardressing som jag ska bygga ihop till en sallad att äta framför datorn, men först ska jag lägga upp det här inlägget och korrläsa det en vända innan jag trycker på publiceringsknappen. Vi hörs snart igen, hej!

Höstkickoff i svampskogen

Hej bloggen! Jag har i drygt en månads tid tänkt att jag borde skriva det utförliga inlägget om vandringen jag gjorde i Skottland i somras, men eftersom det kommer att kräva så mycket tid att få ihop alla texter och bilder drar jag mig för att göra det och varje gång jag går in här drabbas jag därför av en smula prestationsångest, vilket såklart är dumt. Så nu har jag beslutat mig för att skriva om något helt annat istället. Min helg till exempel. Den tillbringade jag i ett litet torp utanför Flen tillsammans med min vän Malin och hennes dotter Asta.

Innan vi åkte packade jag förnödenheter i form av tröjor i olika tjocklek, vin, myggmedel, läsning och anteckningsbok för höstmål.

När vi kom fram på fredagskvällen tände vi en brasa och dukade upp en liten plockbricka. Efter att Asta somnat för natten lagade vi chèvre chaud och turades om att peta in fler vedträn i kakelugnen.

På lördagen vaknade vi utvilade till immiga fönster och sol över ängarna. Ett litet nyp i luften och dagg mellan tårna när vi traskade ut i pyjamasarna.

Kaffebryggaren puttrade trivsamt under tiden som vi värmde bröd och kokade ägg och så åt vi en lång frukost med P1 som sällskap.

Sedan bredde vi matsäcksmackor och fyllde kaffetermosen och gav oss ut i skogen med ryggsäck och babybjörn. Så mjukt och grönt allting i väntan på höstens intåg.

Jag hade längtat efter att få plocka lite kantareller och tro mig, det fick jag. Jättemånga och jättestora.

Efter ett par timmar tog vi fikapaus i en slänt och jag fick en krampaus med en glad 6-månadersbebis.

När vi var hemma igen började det ganska tråkiga men ack så nödvändiga rensandet vilket tog nästan exakt lika lång tid som fotbollsmatchen som stod på i bakgrunden.

Sedan tände vi grillen och lagade tagliata med chimichurri, rostad potatis och majskolv.

Och så parkerade vi oss här och skrev ner våra höstmål för tredje året i rad enligt vår egen ritual.

Natten till söndagen vaknade jag av en mullrande åska som drog in över oss. Jag låg tyst och räknade sekunderna mellan blixtarna och dånet och tänkte på de stora ekarna utanför, men till sist kunde jag somna om.

Och morgonen därpå sken solen igen när vi åt en sista frukost innan vi packade ihop oss och stängde torpet och åkte tillbaka till Stockholm igen. I bagaget en massa kantareller, ett antal höstmål och en rejäl dos frisk luft. Efterlängtat och ovärderligt.

Den perfekta havregrynsgröten

Alldeles strax ska jag sluta att tjata om gröt, men innan dess vill jag bara dela med mig av ett recept. Jag tror nämligen att jag lyckats knäcka koden till den perfekta havregrynsgröten som är både len och fyllig, precis som den var på värdshuset i den lilla byn i Skottland där vi åt frukost en morgon.

Till 1 portion behöver du:
1 dl havregryn (Gyllenhammars fiberhavregryn är min favorit)
1 dl fet mjölk (jag brukar välja standardmjölk eller lantmjölk) + lite extra vid servering
1 dl vatten
1 nypa salt
Valfri topping (jag gillar varma bär och honung bäst)

Gör såhär:
Blanda 1 del havregryn, 1 del vatten och 1 del mjölk i en kastrull. Koka upp på medelvärme och rör hela tiden med en träslev. Jag såg på ett skotskt YouTube-klipp att man ska röra medsols om man vill mota bort djävulen ur gröten, men det gör man som man vill med. När den börjar gå ihop sig, men ännu inte är klar, kan du salta en nypa. Fortsätt att röra tills gröten tjocknat och ta sedan av den från spisen. Tillsätt ungefär två matskedar kall mjölk som du rör ut i gröten så att den får en len och något lösare konsistens. Häll upp på en tallrik och servera med dina favorittillbehör.

Istället för att servera gröten med mjölk rör jag alltså i den på slutet, vilket ger en bättre konsistens och man slipper den där stabbigheten som annars lätt kan uppstå. Det fina med detta är också att man kan äta sin varma gröt direkt utan behöva bränna sig. På toppen har jag en blandning av hallon och blåbär och en gnutta honung, men andra typer av fruktkompott och sylt passar också bra. Jag har inte testat att göra den med havremjölk än, men jag kan tänka mig att någon av varianterna som man har i kaffe med lite högre fetthalt borde fungera.

Nu är det slut på grötblogg för ett tag! Mvh Guldlock och lilla björn.

Höstens stora lista

Jag var på ett bröllop i helgen och under middagen föll samtalet in på temat höstmål. Alla tjejer i sällskapet runt bordet nickade förstående, vi började att prata om fördjupad bokläsning och ambitiös matlagning, kanske längtan efter att gå en ny kurs. Killarna däremot satt som frågetecken, flera hävdade att tanken aldrig slagit dem och jag vet inte om de är lyckligt ovetandes eller missar något stort. Det finns ju ändå något lite kittlande med att vakna upp i slutet av augusti med viljan av att bli sitt allra bästa nya jag. Inte sant? Runt bordet enades vi i alla fall om att höstens stora förebild är Snusmumriken (naturnära, mystisk, munspelande, hattbärande, icke-materiell, stillsam, kringresande). Utöver de egenskaperna kommer här några av mina planer för den kommande säsongen, med inspiration från listor av Gabriella och Flora.

3 restauranger jag vill prova i höst
Rolfs Hav (vill tillbaka och äta deras stora setmeny)
Her Name is Kim
Det japanska grillstället som ska öppna på Högalidsgatan

3 plagg jag längtar efter att bära
Svart kort sammetstopp med knäppning fram
Stor stickad tröja med färgglatt naturmotiv
Alla mina kostymer

3 saker jag tar med mig från sommaren
Mer spontanitet, mindre kontroll
Utflykter i naturen
Korsordstidningar

3 saker jag ser fram emot
Hitta drömlägenheten
Åka till Malins torp och plocka svamp
Olika kulturupplevelser

3 träningsmål jag har
Bli starkare
Bli snabbare
Träna minst tre gånger i veckan

3 vardagsrutiner jag vill införa
Skärmfri timme, helst varje dag
Äta frukost även på vardagar
Gå upp på morgonen och skriva innan jobbet (ett par gånger i veckan)

3 saker jag vill unna mig själv i höst
En ny lägenhet (vad billigt!)
En kul teknikgrej till det gemensamma boendet
Flyttstäd

3 saker jag vill köpa second hand
Svarta stövlar med högt skaft
Ett par sidenbyxor
En snygg och kul hatt/mössa

3 saker jag vill laga
Gyllene ris med citron, mynta och rostade mandlar
Havregrynsgröt med bär och honung
Bönor av olika slag

3 saker jag vill göra innan hösten är slut
Åka ut i skärgården en helg
Återuppta världens långsammaste bokklubb
Hitta ett nytt sätt att utvecklas intellektuellt

3 kulturupplevelser jag ser fram emot
Förklara allt – Nu. av Marie-Louise Ekman på Konstakademien
Midsommarnattsdröm på Kungliga Operan
Så tuktas en argbigga på Dramaten

3 böcker jag vill läsa
Jag har inte kommit ur min natt av Annie Ernaux
Övningar i mörker av Naja Marie Aidt
Mecenaterna av Johanna Hedman

3 ledord för hösten
Kvalitet
Kultur
Kreativitet
(Usch vad pretto det lät, haha.)

3 platser jag vill vara på
Långa, halvstökiga middagar med nära vänner
Ute i naturen med ordentliga kläder
Murriga ställen med träpanel

3 saker jag vill lära mig
Få ett riktigt bra löpsteg
Laga mat i tryckkokare
Ha tålamod

3 stilar jag vill ha
Väderbiten jordbrukare
Tokig kulturtant
Missförstådd poet

Simtag in i sensommaren

Jag går längs Swedenborgsgatan en måndagskväll. Det har mörknat men folk hänger sig kvar på uteserveringarna, luften är sensommarvarm. Vid ett litet runt bord utanför Bistro Süd sitter ett par och spelar backgammon. Två glas vin och en trälåda uppfälld mellan dem, de flyttar brickor med precision. Samma gata ett par dagar senare. Jag drar min rullväska efter mig, skapar smattrande ljud längs trottoaren och passerar en tjej med en svart labrador i koppel. Svansen gungar, hållningen är stolt, i munnen bär den sin mattes postpaket. Jag drar lätta andetag genom näsan när jag tar backen ned förbi Eriksdalsbadet, luften klar, himlen hög, det är tidig morgon. I den turkosblå bassängen syns två huvuden intill varandra, vitgrå frisyrer som guppar sida vid sida när de simmar raka motionslängder i takt med varandra. I ett annat vatten, en annan dag, lägger vi i kajakerna från bryggan, klyver ytan och glider fram längs Stockholms inlopp, bräckta vattendroppar på de bara benen, kraftiga paddeltag som styr mot solen. I en liten vik stannar vi till, delar på matsäcken, vädrar känslor och tankar, sedan vänder vi hemåt igen med vinden i ryggen. I lugnet efteråt tar vi ett dopp på holmen, kläderna i balanserande högar, vattnet varmare än luften, båtarnas lyktor som gula prickar runt om oss. En närvaro i luften, en ömhet i allt. En känsla att ta vara på och ljudsätta. Det här är simtag in i sensommaren.

34 kvadrat på Hallandsgatan

Hela våren och sommaren 2019 ägnade jag söndagarna åt att gå på lägenhetsvisningar. Jag hade fått veta att mitt korttidskontrakt skulle gå ut samma höst och efter sju år av heltidsjobb och sparande hade jag äntligen fått ihop summan till en kontantinsats. Nu var det dags att med darrande steg kliva in på Stockholms bostadsmarknad. Jag rörde mig runt olika delar av staden, gick på visningar i Midsommarkransen, Aspudden, Södermalm, Gamla Enskede och Fredhäll. Budade med hjärtat i i halsgropen, förlorade flera gånger och vann en, men förlorade visst ändå. Så till sist en sensommarsöndag i augusti klev jag in genom porten på Hallandsgatan. Den lite bortglömda gatan på höjden med utsikt över Skånegläntan, i Helgalundens lummiga kvarter, där jag aldrig varit innan trots att det var så nära till allt. På visningen var vi två sällskap, det var jag och en tjej i 18-årsåldern som kommit dit tillsammans med sina föräldrar. De klev rakt in med skorna på, skakade på huvudet och sa att nej här måste man göra om allt. Vad gör ni i min lägenhet? tänkte jag och gick hem och vann budgivningen.

Sedan den dagen har jag varit förälskad i mina 34 kvadrat på Södermalm. Här har jag blivit vuxen på riktigt, hunnit fylla 30 och genomleva en pandemi. Jobbat hemifrån vid köksbordet, plöjt böcker på soffan och sett norrsken utanför mitt fönster. Jag har haft fester och middagar, kompisars bebisar sovandes på sängen och hela köket fyllt av vinglas. Stått med en pensel och målat både tak, köksskåp, fönster, dörrar och väggar. Jag har gjort den här lägenheten till mitt hem och det var när jag bodde här som jag träffade någon jag ville bjuda allra, allra längst in i hjärtat. Nu närmar jag mig slutet av en era och början av en ny och visst känns det en smula vemodigt, men framför allt tacksamt och varmt. Min etta ska få bli någon annans trygga plats och jag hoppas att den som tar över kommer att trivas lika bra som jag gjort.

Så här ser det ut när man kliver rakt in i lägenheten som ligger på tredje våningen.

Och från andra hållet. Kökets väggar och tak är målade i färgen Champinjon från Alcro.

Luckorna är i färgen Solmogen, också den från Alcro, och golvet är Forbos linoleumgolv i färgerna Pumpkin Yellow och Stardust. Här inne har jag lagat många många middagar, både till mig själv och till vänner.

Bakom den här dörren gömmer sig badrummet.

Ett oväntat rymligt sådant som är relativt nyrenoverat och har egen tvättmaskin. Här har jag målat taket i en mycket noga utvald ljusblå nyans med NCS-kod S1015-R80B.

Kliver man in genom den röda dörren möts man av det stora rummet. Här finns gott om plats för matgrupp, soffa och säng.

Ingen insyn och helt fri sikt, bara en massa lummiga träd och takåsar utanför. Kikar man rakt fram skymtar man de tre kronorna på Stadshuset.

Väggarna här är målade i nyansen Sans från Jotun och sedan har jag hängt upp all konst jag älskar.

En sänghörna där jag sovit så gott, så gott.

Och plats för min lilla matgrupp som jag köpte på Bukowskis för sisådär tio år sedan.

En fiskbensparkett man kan dansa på. Och rulla ut sin yogamatta på. Och faktiskt ligga och läsa på om man är lagd åt det hållet (det är jag, jag trivs mycket bra på golvet).

Fönstret och garderobsdörren målade jag i Old Rose från Alcro. Dörrens andra sida fick bli djupt röd i färgen Poetry Red från Jotun.

Vill ni se ännu fler bilder och hela annonsen så ligger den ute på Hemnet här.

Vart det bär av härnäst återstår att se, men jag är fylld av förhoppningen om att det kommer att ordna sig, precis som det ordnade sig den där augustidagen för sex år sedan. Allt blir bra och ett nytt hem kommer att få bli vårt gemensamma hemma.

Kunskapstörsten, löparfrustrationen och de bärande vänskapsväggarna

Jag bläddrar i dagstidningen som trillat in på dörrmattan under natten. En högt uppsatt minister beklagar sig över att hon blivit citerad på ett sätt som hon tycker är missvisande. Jag har svårt att känna någon större sympati för hennes gnäll. Om man låter bli att säga idiotiska saker är sannolikheten mindre att man framstår som en idiot, mumlar jag för mig själv. Jag läser vidare om kriget och åtgärderna, fördömandet och juridiken. Det är hög tid för mig att utbilda mig inom folkrätt, tänker jag. Hur kan jag kunna så lite om det som är så intressant och viktigt. Ett par uppslag senare finns en artikel om nya upptäckter kring diabetes typ 1. Jag läser om forskarnas rön, fascineras av deras teorier och vill veta mer. Tänk om jag hade blivit läkare istället, fått chansen att lösa gåtor kring kroniska sjukdomar.

Det är augusti och jag känner igen den bekanta känslan som smyger sig på. Kunskapstörsten och bildningskomplexet, längtan efter hårda pärmar, detaljrika föreläsningar och konkret lärande. Vanligtvis har jag råkat anmäla mig till någon distanskurs med start i september. Suttit på antagning.nu under sommaren och scrollat igenom den långa listan med 7,5 poängskurser som det går att lämna in en sen anmälan till, men i år blev det inte av och nu är strävan efter kunskap här som ett brev på posten. Jag vill häpnas och fascineras, lära mig något nytt, vidga mina vyer. Kanske kommer det alltid vara så här, tänker jag och sörjer att jag aldrig ens kom i närheten av något av de gamla, anrika universiteten.

❦

Under sommaren har jag försökt att springa. Jag har knutit de asfaltsgrå löparskorna på fötterna och gett mig ut på sporadiska rundor om morgnarna. Svettats fram längs Torontos rutnät till gator, parerat Visbys kullerstenar på väg mot havet, sicksackat bland alla människor på Södermalms välbekanta stråk. Inte en enda gång har det känts särskilt bra. Efter maratonloppet i slutet av maj var det som om något tog stopp. Att springa fem kilometer var plötsligt jättejobbigt. Benen kändes sega, andningen tung, orken lyste med sin frånvaro. Jag började tvivla på min förmåga om jag någonsin kunnat springa, om jag kanske tappat allt jag byggt upp på bara några veckor. Det var en märklig känsla, en kombination av vemod och självtvivel. Jag startade ett nytt löparschema för att hitta inspirationen och motivationen, men lämnade det oavslutat efter bara två veckor.

Så igår kväll bestämde jag mig för att försöka igen på nytt. Jag sa åt mig själv att det räcker med fyra kilometer, spring bara den lilla rundan och så förbi postutlämningen på vägen hem. Strunta i klockan på armen, försöka behålla andningen genom näsan så länge det går och ta det riktigt lugnt. Det var söndagskväll och snart skymning, luften fortfarande mild och varm. I öronen valde jag det minst upptempo jag kunde tänka mig: Bo Kaspers Orkester. Jag tog Ringvägen fram, backen ner mot vattnet och efter två kilometer var det som om något plötsligt stämde igen. Det gick, jag kunde. Jag förlängde rutten längs Söder mälarstrand, lät fyra kilometer bli till åtta, drev andningen djupt ner i lungorna och det kändes skönt att äntligen vara tillbaka. Att något så enkelt kan vara så svårt, att det är så lätt att springa vilse ibland.

❦

En stilla fredag tänker jag på vänskapsrelationerna, hur de en gång var de bärande väggarna som omgav en. De fanns där så naturligt hela tiden, redo att luta sig emot. Att göra allting i grupp var det självklara sättet. Vad som skulle hända i helgen handlade om våra gemensamma planer och åtaganden, våra sommarsemestrar genomfördes i klungor, vår dialog gick åt minst fyra håll samtidigt. Sedan kom tiden och åldern och barnen och någonting förändrades. De bärande väggarna blev till möbler, enskilda föremål som måste ställas fram i ljuset, ges uppmärksamhet på ett konkret sätt. Vår vänskap är nu en tvåsitssoffa vi gemensamt behöver besluta att sätta oss i.

Jag testar att höra av mig spontant bara för att se om det går, men vet att premisserna har ändrats, så även för mig. Det är ett pusslande med kalendrar, förhandlad fritid och långa horisonter på allt. Vi hittar ett datum framåt i tiden och jag längtar efter att få luta mig mot dem igen. Tänker att det här med att bli vuxen på riktigt kanske handlar om just den där förändringen. Att vara ett separat hus. Att bygga sitt hem på egen hand med nya bärande väggar. Men vi kan väl vara en radhuslänga i så fall?