kultur – Julia Eriksson

Obegripligt och normalt i oktober

Vid ingången till kontorslandskapet jag sitter i står den här Waldersten-tavlan uppställd. Varje dag när jag går in slänger jag en blick på den och läser ”Vänta! Normala saker nu kommer vara fullständigt obegripliga snart.” som en påminnelse om alltings föränderlighet. På samma vis som det som är normalt nu en gång kommer att vara obegripligt, tänker jag att det fungerar åt andra hållet också. Allt det som nyss kändes obegripligt börjar mer och mer bli normalt och så går livet sin gilla gång mellan vanlighet och ovanlighet.

Ja till exempel blir det oktober precis som vanligt och höst under broarna. Gyllene ljus att slicka i sig som honung.

Om jag hade ett band skulle jag skriva en låt som heter Årstaviken forever för det är så det känns.

En dag kom jag på att jag ville ha en klarröd ullhalsduk till hösten och hittade en nästan direkt på Humana vid Mariatorget för 89 kronor. Det är mycket tillfredsställande att få sina små ytliga önskningar uppfyllda på det sättet.

En annan dag när tiden och temperaturen var på gränsen mellan sensommar och höst sprang jag runt sjöarna vid kontoret. Det var shortsväder och fontänen i Lötsjön fick mig att tänka på Central Park. Vad länge sedan det var jag skänkte New York en tanke, kände jag då. Hoppas att de har det bra där borta i sin storstad.

Här hade en romantisk komedi kunnat utspela sig om man hade haft en take away-kopp, mockaloafers, lång kamelfärgad kappa och en fnurra på tråden. Nu var det bara jag och mina löparskor och mitt stabila samboförhållande som sprang förbi.

Hemma går det sakta men säkert framåt på inredningsfronten. Vårt ljusgula kök har fått utsmyckningar i form av taklampa, lång vinröd trasmatta, kort linnegardin och höstfärger utanför fönstret.

Den moderna klassikern, hyllan Omar från Ikea, bor också där. Vi har även lyckats byta spishäll, ugn samt kyl- & frysskåp, det fastnade inte på bild men ni kan ju visualisera någonting mattsvart och rostfritt. Den största skillnaden är att det numera inte tar elva minuter att koka upp en liten tekanna med vatten, att ugnen går att få varmare än 220 grader och att vi slipper att stänga köksdörren om natten för att inte vakna av kylskåpets högfrekventa surrande. Värda investeringar ändå.

Kvar på listan över saker att göra i höst finns: fixa taklampor (börjar bli akut nu när det plötsligt är mörkt både morgon och kväll), måla om sovrummet (det här är det nog mest jag som vill, så jag gissar att jag får bli drivande i projektet) och slipa soffbordet (har förvisso stått på listan sedan det införskaffades 2020, men borde verkligen göras nu). På önskelistan när jag varvar auktionssiterna står: dagbädd, nattduksbord, sidobord och bokstöd.

En fredagsmorgon när jag promenerade till bankkontoret i Kungsträdgården var det helt perfekt väder. Mild och krispig höst. Veckan därpå när jag gjorde samma promenad blåste mitt paraply sönder och min trenchcoat blev dyblöt, men låt oss fokusera på den fina dagen istället.

Det var nog mest troligt årets sista barbent-dag. Tack för en lång säsong, hoppas på en tidig comeback i vår!

Här stannade jag upp och insöp känslan av att Stockholm kändes som en huvudstad i Europa. Det är ju såklart alltid det, även om det är inte så ofta jag känner så, men denna morgon med dessa vyer var känslan där. Det måste vara det lågt stående ljuset, värmen som inbjuder till att sätta sig på en uteservering med en cappuccino, flaggorna i topp, ståtliga statyer och kostymfolket på väg för att göra affärer. Flummigt, men en känsla.

Dagen därpå lämnade jag och Nawar den europeiska huvudstaden och tog tåget söderut. Jag läste Mikael Yvesands senaste bok Ha en nice dag som jag gillade mycket. Få författare har samma språkliga stringens och finess som han. Det enda minuset var att den inte hade ett uns mer handling och lite fler sidor, jag vill ju bara ha mera.

Hemma hos mina föräldrar rådde en blandad stämning som kan uppstå när man är fyra småtrötta vuxna och två lekande syskonbarn. Ett av de stora underhållningsmomenten var att stå i köksfönstret och spana efter gamla traktorer på väg till veteranplöjningen som skulle hållas i trakten. Bäst var de traktorer som hade flaggor och små plogar.

Vädret var kliande perfekt så vi gav oss ut på en promenad i trakten. Jag visade de gamla gravfälten och fornlämningarna, mumlade något om bronsåldern och pekade ut stenformationer som en gång varit oerhört viktiga. Hittade en skylt från länsstyrelsen som kunde befästa mina vaga uttalanden.

Sedan blev det vardag igen och tillbaka på Södermalms trottoarer med den röda halsduken och strumpbyxor i 20 den. Jag blev så irriterad på att mina strumpbyxor gick sönder hela tiden att jag köpte tio likadana par i ett svep för att slippa tänka på saken mer.

Egentligen skulle jag träffat en vän på kvällen men hon blev sjuk så då gav jag mig själv i uppgift att göra lite höstiga ärenden istället. Det första stoppet blev biblioteket där jag lämnade tillbaka en hög med böcker. Sedan gick jag till Söderbokhandeln och köpte genast en ny eftersom en väska utan en bok i inte är någon ordentlig väska. Valet landade på Anne Carsons Fel Norma. Strategiskt såhär i efterhand med tanke på att hon ett par dagar senare knep åt sig Nobelpriset.

Nästa stopp var teaffären på Hornsgatan där jag köpte en påse genmaicha, vilket jag varit sugen på i flera månader. Perfekt med lagom mycket smak av gammalt hö, på ett gott sätt.

På vägen hem började det att regna och sedan känns det som att det var konstant nederbörd i all evighet. Allt blev blött och den enda jag såg som tycktes uppskatta det var en liten flicka i gummistövlar och paraply som tog hoppsa-steg mellan trottoarens vattenpölar.

På lördagen hade jag ett något oklart uppdrag på agendan. I början av september släppte bandet Junior Brielle en låt med titeln Julia Erikson och nu var det dags att ta reda på vem den handlade om. Med tanke på stavningen av namnet hade jag uteslutit mig själv, men jag blev ändå nyfiken.

Som tur var hade bröderna bjudit in till en bussresa där vi fick åka runt till viktiga platser i bandets historia samtidigt som vi drack hof och förhandslyssnade på deras nya album.

Efter en stund på bussen fick jag reda på att låten handlar om en fiktiv Julia Erikson och att namnet valdes bara för att det passade så bra att sjunga på. Tänk på det ni, alla framtida låtskrivare. Jag är ändå inte onöjd med att nästan ha en egen låt och kanske är det i alla fall några som kommer att tänka på mig när de hör raden Julia Erikson is always on my mind.

Efter att vår journalistiska grävresa var över gick jag och Nawar till en bar i Gamla Stan och tog ett glas vin. Sedan åkte vi hem och åt korv med bröd och kollade på På spåret.

På den sjunde dagen regnade det fortfarande och i kalendern stod det höststädning med föreningen. Bara att ladda upp med en frukost i form av havregrynsgröt med äpple och kanel plus en kopp kaffe svart som natten.

Jag får en känsla av att jag är mycket vuxen när jag har en fylld fruktskål hemma, det känns som något tonårsföräldrar har. I min ligger det just nu röda äpplen från min vän Andreas träd, lila plommon och gröna satsumas (som smakar likadant som gula).

Efter gårdsstädningen kurade vi inomhus hela eftermiddagen innan vi tog bussen hem till våra vänner som bjöd på söndagsmiddag i form av japansk curry. Det kändes som mycket bra comfort food för årstiden.

Igår var jag på Folkoperan för att se den marockanska artisten Oum som uppträdde under Stockholm Jazz Festival. Det var en fin spelning som kändes som att omfamnas av en varm vind med det avskalade soundet och den starka sången. Jag blev både rörd och glad av att vara där.

Och ännu mer rörd och glad blev jag när IFK Norrköping sedan blev klara för Allsvenskan igen. Är det nu det vänder? Är det nu obegripliga saker blir fullständigt normala igen? Vi får hoppas.

Med kulturen som botemedel

Fem minuter innan jag ska åka in till akutmottagningen packar jag min ryggsäck. Jag tänker att det kan bli en lång dag i sjukhusets salar så jag lägger ner mobilladdare och vattenflaska, en chokladbar och ett grönt äpple. Att jag varken ska få äta eller dricka något under dagens gång vet jag inte då. Precis innan jag är på väg ner till taxin som står och väntar sträcker jag mig instinktivt efter Anne Carsons Röd självbiografi i bokhyllan. Det är en av mina absoluta favoritböcker, en rå och sorgsen historia om kärlek, en poetisk skildring av ett rött bevingat monster på väg mot sin undergång.

Inne i väntrummet är belysningen dämpad, stolarna strama, i hörnet en neutral akvarellmålning. Vi som sitter där bär våra plågor i tystnad, undviker att möta varandras blickar. Jag kommer att tänka på en skulptur i Carl Eldhs ateljémuseum. En kvinna i fosterställning som tycks ha kollapsat av sorg. Douleure d’une mère, en mors smärta. Jag letar fram en bild på den i min telefons bildgalleri. Lutar mig mot den och övar på att andas i fyrkant.

Väl liggandes på britsen i korridoren klarar jag bara av att läsa två sidor ur Carsons versroman, sedan tar smärtorna över mitt fokus och allt jag kan fästa blicken på är sprinklern i taket och tvättnedkastet snett emot. Hemma igen fortsätter jag läsningen inbäddad under mjuka filtar. Jag klamrar mig fast vid bokens pärmar och låter den utgöra tröstelitteratur.

På samma vis söker jag mig instinktivt till andra delar av kulturen när det gör som ondast. Jag låter Joni Mitchell sjunga för mig med sin förstående stämma, lyssnar på versionerna med orkesterarrangemangen för att det är de som klättrar allra längst in. Jag läser Werner Aspenström som skriver om gråtpelare och regn, Bruno K. Öijer som gestaltar tomhet och brännmärken. Lyssnar på Annika Norlin, Eldkvarn, Sara Parkman och Markus Krunegård, tar dem på orden och vaggas in bland textraderna. När den akuta sorgen har lagt sig vänder jag mig till Rilke, som så många gånger förr. Alla mina husgudar, vad vore jag utan dem nu.

Att gå vidare är att försöka förstå. Jag ställer frågor till läkarna, memorerar det korta stycke som finns på 1177 om mitt tillstånd, läser allt jag kan komma över på internets mörka hål till forum, men sedan tar kunskapen slut. Mer kontroll än så går inte att få och då återstår konsten för att på något sätt kunna begripa.

Det är början av september och tidig höst. Runt omkring mig skriver alla tjejer på sina mål, sätter visioner för terminen och drömmer högt. Själv vill jag ingenting just nu. Det är svårt att tänka framåt, men med pincettgrepp försöker jag att fånga något som är vackert. Jag funderar på om det är banalt att fästa blicken på en bukett blommor eller en mörkblå ullkjol för att må lite bättre, snubblar över Isabella Nilssons ord som sätter fingret på min tillvaro.

Godhet och skönhet är inte samma sak, och det tycker jag är jättebra. Hurså? Jo, för genom att inta estetens blick på världen tillåts jag byta ut frågan ”Lever jag ett gott liv?” till ”Lever jag livet vackert?”. Detta skifte av problemformulering har åtskilliga gånger hjälpt mig genom dagen. Tillvaron må göra hur ont som helst, men på samma sätt som det alltid går att klämma en liten klick tandkräm till ur tuben, går det alltid att klämma ut ännu en liten skönhetsupplevelse ur existensen.

Hösten blev ingenting av vad jag tänkt, men nog ska jag ta mig igenom den ändå. Med estetens blick på världen och konstnärerna vid min sida, med kulturen som ständigt botemedel. Det blir bra. Allt kommer att bli bra.

–––––––––

PS. Läste nu, tjugo minuter efter att detta blogginlägg publicerats, att Anne Carson tilldelats Nobelpriset i litteratur. Välförtjänt om något! Nu hoppas jag att hennes författarskap får möjlighet att bära fler.

En marshelg fylld av vårpirr

Hej från tåget på väg mot Borås. Det gjorde nyligen en så kraftig inbromsning att väskorna gled längs bagagehyllorna och tågföraren hann ropa ”håll i er” innan det plötsligt tog tvärstopp. Som tur var var det bara något systemfel, så vi slapp bli stående strax utanför Laxå resten av kvällen. Nog om min tågresa, nu tänkte jag berätta lite om vad jag hittade på i helgen. När jag bläddrar framåt i kalendern tycks den vara fylld av flytt, födelsedagar och festligheter, men just den här helgen var ännu oplanerad och jag bestämde mig för att göra det bästa av den.

Helgen började starkt redan på fredagen. Först med en traditionsenlig aw med kollegorna på Tropical som ligger ett stenkast från vårt kontor. Sedan mötte jag upp Nawar och vi tog oss till 800 grader slice shop som öppnat igen efter sin renovering.

Där beställde vi peperoni- och margherita-slices, varsitt glas lätt rödvin och en portion tiramisu som flöt ut över tallriken. Den perfekta måltiden. Jag sa om vi gifter oss så vill jag ha det här på menyn.

På lördagen vaknade jag pigg och stackars N med förkylning. Jag lagade en vitaminrik frukost till oss och bestämde mig sedan för att ge mig ut på äventyr.

Ur en av lådorna under sängen rotade jag fram min gröna läderkappa som legat nedtryckt där sedan november. Det var strålande sol och femton grader varmt, så under stora delar av dagen gick jag runt och bar den på armen.

Jag tog tunnelbanan till Ropsten, därefter bussen till Lidingö och kom sedan fram till Millesgården. Där löste jag biljett och gick ut till skulpturparken och strosade runt bland tallar och avbildade gudar. Jag erbjöd mig att ta kort på ett kompisgäng med glada kvinnor och kände samhörighet med en tant som satt på en bänk och blundade mot solen.

I Annes hus var det dukat med starka färger i matsalen. Jag blev inspirerad av att alla tavlorna hade matmotiv, kul ju! Blev sugen på att göra något liknande i vårt nya kök, jag har redan två tavlor med matstilleben i min samling så det är ju en god start.

Jag tyckte också att det var inspirerande med en liten matta under skrivbordsstolen. Risken är väl bara att den korvar sig varje gång man skjuter ut eller in stolen, men det får man kanske ta.

I utställningen bland Carl Milles gipsfigurer hängde verk av Diana Orving. Så fint med det mjuka och böljande i kontrast till det hårda och skulpturala. De spröda verken fick mig att tänka på torkade löv eller ömsat skinn som blivit kvar, en markör av tiden som stannat upp.

Jag stod här länge och tittade på ljuset som slog in genom fönstret, en liten känsla av Medelhavet vid Värtahamnens inlopp.

Dagen bjöd på vårpirr i alla vrår. Det spritter i buskar och grenar och jag får spring i benen, en synkroniserad växtvärk.

När jag tittat färdigt på utställningen gjorde jag som tanten jag sett tidigare. Jag satte mig på en bänk i solen och läste de sista sidorna i boken jag burit med mig i väskan. Den var innehållsmässigt bra och gripande, men jag saknade ett sista uns av finess i språket, kanske var det översättningens fel? Det var i alla fall en väldigt trevlig plats att läsa på.

I en rabatt hittade jag de här små snöklockorna som kanske var den finaste lilla växt jag sett. Så perfekta och gulliga, som tagna ur en tecknad film. En ny favoritblomma!

Jag avslutade mitt besök med att kolla på Aalto-utställningen och hittade ett hörn jag ville flytta rakt in i. Sedan tog jag mig till Myrorna i Ropsten och kikade runt på alla tre våningarna men gick tomhänt därifrån.

Efter en stödkorv handlade jag mat och åkte hem för att laga middag. Sedan gick vi på bio och såg Project Hail Mary, vilket kanske inte var min starkaste filmupplevelse, men en lättsam och humoristisk sådan i alla fall.

På söndagen mötte jag upp Malin på Baggio kaffebar strax innan tio. Vi drack kaffe, jag åt en god baguette och så uppdaterade vi varandra om läget.

Sedan bestämde jag mig för att ta en söndagstur. Det blev 10 kilometer runt Södermalm och shortspremiär, också en känsla av vårpirr även om benen är bleka som två vaniljpinnar just nu.

På vägen hem handlade jag snabb energipåfyllning i form av havregryn och banan som fick bli till en skål gröt tillsammans med jordnötssmör.

På eftermiddagen hade vi tvättid vilket alltid blir lite trevligare med vår tradition. När vi kastat in det första lasset tvätt kilar vi direkt runt hörnet till Dello Sport och tar en kaffe eller som i detta fall till The Old Brewer för en alkoholfri öl. Lagom till att den är urdrucken kan man sedan kasta in omgång två i maskinerna.

Resten av kvällen ägnade vi åt klassisk söndagsadmin som bokande av flyttbil, ifyllande av blanketter och, för min del, packande till Borås. Nu rullar tåget i sakta mak från Herrljunga och det här inlägget har nått sitt slut, precis så som helgen gjorde. Men jag hoppas på fler soliga helger fyllda av kultur och gott sällskap framöver!

Två helger i februari

Mina vardagar känns ganska ospännande just nu eftersom merparten av dem tillbringas i ett lysrörsbelyst kontorslandskap, men på helgerna händer det desto mer roliga saker. Låt mig därför ge en tillbakablick till de två senaste helgerna i februari, direkt från min kamerarulle.

Vi tjuvstartar med förra torsdagen då jag och mitt närmaste team på jobbet gick till restaurangen Nook för att äta middag och tacka av vår kollega Andrea. Godast var ostronen med tiger milk, blodapelsinsorbeten och pilgrimsmusslan, men tyvärr blev jag inte riktigt lika hänförd som tidigare då jag besökt dem. Kanske var det en dålig dag bara. Tur att sällskapet var perfekt i alla fall!

På fredagen drog jag på kulturkostymen för efter jobbet vankades det teater.

Jag, Nasim och Andrea gick till Dramaten för att se Das Kapital. Nu kommer den andra småkritiska recensionen i följd här, men jag tyckte att föreställningen var lite under förväntan. Det känns som om det fanns en större potential hos skådespelarna och att man hade kunnat ta ut svängarna mer i manus, nu blev det mesta lite väl tydligt. Jag känner mig kluven, för till viss del tycker jag att det är jättebra att fler går på föreställningar och stöttar kulturen, men ibland blir det i min smak lite väl kommersiellt och publikanpassat i vissa uppsättningar på de större scenerna. Så tuktas en argbigga var också alldeles för glättig och sociala medie-tillvänd i min mening. När jag ser scenkonst vill jag gärna att den är lite utmanande och erbjuder någon form av intellektuellt tuggmotstånd. Kanske får nästa besök bli på någon av de smalare scenerna?

Förra lördagen var det alla hjärtans dag. Jag inledde dagen med att gå till gymmet och springa samtidigt som jag kollade på damernas stafett i längdskidor. Höll på att trilla av löpbandet av förskräckelse när jag såg Ebbas vurpa, men det ordnade ju upp sig bra efter omständigheterna. Sedan tog Nawar och jag en sväng på Söder, kollade i färgbutiken och på Herr Judits, tog en kaffe på Café och spelade dart på gamla Marie Laveau som bytt namn till Troll och blivit sportbar.

På kvällen öppnade vi en flaska champagne och åt godis, sedan lagade vi ett långkok som fick bli tacos. En väldigt mysig och inte jättetraditionell alla hjärtans dag.

På söndagen vaknade vi till sol, sol, sol. Finns det något bättre än den spirande känslan av att ljuset är på väg tillbaka? Jag förstår att alla inte känner likadant, men inom mig pirrar det i alla fall!

Kaffe, tidning och OS – en perfekt start på dagen! Varsågoda att beundra vår temporära tv-lösning på en stol förresten. Den lär nog dessvärre vara kvar tills vi flyttar…

Efter en lugn start på dagen gav vi oss iväg för att sällskapa på en husvisning. Mäklaren beskrev huset som att det var i 95 procent renoveringsbehov, vilket nog stämde väl, de 5 procenten som faktiskt var okej var en diskmaskin och en värmepanna. På vägen hem till Hornstull igen promenerade jag förbi några snygga, grafiska fönster och sedan var det slut på bilder från den helgen.

Som tur var gick veckan snabbt och det blev fredag igen. Solen strålade när jag promenerade till jobbet längs Skeppsbron.

Svanarna var på plats och hade morgonmöte.

Utanför bankens lokaler hänger dessa lyktor som jag länge tänkt på som några muskulösa tomtar, men som efter lite djupare efterforskning visade sig vara kobolder. Det är ett slags underjordiska väsen från tysk mytologi som förknippas med gruvdrift, vilket känns logiskt med tanke på att huset tidigare tillhört Jernkontoret. Dagens Stockholmstrivia.

Jag hade sparat en bild på en fin färgkombination som jag inspirerades av på morgonen när jag klädde på mig. Ljusblå kjol i ull, rosa skjorta och klarröd polo.

Efter jobbdagens slut gick jag i ovan nämnda outfit till Vasateatern för att lyssna på Jens Lekman.

Han spelade låtar från sitt senaste album Songs for Other People’s Weddings som också blivit en roman. På scenen fanns även en tvåhövdad basist (kavajen med dockan åkte dock av efter en stund) och den ljuvligt excentriska tourmanagern läste stycken högt ur boken.

Jag tyckte mycket om upplägget på konserten med en första del som var tematisk kring albumet och så en andra del fylld av alla tidigare hits. Stort plus också för Vasateatern som är en väldigt trevlig konsertlokal, lagom intim och fin.

Efter konserten köpte vi varsin T-shirt och sedan åkte vi till hotell Mornington där jag bokat in oss på staycation.

Efter en god natts sömn och en stor hotellfrukost låg vi i sängen i morgonrock och kollade på OS. Det utgör tydligen en stor del av mina februarihelger inser jag, men kanske är det just det som är min typ av vintersport: sådan som andra utför. Tur att mästerskapen är slut nu så att det blir bättring…

Eller ja, nu börjar ju fotbollssäsongen så nog finns det mer sport att se. Efter att vi checkat ut och tagit en liten sväng på stan åkte vi hem och tittade på IFK Norrköpings premiär i Svenska cupen och lagade fried rice.

Sedan gick vi till Volta på 30-årsfest för vår kompis Frida. Kul!

I morse var vi uppe och tvättade och gissa vad? Kollade på OS såklart. Det var svårt att inte bli rörd över Ebbas revansch i femmilen.

När tvätten var klar traskade jag ut i solen och över Västerbron, hela vägen till DN-skrapan där jag mötte upp min kompis Isabella.

Där tog vi hissen allra högst upp till Oscar Anderssons utställning Tower of Now som visades över helgen.

Sedan promenerade vi tillbaka över Västerbron. Planen var att fika semlor på Svedjan men det var en enorm kö utanför så vi gick till Mellqvist istället och diskuterade performativt leverne, ungdomstrender och ost, bland mycket annat.

Lagom till att solen började gå ner gick jag hem rundade av februarihelgen med en adminkväll där det bokades påskbiljetter till Gotland, betalades räkningar och togs in offerter på golvslip.

Nu väntar en ny vecka och i Stockholm tycks det vara sportlovsvecka. För mig blir det inget lov tyvärr, men med största sannolikhet lite sport i alla fall. Vi hörs!

Höstens stora lista

Jag var på ett bröllop i helgen och under middagen föll samtalet in på temat höstmål. Alla tjejer i sällskapet runt bordet nickade förstående, vi började att prata om fördjupad bokläsning och ambitiös matlagning, kanske längtan efter att gå en ny kurs. Killarna däremot satt som frågetecken, flera hävdade att tanken aldrig slagit dem och jag vet inte om de är lyckligt ovetandes eller missar något stort. Det finns ju ändå något lite kittlande med att vakna upp i slutet av augusti med viljan av att bli sitt allra bästa nya jag. Inte sant? Runt bordet enades vi i alla fall om att höstens stora förebild är Snusmumriken (naturnära, mystisk, munspelande, hattbärande, icke-materiell, stillsam, kringresande). Utöver de egenskaperna kommer här några av mina planer för den kommande säsongen, med inspiration från listor av Gabriella och Flora.

3 restauranger jag vill prova i höst
Rolfs Hav (vill tillbaka och äta deras stora setmeny)
Her Name is Kim
Det japanska grillstället som ska öppna på Högalidsgatan

3 plagg jag längtar efter att bära
Svart kort sammetstopp med knäppning fram
Stor stickad tröja med färgglatt naturmotiv
Alla mina kostymer

3 saker jag tar med mig från sommaren
Mer spontanitet, mindre kontroll
Utflykter i naturen
Korsordstidningar

3 saker jag ser fram emot
Hitta drömlägenheten
Åka till Malins torp och plocka svamp
Olika kulturupplevelser

3 träningsmål jag har
Bli starkare
Bli snabbare
Träna minst tre gånger i veckan

3 vardagsrutiner jag vill införa
Skärmfri timme, helst varje dag
Äta frukost även på vardagar
Gå upp på morgonen och skriva innan jobbet (ett par gånger i veckan)

3 saker jag vill unna mig själv i höst
En ny lägenhet (vad billigt!)
En kul teknikgrej till det gemensamma boendet
Flyttstäd

3 saker jag vill köpa second hand
Svarta stövlar med högt skaft
Ett par sidenbyxor
En snygg och kul hatt/mössa

3 saker jag vill laga
Gyllene ris med citron, mynta och rostade mandlar
Havregrynsgröt med bär och honung
Bönor av olika slag

3 saker jag vill göra innan hösten är slut
Åka ut i skärgården en helg
Återuppta världens långsammaste bokklubb
Hitta ett nytt sätt att utvecklas intellektuellt

3 kulturupplevelser jag ser fram emot
Förklara allt – Nu. av Marie-Louise Ekman på Konstakademien
Midsommarnattsdröm på Kungliga Operan
Så tuktas en argbigga på Dramaten

3 böcker jag vill läsa
Jag har inte kommit ur min natt av Annie Ernaux
Övningar i mörker av Naja Marie Aidt
Mecenaterna av Johanna Hedman

3 ledord för hösten
Kvalitet
Kultur
Kreativitet
(Usch vad pretto det lät, haha.)

3 platser jag vill vara på
Långa, halvstökiga middagar med nära vänner
Ute i naturen med ordentliga kläder
Murriga ställen med träpanel

3 saker jag vill lära mig
Få ett riktigt bra löpsteg
Laga mat i tryckkokare
Ha tålamod

3 stilar jag vill ha
Väderbiten jordbrukare
Tokig kulturtant
Missförstådd poet

Den enda gula kvadraten i ett hus av släckta rutor

Det var en tisdagskväll och vi stod i gatukorsningen utanför teatern, människor som sett samma konsert ringlade sakta ut, jag hälsade på två, sedan tre till och så ett par andra, det var känslan av att alla var där, alla hade sett samma sak och nu hade vi brutit upp och gjort oss redo att säga hejdå, försökt flera gånger men det tycktes som om munnarna bara gick, det fanns hela tiden mer att säga och musiken och textraderna vi nyss upplevt hade bosatt sig i bröstkorgen, det var något de ville tala om, en känsla att bevara och hålla fast i, kulturen som en motreaktion och en stöttepelare, ett tvärtom i ett frivilligt blundande love is blind-samhälle, i en tid där så mycket är så dumt, hej smalnorm våldsbrott köpkraft gala jag blir galen och under den djupblå himlen gjorde vi ett nytt försök att ta farväl, skiljas åt varsina håll, den sträckta skrapan framför mig och jag tänkte att höga byggnader och stora städer ovanifrån säger mig så lite, inget med en skybar berör mig, håll mig på marken och låt mig sväva i tanken och väl hemma så drabbades jag av nattens förbannelse, den som säger att sömnen är en tråkig parentes man kan strunta i så jag lät bli, stannade uppe och gled omkring i trivseln som uppstår i sovande kvarter, att vara den enda gula kvadraten i ett hus av släckta rutor, smyga fram på parketten och vattna blommorna läsa tidningarna skrubba fogarna vika tröjorna bada fötterna på en tid att ångra dagen därpå, men det var då och nu är nu och jag har alltid varit en nattuggla säger jag och du tittar på mig och säger att du förstår precis, att nätterna drabbar dig också och jag ber om ursäkt på förhand för mitt dåliga inflytande, en annan gång ska jag bli en morgonmänniska och tv-tittare, en sådan som sätter punkt både i texter och för dagen och jag tänker på hon som blev tipsad om min blogg och skrev att hon läst men inte fattade grejen alls tyvärr och är inte det en komplimang va att i dagens välpaketerade tidsanda vara helt obegriplig, jo jag blev glad måste jag erkänna och visst förstår jag att det gör mig pretentiös och förmer men stäm mig då, gärna i g-moll (förlåt) jag vill bara att det ska vara något mer något annat något som sticker ut och känns, kanske inte tusen nålar men i alla fall fem, okej jag kan sluta när jag vill men ett litet tag blir jag kvar, måste lyckas greppa aprilkylan förstå varför våren dröjer, kanske behöver jag hänge mig fullt och totalt låta den svala lyften fylla lungorna till ljudet av helikoptern ovanför, surr surr surr som sorlet utanför salongen den där tisdagskvällen ni vet.

Sånt som hände i december

Bloggveckan kom av sig helt när det blev sjukstuga här inne, jag är ledsen för det. Men i brist på nutidskul tänkte jag att vi skulle kika på några höjdpunkter bland sådant som hände i december.

Den första december hade jag och Emelie, även kända som sällskapet Sillens vänner, bokat julbord på Gamla Riksarkivet. Bokningen gjorde vi i somras när vi satt på en restaurang på Öland och då kändes det evighetslångt fram, men vips så var det dags.

Vi hade bord uppe på en av balkongerna och jobbade oss upp och ner sju gånger som man ju bör. Trots mängder av god mat var vi båda överens om att silltallriken ändå är den allra bästa, följt av laxen. Få saker slår det.

Deras stora godisrum med karameller längs hela väggarna och lakritsrem på rulle var dock också en höjdpunkt, även om jag vid det laget var lite för mätt för att kunna plocka på mig allt jag önskade.

Efter julbordet mötte jag upp ett gäng kompisar som höll på att starta den nya årliga traditionen julkaraoke, vilket jag såklart inte ville missa. Så vi åkte till Moyagi och skrålade Fairytale of New York och andra klassiker.

En adventssöndag tog jag och Malin en långpromenad längs söder och sedan styrde vi siktet mot Pub Duvan där jag hade bokat bord.

På söndagar serverar de nämligen Sunday roast vilket vi gärna ville äta. Det var mycket, mycket gott och perfekt en dag som denna.

En måndagskväll var jag hemma hos Anna på middag och efter vi ätit upp bakade vi pepparkakor tillsammans. Granar, stjärnor och labradorer som fick roqueforttäcken.

På Luciamorgonen gick jag upp extra tidigt och promenerade till Storkyrkan för att se luciafirandet med elever från Adolf Fredriks musikklasser. En väldigt mysig tradition som jag gjort nästan varje år sedan jag flyttade till Stockholm.

Senare på kvällen var jag på KB och drack vin och lyssnade på juljazz, vilket också var mycket trevligt.

Förra fredagen hoppade jag på tåget mot halmbockens huvudstad, nämligen Gävle. Där bor min vän Madde och hon hade bjudit in vårt universitetsgäng för att hänga hemma hos henne och gå på konsert med Deportees. Jag brukar alltid vidhålla att de är Sveriges bästa liveband och är nog beredd att stå fast vid det.

Dagen därpå åt vi en långsam frukost samtidigt som solen gick upp utanför fönstret och så åkte vi ut mot havet. Där hade vi hyrt en bastu som vi eldade och satt och pratade i under flera timmar.

Efter helgen i Gävle stod det mer kultur på schemat, nämligen baletten Svansjön på Cirkus. En riktig klassiker som det känns som att man ska ha sett någon gång i livet. Jag blev dock lite besviken på att den här uppsättningen inte hade riktig orkester utan förinspelad musik, men i övrigt var det väldigt fint.

Sista stoppet på decembers alla utsvävningar blev min och Malins lilla tradition Skaljul som vi firar strax före julafton. Den här gången gick vi till Wasahof och åt räkor, ostron och havskräftor. Sedan spelade en gammal gymnasiekompis på Scalateatern så då gick vi dit och det var det sista roliga jag gjorde innan jag blev sjuk. Nästan så att jag förtjänar lite tvångsvila nu när man ser allting så här i ett svep. En kul december blev det i alla fall med mycket god mat, kompisar och kultur!

Höstens filosofi: W.W.LEH.D?

Jag såg att Flora skrivit om konceptet romcom-vinter, vilket jag tycker låter som en underbar idé. Själv vill jag befinna mig i senhöstens vagga under några veckor till, men det hindrar mig inte från att också ha ett tema. För några veckor sedan kom jag fram till min höstfilosofi och den känns så självklar att den förmodligen får följa med en bit in i vinterns mörka månader också. Jag frågar mig bara helt enkelt What would Luke Edward Hall do?

Många känner kanske redan till Luke Edward Hall, men om inte så är han en brittisk konstnär, designer och skribent som bor i Cotswolds tillsammans med sin make Duncan Campbell och deras två hundar. Han är kanske mest känd för sin färgstarka, eklektiska stil och sin brittiska wittiness. Det jag gillar med honom är att han verkar vara otrolig på att se skönheten i allting runt omkring sig, att han inte tycks bry sig så mycket om trender eller att lägga upp den perfekta bilden och att han skapar på många olika sätt. Är det något min november kan behöva så är det kreativitet, oängslighet, natur och vackra saker.

För att bli mer konkret så är det här några saker som jag skrivit upp på min What would Luke Edward Hall do?-lista.

• Vandra i naturen. Helst med en hund, men om inte så gärna med en vän.
• Binda en enorm bukett, varför inte en av stora kvistar med vissnande löv?
• Bjuda över sina vänner på drink.
• Tänka färgstarkt – i kläder, inredning och stil.
• Intressera sig för antiken och grekisk mytologi.
• Äta Sunday roast. Antingen laga själv eller gå till Pub Duvan.
• Läsa poesi. Gärna äldre samlingar i tummade exemplar.
• Bära inneskor, skjorta och stickat.
• Titta på skulpturer och annan konst.
• Måla något – en tavla, en vägg eller en möbel.
• Besöka en gammal biograf.
• Skriva en handskriven inbjudan, ett placeringskort eller ett brev.
• Fotografera analogt.
• Spela kort eller brädspel.
• Gå på en konsert eller pjäs, helst något som ens vänner är med och sätter upp.
• Lyssna på orgelmusik.
• Dricka te och äta små mackor.

Hur trevligt? Jättetrevligt tänker jag. På väg hem från jobbet idag ska jag gå förbi SF-butiken och köpa ett spel och sedan vidare till biblioteket för att plocka upp en diktsamling jag reserverat. I morgon ska jag gå upp tidigt och åka till havet. Jag måste bara komma ihåg att packa tofflorna och kameran. Trevlig november-helg på er!

Novembers djupa andetag

Kalendern visar november. Årets elfte månad, den långa och gråa, men också det djupa andetaget innan. Före högtider och glitter, decembers hysteri. Novent! ropar vissa och dekorerar hemmen vackert. Vinterpynt! hojtar andra och plockar in kvistar. Själv känner jag ett behagligt lugn som kanske förvånar mig allra mest. Jag, om någon, som brukar ha tråkigt och inte drar mig för att klaga över novembers gråhet, finner mig plötsligt i att vilja ha höst ett tag till. Nu känns den ändå okej. Faktiskt riktigt trivsam. Festligheter och vinter kommer tids nog, låt mig lunka på lite med helt vanlig höst här så länge.

En fördel med det stilla, gråa är det ännu inte blivit för kallt för att ses på bryggan på onsdagsmorgnarna för ett dopp. Kylan biter förvisso hårdare och stunden i vattnet blir kortare, men ruset efteråt finns fortfarande där. När kroppen skjutsar runt blodet och det liksom pirrar i bröstkorgen av energi och extas.

Och efter ruset den fina pratstunden på bänken när vi fått på oss alla lager av kläder och skruvat locken av termosarna. Om livet, jobbet och kärleken. Döden, vardagen och resorna. Det är något med att mötas på morgonen, när tankarna fortfarande är rena och sköra.

En packad ryggsäck, skaljacka och fingervantar. Vi möts upp på söndagsförmiddagen och åker ut till ett av naturreservaten. Vandrar en elva kilometer lång slinga genom skog och längs med hav. Fyller papperspåsar med trattkantareller, kanske att det var säsongens sista?

Stannar till på den högsta utkiksplatsen för lunch. Äter tunnbrödsmackor till förrätt, lagar dumplings på stormköket och avslutar med chokladbollar. Varm choklad och te innan vi fyller benen med fler steg och ögonen med nya vyer.

Bjuder in vänner på middag och bestämmer mig för att servera potatisgratäng. Inte bara, men nästan. Lagar en stor form med gräddkokt potatis och västerbottensost. Ställer fram misostekt svamp och svartkål till. En sallad med honungsstekta päron, gröna blad, dijondressing, fikon och krutonger. Gott så.

Springer i regnet, sitter på café och skriver, spelar Bach fastän det inte låter särskilt bra. Sådana saker kan man också göra med sin tid. Eller möta upp kompisar på en bar och fira att någon fyllt år. Mangla örngotten i tvättstugan så att man ska sova riktigt gott. Skriva ett långt jag tänkte på dig, hur har du det?-meddelande till någon.

Tar på mig en klänning över en tunnstickad tröja och åker för att träffa den minsta och yngsta jag känner just nu. Fascineras över tår och ger bort exemplar av böckerna jag själv älskade som barn.

Går till kyrkan och balanserar någonstans mellan hopp och förtvivlan. Ser alla ljusen på allhelgonadagen och lyssnar på J.J. Fux kejsarrequiem. Blir inbjuden på middag efteråt. Vi klämmer ihop oss vid bordet i köket, grytan i mitten och en ny samling människor runt om.

Bygger travar intill sängkanten och läser bok efter bok. Vänder blad och försvinner in i berättelser. Några sidor på pendeltåget om morgnarna, en fokuserad stund på kvällen i soffan, ett kapitel i sängen innan lampan släcks.

Ses för fika en söndagseftermiddag. Budapestbakelse och bryggkaffe på konditori, precis som om tiden stått still. Petar bort mandarinklyftorna och diskuterar konserverad frukt. Kanske att man skulle göra lite inkokta päron i ingefärslag?

Tar på nya ullstrumpor i loafers och beger mig ut på långpromenad. Handlar formfranska och levain att stoppa i frysen, skaffar flera par svarta strumpbyxor utan hål på tårna och fyller underklädeslådan.

Tittar på konst utan att gå in på museum. Vad är väl en gråmulen himmel när Niki de Saint Phalles skulpturer finns?

November ändå. Visset och vackert, gråmulet och dämpat. En tid för vila, reflektion och djupa andetag.

Den olidliga och eftersträvansvärda tristessen

Jag har tråkigt, tänker jag. Kalendern tycks ha gapande hål den här veckan, kroppen längtar efter semester. Jag vill inspireras, vara ledig, se något nytt. Men bolånen ska ju amorteras och semesterdagarna räcker knappt till julveckan. Jag förstår inte hur alla andra gör, förstår bara att det inte är synd om mig, att jag får göra det bästa av det jag har, tråkig stabil ekonomisk vardag är ändå allt som vissa drömmer om just nu.

Jag tänker på när jag var nitton och nyligen hade flyttat hemifrån. Bodde i den lilla ettan på Smedjegatan i Norrköping och gick på universitetet. Via ett studenterbjudande hade jag tecknat en helgprenumeration på DN och tidigt varje lördag dunsade tidningen ner på min dörrmatta. Jag läste den vid frukostbordet bland kaffekoppar, hallonsmoothie och amerikanska pannkakor, så som alla bloggares frukostbord såg ut under tidigt 10-tal. Med hungrig blick bläddrade jag genom sidorna och en av mina favoritsektioner var DN på stan. Jag minns hur jag scannade över allt som tycktes hända, allt som skedde där men inte här, tänkte en dag ska jag vara en del av det, då kommer det att vara omöjligt att ha tråkigt.

Fjorton år senare läser jag DN igen och fastnar för en artikel om hur människan är på väg att bli dummare och mindre kreativ. En av farorna tycks vara att vi inte har tråkigt längre. I jakt på snabba sätt att döva tristessen plockar vi upp våra telefoner och matar oss med nytt nytt nytt, men hjärnan behöver ha tråkigt ibland för att komma på idéer. Jag läser, skräms och känner igen mig. Jag vet själv att några av de få ställena där jag faktiskt brukar få idéer är i duschen och vid disken. Två ställen där jag inte har tillgång till min telefon, där tankarna får vandra helt fritt.

Jag tänker på veckans kalender med gapande hål, på nittonåriga Julia som drömde om Stockholms kulturutbud, på instinkten efter att döva allting med mera scrollande. Så bestämmer jag mig för att inte hänfalla åt det enkla och tomma utan att försöka mota tristessen och främja kreativiteten med andra medel. En långpromenad där hörlurarna får ligga kvar i väskan. Ett museibesök själv en kväll efter jobbet. En stilla skrivsession helt för hand. Ett event som jag bläddrat fram i DNs kalendarium. En lässtund på en noga utvald plats. Det värsta som kan hända är väl att det blir tråkigt, och blir det tillräckligt tråkigt så kommer jag kanske också på något.