Fem minuter innan jag ska åka in till akutmottagningen packar jag min ryggsäck. Jag tänker att det kan bli en lång dag i sjukhusets salar så jag lägger ner mobilladdare och vattenflaska, en chokladbar och ett grönt äpple. Att jag varken ska få äta eller dricka något under dagens gång vet jag inte då. Precis innan jag är på väg ner till taxin som står och väntar sträcker jag mig instinktivt efter Anne Carsons Röd självbiografi i bokhyllan. Det är en av mina absoluta favoritböcker, en rå och sorgsen historia om kärlek, en poetisk skildring av ett rött bevingat monster på väg mot sin undergång.
Inne i väntrummet är belysningen dämpad, stolarna strama, i hörnet en neutral akvarellmålning. Vi som sitter där bär våra plågor i tystnad, undviker att möta varandras blickar. Jag kommer att tänka på en skulptur i Carl Eldhs ateljémuseum. En kvinna i fosterställning som tycks ha kollapsat av sorg. Douleure d’une mère, en mors smärta. Jag letar fram en bild på den i min telefons bildgalleri. Lutar mig mot den och övar på att andas i fyrkant.
Väl liggandes på britsen i korridoren klarar jag bara av att läsa två sidor ur Carsons versroman, sedan tar smärtorna över mitt fokus och allt jag kan fästa blicken på är sprinklern i taket och tvättnedkastet snett emot. Hemma igen fortsätter jag läsningen inbäddad under mjuka filtar. Jag klamrar mig fast vid bokens pärmar och låter den utgöra tröstelitteratur.
På samma vis söker jag mig instinktivt till andra delar av kulturen när det gör som ondast. Jag låter Joni Mitchell sjunga för mig med sin förstående stämma, lyssnar på versionerna med orkesterarrangemangen för att det är de som klättrar allra längst in. Jag läser Werner Aspenström som skriver om gråtpelare och regn, Bruno K. Öijer som gestaltar tomhet och brännmärken. Lyssnar på Annika Norlin, Eldkvarn, Sara Parkman och Markus Krunegård, tar dem på orden och vaggas in bland textraderna. När den akuta sorgen har lagt sig vänder jag mig till Rilke, som så många gånger förr. Alla mina husgudar, vad vore jag utan dem nu.
Att gå vidare är att försöka förstå. Jag ställer frågor till läkarna, memorerar det korta stycke som finns på 1177 om mitt tillstånd, läser allt jag kan komma över på internets mörka hål till forum, men sedan tar kunskapen slut. Mer kontroll än så går inte att få och då återstår konsten för att på något sätt kunna begripa.
Det är början av september och tidig höst. Runt omkring mig skriver alla tjejer på sina mål, sätter visioner för terminen och drömmer högt. Själv vill jag ingenting just nu. Det är svårt att tänka framåt, men med pincettgrepp försöker jag att fånga något som är vackert. Jag funderar på om det är banalt att fästa blicken på en bukett blommor eller en mörkblå ullkjol för att må lite bättre, snubblar över Isabella Nilssons ord som sätter fingret på min tillvaro.
Godhet och skönhet är inte samma sak, och det tycker jag är jättebra. Hurså? Jo, för genom att inta estetens blick på världen tillåts jag byta ut frågan ”Lever jag ett gott liv?” till ”Lever jag livet vackert?”. Detta skifte av problemformulering har åtskilliga gånger hjälpt mig genom dagen. Tillvaron må göra hur ont som helst, men på samma sätt som det alltid går att klämma en liten klick tandkräm till ur tuben, går det alltid att klämma ut ännu en liten skönhetsupplevelse ur existensen.
Hösten blev ingenting av vad jag tänkt, men nog ska jag ta mig igenom den ändå. Med estetens blick på världen och konstnärerna vid min sida, med kulturen som ständigt botemedel. Det blir bra. Allt kommer att bli bra.
–––––––––
PS. Läste nu, tjugo minuter efter att detta blogginlägg publicerats, att Anne Carson tilldelats Nobelpriset i litteratur. Välförtjänt om något! Nu hoppas jag att hennes författarskap får möjlighet att bära fler.
Etikettarkiv: anne carson
Sju fina saker just nu
Hej i februarikylan! Jag ville bara kika in och dela med mig av sju fina saker som gör mig glad just nu.
I söndags tog jag en långpromenad till Myrorna i Ropsten. Solen sken och när jag gick någonstans mellan Stadion och Lill-Jansskogen ringde plötsligt en vän jag inte pratat med på länge. Väl framme tog jag en korg och strosade runt bland alla hyllorna i sakta mak. Jag samlade på mig en liten glasskål, ett ljusblått kuddfodral och en rosa kruka, sedan hittade jag den här väskan. En gissningsvis hemvävd historia i kleinblått, orange och svart som förde mina tankar till Marni Market och deras väskor, men till en bråkdel av priset. Jag ser fram emot att bära den i vår.
I ett bra tag har jag varit på jakt efter den helt slutsålda boken Röd självbiografi av Anne Carson som jag känt ett starkt behov efter att få äga. Med vissa böcker är det bara så, deras ord vill man ha inom nära räckhåll. Så en morgon förra veckan fick jag ett mail om att en av mina bevakningar på Bokbörsen fått en träff. Jag höll tummarna och klickade mitt snabbaste på länken och där var den! Långt ifrån billig, men det var sekundärt. Nu är den min.
Min favoritpodd Månens sällskap har tyvärr lagt ner, men så fick jag nys om att Eric Schüldt gör en ny podd i samarbete med föreningen Valv. I det första (och hittills enda) avsnittet träffar han Johannes Anyuru och de har ett väldigt fint samtal om andlighet, skrivande och att bli fri från sitt ego. Jag kan rekommendera att lyssna och ser fram emot att höra mer.
Under hela vintern har min stora paraplyaralia mått uselt och jag har stressat sett på hur den tappat något av sina tunga gröna blad i princip varje dag. Jag har vattnat mer och jag har vattnat mindre och jag har konstaterat att det nog är torr, elementvarm luft och brist på solljus som är den stora boven. Bara att vänta helt enkelt. Men så här om dagen när jag gick runt och vattnade så såg jag att ett nytt litet ljusgrönt blad var på gång. Den är på väg tillbaka, vi likaså.
Där jag växte upp i trakterna utanför Norrköping var vecka 8 alltid sportlovsvecka och det sitter liksom rotat i huvudet (även om jag fått lära mig att i Stockholm har man lov vecka 9). Inte för att jag har något lov nu för tiden, nej det är jobb som vanligt som gäller, men jag har ändå lite sporttema på min vecka och försöker hitta på någon träningsrelaterad sak varje dag. I måndags körde jag lite styrketräning och så testade jag TikTok-trenden 12-5-30 (löpbandet på 12 % lutning, 5 km/h, i 30 minuter) vilket var lite för seg och tråkig träning för min smak. I tisdags sprang jag milen och i onsdags körde jag ett pass hemma med fokus på styrka i höfter och säte. Resten av veckan tänkte jag träna yoga, meditation, intervallträning och ta en långpromenad i naturen.
I tisdags var det bokrea och jag klämde mig in på Söderbokhandeln efter jobbet för att kika runt i deras sortiment. Mycket av det jag planerat att köpa var redan slut, men jag kom i alla fall hem med Axel Winqvist senaste diktsamling Den sista människans leende som jag gillar mycket. Lyckades ni få tag på något ni ville ha?
När jag var på Myrorna hittade jag också ett kuddfodral i lite grövre tyg och en påse med blandade trådar. Perfekt, ett helt pysselkit för 49 kronor, tänkte jag. En del av min plan för 2023 var ju nämligen att börja brodera och den här kudden får bli ett litet experiment med små figurer. Det första jag gjorde var en småbutter ansjovis. Vad nästa sak blir återstår att se.