Fint – Julia Eriksson

Saker jag vill göra för att komma i julstämning

November är ett minne blott, det står december i almanackan och det är därmed fullt rimligt att träda in i komplett julstämning. Det är inte alltid det sker helt av sig själv dock, ibland kan jag behöva hjälpa känslan på traven och inspirerad av Flora skrev jag en liten lista på saker jag vill göra för att nå dit.

Jag vill köpa en krans och hänga upp på vår ytterdörr i ett fint band.

Jag vill fråga mina syskonbarn om deras önskelistor och börja planera klappinköpen. Sedan vill jag i lugn och ro slå in presenterna i fina papper och dekorera med långa band innan de packas ned och fraktas söderut för att läggas under granen.

Jag vill följa min december-klädplanering som kanske inte var så intressant för er andra, men som åtminstone jag tycker underlättar och känns inspirerande såhär två dagar in. I enlighet med den vill jag också bli bättre på att ta med inneskor till kontoret och komma ihåg att bättra på med rött läppstift under dagen.

Jag vill njuta ordentligt av att gå på julbord med mitt lilla tvåmannasällskap Sillens vänner. I år ska vi testa Gamla Enskede Matbod. Tidigare år har vi varit på Gyldene Freden, Oaxen slip, Gamla riksarkivet och Ulriksdals värdshus.

Jag vill lyssna på lugn julmusik, gärna Vince Guaraldi Trio som gjort musiken till A Charlie Brown Christmas, min klassiska lista med Carols & Choirs, den lite modernare Jul på nytt eller varför inte gamla favoriten Smärtstillande i december.

Jag vill äta risgrynsgröt med kanel och socker, vörtbröd med vällagrad cheddar och brygga kaffe med kardemummakärnor i.

Jag vill gå på julmarknad i en främmande stad, trängas under ljuslyktor, känna och klämma på pynt och kanske köpa med mig någon onödig liten souvenir hem.

Jag vill värma glögg och helst hitta en sort som inte känns varken för sötsliskig eller alkoholtung. Till det gärna en näve pepparkakor, men helst inga russin eller mandlar i.

Jag vill baka något gott med saffran, kanske lussekatter, gifflar eller släta bullar som rullas i socker.

Jag vill gå på ett klassiskt luciafirande och höra stämsång från tärnor och stjärngossar stiga mot taket, ju mer sakralt desto bättre. Gärna lite orgel och O helga natt också.

Jag vill sitta omgiven av vänner på en immig pub med Guinness på bordet och folkmusik omkring oss. Stampa i golvet och klappa i händerna och känna hur kinderna bli rosiga av värmen.

Jag vill boka in en sista juldrink innan alla kompisar börjar åka åt olika håll strax före jul. En liten hejdå-träff där man får ramla in när det passar och dela ut kramar till höger och vänster. Helst i takt med att stora snöflingor börjar falla utanför fönstret på bästa romcom-vis, nej men låt en jullängtare få drömma.

Räkor, roadtrips & rökmaskiner

Efter en riktig rövvecka blev det äntligen helg, tack och lov. Jag letade mig hem till Malin, Adam, Asta och Linnea, där vi dukade upp ostron och champagne. Sedan fyra år tillbaka har vi som tradition att ses strax före jul och äta skaldjur och skåla för den gångna säsongen, som ett litet förskottsnyår.

Vi fyllde på med havskräftor, räkor, kantarelltoast och ostar och diskuterade viktigheter så som var man helst skulle vilja ha ett landställe om man fick välja helt fritt, hur avlägset det känns att gå omkring med munskydd i väskan (fastän det var ens vardag för några år sedan) samt huruvida Robyn ska ha en hemlig spelning i nästa vecka eller ej. När klockan närmade sig midnatt kilade jag hemåt i vinterkylan.

Lördagen började lugnt och vid lunchtid blev jag och N upphämtade med bil och rullade norrut mot Gävle. Där skulle vi gå på kombinerad bröllops- och 40-årsfest för att fira våra vänner Madde och Kristian. Den gamla katolska kyrkan är numera festlokal, men alla detaljerna är kvar vilket bidrar till en extra högtidlig stämning.

Jag hade klätt mig i en ny fast gammal kjol från H&M Studio. Älskar det lilla sidosläpet och känner spontant att jag behöver fler kläder med släp på framöver. Till den hade jag en sammetskofta från Polarn & Pyret (som tydligen gjorde icke-randiga vuxenkläder i fin kvalitet på 90-talet), svarta boots från Blankens, en stor sammetsrosett i håret och en pärlbroderad väska som jag köpt på en loppmarknad i Tokyo.

Senare under kvällen kompletterade jag också min look med en guldig partyhatt.

Efter en middag med ett stort gäng gamla universitetskompisar började festen med mingel, quiz, hurrarop och biktande.

Vi fick kaffe och tårta och sedan stuvade vi undan alla stolar och bord för att göra plats för dans.

Jag och Graziella dammade av våra gamla dj-kunskaper och styrde dansgolv i vad som först skulle vara någon timme men snabbt blev många fler. Den lilla kyrkolokalen fylldes med rök och bas och allting var jättejättekul. Vi höll på en god bit in på småtimmarna innan vi till sist halkade de få stegen tillbaka till hotellet.

I morse vaknade vi med partyhattar på nattduksborden och efter en utdragen frukost var det bara att rulla tillbaka till Stockholm igen. Jag tog en långpromenad i solen och sedan parkerade jag mig i soffan med en bok i handen och en puttrande tomatsås på spisen. Ett snällt avslut på en allt igenom intensiv vecka.

Åtta saker jag inspireras av nu

Låt oss ta ett dyk ner i inspirationspoolen och titta på några saker som jag har sparat bara för att jag tycker att de känns lite extra kul just nu.

Snart börjar säsongen av halsdukar och vinterkappor på riktigt, men innan det blir sådär iskallt att man måste vira in hela sig vill jag påminna mig om att jag kan sätta en liten krage kring halsen på min jacka för att göra den roligare.

Ytterligare en påminnelse till mig själv: bara för att det är funktionskläder behöver de inte vara svarta. Hur fint med en olivgrön skaljacka eller ett par låga kängor i glada färger? Egentligen räcker det ju med att byta skosnören för att komma en bit på vägen.

Jag vet inte om det är någon oklar näringsbrist som drabbat mig men jag vill hemskt gärna äta sallader med knallgröna nocellaraoliver och bönor just nu. Toppa även med finhackad rödlök och en massa örter också, tack.

I år har jag som ambition att göra strumpbyxesäsongen till något kul med olika färger, mönster och glitter. Någon spådde att tartanmönstrade strumpbyxor à la Ralph Laurens 90-tal skulle komma tillbaka och jag tror nog att det stämmer. Det är fint också med fotlänk över strumpbyxorna, så enkel grej att sno rakt av och rassla runt på kontoret med.

Ett av mina ledord för höststilen var ju Barockens mysterier och det märks sannerligen på vad jag inspireras av. Jag vill ha överdelar i sammet, gärna något som ser ut att vara plockat rakt från Livsrustkammarens montrar. Finast blir det när man matchar med ett par helt vanliga jeans.

Jag har förbjudit mig själv att gå för djupt in i inredningstankar förrän en ny lägenhet är införskaffad, men en sak som jag tänkt på är att i princip inga hem vi går på visning i har bokhyllor. Läser folk inte fysiska böcker längre eller är det mäklarna som tvingar folk att gömma undan sina boksamlingar? Vart vi än flyttar vårt bohag i framtiden så vill jag i alla fall ha plats för en ordentlig bokhylla, det är en sak som är säker.

Ibland behöver man bara påminna sig själv om att prickigt är det bästa mönstret. Drömmen är fortfarande någon av Yayoi Kusamas väskor för Louis Vuitton men banktjänstemannen inom mig klarar inte tanken på att lägga så mycket pengar på en väska, det är för orimligt. Andra får kanske, men inte jag, herregud tänk på pensionen. Jag får rota fram prisvärda prickiga vintageplagg istället.

Vad jag däremot kan tänka mig att lägga en liten slant på är ett nytt fast gammalt armbandsur, helst något som känns lite udda och kompletterar de två jag har idag. Eller den där klumpiga Tiffany-ringen med olikfärgade stenar, men då kommer nog banktjänstemannen tillbaka och hytter med fingret igen. Bäst att lugna ner sig och låta inspirationen vara just inspiration.

Tre lekfulla önskningar

Jag måste börja med att säga att jag ska verkligen inte ha något. Jag har redan jättemånga saker och om jag inte visste det innan fick jag uppleva det svart på vitt i helgen när det krävdes flera vändor med släp för att flytta alla mina ägodelar. Det behövs inte en enda pryl till hemma hos mig, det räcker gott och väl som det är. Men, om jag ändå får drömma lite, så skulle jag vilja ha det här.

Bodums kökskollektion i samarbete med MoMa får mig att känna på exakt samma sätt som jag kände för Fisher Price-leksaker när jag var barn. Färg! Form! Kul! Vill peta på! Det händer något när man tar en så praktiskt tråkig sak som en kaffebryggare och gör så att den ser ut som en leksak, det känns både dumt och roligt på samma gång. I mitt låtsaskök kommer allting härifrån.

I ett parallellt universum sitter jag och skapar musik hela dagarna i en lagom drömsk tillvaro. Jag leker med toner och bygger harmonier och drar på riktigt nytta av alla de timmar jag lagt på att lära mig kvintcirkeln och pentatoniska skalor under min uppväxt. Till mitt musikaliska jag skulle jag gärna ge en Suzuki Omnichord eller kanske en OP-1 från Teenage Engineering. Jag tänker att för mig som är klassiskt skolad i cello och piano kunde det kännas både förlåtande och inbjudande med en helt annan typ av musicerande. En som jag inte alls behärskar men därför kan få utforska fritt.

Igår tog jag på mig ett par nya strumpbyxor som strax före lunch hade fått en stor maska som löpte längs låret. Att köpa strumpbyxor är bland det tråkigaste jag vet och att betala för något som mer eller mindre en förbrukningsvara känns enbart som ett nödvändigt ont. Ändå gör jag det gång på gång. Frågan är då om inte mitt nästa par strumpbyxor borde bli något roligare än ett par svarta 20, 40 eller 60 den? Som dessa gula tigermönstrade som Swedish Stockings gjort i samarbete med Leandra Medine. De har ju onekligen något och kanske håller de längre än fyra timmar? Vi kan ju alltid hoppas.

Det var min lilla önskelista just nu och vad säger dessa begär egentligen om mig? Förmodligen att jag längtar efter att vara lite mindre vuxen och att istället få leka lite mer. Det är ju onekligen en känsla att ta vara på.

Höstkickoff i svampskogen

Hej bloggen! Jag har i drygt en månads tid tänkt att jag borde skriva det utförliga inlägget om vandringen jag gjorde i Skottland i somras, men eftersom det kommer att kräva så mycket tid att få ihop alla texter och bilder drar jag mig för att göra det och varje gång jag går in här drabbas jag därför av en smula prestationsångest, vilket såklart är dumt. Så nu har jag beslutat mig för att skriva om något helt annat istället. Min helg till exempel. Den tillbringade jag i ett litet torp utanför Flen tillsammans med min vän Malin och hennes dotter Asta.

Innan vi åkte packade jag förnödenheter i form av tröjor i olika tjocklek, vin, myggmedel, läsning och anteckningsbok för höstmål.

När vi kom fram på fredagskvällen tände vi en brasa och dukade upp en liten plockbricka. Efter att Asta somnat för natten lagade vi chèvre chaud och turades om att peta in fler vedträn i kakelugnen.

På lördagen vaknade vi utvilade till immiga fönster och sol över ängarna. Ett litet nyp i luften och dagg mellan tårna när vi traskade ut i pyjamasarna.

Kaffebryggaren puttrade trivsamt under tiden som vi värmde bröd och kokade ägg och så åt vi en lång frukost med P1 som sällskap.

Sedan bredde vi matsäcksmackor och fyllde kaffetermosen och gav oss ut i skogen med ryggsäck och babybjörn. Så mjukt och grönt allting i väntan på höstens intåg.

Jag hade längtat efter att få plocka lite kantareller och tro mig, det fick jag. Jättemånga och jättestora.

Efter ett par timmar tog vi fikapaus i en slänt och jag fick en krampaus med en glad 6-månadersbebis.

När vi var hemma igen började det ganska tråkiga men ack så nödvändiga rensandet vilket tog nästan exakt lika lång tid som fotbollsmatchen som stod på i bakgrunden.

Sedan tände vi grillen och lagade tagliata med chimichurri, rostad potatis och majskolv.

Och så parkerade vi oss här och skrev ner våra höstmål för tredje året i rad enligt vår egen ritual.

Natten till söndagen vaknade jag av en mullrande åska som drog in över oss. Jag låg tyst och räknade sekunderna mellan blixtarna och dånet och tänkte på de stora ekarna utanför, men till sist kunde jag somna om.

Och morgonen därpå sken solen igen när vi åt en sista frukost innan vi packade ihop oss och stängde torpet och åkte tillbaka till Stockholm igen. I bagaget en massa kantareller, ett antal höstmål och en rejäl dos frisk luft. Efterlängtat och ovärderligt.

20 saker jag lärde mig av att springa ett maraton

I lördags sprang jag Stockholm Marathon. Mitt livs första som jag tränat för sedan årets början, eller egentligen ännu längre än så. Här är 20 saker jag lärde mig på resan mot den eftertraktade medaljen på Stockholm stadion.

1. Jag klarar av att göra saker jag inte visste att jag kunde göra.

2. Att börja träna i god tid är viktigt. Dels för att kunna trappa upp löpningen utan att dra på mig skador, men också för att ha utrymme för sjukdomsperioder, resor och liknande.

3. Jag kunde träna inför och klara ett maraton utan att behöva göra avkall på min personlighet. Innan trodde jag att skulle bli tvungen att bli en helt annan människa, men jag har fortsatt gå på aw’s, åka på resor, ta sovmorgon på helgerna, träffa mina kompisar och (förhoppningsvis) vara en kul person, trots min träning. Det har krävts lite planering men det var enklare att få till än jag trodde.

4. Träning för mig handlar till stor del om att lära mig ”get comfortable with being uncomfortable”. Låter fånigt, men det går att tillämpa på mycket annat i livet också. För att utvecklas måste det ibland bli lite obekvämt.

5. Bra skor är toppen. Jag fick hjälp att hitta ett par som passar mina fötter hos Runner’s Store i Stockholm. I övrigt behövs inte särskilt mycket utrustning för att springa.

6. 15 löpbandskilometer inomhus efter jobbet en tisdag i februari bygger både pannben och muskler.

7. Att klä sig rätt är lite av en vetenskap, men nyckeln är att inte ha för varma kläder. De första minutrarna av passet ska gärna kännas lite kalla, sedan får jag snabbt upp värmen.

8. Styrketräning är nyttigt och något jag kan bli bättre på att göra.

9. Vid riktigt långa pass är det bra att fylla på med energi. Gels från Maurten och en och annan gelébjörn har varit min go to under pass längre än två mil.

10. Perfekta tånaglar och fina fötter är något jag fått offra.

11. Att ta med löparskorna på resa och ge sig ut på en runda är ett perfekt sätt att upptäcka en ny plats. Det är också kul att få variation till alla löprundor på Södermalm.

12. Mina gränser för vad som är jobbigt går att flytta, inget är beständigt. Helt plötsligt kan jag tänka att 16 km ”inte är så långt att springa”. Det är väldigt knäppt.

13. Att prata med andra, peppa högt och ta in omgivningen ger mig energi under ett lopp.

14. Att springa ett långpass, ett intervallpass och några kortare pass varje vecka var ett bra upplägg för mig. Tack appen Nike Run Club för träningsschemat och alla coachade pass.

15. Att springa tröskelpass är mitt värsta och förmodligen därför det bästa för min utveckling. (Se punkt 4).

16. Bra mat och sömn är viktigt, men inget som måste ta upp all min tid. Att räkna näringsinnehåll har aldrig varit min grej och kommer heller inte behöva bli det.

17. 3-4 dagar före loppet var det dock bra att börja kolhydratladda lite.

18. Alla är inte alltid så intresserade av att höra om min löpning och jag behöver inte berätta för andra varje gång jag har tränat.

19. Att genomföra ett maraton kan vara både jättejobbigt och jättekul.

20. Det är väldigt gott med en öl efter att ha sprungit i fyra timmar.

Och eftersom någon faktiskt bad mig om det så kommer här en liten lopprapport.

Jag startade kl. 12:1o, nästan längst fram i den andra startgruppen och de första kilometrarna tog jag det lugnt. Det var ganska trångt i starten och jag var noga med att inte gå ut för hårt. Jag försökte att lyssna på kroppen och känna in hur benen kändes samtidigt som jag njöt av att äntligen vara igång och få se alla människor. Ganska snabbt tog jag rygg på några pacers med flaggor som höll tempo för att klara loppet på 4 timmar och 15 minuter, det kändes lagom.

När jag nått 6 km tog jag min första gel och fortsatte sedan med dessa var sjätte kilometer under hela loppet. Jag hade med egen sportdryck i min vätskeväst som jag drack av lite då och då och på en del av vätskestationerna stannade jag och drack vatten. Det var en ganska varm och solig dag så jag sprang genom de olika duscharna som ställts ut för att få lite extra svalka.

Efter ungefär 10 kilometer vågade jag tänka att det kändes bra och att jag nog skulle klara av att genomföra hela loppet. Jag ökade lite i tempo och låg på 5:55-tempo per kilometer. På väg ut mot Strandvägen blev jag påhejad av ett par kollegor vilket gav bra pepp. Själva rundan ute på Djurgården var flack och härlig, det var fint att springa där ute.

När jag sprungit 20 kilometer hade jag ökat farten ännu lite mer och låg i ett 5:49-tempo som kändes bra. Mentalt var det väldigt skönt att nå 21,1 km och veta att det ”bara” var hälften kvar. Hela vägen på Söder hade jag bra energi och fick pepp av all publik och musiken som spelades. Jag ropade ”det där ser gott ut” till några som satt på en uteservering och drack öl och var allmänt taggad. Farten ökade jag lite mer och snittade på ett 5:44-tempo mellan 25 och 30 km.

Precis innan 30 kilometer stod min kompis Majsan och hejade på mig vilket gjorde mig så glad. Västerbron som jag fasat lite för kändes mycket enklare än väntat, kanske för att jag sprungit den en del gånger under mina rundor de senaste månaderna. Mitt på bron någonstans kände jag dock hur en tånagel på höger fot började att ömma, men det var bara att köra på. Här stoppade jag också i mina hörlurar för första gången och slog på min spellista som jag förberett.

Runt 33 kilometer in började det att kännas lite tyngre i benen, men då hade jag ju gjort en så pass stor del av loppet att det bara var att plocka fram pannbenet. Att ha mindre än en mil kvar och kunna räkna ner från 9, 8, 7 km kändes mentalt bra. Runt omkring mig såg jag löpare stå och stretcha sina krampande muskler och jag fick också en liten känning i låret, men turligt nog inget som krävde att jag stannade.

Vid 39 kilometer försökte jag att ta det lite lugnare för att samla energi till att kunna gå i mål starkt. Här någonstans kände jag också hur en tånagel på vänster fot började att lossna, men det var inget jag kunde göra något åt. Efter 40 kilometer tittade jag på klockan och insåg att jag skulle klara av att springa under 4 timmar och 15 minuter med god marginal. Jag hade tagit alla mina gels nu men kände att jag behövde en extra liten kick så jag grävde fram en gelébjörn som jag tryckte i mig.

De två sista kilometrarna var långa men till sist skymtade Stadion i fjärran. Jag kom på mig själv med att ropa ”kom igen nu, sista sista, nu kör vi” till de runt omkring mig precis när vi sprang in, oklart om någon svarade, men jag kände att jag själv fick energi. Jag plockade ur hörlurarna (lyssnade klyschigt nog på Bitter Sweet Symphony precis innan) för att kunna ta in situationen ordentligt. De sista tvåhundra meterna sprang jag på löparbanorna och orkade till och med att spurta lite innan jag klev in på mållinjen efter 4 timmar, 7 minuter och 26 sekunder. Slutkörd men mycket stolt över min prestation och nöjd med hela disponeringen av loppet. Nu är det sluttjatat om löpning på ett tag, tack och förlåt!

Februari hittills

Det var länge sedan jag gjorde ett inlägg med bilder från de senaste dagarna, så här kommer en liten inblick i hur min februari har sett ut hittills. Varsågoda att följa med!

Vi börjar på kontoret där jag har tillbringat en stor del av min tid. Inte så mycket i hissen balanserandes frukostmackor på kaffekoppar, utan främst framför datorn och i diverse mötesrum.

En tisdag i början av februari bjöd jag N på fyrarättersmeny på Nostrano, det var en del av hans julklapp från mig. Vi satt uppflugna i fönstret och åt rätt efter rätt, allting var väldigt gott och smakrikt.

Efterrätten vi valde var en apelsinhistoria med både apelsinglass och apelsingranité som var otroligt god och perfekt syrlig. Jag har varit sugen på apelsinglass sedan dess och ifrågasätter nu att jag aldrig tagit det i en glasskiosk tidigare. När middagen var slut åkte vi till Fasching och gick på Bach Jazz vilket var fint.

En onsdag då jag jobbade hemifrån tog jag en springtur i solen på lunchen. I ett svagt ögonblick blev jag övertalad att anmäla mig till Stockholm Marathon och nu följer jag ett uppstyrt träningsschema för att klara det. Tyvärr blev jag förkyld ungefär tre dagar efter min anmälan och har nu ägnat mycket tid åt att googla saker som ”träna med förkylning” och ”springa fast snuvig”. Det känns så segt att behöva vila när allt jag vill är att fortsätta, även om jag vet att det förmodligen är bäst att ha tålamod och vänta. Diverse huskurer mot snuva lämnas gärna i kommentarerna.

Efter en intensiv och tung vecka blev det till sist fredag och jag tog först en liten öl med min kollega Claudia på KB innan jag styrde mot Hökarängen för att fira Karin som fyllde år.

Resten av helgen var bildfattig men tillbringades med långfrukost, bokklubb, matlagning, födelsedagsfika och letande efter vårtecken.

Sedan blev det en ny vecka och vinter utanför mitt fönster.

Jag försökte liva upp mig med en vårig färgkombination i brunt, pistagegrönt och ljusblått.

Väl inne på kontoret konstaterade jag att en av mina favorittavlor av Karin Mamma Andersson var tillbaka på sin vanliga plats, strax efter entrén. Den hade varit utlånad till Nationalmuseum och deras utställning om Romantiken. Någon av er var kanske där och kollade på den?

En kväll efter jobbet kilade jag in på Humana på Timmermansgatan på vägen hem. Jag provade två fina grejer i mörkblå sammet som jag inte köpte eftersom de var för små. Istället fick en kavaj och två roliga skärp följa med hem.

Samma kväll sträckläste jag Han Kangs Den vita boken som var fin och meditativ. Jag fotade av det här stycket om Glimmer, ett ord som många pratat om de senaste veckorna. Det här hade dock en något annan innebörd än de vardagliga små lyckopillren som folk syftar på när de pratar om glimmers, men jag tycker att det fanns likheter ändå.

I ett försök att stävja min förkylning åt jag en riktigt pigg frukost. Löskokt ägg, grekisk yoghurt med apelsin, körsbär och pumpakärnor plus kaffe.

Sedan tog jag på mig svarta byxor med påsydda fransar och kavajen jag köpte kvällen innan. Man ser det inte riktigt på bilderna men den här lite av en pälsliknande struktur, ganska knödel om jag får säga det själv.

Stockholm bjöd på friskt väder och en svan-parad torsdagen till ära.

På alla hjärtans dag skickade jag en dikt av Saadi Yousef till den jag är kär i och så klädde jag mig i vinrött och rosa. Det var prick samma kläder som jag hade på alla hjärtans dag förra året insåg jag sedan, tidlöst och bra.

När mitt sista möte var överstökat mötte jag upp N på Pickwicks för en öl och sedan gick vi och åt indiskt. Jag tog en sizlar, det är svårt att motstå det där fräsande, sprakande ljudet.

Igår var det äntligen fotbollspremiär, en liten smygstart med Svenska cupen åtminstone. Det var förseningar på grund av supporter-slagsmål, gick knappt att se bollen i snöyran och blev sedan ett avbrott i andra halvlek för att planen behövde plogas. Fotboll i februari när den är som bäst. Nåväl, det blev vinst i alla fall.

Idag väcktes vi av sol utanför fönstret och jag upplevde starkt att benen längtade efter en långpromenad. Jag gick ner till Slussen och hoppade på Djurgårdsfärjan och kände mig en smula som Elsa Billgren.

En utvilad copywriter och ett sovande nöjesfält.

Jag tog en tre podcast-avsnitt lång promenad runt Djurgården och Södermalm och avslutade det hela med att handla lite mat. Sedan gick jag hem och bakade bröd, kokade soppa, dammsög noga och skrev det här inlägget som en avslutning på helgen.

Vad finns i min (kaos)väska?

Jag fick ett önskemål om att skriva mer om vardagstips, struktur och hur den perfekta väskan är organiserad. Just det sista har jag tyvärr inget mästerligt svar på, så idag tänkte jag att vi skulle dyka ner i en ganska kaotisk ordning men där de flesta delarna på något vis hjälper mig i min vardag. Välkommen ner till botten av min väska.

Här i finns:

※ Anteckningsbok och penna. I blocket finns jobbrelaterade saker som mötesanteckningar, att göra-listor och kreativa idéer.

※ Boken Blommorna av Elin Michaelsdotter. Jag och min bokklubb besökte Elins releasefest och jag köpte mig ett exemplar som jag nu precis läst ut. En mycket fin debutroman med noga avvägt språk, tydlig känsla för detaljer och ett berättande som får pågå både i och mellan raderna.

※ En handkräm från & Other Stories i doften sicilian sunrise.

※ En laddsladd från USB-C till iPhone (den gamla modellen).

※ En laddare till MacBook Air, min jobbdator som ej fick vara med i bilden idag.

※ En liten necessär med smink, hudkräm och torrschampo. Att vara utan smink är lite av en övning för mig och något jag gärna vill bli bättre på. Då kommer den här necessären väl till pass. Ibland på morgonen innan jag åker till jobbet tänker jag nämligen ”äsch det är ingen mening att sminka mig nu om jag ändå ska träna på lunchen, då kan jag lika gärna göra det efteråt” och så tar jag med necessären. Sen när jag väl tränat har halva dagen redan gått och då känner jag ingen större mening med att stå och dutta. Vips så blir de sminkfria kontorsdagarna fler och det blir tydligt för mig att det främst är en vana och något som sitter i mitt huvud.

※ En adapter för att koppla in HDMI och gamla USB-grejer. Jag går runt som om jag när som helst ska hålla en presentation, men det är något jag gör väldigt sällan.

※ En ask Läkerol i smaken hallon/lakrits. Trivia: detta är mitt livs första ask Läkerol som jag köper själv. Jag har liksom inte ens sneglat åt den hyllan tidigare, det kändes som en mor- och farföräldergrej, men så föll jag dit av en slump. Nu har jag insett att det är ganska trevligt att ha något litet att tugga på då och då.

※ En penna med svart bläck.

※ Ett hänglås som jag använder på gymmet och som egentligen borde ligga i min träningsväska men som tydligen hamnat på villovägar.

※ En liten flaska handsprit och pappersnäsdukar. Det är ju influensasäsong så bäst att vara på sin vakt.

※ En tandborste i resefodral och en tandkräm. Jag var hos tandläkaren i måndags och kände att det var viktigt att jag hann borsta tänderna innan mitt besök. När jag åker på resor är jag förresten alltid den som har tandkräm med mig, jag skulle aldrig packa en resväska utan det.

※ En förpackning med tuggummi. Köper alltid med den starkaste mintsmaken som finns.

※ Ett kvitto från Folktandvården i Vasastan. Förhoppningsvis väl investerade pengar.

※ Ett passerkort för att ta mig in och ut på jobbet, tyvärr i en färg som inte lyfter någon av mina outfits.

※ Ett par AirPods i fodral. Jag tror dessvärre att de börjar bli utslitna eller så är det min hörsel som börjar bli dålig för jag får numera höja volymen ganska mycket när jag lyssnar på poddar eller tränar till musik.

※ Ett rött läppstift från Mac i den klassiska bloggfärgen Ruby Woo som jag haft i en evighet. Det tar på riktigt aldrig slut eller försvinner.

※ En till läppgrej i form av IsaDoras The Matte Lipstick. Tyvärr råkade jag köpa en färg som nu inte känns helt hundra, den är lite för korallig för min smak. Kanske passar den bättre till sommaren?

※ Ett neutralt läppcerat med honung från märket DHC. Jag köpte det spontant i Japan och tycker om det jättemycket så nu ska jag försöka hitta samma eller ett liknande här.

※ Ett flytande läppstift i form Maybelline Superstay Matte Ink som sitter som berget.

※ Ett litet rött läppglans i pandaförpackning, märke oklart.

※ En iPhone-laddare av den gamla modellen. Gissa om jag är den i kompisgänget som alla alltid vänder sig till när det behövs en laddare?

※ Ett litet fodral med saker som värktabletter, plåster, tamponger, tofsar och ett sy-kit. När jag byter till en mindre väska följer den här alltid med tillsammans med ett par av sakerna ovan.

※ En plånbok med bankkort, körkort och andra viktiga kort (bibliotekskortet till exempel).

※ Och så själva väskan i fråga: en stor cognacsbrun mockaväska som jag köpt second hand och som sväljer allt detta och mycket till. På den sitter en nyckelring i form av en tiger som barn tycks älska (så även jag).

Efter att bilden togs plockade jag undan fyra saker, resten fick åka tillbaka ner i väskan igen. Nu skramlar de runt där i mörkret, burna på min axel, fram och tillbaka genom Stockholm.

Jakten på januari-pirret

I söndags natt drömde jag att jag gick omkring på ett stort museum. Arkitekturen var fantastisk, jag visste aldrig vad som väntade runt nästa hörn, strosade bara runt och tog in och tog in. Ute på en solbelyst innegård fanns det enorma solrosor, säkert fem, sex meter höga. Ljusgröna stjälkar som stod rakt upp och jag följde dem med blicken. Såg hur de tecknades mot den disigt ljusblå himlen, drabbades av känslan av att jag ville fotografera dem. Sedan vaknade jag.

Jag är ingen drömtydare men jag tror att min hjärna berättade för mig att den saknar inspiration. Att den längtar efter att kittlas, se något nytt och promenera runt i främmande landskap. Sträcka sig efter solen, uppåt och iväg.

Liksom många andra bestämde jag mig för att ta mig an januari med fasta nypor. Jag tänkte att nu skulle det bli ordning och reda, hälsokost, rak hållning och sparsamt leverne. Men fy farao vad tråkigt det är? Enbart plikter på alla plan, i alla rum. Det är ju inte alls det jag vill och det är uppenbarligen inte heller vad min hjärna längtar efter. Så med tio dagar kvar av januari, varav merparten av dem ser ut att bli gråmulna med tre plusgrader, inser jag att det är dags att tänka om. Jag måste hitta pirret. Det här är små saker jag ska göra för att ta mig dit.

Leta musik. Jag vill gå till en skivaffär och bläddra bland gamla vinylskivor. Hitta ny fast gammal musik på ett annat sätt än tidigare, lägga de mest lockande titlarna på hjärnan och gå hem och ge det några lyssningar.

Äta flingor och fil. Först tänkte jag att jag kanske var sugen på att göra gröt. Nyttiga kok med fibrer och sylt, men så kom jag på att det jag egentligen behöver nu är nog flingor och fil. Tryggt, snällt och sött.

Fixa håret. I den totala avsaknaden av lyster som råder så här års så tänker jag att jag i alla fall ska göra något kul med min frisyr. Fixa en lång fläta med scarf, sätta upp det med omaka hårspännen eller göra en slarvig svinrygg i nacken.

Bära tunna sulor. Det enda som är bra med att den här vintern är så medioker och snölös är att inga tunga kängor eller vinterskor behövs. Istället ska jag bära mina loafers och sneakers som om det vore mars. Kanske de cognacsfärgade mockastövlarna också, de som är lite känsliga mot väta. Japp, de tillsammans med strumpbyxor och vippig svart kjol får det bli.

Laga färgglad mat. Även om inte jag är det så kan väl mina middagar få kännas pigga. Saftiga blodapelsiner, gröna oliver, salta sardeller, kokta ägg med orangegul äggula (var kan jag köpa riktigt bra ägg i Stockholm?) och salladsblad som ser ut som små konstverk. Nästan allt som French Family Food lagar vill jag kopiera och lägga på min tallrik.

Bygga en koja. En gång dejtade en kompis till mig en kille som bodde i en koja som han byggt i lägenheten. Riktigt så långt ska jag inte gå tänkte jag, men jag gillar tanken på att kapitulera för januaris tristess och bara bygga en hög av täcken och kuddar, parkera sig framför en skärm därinne och äta bokstavskex.

Svettas i bastu. Jag har jobbat på mitt jobb i fyra år och inte en enda gång har jag testat bastun vi har i gymmet. Men nu är det jag som sätter mig där en kväll efter att jag gjort mitt träningspass, pustar ut i värmen och håller tummarna för att ingen kollega glider förbi.

Köpa smink. Ja, det är basic men mitt läppstift håller faktiskt på att ta slut. Allting kommer att bli bra om jag köper ett nytt, det är i alla fall vad reklamen säger.

Gå på utställning. Den bästa inspirationsinjektionen brukar vara att ta del av konst i någon form och eftersom mitt undermedvetna bad om det i min dröm så ska jag se till att ta mig iväg på en utställning. Gärna något lite omskakande och inte för tillrättalagt.

Och sen vill jag hemskt gärna veta vad ni tycker att jag ska blogga om. Kan ni inte önska inlägg eller bara dela tankar? Det vore mycket uppskattat, tack!

December-blender

Hej, jag har inte glömt att jag har en blogg. Jag har bara glömt att december har ett begränsat antal dagar och att det här med att tacka ja till allt är ungefär lika kul som utmattande. Det känns också som att ju längre jag väntar med att skriva, desto större blir steget till att göra det och då skapas känslan av att nu måste det komma något riktigt, riktigt bra och så har jag inte något riktigt, riktigt bra på lager och då blir det bara tyst.

Därför får ni nu en blandning rakt ifrån mixern som också är min hjärna. Låt oss kalla det för en december-blender.

Mina planer för julen i år är ganska vaga men jag jobbar med svepande rörelser och generella ledord. En sak har jag klart för mig i alla fall och det är att jag önskar mig en jul utan en enda sekund av stress. Inget sånt skynda in i bilen för nu måste vi åka någonstans och nu ska vi duka upp det perfekta bordet eller vad är klockan har det börjat på tv:n?

Jag vill lägga pussel och läsa böcker, gå på promenad och slumra på soffan. Och sen när mina syskonbarn kommer vill jag lägga pussel och läsa böcker med dem också. I min bokhög ligger just nu: Carl Frode Tiller – Inringning, Milan Kundera – Varats olidliga lätthet, Josefine Klougart – New Forest, Glenn Bech – Jag erkänner inte längre er auktoritet och Johanna Adorján – En alldeles särskild kärlek. Att jag hinner läsa alla känns naivt men jag hoppas på tre.

❦

Är det faktumet att jag börjar bli utomordentligt trött på individualism som gör att jag är så ointresserad av Spotify Wrapped i år? Att hålla på och visa upp sin personliga musiksmak, det känns tradigt. Jag nöjer mig med att veta att Shaboozeys A Bar Song (Tipsy) blev Sveriges mest spelade låt och folk har ju rätt, den är faktiskt bra.

❦

Ett knep som märkligt nog alltid funkar är att ha en riktigt tråkig uppgift framför sig, för då kommer allt det där som bara är lite lagom småtråkigt plötsligt kännas kul att genomföra. Som att dammsuga lister, torka ur kylskåpet, sortera lådor, gå igenom kvitton eller springa en och en halv mil på ett löpband. I jämförelse med att skriva en hemtenta är det nämligen riktigt skoj och exakt vad jag gjorde förra veckan istället för att författa 1600 ord om konsumtion. Det fick jag ägna hela söndagen åt istället.

Förra veckan hittade jag också en kamelfärgad dubbelknäppt nittiotalskappa i 80 procent ull för 300 kronor. Idag premiärbar jag den och gjorde en halvstark imitation i kontorslandskapet där jag låtsades vara Kevins mamma i Ensam hemma. Ändå lite julkänslor på det.

På tal om julkänslor så är det här mitt pynt som jag hängt upp hemma. En mistel i vinrött sammetsband som råkade vissna innan jag hann ställa N under den, men nu får den hänga kvar ändå.

En lingonkrans på ytterdörren som jag knutit tunna rosetter i ljusrosa och klarrött sidenband kring. Tyvärr vägrar vecken på banden att försvinna och lika mycket vägrar jag plocka ner och stryka dem. 1–1 i envishet.

Ett fång röda rosor i en tennvas. Och ej i bild men som ett tjockt lager i hela lägenheten: en intensiv doft av hyacinter som blommar för fullt.

❦

Det var dagens smoothie. Hoppas att ni mår bra och kommer ihåg att hälsa på busschauffören, hjälpa folk med barnvagn och säga tack fastän det kanske tycks överflödigt. Vi är alla bara små sillar som simmar fram i samma hav av dunjackor, stress och förkylningar och vi behöver varandra.