konsert – Julia Eriksson

En helg av allt gott

Det är söndag kväll och jag sitter med fötterna på soffbordet och en halvt uppackad väska intill mig. I kroppen finns en mjuk trötthet och jag har lovat mig själv att komma i säng i skaplig tid ikväll, jag vill bara skriva detta först. Jag vill bara berätta att det var en fin helg, en sådan som innehöll lite av varje som jag tycker om, som fick mig att må bra.

Den började i fredags då jag klev ut från kontoret och promenerade genom ett nyregnat men soligt Kungsträdgården för att ta mig till Centralstationen. Där hoppade jag på ett snabbtåg och skrev mig hela vägen till Norrköping.

På stationen blev jag upphämtad av min bror Alfred, hans fru Martina och lilla Uno. Vi åkte ut till landet för att äta middag hemma hos mamma och pappa och möttes av tända ljus på bordet och rykande varm soppa i tallrikarna. Det blev paketöppning för de som fyllt år och min pappa som absolut inte önskat sig någonting fick en ficklampa med olika inställningar som han gick runt och lyste med resten av kvällen. Innan vi åkte tillbaka in till stan plockade vi med oss en kasse äpplen från trädet som dignade av frukt. Där stod vi under den sammetssvarta himlen med frukter tunga som klot i handen, allting upplyst av ficklampans ljuskägla.

På lördagsmorgonen drog jag på mig en mjuk, blå jeansskjorta över min t-shirt och tog plats bakom disken i caféet på second hand-affären Ge för livet. Min bror skulle volontärarbeta under dagen och jag bestämde mig för att följa med och hjälpa till. I drygt fem timmar gräddade jag våfflor, plockade disk och hälsade på gamla Norrköpingsvänner jag inte sett på år. Under en lugnare stund tog jag ett varv i butiken och hittade sex små vinglas, ni vet sådana som finns på franska bistros, som jag köpte.

Sedan gullade jag allt vad jag kunde med Uno innan det var dags att åka tillbaka till Stockholm igen. Jag berättade för honom om vilka spännande saker vi ska göra när han kommer hit och hälsar på och så gjorde jag allt i min makt för att locka fram de där små leendena som jag är besatt av.

Tillbaka i Stockholm sprang jag hem och slängde väskan på golvet och bytte om i blixtfart. Sedan gick jag till Mosebacke där jag mötte upp Malin för att se Markus Krunegård. Min väderprognos som lovat uppehåll hade tyvärr fel, för under delar av konserten öste regnet ner över oss, men där och då gjorde det ingenting. Vi skrek rösterna hesa och dansade axel mot axel och det var en sådan kväll då varje låt gick rätt in, då varje textrad stämde, allt var perfekt.

Lätt regnfuktiga gick vi sedan till Riche Fenix och trängdes i baren, drack öl och spanade på folk. Det var stökigt och stimmigt tills det plötsligt tändes i taket och var dags att gå hem. Gott så. Götgatan fram med rastlöst blod i öronen, sedan godnatt.

Jag vaknade sju timmar senare och klev upp och kokade havregrynsgröt med rivet äpple i. Bryggde en termos kaffe och bredde en macka som jag plastade in. Sedan tog jag tunnelbanan till Björkhagen där jag mötte upp Anna för att vandra den första etappen av Sörmlandsleden genom Nackareservatet till Älta. Solen låg mjuk mellan trädstammarna och jackan fick stanna i ryggsäcken större delen av tiden. Vi följde den orangea leden och lät tankarna vandra högt och fritt.

På eftermiddagen var jag tillbaka på Södermalm och gick till träkyrkan på höjden för att träffa min samtalsgrupp. Vi pratade om vår relation till maktlöshet och om att känna eller sakna kontroll i sitt liv. En och en halv timme senare gick jag därifrån och konstaterade att helgen fyllt alla mina depåer. Sedan gick jag till mataffären och köpte pumpa, halloumi och satsumas och nu sitter jag här. Det var den helgen och den var allt jag ville ha. Tack för att jag fick den.

Sista veckan i mars – vårtecken, båtutflykt och överraskningar

Det var sista veckan i mars och det kändes som vår. Jag satt ute på balkongen som inte är min utan som tillhör trapphuset men som jag under mina drygt två år i föreningen aldrig sett någon annan vistas på, så jag överväger att lite diskret bara göra den till min. Finders keepers borde gälla även för balkonger väl?

Mot en solig vägg växte krokusar i påskiga färger. Vet ni att enligt gammal gotländsk folktro så ska det från starens ankomst i januari, februari någon gång, ske sju star-urar innan våren är här på riktigt. Det vill säga sju lågtrycksperioder med högtrycksperioder emellan. Så att det snöar ett par gånger så här års är helt enligt plan tydligen, vi måste bara ha lite tålamod.

En måndag sågs vi ett litet gäng på relativt nyöppnade DubbelDubbel i Hagastaden för att äta födelsedagsmiddag och fira min kompis Julia som fyllde år. Vi delade på deras stora setmeny och fick in en massa rätter. Allt var jättegott och de buljongfyllda dumplingarna blev min favorit.

På tisdagen gick jag runt så här på jobbet. ”Du ser ut som om Leif GW Persson hade haft en dotter”, sa en kollega till mig. ”Du vet att han har det?”, svarade jag. Hon är författare och har skrivit Störst av allt, boken som också blev hypad Netflix-serie för ett par år sedan. Det visste inte kollegan.

När jag var på väg att kila hem från jobbet såg jag att det dykt upp nya tavlor på Hilma af Klint-väggen som vi har. Det är en ambulerande liten utställning med verk lånade från hennes stiftelse. När SEB öppnade sitt nya kontor i Solna för ett par år sedan bestämde de sig för att investera i och förse byggnaden med en av nordens största privata konstsamlingar. Även om jag jobbat där i drygt ett år nu upptäcker jag hela tiden nya verk. Helt klart en av mina favoritsaker med mitt jobb.

Väl hemma hängde ett bokbud på min dörr. För att vara bloggare får jag inte särskilt många bud, men sådana som dessa gör mig alltid glad! Jag har inte hunnit börja läsa än, men handlingen gjorde mig nyfiken: En mor söker sin försvunna tonårsdotter i natten. Flickan är sjuk och går inte att nå, mamman irrar på gatorna eller sitter hemma och ringer alla hon kan komma på. Är det hennes oro som drivit bort dottern, och är oron befogad? Kanske får det bli påskens läsning.

Sedan blev det onsdag och rep med oratoriekören på kvällen och därefter torsdag och tid för en liten springtur efter jobbet. Jag sprang längs Årstaviken och hann med fem kilometer innan det hunnit bli helt mörkt.

På fredagen var det dags för konsert, den första stora sedan pandemins början. Biljetterna köptes redan i höstas och helt plötsligt var det mars och tid att gå. Vi såg The War on Drugs på Annexet. Det var bra men publiken var lite tråkig. Kanske är det en stockholmsgrej att alla bara står rakt upp och ner med händerna korsade över bröstet och lyssnar fokuserat och sedan applåderar snällt och det är allt? Kanske är jag exakt likadan och får därför inte säga något?

På lördagen var det dags för utflykt! Jag och Anna hade instruerat Karin och Julia att möta oss vid Östermalmstorgs tunnelbana prick kl. 11:30. Därifrån gick vi ner till Strandvägen och en av de stora båtarna som låg och väntade vid kajen. Sedan gungade vi iväg på brunchkryssning.

Vid 13-tiden hoppade vi av på Vaxholm och istället för att vända tillbaka med båten och äta efterrätt på vägen hem fick vi desserten i varsin låda. Den åt vi på en bänk i solen (och blåsten) utanför den stora kyrkan.

I väntan på att få checka in på vårt lilla B&B så strosade vi omkring i butikerna som hade vårmingel och tog en liten drink på hotellet. Alldeles intill pågick inspelningen av Första dejten och jag och Anna skojade om att vi skulle vara med där, men det var som tur var bara ett skämt. Sedan handlade vi räkor, aioli, ostar, bröd och tomater och gjorde en stor plockmiddag i studiolägenheten vi hyrt.

Hela planen med resan var att åka iväg någonstans vi fyra innan det är dags för Julia och Karin att få barn framåt sommaren. Vad de gravida dock inte hade anat var att Anna och jag också planerat en liten babyshower på söndagen. Så lagom till att det var dags för oss att äta en sen frukost så trillade det in en massa fler kompisar och överraskade.

Vi hade abonnerat växthuset där ute i trädgården och fått en stor brunch uppdukad till oss alla.

Vi hade lite aktiviteter där vi målade träklossar till bebisarna och gissade födelsedatum och sånt, men mest satt vi och myste och åt sisådär sju omgångar frukost.

Två extremt överraskade kompisar vars bebisar jag ser fram emot att få träffa snart!

Sedan tackade vi för besöket på Vaxholm och åkte in mot stan igen. Jag ägnade kvällen åt att äta lax och dillstuvad potatis och kolla en naturdokumentär om bläckfiskar, helt slut efter veckans alla bravader och överraskningar.

Det var den sista veckan i mars och nu är det april och jag är på nya äventyr, men det får ni veta mer om en annan dag.

Popaganda – dag 1

I helgen var jag på stadsfestivalen Popaganda. Det är den ultimata krama ur det sista ur sommaren-aktiviteten tycker jag och numera också lite av en tradition. Jag tänkte att vi skulle kika på hur det såg ut första dagen av två, nämligen fredagen.

Egentligen börjar festivalen redan vid 14 på fredagen men jag hade ett viktigt möte på jobbet under eftermiddagen som jag var tvungen att vara med på. Men så fort det var klart, kvart i fem, bytte jag skor och satte fart mot festivalområdet. Vädret var det bästa möjliga tänkbara med strålande sol och tjugofem grader varmt. Östkustsfestival vs. Västkustsfestival: 1-0.

Väl inne på området letade jag upp mitt kompisgäng, sprang in i ännu fler vänner och drack öl i solen. Emelie var ungefär lika peppad som jag, dvs mycket!

Första spelningen jag såg var Markus Krunegård. Han körde ett väldigt avskalat och akustiskt set utan sitt band vilket var fint men också lite, lite segt i längden. Jag saknade energin i hans låtar som inte riktigt kom till sin rätta här, tycker helt klart han är bättre med full sättning på scen. Men bonus för fint mellanprat och allmänt mysig stämning.

Sedan letade jag upp fler glada kompisar, drack öl, åt middag och lyssnade lite på Elias i bakgrunden innan det var dags för nästa spelning.

Years & Years stod på schemat och levererade riktigt bra. Jag älskade deras energi och dans och allmänt peppiga stämning. Dessutom friade deras trumtekniker (tror jag att det var) till sin flickvän på scenen mellan två låtar så efter det var stämningen om möjligt ännu bättre.

Vänner, öl och neonljus – vad mer kan man begära en fredag i augusti? Inte mycket, konstaterade vi.

Sedan kollade vi på FKA Twigs och hon var grym men tyvärr också lite som jag i mellanstadiet: felfri men svintråkig. Det var liksom för perfekt och väldigt odynamiskt och efter ett tag även rätt slätstruket. Det kanske beror främst på att jag inte lyssnat supermycket på hennes låtar innan, men jag gillar när artister bjuder på lite mer personlighet under liveframträdanden.

Nåväl, när vi lyssnat klart större delen av konserten gick vi och köpte popcorn och sen körde vi popcornfångartävling tills hälften låg på marken istället för i våra munnar. Sedan gick vi hem till Sandra och Erik för att dricka prosecco innan det var dags för efterfestival på Nobelberget.

Där såg vi Kleerup spela, vilket var riktigt riktigt bra. Jag har sett honom live ett par gånger innan och han är ju en ganska oberäknelig artist som gör lite som han vill och kanske inte alltid spelar en traditionell konsert från A till B liksom. Så mina förväntningar var ganska låga, vilket gjorde att jag istället blev väldigt positivt överraskad. För mig är Kleerup verkligen en av de främsta låtskrivarna vi haft de senaste åren och han är ju också något av ett musikaliskt geni, ordningssam eller ej.

Efter det var det bara att svänga loss i dimman och stänga dansgolvet en gång för alla. Jag älskar för övrigt den sista bilden här. Den ser ut som ett suddigt analogt foto hämtat från ett album blandat med bilder från en solsemester på Mallorca eller liknande. Så 90-taligt och genuint och fint att jag inte kunde slänga det!