Resa – Julia Eriksson

Myten om & resan till Gotland

Hej från båten mot Gotland! Idag går jag på sommarsemester igen, min tredje i ordningen om man räknar med två veckor i Frankrike i början av maj och sedan tio dagar i Toronto i slutet av juni. Jag brukar inte dela upp min semester så mycket i vanliga fall, men det visade sig vara ganska trevligt och den där totala sommartröttheten som annars kan drabba mig är inte alls lika närvarande. Nu väntar en vecka på Gotland följt av en vandringsresa till Skottland och sen ska jag jobba ihärdigt ända fram till jul, men det tänker vi inte på nu.

Här om dagen insåg jag att jag under hela mitt 35-åriga liv har blivit utsatt för en massiv PR-kampanj när det kommer till vädret på Gotland. Under min uppväxt i Norrköping var de lokala nyheterna och väderprognoserna från Östnytt ett stående inslag och de täckte även Gotlandsregionen. Där någonstans föddes min uppfattning om att det i princip alltid är bättre väder på Gotland och är det någon plats som alltid tycks vinna ligan med flest soltimmar i Sverige så är det Hoburg och Visby. För att inte tala om Elsa Billgrens utmärkta paketering av drömmiga, soliga somrar med strandhäng, grillkvällar och skira klänningar. Är det någonstans man ska åka för att fånga solen i Sverige så är det helt klart till Gotland, det är vad jag blivit intalad. Klipp till min ankomst. Det här är mitt fjärde besöket inom loppet av ett år och precis som vid mina tidigare vistelser visar prognosen på halvklart eller mulet väder, blåst och skurar. Visby tycks vara fem grader svalare än Stockholm varje dag och myten om den soliga ön är krossad en gång för alla. Jag har genomskådat den.

I min packning finns därför både vindjacka och blåjeans. Men också bikini och shorts, för i alla fall två dagar ser ut att bli fina och de kan SMHI knappast ta ifrån mig. Jag har även lagt ned tre böcker (Tomhet och ömhet av Isabella Nilsson, Chivas Regal av Bruno K. Öijer och Tre av Ann Quin) samt ett par nya löparskor i annan färg men precis samma modell som mina tidigare (Adidas Adistar BYD). Annat som finns i ryggsäcken är en korsordstidning, en marinblå ulltröja, ett par träskor och tre randiga plagg (en skjorta, en T-shirt, en långärmad tröja). Jag vet att jag har packat för mycket men unnade mig att göra det eftersom min Skottlandspackning kommer att bli mycket strikt.

Nu ska jag leta upp knappen som slår på autosvaret på mailen och sedan ska jag bege mig mot kafeterian här på båten och se om de säljer mazariner. Jag är nämligen förskräckligt sugen på det. Hoppas att ni har en fin sommar och att ni tar hand om er! Det är så kul att ni är här inne och läser och delar med er av tankar och kommentarer. Bara den senaste veckan har två kompisar till mig sagt att folk har kommit fram till dem för att de känner igen dem härifrån min blogg. Det är ju absurt och jättegulligt! Ibland glömmer jag bort att alla siffror i statistiken är faktiska personer som traskar omkring i världen, men varje gång någon gör sig påmind blir jag lika glad. Tack!

Nästan allting som vi gjorde på vår resa till Toronto

Dagen före midsommar for jag och N till Toronto. Vi ville passa på att hälsa på hans syster med familj som bott där sedan ett år tillbaka. Det kändes som en bra möjlighet att få lite familjehäng och storstadssemester på samma gång, i en stad som lockade, men som vi annars kanske inte hade prioriterat att åka till.

Den första morgonen, på midsommarafton, satt vi jetlaggade på verandan med varsin kaffekopp och hejade på alla förbipasserande. En väldigt autentisk upplevelse som stod med på listan över saker att ha gjort i Kanada.

Sedan begav vi oss mot spårvagnen för att åka in till centrala Toronto. När vi anlände kvällen innan hade N’s väska fastnat på vägen och eftersom det var högsommarvärme behövde vi köpa lite kläder att byta med. Dags för en halvt frivillig heldag i Eaton Centre, ett mycket stort köpcentrum, med andra ord.

Efter timmar efter timmar i affärer slog vi oss ned på en takterass och tog varsin öl. Sa skål och glad midsommar. På Instagram var det ringdans och kransar, här var det en vanlig fredag med jobb och skola, och så lite barhäng för oss.

Framåt kvällen tog vi alla shoppingkassar och åkte hem till Riverdale. Vi passerade parken där det pågick en Community Song Circle och väl hemma åt vi hamburgare och jordgubbar och lyssnade på alla svenska klassiker samtidigt som vi kämpade mot tidsskillnaden.

Morgonen därpå tog jag en springtur i området. Det gällde att passa på eftersom några dagar med värmebölja väntade och att springa när det är över 30 grader varmt kändes allt annat än lockande.

Resten av förmiddagen tillbringades i den lokala parken där det var Farmers’ market med lokalproducerade råvaror, hemgjorda isglassar, trubadurer med gitarr och en massa picknickfiltar i gräset. Det hela kändes väldigt Stars Hollow.

På eftermiddagen tog vi tunnelbanan in till stan och till hamnområdet för att kolla på CN Tower. Några av barnen åkte upp, men vi bestämde att vi skulle lägga pengarna på något roligare än utsikt, så vi strosade omkring längs vattnet, åt mat på ett food truck-område och tog det lugnt.

På söndagen hade vi skaffat oss biljetter till en baseball-match mellan Toronto Blue Jays och Chicago White Sox. Att gå på sport i en ny stad är verkligen ett kul sätt att få inblick i kulturen och bli en liten del av ett större sammanhang. Det var första gången vi båda var på baseball och att förstå reglerna var lite av en utmaning, men efter ett tag började vi att hänga med.

En tidig lärdom var att baseball är väldigt mycket mer än det som händer på planen. Hela tiden spelades det 10 sekunders-snuttar av olika låtar, det var videos och blinkande grafik, utklädda fågelmaskotar som gick runt och vinkade och såklart en massa mat och dryck i omlopp. Vi köpte varsin footlong hot dog, det vill säga en 30 cm lång varmkorv, som mättade rejält.

Själva spelet var dock inte lika rafflande. Jag hade trott att baseball var mer av att träffa bollen och springa snabbt än att bara kasta och stå still. Ur den aspekten föredrar jag lite mer rafflande sporter som basket eller fotboll, men det var kul att ha upplevt en match på hemmaplan.

Efter matchen letade vi upp en takterass nära King Street West och tog varsitt glas immigt rosé i den 35-gradiga värmen.

Nästa morgon klev vi upp tidigt för att åka på utflykt. Vi började med att köpa gott kaffe på stationen och sedan hoppade vi på tåget som skulle ta oss till Niagarafallen. Det var ett mycket långsamt tåg som slingrade sig fram längs vinodlingar och små byar, men strax efter 11 nådde vi vårt mål.

Vi började dock med att äta lunch. Av en kanadensare hade vi fått tipset att ta oss till The Flying Saucer, en diner med rymdtema och enorma portioner. Där åt vi hamburgare och steak reuben och hade en ljuvlig servitris som berömde vår aptit och kallade oss sweethearts.

Sedan var det dags att uppleva Niagarafallen. Denna otroliga naturkraft precis på gränsen mellan Kanada och USA.

Det vi ser här är Hästskofallen som till största delen ligger på den kanadensiska sidan. Totalt genererar Niagarafallen samma mängd kraft som tre moderna kärnkraftsreaktorer.

Vi ställde oss i kö för att köpa biljetter till båtturen Maid of the Mist som åker nära fallet. Det gick snabbt och vi hade strax fått varsin röd poncho och klivit ombord.

Båtturen var en väldigt kul upplevelse som gjorde oss rejält blöta. Det gjorde dock inte så mycket eftersom det var 35 grader varmt och vi torkade på nolltid i solen. Att få se fallen på nära håll var verkligen häftigt och det kändes som en sådan sak man kommer att minnas riktigt länge. Jag har själv minnen av att jag som liten tittade i min mormors fotoalbum från hennes resa till Niagarafallen och fascinerades av dess storhet.

Efter båtturen gick vi turistgatan upp, jag köpte en mjukglass och sedan letade vi upp bussen som tog oss till tåget och tillbaka till Toronto.

Efter att ha kommit fram till tågstationen svängde vi förbi Distillery District där det mesta dessvärre var stängt, men vi hittade en mexikansk restaurang som hade öppet och slog oss ned där för att runda av dagen.

Ny dag, ny utflykt! Den här dagen begav vi oss till Kensington Market, ett litet funky område med mycket second hand. Vi strosade omkring där ett par timmar och åt lunch på ett jamaicanskt-italienskt ställe, det lät som en för kul fusion för att inte prova. Jag köpte en blå- och vitrandig T-shirt i en av second hand-affärerna men konstaterade sedan, som jag gjort i både Tokyo och Berlin, att vi har väldigt bra second hand hemma i Stockholm. Endast i Rom har jag lyckats fynda lika bra som jag gör på Södermalm.

I ett av kvarteren hittade vi ett lokalt ölbryggeri som sålde väldigt snygga burkar och kul merch. Jag blev alldeles för nyfiken för att inte köpa en burk pickle water. Det smakade väldigt mycket som Loka med dillsmak, inte äckligt men inte heller jättegott. En klassisk 2/5 och inget jag blivit sugen på sedan dess.

Framåt kvällen begav vi oss till universitetsområdet för att delta på en ceremoni där N’s syster skulle få diplom för det forskningsarbete hon gjort under året. Mycket högtidligt! Fina jag höll på att svettas ihjäl i vädret ”34 grader känns som 42” och publikens solfjädrar viftades för fullt under uppropen av allas namn. Men det var en kul tillställning och ett väldigt fint universitetsområde.

På onsdagen begav vi oss till det mysiga området Leslieville. Om jag skulle bosätta mig i Toronto skulle jag kanske välja att bo där. Det var fullt av trevliga matställen och små butiker samt gångavstånd till stranden. Vi åt på ett jättegott ställe som heter Completo.

Sedan gick vi till stranden Woodbine Beach och bredde ut våra handdukar i den vita sanden. Framför oss hade vi Lake Ontario som bjöd på ynka 14 svalkande grader, men ett dopp var blev det.

På kvällen blev det pizzaparty hemma med ett gäng gäster som var på besök. Gott!

Vår resa började närma sig sitt slut så det var dags att hinna checka av några fler saker på listan. Först ut matmarknaden St. Lawrence market där vi gick runt bland alla olika stånden och kollade på fina grönsaker, nybakade pretzels och stora ostar.

Sedan begav vi oss till Queen Street West. Det regnade och åskade så vi sicksackade oss fram mellan olika butiker och stannade sedan på ett vietnamesiskt ställe för lunch.

En sak som är bra att veta med Toronto är att alla gator är jättelånga. Queen Street till exempel är 14 kilometer lång och går i princip genom hela staden, så bara för att något ligger på samma gata betyder det inte alltid att det är i närheten. Toronto är också en av världens mest mångkulturella städer och det finns massor av lokala områden som China Town, Little Italy, Greek Town, Little Portugal osv. Alla vi träffade var väldigt vänliga och öppna. Det finns en stark lokalpatriotism, särskilt mot USA, och den har knappast blivit svagare den senaste tiden. Många produkter marknadsförs som ”Proudly Canadian” och lönnlövet syns överallt.

Vad passar bättre en regnig torsdagseftermiddag än lite bio kände vi och letade upp en biograf. Vi bokade biljetter till 28 years later, köpte popcorn och slog oss ned i mörkret.

När vi kom ut hade det slutat regna och vi letade upp en trevlig bar som heter 416 Snack Bar. Hade jag bott i närheten hade det nog blivit min stammisbar.

När vi satt på baren började vi att kolla upp var man kan äta Torontos bästa hamburgare. Vi konsulterade ett gäng olika siter och några trådar på Reddit och svaret ledde oss till Cabano’s Cheeseburgers. Hade de rätt? Svar: ja. Det var jättejättegott. Verkligen helt perfekta cheeseburgare och mycket bra pommes.

På vår sista dag i Toronto åkte vi till Aga Khan-museet som är ett stort konstmuseum med fokus på islamisk konst och kultur.

Vi gick runt där bland deras utställningar som avhandlade allt från ornament och kalligrafi till tusen år gamla vaser och bonader. Det finns något mycket fascinerande i hur människan i alla tider har dragits till det vackra, att man i århundraden lagt tid på sådant som är praktiskt onödigt men visuellt tilldragande och att det har bevarats fram till idag. Det får mig att vilja omge mig med saker som är värda att spara, kanske inte i 500 år, men åtminstone i 50.

Efter vårt museibesök åkte vi tillbaka hem till Greek Town där vi bodde och passade såklart på att äta grekiskt på en av restaurangerna där. Vi åt en så god sallad som fick mig att bestämma att grekisk sallad är exakt vad jag vill äta hela den här sommaren, synd bara att det har varit så kallt.

Sedan tillbringade vi fredagskvällen med att packa, laga middag och hänga med familjen och dagen därpå for vi hem till Sverige igen och det var nästan allting som vi gjorde på vår resa till Toronto. Hoppas att ni tyckte att det var kul att följa med!

En hälsning från Toronto

Vi landar på kanadensisk mark på torsdagen. Lönnlöv över allt från att hjulen slår i landningsbanan, proudly canadian, have you booked your return flight miss, you might want to stay. Står tidszonsförvirrad och stirrar på ett roterande bagageband, blicken fäst på väskorna som far runt, runt, min stora svarta utspottad strax därpå, den andra uppenbart frånvarande, midsommarsillen och skjortorna kvar på Kastrup. Inte försvunnen men mycket försenad, berättar personalen bakom disken när vi fyller i blanketter och så far vi hem till N:s syster och familj som bor här. Alla svenskarna på Instagram tycks uppklädda i klänningar och kransar, idyllen av dragspel och sommarängar, här är det en vanlig junifredag, skolorna fortfarande igång. Vi tillbringar dagen på ett shoppingcenter för att kompensera för väskans frånvaro, kommer därifrån med händerna fulla av kassar, tar två öl på en uteservering istället för snaps, äter jordgubbar med glass och lyssnar på Taube och Thåström. Lördag i parken, en löptur på morgonen sedan Farmer’s market med ekologiska grönsaker, en trebent hund, picknickfiltar i gräset och trubaduren som sjunger Bon Iver. Luften tryckande, hettan påtaglig. I veckan väntar 34 grader och värmebölja, en baseball-match mellan Toronto Blue Jays och Chicago White Sox, utflykt till Niagarafallen och äventyr i staden. På kvällen plötsligt ett telefonsamtal, väskan med sillen står på verandan, allt är i sin ordning, semestern har just börjat.

Tre utflykter från Antibes

Hej igen, det var några dagar sedan. Jag har tänkt skriva det här inlägget flera gånger men det kom hela tiden något emellan – en hemresa, en fotbollsmatch, en Gotlandstripp, ett långpass, en festnatt. Ja, ni vet hur det kan vara. Ju längre tiden gick desto mer började jag ifrågasätta mitt berättande. Är det verkligen intressant att läsa om någons semester? Vill man se bilder från en vistelse på en vacker plats? Vad är det övergripande syftet med att dela innehåll? Ska jag kanske lägga ner bloggen och satsa på att ha ett rikt liv i det dolda istället? Och så vidare och så vidare i all oändlighet, men vad tusan, varför ska jag övertänka allt så mycket? Ibland är det bättre att bara göra, att skapa något halvbra för att få det ur sig, istället för att passivt sitta och konsumera det andra gör och tänka tomma tankar om sin egen kreativitet. Lika bra att gå rakt på sak, låt mig berätta om tre utflyktsmål som vi besökte när vi var i Antibes.

En lördag på franska rivieran hoppade vi på tåget till den lilla staden Èze-sur-Mer. Från stationen tog vi en överfull buss som snirklade sig längs serpentinvägar, 400 meter upp i bergen, till byn Èze.

Där besökte vi den botaniska trädgården som lockade med en utsikt över det vanliga.

Hej hej från två som först behövde gå till byns lilla supermarket och köpa varsin Magnum-glass att stödäta för att hämta sig från bussturen, innan de kunde ta sig upp hit.

Den botaniska trädgården bestod, förutom utsikten, främst av kaktusar och succulenter, så efter knappt en timme där kände vi oss klara.

Då inspekterade vi byn och dess smala gränder, såg ett femstjärnigt hotell med unga portierer som släpade resväskor i de branta backarna, små gallerier med lokala konstnärer, uppklädda gäster på väg till en bröllopsmiddag, samt källan ovan som tidigare var den enda platsen för vatten i byn.

Här borde jag ha postat ett vykort. Ni får ett digitalt nu två veckor senare i alla fall.

En annan dag tog vi tåget längs kusten åt andra hållet och klev av i Grasse.

Där var stationen gullig och rosa och gatorna pryddes av paraplyer i långa rader.

Vi strosade omkring och insåg att det var måndag. En dag då man gillar att hålla stängt nere på Cote d’Azur, vilket märktes tydligt i den sömniga staden. Ett öppet bageri hittade vi i alla fall och jag köpte en citrontartelette.

Fler paraplyer och ett par besök i små väldoftande butiker. Grasse är nämligen allra mest känt för sin parfymtillverkning. Det är också en plats där man kan utbilda sig till näsa, eller les nez som det heter på franska. En titel som bland annat kräver att man kan skilja på över 2000 olika dofter.

För att lära oss mer om dofthistoria och parfymtillverkning begav vi oss till ett av museerna och tillverkarna som finns i staden.

Där fick vi kika in i fabriken, få höra om tillverkningsprocessen och såklart lukta på en massa olika parfymer. Till slut var huvudet alldeles tungt av alla doftintryck och med en påse innehållandes en liten guldfärgad flaska med toner av ros, plommon, viol och trä begav vi oss hemåt igen.

Ett par besök i den närliggande staden Nice hann vi också med. Dels en fredagskväll när vi drack spritz på en uteservering, åt pizza med pistage och mortadella samt promenerade längs strandpromenaden.

En annan gång var vi där för lördagslunch i solen följt av besök i en rad olika vintageaffärer i gamla stan i jakt på fynd. Tyvärr åkte vi vidare tomhänta.

Vårt tredje besök var kanske det mest fartfyllda. Då fick vi se hemmalaget Nice möta Brest i den sista omgången av Ligue 1, Frankrikes högsta fotbollsliga.

En match som slutade med 6-0 i vinst och en otroligt lyrisk stämning på läktarna med fans som skanderade Issa Nissa (heja Nice) för fulla muggar. Det var så kul att få jubla ikapp med främlingar och se så många familjer med barn på plats, trots att matchen började vid 21. Verkligen en folkfest och en fin utflykt att lägga till på listan.

Tack för att ni följde med på ett hörn av min resa. Hoppas att det inte dröjer lika länge tills vi hörs igen!

Köper, målar, bjuder, åker, läser, skriver, öppnar

Köper en liten fransk vintagescarf att ha i håret, funderar på om det är på gränsen till att utgöra en kulturell schablon, men så länge jag inte börjar röka borde det vara lugnt.

Målar vinrött nagellack på mina tånaglar som blivit blå av alltför många löpsteg, tänker på uttrycket att sminka en gris, ingen får kolla på nära håll okej.

Bjuder sex personer på middag i ett litet kök utan ugn, enbart en slö brödkniv att hacka allting med, skärbrädan stor som ett B5-kuvert, det blir vegetarisk bouillabaisse.

Går till bageriet för att köpa baguetter, råkar be om tretton stycken istället för tre på grund av min obefintliga franska, tur att handgester också fungerar.

Drabbas av den klassiska solstressen, känslan av att jag borde passa på att vara ute, för jag vet aldrig när det blir fint väder igen, den är en del av min nordliga uppväxt och mitt skrivandes största fiende.

Dricker ett otroligt rödvin på en bar, servitören berättar att hon och hennes man producerade det till deras bröllop, när vi går därifrån får vi köpa med oss en av de sista flaskorna hem.

Åker en överfull buss uppför en slingrande bergsväg, det suger i magen och snurrar i huvudet, efteråt behöver jag sitta på en stol och sakta äta en magnum classic innan marken blir stadig igen.

Läser en bok som går alldeles för långsamt men som jag lånat på biblioteket och kommer få en förseningsavgift på eftersom jag lämnar tillbaka den två dagar försent, så jag känner mig manad att läsa klart den ändå av ren snålhet.

Lämnar den gulliga parfymstaden Grasse med lätt huvudvärk efter att ha luktat på oändliga mängder dofter under eftermiddagen, luften tjock av apelsinblom och magnolia, en liten flaska fick följa med hem.

Samlar blått ludd från de turkosa handdukarna, det har satt sig överallt, i våra kläder, under fötterna, på min deodorant, första gången jag torkade mig efter duschen såg jag ut som en smurf.

Inser att jag inte tänkt på mitt jobb på en och en halv vecka fastän det kändes smått panikartat innan jag skulle åka, skickar ett sms till mitt närmaste team och tackar dem för att de är så bra.

Skriver till N och frågar om han vill ses på en uteservering för läx/läs-aw när han är klar med sina lektioner i franska, vi möts på torget en kvart senare, kvällssolen värmer som vore det mitt på dagen.

Lyssnar på nyheterna och min solkantade tillvaro på rivieran känns som en bubbla, politiker som hävdar att vi ska vänta på domstol innan vi fördömer, men vad betyder en dom när det redan är försent, när alla redan är borta.

Öppnar dokumenten med alla orden, ser över strukturen, den dramaturgiska kurvan, kommer jag någonsin bli färdig, jag säger till N att det här är varför jag springer ett maraton, för att det är mycket enklare än att skriva klart.

Ligger på stranden under lunchtimmen, nysprungen, nybadad, kär och mätt, tänker att det är en gåva att livet kan vara såhär, att jag får vara med – just här, just nu, just dig.

Onsdag i Antibes

Jag vaknar vid sju, kliver upp för att skriva. Smyger ut ur sovrummet och sätter mig på soffan, den är märkligt grund vilket gör det omöjligt att landa i en bekväm position, jag får känslan av att befinna mig i ett väntrum, tänker att det är bra, ett sätt att undvika lättja, att istället bli produktiv. Den tidiga morgonen känns som en vinst, ett försprång. Jag skriver i tjugofem minuter innan jag reser mig upp och gör kaffe. Försöker imitera ett kaffemått med en matsked, ena dagen blir det för starkt, nästa för svagt. Inne i sovrummet ringer N’s alarm, det ska föreställa naturljud och kvitter, men just nu tycks fåglarna vara hysteriska. Är du vaken? undrar jag och han mumlar något jakande till svar. Jag skriver i tjugofem minuter till, äter en yoghurt med björnbärssmak och vinkar av N som ger sig av mot sina lektioner i franska.

Morgonen ska vara sval enligt väderprognosen, men luften känns fuktig och solen värmer redan. Jag springer upp från torget, förbi matmarknaden och längs havet, tar sikte söderut mot udden. Ser sandstränder och stora villor, knotiga tallar och skarpa klippor. Utsikten är bländande vacker, jag kan inte låta bli att stanna för att ta en bild, struntar i det förstör tidtagningen på mitt tröskelpass, allt behöver inte vara så noga intalar jag mig. Efter fyra kilometer vänder jag om och springer tillbaka mot gamla stan där vi bor. För varje strand jag passerar blir jag mer och mer övertygad om att jag borde ta ett dopp. När jag når vår gata skyndar jag upp för trapporna, hämtar handduk och bikini, vattenflaska och bok. Sedan tar jag sikte på vår närmaste strand, passerar båtarna i hamnen, stöter av en slump på N och hans klasskompis som har förmiddagsrast, växlar några ord och breder ut handduken i sanden. Havet svalkar, det är årets varmaste dopp och det känns efterlängtat. När jag kliver upp smakar huden saltvatten, jag äter ett knallgrönt äpple och torkar sakta i solen.

Tillbaka i lägenheten ställer jag klockan på tjugofem minuter igen. Öppnar dokumentet och skriver, tar ett par minuter paus när alarmet ringer och upprepar sedan processen. När hungern gör sig påmind äter jag upp resterna av gårdagens baguette tillsammans med en bit gruyere, lite äggröra och hyvlad zucchini med citron. Brödet har blivit segt under natten, jag sliter av det med tänderna, sätter mig vid fönstret där solen lyser in och sträcker upp benen på fönsterbrädan, låter dem värmas. Efter en snabb dusch tar jag på mig den svarta kjolen med vita prickar, ett brunt linne och läderkavajen. Väskan med datorn på axeln och de håriga ballerinaskorna på innan jag beger mig mot biblioteket. Jag var där för första gången igår och nu bestämmer jag mig för att hitta dit utan att titta på kartan, vill röra mig lite mer avspänt, så länge jag håller koll på de olika torgen går det enkelt.

Biblioteket är förvånande stort i förhållande till den lilla staden, jag går tre våningar upp och sätter mig vid ett av de långa borden framför fönstren. Grönskande träd utanför, en gata där bilar sakta ringlar fram. Jag tar upp hörlurarna, öppnar dokumenten, startar timern och börjar sedan att skriva igen. Tjugofem minuter, tjugofem minuter, allting går om jag gör det tjugofem minuter i taget, tänker jag och upprepar handlingen tills klockan är halv fem. Jag sms:ar N som är klar med sina lektioner, han sitter på torget nedanför vår lägenhet med några klasskompisar. Utanför fönstret hänger himlen djup och åskblå, det ser ut att bli regn när som helst. Jag bestämmer mig för att sitta kvar en liten stund till och skriva detta, sedan ska jag promenera hemåt, förbi torgen som börjar bli alltmer bekanta, tillbaka till porten med den blå dörren där jag bor i elva dagar till.

En skrivresa till Antibes

Den första helgen i maj tar jag tåget ner till Antibes. Snirklar mig genom Europa via Köpenhamn, slumrar på night jet från Hamburg till Offenburg och gör ett kaffe och croissant-stopp i Paris. Förhoppningsvis kommer allting att gå jättesmidigt, tågen vara punktliga och den långa resan bli 32 timmar av vykortsvackra utsikter, ja jag manifesterar nu, låt oss vädja till rälsens högre makter.

Väl framme på den franska rivieran ska jag stanna i två veckor och skriva. Någon gång i januari 2024 skickade jag nämligen in en stipendieansökan och nu, nästan ett och ett halvt år senare, har det äntligen blivit dags att åka. När jag fick min ansökan beviljad efter månader av väntan blev jag tvungen att gå tillbaka och läsa vad jag egentligen hade sagt att jag skulle göra. Jag ämnar att göra en cirka två veckor lång skrivresa där jag fortsätter att utveckla mitt sedan tidigare påbörjade romanmanus. I min text undersöker jag frågor kring livets förgänglighet, naturens inverkan på oss samt bevarade föremåls fysiska och abstrakta värde. Fina ord, verkligen, och sannerligen något att leva upp till. Gulp.

När jag inte sliter mitt hår över ovan nämnda manus tänkte jag springa långt längs havet, gå på matmarknad och köpa grönsaker som om det vore lösviktsgodis, hitta någon som kan förse mig med de bästa baguetterna och den godaste osten samt spana in snygga franska pensionärer och försöka kopiera deras stil. N kommer att vara där samtidigt för att studera franska och jag ser framför mig hur vi tar oss en liten apéritif efter en produktiv dag på varsitt håll. Santé! Eller hur säger man ens ”skål!” på franska? Jag måste kanske köra en express-kurs Duolingo, två timmar varje dag med den gröna ugglan börjar nu, merci och bonjour.

Jag ser självklart fram emot att spatsera omkring bland smala gränder och snubbla över dolda pärlor, men har ni tips på trevliga restauranger, vinbarer, vintageaffärer, museum, bokhandlar, caféer, bibliotek eller bara inspirerande platser att sitta och skriva på i Antibes (eller närliggande städer) får ni väldigt gärna lämna en kommentar. Som tack lovar jag att jobba riktigt hårt på mitt manus och försöka bjuda på någorlunda regelbundna uppdateringar.

PS. Pyntar inlägget med bilder från min skrivresa till Rom för prick två år sedan. Det känns både som igår och som ett halvt liv sedan. Tiden va.

Att vandra GR10 i Pyrenéerna

I slutet av juli åkte jag och mina tre vänner Anna, Gaëlle och Sadia till södra Frankrike för att vandra i Pyrenéerna. Det är vår tredje vandringsresa tillsammans och därmed något av en tradition får man väl säga. De tidigare åren har vi vandrat längs South West Coast Path i England och Kaiserkrone i Alperna, två fantastiska vandringar som gett mersmak! Vid det här laget har vi hittat vår gemensamma vandringsfilosofi ganska väl. Vi åker helst till nya platser och vandrar i ungefär fem dagar mellan olika små byar och övernattar inomhus. Själva boendena behöver inte vara lyxiga, det räcker med att få tak över huvudet, men det är skönt att kunna vila ut sig skapligt om nätterna och slippa bära på tält och mat för en hel vandring.

Det här året landade valet alltså på Pyrenéerna, närmare bestämt första delen på rutten GR10 från Hendaye till Saint-Jean-Pied-de-Port. Gaëlle som är från Frankrike hade koll på den sedan tidigare och tog ansvar för det mesta av researchen. Totalt blev det 101 kilometer fördelat på fem dagar, mestadels helt enligt plan men inte utan några små äventyr. Precis så som det ska vara!

Vi började vår vandring i Hendaye, dit vi kommit med tåget dagen innan. Målet var byn Olhette som låg 21 kilometer bort vilket kändes som en lagom distans att börja med.

Första sträckan gick stundvis ganska brant uppför, men vädret var fint och humöret gott. Längs vägen strövade hästar fritt och ovanför oss svävade stora gamar.

När den tuffaste sträckan var gjord pausade vi för lunch. En liten picknick med baguetter vi köpt på bageriet samma morgon, en bit ost, tomater och nektariner, chips, kex och morötter.

Sedan kämpade vi vidare mot nästa topp på dagens sträcka. Stundtals var det ganska slitigt med branta backar fyllda av stora stenar, men helt klart värt det när man möts av den svindlande utsikten.

Framåt eftermiddagen nådde vi Olhette och letade rätt på vårt boende. I den lilla byn fanns det inte jättemånga ställen att välja på, så det gick ganska enkelt. Pyrenéerna ligger i Baskien, precis på gränsen mellan Frankrike och Spanien, och det finns en stor lokal stolthet och hos vissa även en önskan om att bli självständiga. Detta visar sig i alltifrån språket som talas (baskiska) och det typiska utseendet på husen till de noga utvalda råvarorna där man plockat det bästa från båda länder.

När vi reserverade vårt boende fick vi också frågan om vi ville boka bord på hotellets restaurang, som också var byns enda, vilket vi givetvis tackade ja till. Det var en riktig vinstlott för vi fick äta en otroligt god fyrarättersmiddag som blev ett perfekt avslut på vår första vandringsdag.

Vår andra vandringsdag gick från Olhette till Aïnhoa, en rutt som landar på ungefär 23 kilometer. På vägen kunde vi också göra en avstickare till den populära toppen La Ruhne, vilket vi valde att göra. Det adderade några extra kilometer men framför allt mer dramatik skulle det visa sig.

Strax innan vi var uppe på höjden träffade vi nämligen på en man som dragit armen ur led och satt och väntade på en räddningshelikopter. Som tur var fanns det gott om folk uppe på berget som kunde hjälpa honom och han blev snart upphämtad.

Efter en liten paus uppe på toppen började vi gå nedåt igen med sikte på Aïnhoa, via byn Sare.

Tyvärr hann vi bara gå i 30 minuter ungefär innan vi träffade på en familj där kvinnan ramlat och skadat foten. Vi plockade fram vårt första hjälpen-kit med bandage och smärtstillande ur våra väskor och Sadia som är läkare konstaterade att kvinnan troligtvis brutit något. Med tanke på att vi var mitt i ingenstans var det bara att invänta dagens andra helikopter, vilket tog sin lilla tid.

Efter denna incident låg vi en bra bit efter i vårt tidsschema. Solen gassade och det var riktigt varmt medan vi kämpade oss mot Sare, och när vi väl kommit dit hade vi 13 kilometer kvar. Då var det bara att plocka fram pannbenet och försöka att uppskatta allt fint längs vägen och det faktum att resten av stigen var ganska flack. Till sist nådde vi i alla fall Aïnhoa och kunde pusta ut på vårt hotell.

Vandringens tredje etapp var 22 kilometer lång och gick mellan Aïnhoa och Bidarray. När vi lämnade byn på morgonen låg bergen inbäddade i ett tjockt lager av dimma. Med tanke på att den första delen av dagens rutt bestod av tre branta stigningar var det faktiskt ganska skönt att slippa stekande sol.

Dessutom adderade dimman en helt klart mystisk stämning. Plötsligt kändes det som att vandra runt i en saga.

En annan fördel med dimman var att man inte riktigt kunde se hur branta backarna framför en var. Det blev lite av en överraskning istället.

Efter att vi avverkat lite mer än halva sträckan började dock dimman äntligen att lätta. Tur eftersom vi inte ville missa den här utsikten som var något alldeles extra.

Efter att ha gått uppåt i princip hela dagen fanns det sedan bara en sak att göra: börja gå nedåt. Det här var vandringens brantaste sträcka och något av en utmaning, men vi tog det extra försiktigt efter gårdagens helikopterincidenter. Ovanför oss svävade flera stora gamar vilket spädde på känslan av att inte vilja ramla och bli liggandes någonstans mitt på berget…

När vi kommit ned på säker mark tog vi ett svalkande dopp i floden som rann längs vägen och sedan var det inte långt kvar till vårt boende i Bidarray där vi stannade över natten.

När vi vaknade den fjärde vandringsdagen låg hela landskapet inbäddat i moln och dimma. Framför oss väntade en ganska tuff led uppe på bergtopparna som skulle ta oss till Saint-Étienne-de-Baïgorry. Vädret gjorde dock att vi inte skulle kunna njuta av någon utsikt där uppe och att vandringen skulle bli mer riskabel på de smala stigarna. Lokalborna på hotellet avrådde oss därför från att gå och eftersom vi trots allt lärt oss något från förra årets incident där vi hamnade i åska uppe på en bergstopp valde vi att lägga om rutten. Lite tråkigt, men förmodligen klokt.

Istället blev det en något kortare och flackare väg på 14 kilometer genom små baskiska byar. Då och då kikade vi upp mot bergen som låg stadigt i dimma och försäkrade oss om att vi tagit rätt beslut.

Energimässigt var det inte helt fel med en lite enklare vandringsdag och dessutom fanns det en del fint att titta på längs vägen, även om det inte var några episka vyer.

Framåt eftermiddagen nådde vi Saint-Étienne-de-Baïgorry som visade sig vara en gullig liten by. Efter en fika och lässtund vid floden checkade vi in på vårt boende och gick sedan, likt resten av lokalbefolkningen, för att kolla på några som spelade den baskiska sporten pelota. Den spelas i två lag mot en stor vägg och alla har en slags korgliknande handske på sig. Sedan turas man om att slå bollen varannan gång och räknar poäng. Mycket underhållande!

Efter två rafflande matcher promenerade vi genom byn för att äta middag och sedan var den fjärde dagen slut.

Vår femte vandringsdag gick vi 18 kilometer från Saint-Étienne-de-Baïgorry till Saint-Jean-Pied-de-Port. Det kan också beskrivas som dagen då vi vandrade omkring i ett moln.

Fördelen med dålig sikt är att man inte ser hur långa eller branta backarna är. Nackdelen är att man kan råka snubbla över ett får eller två när de plötsligt dyker upp framför en.

Efter att ha behövt fokusera rejält för att hitta markeringarna på leden åt vi lunch i en kompakt dimma. Den fantastiska utsikten fick vi helt enkelt föreställa oss, men så kan livet vara på en vandringstur.

På vägen ned klarnade det upp något och vi började kunna skymta slutmålet för vår vandring. Fem dagar och 101 kilometer senare nådde vi Saint-Jean-Pied-de-Port. Ömma i benen, mätta på äventyr och mycket nöjda över våra dagar!

Därifrån tog vi oss till Biarritz där vi stannade i ett par dagar och njöt av det goda franska kustlivet. Sedan tog vi tåget hela vägen hem till Stockholm igen och redan där började planerna smidas för var nästa års vandring ska äga rum. Tack för att ni följde med på tur!

Dartbarer, arkadhallar och tempelträdgårdar i Osaka & Kyoto

Får man blogga om saker som hände för två månader sedan eller har någon slags bäst före-tid passerat då? I grunden är väl formatet internetdagbok främst till för nyliga händelser, sådant som känns aktuellt och relevant. Samtidigt använder jag själv min blogg som ett slags arkiv, ett verktyg för att minnas det som hänt och alla små detaljer som annars tenderar att falla bort. Så nu, om inte annat så bara för min egen skull, tänkte jag bjuda på en tillbakablick. Välkommen att färdas två månader bakåt i tiden, till början av maj och till sommarvarma Osaka och Kyoto.

Vi kom till Osaka direkt efter vår vandring längs Kumano Kodo-leden. På den här lilla gatan bodde vi, mittemot vad som skulle visa sig bli en ny favoritbar.

Efter att ha hämtat upp våra resväskor som vi låtit ett bagageserviceföretag ta hand om under vår vandring, gjorde vi oss redo för vår första heldag i Osaka. Vi började med att äta takoyaki, små friterade bläckfiskbollar som är något av en lokal specialitet.

Sedan provade vi halva sortimentet inne på Uniqlo, strosade omkring i stan och drack iskaffe, gick länge i bokaffärer och försökte hitta den perfekta koppen matcha innan våra fötter sa ifrån och stegade mot en liten bar där vi drack whiskeydrinkar.

Under tiden vi satt där hade det hunnit bli mörkt och vi promenerade ner till floden som kantas av ikoniska neonskyltar.

Vid floden låg också en restaurang vi fått tips om, så vi gick dit för att äta okonomiyaki. En slags vitkålspannkaka med en massa toppings på, inklusive dansande bonitoflakes. Maten lagades framför oss på en stekhäll och som ni säkert kan ana låg det ett jämntjockt os i hela lokalen.

Dagen avslutades med en promenad hemåt och ett besök på baren mittemot som visade sig vara en dart-bar. Ingen av oss är några mästare på pilkastning, men efter några minuter var vi fast och började jaga bulls eye med en allt större iver. Fördelen med att testa nya saker är ju att ens inlärningskurva går ganska spikrakt uppåt i början, något som är väldigt bra för självförtroendet.

Nästa dag gjorde vi en utflykt till Kyoto. Städerna ligger bara 40 minuters tågresa från varandra och det kändes kul att få upptäcka den gamla huvudstaden.

I Kyoto hade vi bokat lunch på en tempurarestaurang där kocken tillagade varje del av måltiden framför oss och serverade den på omakase-vis. Friterade grönsaker och skaldjur lades upp på våra tallrikar en efter en och allting smakade otroligt gott.

Efter lunchen begav vi oss till östra Kyoto för att gå längs Philosopher’s Path. En vandringsstig längs en liten flod där man passerar många stora tempel och vackra trädgårdar.

Själva stigen är som allra vackrast under körsbärsblomningen då den kantas av rosa träd, men även i full grönska gjorde den sig bra.

Paus för att spana på fiskar och sköldpaddor.

Sedan löste vi biljett till en botanisk trädgård där någon lagt oändligt mycket tid på att skapa en helt perfekt sandhög.

Det är väldigt fint med omsorgsfullt skötta japanska trädgårdar och väldigt långt ifrån min verklighet där jag inte ens har en gräsmatta att klippa. Dock har jag börjat gerillaodla på en av trapphusets vädringsbalkonger och jobbar nu ihärdigt med att bli självförsörjande på grönkål och mynta.

När solen var på väg nedåt begav vi oss in mot citykärnan av Kyoto och satte oss vid floden för att dricka en öl, äta chips och reflektera över vår mer än decenniumlånga vänskap. En fin stund som var för viktig för att hamna på bild.

Efter det gick vi på middagsjakt och hamnade på en jättetrevlig ramenrestaurang med enbart kvinnliga kockar. När vi slurpat i oss varsin stor nudelskål tog vi tåget tillbaka till Osaka igen och somnade gott i våra sängar.

Nästa morgon tog jag och Linn en springtur längs floden. Löprundan avslutades givetvis inne på 7eleven där vi köpte iskaffe till alla. En obligatorisk start på dagen när det är 25 grader varmt.

Sedan följde en förmiddag av strosande i mysiga områden. Någon skrev ett vykort hem, någon råkade köpa en tre kilos bronsskulptur, någon (jag) införskaffade en tigerformad musmatta att ha på kontoret…

Vår lunch åt vi på ett ställe som var känt för sina onigiris. De fanns i en rad olika smaker och man kunde också få dem serverade som soppa om man ville. Enligt en high score-skylt på väggen hade någon lyckats äta tretton stycken i en sittning. Vi klarade två var.

På väg mot vårt nästa mål passerade vi ett väldigt gulligt McDonalds. Sedan klev vi in i en ljud- och ljusmiljö som satte min hjärna i chock: en arkadhall. Överallt fanns blinkande lampor, höga ljudeffekter, hysterisk pop och tecknade maskotar. Efter att den initiala paniken lagt sig spelade vi några spel och tittade på några som garanterat gjort sina tiotusen timmar där inne. Sedan gick vi till ett par fotoautomater för att göra purikura men lyckades såklart missförstå majoriteten av instruktionerna vilket resulterade i att våra bilder blev pyttesmå och rejält airbrushade. Kawaii!

Omtumlade av intryck ramlade vi in på en izakaya i närheten och beställde allt på menyn som lät gott. Sedan var det dags för två i vårt resesällskap att åka hem till Sverige respektive Tokyo, så vi vinkade av dem och gick till vår nya favoritbar. Jag satte två pilar på rad i bulls eye och blev mäkta stolt, kanske är det en ny karriär inom dart som väntar mig?

Morgonen därpå lämnade vi ett regnigt Osaka och tog shinkansen till kuststaden Atami för att checka in på spa, men det är en annan historia. Kanske får ni ta del av den om en månad eller två. Tack för att ni ville följa med!

Tre dagar av vandring längs Kumano Kodo-leden

Efter fyra dagar i Tokyo hade det blivit dags för oss att ta tåget söderut. Vi skulle byta udda temabarer, sena nätter med 04:30-ramen och vintageshopping mot grönskande vandringsleder och små gästhus på landet.

Från Shinkansen-tåget mellan Tokyo och Osaka såg vi Fuji i fjärran. Jag älskar förresten att åka tåg i Japan, det går snabbt, är extremt punktligt och väldigt smidigt. Vändbara säten gör dessutom att alla kan åka i rätt riktning, bara en sån sak.

På stationen hade vi köpt med oss varsin bento-låda. Efter att ha tittat på säkert femtio olika och försökt avkoda dess innehåll högg jag till sist bara en som såg lite kul ut. Den smakade helt okej.

Den sista sträckan färdades vi med en gammal landsbygdsbuss och efter totalt sju timmar på resande fot var vi framme vid startpunkten för vår vandring.

Vi checkade in på vårt boende och fick middag samt träffa den lokala kändisen Mya-chan, en katt som tydligen varit med i flera tidningar och kattmagasin.

Nästa morgon började vi vår vandring. Första dagen gick vi från Takijiri-oji till Tsugizakura-oji, en sträcka på 18 kilometer. Här är mina vandringskompanjoner Linn, Anna och Mika.

Första biten av leden gick brant uppför och vi kämpade på i den fuktiga luften som låg kvar efter att ett stort regnväder passerat under natten och morgonen.

Marken nästan ångade och allting gick i hundra nyanser av grönt, omöjligt att fånga varje skiftning på bild.

Längs hela leden fanns små stationer där man kunde samla stämplar i sitt häfte. Varje stämpel markerar en viktig plats eller händelse som inträffat där, de flesta för hundratals år sedan.

Kumano Kodo är en pilgrimsled som funnits i över tusen år. Det finns två leder som klassats som världsarv av Unesco, den ena är den välkända Camino de Santiago som går genom Spanien och den andra är just Kumano Kodo. Eftersom det finns ett begränsat antal boenden längs leden är den dock relativt fri från trängsel. Vi såg ett par andra sällskap under våra vandringsdagar men för det mesta gick vi helt själva. All bokning av boenden behöver man göra i god tid via deras officiella hemsida där de hjälper en att planera och lägga upp vandringen.

En stor del av leden gick genom skogen men ibland kunde man komma upp på en höjd och blicka ut över bergen och de gamla fälten som använts för risodlingar.

Längs stigen såg vi några märkliga nästan genomskinliga växter som vi kallade för spökblommor samt små krabbor som kröp på land. Det kändes väldigt udda och Knausgårdskt, särskilt som jag läste tredje delen av Morgonstjärnan-serien under vår resa.

Vi stannade för lunch och åt våra färdigpackade boxar som vi fått medskickade samma morgon. Får det lov att vara en självlysande prinskorv? Sedan fortsatte vi genom allt det gröna, längs små vattenfall och över floder.

Skogen var en blandning av lövträd, japansk cypress och höga cederträd, låga ormbunkar och snabbväxande bambu som sköt som skott upp ur marken.

Efter ungefär sju timmar av vandring började vi att nå vårt mål för dagen och kunde vika av mot den lilla by där vi hade bokat boende.

Väl framme fick vi frågan om vi ville åka till ett onsen i närheten vilket vi såklart tackade ja till. Så under en timme tvättade vi av vandringssvetten och lät våra ömma muskler mjukas upp i 42-gradigt vatten. Sedan åkte vi tillbaka och blev serverade en middag som tillreddes på små kolgrillar och efter det kröp vi ner på våra futonmadrasser som rullats ut på golvet.

Vår andra vandringsdag gjorde vi vår längsta sträcka på 21 kilometer, från Tsugizakura-oji till Yunomine Onsen. Vi började med en gruppbild utanför boendet.

Sedan bar det av förbi tempel och stämpelstationer där vi fortsatte att fylla på vårt häfte.

Den här dagen hade vi perfekt vandringsväder. 18 grader och sol, så inte för varmt men ändå trivsamt.

Vid ett par tillfällen passerade vi skyltar där de varnade för björnar. Vi använde Google Translates fotofunktion för att översätta och fick då det poetiska meddelandet ”Björn björnar akta dig björn av björn”. Perfekt. I den finstilta texten kunde vi läsa att en björn setts här senast i juli 2018, så vi kände oss inte särskilt rädda.

Jag är verkligen så glad att vi lyckades få in ett vandringssegment i vår Japan-resa. Det kändes som den perfekta kontrasten till allt storstadsbrus och dessutom var det väldigt kul att få se mer av naturen och röra sig ute på landsbygden.

Viktigt att pausa lite då och då för att fylla på med energi. De här chokladkex-svamparna var en favorit.

Jämfört med andra vandringar jag gjort skulle jag säga att den här var relativt enkel att genomföra. Absolut en hel del stigningar upp- och nedför som kräver både pannben och kondition, men ingen bergsklättring eller något vadande. Vi klarade oss fint utan stavar och i lättare vandringsskor.

Jag hade en 30 liters vandringsryggsäck från Osprey som var lagom för min packning. I och med att vi bodde i byarna och fick mat där behövde vi inte bära med oss så mycket saker. Ett ombyte till kvällen, lite varmare kläder, vattenflaskor, lunch & snacks, regnjacka, necessär och en bok. Mina vandringsskor är Adidas Terrex Free Hiker som jag älskar.

Dagens lunchpaus blev på en plats med bra utsikt.

Efter en hel dag av uppför och nedför blev vi pekade mot vår slutdestination, den lilla onsenbyn Yunomine. Väl framme möttes vi av en svag doft av svavel från floden som rann genom staden.

Vi checkade in på vårt boende och svepte varsin Pocari Sweat som vi köpt i dryckesautomaten på gatan utanför. Det är en japansk favorit, en vätskeersättning som hjälper till att återställa kroppen.

Vi fick ta på oss varsin yukata och gick sedan ned för att bada onsen. Återigen väldigt härligt för trötta muskler.

På kvällen blev vi serverade en middag med en hel mängd smårätter, bland annat jättegod sashimi och en otrolig tofu gjord på sesam. Jag är så imponerad av det jobb som läggs ner på en måltid som denna. Det var vi fyra samt två andra personer som åt på boendet den här kvällen och allt detta hade förberetts åt oss. I Japan finns uttrycket omotenashi som enkelt översatt kan betyda gästvänlighet, men egentligen innefattar det mer än så. Det handlar om omsorg för detaljer, att alltid göra det lilla extra och att ordna det utan att vänta sig något tillbaka. Så fint att få uppleva och inspireras av.

Efter ännu en lång dag kröp vi ned i våra sängar och gjorde oss redo för det som skulle bli vår sista vandringsdag.

Efter en traditionell japansk frukost promenerade vi ner till busshållplatsen för att åka en bit till en bättre startpunkt. Eftersom vi hade en tid att passa på eftermiddagen ville vi vara säkra på att vi skulle hinna hela vägen och inte bli fast mitt i ingenstans.

Väl framme i Ukegawa började vi vår sista sträcka på 13 kilometer till Koguchi.

Vissa skulle kanske hävda att det är ett misstag att gå Kumano Kodo och inte se Nachi-vattenfallet eller templet intill, men vår logistik och planering möjliggjorde inte fler vandringsdagar tyvärr. Jag tycker ändå att det är mer än värt att vandra Kumano Kodo utan att ha sett det, även om det verkar vara storslaget.

Som tur var hade vi gott om andra fina vyer att njuta av på vår sträcka.

När klockan närmade sig lunchtid korsade vi den sista floden och nådde vårt mål i Koguchi.

I byn som bestod av ett postkontor, en skola och en liten mataffär slog vi oss ned för att äta lunch. Damen som jobbade i kassan på matbutiken erbjöd sig att koka vatten till våra snabbnudlar och tillredde dem åt oss. När vi suttit i gräset strax utanför i ett par minuter kom hon ut igen och hade med sig en tebricka. Inte kunde vi sitta där utan varsin kopp grönt te. Omotenashi i sin självklara form.

Från den lilla byn hade vi sedan förbokat en taxi som tog oss till Kumanogawa. Där skulle vi göra en traditionell båttur längs floden.

Vi fick glida fram längs det turkosgröna vattnet och kolla på klippformationer formade som djur, se olika vattenfall och höra historier om hur olika gudar samlats på öarna och i bergen.

Vår guide var en bättre historieberättare än flöjtspelare, men hon var väldigt gullig ändå. Efter en och en halv timme hade vi färdats längs floden till staden Shingu där vi klev av.

I Shingu passade vi på att besöka ett av de tre stora templen, Hayatama Taisha, som ligger där. Eftersom vi kom dit precis före stängning var det väldigt tomt och stillsamt så när som på några sista lokalbor som kilade dit för ett snabbt besök.

Strax därefter var det dags för oss att bege oss mot tågstationen och hoppa på lokaltåget som åkte längs kusten och hela vägen till Osaka. Tre dagar av vandringsäventyr längs Kumano Kodo-leden var över och vi lämnade den japanska landsbygden fyllda av storslagna vyer, enorm gästvänlighet och tusen nyanser av grönt.