Dartbarer, arkadhallar och tempelträdgårdar i Osaka & Kyoto

Får man blogga om saker som hände för två månader sedan eller har någon slags bäst före-tid passerat då? I grunden är väl formatet internetdagbok främst till för nyliga händelser, sådant som känns aktuellt och relevant. Samtidigt använder jag själv min blogg som ett slags arkiv, ett verktyg för att minnas det som hänt och alla små detaljer som annars tenderar att falla bort. Så nu, om inte annat så bara för min egen skull, tänkte jag bjuda på en tillbakablick. Välkommen att färdas två månader bakåt i tiden, till början av maj och till sommarvarma Osaka och Kyoto.

Osaka

Vi kom till Osaka direkt efter vår vandring längs Kumano Kodo-leden. På den här lilla gatan bodde vi, mittemot vad som skulle visa sig bli en ny favoritbar.

Osaka Osaka Osaka

Efter att ha hämtat upp våra resväskor som vi låtit ett bagageserviceföretag ta hand om under vår vandring, gjorde vi oss redo för vår första heldag i Osaka. Vi började med att äta takoyaki, små friterade bläckfiskbollar som är något av en lokal specialitet.

Osaka Osaka Osaka

Sedan provade vi halva sortimentet inne på Uniqlo, strosade omkring i stan och drack iskaffe, gick länge i bokaffärer och försökte hitta den perfekta koppen matcha innan våra fötter sa ifrån och stegade mot en liten bar där vi drack whiskeydrinkar.

Osaka Osaka Osaka

Under tiden vi satt där hade det hunnit bli mörkt och vi promenerade ner till floden som kantas av ikoniska neonskyltar.

Osaka Osaka Osaka Osaka

Vid floden låg också en restaurang vi fått tips om, så vi gick dit för att äta okonomiyaki. En slags vitkålspannkaka med en massa toppings på, inklusive dansande bonitoflakes. Maten lagades framför oss på en stekhäll och som ni säkert kan ana låg det ett jämntjockt os i hela lokalen.

Osaka Osaka

Dagen avslutades med en promenad hemåt och ett besök på baren mittemot som visade sig vara en dart-bar. Ingen av oss är några mästare på pilkastning, men efter några minuter var vi fast och började jaga bulls eye med en allt större iver. Fördelen med att testa nya saker är ju att ens inlärningskurva går ganska spikrakt uppåt i början, något som är väldigt bra för självförtroendet.

Kyoto

Nästa dag gjorde vi en utflykt till Kyoto. Städerna ligger bara 40 minuters tågresa från varandra och det kändes kul att få upptäcka den gamla huvudstaden.

Kyoto Kyoto Kyoto

I Kyoto hade vi bokat lunch på en tempurarestaurang där kocken tillagade varje del av måltiden framför oss och serverade den på omakase-vis. Friterade grönsaker och skaldjur lades upp på våra tallrikar en efter en och allting smakade otroligt gott.

Kyoto Kyoto Kyoto

Efter lunchen begav vi oss till östra Kyoto för att gå längs Philosopher’s Path. En vandringsstig längs en liten flod där man passerar många stora tempel och vackra trädgårdar.

Kyoto Kyoto Kyoto

Själva stigen är som allra vackrast under körsbärsblomningen då den kantas av rosa träd, men även i full grönska gjorde den sig bra.

Kyoto Kyoto

Paus för att spana på fiskar och sköldpaddor.

Kyoto Kyoto Kyoto

Sedan löste vi biljett till en botanisk trädgård där någon lagt oändligt mycket tid på att skapa en helt perfekt sandhög.

Kyoto Kyoto Kyoto

Det är väldigt fint med omsorgsfullt skötta japanska trädgårdar och väldigt långt ifrån min verklighet där jag inte ens har en gräsmatta att klippa. Dock har jag börjat gerillaodla på en av trapphusets vädringsbalkonger och jobbar nu ihärdigt med att bli självförsörjande på grönkål och mynta.

Kyoto Kyoto

När solen var på väg nedåt begav vi oss in mot citykärnan av Kyoto och satte oss vid floden för att dricka en öl, äta chips och reflektera över vår mer än decenniumlånga vänskap. En fin stund som var för viktig för att hamna på bild.

Kyoto Kyoto Kyoto

Efter det gick vi på middagsjakt och hamnade på en jättetrevlig ramenrestaurang med enbart kvinnliga kockar. När vi slurpat i oss varsin stor nudelskål tog vi tåget tillbaka till Osaka igen och somnade gott i våra sängar.

Osaka Osaka Osaka

Nästa morgon tog jag och Linn en springtur längs floden. Löprundan avslutades givetvis inne på 7eleven där vi köpte iskaffe till alla. En obligatorisk start på dagen när det är 25 grader varmt.

Osaka Osaka

Sedan följde en förmiddag av strosande i mysiga områden. Någon skrev ett vykort hem, någon råkade köpa en tre kilos bronsskulptur, någon (jag) införskaffade en tigerformad musmatta att ha på kontoret…

Osaka Osaka Osaka

Vår lunch åt vi på ett ställe som var känt för sina onigiris. De fanns i en rad olika smaker och man kunde också få dem serverade som soppa om man ville. Enligt en high score-skylt på väggen hade någon lyckats äta tretton stycken i en sittning. Vi klarade två var.

Osaka Osaka

På väg mot vårt nästa mål passerade vi ett väldigt gulligt McDonalds. Sedan klev vi in i en ljud- och ljusmiljö som satte min hjärna i chock: en arkadhall. Överallt fanns blinkande lampor, höga ljudeffekter, hysterisk pop och tecknade maskotar. Efter att den initiala paniken lagt sig spelade vi några spel och tittade på några som garanterat gjort sina tiotusen timmar där inne. Sedan gick vi till ett par fotoautomater för att göra purikura men lyckades såklart missförstå majoriteten av instruktionerna vilket resulterade i att våra bilder blev pyttesmå och rejält airbrushade. Kawaii!

Osaka Osaka

Omtumlade av intryck ramlade vi in på en izakaya i närheten och beställde allt på menyn som lät gott. Sedan var det dags för två i vårt resesällskap att åka hem till Sverige respektive Tokyo, så vi vinkade av dem och gick till vår nya favoritbar. Jag satte två pilar på rad i bulls eye och blev mäkta stolt, kanske är det en ny karriär inom dart som väntar mig?

Osaka

Morgonen därpå lämnade vi ett regnigt Osaka och tog shinkansen till kuststaden Atami för att checka in på spa, men det är en annan historia. Kanske får ni ta del av den om en månad eller två. Tack för att ni ville följa med!

Tre dagar av vandring längs Kumano Kodo-leden

kumano kodo

Efter fyra dagar i Tokyo hade det blivit dags för oss att ta tåget söderut. Vi skulle byta udda temabarer, sena nätter med 04:30-ramen och vintageshopping mot grönskande vandringsleder och små gästhus på landet.

kumano kodo

Från Shinkansen-tåget mellan Tokyo och Osaka såg vi Fuji i fjärran. Jag älskar förresten att åka tåg i Japan, det går snabbt, är extremt punktligt och väldigt smidigt. Vändbara säten gör dessutom att alla kan åka i rätt riktning, bara en sån sak.

kumano kodo kumano kodo

På stationen hade vi köpt med oss varsin bento-låda. Efter att ha tittat på säkert femtio olika och försökt avkoda dess innehåll högg jag till sist bara en som såg lite kul ut. Den smakade helt okej.

kumano kodo kumano kodo kumano kodo

Den sista sträckan färdades vi med en gammal landsbygdsbuss och efter totalt sju timmar på resande fot var vi framme vid startpunkten för vår vandring.

kumano kodo kumano kodo

Vi checkade in på vårt boende och fick middag samt träffa den lokala kändisen Mya-chan, en katt som tydligen varit med i flera tidningar och kattmagasin.

kumano kodo

Nästa morgon började vi vår vandring. Första dagen gick vi från Takijiri-oji till Tsugizakura-oji, en sträcka på 18 kilometer. Här är mina vandringskompanjoner Linn, Anna och Mika.

kumano kodo kumano kodo

Första biten av leden gick brant uppför och vi kämpade på i den fuktiga luften som låg kvar efter att ett stort regnväder passerat under natten och morgonen.

kumano kodo kumano kodo

Marken nästan ångade och allting gick i hundra nyanser av grönt, omöjligt att fånga varje skiftning på bild.

kumano kodo kumano kodo

Längs hela leden fanns små stationer där man kunde samla stämplar i sitt häfte. Varje stämpel markerar en viktig plats eller händelse som inträffat där, de flesta för hundratals år sedan.

kumano kodo kumano kodo kumano kodo

Kumano Kodo är en pilgrimsled som funnits i över tusen år. Det finns två leder som klassats som världsarv av Unesco, den ena är den välkända Camino de Santiago som går genom Spanien och den andra är just Kumano Kodo. Eftersom det finns ett begränsat antal boenden längs leden är den dock relativt fri från trängsel. Vi såg ett par andra sällskap under våra vandringsdagar men för det mesta gick vi helt själva. All bokning av boenden behöver man göra i god tid via deras officiella hemsida där de hjälper en att planera och lägga upp vandringen.

kumano kodo kumano kodo

En stor del av leden gick genom skogen men ibland kunde man komma upp på en höjd och blicka ut över bergen och de gamla fälten som använts för risodlingar.

kumano kodo kumano kodo

Längs stigen såg vi några märkliga nästan genomskinliga växter som vi kallade för spökblommor samt små krabbor som kröp på land. Det kändes väldigt udda och Knausgårdskt, särskilt som jag läste tredje delen av Morgonstjärnan-serien under vår resa.

kumano kodo kumano kodo

Vi stannade för lunch och åt våra färdigpackade boxar som vi fått medskickade samma morgon. Får det lov att vara en självlysande prinskorv? Sedan fortsatte vi genom allt det gröna, längs små vattenfall och över floder.

kumano kodo kumano kodo

Skogen var en blandning av lövträd, japansk cypress och höga cederträd, låga ormbunkar och snabbväxande bambu som sköt som skott upp ur marken.

kumano kodo kumano kodo

Efter ungefär sju timmar av vandring började vi att nå vårt mål för dagen och kunde vika av mot den lilla by där vi hade bokat boende.

kumano kodo kumano kodo kumano kodo

Väl framme fick vi frågan om vi ville åka till ett onsen i närheten vilket vi såklart tackade ja till. Så under en timme tvättade vi av vandringssvetten och lät våra ömma muskler mjukas upp i 42-gradigt vatten. Sedan åkte vi tillbaka och blev serverade en middag som tillreddes på små kolgrillar och efter det kröp vi ner på våra futonmadrasser som rullats ut på golvet.

kumano kodo

Vår andra vandringsdag gjorde vi vår längsta sträcka på 21 kilometer, från Tsugizakura-oji till Yunomine Onsen. Vi började med en gruppbild utanför boendet.

kumano kodo kumano kodo

Sedan bar det av förbi tempel och stämpelstationer där vi fortsatte att fylla på vårt häfte.

kumano kodo kumano kodo kumano kodo

Den här dagen hade vi perfekt vandringsväder. 18 grader och sol, så inte för varmt men ändå trivsamt.

kumano kodo

Vid ett par tillfällen passerade vi skyltar där de varnade för björnar. Vi använde Google Translates fotofunktion för att översätta och fick då det poetiska meddelandet ”Björn björnar akta dig björn av björn”. Perfekt. I den finstilta texten kunde vi läsa att en björn setts här senast i juli 2018, så vi kände oss inte särskilt rädda.

kumano kodo kumano kodo

Jag är verkligen så glad att vi lyckades få in ett vandringssegment i vår Japan-resa. Det kändes som den perfekta kontrasten till allt storstadsbrus och dessutom var det väldigt kul att få se mer av naturen och röra sig ute på landsbygden.

kumano kodo kumano kodo

Viktigt att pausa lite då och då för att fylla på med energi. De här chokladkex-svamparna var en favorit.

kumano kodo kumano kodo kumano kodo

Jämfört med andra vandringar jag gjort skulle jag säga att den här var relativt enkel att genomföra. Absolut en hel del stigningar upp- och nedför som kräver både pannben och kondition, men ingen bergsklättring eller något vadande. Vi klarade oss fint utan stavar och i lättare vandringsskor.

kumano kodo kumano kodo kumano kodo

Jag hade en 30 liters vandringsryggsäck från Osprey som var lagom för min packning. I och med att vi bodde i byarna och fick mat där behövde vi inte bära med oss så mycket saker. Ett ombyte till kvällen, lite varmare kläder, vattenflaskor, lunch & snacks, regnjacka, necessär och en bok. Mina vandringsskor är Adidas Terrex Free Hiker som jag älskar.

kumano kodo kumano kodo

Dagens lunchpaus blev på en plats med bra utsikt.

kumano kodo kumano kodo kumano kodo

Efter en hel dag av uppför och nedför blev vi pekade mot vår slutdestination, den lilla onsenbyn Yunomine. Väl framme möttes vi av en svag doft av svavel från floden som rann genom staden.

kumano kodo kumano kodo

Vi checkade in på vårt boende och svepte varsin Pocari Sweat som vi köpt i dryckesautomaten på gatan utanför. Det är en japansk favorit, en vätskeersättning som hjälper till att återställa kroppen.

kumano kodo kumano kodo kumano kodo

Vi fick ta på oss varsin yukata och gick sedan ned för att bada onsen. Återigen väldigt härligt för trötta muskler.

kumano kodo kumano kodo

På kvällen blev vi serverade en middag med en hel mängd smårätter, bland annat jättegod sashimi och en otrolig tofu gjord på sesam. Jag är så imponerad av det jobb som läggs ner på en måltid som denna. Det var vi fyra samt två andra personer som åt på boendet den här kvällen och allt detta hade förberetts åt oss. I Japan finns uttrycket omotenashi som enkelt översatt kan betyda gästvänlighet, men egentligen innefattar det mer än så. Det handlar om omsorg för detaljer, att alltid göra det lilla extra och att ordna det utan att vänta sig något tillbaka. Så fint att få uppleva och inspireras av.

kumano kodo

Efter ännu en lång dag kröp vi ned i våra sängar och gjorde oss redo för det som skulle bli vår sista vandringsdag.

kumano kodo

Efter en traditionell japansk frukost promenerade vi ner till busshållplatsen för att åka en bit till en bättre startpunkt. Eftersom vi hade en tid att passa på eftermiddagen ville vi vara säkra på att vi skulle hinna hela vägen och inte bli fast mitt i ingenstans.

kumano kodo

Väl framme i Ukegawa började vi vår sista sträcka på 13 kilometer till Koguchi.

kumano kodo kumano kodo

Vissa skulle kanske hävda att det är ett misstag att gå Kumano Kodo och inte se Nachi-vattenfallet eller templet intill, men vår logistik och planering möjliggjorde inte fler vandringsdagar tyvärr. Jag tycker ändå att det är mer än värt att vandra Kumano Kodo utan att ha sett det, även om det verkar vara storslaget.

kumano kodo kumano kodo

Som tur var hade vi gott om andra fina vyer att njuta av på vår sträcka.

kumano kodo

När klockan närmade sig lunchtid korsade vi den sista floden och nådde vårt mål i Koguchi.

kumano kodo kumano kodo

I byn som bestod av ett postkontor, en skola och en liten mataffär slog vi oss ned för att äta lunch. Damen som jobbade i kassan på matbutiken erbjöd sig att koka vatten till våra snabbnudlar och tillredde dem åt oss. När vi suttit i gräset strax utanför i ett par minuter kom hon ut igen och hade med sig en tebricka. Inte kunde vi sitta där utan varsin kopp grönt te. Omotenashi i sin självklara form.

kumano kodo

Från den lilla byn hade vi sedan förbokat en taxi som tog oss till Kumanogawa. Där skulle vi göra en traditionell båttur längs floden.

kumano kodo kumano kodo

Vi fick glida fram längs det turkosgröna vattnet och kolla på klippformationer formade som djur, se olika vattenfall och höra historier om hur olika gudar samlats på öarna och i bergen.

kumano kodo kumano kodo

Vår guide var en bättre historieberättare än flöjtspelare, men hon var väldigt gullig ändå. Efter en och en halv timme hade vi färdats längs floden till staden Shingu där vi klev av.

kumano kodo kumano kodo

I Shingu passade vi på att besöka ett av de tre stora templen, Hayatama Taisha, som ligger där. Eftersom vi kom dit precis före stängning var det väldigt tomt och stillsamt så när som på några sista lokalbor som kilade dit för ett snabbt besök.

kumano kodo kumano kodo

Strax därefter var det dags för oss att bege oss mot tågstationen och hoppa på lokaltåget som åkte längs kusten och hela vägen till Osaka. Tre dagar av vandringsäventyr längs Kumano Kodo-leden var över och vi lämnade den japanska landsbygden fyllda av storslagna vyer, enorm gästvänlighet och tusen nyanser av grönt.

Att komma hem

stockholm maj

Att komma hem är att kliva in i en vägg av grönska, allting så prunkande spirande, ögonen tåras, är det pollen? nej det är bara så ljuvligt att stå där efter den längsta av vintrar, bokstavligen mellan hägg och syren, andas djupa andetag av förväntan och om jag fick stanna tiden skulle jag göra det precis nu, låta den här perioden på några blomstrande dagar få sträcka sig över åtminstone en månad, men det är omöjligt, förgängligheten gör sig påmind och kanske är det just därför det är så vackert.

Att komma hem är att ta flygbussen till en hållplats som inte är ens egen, stiga av till ljudet av den automatiska dörrens lättade suck, höra resväskornas smatter när de rullar längs trottoaren, ticketi-ticketi-ticketi i den tidiga morgontimman i den ännu sovande staden, axlarna trötta efter den långa resan, huvudet vilse mellan olika tidszoner, hjärtat fast bultande när jag kliver in genom porten, tar hissen två våningar upp och landar i en famn.

Att komma hem är att vandra runt i lägenhetens trygga rum, metodiskt tömma resväskan, fylla maskinerna med tvätt, plocka upp nya föremål och låta dem finna sin plats, en liten porslinshund på det ljusgula skåpet, en vintagetröja med tryck in i garderoben, en färgglad väska i makramé på en krok i hallen, ett gäng smakrika såser in i skafferiet, små föremål som påminner mig om var jag varit och hur det var, som gör hemmet ännu mer hemma.

Att komma hem är att dubbelkolla datumet på biljetterna som köptes den där julidagen förra sommaren, läsa recensionerna och rapporterna från de tidigare konserterna, känna tröttheten och trängseloron bytas ut mot pirr och förväntan, öppna garderoben, ta fram den glittrigaste klänningen, matcha med svarta boots och bege sig mot arenan för att i sällskap med sextiotusen andra sjunga oavbrutet, hänföras av en tre timmar lång show genom eror tillsammans med dem som funnits vid min sida de tjugo senaste åren, som var vi än befinner oss alltid kommer att vara mitt hemma.

Tiden och tillvaron nästintill olaglig

Är det faktumet att jag befinner mig i ett av världens säkraste länder som gör att en stor del av det jag gör känns olagligt? Får man verkligen ha det så här bra? tänker jag gång på gång när vi färdas genom tiden och staden i ett milt rus, till viss del sponsrat av sött plommonvin blandat med sodavatten, till viss del ännu påverkade av tidsomställningens nattpigghet även om vi förnekar den djupt. Det känns nästintill olagligt att som vuxen ta några av sina bästa vänner och åka över Nordpolen till andra sidan jorden, låta mailens autosvar och de kvarvarande kollegorna ta hand om arbetslivets förpliktelser, se hur listan över olästa inlägg och oscrollade flöden växer sig till en oöverstiglig längd, knappt ha tid till något annat än livet här och nu för att det ropar så starkt på en, varje sekund måste ätas, njutas, levas. Så jag gör det med den fascinerande känslan av att vuxenlivet kan få vara så här också, i alla fall för ett slag, som om vi skapat oss en Murakamisk lucka till en annan tillvaro och nu njuter vi av den fullt ut.

Vi äter långa omakase-luncher där en femte generationens sushikock skär mjälla skivor av tonfisk, pilgrimsmussla, flundra och makrill framför oss, vi går runt i second hand-butik efter second hand-butik och köper tröjor med tryck som är roliga här men förmodligen kommer att kännas oförklarliga på Stockholms gator, vi bokar ett karaokerum utan tidsbegränsning och stannar där i fyra timmar bara för att det finns så många låtar att sjunga (mucho mistrust, love’s gone behind), vi smyger in på de minsta av barer flera trappor upp och dricker umeshusoda omgivna av vinylskivor av böcker av märklintågbanor av tjock-tvs med musikvideor och Nintendo 64, vi strosar omkring i yoyogiparken och lägger oss i skuggan under ett träd för att slumra en stund till ljudet av picknickande familjer, vi dansar oss genom natten och när en främling konstaterar att om vi är from Sweden måste dj:n spela Dancing Queen och vi låter discokulans ljusprickar vandra över oss där vi står i mitten och ler och sedan tar vi en taxi hem men innan vi går och lägger oss stannar vi på ett ramenställe och beställer varsin skål att äta i små bås på rad och när den fylliga buljongen lagt sig på plats vandrar vi den sista sträckan hem på Shimokitazawas gator samtidigt som solen gryr. Och tiden och tillvaron och sällskapet känns olagligt härligt men faktum är att vi inte bryter mot en endaste regel, vi går inte ens mot rött, så jag säger åt mig själv att fortsätta, att leva på ett tag till så länge reskassan och semesterdagarna räcker, för än finns det mer kvar att upptäcka. Vi hörs om jag hinner, annars får ni hänga med här.

tokyo tokyo tokyo tokyo tokyo tokyo tokyo tokyo tokyo tokyo tokyo tokyo

Frågor och svar om vandringsresan i Alperna

Kaiserkrone

Jag skrev ett långt inlägg om min vandring i Kaiserkrone i Tyrolen och fick ett gäng följdfrågor som jag tänkte svara på. Det är förresten så roligt att så många uppskattade inlägget och att fler blev sugna på vandring. Jag tycker det känns fint att kunna inspirera till den typen av resor!

Vad hade du i din packning?
Precis som förra gången jag vandrade så ansträngde jag mig för att minimera innehållet så mycket som möjligt samtidigt som jag var förberedd på olika väderlekar. Nästan varje kväll tvättade jag upp kläderna jag hade vandrat i så att jag skulle kunna ha dem igen ett par dagar senare. Det här hade jag med mig:

Att vandra i
Shorts, långa vandringsbyxor, 2 t-shirts, 2 sport-bh:ar, 5 par sömlösa trosor, 5 par tunna strumpor i merinoull, zip-tröja i merinoull, vind- och vattentät skaljacka, regnbyxor, regnskydd till väskan, vandringsskor, vandringsstavar, keps, solglasögon.

Ombyten
Skjorta, tunna byxor, klänning, bikini, sandaler, liten handväska, sov-t-shirt, tights.

Från badrumsskåpet
Solkräm, skavsårsplåster, vanliga plåster, sårsalva, bandage, värktabletter, handsprit, pappersnäsdukar, kirurgtejp. Minimerad necessär med tvål, kam, deo, tandborste och tandkräm, ansiktsrengöring, nagelfil.

Övrigt
Fickkniv, nödfilt i folie, vattenflaskor, reselakan (ett måste i vissa stugor), tvättmedel, tunn handduk, pocketbok, yatzy, laddare, kontanter, pass.

Fanns det något du saknade eller något du hade kunnat vara utan?
Jag glömde mitt sittunderlag, det var ingen kris men med tanke på att det typ inte väger någonting så hade jag gärna kunnat bära med det. Sedan använde jag aldrig mina långa vandringsbyxor eftersom jag gick i regnställ när det regnade och annars i shorts, men det var såklart svårt att veta på förhand. Jag la ur min powerbank vilket jag ångrade lite eftersom en av stugorna inte hade eluttag på rummen, men den är också ganska tung så det var skönt att slippa släpa på den.

Kaiserkrone


Har du tips på ryggsäck? Får lätt ont i ryggen men skulle gärna prova samma sak.
Min ryggsäck har jag långlånat av en kompis, men till nästa år vill jag nog införskaffa en egen. Jag gillar storleken jag har (50 l) och kommer nog köpa något liknande. Det bästa tror jag är att gå till en affär som Naturkompaniet och få hjälp att prova ut en modell som passar ens kropp. Gällande att få ont i ryggen så trodde jag också först att jag skulle bli trött i axlar och rygg, men tricket med en bra vandringsryggsäck är att om man spänner åt alla remmar rätt så bär man i princip all vikt på höfterna. Det blir alltså inte tungt på samma sätt som en vanlig ryggsäck.

Kaiserkrone


Vad hade ni för budget? Hur mycket kostade boenden och tågresa?
För boenden betalade vi i snitt 65 euro per natt. I vissa av dem ingick det då halvpension med middag på kvällen och frukost dagen efter, i andra fick vi bekosta middag själva utöver boendekostnaden. På de flesta ställena kunde man också köpa med sig matsäck till nästa dags vandring för runt 6 euro. Totalt tror jag att vi landade på runt 85 euro per dygn för mat, dryck och boende, vilket är ca 1000 kr.

För tågresan så köpte vi interrailkort och räknade på två resdagar åt varje håll. Vi köpte även till en extra femte dag för vårt stopp i Berlin men den behövde vi aldrig använda. Utöver kostnaden för interrailkortet så tillkom också kostnader för platsreservationer på tågen, det blev ett par hundralappar i varje riktning. Totalt tror jag att tågresan landade på ca 4000 kr.

Kaiserkrone


Vilken rutt åkte ni med tåget och hur lång tid tog det?
Vår plan var först att ta nattåget från Stockholm till Hamburg, men på grund av ett planerat banarbete gick det inga nattåg under veckan vi skulle vandra och alla nattåg mellan Hamburg och München var redan fullbokade. Istället delade vi upp resan på två dagar.

Dag 1 åkte vi på morgonen från Stockholm till Köpenhamn (06:15–11:25), stannade där i ett par timmar för lunch, tog tåget vidare till Odense (13:29–15:36) via Slagelse där vi på grund av ovan nämnda banarbete var tvungna att åka lite ersättningsbuss och från Odense tåg igen till Hamburg (16:17–20:02). Vi var framme i Hamburg på kvällen och åt middag där och sov en natt på hotell. Dag 2 hoppade vi på tåget till München efter frukost (10:34–17:03), gjorde ett byte och åkte sedan ytterligare en timme till Kufstein (17:34–18:34).

Hade det inte varit banarbeten hade vi kunnat åka hela vägen med bara två byten, i Hamburg och München. Då kan man ta sig ända fram på bara ett dygn. Nu blev det en lite mer uppstyckad resa men jag tycker att det gick väldigt smidigt ändå. Alla tåg var i tid och det var lätt att hitta på stationerna.

På vägen hem gjorde vi som sagt ett stopp i Berlin, så då åkte vi från Kufstein till München (13:26–14:27) och sedan från München till Berlin (14:56–19:31). Resan från Berlin till Stockholm några dagar senare tog totalt 13 timmar med byte i Hamburg och Köpenhamn. På grund av stormen Hans blev det också ett extra byte i Malmö, men vi hade tur som inte drabbades värre än så.

Överlag så tycker jag det är så smidigt att åka tåg ner i Europa och jag är verkligen positivt överraskad över hur bra det gått. I våras tog jag ju tåget till Rom och skrev ett längre inlägg om det med lite mer interrail-info som kan vara bra att ha.

Jag hoppas det var svar på alla era frågor. Redan nu pågår planerna inför nästa års vandring, vi får se var vi hamnar då!

Att vandra Kaiserkrone i Alperna

Kaiserkrone Kaiserkrone

I slutet av juli tog jag tåget till Österrike för fem dagar av vandring i Alperna. Det var min andra vandringsresa, den första gjordes förra sommaren längs South West Coast Path i England. Den här gången väntade en lite annorlunda terräng med brantare stigningar, något mer omväxlande väder och ett par andra typer av boenden. Men grunden var ungefär densamma: en fem dagar lång vandring med övernattning inomhus. Ett format som passar mig bra då man får chans att vila ut skapligt på nätterna och slipper bära med sig tält och all mat. Vi var fyra personer som vandrade tillsammans och turades om att ta täten över stock och sten.

Mina rutinerade vandringskompisar Anna och Gaëlle letade fram resemålet även denna gång och valet landade på Kaiserkrone. En slinga runt bergskedjan Wilder Kaiser i Tyrolen i Österrike. Rutten är cirka 65 km lång och inkluderar fyra stopp. Det är en medelsvår vandring med några klättringspassager så det är bra att ha lite erfarenhet och att vara i hyfsad form. Jag som aldrig varit i Alperna tidigare var väldigt peppad på att få upptäcka bergen den här gången och njuta av de fantastiska vyerna.

Kaiserkrone Kaiserkrone

Vår resa började i Kufstein, en liten stad nära tyska gränsen ungefär en timme från München med tåg. Dit kom vi fram på söndagskvällen och sov en natt på ett hotell så att vi kunde börja gå direkt på morgonen dagen därpå. Hotellet var vänliga nog att låta oss lämna några mindre väskor med packning som vi skulle ha i Berlin senare på resan, så vi slapp släpa med dessa på vandringen. Det var guld värt eftersom allt man vill är att vandringsryggsäcken ska väga så lite som möjligt.

Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone

Från Kufstein tog vi Kaiserlift upp på toppen och därifrån började vi att gå mot Stripsenjochhaus. Vädret på vår första dag var soligt och fint med temperaturer runt 23 grader. Vi promenerade förbi alpkor och bergsgetter. Till en början gick vi mycket nedför vilket alltid är en intressant känsla efter att man precis åkt upp på ett berg och man vet att målet man ska nå är högre upp, för det betyder att det kommer komma uppförsbackar. Och det gjorde det. Sista sträckan gick ganska brant uppåt under en längre tid men det var bara att mata på.

Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone

I Stripsenjochhaus hade vi bokat boende i hyttan som finns där och i det ingick också en middag. Vi satt ute och åt wienerschnitzel, drack grüner veltliner och pustade ut efter första dagens äventyr. Sedan bäddade vi våra våningssängar och slocknade tidigt efter en omgång yatzy.

Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone

Dag två gick vi från Stripsenjochhaus mot Gasteig. Himlen hängde grå utanför fönstret och prognosen såg något sämre ut med regn större delen av dagen, så vi började gå i skaplig tid. Efter en brant stigning uppåt började vi plötsligt att höra åska, något man såklart ska vara mycket försiktig med när man befinner sig på en bergstopp. Så vi tog fram kartan och försökte att hitta en säkrare väg än den vi planerat att ta, vilket betydde att vi fick gå en timme nedåt för att komma till dalen. Under tiden regnade det mycket så vi kämpade med att ta det försiktigt på de hala stigarna samtidigt som vi skulle ta oss ned så fort som möjligt. Efter mer åskmuller, ett par blixtar och en liten paus i ett stall lyckades vi ta oss ned och hittade ett värdshus där vi pustade ut och åt lunch. Gulaschsoppa och kaiserschmarrn smakar onekligen extra gott efter ovädersäventyr.

Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone

Sedan fortsatte vi att vandra på lägre höjd och i bättre väder och nådde Gasteig framåt seneftermiddagen. Där bodde vi på ett mysigt litet pensionat som låg ett stenkast från ett ostmakeri. I deras servering passade vi på att äta god lokalproducerad ost och smälta dagens eskapader.

Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone

Den tredje dagen bjöd med dagens gång på bättre väder och vi vandrade mot Gruttenhütte. Detta skulle visa sig vara den tuffaste sträckan, men det visste vi inte riktigt på förhand. När molntäcket sprack upp fick vi i alla fall njuta av otroliga vyer och det var stundtals som att vandra i en kuliss. Det blev en dag med många uppförsbackar, men faktum är att jag föredrar det före nedförsbackar eftersom de sistnämnda är minst lika krävande att gå i då man måste vara så försiktig hela tiden. Uppförsbackarna har en seghet kombinerat med en tydlig utveckling som jag kan gilla, man känner liksom att man tar sig framåt hela tiden.

Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone

När de värsta backarna var avklarade väntade något annat, nämligen klättring. För att ta oss till stugan där vi skulle sova behövde vi ta oss uppför stegar längs bergväggar, gå ut med smala kanter och klättra genom en ravin. Det fanns såklart fästen att hålla sig i, men det var ändå lite läskigt, särskilt med en ryggsäck som tynger bakåt och gör en något mer osmidig. På bilderna ser det inte alls särskilt brant ut, men pulsen bultade på. Till sist var vi uppe och kunde pusta ut i en väldigt fin hytta i alla fall. På grund av den höga höjden var de mycket restriktiva med vattenanvändningen så jag tog mitt livs dyraste dusch (1 euro för 20 sekunder vatten) och sedan fick vi äta en god middag.

Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone

Torsdagens vandring gick från Gruttenhütte till Hintersteinersee. Vi vaknade bokstavligen upp i ett moln, det var omöjligt att se något utanför fönstret och regnet strilade ner. Bara att dra på sig regnstället och traska på. Som tur var hade vi lusläst alla väderprognoser och det fanns ingen risk för åska i alla fall. Den största dramatiken vi råkade ut för denna dag inkluderade en skock kor som stod mitt på stigen och inte gjorde någon ansats att flytta på sig. Efter att ha stått och tryckt vid sidan av vägen en bra stund och blivit nosade på av en av de mer nyfikna korna kunde vi till sist passera.

Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone

På vägen framåt fanns en liten obemannad kiosk där man kunde köpa läsk och öl som låg på kylning. Otroligt innovativt ändå. Efter det hamnade vi i ett ösregn som kändes som något av ett skämt. Ni vet när det är som att man står i en dusch och någon bara vrider på kranen mer och mer? Så var det. Till sist nådde vi i alla fall Hintersteinersee och där åt vi kaspressknödelsoppa som blivit något av en favorit under resan. Sedan checkade vi in på vårt pensionat som visade sig ha en bastu så där blev vi både varma och torra.

Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone Kaiserkrone

Den sista vandringsdagen ledde oss tillbaka till Kufstein igen. Planen var först att vi skulle ta samma lift ner som vi åkt upp, men på grund av tidsbrist valde vi en annan väg. Efter långa, intensiva dagar med brant terräng kändes det här som en enkel dag eftersom den bara innehöll drygt tre timmar vandring, men det var lite skönt också. Från Kufstein hoppade vi på tåget till München och sedan vidare till Berlin där vi stannade i fyra dagar, men det är en annan historia.

Nu har jag nog slagit något slags rekord för hur många naturbilder man kan ha i ett och samma blogginlägg, men jag hoppas att ni inte misstycker alltför mycket. Har ni några frågor kring resan får ni jättegärna ställa dem i kommentarsfältet så ska jag försöka svara.

Kaiserkrone

Till sist några praktiska tips:
• Packa lätt. Jag bar en 50 liters ryggsäck som inte var helt full, den vägde cirka 7-8 kilo (minus vattenflaskor och matsäck) skulle jag tro.
• Kolla vädret noga. Vädertjänsten Meteoblue gav oss bäst prognoser för det bergsområde vi var i.
• Använd vandringsstavar. Det är ett måste när man går i den här typen av terräng skulle jag säga. Framför allt för att avbelasta kroppen men också för att inte halka vid regn.
• Ha bra regnkläder. Jag hade en vattentät skaljacka från The North Face, ett par regnbyxor av modellen adidas Terrex Multi Rain.RDY (de var kanon!), regnskydd från Osprey till väskan samt vattentäta vandringsskor i modellen adidas Terrex Free Hiker GTX. Med detta höll jag mig torr även i rejält regn.
• Ta ut kontanter. Vissa av stugorna på bergstopparna har inte kortbetalning.
• Gör upp rutten innan. Boka boenden i god tid och införskaffa en fysisk karta, det är bra att ha, särskilt eftersom täckningen ibland är obefintlig.
• Kom ihåg snacks. En snickers i fickan hjälper till att hålla humöret uppe även i branta backar och dåliga väder.

Guide: 10 favoritställen för mat och dryck i Rom

Efter en månad i Rom har jag lyckats utveckla ett starkt tiramisu-beroende och ätit några av mitt livs bästa pastarätter. Jag har upptäckt och förälskat mig i grönsaken puntarelle och hittat restauranger jag vill återvända till om och om igen. Här är tio av mina favoritställen som jag fastnade för lite extra.

Trattoria Da Enzo al 29 Trattoria Da Enzo al 29 Trattoria Da Enzo al 29

Trattoria Da Enzo al 29 – Trastevere
På Da Enzo går det inte att boka bord så det är bra att komma dit i skaplig tid. Utanför restaurangen ringlar det nästan alltid en kö, men räds inte, den är väl värd att stå i. Dessutom går det runt en man som tar upp dryckesbeställningar så att du kan ta en liten drink i väntan på ditt bord. Väl inne på den lilla charmiga trattorian serveras du enkel men otrolig mat i klassisk romersk stil. Deras tiramisu är den godaste jag ätit och min bordsgranne beställde till och med en extra att ta med sig hem och äta till frukost dagen därpå.

Pizzeria Remo A Testaccio Pizzeria Remo A Testaccio

Pizzeria Remo A Testaccio – Testaccio
Vid första anblick är det här bara en enkel pizzeria, belägen på ett hörn med inplastade uteserveringar på varje sida. Men den stora gruppen av människor som samlats utanför på lördagskvällen i väntan på att få sitt namn uppropat från listan talar för att den är något alldeles extra. Här trängs lokala kompisgäng, stora familjer och par, servicen är snabb och charmig och pizzorna lövtunna i romersk stil. Mina favoriter är den vita med sardeller och zucchiniblommor eller husets egna specialare Remo med aubergine, svamp och salsiccia. Rödvinet som serveras i karaff och enkla dricksglas är lätt och josigt. Hit går jag gärna en gång i veckan.

Gelateria Fassi Gelateria Fassi Gelateria Fassi

Gelateria Fassi – Esquilino
Den här anrika, familjeägda gelaterian grundades år 1880 och vid det här laget vet de sannerligen hur man gör god glass. Lokalen är stor och glassdisken tiotals meter lång. Här ställer du dig först i en kö och betalar för den glass du vill ha och i nästa kö får du komma fram till disken och välja dina smaker. Mina favoriter är mjölkchoklad, pistage och tiramisu. Strutarna är generösa och du får också grädde på toppen om du inte säger till.

Circoletto Circoletto

Circoletto Roma – Circo Massimo
Det kryllar av vinbarer i Rom och många är mer av det klassiska slaget, vilket förvisso kan vara trevligt, men ibland vill man ju ha något skoj. Circoletto är naturvinsstället med neonskyltar på väggarna, hiphop i högtalarna och dagsfester på söndagar. Här kan du få kul och bra vin för runt 7 euro glaset och kan också köpa en riktigt god macka till.

Dar Filettaro A Santa Barbara Dar Filettaro A Santa Barbara

Dar Filettaro A Santa Barbara – Centrum
Är du ute efter en snabb middag är Dar Filettaro ett perfekt val. Här skjutsas maten ut på nolltid, mycket tack vare den otroligt korta men väl genomtänkta menyn. Deras specialitet är en perfekt friterad torsk som smälter i munnen och till det beställer du olika tillbehör. Min favorit är salladen med puntarelle, en mild och krispig grönsak som påminner om en blandning av fänkål och sparris, och som serveras med en dressing på sardeller, vitlök och citron. Lokalen är liten och enkel, men stämningen är varm och välkomnande. Är man på språng kan man också köpa enbart en fiskfilé som take away.

SantoPalato SantoPalato SantoPalato

SantoPalato – Re di Roma
SantoPalato är en lite finare restaurang som serverar traditionell romersk mat med fine dining-inslag. Här är det bra att boka bord i god tid, för platserna fylls upp snabbt. I stilen känns SantoPalato lite som Roms svar på Främmat i Stockholm, med vällagade kulinariska rätter. Det hindrar dem dock inte från att servera en perfekt gyllengul och krämig carbonara. Vinlistan är kul och lång och rätterna många och utmärkta att dela på.

Il Baretto

Il Baretto – Campo de Fiori
I en liten lugn gränd på en av gatorna nära Campo de Fiori ligger baren Il Baretto. Ett ganska litet ställe med uteservering och god stämning. Här serveras trevliga drinkar till bra pris och det bjuds ofta på lite aperitivo att snacksa på. Perfekt för en drink eller två före maten.

Trapizzino Trapizzino

Trapizzino – Trastevere
Trapizzino är en liten kedja som finns på flera ställen i Rom, men jag hann bara besöka den i Trastevere. Här serveras trapizzino, så kallade pizzapockets, i form av triangulära bröd med olika fyllningar. Perfekt att köpa med sig och äta i farten. Min favorit är den som heter Doppia Panna och innehåller vispad burrata och sardeller.

Osteria Da Zi Umberto Osteria Da Zi Umberto Osteria Da Zi Umberto

Osteria da Zi Umberto –  Trastevere
En av Trasteveres alla små trattorior, men helt klart en av de bättre. Här är stämningen opretentiös och maten vällagad. När jag åt söndagslunch fylldes borden av italienska familjer som sjöng med till Antonello Venditti och beställde in fat efter fat. Deras pasta amatriciana är alldeles utsökt.

Pastificio Guerra Pastificio Guerra

Pastificio Guerra – Centrum
Kvarteren kring Spanska trappan och Fontana di Trevi är knappast mina favoriter, här är det trångt och stökigt med mängder av folk. Men en höjdpunkt i myllret är det lilla pastastället Pastificio Guerra. Här serveras det varje dag två olika pastarätter (alltid en vegetarisk) med start kl. 13. Portionerna är mycket generösa och kostar 4,50 euro styck. En god pasta i sin enkelhet som äts på stående fot innan man återvänder till någon av Roms lugnare delar.

rom

Några snabba bonus-tips:
Supplizio – säljer den romerska favoriten suppli, friterade risbollar med mozzarella, i olika smaker. Perfekt lunch on the go.
Tram Depot – liten mysig kiosk med bra kaffe och drinkar. Ligger i hörnet av en stor park.
Tonnarello – klassisk trattoria i Trastevere med bra, vällagad mat.
Gelateria dell’Angeletto – god glass i Monti-området.
L’Oasi della Birra – vinbar där du också kan köpa med dig kul vin och öl hem. Serverar en mycket god pinsa med stracciatella och sardeller.

Helgbesök – två dygn av mat, vin och second hand

rom

I fredags morse vaknade jag tidigt fastän det var min lediga dag och studsade upp för att städa, bädda rent och göra mig redo inför min gästs ankomst. Som en typisk pappa satt jag på Flightradar och kollade att avgången gick som den skulle och några timmar senare promenerade jag till tågstationen för att möta upp Emelie som skulle hälsa på mig över helgen.

rom

Innan Emelie kom hit hade hon fått skriva en önskelista på vad hon ville göra och eftersom hon varit i Rom innan innehöll den inte så många klassiska turistgrejer, däremot punkterna: äta gott, dricka gott och second hand-fynda. Vi började på Pifebo Vintage som har ett otroligt välsorterat utbud.

rom

Vid 13:30 hade jag bokat bord till oss på SantoPalato. En liten romersk trattoria som öppnade 2017 och drivs av kocken Sarah Cicolini.

rom rom

Menyn är enkel men otroligt vällagad och innehåller klassiska rätter med en liten twist och en rolig vinlista med mycket naturvin. Vi enades om att det kändes som ett italienskt Främmat.

rom

Till förrätt plockade vi in sauterade cikoriablad, lever i buljong och en oxsvansköttbulle med kakao och jordnöt.

rom rom rom

Sedan delade vi på deras carbonara som var helt fantastisk och så avslutade vi med grillad biff med rödkål och rosépeppar (om jag minns rätt).

rom rom

En kaffe på det och sedan rullade vi i princip från restaurangen, mycket mätta och belåtna.

rom rom

Nästa punkt på listan var ett besök i San Giovanni-basilikan för att få en liten dos av kultur. Den var lika mäktig som sist och imponerade med alla sina dekorationer.

rom rom

När maten sjunkit undan en aning gick vi till Gelateria Fassi och köpte varsin glass. Jag tog smakerna citron, mango och jordgubb som alla var goda men egentligen tycker jag att kombinationen pistage, tiramisu och mjölkchoklad som jag tog sist var ännu bättre. Om jag får välja så vill jag inte blanda fruktiga och choklad/nötiga smaker, det är något med det som skär sig tycker jag. Chokladdoppade jordgubbar till exempel, det är verkligen ingen hit.

rom rom

Efter en liten siesta hemma gjorde vi oss redo för att promenera in mot centrala Rom. Vi gick förbi Colosseum, Forum Romanum och Vittorio Emmanuele-monumentet för att sedan hamna på baren Il Baretto.

rom rom

Efter ett par drinkar promenerade vi över till Trastevere med Trattoria Da Enzo al 29 som mål, men där ringlade sig kön lång och vi var för sent ute för att få sätta upp oss på listan. Vi snurrade runt lite bland de närliggande kvarteren och lyckades hamna på ett annat mysigt ställe vars namn jag glömt, men där vi fick äta både friterad kronärtskocka, broccolini och pasta.

rom

Sedan strosade vi hem längs Tibern under fullmånen och slocknade direkt efter en intensiv heldag i Rom.

rom rom

På lördagen stod det second hand-shopping i Monti på schemat och gissa om vi hade tur som möttes av skyltarna ”Tutti 5 euro” inne på Humana? Perfekt! Emelie fyndade för glatta livet och jag köpte en svart klänning med dekoration som påminner om spritsad grädde. Synd att jag redan varit på operan här, annars hade den varit perfekt för mitt besök.

rom rom

Efter några intensiva fyndtimmar gjorde vi ett nytt försök på da Enzo och den här gången gick det bättre! Vi fick köa i knappt en halvtimme innan vi blev placerade vid ett bord på den lilla trattorian.

rom rom

Där åt vi friterad zucchiniblomma, varsin pastarätt (jag valde cacio e pepe) och så köttbullar i tomatsås. Till efterrätt fick vi den godaste tiramisun jag ätit hittills. Allt vi serverades var jättegott men den var något alldeles extra.

rom rom

Rom bjöd på sitt allra bästa väder under helgen med 25 grader och strålande sol, så vi passade på att sitta i skuggan på en uteservering med varsitt glas vin en stund, innan vi gick hemåt för att ladda om inför kvällen.

rom rom

Framåt skymningen promenerade vi genom Celio till Testaccio och Pizzeria Remo. Där var det högtryck men vi skrev upp oss på listan (”Giulia, due”) och väntade utanför tillsammans med alla Giovanni, Paradisi och Alessandro som blev uppropade i turordning.

rom rom

Väl till bords beställde vi varsin pizza och en sallad med min nya favoritgrönsak puntarelle som jag absolut ville visa för Emelie. När maten var slut var klockan nästan midnatt, så som den blir när man äter middag sent i den här staden, och det var bara för oss att vagga hemåt och ställa klockan på sju, försöka stänga igen väskan med alla second hand-fynden och sedan skiljas åt efter två underbara dygn i Rom.

Tjugo dagar i en ny stad

rom rom rom

Bit för bit lägger jag samman staden. Hittar jag till Colosseum så hittar jag hem. Följer jag Corso Vittorio Emanuele II till torget så hittar jag biblioteket. Från stora fyrkantiga parken hittar jag floden, hittar jag mataffären, hittar jag två vägar som leder till min gata. Jag övar mig på att gå mer och mer utan karta, låter telefonen ligga i fickan, blir nöjd när byggnaderna plötsligt känns bekanta.

rom rom rom

På biblioteket får jag ett kort med mitt namn. Varje gång jag kommer dit skrivs jag upp för hand på en lista och när jag går därifrån för dagen stryks mitt namn från papperet. På innergården finns en porlande fontän och apelsinträd som bär på en massiv söt lukt. Grenarna tyngs av de solgula kloten och ibland hörs en dov duns när ett av dem faller ner i det vita gruset. Jag sitter ute vid borden med datorn framför mig. Sätter timern på tjugofem minuter och växlar mellan att skriva, redigera och fylla anteckningsblocket med nya idéer. Ibland upplever jag något som känns som flow och då njuter jag, inbäddad i doften från vita apelsinblommor.

rom rom rom rom

Jag skapar mina egna små ritualer. Om morgnarna lämnar jag sängen och slår upp balkongdörrarna, drar undan gardinerna, släpper in lite luft, låter ljuset flöda in. Sedan går jag och lägger mig i igen och läser i tjugo minuter innan jag sakta börjar dagen. Om söndagarna går jag till olika kyrkor, försöker att hitta en plats av samhörighet, ser det som ett sätt att grunda själen som annars så lätt börjar fladdra. Efteråt äter jag lunch själv på en restaurang jag sett ut innan. Beställer förrätt och primi, ett glas vin, ibland en dessert.

rom rom rom rom

I födelsedagspresent av mina vänner har jag fått biljetter till premiären av en balett på operan. Jag bläddrar i min begränsade resegarderob och valet faller på en ljus kostym i linne. Innan föreställningen går jag till en restaurang och äter middag. Menyn är enkel, en sorts fisk och några smårätter. Servitören är charmerande och på borden ligger tunna dukar av gråvitt papper. Jag beställer in en bit friterad torsk och en sallad med puntarelle och maten gör mig lycklig med sina rena smaker. I operahuset bär damerna sammet och glitter, deras hår är lagda i voluminösa frisyrer och runt dem bor små moln av parfym. Jag kan inte låta bli att titta på dem, dras med blicken till deras genomtänkta elegans. På scenen har dansarna en imponerande spänst i stegen och jag undrar hur det känns att kunna snurra sig fram genom livet.

rom rom rom rom rom rom

Det är morgon och jag ställer alarmet tidigt, kliver i träningskläderna direkt när jag vaknar. I samma stund som kyrkans klockor börjar slå vid kvart över sju ger jag mig ut på Roms gator. Jag viker ner mot Colosseum, springer längs folktomma trottoarer, passerar den gigantiska byggnaden som ligger fri från trängsel i morgonsolen. Tar vägen genom en gränd och så upp mot Fontana di Trevi där det visst alltid är folk, trots den tidiga timman. Viker av mot Spanska trappan som är överröst av blommor. Tar mig upp till toppen av den och blickar ut över staden och dess kupoler. Känner hur jag bär ett fånigt leende i mitt ansikte, hur jag fylls av känslan av att vara här och nu. En tidig morgon i Rom. Sedan springer jag vidare längs en tvärgata och tar vägen förbi Santa Maria Maggiore hem, utan att behöva kolla kartan.

Ett bord för en, tack

När klockan slår sex stänger jag ner datorn. Då har jag suttit vid den under större delen av dagen, ryggen krökt framför den lilla skärmen, fingrarna konstant stegandes över tangentbordet. Jag lägger mig på sängen och tänker ”nu då?”. Känner ett skriande behov av umgänge, av att ha någon att föra ett samtal med. Tänker att jag borde ta mig ut. Lämna lägenheten, gå en promenad, äta middag, passa på att upptäcka ett nytt ställe. Samtidigt tar det emot för jag har varit här i en och en halv vecka nu och hittills är det ingen, verkligen ingen, som pratar med mig och det är något med att känna sig ensam i ett offentligt rum som tar så mycket energi.

Och jag tänker att det säkert handlar om min utstrålning. Jag måste skaffa en sån där härlig aura som bjuder in till samtal, hur man nu gör det? Jag testar mitt leende i spegeln, funderar på om det kanske handlar om att välja neutrala, trevliga kläder, att ofta och öppet se sig nyfiket omkring. I ett försök att uppmuntra mig själv häller jag upp ett glas vin och hämtar sminkväskan. Dags att bygga självkänslan med yttre medel.

Jag öppnar min begränsade resegarderob och försöker hitta något att ha på mig. Byter om säkert sju gånger i jakt på den rätta känslan. Ifrågasätter varför jag packat inte bara en utan två västar i min relativt nätta packning. Till sist lyssnar jag på Magaluf med Orup för att uppbåda någon slags energi och ger mig sedan ut på Roms gator.

Kvällen är mild och det har redan börjat skymma. Fjäderlätta moln likt penseldrag syns på himlen. Jag passerar Colosseum och Forum Romanum. Promenerar längs den stora gatan som börjar bli bekant nu, hittar nästan helt utan karta till restaurangen som jag sett ut sedan innan. Den är liten men inbjudande, har samma skarpa belysning som så många andra ställen här, artiga servitörer i väst och fluga som hälsar med ett buonasera! Jag ber om ett bord för en och blir placerad intill ett franskt par som inte gör något större väsen kring min ankomst.

Jag beställer en bruschetta med tomat, spaghetti alle vongole och tiramisu till efterrätt. Allt är gott, men inget sensationellt och jag äter i hungriga, snabba tuggor. Lokalen är fylld av par. Jag påminner mig själv om min nya härliga aura, men det finns inget naturligt sätt att prata med någon utöver servitörerna som skyndar sig runt i restaurangen. Men så halvvägs in i min middag kliver det in ett par som sätter sig bakom mig. Det tar bara några sekunder, sedan hör jag att de är svenskar.

Samtalet är omöjligt att inte lyssna på, inte bara för att det sker på ett språk jag förstår utan också för att de har en så ofantligt tråkig ton mot varandra. Kort, dryg och snäsig på det vis som parrelationer så lätt kan bli på semester. Jag hör deras dividerande kring menyn, det vassa ”jamen hur ska jag kunna veta vad du vill ha?” och det tillbakakastade ”du kan ju fråga kanske?”. Och jag tänker på den härliga aura som jag uppenbarligen saknar, min förmåga att bjuda in till spontana samtal som tycks vara på noll, men i kontrast till detta så känns min ofrivilliga ensamhet ändå inte så illa. Den känns nästintill helt okej.

Strax därefter ber jag om notan och ler mina trevligaste leenden till servitörerna. Tackar både en och två gånger för besöket och går sedan hemåt själv under Roms mörkblå himmel.