Bättre sent än aldrig får väl vara en passande inledning på detta inlägg, för nu blir det äntligen reseblogg med en tillbakablick på min vandring i Skottland i somras.
Det här var den fjärde vandringsresan jag gjorde med samma grupp, tidigare har vi besökt England, Österrike och Frankrike. Vid det här laget har vi hittat våra rutiner ganska väl. Vi vet att vi gärna vandrar långa sträckor under dagen och kommer fram till någon liten by där vi sover över. Det behöver inte vara några lyxiga boenden, men vi vill gärna ha tak över huvudet och möjlighet att ta en dusch och äta något. Förutom Anna, Gaëlle och Sadia som jag vandrat med tidigare, hade vi i år också utökat vår grupp med Jessica och Juliette, vilket resulterade i en kul mix av svenska, franska och brittiska deltagare. Vi gjorde också resan en dag längre än vad vi vanligtvis brukar vandra, så nu blev det totalt 6 dagar.
Planeringen av resan började tidigt i våras. Då åt vi middag tillsammans och pitchade olika idéer på var vi ville vandra. Skottland kom snabbt upp på listan, men även förslag som Norge och Slovenien fanns med. När vi väl började researcha insåg vi att finns det hur många härliga platser som helst att vandra på, så det svåraste är nästan att bestämma sig, men till slut föll valet alltså på Skottland. Jag och Sadia fick det huvudsakliga planeringsansvaret och började därefter att kolla upp olika rutter som kunde passa oss. Ganska fort föll valet på West Highland Way, en 154 km lång led genom det skotska höglandet.
När alla bekräftat att de kunde följa med bokade vi ruttens olika boenden samt kollade upp resvägar och lite mer praktisk info. Vid påsk hade vi allting spikat och klart och kunde börja invänta sommarens höjdpunkt!
Vår första vandringsdag gick från Drymen till Rowardennan. Egentligen börjar West Highland Way redan i Milngavie, men för att hinna vandringen på 6 dagar valde vi att hoppa över den första etappen som ändå verkade vara tråkigast när vi läste på.
Framför oss låg 24 kilometer av relativt lättvandrad terräng och vädret såg ut att bli halvklart utan några regnskurar. En tacksam början.
Vi började i lågländerna men kom efter en tag in i de typiskt skotska högländerna. Otroligt fint med de böljande kullarna och det extremt gröna och frodiga gräset.
Dagens rutt innehöll en liten topptur till Conic Hill som låg 361 meter upp.
Där uppe stannade vi för att titta på utsikten och ta en liten snackpaus innan det bar av nedåt igen.
Under stora delar av dagen gick vi längs med Loch Lomond vilket såklart ledde till att vi sjöng på den klassiska folkvisan mer eller mindre konstant.
Längs en av stränderna stannade vi till för klassisk macklunch. Alltid samma matsäck: dubbelmacka, frukt eller morot, kex och kanske lite chips eller nötter.
Sedan fortsatte vi förbi randiga kor och gulliga lammungar.
Jag och Sadia var planeringsansvariga och därmed också kartansvariga på rutten. Förvisso är leden ganska väl utmärkt, men ibland vill man verkligen vara på den säkra sidan, det är så tråkigt att behöva gå tillbaka ju.
Den sista sträckan för dagen gick igenom skogen och efter ungefär sju timmars vandring kunde vi skymta vårt mål.
Vi kom fram till ett gulligt youth hostel i Rowardennan där vi hade bokat ett 6-bäddsrum med våningsängar. Jag firade ankomsten med en milkyway och några stretchövningar. Sedan tog vi en öl i deras fina sällskapsrum och spelade kort innan vi till sist kröp till kojs efter att ha ätit middag.
Dag 2 gick vi från Rowardennan till Inverarnan, vilket är en sträcka på 23 kilometer. Med pigga ben lämnade vi vår soliga lilla by strax för klockan 9. Otroligt med sol i Skottland förresten, vi som hört så många skräckhistorier om regn.
Dagens tur var omtalad som en av de svårare på vandringen, men den började lugnt och mjukt genom skogen.
Vägen kantades av gulliga men ack så svårfotade vattenfall. På ett ställe delade den sig i en högre och en lägre väg, där vi efter lite snabb diskussion med några förbipasserande kvinnor, valde den höga. Det visade sig vara ett mycket klokt beslut fick vi höra av andra vandrare senare under dagen.
Nästan hela turen gick längs med Loch Lomond idag igen. Efter ungefär en tredjedel av vandringen stannade vi för fika på en av stränderna.
Efter en mild start började sedan den mer utmanande sträckan med stenar, rötter och lite klättring uppför och nedför. Då kändes det extra skönt att slippa regn och halt underlag.
Längs stigen började det att dyka upp mängder av kantareller som stod och lockade på oss, men med tunga ryggsäckar och en lång väg att gå fanns svampplockning knappast på schemat, så det var bara att passera trots att fingrarna kliade.
Men till slut kunde vi inte motstå frestelsen, så vi offrade en av matsäckspåsarna och fyllde den på nolltid.
När det blev dags för lunch fick vi sätta stopp för plockandet för att spara våra ryggar. Det finns nämligen en gräns för hur många extrakilon man är villig att släpa med sig på sin vandring och min går ungefär vid två om det gäller kantareller.
Ungefär halvvägs på dagens rutt, i Inversnaid, stannade vi på en rastplats och åt vår matsäck.
Sedan var det bara att streta vidare på stigen längs sjön.
Efter några kilometer kom dagens andra lockelse: ett svalkande dopp i Loch Lomond. Vi var inte svårövertalade så vi skalade av oss alla vandringskläder och klev i nakna likt en grupp svettiga nymfer. Det var helt ljuvligt och inte alls så kallt som väntat. Jag minns tillbaka på det nu som ett av sommarens allra bästa bad.
Den sista delen av sträckan genomfördes med doping i form av skotskt godis.
Och efter några sista upp- och nedförsbackar hade vi avverkat 23 kilometer och nått dagens mål.
Bakom oss kunde vi lägga en krävande vandringsdag som inte blev fullt så krävande tack vare bra väder, kantarelljakt och ett perfekt dopp. Och framme på campingen där vi hyrt två stugor återstod bara en sak: att rensa, steka och äta dagens skörd.
Vår tredje dag skulle ta oss ytterligare 20 kilometer, från Inverarnan till Tyndrum. Jämfört med gårdagen bjöd den på en något kortare sträcka och enklare terräng.
Vi lämnade Tyndrum efter frukost och började att gå långsamt uppför.
Det här skulle bli en återkommande syn för dagen: stora böljande kullar och hundra nyanser av grönt.
Här och där längs vägen fanns det betande får som höll sig på behörigt avstånd från oss.
På vissa delar av sträckan höll de på att avverka och plantera ny skog, vilket gjorde dem mindre roliga att vandra genom. Av uppenbara skäl fastnade de bitarna inte på bild, istället fyllde jag kameran med desto mer stenmurar och gröna sluttningar.
Efter 11 kilometer satte vi oss ner för lunch. Resterna av gårdagens kantareller hade fått flytta in i en hopklämd macka tillsammans med några bitar skotsk cheddar. Absolut godare än det ser ut.
Ett par gånger under dagen träffade vi vår vandringskompis Jura och hennes husse som vandrade samma sträcka som vi.
Sedan såg vi äntligen våra första highland cattle-kor. Jag hade en tanke om att det skulle krylla av dessa längs vandringen, men så var verkligen inte fallet.
När vi hade mindre än 5 kilometer kvar stannade vi och svalkade fötterna i floden.
Sedan återstod bara att slutföra resten av sträckan som gick längs smala, ljungkantade stigar och små mystiska sjöar.
Vips så var 20 kilometer gjorda och vi var framme vid vårt boende för natten. I Tyndrum besökte vi den lokala indiska restaurangen som var oväntat bra och sen upptäckte vi att vår stuga hade en dvd-spelare, så då köpte vi snacks och kollade på en repig version av Despicable Me innan vi stupade i säng.
Dag fyra var det dags att gå de 28 kilometerna mellan Tyndrum och Kingshouse.
Det var dags för resans längsta vandringsdag, som också skulle visa sig bli en av de vackraste.
Eftersom vi hade en lång dag framför oss såg vi till att lämna Tyndrum tidigt. Tyvärr duggade det så det var bara att ta på regnkläderna, men att vi klarat oss till dag fyra utan att behöva dem får ändå ses som ett gott betyg. I takt med regnets ankomst började också de aggressivt bitande knotten att dyka upp, så det var bara att ta fram sprayen och undvika att stå stilla för länge.
Början av dagen gick i stabilt tempo uppför. Mina ben var lite stumma de första kilometrarna men vaknade sedan till liv.
Att äta hobnobs i regn är också en viktig del av att vandra. Varje resmål har sina särskilda snacks som man fastnar för och inte kan vara utan. På den här resan blev det just hobnobs.
Uppe på första höjden fick vi bra utsikt över Loch Tulla.
Drygt halvvägs in på dagens vandring nådde vi Inveroran. Där hittade vi en restaurang som strax skulle öppna, så vi bestämde oss för att stanna för lunch och fly regnet lite.
Vi fick äta en mycket god grönsakssoppa (allting smakar mer eller mindre utsökt när man är blöt och hungrig) samt lyssna på Avicii-covers framförda på säckpipa. Mysigt!
Sedan fortsatte vi stärkta genom landskapet under molnen som höll på att spricka upp.
Jag vet inte om man fattar på bild hur fint det här är? Otroligt var det i alla fall.
Blicken hos en imponerad som mest gick runt och oh:ade och ah:ade.
Sedan kom solen fram ordentligt igen och då blev jag hög på livet. Allt var ljuvligt här.
Vi tog fikapaus på en sten och njöt av naturen och sen var det plötsligt bara 3 kilometer kvar att gå av vår längsta dag.
Tur att vi var så lyckliga och nöjda för sedan kom vi fram till vårt boende som var resans mest spartanska och ja, det var verkligen… spartanskt. Jag tror att jag har legat på britsar på vårdcentralen som är mer komfortabla än den lilla bädd jag sov på den natten. Det i kombination med tusentals knott gjorde vistelsen till en inte helt angenäm upplevelse, men sådana saker är också en del av äventyret och något att skratta åt i efterhand.
Dag 5 var det dags att lämna Kingshouse för att ta sikte på Kinlochleven. Efter en natt som bjöd på halvbra sömn var det ganska tacksamt att vi hade resans kortaste tur framför oss med 16 relativt enkla kilometer.
Det var vår näst sista dag och vädret bjöd på en konstant blandning av sol och regn. Så fort jag tagit av mig regnjackan behövde jag ta på den igen för att en minut senare bli alldeles för varm och så höll det på.
Dagens tur inkluderade sektionen The Devil’s Staircase, som helt klart lät värre än det var.
Visst, det innebar en del brant stigning uppåt, men också helt fantastiska vyer.
Svindlande att titta ner på den snirklande vägen där man tidigare kämpat sig upp.
När vi kommit lite mer än halvvägs på dagens sträcka hittade vi en bra plats för lunch. Det är för övrigt en av mina stående regler: att man helst ska ha kommit minst halvvägs innan man får stanna och äta av lunchmatsäcken. Innan det får man bara göra mindre fikastopp.
Det är ju viktigt att ha något att se fram emot. Som en ost- och picklesmacka with a view. Och bra mentalt att veta att man har mindre än hälften av kilometerna kvar.
Sedan var det bara att fortsätta vidare, den här gången aningens nedåt. Efter knappt fem timmar totalt nådde vi den lilla byn Kinlochleven.
Där checkade vi in på ett gulligt B&B, tog en lång dusch och åt middag på en av restaurangerna.
Sedan avslutade vi dagen med whisky och kortspel på puben på hörnet och därmed satte vi punkt för en ypperlig vandringslördag i Skottland.
Vi har nu nått fram till dag 6. Den sista dagen och den sista sträckan som skulle ta oss från Kinlochleven till Fort William.
25 kilometer väntade och regnet strilande ner över oss. Det var blött över allt, inklusive på vägen som var täckt av vatten.
Tur då att sträckan är fin och att vissa av oss är bra på att hålla humöret uppe.
Jag vet att jag tenderar att bara visa den romantiserade bilden av att vandra, så jag vill bara säga att så här kan det också vara: Du blir blästrad i ansiktet av regn och vind samtidigt som du står och trycker i dig en nötbar för att få lite energi, dina vattentäta skor är inte vattentäta nog för att vada genom ett oändligt antal små bäckar som korsar stigen, det är 16 kilometer kvar och en del av dig önskar att du kunde ge upp men du har betalat tusentals kronor för att göra detta, så du lägger godispappret i fickan och fortsätter att streta på.
Är det ändå värt det? Svar: ja.
Vår favorithund Jura kom tillbaka. Hon älskade inte heller regnet, men kämpade på.
Efter fem timmar av ihållande regn och väldigt mycket pannben, så plötsligt något som liknar uppehåll.
Fort! Fram med osten och gurkan för att göra lunchmackor framför Ben Nevis.
Hej Storbritanniens högsta berg! Och hej solen! Lagom till vår sista sträcka ned till Fort William.
Rätt vad det var så var vi framme. Efter 6 dagar och 136 kilometer. Efter sol och regn, knott och kantareller, djupa samtal, upprepat sjungande och tyst kontemplerande, magiska vyer och svindlande stigar, med starka, sega, trötta ben och viljor av stål.
Vi skålade för oss och åt varsin pizza. Sedan började tankarna att vandra kring nästa resmål. Vart det bär av återstår att se, men att att det blir fler turer, det är en sak som är säker.
Nu sätter vi punkt för denna resa. Tack för att ni följde med!
