Resa – Sida 3 – Julia Eriksson

Födelsedagsresan till Paris – del II

Hej från en lördag i Paris när det var trettio grader varmt och solen sken på mig och min syster. Det här är vad vi hittade på!

Efter att ha botaniserat ordentligt i hotellfrukosten bestämde vi oss för att gå i butiker. Vi började på Merci som bara låg ett kvarter från vårt hotell, sedan in på Bonton, lite strosande längs matmarknaden, in på alla ställen som såg fina ut och så vips stod jag nyförälskad framför en glassformad neonlampa. Den förälskelsen skulle dock bli kort eftersom jag bara några minuter senare upptäckte samma slags lampa fast i formen av en banan. ”Måste. Ha.” tänkte hjärnan. ”Måste. Motiveras.” väste plånboken. Och sedan dividerade de en kort stund innan hjärnan vann och bananen fick flygas med hem till Sverige.

Vi traskade vidare, förbi République och mot Saint Martin-kanalen. Jag älskar att promenera omkring i storstäder, så länge man har gott om tid och en bra karta är det det överlägset bästa sättet att upptäcka nya saker på. Som den här jättestora spegeln som satt på ett hus där jag var tvungen att stanna för att dokumentera oss två. Systrar i jeans solglasögon & sneakers.

Vid 13:30 hade vi ett bord bokat på restaurangen Robert som jag hittat via Elin Unnes Instagram (det är hon som skrivit boken Paris för foodisar). Den var ganska tom på folk förutom ett par med en jättegullig tax och en tjej som verkade känna kockarna. Kanske var alla fransmän ute i parkerna och åt baguette denna soliga dag, vad vet jag? Jo, en sak vet jag säkert och det är att maten vi åt var jättejättegod. Och i vanlig ordning minns jag inte exakt vad allt innehöll (rimligt att jag kommer ihåg tiden för lunchen men inte maten), men jag åt först en liten himmelsk råbiff och sedan en pasta och på icke-franskt vis drack vi öl till vilket kockarna tyckte var kul. När Vendela visade den sista bilden här som hon tog på mig var min första reaktion ”men, jag ser ju riktigt trevlig ut!”, vilket kanske säger något om hur jag är van att se mig själv porträtterad på bild. Men så har jag ju också kämpat med ett resting bitch face sedan födseln så det sätter ju sina spår…

Efter lunchen gjorde vi ett besök i Brâncușis ateljé som står öppen för allmänheten. Där kan man se exakt hur det såg ut när han skapade sina skulpturer, inklusive det lilla loftet där han sov. Ska jag vara ärlig var det för mig mer en plats som var härlig för ögat (och kameran) än vad den var superintressant, men det kan också ha varit kombinationen av matkoma och värme som gjorde oss lite slöa för intrycken. Fint att se var det i alla fall och definitivt värt ett stopp om man har vägarna förbi.

För att avrunda dagen gick vi till Seine, luktade på alla blommorna på blomstermarknaden, köpte glass och satte oss längst ut på en liten gräsplätt i solen. Efter turistfoto och promenad över Pont Neuf tog vi sikte på hotellet igen. Där mellanlandade vi innan vi på kvällen gick ut och åt falafel på ett ställe i närheten och satt och skrattade åt allt och inget på en vinbar i Marais. Men det fick bara dokumenteras på detta vis, något ska man ha sparat i sitt minne också.

Födelsedagsresan till Paris – del I

Följ med på födelsedagsresa till Paris med jag och min storasyster i huvudrollerna. Vi börjar på Arlanda för prick en vecka sedan.

För att maxa vår helg hade jag bokat en riktigt tidig flight, så vi gick upp mitt i natten för att åka mot flygplatsen. Halv fem avslöjade jag vårt mål genom att räcka över ett boardingkort med destination Paris.

Väl framme några timmar senare möttes vi av sol, värme och en stad i full blom. Man älskar ju idyllen ändå.

Efter ett litet lärorikt möte (mer om det inom kort) slog vi oss ned på en restaurang och beställde in rosévin och en trerätters lunch.

Hej vi är framme och njuter i solen-selfien.

Pistagegrädde, pistageglass och bär. Svårare än så behöver det inte vara.

Sedan strosade vi längs Saint Martin-kanalen och ner mot Marais där vårt hotell låg.

Väl incheckade på Villa Beaumarchais gjorde vi det enda rätta när man sovit alldeles för få timmar: tog en rejäl tupplur.

Sedan köpte vi chips och vatten, tog med varsin bok och placerade oss i en närliggande park. Den var fylld av slingrande blommor och träd och tycktes även vara innergård till ett gäng fina hus.

När vi tröttnat på att ligga still gick vi omkring lite i närområdet och hamnade i parken Place des Vosges istället.

Sedan gick vi tillbaka till hotellet och gjorde oss fina, för på kvällen hade jag bokat bord för födelsedagsmiddag på Au Passage. Så här glada var vi när vi gick dit.

Menyn bestod av en massa spännande smårätter att dela på och vi plockade in ett gäng olika. Först fick vi rädisor med popcornsmör, en helt genialisk smakkombination som jag måste testa att göra själv.

Den här fisken som påminde om ceviche var också helt otroligt god.

Mitt middagssällskap. <3

Sen åt vi musslor med citrus och bönor samt någon slags fylld pasta om jag minns rätt.

Precis när vi fick in den sista rätten som var som ett konstverk av mussla och kronärtsskocka, plockade jag upp min telefon och möttes av nyheten att Avicii gått bort. En smått surrealistisk sak att ta in men som påverkade oss båda väldigt mycket. Hans död känns så oerhört sorglig och jag kan inte ens tänka mig hur det är för hans familj och vänner. Hoppas han känner frid nu i alla fall och att detta gör att vi kan prata ännu mer om psykisk ohälsa och hur det påverkar människor. Ingen ska behöva må så.

Smått tagna av nyheten avrundade vi sedan middagen och gick ut i den ännu varma kvällen.

Och efter en promenad upp till Place de la Bastille vände vi hemåt, lyssnade på ett gäng Avicii-låtar och somnade sedan gott i våra hotellsängar efter en lång första dag i Paris.

New York del 1 – skyskrapor i skymningsljus, museibesök och nattpizza

Hej vänner. Jag åkte till New York och blev kär. I staden alltså, annan kärlek har jag inte tid med just nu. Och medan jag fyllde mina dagar med välbehövlig semester och kanske ännu mer med välbehövliga kompiskramar så fick den här platsen vila. Men min kamera rymmer 920 nya bilder och min hjärna svämmar över av minnen, så nog finns det historier att berätta. Jag tänker att vi börjar så smått nu. För min kropp är fylld av jetlag och jag kämpar mot sömnen, vill bädda ner mig under täcket, men det får jag inte på flera, flera timmar. Då är det här en bra syssla att göra under tiden. Välkommen till mina två första dagar i New York!

På fredagen, vid lunchtid, satte Karin, Julia och jag oss på ett plan med destinationen New York. Efter en väldigt snabb och smidig resa bjöds vi på en inflygning med utsikt över Manhattan (ser ni Frihetsgudinnan ute i vattnet?) innan vi landade tryggt.

När vi tagit oss igenom alla passkontroller och formulär hittade vi en taxi som kunde köra oss och vår packning mot Brooklyn och Greenpoint. Där bor nämligen vår kompis Anna numera. Rutinerade läsare kanske redan vet detta, men jag, Karin, Julia och Anna började alltså lära känna varandra i Norrköping i nian när vi gick i samma klass. Sedan dess har vi hängt ihop, mer eller mindre utspridda över världen.

Här någonstans blev jag kär i New York första gången. Skyskrapor i skymningsljus har tydligen den effekten på mig…

Efter lite kämpande genom den tjocka fredagstrafiken var vi äntligen hemma hos Anna. Vi började med kramkalas och en snabb rundvisning i lägenheten innan vi gav oss ut på matjakt. Valet föll på Five Leaves och deras hamburgare med tryffelpommes som i kombination med min hunger var alldeles för lockande för att jag skulle orka ta en bättre bild än det här.

Sedan började vi kämpa emot jetlaggen och i ett försök att hålla oss vakna lite längre gick vi till en bar något kvarter bort.

Efter en stund kom vår kompis Majsan som också bor i New York dit och då spelade vi en rafflande omgång jenga innan vi lämnade baren och deras brasa och gick hemåt för att sova.

Nästa dag vaknade vi inte alltför tidigt, så vår jetlag-plan hade funkat ganska bra. Efter lite frukost hemma virade vi in oss i halsdukar och satte sikte på Queens.

Ungefär halvvägs mötte vi upp Majsan igen och traskade vidare mot MoMA PS1 som är ett museum för samtida konst.

Vi kollade igenom utställningarna och när vi började bli mätta på konst men hungriga på mat gick vi till deras café och köpte tomatsoppa.

Jag gillade livsfilosofin här: ”Read the books written by the wise. Spend your evenings with the unwise.”

Sedan gick vi hemåt och passerade lite småbutiker på vägen. Min favorit var den här som är kombinerad vintagebutik och återförsäljare av fiskeutrustning. Helt rimligt. Jag hittade så många fina saker här och blev lite sur för att mitt bagage var begränsat i både vikt och storlek när det kom till möbelshopping.

På kvällen hade vi bokat bord på en restaurang med Korean Barbeque vilket var sjukt gott. Efter några timmar där testade vi ett par olika barer i närheten och drack allt från blaskig amerikansk lager till starka välgjorda cocktails.

Framåt två hade matkoman från den tidigare middagen lagt sig så då kände vi att det bästa sättet att avsluta kvällen var med varsin pizzaslice på väg hem genom natten. Ett mycket bra beslut.

Montenegro del 4 – bergsbestigning i Kotor

De sista nätterna på vår Montenegro-resa tillbringade vi i staden Kotor. Det är en av världens bäst bevarade medeltidsstäder och den ligger belägen i en väldigt fin bukt.

Vår lägenhet låg bland de smala gränderna i gamla stan med vinbarer precis utanför och torg med livemusik om kvällarna.

I Kotor kan man ta trapporna högt upp på höjden till ett gammalt fort med utsikt över hela staden och bukten. Vår hyresvärd som även jobbade som turistguide hade dock tipsat oss om att ta den gamla stigen upp istället för trapporna. Då får man mer av en hikeupplevelse och slipper dessutom betala de 3 euro per person som det annars kostar.

Så vi ställde klockan på sju och snörade på oss bekväma skor för att hikea upp innan solen stod för högt på himlen. Men först ett snabbt fotostopp bland de smala gränderna.

I takt med solen klev vi uppåt längs berget. Så här fin var vägen vi hade framför oss.

Och tittade man nedåt såg det ut såhär. Ganska magiskt ja.

I en av dalgångarna såg vi betande getter. Och nästan högst upp låg ett litet, litet hus där en man bodde. Ganska jobbig väg hem om man kommer på halvvägs att man glömt köpa mjölk…

Efter ungefär 40 minuter var vi uppe här.

En sista klättring in genom ett gammalt fönster tog oss in på fortområdet.

Sedan slog vi oss ned på ett upphöjt stenblock och åt vår frukost som vi tagit med. Tänk att yoghurt, mackor och juice kan smaka så gott efter en rejäl promenad och med bra utsikt.

Efter en liten rundtur återstod bara att ta alla trapporna ned, vilket faktiskt var mycket tråkigare än att gå stigen uppför. Efter denna hurtiga utflykt bestämde vi oss för att resten av resan skulle ägnas och sol och bad.

Så vi tog vår lilla bil och körde längs bukten. Stannade till i gulliga små städer och hittade till sist en egen liten strand där vi fick ligga helt själva. Där varvade vi salta bad med korsordslösande och slumrande i solen – en perfekt avslutning på en härlig semestervecka. Jag kan verkligen rekommendera Montenegro som resemål. Så mycket fin natur, väldigt vänliga människor och härliga stränder. Åk dit!

Montenegro del 1 – genom mobilen

Hej semester, hej minimalt med tid vid datorn. Jag tycker det är ganska skönt faktiskt, så då får det vara så och ni får stå ut med lite tystnad här. Nu är jag i alla fall precis hemkommen efter en vecka i Montenegro och har fyllt hårddisken med bilder från Adriatiska havet. Men i väntan på att jag går igenom och redigerar dem så tänker jag att vi kikar på hur resan sett ut ur min telefon.

Under första halvan av resan bodde vi i en liten by som hette Przno. Där hade vi en lägenhet högst upp med stor terass, perfekt för frukostar, efter-stranden-vin och middagar. Här startar vi måndagen på bästa vis.

Från vår lägenhet i Przno hade vi gångavstånd till två olika stränder, annars åkte vi runt en del i vår hyrbil i jakt på de allra bästa. Här är vi på väg till en av de lokala stränderna med gympapåsar på ryggarna och matsäcksväskan i högsta hugg.

Minst en glass om dagen är regel när man är på semester.

Framåt skymningen började det bli dags att lämna stranden. Då var det fortfarande runt 30 grader varmt…

Väl hemma igen ropade Anna ut oss på terassen för att titta på solnedgången. Den var minst sagt magisk.

Ganska snabbt upprättade vi bra rutiner för vad vår strandlunch skulle innehålla. Man vill ju inte ödsla onödig tid på att lämna stranden för att äta någon tråkig sallad. Istället packade vi bröd, tonfisk i tomatsås, massor av vatten, salta chips (från vårt lokala favoritmärke Chipsy), frukt och små godispåsar. Hela kostcirkeln. Varje dag.

Montenegro är ju minst sagt bergigt med höga höjder och djupa dalar. Här stannade vi bilen vid kanten av en slingrig väg för att dokumentera vår utsikt från toppen.

En dag åkte vi till Skadarsjön, ett stort vattendrag som ligger i både Montenegro och Albanien. Där hyrde vi kajaker och paddlade runt i några timmar. En perfekt aktivitet.

När vi blev badsugna stannade vi på någon av de små stränderna längs sjön där vi kunde hänga helt på egen hand. Vi drog upp kajakerna och slog oss ned med varsin bok.

Sista dagen i Przno hängde vi på den andra av våra lokala stränder. Dessutom passade vi på att dagdrömma om att äga huset längst ut på klippan där och att vi i så fall skulle ha en badstege rakt ned i vattnet.

Mer glass! Den här påminde exakt om en tröja som min storasyster hade när hon var typ femton. Den var bredrandig i orange och rosa och oerhört fin.

Vårt andra boende var i gamla stan i Kotor. Den ligger precis i en bukt och är en oerhört välbevarad medeltidsstad som finns med på UNESCOs lista över världsarv. Kring staden och upp i bergen finns en lång mur som ringar in den. En morgon vandrade vi upp längs berget för att se på utsikten.

En liten kyrka låg uppe på toppen också. Vi var rätt glada att vi startat vår promenad tidigt för även om den inte var så lång hann det bli ganska varmt när solen började gassa på.

Och ja, med tanke på den gassande solen tillbringade vi våra sista dagar i Montenegro på egna små stränder vid det perfekt turkosgröna havet.

Salt, svalkande och alldeles ljuvligt. Montenegro var verkligen ett fint resemål med vacker natur och väldigt gästvänliga människor. Här var en första kik på allt vi gjorde, men mer får ni veta sen!

Era bästa Barcelona-tips

Tidigare har ni ju hjälpt mig med superbra tips till både Amsterdam och Paris och nu tänkte jag efterlysa era bästa guldkorn i Barcelona. Första och enda gången jag varit där var år 2009 när jag var 18 år. Då åkte jag med några Norrköpingskompisar och vi tog oss runt i staden på en mycket minimal vi pluggar på gymnasiet och får studiebidrag-budget. Vårt hostel var ganska ruffigt och vi levde mest på baguette med philadelphiaost, men vi hade kul och checkade av en hel del sevärdheter (som ni kan se på de ganska lågupplösta bilderna ovan).

Nu åker jag dit under lite andra förutsättningar. Jag och tre kompisar ska gå på festivalen Primavera Sound som håller på i tre dagar. Det lär självklart bli mycket musik och festivalhäng, men i och med att de flesta spelningarna börjar framåt 18 och senare så har vi ganska mycket tid på dagarna. Därför vill jag ha era bästa tips på bra frukost- och lunchställen, mysiga butiker, roliga sevärdheter och sådant man bara inte får missa. Vi kommer bo i området El Born, nära gotiska kvarteren och Ciutadella-parken, men tar oss gärna runt om i stan. Lovar stor tacksamhet och bloggrapportering med högupplösta bilder i utbyte. Tack!

Hotell i Amsterdam: Yays Zoutkeetsgracht

Detta inlägg är ett samarbete med hotellet Yays.

När jag kom till Amsterdam i fredags mötte jag upp min vän Ella på Centralstationen och sedan satte vi sikte på Westerpark och ett litet område vid namn Zoutkeetsgracht.

Lika svårt som namnet var att uttala, lika lätt var det att hitta dit. Så efter en kvart stod vi här i receptionen, redo att checka in i vår botiquelägenhet på Yays. Det här huset är ett gammalt magasin som användes för att lagra salt och en hel del detaljer som tegelväggar och takbjälkar hade sparats för att behålla den känslan, så fint!

Vi hade fått en liten lägenhet med sovrum, badrum och kombinerat kök och vardagsrum. Känns skönt med en soffa i samma nyans som den jag har i mitt egna vardagsrum, nästan som hemma ju!

En kväll dukade vi upp lite ost, kex, vin och snacks på bardelen som skiljde köket från vardagsrummet. Så bra semestergrej att pausa lite efter en lång dag på stan, kunna knapra på något gott innan middagen och göra sig i ordning samtidigt. Just för sådana här saker är det ju verkligen smidigt att ha ett litet kök och inte bara behöva hålla sig till ett hotellrums lilla minibar.

Sovrummet låg längst in i lägenheten och hade superfluffiga kuddar. Hade jag inte haft så hög moral så hade jag nog försökt smuggla med mig en hem…

En av dagarna åt vi frukost ute men på söndagen valde vi att ta det lugnt och börja dagen på hemmaplan. För mig som älskar att strosa runt i matbutiker utomlands och gå loss i ostdisken var det helt perfekt.

Hade vi inte haft sådan otur med vädret (regn i sidled och starka stormvindar) under vår helg så hade vi nog hyrt varsin cykel på hotellet och upptäckt Amsterdam på samma vis som lokalbefolkningen. För det är verkligen en cykelstad och jag hade gärna trampat runt längs kanalerna.

Nu fick vi nöja oss med att strosa omkring under paraplyer och hänga inomhus i butiker och museum istället, men det var ju trevligt det med. Tack Yays för att vi fick låna en av era lägenheter under helgen, det var supersmidigt och väldigt mysigt! Är du också intresserad av att bo i en av deras lägenheter när du är i Amsterdam så kan du kolla in alla alternativ som finns här.

Japan del 3 – oändliga Tokyonätter på hemliga platser

Den lilla technoklubben ligger gömd bakom en dörr som smälter perfekt in i husväggen. Någon hyschar åt oss att vi ska dämpa rösterna, så vi viskar ett uppfostrat ”arigato” till killen i entrén när vi i utbyte mot 1500 yen får varsin stämpel på handleden och ett pastelligt samlarkort som drinkbiljett. I det lilla, lilla rummet dunkar basen. Inredningen är mörk och väggarna grottlika. En dj står i hörnet och runt honom; blått snurrande ljus. Vi byter det tecknade kortet mot gin tonics och ber att få dem ”extra strong”. Bartendern skrattar åt oss men det är det enda sättet att få drinkarna att smaka något överhuvudtaget här.

En trappa leder upp till en övervåning och i ett rum ligger folk på golvet och sover. För en kort sekund tänker vi att de måste tagit något innan vi kommer på att det här är Japan. Här dricker man mest whiskey och plommonvin och när man inte orkar festa längre så sover man på klubben tills första tunnelbanan börjar gå. Vi går ner igen och dansar, dansar, dansar. Ikväll gör jag inte det minsta försök att få det att se snyggt ut.

En kille med långt mörkt hår och skägg sträcker fram en maracas till mig. Jag slår den i takt med musiken, skakar så det rasslar och tänker att något ska man väl ha lärt sig på rytmiklektionerna på musikgymnasiet. Linn kommer fram till mig, trycker sin mun mot mitt öra, säger med ett fniss: ”Jag sa till killarna att du var ”a kind of famous dj in Sweden”, de blev sjukt imponerade”. Vi skrattar högt åt den tillfälliga lögnen, jag ser mig omkring och nog står det ett litet gäng omkring mig med obefogat beundrande blickar.

Någon räcker fram en bongo-trumma och jag sänder ett stilla förlåt till alla mina lärare när jag inser att det är detta som tio år av musikstudier ledde fram till. Det här är min primetime, min stora show. Sen trummar jag intensivt i två minuter, tänker att det passar förvånansvärt bra till techno ändå. När mitt solo är slut skrattar jag högt, söker mina vänners blickar i det lilla rummet och ropar ”vi drar va?”. Ute ur den gömda dörren orkar vi inte dämpa rösterna lika noga som tidigare. Vi har historier att berätta, stunder att dela, nya äventyr att upptäcka. Vidare i Tokyonatten, ut i oändligheten. Adjö.

Japan del 2 – tågresan till Hakone, en 14-rättersmiddag & att bo på ett ryokan

Häng med till Japan igen! Jag tänker att jag delar upp min reseberättelse på lite olika sätt, snarare än att bara säga ”det här gjorde vi dag 1, det här gjorde vi dag 2” osv. Jag tror det kan bli kul! Dock fortsätter vi lite på klassiskt berättar-tema just idag när jag ska visa vår resa utanför Tokyo, men efter det blir det andra upplägg. *hint hint*

Nog för att Tokyo är en fantastisk stad och i princip omöjlig att tröttna på, men vi kände att vi ville se lite mer av Japan när vi ändå var där. Därför hade vi bokat en mini-resa till byn Hakone som ligger ca två timmar utanför Tokyo och på söndagen slog vi oss ner i en tågvagn, lika peppade som barn på skolutflykt. Observera också att vi vänt sätena mellan första och andra bilden – hur smart är inte det?! Innan tågets avgång gick de och vände alla stolar så de stod i färdriktningen och sedan kunde man själv snurra tillbaka sitt säte om man var fyra som ville sitta i en grupp. SJ, inför detta tack, det skulle lösa så många problem.

Ingen utflykt utan matsäck tänkte vi och köpte med bento-lådor att äta på tåget. Jag älskar förövrigt att man helt plötsligt förstår alla mat-emojis som tidigare känts obegripliga för en.

Framme i Hakone bytte vi till ett mindre tåg som gick upp längs berget. Ganska magnifik utsikt längs vägen! Hakone ligger i en vulkandal och är en del av en stor nationalpark, så naturen där är verkligen vacker. Det är också känt för sina varma källor, de så kallade onsen.

Vi hade bokat boende med halvpensionat på ett ryokan, ett klassiskt japanskt värdshus. Där bodde vi tillsammans alla fyra i en enklare svit med terass, vardagsrum, badrum, toalett, hall och sällskapsrum. Allt inrett i traditionell japansk stil med sjögräsmattor på golven och futonsängar som bäddades ut varje kväll. Vi serverades också middag på rummet sittandes på golvet och gick hela tiden omkring i yukator. Personalen skrattade dock lite åt oss på grund av vår längd som gjorde att plaggen glipade något i benen, trots att de letade fram vad de kallade ”big size” åt oss. Middagen på kvällen var en oerhört avancerad historia med fjorton olika smårätter, vissa mer självklara (som sashimi) och andra rent utsagt supermärkliga (som manet – bland det obehagligaste jag ätit). Efteråt var vi brutalt mätta så efter ett varmt onsen-bad kröp vi ned i våra sängar och sov gott.

Nästa morgon vaknade vi utvilade och spanade in utsikten från vår terass som vi inte riktigt kunde se innan eftersom det var mörkt när vi anlände på söndagskvällen. Snart skulle vi byta våra yukator mot hiking-kläder och ge oss ut på vandring bland bergen, men först: frukost.

Denna måltid serverades också på rummet men hade en lite mindre avancerad meny och inte en enda manet i sikte. Efter den var vi redo för äventyr i naturen, men mer om det i ett kommande inlägg!

Tillbaka till staden för krossade hjärtan & verklighetsflykt

Det är högsommar och andra dagen på min semester. Jag står på Arlanda, redo att boarda ett plan. Bort från allt, bort från alla. Ett halvt dygn senare landar jag i ett främmande land. Här finns min kompis Mika men utöver det känner jag ingen. Jag förstår inte språket, inte skyltarna, inte de sociala koderna. Och det är en fantastisk känsla.

Tre dagar tidigare har jag avslutat ett fem år långt förhållande. Gråtit oavbrutet, stirrat in i väggen, legat apatisk under täcket. Men nu står vi här i Tokyo, jag och mitt trasiga hjärta. Redo att leva lite igen.

Kanske är det den totala motsatsen som gör att jag fastnar. Känslan av att allting är nytt, annorlunda, så väldigt lite du och absolut inte en plats för vårt vi. Här kommer jag inte springa in i någon som frågar hur det är, eller ännu värre, någon som inte vet. Tokyo blir det första på länge som bara är mitt. Min stad, mina upplevelser, mina känslor.

Tidsskillnaden gör att jag hamnar fel i dygnsrytmen. Går och lägger mig efter att solen redan gått upp, sover för länge om dagarna, lever för mycket om nätterna. Jag hinner tillbringa sex dagar i Japan och när jag kommer hem säger jag till alla: ”Jag älskar Tokyo, det är världens bästa stad!” och jag menar det. Resan var fantastisk.

Skyskraporna, kulturkrockarna, folkmassorna. Kontrasterna mellan superteknologi och andlighet. Professionella, välklädda businessmän med fluffiga, små gosedjur på portföljerna. Den fantastiska maten, det trevliga folket, känslan av att här finns allt.

Femton månader senare sitter jag redo med en ny biljett i handen. En tur och retur-resa tillbaka till staden för krossade hjärtan och verklighetsflykt. Den här gången åker jag med ett lugn i bröstet och några av mina bästa vänner som sällskap. Förväntningarna är skyhöga, jag ska ju återse världens bästa stad. Men jag är samtidigt lite orolig.

Tänk om jag inte kommer gilla det lika mycket denna gång? Tänk om jag minns det så fantastiskt bara för att allt annat var så hemskt just då? Kanske är Tokyo bara världens bästa stad att vara hjärtekrossad i. Eller så är det ännu mer fantastiskt nu. Jag hoppas och tror på det sista. Snart får vi veta.