En vecka vid havet – om tid själv och lugnande medel

svartsö svartsö

Jag har tillbringat en vecka vid havet. Varit ute på Svartsö i Stockholms skärgård och bott i en stuga nära bryggan i Alsvik, så som jag gjort två år förut. Det är något med den där platsen, den känns hemma på ett märkligt sätt, har gjort det enda sedan första gången jag satte foten där. När jag tidigare i somras låg på en smal brits i ett rum på Dalagatan och just hade svalt innehållet i en liten metallkopp med lugnande medel som skulle göra det mindre plågsamt att dra ut min framtand, bad tandläkaren mig att andas djupt och tänka på ett semestermål. Och jag låg där i det nedsläckta rummet med den beska smaken i munnen och önskade mig bort till klipporna vid bryggan nedanför huset. Några veckor senare var jag där.

svartsö svartsö svartsö svartsö svartsö

De första två dagarna hade jag sällskap av min vän Malin. Vi tog båten ut vid lunchtid på söndagen och jag fick visa henne ön. Badbryggan med det perfekt svalkande vattnet, den lilla lanthandeln med sina extra små kundvagnar, restaurangen med den grisformade neonskylten på taket, insjön med sitt perfekt klara vatten, de hungriga rådjuren i trädgården och glasskiosken vid hamnen. Morgondopp och badminton och yatzy. Kallt rödvin och varsin trisslott utan vinst. Jag gick upp tidigare en morgon och bakade frallor till frukost. En av kvällarna tände vi grillen och la grönsaker, persikor och eldost på gallret. Det var fina dagar, enkel tid.

svartsö svartsö svartsö svartsö svartsö

På tisdagen for hon hem och resten av veckan blev bara min. Det är något fascinerande med att tillbringa så mycket tid för sig själv på en plats som känns hemma men inte är ens vanliga hem. Helt plötsligt finns utrymme att tänka, att känna efter och att bara vara. Mina dagar innehöll i stort sett samma saker. Jag gick upp och läste, löste ett korsord, drack kaffe på den lilla trappan utanför huset. Låg och solade på klipporna, sprang en runda på eftermiddagen och drack ett glas vin. Lagade middag, skrev lite och lyssnade på sommarprat. Ibland hände det att jag blev lite rädd för det kompakta mörkret, de främmande ljuden som huset gav ifrån sig och älgarna som jag visste gick runt på ön. Då sjöng jag för mig själv en sång jag lärde mig som barn. Jag är inte rädd för mörkret, i morgon bitti ordnar det sig. Jag är inte rädd för mörkret, hoppas mörkret är rädd för mig. Och med gryningen kom lättnaden, ljuset var gott.

svartsö svartsö svartsö svartsö

Jag betraktade min tillvaro på ön och funderade på om jag kände mig ensam. Om det fanns något sorgligt över det hela. Och visst fanns det stunder, som när jag satt där på stenbänken och såg himlen färgas rosa och havet glänsa, då jag önskade att någon hade suttit intill. Att jag hade fått dela ögonblicket med någon som också förstod det hypnotiserande i små vågor som snuddar klippor, som sakta slipar dem slätare än kinder. Men mest kände jag mig tillfreds. För är det något jag förstått så är det att ensamheten i stan drabbar mig så mycket hårdare. Där är jag omgiven av människor och möjligheter, det finns så många potentiella möten som ändå inte blir. Där känns frånvaron mycket tydligare. Själv på en ö utan varken schema eller kontakter finns inte så mycket att göra mer än att vila i sina egna tankar.

Och jag har vilat och tänkt. Varit ute varje solig timme. Lyckats landa i den vänliga lunken där prestationer och förväntningar knappt existerar. Den här veckan har verkat likt det lugnande medlet jag svalde den där torsdagen i början av juli, men helt utan den beska eftersmaken.

Delta i diskussionen

7 kommentarer

  1. Låter som en härlig vecka! Nästa vecka ska jag och mina föräldrar åka till vår sommarstuga ute på en ö i Haparanda skärgård där jag varit varje sommar hela livet. Oftast med fler från vår ganska stora familj men i år blev det en vecka bara jag mamma och pappa. Det ska bli fint, se himlen färgas rosa och mata måsarna med matrester från middagarna. Bada bastu med utsikt över havet som breder ut sig. Längtar.

    1. Det låter väldigt härligt! Hoppas att du får en fin vecka.

  2. Ser otroligt härligt ut. Och fina reflektioner. Får jag fråga hur du har hittat uthyraren?

    1. Tack! Jag kom i kontakt med dem via Twitter för några år sedan. Det är dock flera familjer som delar på huset och är där större delen av tiden, så jag tror inte de hyr ut så ofta.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.