skärgård – Julia Eriksson

Vinden så stilla, kroppen så levande

Det blev lördag och vi åkte ut till havet. Hämtade bilen i Fruängen och rullade söderut, motorväg, landsväg, färja. Vägskyltarna från barndomen. Bygdegården där vi hade terminsavslutning med musikskolan. Konserterna pågick i många timmar. Alla skulle spela, solo, i grupper och i orkester. Kött-bu-llar med ling-on på små fioler utan klang. Stackars mammas öron. Bomullstussar. Ett tunt täcke på granarna längs vägen. Framme vid hamnen och packningen till bryggan. Tamparna tunga och blöta i handen, korsa sundet med svag sol i ögonen, minns inte när jag kisade mot den sist.

Tretton grader i huset, dubbla tjocktröjor och elementens tickande. Varm buljong, hett te, fodrade tofflor. Sitta i fören och titta efter sälar, en långpromenad på ön. ”Det är något med hur allting ser overkligt ut precis före skymning.” Att ha tid att tänka på ljuset, på rymden, på horisonten. Dricka glögg och lösa mysterier. Laga pasta och tända ljus. Gå och lägga sig med varsin bok, sovrummen ännu svala, men sängen uppvärmd. Läsa tio sidor och sedan somna så djupt djupt, havsbotten och bäckmörker.

Nästa dag regnsmatter mot rutorna, iskorn mot klipporna. Mata vedträn i bastun, se den sakta stiga från 50 till 60 till 70. Sänka sig i havet och räkna till tio, känna fingrarna domna och blodet rusa. Handdukar på tork, en deg på jäsning, en ny spelomgång. En sista måltid, stänga av och packa ihop och så hem igen över vattnet, in i bilen. Hela helgen vinden så oväntat stilla, kroppen så oerhört levande.

Semestern so far

Jag är halvvägs in i semestern. Axlarna har sänkt sig till normalläge och tankarna på jobbet är långt borta. Gott så. Under den första delen av min ledighet har jag mer eller mindre färdats fram och tillbaka längs E22:an. Jag har hunnit besöka tre olika skärgårdar på östkusten och gjort en visit på Öland. Men låt oss ta det från början.

Jag checkade ut från jobbet en sen onsdagseftermiddag, hoppade på bussen vid Cityterminalen och rullade sedan från regn till sol och ner mot Misterhults skärgård. När jag kom fram var klockan sent, husen låg inbäddade i mörker och allting var stilla.

Morgonen därpå vaknade jag av solen bakom spetsgardinen. Jag kilade ner till havet och tog det första av många morgondopp och sedan hörde jag min lilla brorson tjoa så då skyndade jag mig upp för att leka med honom.

Resten av dagarna flöt på stilla skärgårdslunk. Jag umgicks med min familj, lagade mat, sprang på grusvägar och åt glass.

Var klädd i pastell och luktade Mygga, sommarens viktigaste doft tillsammans med Nivea solkräm.

Grävde i sandlådor, grillade korv och såg havet ligga alldeles spegelblankt. Det blev den perfekta inledningen på min semester. Så långt ifrån Stockholms brus man kan komma, med en plupp i mobiltäckning, på samma plats som så många gånger förr, omgiven av trygga människor.

Lagom till lördagen var det dags att byta skärgård och jag rullade mot mina hemtrakter och sedan ut mot Arkösund. Där väntade en hel hög med kompisar vid bryggan. Vi tog en glass i solen och köpte nybakat bröd innan vi gav oss ut på havet igen.

Efter en blåsig båttur var vi samlade på udden hela gänget. Åtta vuxna, två barn och en hund i ett perfekt litet kaos.

Jag och Anna hade ansvaret för middagen så vi gick ut och skördade rädisor och rabarber. Sedan slog vi två sorters aioli, en vanlig och en med örter, grillade kål, lök, majs och potatis och lade fram räkor, morötter, gurkor och rädisor. Ett ombyte inför det och middagen var serverad. Till efterrätt blev det rabarberpaj med vaniljsås och en rafflande brädspelsomgång.

Dagen därpå började med regn så då satt vi inne och läste, lekte och slumrade. Karin och Fredrik lagade mexikansk brunch till hela gänget vilket var så gott.

Sedan tittade solen fram igen och vi kunde plocka vinbär och körsbär, hänga på bryggan i solen och ta några dopp. På kvällen lagade vi pasta och tittade på filmen om Elvis.

Väl tillbaka hemma hos mina föräldrar gjorde vi ett besök på glassrestaurangen Smultronstället i Söderköping. Jag åt en mandelmums med brownie- och mandelglass, kolakräm, chokladmousse, mjukglass och mandelbiskvier.

När glassen sjunkit undan en aning stack jag ut och sprang en runda. Sommarvädret har ju varit lite sisådär de senaste veckorna med ganska svala temperaturer och en del skurar, men är det något som är bra med det så är det att det är perfekt löparväder. För mig som annars blir panikvarm och högröd så är 18 grader en ultimat temperatur att springa i.

Innan det var dags att resa vidare hann jag med en liten utflykt i skogen också. Målet var att hitta svamp, men de lyste med sin frånvaro. Som tur var fanns det massor av skogshallon att plocka istället så det gjorde jag och bakade en kaka av.

Efter att ha stigit upp i gryningen (bokstavligen ja, klockan var 05:30) och sjungit för min mamma som beställt en tidig väckning på sin födelsedag, packade jag ihop mina väskor och hoppade på Silverlinjen mot Öland. På vägen dit fördrev jag tiden med att hitta på alternativa beskrivningar av vad olika invasiva arter egentligen är. Resultatet finns här.

Framme på Öland möttes jag av familjen Rude och vi styrde bilen mot Färjestaden. Där väntade middag med rökt fisk, räkor och egenodlad potatis. Sedan blev det ett mycket svalkande kvällsdopp i vågorna nere i hamnen.

Dagen därpå åkte jag och Emelie till Capellagården som grundades av Carl och Siv Malmsten. Vi tittade på utställningarna gjorda av eleverna som studerar på olika hantverkslinjer. Så mycket fint att ta in och inspireras av.

Vi tittade runt i planteringarna också och jag kände att jag blivit som min mamma som uppskattar keramik, hantverk och trädgårdar och försöker att få in allt sådant på semestern. Fint ju. Sedan kom en skur och vi dök in i ett växthus för att äta lunch.

Efter att jag lagt en ansenlig summa pengar på en ljuvlig liten skulptur med motiveringen ”konstmarknadens utveckling brukar ändå vara starkare än börsen”, åkte vi vidare och stannade till vid ett krukmakeri. Eftersom keramikbudgeten var bränd tittade jag mest och hittade ett fint bord i farten.

Sedan for vi vidare och jag fick se landstället som Emelie och Johan köpt på ön. Det är ett projekt som innefattar en hel del renovering, men som har en otrolig potential. Jag har redan bokat in mig som gäst i uthyrningshuset till sommaren 2028.

Nästa dag stod det loppis på schemat och vi jobbade oss uppåt längs öns östra sida och stannade vid varje skylt vi såg. Jag som hade lite begränsat med utrymme i min packning fokuserade på att göra små köp, som ett halsband och ett kuddöverdrag, men Emelie som hade ett helt hus att fylla gick loss på de större grejerna. Den antika aladåbformen lämnades dock av oss båda.

Efter lunchcrêpes i Borgholm och grillmiddag ute i torpet var det dags att ta farväl av solens och vindarnas ö för att åka vidare till den fjärde etappen på min semester.

Som kontrast till allt häng med familj och vänner hade jag bokat in fem dagar själv i en stuga på Hasselö en timmes båtresa utanför Västervik. Jag jobbade mig alltså E22:an uppåt till Tjusts skärgård denna gång.

Det var första gången jag var på Hasselö men jag blev så nöjd med mitt val av ö. Den var alldeles lagom liten med allt man kan behöva inklusive en lanthandel för matinköp, ett bageri med nybakade frallor och en liten loppisbod där jag hittade Århundradets kärlekssaga för en femma.

Mina dagar på ön flöt verkligen på i stilla mak. Jag åt frukost på trappan, läste Knausgård, löste ett par kryss, sprang en runda, skrev några sidor och lagade middag. En kväll hade aw för mig själv som slutade med att jag försökte lista ut vilken version av Love Minus Zero som är bäst. Jag är fortfarande inte helt säker.

Till sist blev det dags att stänga väskorna jag dragit runt på i drygt två veckor för allra sista gången och jag tog båten till Västervik, ersättningsbussen till Linköping och tåget till Stockholm. Här befinner jag min nu, snart redo för del två av semestern och en ny väska har fyllts. Den här gången med vandringsgrejer, för tidigt tidigt i morgon bitti hoppar jag på tåget med destination Österrike. Där ska jag och tre vänner vandra i Alperna under fem dagar vilket ska bli så roligt! Jag håller tummarna för att vi slipper åska och de värsta regnskurarna och att vi klarar oss runt vår rutt helskinnade. På vägen hem passar vi på att göra ett stopp i Berlin i några dagar och där har jag inte varit sedan jag var 15 år, så jag är jättepepp på att upptäcka den staden på nytt. Särskilt mycket bloggande kommer det tyvärr inte bli den närmsta tiden, mest troligt ingenting alls eftersom tekniken stannar hemma, men vill ni få glimtar av min resa i realtid så kan ni följa mig på Instagram. Ha det fint så länge så hörs vi snart igen!

Ingenting särskilt hände, men allting var här

Det var en så vacker dag idag.
Vaknade tidigt. Morgonsol genom rutan. Tornseglarnas kvitter, de har ungar i boet.
Åt frukost med nyplockade körsbär och blåbär. Starkt kaffe och rostat bröd. Salt smör mot tungan.
Satte mig på trappan och lutade ryggen mot dörren. Kisade mot den vita solen.
Småpratade med stugägaren och hans ivriga hund. Löste ett kryss, läste några sidor.
Packade ryggsäcken. Tog vägen genom skogen.
Ringde en vän som delade sin sommar. Bestämde oss för att ses i morgon.
Stannade vid lanthandeln och köpte en glass. Följde grusvägar förbi kohagar.
Hälsade glatt på alla utan att känna någon.
Nådde fram till udden, släta klippor som doppade sig i havet. Valde den som mjukast följde kroppens lutning.
Vände blad efter blad, åt salta chips. Tänkte på mig själv och de jag saknar.
Kände värmen från stenen, en mjuk bris i pannan, någon som ville mig väl.
Varje låt i öronen var den rätta, varje steg bar mig framåt.
Ingenting särskilt hände, men allting var här. Och genom huvudet en tanke:
Om denna dag är den sista så gör det mig inget, för den är helt och hållet min.

En vecka vid havet – om tid själv och lugnande medel

Jag har tillbringat en vecka vid havet. Varit ute på Svartsö i Stockholms skärgård och bott i en stuga nära bryggan i Alsvik, så som jag gjort två år förut. Det är något med den där platsen, den känns hemma på ett märkligt sätt, har gjort det enda sedan första gången jag satte foten där. När jag tidigare i somras låg på en smal brits i ett rum på Dalagatan och just hade svalt innehållet i en liten metallkopp med lugnande medel som skulle göra det mindre plågsamt att dra ut min framtand, bad tandläkaren mig att andas djupt och tänka på ett semestermål. Och jag låg där i det nedsläckta rummet med den beska smaken i munnen och önskade mig bort till klipporna vid bryggan nedanför huset. Några veckor senare var jag där.

De första två dagarna hade jag sällskap av min vän Malin. Vi tog båten ut vid lunchtid på söndagen och jag fick visa henne ön. Badbryggan med det perfekt svalkande vattnet, den lilla lanthandeln med sina extra små kundvagnar, restaurangen med den grisformade neonskylten på taket, insjön med sitt perfekt klara vatten, de hungriga rådjuren i trädgården och glasskiosken vid hamnen. Morgondopp och badminton och yatzy. Kallt rödvin och varsin trisslott utan vinst. Jag gick upp tidigare en morgon och bakade frallor till frukost. En av kvällarna tände vi grillen och la grönsaker, persikor och eldost på gallret. Det var fina dagar, enkel tid.

På tisdagen for hon hem och resten av veckan blev bara min. Det är något fascinerande med att tillbringa så mycket tid för sig själv på en plats som känns hemma men inte är ens vanliga hem. Helt plötsligt finns utrymme att tänka, att känna efter och att bara vara. Mina dagar innehöll i stort sett samma saker. Jag gick upp och läste, löste ett korsord, drack kaffe på den lilla trappan utanför huset. Låg och solade på klipporna, sprang en runda på eftermiddagen och drack ett glas vin. Lagade middag, skrev lite och lyssnade på sommarprat. Ibland hände det att jag blev lite rädd för det kompakta mörkret, de främmande ljuden som huset gav ifrån sig och älgarna som jag visste gick runt på ön. Då sjöng jag för mig själv en sång jag lärde mig som barn. Jag är inte rädd för mörkret, i morgon bitti ordnar det sig. Jag är inte rädd för mörkret, hoppas mörkret är rädd för mig. Och med gryningen kom lättnaden, ljuset var gott.

Jag betraktade min tillvaro på ön och funderade på om jag kände mig ensam. Om det fanns något sorgligt över det hela. Och visst fanns det stunder, som när jag satt där på stenbänken och såg himlen färgas rosa och havet glänsa, då jag önskade att någon hade suttit intill. Att jag hade fått dela ögonblicket med någon som också förstod det hypnotiserande i små vågor som snuddar klippor, som sakta slipar dem slätare än kinder. Men mest kände jag mig tillfreds. För är det något jag förstått så är det att ensamheten i stan drabbar mig så mycket hårdare. Där är jag omgiven av människor och möjligheter, det finns så många potentiella möten som ändå inte blir. Där känns frånvaron mycket tydligare. Själv på en ö utan varken schema eller kontakter finns inte så mycket att göra mer än att vila i sina egna tankar.

Och jag har vilat och tänkt. Varit ute varje solig timme. Lyckats landa i den vänliga lunken där prestationer och förväntningar knappt existerar. Den här veckan har verkat likt det lugnande medlet jag svalde den där torsdagen i början av juli, men helt utan den beska eftersmaken.

En helg med kräftskiva, stjärnskådning och havsbad

Den gångna veckan var en av de där perioderna när livet går i ett. Varje minut var plötsligt uppbokad och jag fann mig själv trampandes genom ett skyfall på väg hem, småjoggandes till matbutiken för att hinna köpa ingredienserna till middagen, spurtandes två trappsteg i taget ikapp mot en tid att passa. Så när fredagseftermiddagen äntligen var här lämnade jag filmklippningsstudion i Gamla stan, plockade upp packningen i lägenheten och mötte upp mina vänner på parkeringen vid Eriksdalsbadet.

Sedan styrde vi bilen ut genom Stockholm, tog E4:an söderut och när vi nått färjeläget vid Bråviken kände jag åter lugnet och hur axlarna sänkt sig till sin vanliga nivå igen.

Helgen vid havet hade varit planerad sedan en tid tillbaka, men den hade inte kunnat komma lägligare. Tack livet för kontraster och vänner.

Väl framme på Annas landställe hade klockan hunnit bli ganska mycket, så vi svängde ihop en pasta med pesto på pistagenötter och örter. Burrata på toppen och rödvin i glasen.

Till efterrätt ställdes det fram en stor skål japanskt godis. Vår kompis Mika som vanligtvis bor i Tokyo var hemma i Sverige under några veckor för första gången på flera år och hon lyckades timea in den här helgen med oss. Jag är så glad för det!

Nästa morgon vaknade jag vid halv nio och klev ut på trappan för morgonsol och frisk luft. Där möttes jag av labradorduon Walle och Lollo som ville leka. Det gjorde vi såklart.

Sedan dukade vi fram frukost och planerade hur resten av dagen skulle se ut.

Vi började med att ta båten in till fastlandet där Östgötadagarna pågick. Efter en lite strosande bland bodarna med loppis och rökt fisk bestämde vi oss för en runda i skogen i jakt på svamp.

Vi gjorde inga större fynd av ätbara svampar, men det blev en fin promenad i solen i alla fall.

Sedan åkte vi tillbaka till ön och lagade lunch i form av banh mi med marinerad tofu och picklade grönsaker.

Efter lunch och kaffe i solen gick vi ned till bryggan och tände bastun för lite eftermiddagssauna varvat med dopp i havet.

Sedan gjorde vi oss i ordning och möttes upp för en fördrink i kvällssolen.

Lite sista fix i köket innan det var dags för en av helgens stora höjdpunkter: kräftskiva!

Kvällen till ära hade jag klätt mig kräftrött i en gammal mockaklänning från Beyond Retro. Jag matchade givetvis med en burk kräftor och det faluröda huset.

På med hattarna och fram med sånghäftena, sen var det bara att hugga in. Vi åt enorma mängder kräftor tillsammans med västerbottensostpaj, baguette, skagenröra, sallad och ostdipp med grönsaker. Sedan tävlade vi i kräftquiz och lekte lekar.

I en paus för att ta luft ute på terrassen upptäckte vi att det var otroligt stjärnklart, så då hämtade Anna sitt teleskop. I det kunde vi se Jupiter och några av dess månar samt Saturnus med sin ring omkring sig. Blev absolut en smula hänförd.

På söndagsmorgonen vaknade vi upp till ännu en dag av strålande sol så då började vi med några friska morgondopp följt av frukost ute på altanen.

Sedan hängde vi lite mer nere på bryggan innan det var dags att städa, packa ihop och äta lunch i form av mac’n’cheese med tryffel.

Och plötsligt var det dags att vinka hejdå till hundarna och huset och tacka för en helt perfekt helg vid havet. Nu är jag redo för en vecka av lagom mycket äventyr och aktiviteter i Stockholm igen.

Snäckor och saltvatten

Det känns som om exakt hela världen är på semester utom jag. Det känns så för det är vad jag ser. Skärgårdsklippor och badstränder och sommarhus när jag bläddrar i flödet. Vin mitt på dagen och gotländska trädgårdar att vila i. Jag tittar på mina egna bilder och ser glasstrutar, insjödopp och solnedgångar. Ingenstans den där klibbiga verkligheten av att sitta inne i en lägenhet och jobba med allting fastklistrat utanpå huden. Känslorna på bröstkorgen, tankarna längs ryggraden.

Jag har varit ledsen. Är det kanske lite fortfarande, men det är ju så svårt att säga, svårt att visa. Det är saker som inte går att ta på. Som försvinner i allt det där andra som är så tydligt och blir till verklighet. Man sparar det fina. Visar upp som snäckor man plockat och lagt i en ask. Skatterna ryms i en handflata och saltvattnet syns inte längre. Svett och tårar och hav att hämta andan i när hjärtat springer. Inget syns, men det finns där. Det känns när man smakar på huden.

En helg till havs

För några veckor sedan skrev min lillebror och frågade om vi inte kunde ses ett par dagar, bara vi tre syskon, och göra något tillsammans. Vi bläddrade i kalendrarna och bestämde oss för en helg på havet, närmare bestämt på hans segelbåt Elina som köptes förra sommaren. På fredagseftermiddagen hoppade jag och min syster på tåget i tryckande värme och klev av i ett nästintill tropiskt Norrköping. Bättre sommarväder hade vi inte kunnat önska oss.

På lördagsmorgonen handlade vi proviant för helgen och gav oss iväg. Det var första gången på en segelbåt för mig och jag var lite nervös att jag skulle bli sjösjuk men det gick galant.

Vi hissade förseglet och storseglet och satte sedan kurs norr ut. Jag försökte lära mig alla småmärkliga termer och använda dem på rätt sätt med varierat resultat.

Här är min bror och kapten Alfred. Han har tidigare varit ledare för seglarscouter i 10-årsåldern så han var en utmärkt instruktör även för 31-åriga nybörjare.

Vi kryssade oss fram förbi öar och skär. Efter en stund plockade vi fram varsin radler med öl och lemonad och skruvade upp musiken i högtalaren. Ett 5/5-ögonblick av totalt livsnjut.

Min storasyster och matroskompanjon Vendela.

Det goda seglarlivet inklusive västkustchips och stödmacka med räkost.

Jag i solglasögon och begynnande flytvästbränna.

Vid fyratiden kom vi fram till vår utsedda ö och la till i en liten vik.

Vid det laget var vi riktigt hungriga och satte igång med att koka potatis och ägg för att sedan duka fram en silltallrik som smakade ypperligt.

Sedan badade vi och fikade och låg på klipporna med radiosporten och EM-matchen mellan Tyskland och Portugal i bakgrunden.

Senare på kvällen grillade vi korv och dukade upp på båten. Mer fotboll och chips och rostad lök.

Sedan såg vi solen gå ner och spelade kort tills myggen attackerade och mörkret föll. Då bäddade vi ner oss i våra kojer och gungades till sömns.

Nästa morgon vaknade jag och öppnade takluckan och såg bara blått, blått, blått.

Utanför låg havet spegelblankt. Allt var helt stilla och så fint. Ett lite sämre seglingsväder dock, men vi tog morgondopp och åt frukost och började sedan packa ihop våra saker.

Sedan hissade vi segel och fångade den lilla vind som fanns för att bege oss hem. Den sista biten fick vi gå för motor och när vi kom tillbaka i hamn var vi alla solkyssta, saltstänkta och seglingsfrälsta. Det blev en perfekt helg till havs och vem vet, kanske början på en ny syskontradition? Jag hoppas det.

En helg vid havet

Skepp ohoj! Här kommer några bilder från en helg vid havet. Vi åkte dit med den närmsta lilla bubblan för att fira min kompis Julia som fyllde år och det var verkligen härligt att lämna stan för en stund. Att slippa promenera i samma gamla kvarter och istället få fylla ögonen med nya intryck och lungorna med frisk luft.

När jag, Karin & Anna kom ut till ön på fredagskvällen hade Julia och hennes kille Erik varit där sedan dagen innan för att värma upp den lilla stugan. Tur det, för när de kom dit hade olivoljan på köksbänken frusit, men ett dygn senare var det i alla fall varmt och härligt. Vi samlades runt köksbordet och fick nygräddad pizza bakad på surdeg. Sedan satte vi oss vid brasan och drack vin och spelade spel innan vi kröp ner i våningsängarna och slumrade gott.

På lördagen åt vi en långsam frukost innan vi gav oss ut för en rundtur på ön. Vi gick till den lilla affären som hade öppet under två timmar dagen till ära. Där träffade vi en hundvalp och köpte tvål och bakplåtspapper.

Sedan gick vi tillbaka till stugan och eldade igång bastun. Ivrigt påhejade av varandra turades vi om att ta svalkande dopp i det fyragradiga havet och värma oss inne i bastun. Rena och behagligt trötta på det sätt som man bara kan bli av att utsätta kroppen för temperaturmässiga chocker, sjönk vi ner i soffan med varsin bok en stund och läste till det sprakande ljudet från brasan. På kvällen firade vi Julias födelsedag med presentöppning och en trerättersmiddag inklusive årets första grillning och en otrolig tiramisu till efterrätt.

På söndagen blåste det kulning men det hindrade oss inte från att gå ut. Vi gick på upptäcksfärd längs strandkanten och stod och blundade mot solen så fort vi hittade en plats i lä. Jag har svårt att förklara men det är något med havet som gör att jag känner mig väldigt grundad. Att bara sitta och blicka ut över det gör mig lugn och trygg och i kombination med släta klippor och friska vindar känner jag hur kroppen fylls på med energi.

Efter en rejäl dos av hav åt vi grillad korv och resterna av tiramisun innan det var dags att packa ihop och städa ur stugan. Sedan väntade en gungig båtresa i 20 m/s för att ta oss tillbaka till fastlandet och så åter till stan och söders trottoarer. Lite lugnare, lite mättare och lite mer saltstänkta.

Semesterstart i skärgården

Semester om 3, 2, 1… nu. Världens längsta, konstigaste vår är snart till ända. Fyra veckor av sommarlov hägrar. Jag sitter vid det gulmålade skrivbordet i skärgårdshuset. Blickar ut över rönnen som vajar i vinden, havet som skymtar mellan dess grenar. Östersjön är djupt blå och fylld av vågor som krusar vattenytan. Jag kom hit torsdags natt. Mina föräldrar hämtade mig i Stockholm och sen körde vi fyra timmar söder ut. Volvon längs europavägarna, Roxette på radion och jag i baksätet. En så tydlig bild av trygghet. Ett halvår sedan vi sågs och nu är allting lite mer som vanligt, vi är här som vi brukar, en del saker är i alla fall som de borde.

Internetuppkopplingen är i det närmaste obefintlig här ute, så strax ska jag lägga datorn i skrivbordslådan och låta den stanna där de närmsta dagarna. Fortsätta insupa juli som om jag vore ett sommarlovsbarn. Bada i det 17-gradiga havet varje dag, leta efter fler kantareller i skogen och ta tupplurar på eftermiddagarna. Hoppas att ni också har fina dagar framför er – nu eller snart eller framöver.

Sommarlov på Svartsö

Jag hade egentligen inte tänkt skriva mer om min vecka på Svartsö. Det blev ju ett litet inlägg därifrån och så visade jag en del bilder på Instagram och ja, hur mycket finns egentligen att säga om en vecka på en skärgårdsö? Men så scrollade jag igenom min telefon på bilder och fastnade för hur fint allt såg ut och hur hela den där perioden liksom hade ett lugn över sig. Det var som om de fångade ögonblicken fick mig att återuppleva en bit av de där perfekta dagarna och kanske kan de ha samma effekt på er. Eller så får det här inlägget bara bli något för mig att återvända till när jag behöver en dos av stilla sommarlugn.

Svartsö ligger i Stockholms mellersta skärgård. Det är en åtta kilometer lång ö med 40 bofasta personer, men om somrarna ökar det till ungefär 800 stycken. Det var ändå tillräckligt få för att det skulle kännas oturistigt och lugnt på ön. Jag hyrde en stuga några hundra meter från Alsvik brygga och den lilla lanthandeln.

Det här kom att bli mitt bästa skrivarhörn där jag satt under ett par förmiddagar och skrev.

Och när jag inte skrev så läste jag. Karl Ove Knausgård, Tove Jansson och Werner Aspenström bland annat. Åt enkel sommarmat och drack immigt vin med smak av citrus, jasmin och varm gräsmatta.

Vissa morgnar tog jag en löprunda och ett par kvällar promenerade jag längs grusvägarna. Lyssnade på sommarprat, plockade kantareller och tog kvällsdopp.

Förutom ett ösregn första kvällen hade jag enbart soliga dagar, milda vindar och 25-30 grader varmt. En sån oerhörd tur.

Konstant en bikini på tork i trädgården och oftast den andra på mig.

Min vän Sofie kom ut och jag lagade en variant på cacio e pepe med kantareller och persilja efter en lång dag på klipporna vid havet.

Kvällen därpå åt vi på Svartsö krog som låg ett stenkast från stugan.

Solbrända, nyduschade och vinfnissiga. Ett perfekt mående och en väldigt god middag.

Vi stängde restaurangen, gick hem i mörkret och såg Call me by your name innan vi somnade gott.

Varje morgon vaknade jag här. Med havet skymtandes där nere och en klarblå himmel. En tom dag framför mig, redo att fyllas med minnen. Den bästa av känslor.