skärgård – Julia Eriksson

En vecka vid havet – om tid själv och lugnande medel

Jag har tillbringat en vecka vid havet. Varit ute på Svartsö i Stockholms skärgård och bott i en stuga nära bryggan i Alsvik, så som jag gjort två år förut. Det är något med den där platsen, den känns hemma på ett märkligt sätt, har gjort det enda sedan första gången jag satte foten där. När jag tidigare i somras låg på en smal brits i ett rum på Dalagatan och just hade svalt innehållet i en liten metallkopp med lugnande medel som skulle göra det mindre plågsamt att dra ut min framtand, bad tandläkaren mig att andas djupt och tänka på ett semestermål. Och jag låg där i det nedsläckta rummet med den beska smaken i munnen och önskade mig bort till klipporna vid bryggan nedanför huset. Några veckor senare var jag där.

De första två dagarna hade jag sällskap av min vän Malin. Vi tog båten ut vid lunchtid på söndagen och jag fick visa henne ön. Badbryggan med det perfekt svalkande vattnet, den lilla lanthandeln med sina extra små kundvagnar, restaurangen med den grisformade neonskylten på taket, insjön med sitt perfekt klara vatten, de hungriga rådjuren i trädgården och glasskiosken vid hamnen. Morgondopp och badminton och yatzy. Kallt rödvin och varsin trisslott utan vinst. Jag gick upp tidigare en morgon och bakade frallor till frukost. En av kvällarna tände vi grillen och la grönsaker, persikor och eldost på gallret. Det var fina dagar, enkel tid.

På tisdagen for hon hem och resten av veckan blev bara min. Det är något fascinerande med att tillbringa så mycket tid för sig själv på en plats som känns hemma men inte är ens vanliga hem. Helt plötsligt finns utrymme att tänka, att känna efter och att bara vara. Mina dagar innehöll i stort sett samma saker. Jag gick upp och läste, löste ett korsord, drack kaffe på den lilla trappan utanför huset. Låg och solade på klipporna, sprang en runda på eftermiddagen och drack ett glas vin. Lagade middag, skrev lite och lyssnade på sommarprat. Ibland hände det att jag blev lite rädd för det kompakta mörkret, de främmande ljuden som huset gav ifrån sig och älgarna som jag visste gick runt på ön. Då sjöng jag för mig själv en sång jag lärde mig som barn. Jag är inte rädd för mörkret, i morgon bitti ordnar det sig. Jag är inte rädd för mörkret, hoppas mörkret är rädd för mig. Och med gryningen kom lättnaden, ljuset var gott.

Jag betraktade min tillvaro på ön och funderade på om jag kände mig ensam. Om det fanns något sorgligt över det hela. Och visst fanns det stunder, som när jag satt där på stenbänken och såg himlen färgas rosa och havet glänsa, då jag önskade att någon hade suttit intill. Att jag hade fått dela ögonblicket med någon som också förstod det hypnotiserande i små vågor som snuddar klippor, som sakta slipar dem slätare än kinder. Men mest kände jag mig tillfreds. För är det något jag förstått så är det att ensamheten i stan drabbar mig så mycket hårdare. Där är jag omgiven av människor och möjligheter, det finns så många potentiella möten som ändå inte blir. Där känns frånvaron mycket tydligare. Själv på en ö utan varken schema eller kontakter finns inte så mycket att göra mer än att vila i sina egna tankar.

Och jag har vilat och tänkt. Varit ute varje solig timme. Lyckats landa i den vänliga lunken där prestationer och förväntningar knappt existerar. Den här veckan har verkat likt det lugnande medlet jag svalde den där torsdagen i början av juli, men helt utan den beska eftersmaken.

En helg med kräftskiva, stjärnskådning och havsbad

Den gångna veckan var en av de där perioderna när livet går i ett. Varje minut var plötsligt uppbokad och jag fann mig själv trampandes genom ett skyfall på väg hem, småjoggandes till matbutiken för att hinna köpa ingredienserna till middagen, spurtandes två trappsteg i taget ikapp mot en tid att passa. Så när fredagseftermiddagen äntligen var här lämnade jag filmklippningsstudion i Gamla stan, plockade upp packningen i lägenheten och mötte upp mina vänner på parkeringen vid Eriksdalsbadet.

Sedan styrde vi bilen ut genom Stockholm, tog E4:an söderut och när vi nått färjeläget vid Bråviken kände jag åter lugnet och hur axlarna sänkt sig till sin vanliga nivå igen.

Helgen vid havet hade varit planerad sedan en tid tillbaka, men den hade inte kunnat komma lägligare. Tack livet för kontraster och vänner.

Väl framme på Annas landställe hade klockan hunnit bli ganska mycket, så vi svängde ihop en pasta med pesto på pistagenötter och örter. Burrata på toppen och rödvin i glasen.

Till efterrätt ställdes det fram en stor skål japanskt godis. Vår kompis Mika som vanligtvis bor i Tokyo var hemma i Sverige under några veckor för första gången på flera år och hon lyckades timea in den här helgen med oss. Jag är så glad för det!

Nästa morgon vaknade jag vid halv nio och klev ut på trappan för morgonsol och frisk luft. Där möttes jag av labradorduon Walle och Lollo som ville leka. Det gjorde vi såklart.

Sedan dukade vi fram frukost och planerade hur resten av dagen skulle se ut.

Vi började med att ta båten in till fastlandet där Östgötadagarna pågick. Efter en lite strosande bland bodarna med loppis och rökt fisk bestämde vi oss för en runda i skogen i jakt på svamp.

Vi gjorde inga större fynd av ätbara svampar, men det blev en fin promenad i solen i alla fall.

Sedan åkte vi tillbaka till ön och lagade lunch i form av banh mi med marinerad tofu och picklade grönsaker.

Efter lunch och kaffe i solen gick vi ned till bryggan och tände bastun för lite eftermiddagssauna varvat med dopp i havet.

Sedan gjorde vi oss i ordning och möttes upp för en fördrink i kvällssolen.

Lite sista fix i köket innan det var dags för en av helgens stora höjdpunkter: kräftskiva!

Kvällen till ära hade jag klätt mig kräftrött i en gammal mockaklänning från Beyond Retro. Jag matchade givetvis med en burk kräftor och det faluröda huset.

På med hattarna och fram med sånghäftena, sen var det bara att hugga in. Vi åt enorma mängder kräftor tillsammans med västerbottensostpaj, baguette, skagenröra, sallad och ostdipp med grönsaker. Sedan tävlade vi i kräftquiz och lekte lekar.

I en paus för att ta luft ute på terrassen upptäckte vi att det var otroligt stjärnklart, så då hämtade Anna sitt teleskop. I det kunde vi se Jupiter och några av dess månar samt Saturnus med sin ring omkring sig. Blev absolut en smula hänförd.

På söndagsmorgonen vaknade vi upp till ännu en dag av strålande sol så då började vi med några friska morgondopp följt av frukost ute på altanen.

Sedan hängde vi lite mer nere på bryggan innan det var dags att städa, packa ihop och äta lunch i form av mac’n’cheese med tryffel.

Och plötsligt var det dags att vinka hejdå till hundarna och huset och tacka för en helt perfekt helg vid havet. Nu är jag redo för en vecka av lagom mycket äventyr och aktiviteter i Stockholm igen.

Snäckor och saltvatten

Det känns som om exakt hela världen är på semester utom jag. Det känns så för det är vad jag ser. Skärgårdsklippor och badstränder och sommarhus när jag bläddrar i flödet. Vin mitt på dagen och gotländska trädgårdar att vila i. Jag tittar på mina egna bilder och ser glasstrutar, insjödopp och solnedgångar. Ingenstans den där klibbiga verkligheten av att sitta inne i en lägenhet och jobba med allting fastklistrat utanpå huden. Känslorna på bröstkorgen, tankarna längs ryggraden.

Jag har varit ledsen. Är det kanske lite fortfarande, men det är ju så svårt att säga, svårt att visa. Det är saker som inte går att ta på. Som försvinner i allt det där andra som är så tydligt och blir till verklighet. Man sparar det fina. Visar upp som snäckor man plockat och lagt i en ask. Skatterna ryms i en handflata och saltvattnet syns inte längre. Svett och tårar och hav att hämta andan i när hjärtat springer. Inget syns, men det finns där. Det känns när man smakar på huden.

En helg till havs

För några veckor sedan skrev min lillebror och frågade om vi inte kunde ses ett par dagar, bara vi tre syskon, och göra något tillsammans. Vi bläddrade i kalendrarna och bestämde oss för en helg på havet, närmare bestämt på hans segelbåt Elina som köptes förra sommaren. På fredagseftermiddagen hoppade jag och min syster på tåget i tryckande värme och klev av i ett nästintill tropiskt Norrköping. Bättre sommarväder hade vi inte kunnat önska oss.

På lördagsmorgonen handlade vi proviant för helgen och gav oss iväg. Det var första gången på en segelbåt för mig och jag var lite nervös att jag skulle bli sjösjuk men det gick galant.

Vi hissade förseglet och storseglet och satte sedan kurs norr ut. Jag försökte lära mig alla småmärkliga termer och använda dem på rätt sätt med varierat resultat.

Här är min bror och kapten Alfred. Han har tidigare varit ledare för seglarscouter i 10-årsåldern så han var en utmärkt instruktör även för 31-åriga nybörjare.

Vi kryssade oss fram förbi öar och skär. Efter en stund plockade vi fram varsin radler med öl och lemonad och skruvade upp musiken i högtalaren. Ett 5/5-ögonblick av totalt livsnjut.

Min storasyster och matroskompanjon Vendela.

Det goda seglarlivet inklusive västkustchips och stödmacka med räkost.

Jag i solglasögon och begynnande flytvästbränna.

Vid fyratiden kom vi fram till vår utsedda ö och la till i en liten vik.

Vid det laget var vi riktigt hungriga och satte igång med att koka potatis och ägg för att sedan duka fram en silltallrik som smakade ypperligt.

Sedan badade vi och fikade och låg på klipporna med radiosporten och EM-matchen mellan Tyskland och Portugal i bakgrunden.

Senare på kvällen grillade vi korv och dukade upp på båten. Mer fotboll och chips och rostad lök.

Sedan såg vi solen gå ner och spelade kort tills myggen attackerade och mörkret föll. Då bäddade vi ner oss i våra kojer och gungades till sömns.

Nästa morgon vaknade jag och öppnade takluckan och såg bara blått, blått, blått.

Utanför låg havet spegelblankt. Allt var helt stilla och så fint. Ett lite sämre seglingsväder dock, men vi tog morgondopp och åt frukost och började sedan packa ihop våra saker.

Sedan hissade vi segel och fångade den lilla vind som fanns för att bege oss hem. Den sista biten fick vi gå för motor och när vi kom tillbaka i hamn var vi alla solkyssta, saltstänkta och seglingsfrälsta. Det blev en perfekt helg till havs och vem vet, kanske början på en ny syskontradition? Jag hoppas det.

En helg vid havet

Skepp ohoj! Här kommer några bilder från en helg vid havet. Vi åkte dit med den närmsta lilla bubblan för att fira min kompis Julia som fyllde år och det var verkligen härligt att lämna stan för en stund. Att slippa promenera i samma gamla kvarter och istället få fylla ögonen med nya intryck och lungorna med frisk luft.

När jag, Karin & Anna kom ut till ön på fredagskvällen hade Julia och hennes kille Erik varit där sedan dagen innan för att värma upp den lilla stugan. Tur det, för när de kom dit hade olivoljan på köksbänken frusit, men ett dygn senare var det i alla fall varmt och härligt. Vi samlades runt köksbordet och fick nygräddad pizza bakad på surdeg. Sedan satte vi oss vid brasan och drack vin och spelade spel innan vi kröp ner i våningsängarna och slumrade gott.

På lördagen åt vi en långsam frukost innan vi gav oss ut för en rundtur på ön. Vi gick till den lilla affären som hade öppet under två timmar dagen till ära. Där träffade vi en hundvalp och köpte tvål och bakplåtspapper.

Sedan gick vi tillbaka till stugan och eldade igång bastun. Ivrigt påhejade av varandra turades vi om att ta svalkande dopp i det fyragradiga havet och värma oss inne i bastun. Rena och behagligt trötta på det sätt som man bara kan bli av att utsätta kroppen för temperaturmässiga chocker, sjönk vi ner i soffan med varsin bok en stund och läste till det sprakande ljudet från brasan. På kvällen firade vi Julias födelsedag med presentöppning och en trerättersmiddag inklusive årets första grillning och en otrolig tiramisu till efterrätt.

På söndagen blåste det kulning men det hindrade oss inte från att gå ut. Vi gick på upptäcksfärd längs strandkanten och stod och blundade mot solen så fort vi hittade en plats i lä. Jag har svårt att förklara men det är något med havet som gör att jag känner mig väldigt grundad. Att bara sitta och blicka ut över det gör mig lugn och trygg och i kombination med släta klippor och friska vindar känner jag hur kroppen fylls på med energi.

Efter en rejäl dos av hav åt vi grillad korv och resterna av tiramisun innan det var dags att packa ihop och städa ur stugan. Sedan väntade en gungig båtresa i 20 m/s för att ta oss tillbaka till fastlandet och så åter till stan och söders trottoarer. Lite lugnare, lite mättare och lite mer saltstänkta.

Semesterstart i skärgården

Semester om 3, 2, 1… nu. Världens längsta, konstigaste vår är snart till ända. Fyra veckor av sommarlov hägrar. Jag sitter vid det gulmålade skrivbordet i skärgårdshuset. Blickar ut över rönnen som vajar i vinden, havet som skymtar mellan dess grenar. Östersjön är djupt blå och fylld av vågor som krusar vattenytan. Jag kom hit torsdags natt. Mina föräldrar hämtade mig i Stockholm och sen körde vi fyra timmar söder ut. Volvon längs europavägarna, Roxette på radion och jag i baksätet. En så tydlig bild av trygghet. Ett halvår sedan vi sågs och nu är allting lite mer som vanligt, vi är här som vi brukar, en del saker är i alla fall som de borde.

Internetuppkopplingen är i det närmaste obefintlig här ute, så strax ska jag lägga datorn i skrivbordslådan och låta den stanna där de närmsta dagarna. Fortsätta insupa juli som om jag vore ett sommarlovsbarn. Bada i det 17-gradiga havet varje dag, leta efter fler kantareller i skogen och ta tupplurar på eftermiddagarna. Hoppas att ni också har fina dagar framför er – nu eller snart eller framöver.

Sommarlov på Svartsö

Jag hade egentligen inte tänkt skriva mer om min vecka på Svartsö. Det blev ju ett litet inlägg därifrån och så visade jag en del bilder på Instagram och ja, hur mycket finns egentligen att säga om en vecka på en skärgårdsö? Men så scrollade jag igenom min telefon på bilder och fastnade för hur fint allt såg ut och hur hela den där perioden liksom hade ett lugn över sig. Det var som om de fångade ögonblicken fick mig att återuppleva en bit av de där perfekta dagarna och kanske kan de ha samma effekt på er. Eller så får det här inlägget bara bli något för mig att återvända till när jag behöver en dos av stilla sommarlugn.

Svartsö ligger i Stockholms mellersta skärgård. Det är en åtta kilometer lång ö med 40 bofasta personer, men om somrarna ökar det till ungefär 800 stycken. Det var ändå tillräckligt få för att det skulle kännas oturistigt och lugnt på ön. Jag hyrde en stuga några hundra meter från Alsvik brygga och den lilla lanthandeln.

Det här kom att bli mitt bästa skrivarhörn där jag satt under ett par förmiddagar och skrev.

Och när jag inte skrev så läste jag. Karl Ove Knausgård, Tove Jansson och Werner Aspenström bland annat. Åt enkel sommarmat och drack immigt vin med smak av citrus, jasmin och varm gräsmatta.

Vissa morgnar tog jag en löprunda och ett par kvällar promenerade jag längs grusvägarna. Lyssnade på sommarprat, plockade kantareller och tog kvällsdopp.

Förutom ett ösregn första kvällen hade jag enbart soliga dagar, milda vindar och 25-30 grader varmt. En sån oerhörd tur.

Konstant en bikini på tork i trädgården och oftast den andra på mig.

Min vän Sofie kom ut och jag lagade en variant på cacio e pepe med kantareller och persilja efter en lång dag på klipporna vid havet.

Kvällen därpå åt vi på Svartsö krog som låg ett stenkast från stugan.

Solbrända, nyduschade och vinfnissiga. Ett perfekt mående och en väldigt god middag.

Vi stängde restaurangen, gick hem i mörkret och såg Call me by your name innan vi somnade gott.

Varje morgon vaknade jag här. Med havet skymtandes där nere och en klarblå himmel. En tom dag framför mig, redo att fyllas med minnen. Den bästa av känslor.

Blev dag för dag mer solblekt, saltstänkt och brunbränd. Mjuk i själen och varm i hjärtat. Var tvungen att ta en bild för att försöka bevara känslan.

En kväll bytte jag Östersjön mot Storträsket, en av insjöarna, och möttes av kristallklart, spegelblankt och 26-gradigt vatten.

Träffade får på vägen hem.

Och hittade tillräckligt med kantareller för att göra några smörgåsar.

Under veckan låg jag timme efter timme på klipporna vid bryggan som tillhörde mig och grannarna och simmade länge i havet.

Läste poesi som passade perfekt i stunden.

Lagade ännu mer enkel sommarmat och handlade i den lilla lanthandeln.

Alltid med havet på nära avstånd.

Och såg magiska solnedgångar där allting tycktes stå i brand.

Är så tacksam för den här veckan. Den bästa presenten till mig själv. ♥

Ett sommarkort

Om jag tittar rakt ner från sängen i sovrummet ser jag havet. Östersjön. Blå och alldeles krusig på vattenytan. När jag var nere vid bryggan förut såg jag spigg intill strandkanten. Små fiskar som flöt upp och ned, livlösa och skimrande. Hur mår havet egentligen? tänker jag, fastän jag redan vet svaret. Sämre än jag. Jag mår bra.

I hörnet av det stora rummet står en kökssoffa med randigt tyg och rutiga kuddar. Längst in i den sitter jag och skriver, med ett fönster på varje sida och surrande flugor omkring mig. Väggklockan tickar på ett sätt som får mig att tänka på evigheten. Tick TACK tick TACK. Själv sätter jag en timer på 25 minuter och sedan skriver jag utan att riktigt veta på vad. Bara antecknar det som faller mig in, intensivt tills det blir som att tappa andan, skrivandan, innan jag hittar tillbaka igen. Så håller jag på tills klockan ringer och jag tar fem minuter paus innan jag fortsätter på nytt. Det är främmande och skrämmande och lustfyllt på samma gång. En berusning av ord.

Jag är så bra på att vara själv, tänker jag. Har inga problem med att stiga upp, äta frukost, skriva, läsa och springa i skogen fastän jag hamnar lite vilse och löpturen blir längre och lerigare än jag tänkt. Jag badar i havet, lagar mat, bakar en kaka, dricker ett glas vin, ser en halv fotbollsmatch och tar en tupplur. Finner mig i lugnet. Behandlar redan stigen, gräsmattan, trägolven som om de vore mina. Välkommen till min stuga, säger jag när jag får besök. Här bor jag.

Om jag fick ha ett till liv så skulle det pågå här. Bland bryggor och båtar, längs stigar och grenar, avskärmat från stadens brus. Det närmsta man kommer ett vibrerande technogolv är Waxholmsbåtarnas dova muller från motorerna, det som liksom letar sig in i hörselgången och blir en rörelse snarare än ett ljud. Jag vet att det kommer att ändras men just nu saknar jag inget. Här finns allt jag behöver och har jag det inte redan så ligger lanthandeln tvåhundra meter bort. Allt är fint på min skärdgårdsö. Jag blir kvar veckan ut.

Sommarlov i Stockholms skärgård

Semestern börjar tidigt. Klockan 06 stiger jag upp och packar det sista, förbereder matsäcken, vattnar blommorna och sedan ger jag mig av mot Strömkajen för att möta upp mitt resesällskap. När båten lämnar land med ett bastant tutande ser vi flaggorna hissas på Grand Hotel och slottet. Klockan är prick åtta och vi är på väg ut i skärgården.

Tre timmar senare kliver vi av vid Löka brygga på Möja. Här har vi hyrt ett hus med fyra bäddar och fyra cyklar som ska komma att bli våra trogna följeslagare och föra oss runt ön.

Det är första gången jag är på Möja. Första gången jag är så långt ut i Stockholms skärgård över huvud taget, men jag blir snabbt förälskad. I mitt huvud har jag målat in fler turister, mer trängsel, och jag vet inte om vi har tur eller om det alltid är så här, men vi känner oss nästan ensamma på ön tillsammans med lokalbefolkningen.

En del i att bli vuxen och ha ett riktigt jobb är att man slutar ha sommarlov och börjar ha semester. Det är formell ändring där sommaren går från att vara massor av evighetslånga veckor med tomma dagar att fylla, till att bli en fast, ganska kort tid att disponera väl. Men det är något med våra dagar på Möja som känns som sommarlov. Kanske är det vårt konstanta cyklande, dammet som yr på grusvägen, de fasta tramptagen under våra fötter? Eller så är det de oändliga doppen, ner och upp ur havet, vattnet som är insmickrande varmt? Eller bara den totala känslan av frihet, av oplanerade dagar och att somna och vakna intill sina vänner, att ständigt ha dem nära, dela allt tillsammans och smörja varandras ryggar med solkräm. För mig blir Möja sommarlov.

Egentligen gör vi inte så mycket om dagarna. Vi cyklar runt, letar badplatser och ger oss inte förrän vi hittar de allra bästa: mjuka klippor att sträcka ut våra kroppar på, egna små oaser där vi kan klä av oss, låta marängvita bröst värmas av solen när vi inte simmar runt i havet. Vi äter rökta räkor och saftiga persikor, har med kaffe på termos och kex som smälter i solen. Ur den lilla högtalaren strömmar musik och vi kastar yatzy-tärningarna gång på gång, hjälper varandra med korsordens frågor, pratar om allt som har hänt i livet på ett sätt man aldrig hinner göra under vardagskvällarna i Stockholm.

På vägen hem gör vi en dagsutflykt till Finnhamn där vi upprepar vad som numera blivit en välbekant procedur. Tången under fötterna, kaffet i kåsan, handdukarna på klipporna, kropparna i solen. Vi rör oss numera som en gemensam klump, en sammansvetsad vänskap, en synkroniserad rörelse i den bubbla som är vårt sommarlov.

Två dygn på Hästö

Jag försöker minnas första gången jag var på Hästö. Jag skulle gissa att det var sommaren mellan nian och gymnasiet. Knappt ett år efter att vi lärt känna varandra, ja knappt ett år efter att ni stegat in i vårt högstadieklassrum och vi bestämde oss för att ”de där skulle vi bli kompisar med”. Sagt och gjort. Drygt tio år senare är vi tillbaka. I en ny konstellation men med samma grund. Och Hästö är sig likt. Den snirklande stigen uppför berget känns bekant under mina fötter. Solnedgången som fyller hela rummet med ett gyllene ljus är fortfarande lika magisk. Och kylskåpet är som alltid belamrat med vällagrad ost. Det är så det ska vara.

Vi tillbringar två dygn här en helg i augusti. Två dygn som jag önskar vore mycket längre, för slutet på dem markerar ett uppehåll som jag inte vill kännas vid. En flytt till ett fjärran land, en annan kontinent, ett gigantiskt hav mellan oss. Igen. Och ja, det har hänt förut och vi klarade det då, så vi kommer klara det nu.

Jag rensar undan tankarna på det som komma skall och försöker fokusera helt och hållet på vad som är nu. Båtens motor som skär igenom vattnet. Walles bruna päls under mina fingrar. Stora pastamiddagar med drivor av parmesan. Den bitande kylan från havet när vi med jämna mellanrum lämnar bastun för ett dopp. Våningsängen som knarrar varje gång någon rör sig. Kräftskivan som blir kräftrave med Sandstorm på högsta volym och sedan ett dansgolv både ute och inne där vi skriker med till samma låtar som för en evighet sedan och hela världens hunger samlad i miiiig. För att i nästa dag bli fjorton omgångar yatzy och slummer i soffan. Mer kaffe tack och säsongens sista solnedgång på Hästö. Men du återvänder snart och då åker vi hit igen, precis som vi gjort sedan den där sommaren mellan nian och gymnasiet. För här är allt precis som vanligt.