Ett måndagshej

Hej på er! Här kommer en spontan hälsning från här och nu. Jag sitter hemma i soffan med en skål chilinötter och lyssnar på Enya. Ja, det är sant. Likt förra året vid den här tidpunkten har jag fallit djupt ner i ett Enya-skov och vill bara ha keltisk stämsång, flöjt och stråkar. Är det mörkret ute som måste motas bort? Är det längtan tillbaka till lågstadiets avslappningsövningar där vi låg i den nedsläckta gymnastiksalen efter idrotten och skulle lära oss att koppla av till en cd-skiva med vågskvalp och Only Time? Högst oklart, men oberoende av Enya eller ej bär jag ändå på en trivsam känsla av att vara tillfreds. Kanske beror det på att det varit en mild höst, att vindarna varit snälla och tiden god. Att allt ordnande med lägenheter och visningar mynnat ut i något bra, en flytt i sikte och en dröm att få nära de närmsta månaderna. Kanske beror det på att det är fem veckor till jul och ett litet pirr sakta börjar att gro. Jag har intalat mig själv att jag ska vänta, att vi först ska åka iväg på en stor fest och sedan fira Thanksgiving och efter det börjar julen och pyntet och stöket. Men så stod jag på tunnelbanan i morse och kände en plötslig längtan efter vörtbröd med cheddar och så kom suget efter ett litet glöggmingel och tanken på de små julpynten från Svenskt Tenn som ligger inpackade i silkespapper i en låda. I helgen bokade vi tåg- och båtbiljetter och rätt vad det är så står vi där på perrongen med packningen fylld av julklappar, men först väntar drygt en månad av festligheter och upptåg. Jag när en vision om att jag ska vara mitt snyggaste och mest uppklädda jag genom hela perioden. Hur det går återstår att se, men idag sa i alla fall två främmande personer på jobbet att jag hade fina byxor och det gjorde mig mycket glad. Så pass att jag ska göra mitt bästa för att skicka vidare en komplimang till någon annan imorgon. Men först ska jag ge er min bästa Enya-låt just nu och så vill jag passa på att önska er en riktigt fin start på veckan. Tack för att ni hänger kvar här inne, säsong efter säsong.

En avskedsmiddag, en överraskning och fyra dagar på västkusten

Hej! Låt oss kliva en vecka tillbaka i tiden eller så. Vi fick påhälsning av hösten, knack knack, och stövlarna åkte fram tillsammans med 20 den-strumpbyxorna och läderkappan. Den här tunna randiga långärmade gulgröna tröjan är min favorit just nu. Köpt second hand men kommer från Mads Nørgaard som gör de mjukaste baströjorna, jag lovar och svär.

På torsdagen hade jag bjudit hem Anna, Julia & Karin på en allra sista middag på Hallandsgatan. Jag lagade en lasagne med salsiccia, salvia, spenat och ricotta, stor grönsallad med vinägrett till, ett lagom kralligt vin i glasen. Det kanske berodde på drycken men det var svårt att inte bli en smula nostalgisk, alla samtal som förts runt det här bordet, en två tre fyra fem bebisar som fötts och fått följa med i hissen upp, legat som små sjöstjärnor och sovit på min säng samtidigt som vi suttit runt bordet. Hur vi alla gått från tjugonånting till trettio plus, blivit vuxna på riktigt, herregud tänk om våra högstadiejag vetat, de hade svimmat.

Och diskbergen, diskbergen. Alla dessa staplade tallrikar i mitt gula kök. Den lugna midnattstimmen efter att de gått hem och jag med diskborsten, glas efter glas, metodiskt processande kvällen i både mental och fysisk form.

Ett annat stök i form av Eton mess med björnbär och körsbär och citron. Tycker det är alldeles lagom med efterrätter som tar fem minuter att göra.

Det sjungande trädet stod i full brand i parken. Helgen kallade, det var fredag och efter jobbet hade jag och N bestämt att vi skulle kolla på VM-kvalet. Jag var halvtaggad av uppenbara skäl (läs Jon Dahl Tomassons haveri) men vi möttes upp på 800 grader innan för ett par slices och väl där fiskades två biljetter fram och jag fick veta att det blir ingen fotboll, det blir Krunegård i Globen istället. Halleluja.

En tio av tio överraskning. Kanske elva till och med. Så många livsanthems levererade på en och samma kväll.

På lördagen vaknade jag hes av all skriksång men på schemat stod Södermalm runt med Majsan. Vi sprang i prattempo och gick igenom allting som hänt sedan vi sågs sist, skönt att hinna med en mil av samtal.

När vi kom fram till en av Årstavikens bryggor stannade vi och mötte upp Linn. Jag tog ett dopp och sedan satt vi på en bänk i solen med kaffe och kex och lät tiden flyta förbi innan det till sist blev dags att gå hem och fylla låda efter låda efter låda.

På söndagskvällen bilade jag och några kollegor ner till Göteborg där vi skulle inleda arbetsveckan. Jag blev uppriktigt oroad över stadens alla vägarbeten (hur tar ni er fram?), men desto mer såld på det milda höstvädret.

Vi hade två dagar av produktion, det vill säga ett hektiskt schema med film och foto, men också en del sitta i soffa och tycka till, äta daim och ha dålig hållning.

På kvällen gick vi till Levantine för middag. Jag åt anka med belugalinser i sherrysky som var otroligt goda, det kändes höstigt och rustikt och som något jag inte hade kommit på att laga själv.

Ny dag, ny location. Ett drömmigt trapphus och jag har blivit knäpp av allt lägenhetsletande den senaste tiden, kollar detaljer över allt, tänker ljus och fönster, lister och paneler, vad är det för väderstreck här, hur många våningar upp, finns det hiss, belåning per kvadratmeter, tillträde när och bla bla bla.

Efter att vi jobbat färdigt för dagen gick vi till en fiskrestaurang. Det är räkmackans dag, sa servitrisen som jobbade där, då tar vi räkmacka, sa vi. Tänk om det alltid är räkmackans dag i Göteborg, i så fall är vi lurade.

Jag följde upp middagen med 15 stycken 90-sekundersintervaller på löpband och matchade solnedgången med mitt röda ansikte efteråt. Blir som en generad tonåring av att springa inomhus.

Nästa dag var västkusten lite mer som västkusten brukar vara, det vill säga grått och regnigt. Jag brukar kalla detta för Borås-väder vilket var passande eftersom vi denna dag åkte till just Borås.

Där blev det klipp av film och klapp av hund under större delen av dagen innan vi åkte tillbaka till Stockholm igen.

Veckans pendelläsning är Omloppsbanor som jag hittills är mycket förtjust i. Det är något med människolivet skildrat från rymden som känns existentiellt, svindlande och samtidigt så precist.

Desto mindre rymd men samtidigt svindlande är att hela min lägenhet ska ligga i lådor och flyttas ut på söndag. Alla dessa saker saker saker och precis som vid varje flytt överväger jag att bli minimalist, vilket jag aldrig blir, men jag har åtminstone delat min garderob på tre. En som följer med mig, en som åker till förrådet och en som rensas ut. Jag ser det som någon slags ofrivillig kapselgarderob och gissa om jag redan i morse stod och rotade i flyttlådan med undanlagda kläder efter en särskild blus som jag just då kom på att jag ville ha på mig. Det kommer nog att gå finfint det här också.

Min höststil 2025

Jag läste igenom några av mina gamla blogginlägg om höststilen. Det från 2023 när jag introducerade konceptet kaiser, jäger & knödel. Ett ännu tidigare från 2022 där jag beskrev min stil med ledorden Kostym fast kul, Punschrulle och biskvi, Skansen on tour samt Välkommen på cirkusdisco. Eller förra årets där jag konstaterade att jag ville klä mig i färgpaletten hos en skogsdunge med en blandning av färska och skrumpnande lingon och blåbär.

Även om jag knappast skulle beskriva min stil som tidlös känns allting ändå märkligt aktuellt när jag läser det idag. Jag gillar fortfarande marsipangrönt och brunt, klär mig gärna i kostymer med en twist, blandar in djurmönstrat här och där och tänker frekvent i kaiser-, jäger- & knödel-termer. Behöver jag ens uppfinna hjulet i år då kan man tycka? Ska jag helt enkelt hoppa över att skriva höstens stilinlägg? Självklart inte. Få saker tycker jag är roligare än att tänka på kläder och sätta rubriker på min tänkta stil. Hur det sedan faktiskt blir återstår att se, men förmodligen inte alltför långt ifrån de tidigare åren. Här är mina tre tänkta stilar för hösten 2025.

Barockens mysterier

Tänk 1600-tal, tänk tunga oljemålningar och dramatiska stilleben. Jag vill klä, nej förlåt jag menar drapera mig i nattsvart sammet, skimrande sidenbyxor och burgundyfärgad manchesterkostym. I min garderob väntar en kort, svart, jättepuffig kjol som ger min kropp proportioner likt Erik XIV och ett par höga, blanka stövlar som passa4 väl in när jag svingar mig upp i sadeln på min imaginära springare. Addera gärna en klase lila vindruvor, ett skärp med gulddetaljer i form av hästar, en lustig liten hatt och ett nyfunnet intresse för stjärnskådning. Jag vill också bära fladdriga silkesskjortor, ljusrosa spetsklänning över byxor, stora kragar och, om jag hänger mig fullt åt drömmande, en fladdrande cape. All dryck intar jag plötsligt ur bägare samtidigt som jag omger mig med färska fikon, vissnande rosor och Purcells kammarmusik. Salut.

Honky Château

Honky Château är inte bara den briljanta titeln på Elton Johns album från 1972, det låter också som en perfekt klädstil jag vill inspireras av. För mig översätts det till stormönstrade skjortor, spexiga kostymer och färgglada kombinationer. Det är djurmönstrat med besök av zebror, kor, ormar och tigrar (de trötta leoparderna får stanna på savannen) och det är mönstrat i form av salta ränder och söta prickar. Ur min garderob plockar jag fram en svartblommig A-linjeformad klänning som jag bär med långärmad tunn tröja eller polo under, en mättat grön läderkappa som matchas med en riktigt smal och lång halsduk samt ett par klapprande boots med fyrkantig tå. I köket väntar räkcocktails, caesarsallad, trekantsmackor och körsbärsöl.

Fiskarens bästa vän

Oj, vad det blåser! Tur att jag bunkrat upp med stickade ulltröjor från både Skottland, Frankrike och Irland och skulle inte det räcka så drar jag på en stor väst eller en mörkblå skepparkavaj också. Medan min vän är ute på Nordsjön står jag i land och stirrar ut över havet, gärna iförd fladdrig trenchcoat, en sydväst knuten under hakan och snusnäsduk om halsen. I den ena fickan ligger ett nyinköpt munspel, i den andra en tummad Penguin-bok och i termosen finns Earl Grey-te som dragit lite för länge. När havsturen är över vandrar vi över hedarna i loafers och något i mocka, det kan vara jacka, det kan vara byxa, det kan vara kjol, allt är möjligt. Till det en klassisk gubbkavaj i beige toner och en rutig halsduk som ständigt fångas av vinden. När mörkret börjar falla söker vi skydd på ett värdshus och äter strömming med skirat smör och lingon medan våra ylleklädda fötter långsamt tinar upp.

Kära dagbok – 24 september

Kära dagbok,
Idag vaknade jag efter en dröm där en myskoxe ätit upp min väska, det hela var mycket märkligt tyckte jag redan i drömmandets tillstånd, sedan slickade en kalv på mitt ben och så vaknade jag. Egentligen är jag emot att skriva eller prata om drömmar för jag tycker själv att det är så tråkigt att höra om eftersom det saknar ramar. När allting är möjligt blir ingenting absurt och därmed faller hela premissen. Av denna anledning har jag dragit mig för att läsa Lina Wolffs bok Promenader i natten som sägs skildra fyrtio olika drömmar, även om den fått bra recensioner och jag i vanliga fall gillar hennes författarskap. Istället har jag precis läst ut Jonas Asps debut Landet som jag tyckte var en drabbande och detaljrik skildring av skuld och sorg. Nästa bok på tur är Konsten att försvinna av Ellen Mattson som jag just hämtade på biblioteket under min lunchtimme. Jag har verkligen pushat min reservationslista på Tranströmerbiblioteket med tio titlar som jag står i kö till och på en har jag plats nummer 171 så det lär väl bli min tur lagom till nästa sommar. Tur att det finns bokhandlar när väntan blir alltför lång.

Min morgon började nere vid en av Årstavikens bryggor. Klockan åtta mötte jag upp Anna och Linn för ett traditionsenligt morgondopp, men min utdragna bihåleinflammation tvingade mig att stanna på land istället för att kliva ner i det sextongradiga vattnet. Att sitta på bänken i solen med termoskaffe och kåsa var trevligt det också och samtalen efteråt blev innerliga och fina. Det är något visst med att mötas på morgonen, relativt nyvakna och ofiltrerade, liksom nära sitt riktiga jag som annars tenderar att försvinna lite under dagen bland alla mail och möten. Tankarna är renare och rakare, det är enklare att lyssna när öronen inte har vant sig vid att sortera bland allt brus. När jag tänker på den där morgontimmen är det lätt att känna tacksamhet.

Annars snurrar mina tankar mycket kring flytt. Jag googlar olika förråd för tillfällig förvaring av mina möbler, försöker förstå hur många kvadratmeter mitt bohag tar upp och hur länge det kommer att behöva stå där. När jag sitter i soffan och tittar mig omkring i lägenheten ser jag bara saker, saker, saker. Alla dessa grejer som behöver få plats någonstans och hur mycket kläder ska jag ta med mig, måste jag bestämma nu vad jag ska ha på mig på julafton, på nyår, i mellandagarna? Jag uppdaterar Booli maniskt i jakten på den perfekta lägenheten, väntar bara på att den en dag ska dyka upp, stämmer av mot vår mentala checklista, kanske ska vi bara stryka något, kanske ska jag bara bli lite bättre på att ha tålamod. På söndag är det visningar igen och igår satt vi på Southside över varsin öl och gjorde ett schema, lade upp en plan för hur vi metodiskt ska röra oss över Södermalm för att hinna allt, för att förhoppningsvis hitta den där lägenheten som förmodligen inte lär vara perfekt men i alla fall tillräckligt rätt.

Ikväll ska jag träffa Emelie och Sandra och gå till Tripletta. Bokningen har legat i kalendern länge, på det sättet att den nästan glömts bort för att sedan bli en glad påminnelse när jag bläddrat framåt bland dagarna och hittat den där. Jag må vurma för spontanitet, men ibland är det trevligt att planera in saker åt sitt framtidsjag också. På bästa anonyma Stockholmsvis har jag inte lyckats hitta någon faktisk meny men jag hoppas på att få äta en god pastarätt, kanske något som för minnena tillbaka till Rom, gärna rödvin i liten karaff och mycket parmesan. Tankarna på mat fick min mage att kurra och jag inser att det är hög tid att gå ut i köket och fixa lunch. I kylen finns quinoa, grönkål, halloumi och caesardressing som jag ska bygga ihop till en sallad att äta framför datorn, men först ska jag lägga upp det här inlägget och korrläsa det en vända innan jag trycker på publiceringsknappen. Vi hörs snart igen, hej!

Höstkickoff i svampskogen

Hej bloggen! Jag har i drygt en månads tid tänkt att jag borde skriva det utförliga inlägget om vandringen jag gjorde i Skottland i somras, men eftersom det kommer att kräva så mycket tid att få ihop alla texter och bilder drar jag mig för att göra det och varje gång jag går in här drabbas jag därför av en smula prestationsångest, vilket såklart är dumt. Så nu har jag beslutat mig för att skriva om något helt annat istället. Min helg till exempel. Den tillbringade jag i ett litet torp utanför Flen tillsammans med min vän Malin och hennes dotter Asta.

Innan vi åkte packade jag förnödenheter i form av tröjor i olika tjocklek, vin, myggmedel, läsning och anteckningsbok för höstmål.

När vi kom fram på fredagskvällen tände vi en brasa och dukade upp en liten plockbricka. Efter att Asta somnat för natten lagade vi chèvre chaud och turades om att peta in fler vedträn i kakelugnen.

På lördagen vaknade vi utvilade till immiga fönster och sol över ängarna. Ett litet nyp i luften och dagg mellan tårna när vi traskade ut i pyjamasarna.

Kaffebryggaren puttrade trivsamt under tiden som vi värmde bröd och kokade ägg och så åt vi en lång frukost med P1 som sällskap.

Sedan bredde vi matsäcksmackor och fyllde kaffetermosen och gav oss ut i skogen med ryggsäck och babybjörn. Så mjukt och grönt allting i väntan på höstens intåg.

Jag hade längtat efter att få plocka lite kantareller och tro mig, det fick jag. Jättemånga och jättestora.

Efter ett par timmar tog vi fikapaus i en slänt och jag fick en krampaus med en glad 6-månadersbebis.

När vi var hemma igen började det ganska tråkiga men ack så nödvändiga rensandet vilket tog nästan exakt lika lång tid som fotbollsmatchen som stod på i bakgrunden.

Sedan tände vi grillen och lagade tagliata med chimichurri, rostad potatis och majskolv.

Och så parkerade vi oss här och skrev ner våra höstmål för tredje året i rad enligt vår egen ritual.

Natten till söndagen vaknade jag av en mullrande åska som drog in över oss. Jag låg tyst och räknade sekunderna mellan blixtarna och dånet och tänkte på de stora ekarna utanför, men till sist kunde jag somna om.

Och morgonen därpå sken solen igen när vi åt en sista frukost innan vi packade ihop oss och stängde torpet och åkte tillbaka till Stockholm igen. I bagaget en massa kantareller, ett antal höstmål och en rejäl dos frisk luft. Efterlängtat och ovärderligt.

Höstens stora lista

Jag var på ett bröllop i helgen och under middagen föll samtalet in på temat höstmål. Alla tjejer i sällskapet runt bordet nickade förstående, vi började att prata om fördjupad bokläsning och ambitiös matlagning, kanske längtan efter att gå en ny kurs. Killarna däremot satt som frågetecken, flera hävdade att tanken aldrig slagit dem och jag vet inte om de är lyckligt ovetandes eller missar något stort. Det finns ju ändå något lite kittlande med att vakna upp i slutet av augusti med viljan av att bli sitt allra bästa nya jag. Inte sant? Runt bordet enades vi i alla fall om att höstens stora förebild är Snusmumriken (naturnära, mystisk, munspelande, hattbärande, icke-materiell, stillsam, kringresande). Utöver de egenskaperna kommer här några av mina planer för den kommande säsongen, med inspiration från listor av Gabriella och Flora.

3 restauranger jag vill prova i höst
Rolfs Hav (vill tillbaka och äta deras stora setmeny)
Her Name is Kim
Det japanska grillstället som ska öppna på Högalidsgatan

3 plagg jag längtar efter att bära
Svart kort sammetstopp med knäppning fram
Stor stickad tröja med färgglatt naturmotiv
Alla mina kostymer

3 saker jag tar med mig från sommaren
Mer spontanitet, mindre kontroll
Utflykter i naturen
Korsordstidningar

3 saker jag ser fram emot
Hitta drömlägenheten
Åka till Malins torp och plocka svamp
Olika kulturupplevelser

3 träningsmål jag har
Bli starkare
Bli snabbare
Träna minst tre gånger i veckan

3 vardagsrutiner jag vill införa
Skärmfri timme, helst varje dag
Äta frukost även på vardagar
Gå upp på morgonen och skriva innan jobbet (ett par gånger i veckan)

3 saker jag vill unna mig själv i höst
En ny lägenhet (vad billigt!)
En kul teknikgrej till det gemensamma boendet
Flyttstäd

3 saker jag vill köpa second hand
Svarta stövlar med högt skaft
Ett par sidenbyxor
En snygg och kul hatt/mössa

3 saker jag vill laga
Gyllene ris med citron, mynta och rostade mandlar
Havregrynsgröt med bär och honung
Bönor av olika slag

3 saker jag vill göra innan hösten är slut
Åka ut i skärgården en helg
Återuppta världens långsammaste bokklubb
Hitta ett nytt sätt att utvecklas intellektuellt

3 kulturupplevelser jag ser fram emot
Förklara allt – Nu. av Marie-Louise Ekman på Konstakademien
Midsommarnattsdröm på Kungliga Operan
Så tuktas en argbigga på Dramaten

3 böcker jag vill läsa
Jag har inte kommit ur min natt av Annie Ernaux
Övningar i mörker av Naja Marie Aidt
Mecenaterna av Johanna Hedman

3 ledord för hösten
Kvalitet
Kultur
Kreativitet
(Usch vad pretto det lät, haha.)

3 platser jag vill vara på
Långa, halvstökiga middagar med nära vänner
Ute i naturen med ordentliga kläder
Murriga ställen med träpanel

3 saker jag vill lära mig
Få ett riktigt bra löpsteg
Laga mat i tryckkokare
Ha tålamod

3 stilar jag vill ha
Väderbiten jordbrukare
Tokig kulturtant
Missförstådd poet

Tisdag, onsdag, torsdag

Frustrationen har bubblat under huden hela dagen och den enkla lösningen vore att åka hem och dra täcket över huvudet, låta sig slukas av tidsomställningens mörker, det är ändå inte lönt att göra något, men jag tvingar mig på andra tankar och kliver av tåget vid Stockholm city, går i motvinden med Stevie Nicks i öronen, längs vattnet ut mot Skeppsholmen och in på det kvällsöppna museet. Där vandrar jag sedan i tystnad bland färgstarka tavlor, låter mig sköljas av expressionismens uttryck, fäster blicken på en annan tid, betraktar den med ögonen och magen, andas långsamt och tar in. I en av utställningshallarna finns en lång vägg av staplad ved, den skär igenom rummet, bildar en horisont. Konstnären beskriver hur hon skapade verket efter att ett flertal självmord skett i Sápmi. Att prata om det var svårt, närmast omöjligt, men att stapla veden gick och varje vedträ blev en tanke hos den hand som hållit den. I jämförelse med väggen känner jag mig liten, men alla staplar är en tröst, att konsten finns är en befrielse och när jag promenerar hemåt två timmar senare känns hjärtat lättare.

Jag springer till färgaffären på lunchen. Ska bara köpa en liten burk med rosa snickerifärg för att snygga till några ställen där jag slarvat med penseln och så plötsligt i gången står ett bekant ansikte från förr. ”Men, det är ju du”, säger hon. ”Det är ju du!”, svarar jag. Vi möts i en kram och jag tänker att det måste vara tio år sedan sist och vi pratar ikapp i väntan på att nummertavlan ska ropa ut våra siffror och hon ska måla om sitt kök och jo, jag bor här nu, bara några kvarter bort och vi båda har lämnat hemstaden, ungdomen, spårvagnarna och våra gemensamma nämnare bakom oss. Blivit några andra men ändå så mycket samma. På vägen tillbaka tänker jag att det är precis som i Krunegård-låten, längesen och kul att se dig igenom som om ingenting har hänt, men också allting som har hänt känns när jag ser dig. Jag hade glömt men nu är det något som bränns.

Ytterdörren slår igen och i det lilla gula köket är det bara jag och diskberget kvar. Den stora kastrullen som tidigare under kvällen innehöll en gyllenorange pumpapasta med grönkål och brynt smör, den slukades ner till minsta rigatonibit och det gjorde mig glad. Det ovala fatet med krispig sallad vänd i vinägrett, fyra djupa tallrikar, fyra mindre assietter. De små bistroglasen till rödvinet och det alkoholfria bubblet, var det vecka 23 nu och det är ju skönt att ha bilen när man ska hem sen. Vattenglasen som rymmer så lite att man måste fylla på dem hela tiden, en gång mormors, undrar hur hon har det nu, jag balanserar saknaden i diskstället. Formen med chokladmousse som stelnat, mörk choklad, socker och ägg, de fyra blåmönstrade skålarna som måste lösas upp i varmt vatten. Tekopparna och tekannan och alla besticken som rasslar omkring som krabbor mot diskhons botten. Metodiskt går jag igenom allting, staplar tankar och porslin samtidigt som klockan sakta rör sig mot midnatt.

Nio saker jag vill göra i november

Det blev november och det med besked. Regnsmatter mot rutan och en vind som fick alla parkens träd att ruska av sig sina löv. Om oktober var en gyllene pärla till höstmånad så känns det som att november kräver sina strategier. För att inte bara bli en sträcka fram till decembers alla åtaganden så måste planer göras och det har jag redan börjat med. Här är min lista hittills:

※ Checka in på hotell med N och ha staycation i Stockholm. Äta middag på Babette, sitta på en mörk och stimmig bar efteråt och ta en lång sovmorgon. Jag håller tummarna för att det finns ett badkar också för jag vill gärna bada bubbelbad.

※ Fortsätta att kolla på Sopranos (en serie räcker gott nog för hösten) och laga Ziti al Forno, precis som Carmela. Servera den på rutig duk som garanterat kommer att spillas på tillsammans med en syrlig sallad och ett riktigt kralligt och strävt rödvin.

※ Gå på Dramaten och se på Kristina Lugns Titta en älg. Jag hade också velat se Liv och död Strömquist, men den är helt utsåld så där har jag satt upp mig på biljettbevakning och håller tummarna för att någon vill sälja sin plats.

※ Fira två 30-årsdagar. Va, tänk att jag har så unga vänner! Jag måste öppna garderoben på vid gavel och se vad det finns för festkläder där inne. Kanske svart sammetsklänning eller ljusblå kostym?

※ Hålla i min köpfria månad, med undantag för presenter till de som fyller år då. Den första veckan har gått bra men oj vad förrädiskt det är med alla annonser på Instagram som lockar med glimmande julpynt från Svenskt Tenn och smårutiga sängkappor. Fort fort, vidare.

※ Dricka fler Guinness och äta Sunday roast. Jag är också lite sugen på att gå på Glenn Miller Café igen, det är så mysigt där och alltid intressanta karaktärer att prata med (eller om). Tänk vilken dröm att sitta där inne och se årets första snö singla ner utanför.

※ Kanske är det nu jag blir en frukostperson igen, även på vardagarna. Jag vill göra god gröt som Emma Ranne och rosta egen müsli. Här om dagen improviserade fram en overnight oats som blev rent ut sagt äcklig, så förmodligen behöver jag hitta lite bra recept att hålla mig till.

※ Gå till badhuset för att simma långsamma längder och sedan sitta i bastun och sucka förnöjt. Helst en lugn vardagskväll med ruggigt väder utanför.

※ Fira Thanksgiving tillsammans med ett stort gäng vänner. Hundar och barn överallt, en stor kalkon i ugnen och berg av brysselkål. Stimmigt, stökigt och precis så varmt och innerligt som det brukar vara.

Vad vill ni göra i november?

Saker sen sist

Sedan vi hördes sist har jag skrivit en hemtenta om ett föremåls koppling till sorg, förlust och identitetsskapande. Jag har dragit paralleller till Thomas Manns skrivbord och fördjupat mig i tingen som känslobärare. Fyra timmar före deadline klickade jag på uppladdningsknappen och beslutade att det fick duga. Jag har målat ena sidan av en dörr och dess karmar roströda. Det tog fem lager färg för att få ett tillfredsställande resultat, efter första lagret såg det ut som jag smetat blod på allting, offerritual istället för brittiskt inredningsmagasin, perfekt. Jag har kommit några dagar in på den köpfria månad som jag beslutat mig för att ha. Anledningarna bakom initiativet är förmodligen att jag tagit mig igenom hundratals sidor litteratur till en tenta om föremål, men också att jag irriterar mig på alla öppna köpflikar på min dator och att jag avskyr att vara på Mall of Scandinavia som ligger ett stenkast från mitt kontor. Nu slipper jag gå dit och de där kuddfodralen jag har tänkt beställa finns nog ändå kvar om en månad. Jag har börjat gå på yoga en morgon i veckan på ett ställe som är så Södermalm att det nästan känns ironiskt. Mina höfter är stela och hälarna svävar ovanför marken när jag står i nedåtgående hund, men efter andra passet hade jag träningsvärk i muskler kring bröstkorgen som jag aldrig känt tidigare. Jag har kommit till insikten att jag måste släppa tanken på att ha ett fungerande tränings- och hårtvättsschema. Nu blev det så att jag ställde mig på löpbandet fyra timmar efter att jag fönade håret och det får vara okej, allt kan inte vara administration. Jag har haft träff och ätit pizza med min jättelångsamma bokklubb där vi läser verket Middlemarch och pratar om en av dess böcker i taget. Om vi fortsätter i det här tempot kommer vi att vara klara någon gång i slutet av maj. Tänk då blommar det igen och då är kvällarna åter ljusa. Vad mer? Jag har tagit fram vinterkapporna och hängt undan sommarjackorna. Dammsugit noga under sängen och tvättat madrasskyddet. Rensat ut gamla skor, lagat baba ganoush och lyssnat på jazz. Sparkat gula löv, hållit långa presentationer och ätit prinsesstårta. Det och mycket annat är saker som hänt sen sist.

Inne hösten 2024

Ibland när jag träffar min vän Pavel så brukar han fråga mig: ”Julia, vad är det som är inne just nu?” och med varierad ansträngning får jag då ta och leverera några hot takes. När jag fick frågan senast hade jag inte särskilt många bra svar på lager, men efter en helg av funderande och med input från Öresundsregionen representerad av Sardellen, har jag nu sammanställt en lista. Självklart får den intas med valfri nypa salt.

☞ Guinness
Vi går redan på fin- och ful-pub, äter Sunday roast och beställer in pommes frites med tartarsås. Nu är det dags att vi börjar dricka guinness också. En väldigt höstkompatibel dryck som är snygg dessutom. Skål!

☞ Inredningsstilen mormor i Sydeuropa
Tänk tunga träskåp, smutsrosa eller gulbleka väggar, virkade överkast, terrakotta, stengolv, små tavlor med snirklig ram, prydnadskuddar med volang och en påse torra brödkanter som sparats för att mata duvorna med.

☞ 0 likes, 0 kommentarer
Det är dags för fler obegripliga poster på Instagram på saker som kanske bara man själv tycker om. En närbild på ett kyrkofönster, en inte jätteaptitlig men trevlig måltid eller bara ovan nämnda duvor efter att man matat dem. Algoritmer, vad är det?

☞ Umgås generationsöverskridande
Visst är det kul att umgås med folk som är som en själv, men lite variation skadar ju inte. Själv vurmar jag extra mycket just nu för en viss sorts kvinnor i 60-årsåldern med slingat hår och tonade glasögon (tänk lite Mischa Billing). Jag vill slå mig ned med dem i timmar, ta fram ett litet anteckningsblock och säga berätta allt!

☞ Undulater
Husdjur hör egentligen inte hemma på en inne- och ute-lista kan jag tycka, men om jag sätter trendfingret i luften så pekar vinden mot undulater. Helst en duo med en grön och en blå.

☞ Fula pocketböcker
Man älskar ju ett vackert bokomslag och kanske är det just därför som motreaktionen känns mer inne? En riktigt ful pocketbok, gärna något sliten med ett 80- eller 90-talsomslag i typ aprikosrosa med blaffig typografi. Ska kosta max 20 kronor på ett antikvariat eller en second hand, men helst komma från bortskänkes-lådan. Det är viktigt dock att själva litteraturen är bra, för vi alla vet ju att det är insidan som räknas.

☞ Excentriker
Tänk att i en tid av stark individualism så har vi ändå lyckats odla fram så väldigt många lika personer med ungefär samma stil och åsikter. I väntan på att den goda sidan av kollektivismen börjar leta sig tillbaka vore det kul med lite fler excentriker. Någon som inte har den där jackan från Toteme till exempel.

☞ Italiensk bensinmack
Du har stannat till i en italiensk förort för att tanka. Inne på macken hittar du billig espresso, grillade mackor med skinka, stracciatella och ruccola samt San Pellegrino på glasflaska. Allt intas stående vid den rostfria bardisken till ljudet av italiensk reklamradio. Du spiller ut lite av apelsinläsken och sträcker dig efter den lilla hållaren med tunna servetter som har noll uppsugningsförmåga. Perfekt.

☞ Lustig liten cylinderformad hatt
Se punkten Excentriker.