Kalendern visar november. Årets elfte månad, den långa och gråa, men också det djupa andetaget innan. Före högtider och glitter, decembers hysteri. Novent! ropar vissa och dekorerar hemmen vackert. Vinterpynt! hojtar andra och plockar in kvistar. Själv känner jag ett behagligt lugn som kanske förvånar mig allra mest. Jag, om någon, som brukar ha tråkigt och inte drar mig för att klaga över novembers gråhet, finner mig plötsligt i att vilja ha höst ett tag till. Nu känns den ändå okej. Faktiskt riktigt trivsam. Festligheter och vinter kommer tids nog, låt mig lunka på lite med helt vanlig höst här så länge.
En fördel med det stilla, gråa är det ännu inte blivit för kallt för att ses på bryggan på onsdagsmorgnarna för ett dopp. Kylan biter förvisso hårdare och stunden i vattnet blir kortare, men ruset efteråt finns fortfarande där. När kroppen skjutsar runt blodet och det liksom pirrar i bröstkorgen av energi och extas.
Och efter ruset den fina pratstunden på bänken när vi fått på oss alla lager av kläder och skruvat locken av termosarna. Om livet, jobbet och kärleken. Döden, vardagen och resorna. Det är något med att mötas på morgonen, när tankarna fortfarande är rena och sköra.
En packad ryggsäck, skaljacka och fingervantar. Vi möts upp på söndagsförmiddagen och åker ut till ett av naturreservaten. Vandrar en elva kilometer lång slinga genom skog och längs med hav. Fyller papperspåsar med trattkantareller, kanske att det var säsongens sista?
Stannar till på den högsta utkiksplatsen för lunch. Äter tunnbrödsmackor till förrätt, lagar dumplings på stormköket och avslutar med chokladbollar. Varm choklad och te innan vi fyller benen med fler steg och ögonen med nya vyer.
Bjuder in vänner på middag och bestämmer mig för att servera potatisgratäng. Inte bara, men nästan. Lagar en stor form med gräddkokt potatis och västerbottensost. Ställer fram misostekt svamp och svartkål till. En sallad med honungsstekta päron, gröna blad, dijondressing, fikon och krutonger. Gott så.
Springer i regnet, sitter på café och skriver, spelar Bach fastän det inte låter särskilt bra. Sådana saker kan man också göra med sin tid. Eller möta upp kompisar på en bar och fira att någon fyllt år. Mangla örngotten i tvättstugan så att man ska sova riktigt gott. Skriva ett långt jag tänkte på dig, hur har du det?-meddelande till någon.
Tar på mig en klänning över en tunnstickad tröja och åker för att träffa den minsta och yngsta jag känner just nu. Fascineras över tår och ger bort exemplar av böckerna jag själv älskade som barn.
Går till kyrkan och balanserar någonstans mellan hopp och förtvivlan. Ser alla ljusen på allhelgonadagen och lyssnar på J.J. Fux kejsarrequiem. Blir inbjuden på middag efteråt. Vi klämmer ihop oss vid bordet i köket, grytan i mitten och en ny samling människor runt om.
Bygger travar intill sängkanten och läser bok efter bok. Vänder blad och försvinner in i berättelser. Några sidor på pendeltåget om morgnarna, en fokuserad stund på kvällen i soffan, ett kapitel i sängen innan lampan släcks.
Ses för fika en söndagseftermiddag. Budapestbakelse och bryggkaffe på konditori, precis som om tiden stått still. Petar bort mandarinklyftorna och diskuterar konserverad frukt. Kanske att man skulle göra lite inkokta päron i ingefärslag?
Tar på nya ullstrumpor i loafers och beger mig ut på långpromenad. Handlar formfranska och levain att stoppa i frysen, skaffar flera par svarta strumpbyxor utan hål på tårna och fyller underklädeslådan.
Tittar på konst utan att gå in på museum. Vad är väl en gråmulen himmel när Niki de Saint Phalles skulpturer finns?
November ändå. Visset och vackert, gråmulet och dämpat. En tid för vila, reflektion och djupa andetag.
