En slätgrå duk hänger över Västerbron. Det är en himmel som känns som avsaknaden av en himmel, ute råder Sven Wunder-väder. Klockan är strax efter tolv och jag tvingar mig ut för att lufta hjärnan. Drar dunjackan över ulltröjan, dragkedjan hela vägen upp till hakskinnet. Ingen av oss som är ute är det för att vi vill. Det är hundägarna, distanslöparna och barnvagnsförarna. I en grop av lera och uppriven betong sitter två byggarbetare och drar rör. Ett regn för tunt för att räknas hänger i luften och Reimersholme är fascinerande fult, som om en scenograf gjort det med flit. Cement och asfalt och halvt förmultnade löv. Jag tänker på tavlorna vi har på jobbet där någon fotograferat grusiga snöhögar på väg att bli till slask, bland det minst estetiska vi har får hänga uppspikat som konst på väggen. Jag tittar igen på det grå, stirrar tills det nästan slår över och blir fint. Där gångvägen blir till stig möter jag två kamphundar i trikåtröjor. Kanalen är tömd på båtar, bara två svanar glider förbi. Jag tänker på det där med att de håller ihop i par. En halvminut senare ser jag en ensam svan som stressat följer efter. Låten i mina öron upprepar samma rad om och om igen, du gör så bra, du gör så bra, du gör så bra. Jag bestämmer mig för att den här tiden är före och att jag ska vila i det, sen kommer, tids nog, nu råder ett innan. Det är diffust, knappt förståeligt, men vad mer finns att göra. Tillbaka över bron, ner på gångvägen på andra sidan vattnet. Jag passerar en tjej i ungefär min ålder, möter blicken, släpper snabbt. Ibland när någon tittar länge funderar jag på om de känner igen mig, om de kanske läser här, sedan tänker jag att sannolikheten nog är för liten. De flytande uteserveringarna har stängt för säsongen, utanför en av dem står en vilsen kundvagn. Jag tar Långholmsgatan hem, passerar byggsäckarna som blivit till kollektiva papperskorgar, håller andan när jag går förbi den brittiska pubens fettavlopp. Inget är särskilt vackert, men jag känner för att skriva ändå. När jag kommer in öppnar jag en ny flik i textredigeraren och fyller den med ord. Halvvägs igenom skrattar jag lite åt mig själv. Bara en riktigt rutinerad bloggare kan ens försöka att romantisera det här.