När vi lider mot jul

snö


Tiden går
för snabbt och för långsamt.
Tussar av tystnad, minutrar som år.
Längs Hornsgatan faller blöta flingor
i håret, i pannan. I öronen:
hjärtat är en bilolycka i en snöstorm.
Jag tittar efter dig vid Mariatorget
låter bli att se.
Stora gröna granar står uppställda i klungor
den som ändå fick vara skog.
Vi sjunger julsångerna.
Någon har missförstått
tror att låten heter ”När vi lider mot jul”.
Allt är samma sak
allt är sak samma.

Tiden går
hur gammal är hon nu? undrar jag.
Sex veckor, svarar du.
Hennes fulla liv får plats på min bröstkorg
i ett helt litet liv var det bra.
Nu går dagarna ut på att lura mig själv.
Om jag springer den här sträckan
läser den där boken
skriver orden, sjunger sången, dricker vinet.
Skottar timmarna framför mig
bygger mina skyddsvallar.
En stilla morgon förvandlas sorg till skam
snön vräker ner.
Onda tankar lägger sig under täcket
att skämmas och att kännas är att leva.

Livet springer
barnet skriker
maten kallnar
rösten brister
himlen faller
och tiden går och går och går.

Hjärtat bultar 116 slag per minut till vilken nytta då

BYE


”Vad gör du?” frågar rösten i mitt öra
och jag svarar att jag går runt kvarteret
trampar varv efter varv för att slippa komma hem
det är tomma gator i mitten av november
och allt är som vanligt igen
andras norm är inte min
vad de har kan aldrig bli mitt
kontorets högsta byggnad har fjorton våningar
det är som gjort för att försvinna ett tag
lägga kinden emot kaklet
krypa ihop mellan papperskorgen och handfatet
pulsklockans siffror lyser röda
hjärtat bultar 116 slag per minut
till vilken nytta då
smsar henne från golvet
”varför tror jag nånsin att det ska gå bra för mig?”
reser mig upp och återvänder till fyran
kollar i hisspegeln om blicken bär
glömmer att sorg alltid sätter sig i axlar
efter repetitionen kommer dirigenten fram till mig och säger
”dina armar, de är så spända, om du ska kunna sjunga ut måste du slappna av”
och jag säger att han har rätt
och jag säger inte att jag under hela dagen har räknat minuter
att jag strax ska gå ut och ringa dig
höra allt jag redan förstått
och sedan gå varv efter varv runt kvarteret
det är jag och hundarna i koppel
och det är gatlyktorna och lövblåsarna
en bil med registreringsnummer BYE11X
och det sista vi säger är ”tack och förlåt”
sen hejdå
ok hej

Klockan slår gå hem i vinden

oktober


Joni Mitchell står lutad mot Bregott-paketet
vi äter frukost med söndagsregnet som kuliss
youtube.com och videon från Newport Folk Festival
hon är 78 men sjunger att hon really don’t know life at all
Det är så skönt att ha så lite aning
jag lägger en kastanj i fickan
markerar det sista kvartalet
kramar den släta klumpen i handen
På radion hörs meteorologens tårar
och jag önskar mig mer sorg på sändningstid
gråtpelare och regnmätare och blöta fingervantar
läser att kvark betyder hals
såklart det stormar där
Klockan slår gå hem i vinden
jag promenerar Kungsträdgårdsgatan fram
landar raklång på vardagsrumsmattan
ord måste skrivas, niotusen tecken
blir kraven lägre om man redan är på golvet?
Ser smulor och kapsyler
bröd och vin // kropp och blod
i diskstället en pyramid av glas
Allt kan gå sönder
men jag lagar mig
viskar ”gör mig hel”
och andas i medvind
Det blåser upp

Alla andra dagars röster

Jag vaknar på måndagen efter fyra timmar sömn. I bröstkorgen finns en svart sugande klump, som klibbig tjära. I ett försök att bli av med den sväljer jag en omeprazol, sedan förstår jag att det är sorg. Jag bär den genom dagen, håller den mest för mig själv. Läser det andra skriver, öppnar länkar, tittar på filmer. Funderar på filterbubblor, på min egen litenhet, på varför det blivit som det blivit. Tänker på nåd, på de främmande ansikten jag mött under söndagen, på våra likheter och olikheter samlade i varsin karmstol.

På det vita pappersarket framför mig ekar orden. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Och jag förstår, för vad hjälper mina naiva tankar om människans godhet när det som faktiskt räknas är handlingar. Enkla onda, svåra goda.

Hur hamnade vi ens här? Är det för att jag lyssnat för lite eller pratat för tyst? Inför demokratin är vi alla samma, våra röster väger lika tungt, men resten av året måste de inte göra det. Det här var valet, nu börjar det andra. Alla andra dagars röster.

Någon skrev till mig och frågade hur man hanterar valresultatet. Just då hade jag inga svar. Nu har jag inte många fler, men på min egen lista står det: 1. Sörj. 2. Rannsaka dig. 3. Gör gott.

Det är inte en lösning, men det är en start. Vi är fortfarande många. Låt det märkas.

Blabla blåblå himlar moln som bomullstussar

Skriv! väser hjärnan.
Du måste
faktiskt
skriva nu.

Om vad? suckar jag.
Det finns så
lite
att säga.

Blabla semester och sol ta ett morgondopp ja idag igen söta jordgubbar och blekta boksidor disigt hav och stranden som bränner under fotsulorna vi tänder grillen framåt kvällen kolla vad var det där för rovfågel en röd glada kan ni le och titta in i kameran sökaren kartan bilen längs grusväg längs landsväg motorväg stanna och köp en glass nej två kulor visst har vi det roligt blabla blåblå himlar moln som bomullstussar sextio grader vittvätt blåbär körsbär mandel kattfot vacker tass smyga upp i gryningen vara först uppe men flera år efter springa ikapp längs nyponbuskar och fårhagar tillåta mig själv att andas djupt ur munnen det eviga nynnandet alltid en sång en visa kolla kolla vad fint det är vad bra vi har det jaja jojo haha blabla allting om och om igen det är så mycket och så lite okej men här får du en lucka en glugg mitt leende är ett barns jag söker sanning i nyfödda ögon finner visdom hos de som är åttioåtta och nittiotvå alla somrar de burit och alla jag ska bära det är samma samma sommar sommar sommaaar jag tror det räcker så.

Med förbundna ögon mot nästa horisont

hammarbybacken sapfo


Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren och mina suckar sträcker sig högt över söders takåsar. Skavsåret på min fotknöl färgar den vita strumpan röd när jag skyndar fram längs Götgatan för att hinna till söndagsmässan klockan elva. Orgelns toner fyller upp det ljusa kyrkorummet, rör sig likt skira blad i vinden. På pendeltåget läser jag Sapfo och slås av hur allting redan har skrivits, hur alla känslor redan har känts för flera tusen år sedan. Ingenting är nytt men ändå längtar jag efter förändring. Jag betraktar samtiden och det är något med den som sätter sig i halsen, förtätar luftvägarna, skapar ett lätt illamående. Det är för mycket yta och för lite plats. Hur ska vi stå ut? Jag önskar att vi kunde prata mer om döden men det är svårt när det är så mycket liv hela tiden. Fastän vi sitter i samma rum så känns avståndet större än någonsin och jag tänker att det beror på mig. Det är inte ni, det är jag, jag jag jag, snälla skärp mig. I jakt på perspektiv knyter jag på mig vandringsskorna och tar sikte på den högsta punkten. På toppen av backen är allting platt, sanden blåser, små gruskorn letar sig in i mina ögon. Skymningen sänker sig över staden, målar himlen djupt blå. ”Tänk att vi fick juni”, säger du och jag undrar vad du menar men frågar inte, håller bara med. I kyrkan läser prästen namnen på de som fötts och dött, i en osynlig bok sätter någon streck. Runt om mig syns tecken av tid och känslan av att stå still är just bara det, en känsla, när det som egentligen sker är att vi med allt högre hastighet springer med förbundna ögon mot nästa horisont.

Femton råd jag vill ge mig själv

natt


Stryk under dina favoritrader i böcker.

Jämför inte din insida med någon annans utsida.

Bada i havet när du får chansen.

Testa dina tankar, det du tror och tänker är inte alltid sanning.

Håll hårt i pennan.

Öva på att se och berätta om detaljerna.

Var modigare än du faktiskt är.

Läs i offentliga miljöer.

Ta rygg på de kloka och erfarna, snarare än de hungriga och drivna.

Höj volymen och öppna fönstret.

Sök storheten och våga se bortom ytan.

Ta en macka.

Minns att drömmar inte behöver vara rationella.

Turista mer i din egen stad.

Gör saker för att du inte kan låta bli, snarare än för att du måste.

Alla rätt på rationella provet

Det är söndag och jag
skriver en lista över saker jag ska försöka göra rätt framöver.
Om maten jag ska äta och initiativen jag
borde ta. Och jag borde också träna
i alla fall tre gånger.
Skriva lite kanske,
skulle jag kunna göra det tack.

Veckan innan har vi suttit intill varandra i baren, på restaurangen.
Det är första gången på mycket länge som det bara är 
vi två.
Och jag frågar henne hur hon gör för att vara modig.
Hur man vet och hur man vågar.
Jag vet så lite om vad jag vill och
så mycket om vad jag borde.
Fick alla rätt på rationella provet.

Benen är tunga och asfalten prickig.
Ett majregn faller över mig när jag
tuggar backen i små tuggor.
Viskar för mig själv
”uppåt, uppåt, uppåt
mata på, mata på, mata på”
knaprar kilometer mot huvudbry.

Jag får låna en ryggsäck till sommarens vandring.
Promenerar sedan hem med den på axlarna
bron över vattnet
raksträckan mot gatlyktorna.
Och tanken slår mig,
vad skulle hända om jag fortsatte?
Om jag bara gick och gick och 
gick hur långt som helst.

Men så gnager samvetets hamster i sin bur.
Två vita tänder som säger att jag
borde ringa henne.
Och henne.
Det är så många hon jag borde ringa.

Och morgonen därpå tar jag backen ner mot Slussen
viker in i den stora klungan som
rör sig över Guldbron.
Har ljus kostym under trenchcoaten
fem timmars sömn i kroppen och 
plötsligt i huvudet:
Vad håller jag på med?
Var det så här livet blev?
Är det allt?

Kanske borde jag byta valspråk
i mitt liv.
Plikten framför allt.
Flykten framför allt.
Vart jag ska?
Den som ändå visste.

Från jorden ett stilla hummande

Livet är en sång. Jag skriker den på läktaren tillsammans med folk jag aldrig träffat men ändå känner mig hemma med, klädd i den vitblå halsduken med broderade stjärnor. Jag slår takfast med handen i räcket framför mig och känner pulsen gå upp varje gång någon närmar sig mål. Det är inte vackert men det är starkt och allting som har hänt känns när jag ser dem.

Sången handlar om liv. Klockan är halv tio på restaurangen i Vasastan och toner klingar i lokalen tillsammans med slamret från glas och bestick. Så harklar sig mannen vid pianot och meddelar att vi har ett födelsedagsbarn bland oss och med en gemensam stämma sjunger vi Ja må hon leva så högt vi kan. Du står i centrum med allas blickar på dig och strålar på det mest självklara av vis.

Att sjunga är att leva. Platsen i en kör har varit självklar sedan barnsben och nu är jag tillbaka. Jag vecklar ut notbladet med Antonio Caldaras Missa dolorosa och försöker hänga med i sopranstämman när den klättrar sig uppåt i åttondelar. Et in terra pax. De latinska orden är obekanta på tungan och jag fokuserar på rådet att lägga sången djupt nere i bröstkorgen, göra kroppen stor och rösten klar.

Livet är en sång. Är oändliga melodier, är känslor som blir till toner som bär på ord. Och på sängkanten i det sirliga marsljuset känns de starkare än förut, blir lika närvarande som lakanen under de vinterbleka låren, lägger sig tätt intill och lämnar avtryck. Om jag bara lyssnar tillräckligt noga så hör jag den hela tiden, från jorden ett stilla hummande, livets melodi.

Mörker, mörker. Frid och fred.

allhelgonakyrkan

Mörker, mörker. Ett krig i Europa. Jag läser rubrikerna och försöker förstå, men mina händer är inte stora nog att greppa. Mina axlar inte tillräckligt starka att orka bära. Modet sjunker ned i trampdynorna och vågor av alltings förbannade hopplöshet skummar över mig.

Jag läser rapporteringen bit för bit, men den eskalerar med en sådan intensitet att jag inte förstår hur jag ska hinna ta in allt. Alla dessa människoliv, miljoner själar som berövats sin trygghet, sitt hem. Jag swishar pengar till olika organisationer och ”Tack för din gåva!”-meddelandet i rött blir ett tillfälligt plåster som rycks bort strax därpå.

När jag kommer hem på kvällen är lägenheten tom och släckt men fortfarande min plats av trygghet. Och handen söker sig till bokhyllan och till diktsamlingarna, orden som tröstat och tröstar igen. När allt annat känns banalt blir de något att klamra sig fast vid. Någons annans bild av verkligheten som jag får låna för en stund, applicera på tillvaron för att försöka kunna förstå.

Medveten om mina tidigare misstag tillåter jag mig inte att vada för djupt bland nyhetsartiklarna och rubrikerna, liverapporteringarna och dödssiffrorna. Istället tar jag det i doser, som ordinerad medicin på vissa klockslag. Däremellan begraver jag mig i arbete. Lyckligtvis finns så mycket att göra nu att tiden knappt räcker till. Jag säger lyckligtvis fastän det inte är bra, men till viss del menar jag det så.

Efter fyra dagar av mörker, mörker kliver jag in genom den stora träporten och sjunker ned i en av bänkarna. Vi är många som samlats under takbjälkarna och tillsammans delar vi en kollektiv sorg. Den hörs i stämmorna när vi sjunger, letar sig fram bland knäppta händer. Den vitklädda prästen bär på ett kärleksbudskap men talar också om hat och orden letar sig in, föder nya tankar, landar. En solist sjunger Imagine och visst tycks det banalt, men det är omöjligt att inte gråta.

Och jag tänker på podcasten där tro pratades om som trend men för mig är det förtröstan och tillflykt. Ett sätt att slippa bära allt på mina axlar, att låta någon annans händer greppa det som känns för stort. Här bor inte lösningen på alla krig, men när jag vänder mig till främlingarna intill och önskar dem frid och fred så finns ändå ett mått av lindring. Ett litet ljus i allt det mörka.

Kyrie eleison.