Inget lov, bara sport

Rom

Jag sa till N i söndags morse där vi satt med våra stekta ägg och rostade mackor, levainskivan som fastnat i brödrosten och fick brandvarnaren att tjuta, jag desperat hoppandes i försök att få ned den så fort som möjligt, tänk om det vore söndag i Rom istället. Då skulle springturen gå längs Tibern som rinner genom staden, vi skulle räkna broarna som korsar floden, stanna till för att släcka törsten vid någon av dryckesfontänerna som gjutits in i väggen och sakta in i höjd med Trastevere. Där skulle vi äta lunch på en av de små tavernorna med färgglada pappersdukar över borden och enkla dricksglas till vinet. Jag skulle beställa maten till oss på usel italienska men ändå försöka, zucchiniblomma med mozzarella och friterad kronärtskocka till förrätt, följt av varsin pasta kanske en cacio e pepe och en spaghetti alla gricia, un quattro vino rosso att dricka, tiramisu till efterrätt, espresso och amaro för att smälta allting och så vidare i staden, stanna till vid second hand-affärerna och bläddra bland plaggen, gå förbi vinbaren vid Circo Massimo, den som har dagsfest på söndagarna, ta ett bord ute i solen, läsa bok och bära solglasögon. Tänk om, tänk Rom.

Det är tisdag och irritationen stiger över att ingenting fungerar, felmeddelanden på felmeddelanden och allting tar så lång tid, mitt tålamod tar slut för fort och alla dessa frågor, inte vet väl jag, har du testat att läsa instruktionerna. Det är sportlov och andra är lediga men jag har inget lov, bara sport, det är ett lopp att göra allt som måste göras. Tankarna blir vassa nålstick och till sist reser jag mig och lämnar skrivbordet, går ut från kontorslandskapet, följer korridoren nedåt, går en nej går två trappor upp, hamnar någon annanstans, förirrar mig med flit, blir ståendes i tre minuter framför en stor tavla jag aldrig sett förut, känner in den med axlarna, med knäna, med ögonlocken, är en främmande person som står och blundar framför ett grönt abstrakt landskap och jag vet att jag borde återvända, ikläda mig ett leende och ett tålamod, men en del av mig står kvar framför tavlan och en annan del överväger att ta vägen någon annanstans, var det inte Lotta Lundgren som gjorde så, bara en dag inte kom in till jobbet, men jag går tillbaka, såklart går jag tillbaka och sätter mig ner och gör det som ska göras, ögonlocken öppna.

Jag har fått en ny dator och håller på att föra över mina gamla filer, flyttar mappar mellan hårddiskar, dokument laddas över i en stadig ström. Ögat fastnar på titeln Skrivprojekt_JuliaEriksson, senaste ändringsdatum 11 januari 2024 00:02, jag bläddrar i kalendern, det är en natt mellan onsdag och torsdag, det var senaste gången jag satt med texten uppe, sedan insåg jag nog att ingen av de tre kurserna vars reservlistor jag hamnat på skulle ha en plats för mig, något falnade, hoppet försvann, både texten och jag tappade vår relevans och jag kommer på mig själv med att knappt ha reflekterat över beskeden, bara öppnat breven ett efter ett och tagit emot informationen, besvikelsen bortryckt långt från andras åsyn, som om misslyckandet blir mindre för att jag inte nämner det högt, om jag inte öppnar dokumentet behöver jag inte tänka på det som inte blev och det är en perfekt strategi som jag tillämpar på lite allt möjligt, den fungerar nästan alltid och den här gången håller den ända tills det är dags att flytta allt från en plats till en annan.

Men så här kan vi inte ha det väser hjärnan, mitt gnäll som tråkar ut både mig själv och andra, lämnar envisa fläckar på kläderna, hallå kom igen, vad vill du då, gör något kul, vrid om världen, åh inte vet jag, ha fest eller något, hitta på en ny idé, ställ till en scen, skapa vad som helst, använd händerna och sluta tänka så mycket, tänj gränserna, flexa musklerna, kommer du ihåg hon som gick och köpte en tårta och åt i sängen, hon som brukade lämna hemmet i hatt, hon som tog tåget hela vägen till Italien, som satt uppe halva nätterna och fyllde golvet med pappersklipp, fotograferade sig själv upp- och nedvänd och sydde tre klänningar inom loppet av en vecka? Det var du, är du, är fortfarande hon. Kanske har du inte lov men du får.

Februari är famnar

februari

Dagarna blir fem minuter längre men orden blir färre, de rinner iväg likt smältvatten utan att ta fäste, ju längre jag väntar desto enklare blir det att låta bli, markörens uppfordrande blinkande i dokumentet, pulsslag på skärmen, ett taktfast räknande i väntan på något, en fullständig mening, alltings innebörd.

Handlederna som svajar under skivstångens tyngd och jag tänker på armars placering, på famnars bäring, hur jag hållit tvåveckorskroppar som små paket, låtit dem värmas mot min bröstkorg och det är så märkligt för vi var ju själva barn när vi lärde känna varandra och det var alldeles nyss och nu ligger de där så självklart och är ett helt universum knappt större än min hand.

Och det enda man vill med februari är väl att den ska gå över men ändå finns det någonting i mig som vädjar efter att få vara kvar, att söka med örat efter hjärtslagen bredvid, lägga mig tätt intill i värmen, dra ett djupt andetag i ett försök att stanna tiden på tjugo över sju en grådisig morgon, för visst ska vi uppåt och vidare, men det är något vackert med grumlighetens gryningar och du, allting så skört och så nära.

Nyligen berättade någon om tricket i att hålla i en kram ända tills den andra lossar taget, att vara den som släpper sist och det är så fint att stanna upp där, att finnas kvar så länge som det behövs och nästan alltid blir det längre än det annars brukar, kanske har jag så många gånger varit för tidig med att gå, alltid på väg, ständigt i rörelse utan att tillåta mig att känna armarnas fulla kraft.

Och i betraktelsen av tiden går det upp för mig att februari är famnar, varsamma armar att balansera universums storhet på, bultande bröstkorgar med ivriga hjärtslag och flyktiga omfamningar som äntligen landat. Här finns plats att vila, styrka att bära, ett taktfast pulserande på skärmen och ord som sakta letar sig ut.

Nu överdriver du, svarar de. Ja det gör jag. Men ändå!

Gatorna fylls av slask, brungrått vatten stänker upp på benen när jag går, hälarna sjunker ner i issörjan. Det är så fult ute nu och det är ingen överdrift. Det är verkligen jättejättefult. Fötterna längtar efter barmark, efter ren asfalt under sulorna, jag vill ha loafers och sneakers, kom igen då snälla. Av rädsla för att halka springer jag långpassen och intervallsessionerna inomhus, en mil på löpband är lika mycket träning för psyket, att stirra på det rödblossande ansiktet i spegeln, se hennes armar pendla, tänka ”hakan upp, bröstet fram, händerna längs sidan, inte korsa kroppen”. Fyrtiotvå minuter kvar.

I en podd säger de att det poetiska bloggandet är utdött och omöjligt nu för tiden. Tråkigt för mig som fortsätter att skriva mellan raderna, som har svårt att redovisa upp och ner, nästan aldrig lyckas vara rakt på sak. Jag fattar att det inte alltid är så enkelt att förstå här inne, ibland gör jag det inte ens själv och just därför tror jag det är viktigt. Allt innehåll behöver inte vara lättuggat och färdigpaketerat och kanske är det därför jag köper biljetter till dansen som utspelar sig runt en samling badkar. För att jag knappt förstår någonting och det är så underbart att vara ovetandes. Så länge man inte vet kan man inte gå sönder, tänker jag och blundar.

Vi sitter uppkrupna i fönstret som så många gånger förr under det här korta året som ändå tycks ha varat i en evighet. Jag berättar om hur jag stått i baren och fått Gilgamesheposet berättat för mig, att jag längtat efter den typen av samtal, hur de kan kittla mig och så rädslan för dumheten. Vad kan jag ens av allt man ska kunna? Vad har jag faktiskt lärt mig sedan jag slutade på universitetet? Det känns som jag lagt det senaste decenniet på att diskutera relationer istället för att prata om allmänbildande saker och nu sitter jag framför På spåret och kan bara ordvitsarna och kulturfrågorna. Kan du förklara några av Jungs teorier i korta drag? ber jag henne med mild panik i rösten, som i ett krampaktigt famlande efter intellekt. På vägen hem lyssnar jag på en podcast om Homeros.

Jag tänker på barn och på vuxna, på åldrar och på tid. Spolar den fram och tillbaka för att försöka ta ett grepp om den. Konstaterar krasst att jag lagt elva år i den här staden på att dricka öl och prata om killar. Äta sushi och besöka & Other Stories. Jobba sena kvällar på reklambyrå och åka taxi till Trädgården. Herregud, har jag ens levt. Akut svindel, måste göra karriär inom något och jag som verkligen inte vill bli chef. Ovanpå det prat om bindningstider, räknekalkyler fram till 2027, horisonter skrämmer mig. Om tre år är jag typ fyrtio, ropar jag lite för högt mellan våning tre och fyra på kontoret. Nu överdriver du, svarar de. Ja det gör jag. Men ändå!

Sentimental attack

Det är januari och tiden står stilla, graderna kryper nedåt. Tillvaron fryser men i hjärnan är det slask, alla idéer skvalpar, rinner över, kladdar ner. Den som ändå hade konturer, någonting att hålla sig i. Via några lyckosamma klick lyckas jag hitta hennes gamla blogg, kan inte längre se bilderna men orden finns kvar. En sentimental attack, en tillbakaslungning till tjugohundra någonting, sexton, sjutton. Unga och rastlösa, vilsna och ambitiösa, som om allt stod på spel, kanske för att det faktiskt gjorde det. Och vänskapen som det starkaste klistret, närheten och köksgolven, tältsängen i vardagsrummet. Jag är så glad att vi skrev ner allt, eller i alla fall en del, formulerat med den utomstående blicken på oss, att det ändå finns kvar. Faktiska fragment. Kanske är det därför jag aldrig slutar, återvänder gång på gång, för att det betyder så mycket att ha allting sparat och när tiden finns ska jag gå tillbaka men först måste jag gå hem. Under promenaden väljer jag listan med de mest spelade låtarna från perioden, jag vill se om de fortfarande känns och minnena knuffas, skapar en trängselvåg i bröstet och strupen. Över tio år i staden och jag har vandrat just här så många gånger, gatorna och broarna som alltid tycks återkomma och på Skeppsbron monterar de ner julgranen. Det är januari och saker tar slut, men jag hoppas att jag befinner mig i början av något, övar på att njuta av slumpens lycka, av en långsamt porlande tillvaro. Snö och sand blandas under mina fötter, bildar en tung massa som håller mig på marken och i ett obevakat ögonblick kör bussen ut från ingenstans, den tutar och jag säger till mig själv att jag måste vara försiktig, det gäller att hålla döden på armlängds avstånd. Jag tänker på de små liven i hennes mage och hur tiden betyder allt och ingenting, så mycket är detsamma och något är alldeles nytt och jag tänker på arkiven, på hur jag alltid älskat att läsa hennes texter och hur jag fortfarande vill vara kvar i orden hon bär, genom allt vill jag dela tankarna. Nog är det därför jag skriver, fastän det vid en första anblick inte finns något att säga, inget tydligt budskap att dela, utan bara för att jag och kanske hon och eventuellt någon mer ska kunna gå tillbaka och tänka att det var så det kändes, det var så här det blev.

Efter natten en blå gryning

decembermorgon


Och febern den sjönk för att till sist försvinna och när den hade varit borta i fyrtio timmar klädde jag på mig understället och ullkappan, virade halsduken runt halsen och tryckte ner mössan över öronen, tog rullväskan i handen och gav mig ut i den mjukt blå gryningen. Det var bara jag och hundägarna ute, vi nickade till varandra, en tyst önskan om glädje och frid, utanför grillkiosken vid Mariatorget satt koltrastarna på rad, deras silhuetter så tydliga mot den mjuka vita nyfallna snön. På spår tretton gled tåget in och alla människorna med väskor, kassar och paket klev på, de fyllde platserna och jag sjönk ner i mitt säte med lussekatt och pepparmintste, så rullade vi sakta söderut och utanför fönstret steg solen, granarna stod ståtliga som dekorerade med kristyr, allting var stilla och vackert, det var en julaftonsmorgon och jag var på väg hem. Hem till familjen och gemenskapen, till maten och värmen, till de långa dagarna av lek och vila och jag visste att om jag bara lyssnade riktigt noga så skulle jag hela tiden höra det, som en lågt surrande bordunton i botten av allting, ljudet av tacksamhet, av vissheten om att allting till sist skulle bli bra.

En riktigt god jul till er som firar och en förhoppning om fina dagar av ljus och värme! Tack för att ni är här och läser och så ofta tar er tiden att skriva till mig.

Fyra outfits till fyra imaginära tillfällen

Ett önskeinlägg kommer lastat, fast med en liten tvist då eftersom bloggarens konstnärliga frihet måste värdesättas högt. Flera skrev och ville ha modeinlägg och Sardellen föreslog att jag skulle skriva om fem outfits till fem påhittade dejter. Jag började där någonstans men sedan blev det visst fyra outfits istället och fyra tillfällen som kanske är dejter men nödvändigtvis inte måste vara det.

I Jazzkväll på KB strax före jul

Kan vi inte gå till KB och ta ett glas? skriver jag. Konstnärsbaren alltså, inte biblioteket, förtydligar jag sedan i ett sms direkt efter fastän det känns lite väl instruerande. Vi enas om att mötas på onsdagskvällen eftersom de brukar ha ett jazzband som spelar då. Jag kommer direkt från jobbet och är för ovanlighetens skull en kvart tidig så jag slår mig ner på en hög pall i baren och läser ett par sidor i boken jag envisas med att alltid bära runt på. Med jämna mellanrum kastar jag en blick mot dörren. Där utanför yr snön men jag känner mig varm i min mellanbruna, lätt oversizade ullkostym. Till den bär jag svarta cowboyaktiga boots, ett svart läderskärp och en tunn krämfärgad t-shirt. I halsen har jag knutit en liten svartvitmönstrad snusnäsduk. Vi dricker två glas vin var och bandet spelar välbekanta jullåtar och jazzstandards. I en av pauserna kommer mannen i baren förbi vårt bord och ställer ner en burk knallgröna oliver. Jag bjuder på de här, säger han innan han återvänder till sin plats bakom disken och vi tar varsin oliv i nyporna, tittar lite förvånat på varandra och ler.

II Långpromenad på Djurgården

Det sidledsregnar på ett göteborgskt vis fastän vi befinner oss i Stockholm. Jag funderar på om jag ska höra av mig och försöka ändra våra planer men beslutar mig för att hålla fast vid det som bestämts. Istället trycker jag den bruna skinnmössan med pälskant långt ner på huvudet och drar på mig min stora svarta ullkappa. Under den gömmer jag en tjock krämvit stickad tröja som min mamma köpt på Irland. Den är så tung att den nästan kan stå av sig själv. Till den bär jag ett par bruna 501:or, svarta chelseaboots med tjock sula och en klarröd mini-kånken med ljusrosa och olivgröna detaljer. Vi möts upp för att ta båten över till Djurgården och hinner knappt gå i land förrän en av oss kliver i en stor vattenpöl. Tregradigt smältvatten sipprar in och kyler tårna. Vi börjar promenera längs vattnet och en annan dag hade de gamla ekarna och de fallna löven nog sett fina ut, men nu liknar allt mest en gråbrun sörja. Jag försöker ivrigt att kommentera alla djur jag ser för att hålla modet uppe, tyvärr tar mina faktakunskaper om ekorrar slut ganska fort. När vi nått Biskopsudden stannar mitt sällskap plötsligt upp och vänder sig mot mig. Ska vi inte ge upp det här och gå och äta ramen istället? säger han. Jag trodde aldrig att du skulle fråga, svarar jag. Kom, jag vet ett bra ställe.

III Sorlig middag på Racamaca

Jag står emot frestelsen att dra fingret mot de immiga fönstren och skriva mitt namn så som jag alltid gjorde i baksätet som barn. Ur högtalarna strömmar Ventura Highway och Right Down the Line. Den lilla tapasbaren vid Mariatorget är som alltid fylld av människor, ändå behöver vi inte vänta mer än tjugo minuter innan vi lyckas få ett bord. Med en neonrosa färgpenna duttar vi för de rätter vi vill ha och jag som varit där flest gånger guidar oss genom menyn. Vinet i glasen är mineraligt, nästan salt, och vi dricker det i stora klunkar i väntan på att få in de olika tallrikarna. Jag bär ett par mörkbruna utställda byxor i silke och en svart body med v-ringning och tunna axelband. Över den har jag dragit på mig en olivgrön viskosskjorta som jag under kvällen låter falla ner en aning från axeln i ett försök att verka härligt avslappnad. Den önskade sensuella effekten avtar dock något när jag inser att jag tappat en stor bit kronärtskockshjärta med dijonnaise i knät.

IV Glöggmingel med vänner

Jag ska ha en liten glöggkväll hemma hos mig på fredag, du kan väl komma förbi om du vill? säger jag och låtsas som att den spontana frågan inte analyserats i detalj hela den föregående veckan. Ungefär lika noga har jag planerat menyn med fyra sorters glögg, äggtoddy och negronis, skurna pepparkakor med mandel, stora ostar att karva bitar av, färska fikon och rostade lussekatter med vispad färskost. Det enda jag inte hunnit ägna lika mycket tid åt är mina kläder, men i sista sekund drar jag på mig en svart sammetsklänning med trekvartsärm och hjärtformad urringning. Till den bär jag ett par djupröda strumpbyxor och svarta klackskor i Mary Jane-modell. Fem minuter innan jag egentligen är färdig ringer det på dörren. Jag ordinerar min tidiga vän att gå runt i lägenheten och tända alla ljus hon kan hitta medan jag drar på ett lager läppstift och trycker in en hög med kläder i garderoben. Ser det bra ut? frågar jag henne. Du strålar, svarar hon. Jag menar uppläggningen såklart, säger jag och pekar på de stora brickorna som jag förberett. Snart ringer det på dörren igen.

Bonjour regress

Jag äter middag framför K special om Françoise Sagan. Hon var arton år när hon författade Bonjour Tristesse. Det skedde under en augustimånad i brist på annat att göra och hon skrev den för hand i en anteckningsbok. Lätt, fritt och radikalt. Jag känner mig gammal och långsam i min beigeklädda soffa, så långt ifrån ordens flöde. Om det ska vara så svårt att skriva är det nog bäst att låta bli, om handen och tiden ändå inte vill.

Utanför fönstret ryms snöfall och novembermörker. Igår natt hängde fullmånen över oss och jag slogs hårt av tanken på att jag fyller år nästa år också. En självklarhet kan man tycka, motsatsen vore såklart värre, men jag kan inte förstå att det är nyårsafton snart igen och så ett nytt år, en siffra till att addera. Inte ens Jesus blev såhär gammal, den som ändå vore född 1996.

Tidens tickande och kroppens åldrande skrämmer mig. Inte så mycket för det yttre, ett vitgrått hårstrå eller ett streck i pannan som djupnat lite sedan gårdagen gör mig inget. Jag önskar att min åldersrädsla kretsade kring utsidan för det vore lättare att åtgärda, inte särskilt rimligt utifrån mitt perspektiv, men ändå enklare. Istället är det det statistiska åldrandet som väcker min fruktan och det är svårare att köpa sig ifrån, går inte riktigt att undvika med hjälp av en god självkänsla. Är siffror och odds och deadlines, ja bokstavligen en dödlinje för somliga av livets hållpunkter och det krävs djupblå nätter för att ens våga tänka på.

Ett svagt pling hörs från min inkorg. En okänd journalist skriver till mig och frågar om jag vill vara med i en artikel om ensamhet. Jag formulerar mitt svar noga, avböjer vänligt, tackar nej till att bli ansiktet utåt. Känner mig ju inte ensam, inte på det sättet, bara lite gammal och långsam. Fråga mig igen om ett år, men inte nu, inte riktigt än. Ge mig bara lite mer tid att försöka ordna allt, att hinna ikapp och vinna.

Tiden då det fanns en möjlighet att bli en artonårig talang är sedan länge över. Förmodligen var den aldrig ens nära, men det måste finnas någon annan jag kan bli istället, en lösning som passar mig. Jag ställer mig vid fönstret och söker med blicken, låter den svepa över parken och gatorna, ser in i de gula rutorna mittemot. Alla dessa liv och jag som tittar på, mina konturer i glaset och någonstans vet jag att svaret jag söker inte finns där ute. Allting bor inuti.

Vi är lågan jag lovar vi vågar

sthlm

Jaha det var såhär jag visste att det skulle bli jag vet ju nästan alltid det är bara det att jag så väldigt gärna vill men det är väl passande att det regnar ikväll och Stockholm är en så vacker stad att vara sorgsen i med alla Söders höjder att gå upp på och stå där och stirra ut över vattnet och se räk- och tacobåten ge sig iväg till havs med sina kulörta lyktor tänk att sitta där dum och glad bland alla rosa skal vilken ynnest ändå somliga har det bra och det var ju inte hundra såklart han visste inte vem Tranströmer var men jag var beredd att göra ett undantag som om det skulle behövas snälla påminn mig om att det är värt att börja om att jag orkar ett varv till för nu när jag ligger här på hallgolvet och tittar på min felmonterade skohylla som jag aldrig kommer ta mig tid att montera rätt så känns det långt bort och skorna står så prydligt i par par par helt självklart som de borde som jag borde med skosnörena som ormar och om någon frågar om jag läst på om anknytningsteori kommer jag slå knut på mig själv men en gång gick jag i scouterna tre gånger och vad lärde jag mig jo att alltid vara redo på det värsta och det bästa och på att det någon gång kanske kommer att bli bra förhoppningsvis gäller det inte bara mig utan också resten av världen hur avlägset det än kan kännas så ge mig bara fem minuter till på golvets rutor så ska jag resa mig och koka ett ägg och sen ska jag tända lägerelden inom mig och kupa mina händer kring den och försiktigt blåsa syre så att den får fart för nu brinner vi lite till vi är lågan jag lovar vi vågar.

Allt är ljust ljust grått som septemberdiset om morgnarna

septemberdis

Bråttom till Katarina, klockan snart elva, på Folkungagatan blåser kyliga vindar, jag känner stråk av ett skifte. Varje dag en avvägning, är det sommarens sista eller höstens första? Själen är en ryckig pappersdrake som irrar planlöst, måste ta ner den, ankra, grunda. Orgelns sköra toner, det lilla barnet som sitter på samma pall, alldeles intill. Korta ben klädda i mjuka röda byxor, de dinglar ivrigt utan att nudda pedalerna. En vecka sedan på filtar i gräset. Är det kanske sommarens sista? Det är i alla fall tjugotre grader och björnbären i mina föräldrars trädgård glänser solvarma och mogna. De små leker, deras ord ännu obegripliga, fortfarande en hemlighet jag längtar efter att ta del av. Pappa/farfar/morfar blåser såpbubblor, regnbågsfärgade klot svävar kring oss och jag ber tiden hejda sig ett slag, vill stanna där och vila i eftermiddagsljuset. Paus. Livets alla händelser, omöjliga att greppa, vissa saker så bisarra att jag tänker ”det här händer inte” men så händer det ju och då tänker jag ”en sådan här sak är jag bara med om en gång i livet”. Fast så blir det en kväll och hon frågar om hon får ringa och jag förstår att något har hänt men jag förstår inte vad för för det första så händer det ju inte och för det andra så är det en sådan sak som jag bara är med om en gång i livet, men nu tycks historien upprepa sig med lite ändrade rubriker och ändå kan mitt huvud bara viska ”det händer inte”. Allting är emot logiken, jag saknar ordning men längtar efter kaos. Tänker att något måste ändras, tar saken i egna händer, bestämmer och styr upp. Går två steg lugnare från Katarina, kliver in i färgaffären på vägen hem. Bläddrar bland nyanser, diskuterar skiftningar, inte ens det vita är vitt får jag höra, allt är ljust ljust grått som septemberdiset om morgnarna vid Skeppsbrokajen och jag fyller väskan med färgprover för i brist på någon som stryker mig över pannan har jag bestämt mig för att stryka ett nytt lager över allt i min närvaro.

Jag har tagit kurser i vetskapen om att inte det borde vara så här komplicerat

Stockholm är himmel och helvete. Är en perfekt lördag bortkastad med pickande ångest. En liten gråt som bosatt sig mellan halsen och bröstkorgen men som vägrar komma ut. Vad är det nu då? mumlar jag för mig själv. Försöker identifiera källan till det onda utan att lyckas. Försöker locka ut den genom att ta fram något sorgligt klipp jag sparat men hittar bara de roliga. En hund som ser ut exakt som Harry Styles. Någon som leker kiropraktor med en gammal fläkt. Gråten ligger kvar ogråten som en osynlig sten i skon, det funkar ju att gå ändå.

Lördagen blir tisdag, blir en kväll på Café Cuvée. Jag inser att jag har saknat mitt barhörn när jag kommer dit och sjunker ner vid marmordisken. Någon minut senare anländer Sardellen och Stockholm är himmel igen. Vi pratar om singelliv och rolighetsstrategier, om böcker, Berlin och Allegro Pastell, om skrivande i allmänhet och bloggande i synnerhet. Om att gång på gång publicera ett småpretentiöst välformulerat inlägg om hur ensamhet känns, stackars läsarna, att de inte tröttnar. (Är det här ytterligare ett i samlingen? Förmodligen.) Sedan bestämmer vi att kvällen inte får ta slut så vi går till Riche Fenix och dricker whiskey sours. Det är lite för ljust i baren, kanske är det för att man inte ska glömma att det är tisdag. Vid midnatt skiljs vi åt och har redan gjort en plan för nästa gång vi ses.

M och jag träffas efter sommaren och pratar om allt som har hänt de senaste veckorna. Jag matar henne med majs och kantareller, tomater och ost, potatis och hollandaise. I samtalen vrider och vänder vi på händelser och ord, gräver oss djupare i de hobbypsykologiska strategier vi upprättat. Vi sitter mitt emot varandra i soffan och diskuterar höstlöften och hur ofta man säger jag älskar dig till de man faktiskt älskar. Jag bestämmer mig för att bli bättre, testar direkt på min vän, men i samma sekund som jag säger orden drabbas jag av kramp i vaden. Det är som att hela kroppen reagerar med ovana, ett muskelärt vad är det som händer? Bäst att öva mer.

Stockholm är himmel och helvete. Är tomma konversationer med personer jag försöker greppa men borde släppa taget om. 

Den ene skriver gud va fin du är! 
Några timmar senare vi träffas ju på tok för sällan.
Jag svarar Verkligen! Det får bli ändring på det.
Det blir tyst. Jag funderar på om det är min användning av inledande versaler som gör det. Mitt korrekta språkbruk, om jag bara vore lite mera avslappnad.

Den andre skriver Hur har du det?
Jag berättar om min tillvaro i några genomtänkta meningar.
Sedan frågar jag tillbaka Hur är läget med dig? Vad händer i ditt liv?
Det blir tyst. Jag funderar på om jag berättade för mycket eller för lite. Om jag svarade för snabbt eller långsamt, kanske var det inte roligt nog.

I mina öron sjunger Nina Persson låten Communication.
And I hold a record for being patient with your kind of hesitation.

Jag råder mig själv att bara sluta. På mitt cv finns en kandidatexamen i kommunikation, jag har tagit kurser i vetskapen om att inte det borde vara så här komplicerat. Mina tankar vandrar till modellen vi lärde oss tidigt (var det John Fiske?), den som översatte allt till sändare, mottagare, kanal och brus. Det är en väldig massa brus här just nu.

En vecka har gått. Det är en ny perfekt lördag som inte får kastas bort. Jag har skrivit ett småpretentiöst inlägg om ensamhet, mina vader har slutat krampa och längtar efter att få springa längs Stockholms himmelsvägar och helvetesbackar. Min skärm lyser upp. Efter 42 timmar tystnad har den andre svarat.