Det var en tisdagskväll och vi stod i gatukorsningen utanför teatern, människor som sett samma konsert ringlade sakta ut, jag hälsade på två, sedan tre till och så ett par andra, det var känslan av att alla var där, alla hade sett samma sak och nu hade vi brutit upp och gjort oss redo att säga hejdå, försökt flera gånger men det tycktes som om munnarna bara gick, det fanns hela tiden mer att säga och musiken och textraderna vi nyss upplevt hade bosatt sig i bröstkorgen, det var något de ville tala om, en känsla att bevara och hålla fast i, kulturen som en motreaktion och en stöttepelare, ett tvärtom i ett frivilligt blundande love is blind-samhälle, i en tid där så mycket är så dumt, hej smalnorm våldsbrott köpkraft gala jag blir galen och under den djupblå himlen gjorde vi ett nytt försök att ta farväl, skiljas åt varsina håll, den sträckta skrapan framför mig och jag tänkte att höga byggnader och stora städer ovanifrån säger mig så lite, inget med en skybar berör mig, håll mig på marken och låt mig sväva i tanken och väl hemma så drabbades jag av nattens förbannelse, den som säger att sömnen är en tråkig parentes man kan strunta i så jag lät bli, stannade uppe och gled omkring i trivseln som uppstår i sovande kvarter, att vara den enda gula kvadraten i ett hus av släckta rutor, smyga fram på parketten och vattna blommorna läsa tidningarna skrubba fogarna vika tröjorna bada fötterna på en tid att ångra dagen därpå, men det var då och nu är nu och jag har alltid varit en nattuggla säger jag och du tittar på mig och säger att du förstår precis, att nätterna drabbar dig också och jag ber om ursäkt på förhand för mitt dåliga inflytande, en annan gång ska jag bli en morgonmänniska och tv-tittare, en sådan som sätter punkt både i texter och för dagen och jag tänker på hon som blev tipsad om min blogg och skrev att hon läst men inte fattade grejen alls tyvärr och är inte det en komplimang va att i dagens välpaketerade tidsanda vara helt obegriplig, jo jag blev glad måste jag erkänna och visst förstår jag att det gör mig pretentiös och förmer men stäm mig då, gärna i g-moll (förlåt) jag vill bara att det ska vara något mer något annat något som sticker ut och känns, kanske inte tusen nålar men i alla fall fem, okej jag kan sluta när jag vill men ett litet tag blir jag kvar, måste lyckas greppa aprilkylan förstå varför våren dröjer, kanske behöver jag hänge mig fullt och totalt låta den svala lyften fylla lungorna till ljudet av helikoptern ovanför, surr surr surr som sorlet utanför salongen den där tisdagskvällen ni vet.
Kategoriarkiv: Skrivet
Ett år en evighet en skärva av tid
Månen är en tunn skärva som hänger över höghusen och jag har fyllt armarna av liv lagt det tätt intill och sjungit mina mildaste sånger för att skapa ro utan åror utan att fälla tårar och hemma på dörrmattan har traven med dagstidningar växt sig oändlig är tiden som går sida för sida tätt intill nästintill vill ha dig nära bilda hög bygga torn och midnattsmörkret fyller lägenheten när jag vandrar genom dess rum flyttar saker ställer i ordning viker undan och dukar mitt eget frukostbord lägger juicen på kylning gör det extra fint för mig för att jag kan för att jag vill och kanske har jag lärt mig att om inte jag så vem jag får och jag ska det var jag som åkte till Rom som tog stegen och sprang som målade taken och öppnade fönstren som övervann bergen och åkte till havet som köpte biljetten och skrev smsen som kände allting som ryms i ett år en evighet en skärva av tid min att forma min att fylla med liv ja må jag leva idag och många andra dagar.
Myten om den kravlösa påsken
Folk tycks vara besatta av att berätta om hur mycket de älskar påsken för att ”den är så kravlös, allt är så härligt!” Och med största sannolikhet har även jag gjort mig skyldig till klyschan men i år kom jag tillbaka hem med en lätt känsla av besvikelse. Visst, jag har haft en trevlig påsk där jag fått umgås med min familj och äta sill, men fyra dagar av ledighet försvann i ett nafs och lämnade ett stråk av jaha, det var det.
Kanske lurades jag av klyschan och ställde för lite krav på påsken i år? Vädret bjöd inte på några ljuvliga sitta ute i solen-stunder, det blev inga långpromenader bland vitsippebackar eller genom fårhagar. Jag hann inte till kyrkan och lyckades inte se 70-talsmusikalen Jesus Christ Superstar. Det byggdes inga pussel (om man inte räknar tvåbitarspusslen som jag lade med min systerdotter) eller spelades några brädspel. Jag bytte knappt om till finklänningen jag tagit med, tog nästan inte en enda bild och gömde inga ägg. Istället scrollade jag mitt Instagramflöde, spelade det dumma mobilspelet 2048, tittade på Miraklet i Gullspång och läste. Om nätterna drömde jag stressade drömmar om jobbet. Där gick allt åt skogen men större delen av dagarna tillbringade jag inomhus. Jag var en ytterst medioker påskfirare i år och nu ångrar jag mig.
Uppenbarligen är det inte en kravlös påsk jag ska ha. När den består av fyra korta dagar kan den inte vara till för att försummas. Hade jag fått göra om allt hade jag fortfarande åkt och hälsat på min familj såklart, men innan dess hade jag börjat med en liten påskdrink tillsammans med vänner på skärtorsdagskvällen. Jag hade tagit fram 1000-bitarspusslet på långfredagen och lagt telefonen att vila i väskan så gott som hela helgen. Burit en påskgul skjorta med kjol och nästa dag en nystruken klänning tillsammans med de bruna inneskorna i sammet. Jag hade släpat mig iväg på midnattsmässan eller påskdagsgudstjänsten och föreslagit en långpromenad i ett naturreservat (och självklart hade vädret i min reviderade påsk varit mycket bättre än i verkligheten). Jag hade inte ägnat en tanke åt jobbet och jag hade ätit exakt lika mycket sill och kramat om mina syskonbarn lika ofta som jag faktiskt gjorde.
Nu är påsken över och förbi och utanför mitt fönster samlas drivor av snö. Vinden tjuter i ventilationen och det känns mer som januari än april. Kanske är det ett tecken på att jag snart får en ny chans att göra lite mer av allt det där härliga? Styra upp några kravfyllda, underbara dagar där saker händer och blir som jag tänkt mig. Jag ska bara låta stormen bedarra först.
Hur var er påsk? Hoppas att den var fin och alldeles lagom kravlös.
Helgen som gick vecka 9
Det är fredagseftermiddag och veckans sista möte har precis rundats av. Datorernas lock stängs igen, kaffekopparna staplas till travar. ”Är det någon som vill gå och ta ett glas?”. Jakande svar runt skrivborden och vi klär på oss jackorna och beger oss till vår närmsta bar. Tyvärr ligger den i Mall of Scandinavia, en plats med väldigt lite själ och väldigt många flimrande videoskärmar, färgglada lampor och fredagströtta barnfamiljer, men vem bryr sig om trivsamma miljöer nu. Vi går in på en av restaurangerna och slår till på aw-erbjudandet: en flaska cava för 220 kr. Den placeras mitt på bordet och min spanska kollega lyfter flaskan ur hinken, granskar etiketten som säger Campo Viejo och konstaterar krasst ”In Spain this cost like 2 euros…” Sedan förfäras hon över att vi glömmer att nudda glasen i bordet innan vi dricker när vi skålar. ”Now you will get bad luck!”. När cavan är slut åker jag hemåt. Föga förvånande är det ingen annan i huset som bokat tvättiden 19-22 en fredagskväll så jag snor åt mig den och bär mina Ikea-kassar med lakan och handdukar ner i tvättstugan. Egentligen är jag sugen på pizza men i kylen står en portion hemrullade vegofärsbullar i tomatsås, så jag kokar pasta och äter dem framför datorn. Resten av kvällen varvar jag med att rensa garderoben, springa till tvättstugan och lyssna på podcasts.
På lördagsmorgonen vaknar jag hyfsat tidigt men ligger kvar och läser innan jag scrollar tre dagar av inlägg på Instagram i kronologisk ordning och funderar på hur inspirerande det faktiskt är. Efter det bestämmer jag mig för att gå upp och äta frukost. Jag brygger en dubbel espresso i min lilla mockabryggare, kokar ett ägg i sex minuter och trettio sekunder, skär två blodapelsiner i klyftor samt lagar havregrynsgröt med jordnötssmör och jordgubbssylt på toppen. Sedan får jag för mig att jag ska måla om mitt fönster så jag ägnar en god stund åt att maskeringstejpa alla lister och rutor innan jag till sist börjar stryka på grundfärgen. Tyvärr har jag förträngt att tre plusgrader är ett rätt dåligt väder att måla fönster i då kylan gör att rutorna immar igen och färgen torkar långsamt, men det är bara att slutföra processen och det illa kvickt för nu är klockan plötsligt efter två. En snabb dusch senare står jag och stress-steamar min beiga overall som jag tänkt ha på mig och strax därefter är jag utanför dörren och på väg nedför Götgatan. Vid Slussen inhalerar jag en kexchoklad i fem tuggor innan jag möter upp N och vi beger oss till Fotografiska. Där ser vi fem olika utställningar och jag inser att jag tycker att selfies som uttrycksform är tråkigt och att fotokonst lätt kan bli lite statiskt, men att en bra hängning kan lyfta fram verk på ett fängslande sätt och att Kary H. Lasch verkar ha varit en intressant prick. Vi äter middag i restaurangen med utsikt över Skeppsholmen och vår servitör har en komisk finess men det är oklart om hon vet om det själv. När mörkret har sänkt sig går vi hem till min vän Sadia och firar att hon klarat sin specialist inom neurokirurgi. Hon bjuder på fyra sorters tårta och oändliga glas bubbel och vi blir sittandes i hennes vardagsrum en bit in på småtimmarna och pratar om klassisk musik, synen på Sverige och konsten att jobba lagom hårt och dedikerat.
Söndagen anländer med en ljusgrå himmel utanför det grundmålade fönstret som äntligen har slutat att imma igen. Vi lyssnar på Godmorgon världen och jag konstaterar att jag har nästan lika svårt för politisk satir som för selfie-konst. Precis som förra veckan lyckas vi dra igång brandlarmet genom att rosta levainbröd för hårt och jag funderar på om det är rosten, brödet eller mitt ofokus som är det faktiska problemet. Halva köksbordet fylls av Svenska Dagbladets sidor och vi gör ett quiz där man ska lista ut ifall textraderna är skrivna av William Shakespeare eller Taylor Swift. I Perfect Guide-bilagan läser vi om Agri Ismails helg och jag får för mig att jag ska skriva en liknande text om min, vilket jag faktiskt gör sedan. Min löpträningsapp berättar för mig att jag ska springa 13,1 kilometer idag och jag har ingen ursäkt till att inte göra det så jag snörar på mig skorna och ger mig ut. Till sällskap har jag en BBC-podcast om svampar och jag försöker greppa hur nätverken av mycel fungerar samtidigt som jag springer över Västerbron. Framåt kvällen bestämmer jag mig för att gå på mässan i kyrkan som ligger ett stenkast bort och några minuter innan kyrkklockorna ringer in slår jag mig ner i kyrkbänken och drabbas av en ödmjukhet inför alla andra som också är där. Väl hemma igen lagar jag en stor skål nudlar med svartkål, ägg och majs innan jag sätter mig och går igenom alla de tips på vandringsleder som jag fått efter att ha ställt frågan på Instagram. Jag beslutar mig för två favoriter som jag läser in mig på lite mer för att kunna presentera dem för mina vänner på morgondagens middag. Sedan gör jag en stor kanna pepparmintte, tar fram ett nytt dokument i anteckningar för att börja återberätta min helg och här är vi nu.
Inget lov, bara sport
Jag sa till N i söndags morse där vi satt med våra stekta ägg och rostade mackor, levainskivan som fastnat i brödrosten och fick brandvarnaren att tjuta, jag desperat hoppandes i försök att få ned den så fort som möjligt, tänk om det vore söndag i Rom istället. Då skulle springturen gå längs Tibern som rinner genom staden, vi skulle räkna broarna som korsar floden, stanna till för att släcka törsten vid någon av dryckesfontänerna som gjutits in i väggen och sakta in i höjd med Trastevere. Där skulle vi äta lunch på en av de små tavernorna med färgglada pappersdukar över borden och enkla dricksglas till vinet. Jag skulle beställa maten till oss på usel italienska men ändå försöka, zucchiniblomma med mozzarella och friterad kronärtskocka till förrätt, följt av varsin pasta kanske en cacio e pepe och en spaghetti alla gricia, un quattro vino rosso att dricka, tiramisu till efterrätt, espresso och amaro för att smälta allting och så vidare i staden, stanna till vid second hand-affärerna och bläddra bland plaggen, gå förbi vinbaren vid Circo Massimo, den som har dagsfest på söndagarna, ta ett bord ute i solen, läsa bok och bära solglasögon. Tänk om, tänk Rom.
Det är tisdag och irritationen stiger över att ingenting fungerar, felmeddelanden på felmeddelanden och allting tar så lång tid, mitt tålamod tar slut för fort och alla dessa frågor, inte vet väl jag, har du testat att läsa instruktionerna. Det är sportlov och andra är lediga men jag har inget lov, bara sport, det är ett lopp att göra allt som måste göras. Tankarna blir vassa nålstick och till sist reser jag mig och lämnar skrivbordet, går ut från kontorslandskapet, följer korridoren nedåt, går en nej går två trappor upp, hamnar någon annanstans, förirrar mig med flit, blir ståendes i tre minuter framför en stor tavla jag aldrig sett förut, känner in den med axlarna, med knäna, med ögonlocken, är en främmande person som står och blundar framför ett grönt abstrakt landskap och jag vet att jag borde återvända, ikläda mig ett leende och ett tålamod, men en del av mig står kvar framför tavlan och en annan del överväger att ta vägen någon annanstans, var det inte Lotta Lundgren som gjorde så, bara en dag inte kom in till jobbet, men jag går tillbaka, såklart går jag tillbaka och sätter mig ner och gör det som ska göras, ögonlocken öppna.
Jag har fått en ny dator och håller på att föra över mina gamla filer, flyttar mappar mellan hårddiskar, dokument laddas över i en stadig ström. Ögat fastnar på titeln Skrivprojekt_JuliaEriksson, senaste ändringsdatum 11 januari 2024 00:02, jag bläddrar i kalendern, det är en natt mellan onsdag och torsdag, det var senaste gången jag satt med texten uppe, sedan insåg jag nog att ingen av de tre kurserna vars reservlistor jag hamnat på skulle ha en plats för mig, något falnade, hoppet försvann, både texten och jag tappade vår relevans och jag kommer på mig själv med att knappt ha reflekterat över beskeden, bara öppnat breven ett efter ett och tagit emot informationen, besvikelsen bortryckt långt från andras åsyn, som om misslyckandet blir mindre för att jag inte nämner det högt, om jag inte öppnar dokumentet behöver jag inte tänka på det som inte blev och det är en perfekt strategi som jag tillämpar på lite allt möjligt, den fungerar nästan alltid och den här gången håller den ända tills det är dags att flytta allt från en plats till en annan.
Men så här kan vi inte ha det väser hjärnan, mitt gnäll som tråkar ut både mig själv och andra, lämnar envisa fläckar på kläderna, hallå kom igen, vad vill du då, gör något kul, vrid om världen, åh inte vet jag, ha fest eller något, hitta på en ny idé, ställ till en scen, skapa vad som helst, använd händerna och sluta tänka så mycket, tänj gränserna, flexa musklerna, kommer du ihåg hon som gick och köpte en tårta och åt i sängen, hon som brukade lämna hemmet i hatt, hon som tog tåget hela vägen till Italien, som satt uppe halva nätterna och fyllde golvet med pappersklipp, fotograferade sig själv upp- och nedvänd och sydde tre klänningar inom loppet av en vecka? Det var du, är du, är fortfarande hon. Kanske har du inte lov men du får.
Februari är famnar
Dagarna blir fem minuter längre men orden blir färre, de rinner iväg likt smältvatten utan att ta fäste, ju längre jag väntar desto enklare blir det att låta bli, markörens uppfordrande blinkande i dokumentet, pulsslag på skärmen, ett taktfast räknande i väntan på något, en fullständig mening, alltings innebörd.
Handlederna som svajar under skivstångens tyngd och jag tänker på armars placering, på famnars bäring, hur jag hållit tvåveckorskroppar som små paket, låtit dem värmas mot min bröstkorg och det är så märkligt för vi var ju själva barn när vi lärde känna varandra och det var alldeles nyss och nu ligger de där så självklart och är ett helt universum knappt större än min hand.
Och det enda man vill med februari är väl att den ska gå över men ändå finns det någonting i mig som vädjar efter att få vara kvar, att söka med örat efter hjärtslagen bredvid, lägga mig tätt intill i värmen, dra ett djupt andetag i ett försök att stanna tiden på tjugo över sju en grådisig morgon, för visst ska vi uppåt och vidare, men det är något vackert med grumlighetens gryningar och du, allting så skört och så nära.
Nyligen berättade någon om tricket i att hålla i en kram ända tills den andra lossar taget, att vara den som släpper sist och det är så fint att stanna upp där, att finnas kvar så länge som det behövs och nästan alltid blir det längre än det annars brukar, kanske har jag så många gånger varit för tidig med att gå, alltid på väg, ständigt i rörelse utan att tillåta mig att känna armarnas fulla kraft.
Och i betraktelsen av tiden går det upp för mig att februari är famnar, varsamma armar att balansera universums storhet på, bultande bröstkorgar med ivriga hjärtslag och flyktiga omfamningar som äntligen landat. Här finns plats att vila, styrka att bära, ett taktfast pulserande på skärmen och ord som sakta letar sig ut.
Nu överdriver du, svarar de. Ja det gör jag. Men ändå!
Gatorna fylls av slask, brungrått vatten stänker upp på benen när jag går, hälarna sjunker ner i issörjan. Det är så fult ute nu och det är ingen överdrift. Det är verkligen jättejättefult. Fötterna längtar efter barmark, efter ren asfalt under sulorna, jag vill ha loafers och sneakers, kom igen då snälla. Av rädsla för att halka springer jag långpassen och intervallsessionerna inomhus, en mil på löpband är lika mycket träning för psyket, att stirra på det rödblossande ansiktet i spegeln, se hennes armar pendla, tänka ”hakan upp, bröstet fram, händerna längs sidan, inte korsa kroppen”. Fyrtiotvå minuter kvar.
I en podd säger de att det poetiska bloggandet är utdött och omöjligt nu för tiden. Tråkigt för mig som fortsätter att skriva mellan raderna, som har svårt att redovisa upp och ner, nästan aldrig lyckas vara rakt på sak. Jag fattar att det inte alltid är så enkelt att förstå här inne, ibland gör jag det inte ens själv och just därför tror jag det är viktigt. Allt innehåll behöver inte vara lättuggat och färdigpaketerat och kanske är det därför jag köper biljetter till dansen som utspelar sig runt en samling badkar. För att jag knappt förstår någonting och det är så underbart att vara ovetandes. Så länge man inte vet kan man inte gå sönder, tänker jag och blundar.
Vi sitter uppkrupna i fönstret som så många gånger förr under det här korta året som ändå tycks ha varat i en evighet. Jag berättar om hur jag stått i baren och fått Gilgamesheposet berättat för mig, att jag längtat efter den typen av samtal, hur de kan kittla mig och så rädslan för dumheten. Vad kan jag ens av allt man ska kunna? Vad har jag faktiskt lärt mig sedan jag slutade på universitetet? Det känns som jag lagt det senaste decenniet på att diskutera relationer istället för att prata om allmänbildande saker och nu sitter jag framför På spåret och kan bara ordvitsarna och kulturfrågorna. Kan du förklara några av Jungs teorier i korta drag? ber jag henne med mild panik i rösten, som i ett krampaktigt famlande efter intellekt. På vägen hem lyssnar jag på en podcast om Homeros.
Jag tänker på barn och på vuxna, på åldrar och på tid. Spolar den fram och tillbaka för att försöka ta ett grepp om den. Konstaterar krasst att jag lagt elva år i den här staden på att dricka öl och prata om killar. Äta sushi och besöka & Other Stories. Jobba sena kvällar på reklambyrå och åka taxi till Trädgården. Herregud, har jag ens levt. Akut svindel, måste göra karriär inom något och jag som verkligen inte vill bli chef. Ovanpå det prat om bindningstider, räknekalkyler fram till 2027, horisonter skrämmer mig. Om tre år är jag typ fyrtio, ropar jag lite för högt mellan våning tre och fyra på kontoret. Nu överdriver du, svarar de. Ja det gör jag. Men ändå!
Sentimental attack
Det är januari och tiden står stilla, graderna kryper nedåt. Tillvaron fryser men i hjärnan är det slask, alla idéer skvalpar, rinner över, kladdar ner. Den som ändå hade konturer, någonting att hålla sig i. Via några lyckosamma klick lyckas jag hitta hennes gamla blogg, kan inte längre se bilderna men orden finns kvar. En sentimental attack, en tillbakaslungning till tjugohundra någonting, sexton, sjutton. Unga och rastlösa, vilsna och ambitiösa, som om allt stod på spel, kanske för att det faktiskt gjorde det. Och vänskapen som det starkaste klistret, närheten och köksgolven, tältsängen i vardagsrummet. Jag är så glad att vi skrev ner allt, eller i alla fall en del, formulerat med den utomstående blicken på oss, att det ändå finns kvar. Faktiska fragment. Kanske är det därför jag aldrig slutar, återvänder gång på gång, för att det betyder så mycket att ha allting sparat och när tiden finns ska jag gå tillbaka men först måste jag gå hem. Under promenaden väljer jag listan med de mest spelade låtarna från perioden, jag vill se om de fortfarande känns och minnena knuffas, skapar en trängselvåg i bröstet och strupen. Över tio år i staden och jag har vandrat just här så många gånger, gatorna och broarna som alltid tycks återkomma och på Skeppsbron monterar de ner julgranen. Det är januari och saker tar slut, men jag hoppas att jag befinner mig i början av något, övar på att njuta av slumpens lycka, av en långsamt porlande tillvaro. Snö och sand blandas under mina fötter, bildar en tung massa som håller mig på marken och i ett obevakat ögonblick kör bussen ut från ingenstans, den tutar och jag säger till mig själv att jag måste vara försiktig, det gäller att hålla döden på armlängds avstånd. Jag tänker på de små liven i hennes mage och hur tiden betyder allt och ingenting, så mycket är detsamma och något är alldeles nytt och jag tänker på arkiven, på hur jag alltid älskat att läsa hennes texter och hur jag fortfarande vill vara kvar i orden hon bär, genom allt vill jag dela tankarna. Nog är det därför jag skriver, fastän det vid en första anblick inte finns något att säga, inget tydligt budskap att dela, utan bara för att jag och kanske hon och eventuellt någon mer ska kunna gå tillbaka och tänka att det var så det kändes, det var så här det blev.
Efter natten en blå gryning
Och febern den sjönk för att till sist försvinna och när den hade varit borta i fyrtio timmar klädde jag på mig understället och ullkappan, virade halsduken runt halsen och tryckte ner mössan över öronen, tog rullväskan i handen och gav mig ut i den mjukt blå gryningen. Det var bara jag och hundägarna ute, vi nickade till varandra, en tyst önskan om glädje och frid, utanför grillkiosken vid Mariatorget satt koltrastarna på rad, deras silhuetter så tydliga mot den mjuka vita nyfallna snön. På spår tretton gled tåget in och alla människorna med väskor, kassar och paket klev på, de fyllde platserna och jag sjönk ner i mitt säte med lussekatt och pepparmintste, så rullade vi sakta söderut och utanför fönstret steg solen, granarna stod ståtliga som dekorerade med kristyr, allting var stilla och vackert, det var en julaftonsmorgon och jag var på väg hem. Hem till familjen och gemenskapen, till maten och värmen, till de långa dagarna av lek och vila och jag visste att om jag bara lyssnade riktigt noga så skulle jag hela tiden höra det, som en lågt surrande bordunton i botten av allting, ljudet av tacksamhet, av vissheten om att allting till sist skulle bli bra.
En riktigt god jul till er som firar och en förhoppning om fina dagar av ljus och värme! Tack för att ni är här och läser och så ofta tar er tiden att skriva till mig.
Fyra outfits till fyra imaginära tillfällen
Ett önskeinlägg kommer lastat, fast med en liten tvist då eftersom bloggarens konstnärliga frihet måste värdesättas högt. Flera skrev och ville ha modeinlägg och Sardellen föreslog att jag skulle skriva om fem outfits till fem påhittade dejter. Jag började där någonstans men sedan blev det visst fyra outfits istället och fyra tillfällen som kanske är dejter men nödvändigtvis inte måste vara det.
I Jazzkväll på KB strax före jul
Kan vi inte gå till KB och ta ett glas? skriver jag. Konstnärsbaren alltså, inte biblioteket, förtydligar jag sedan i ett sms direkt efter fastän det känns lite väl instruerande. Vi enas om att mötas på onsdagskvällen eftersom de brukar ha ett jazzband som spelar då. Jag kommer direkt från jobbet och är för ovanlighetens skull en kvart tidig så jag slår mig ner på en hög pall i baren och läser ett par sidor i boken jag envisas med att alltid bära runt på. Med jämna mellanrum kastar jag en blick mot dörren. Där utanför yr snön men jag känner mig varm i min mellanbruna, lätt oversizade ullkostym. Till den bär jag svarta cowboyaktiga boots, ett svart läderskärp och en tunn krämfärgad t-shirt. I halsen har jag knutit en liten svartvitmönstrad snusnäsduk. Vi dricker två glas vin var och bandet spelar välbekanta jullåtar och jazzstandards. I en av pauserna kommer mannen i baren förbi vårt bord och ställer ner en burk knallgröna oliver. Jag bjuder på de här, säger han innan han återvänder till sin plats bakom disken och vi tar varsin oliv i nyporna, tittar lite förvånat på varandra och ler.
II Långpromenad på Djurgården
Det sidledsregnar på ett göteborgskt vis fastän vi befinner oss i Stockholm. Jag funderar på om jag ska höra av mig och försöka ändra våra planer men beslutar mig för att hålla fast vid det som bestämts. Istället trycker jag den bruna skinnmössan med pälskant långt ner på huvudet och drar på mig min stora svarta ullkappa. Under den gömmer jag en tjock krämvit stickad tröja som min mamma köpt på Irland. Den är så tung att den nästan kan stå av sig själv. Till den bär jag ett par bruna 501:or, svarta chelseaboots med tjock sula och en klarröd mini-kånken med ljusrosa och olivgröna detaljer. Vi möts upp för att ta båten över till Djurgården och hinner knappt gå i land förrän en av oss kliver i en stor vattenpöl. Tregradigt smältvatten sipprar in och kyler tårna. Vi börjar promenera längs vattnet och en annan dag hade de gamla ekarna och de fallna löven nog sett fina ut, men nu liknar allt mest en gråbrun sörja. Jag försöker ivrigt att kommentera alla djur jag ser för att hålla modet uppe, tyvärr tar mina faktakunskaper om ekorrar slut ganska fort. När vi nått Biskopsudden stannar mitt sällskap plötsligt upp och vänder sig mot mig. Ska vi inte ge upp det här och gå och äta ramen istället? säger han. Jag trodde aldrig att du skulle fråga, svarar jag. Kom, jag vet ett bra ställe.
III Sorlig middag på Racamaca
Jag står emot frestelsen att dra fingret mot de immiga fönstren och skriva mitt namn så som jag alltid gjorde i baksätet som barn. Ur högtalarna strömmar Ventura Highway och Right Down the Line. Den lilla tapasbaren vid Mariatorget är som alltid fylld av människor, ändå behöver vi inte vänta mer än tjugo minuter innan vi lyckas få ett bord. Med en neonrosa färgpenna duttar vi för de rätter vi vill ha och jag som varit där flest gånger guidar oss genom menyn. Vinet i glasen är mineraligt, nästan salt, och vi dricker det i stora klunkar i väntan på att få in de olika tallrikarna. Jag bär ett par mörkbruna utställda byxor i silke och en svart body med v-ringning och tunna axelband. Över den har jag dragit på mig en olivgrön viskosskjorta som jag under kvällen låter falla ner en aning från axeln i ett försök att verka härligt avslappnad. Den önskade sensuella effekten avtar dock något när jag inser att jag tappat en stor bit kronärtskockshjärta med dijonnaise i knät.
IV Glöggmingel med vänner
Jag ska ha en liten glöggkväll hemma hos mig på fredag, du kan väl komma förbi om du vill? säger jag och låtsas som att den spontana frågan inte analyserats i detalj hela den föregående veckan. Ungefär lika noga har jag planerat menyn med fyra sorters glögg, äggtoddy och negronis, skurna pepparkakor med mandel, stora ostar att karva bitar av, färska fikon och rostade lussekatter med vispad färskost. Det enda jag inte hunnit ägna lika mycket tid åt är mina kläder, men i sista sekund drar jag på mig en svart sammetsklänning med trekvartsärm och hjärtformad urringning. Till den bär jag ett par djupröda strumpbyxor och svarta klackskor i Mary Jane-modell. Fem minuter innan jag egentligen är färdig ringer det på dörren. Jag ordinerar min tidiga vän att gå runt i lägenheten och tända alla ljus hon kan hitta medan jag drar på ett lager läppstift och trycker in en hög med kläder i garderoben. Ser det bra ut? frågar jag henne. Du strålar, svarar hon. Jag menar uppläggningen såklart, säger jag och pekar på de stora brickorna som jag förberett. Snart ringer det på dörren igen.