Fem minuter innan jag ska åka in till akutmottagningen packar jag min ryggsäck. Jag tänker att det kan bli en lång dag i sjukhusets salar så jag lägger ner mobilladdare och vattenflaska, en chokladbar och ett grönt äpple. Att jag varken ska få äta eller dricka något under dagens gång vet jag inte då. Precis innan jag är på väg ner till taxin som står och väntar sträcker jag mig instinktivt efter Anne Carsons Röd självbiografi i bokhyllan. Det är en av mina absoluta favoritböcker, en rå och sorgsen historia om kärlek, en poetisk skildring av ett rött bevingat monster på väg mot sin undergång.
Inne i väntrummet är belysningen dämpad, stolarna strama, i hörnet en neutral akvarellmålning. Vi som sitter där bär våra plågor i tystnad, undviker att möta varandras blickar. Jag kommer att tänka på en skulptur i Carl Eldhs ateljémuseum. En kvinna i fosterställning som tycks ha kollapsat av sorg. Douleure d’une mère, en mors smärta. Jag letar fram en bild på den i min telefons bildgalleri. Lutar mig mot den och övar på att andas i fyrkant.
Väl liggandes på britsen i korridoren klarar jag bara av att läsa två sidor ur Carsons versroman, sedan tar smärtorna över mitt fokus och allt jag kan fästa blicken på är sprinklern i taket och tvättnedkastet snett emot. Hemma igen fortsätter jag läsningen inbäddad under mjuka filtar. Jag klamrar mig fast vid bokens pärmar och låter den utgöra tröstelitteratur.
På samma vis söker jag mig instinktivt till andra delar av kulturen när det gör som ondast. Jag låter Joni Mitchell sjunga för mig med sin förstående stämma, lyssnar på versionerna med orkesterarrangemangen för att det är de som klättrar allra längst in. Jag läser Werner Aspenström som skriver om gråtpelare och regn, Bruno K. Öijer som gestaltar tomhet och brännmärken. Lyssnar på Annika Norlin, Eldkvarn, Sara Parkman och Markus Krunegård, tar dem på orden och vaggas in bland textraderna. När den akuta sorgen har lagt sig vänder jag mig till Rilke, som så många gånger förr. Alla mina husgudar, vad vore jag utan dem nu.
Att gå vidare är att försöka förstå. Jag ställer frågor till läkarna, memorerar det korta stycke som finns på 1177 om mitt tillstånd, läser allt jag kan komma över på internets mörka hål till forum, men sedan tar kunskapen slut. Mer kontroll än så går inte att få och då återstår konsten för att på något sätt kunna begripa.
Det är början av september och tidig höst. Runt omkring mig skriver alla tjejer på sina mål, sätter visioner för terminen och drömmer högt. Själv vill jag ingenting just nu. Det är svårt att tänka framåt, men med pincettgrepp försöker jag att fånga något som är vackert. Jag funderar på om det är banalt att fästa blicken på en bukett blommor eller en mörkblå ullkjol för att må lite bättre, snubblar över Isabella Nilssons ord som sätter fingret på min tillvaro.
Godhet och skönhet är inte samma sak, och det tycker jag är jättebra. Hurså? Jo, för genom att inta estetens blick på världen tillåts jag byta ut frågan ”Lever jag ett gott liv?” till ”Lever jag livet vackert?”. Detta skifte av problemformulering har åtskilliga gånger hjälpt mig genom dagen. Tillvaron må göra hur ont som helst, men på samma sätt som det alltid går att klämma en liten klick tandkräm till ur tuben, går det alltid att klämma ut ännu en liten skönhetsupplevelse ur existensen.
Hösten blev ingenting av vad jag tänkt, men nog ska jag ta mig igenom den ändå. Med estetens blick på världen och konstnärerna vid min sida, med kulturen som ständigt botemedel. Det blir bra. Allt kommer att bli bra.
–––––––––
PS. Läste nu, tjugo minuter efter att detta blogginlägg publicerats, att Anne Carson tilldelats Nobelpriset i litteratur. Välförtjänt om något! Nu hoppas jag att hennes författarskap får möjlighet att bära fler.
Kategoriarkiv: Skrivet
Till sist: ord
Allt jag skrev
blev för sorgligt
Därför öppnade jag ett nytt dokument
döpte det till Svart dagbok
Fyllde arken slumpvis
varje dag i tjugoåtta dagar
Fram vällde texten
strömmar av blod och smärta
tusen tårar
känslorna jag skyr mest
a. skam b. kontrollförlust
Jag skrev om att sjunka
fastän sjukhuset låg på höjden
att hastigt dala
svalna från insidan
ramla, skrapa, tappa
lasten ≤ hoppet
Ibland ett öga ställt på glänt
försök att laga mig
glädjeämnen, distraktioner
pålagt skratt
att finna tröst i en röd
halsduk // självbiografi
Jag lutade mig mot
vännerna, poeterna
stråkarna, skulpturerna
vilade pannan på en ordbild
fyllde öronen med saltvatten
en brygga, en pöl
En dag kommer jag kanske berätta
varför nyponbuskar bär på taggar
hur september är förruttnelsens tid
att kött blev hö
(behövde dö)
och tidens gång fördriver
något försvann
något förbliver
i begynnelsen och slutet
finns ändå bara
ord
Tjejer från internet
I helgen har jag varit på inte mindre än två bokreleasefester. I fredags var jag med och firade Ulrikas släpp av romanen Sjukdomen och idag fick jag se det varma mottagandet av Floras bok Stortaxi. Två böcker skrivna av två bloggare och två tillställningar där jag fick träffa Tjejer från internet™ . Eller det är så jag svarar i alla fall när jag får frågan ”hur känner ni varandra?” och svaret är det något abstrakta ”från internet”. Det finns något lika delar fint som märkligt med den ganska nära relation som uppstår när man är två personer som båda delar med sig av fragment av sitt liv på en blogg. Som under många år har följt varandra i bild och text och som nu plötsligt möts ute i verkligheten.
Under en tid var vi riktigt många, de där guldåren mellan 2007 och 2012 när nästan alla hade en blogg. Sedan har det droppats av och bytts ut under åren. Gått från text till video, från suddiga dagens outfit-bilder till högupplöst magasinbloggande, från tonårstankar till familjeliv. En del är kvar och har lyckats göra om det till jobb, många har lämnat och en liten skara harvar fortfarande på. För min del gör jag det för att jag har gjort det så länge att jag faktiskt inte vet hur jag låter bli.
Med dubbla känslor bevittnar jag nu en slags återkomst. Inte till bloggarna, men till den angränsande plattformen Substack. Helt plötsligt verkar fler vilja skriva igen och det gör mig så glad. Jag är inte helt såld på nyhetsbrev-formatet men lägger till dem i min RSS-feed på Feedly och läser dem som den gamla tidens bloggar. Det är mysigt och funkar ganska bra som substitut. Allra bäst tycker jag om de som skriver långt och personligt, utan någon bestämd publiceringsdag och utan en massa tips och länkar.
Att betala för någons Substack-innehåll är dock en bit bort för mig, främst för att betalningsmodellen känns ohållbar. Om jag ser en person till skriva att ”det kostar bara som en kaffe ute” att ta del av dens innehåll varje månad så kommer jag att tappa det. För det första känns det som att det finns en övertro på hur mycket utekaffe folk köper och för det andra tycker jag att innehållet sällan tycks leva upp till de högt ställda förväntningarna som då uppstår. Ska jag dessutom börja betala för att ta del av flera olika personers innehåll blir det snabbt väldigt dyrt. Hade jag istället kunnat betala en rimlig, fast månadsavgift för kanske tio personers material, likt ett magasin, hade jag kunnat överväga det.
Till dess tänker jag att jag hellre lägger samma summa på annat som kan inspirera och förgylla. Ett besök på ett museum, en stimmig jazzkonsert, en gammal diktsamling, en biobiljett med popcorn eller, allra helst, en bloggtjejs nästa roman. Och så hoppas jag att jag får möta dem snart igen, både i verkligheten och på internet.
Allt ordnas < ordna allt
Tar på den mjukaste av tröjor ur garderoben. Långärmad, urtvättad och i fel nyans enligt färganalysen. Jag önskar att någon kunde analysera mitt inre istället. Känner på kroppen med arga händer. Trycker, nyper, stryker ut. Bokför mig själv varje morgon, vill så mycket, går så dåligt. Läser andras lycka mellan fingrarna, smog i sinnet, avgaser omkring mig, sot och aska och brandrök. Det är en het sommar, luften står stilla i sovrummet, jag öppnar balkongdörren och släpper in morgonen. Någon minut senare börjar ett kraftigt regn falla, naturen nytvättad, tillvaron tillfälligt rensad. Jag nyper av torra gula blad, kryper runt på ullmattan och samlar tussar, drar dammsugaren efter mig, sladden glappar. Torkar bänken, polerar ytan, tvättar håret, smörjer huden. Klämmer, rycker, skrapar bort. Går igenom de sista flyttkartongerna, packar upp böcker och viker ihop brun wellpapp. Mellan två boksidor ligger en lapp inkilad, sanning då, sanning nu. Jag tar med den till jobbet och lägger den på skrivbordet för att hela tiden hålla ögat på den. Bär den som ett eko genom dagen. Allt kommer inte ordna sig, du kommer behöva ordna allt. Rastlöshet i blodet, fickknivshugg i magen, tio dagar till semester, men vem räknar?
Dödens pedalhink, ansiktets projektion och hela livets förväntan
Det är en sen försommarkväll när jag är på väg hem längs Hornsgatan. Luften är mild, himlen mjukt midnattsblå, som om den aldrig mörknar helt så här års, bara försiktigt skiftar mellan olika nyanser för att sedan ljusna på nytt. Jag promenerar förbi de stimmiga barerna, musikaffären vars instrument hänger stumma på väggarna, djursjukhuset med sin kalla belysning och de sorgsna hundägarna i väntrummet. Alldeles intill ligger en begravningsbyrå. Det är en av de mindre, en mer modern som försöker göra döden till livsstil, hur motsägelsefullt det än låter. I skyltfönstret har de säsongens urnor i olika modeller. En av dem ser ut som den lilla pedalhinken vi har i badrummet, en stilren rak cylinder med runt lock. Jag tänker på slutet av livet som en sopkorg. Så vips en dag blir man en kladdig tops, en använd plackers, en tom toapappersrulle. Tunnan går igen med ett metalliskt eko, markerar alltings ände, eller kanske inte. Jag fäster blicken uppåt igen, tänker att om det finns ett val så blir jag hellre en del av en mjukt blå försommarhimmel i slutet av maj. Blinkar mot stjärnorna som viskar att några redan är där.
❦
Genom åren har jag aktivt försökt att välja innehållet jag konsumerar. Jag har valt att fokusera på de som pratar om kreativitet, berättande och byggande av världar, snarare än den perfekta ytan, det ideala ansiktet och den korrigerade kroppen. Men så en dag inser jag att mina val inte spelar någon roll, för i den tillvaro jag trodde var skonad sipprar det igenom ändå. Små justeringar, ändrade miner, nya uttryck och det är svårt att skilja på individen och samhället. Det är en ansträngning att vara samma när allt omkring en förändras och jag tackar min lyckliga stjärna för att det inte är enbart mitt utseende som bygger min närvaro och mening. Var och en gör sina val, men jag intalar mig själv att ett slätt ansikte och ett perfekt leende inte är något som kan vara för evigt, att det är bortkastade pengar, tillfälliga förflyttningar av gränser som är omöjliga att undvika. För att övertyga mig själv gör jag en plan. Vad som faktiskt varar och som jag kan lägga mina ihoptjänade pengar på om jag en dag börjar tvivla är guld och ädelstenar, imponerande konstverk, storslagna upplevelser och en riktigt kul stil. Det måste väl ge mer på det stora hela än ett lip flip, visst måste det?
❦
Vi ses vid brofästet mellan de två öarna. Det är morgon mitt i veckan, runt omkring oss skyndar cyklister och skolelever på väg till sitt. Med långsamma steg tar vi sikte på bryggan som ligger närmast, vandrar genom valvet, över kullerstenen, förbi syrenen som är på väg att slå ut. Vi stannar till för att dofta, borrar in näsorna bland de lila blommorna, drar in minnena av skolavslutning och sommarlov. Det är en vacker dag, luften stilla, vattnet varmare än förra veckan men det känns fortfarande svalt när vi doppar kropparna från stegen. Efteråt sitter vi på bryggan i solen och pratar om allting som ska bli och som vi ännu inte vet. Det är hon och jag, men i hennes kropp ryms någon mer. En ny vän som vi snart får lära känna och jag kommer på mig själv med att vilja berätta för den lilla bebisen sedan om den här tiden. Om dagarna när vi alla gick och väntade, om hur vackert det var, hur träden grönskade, buskarna blommade och hela tillvaron sjöng av förväntan kring allting som skulle bli. Av längtan efter något litet som kommer att göra hela världen stor.
Fest och terapi
Det är fredag och vi är på en fest på en privat psykologmottagning. På vägen dit passerar vi fulla tonåringar med studentmössor, de står i drivor utanför Max vid Medborgarplatsen och skrålar, ramlar ihop med varandra, bär likadana jeansjackor, räknar ner till den stora dagen, då de ska bli vuxna på riktigt. Jag tittar på dem och tänker att det var sjutton år sedan jag tog studenten, det är en evighet, ett helt halvt liv har gått sedan dess. I hallen ombeds vi ta av oss skorna, det är så man gör på mottagningen, det finns tofflor att låna om man önskar, sedan går vi runt i rummen, sitter i terapisofforna med en burk tuborg i handen, lyssnar på karaokesången som skrålar på andra sidan väggen. Jag tänker att det känns tryggt att vara på fest bland så många psykologer, som att det alltid finns någon som kan lägga en lugnande hand på ens axel om det skulle behövas, kanske är det för att jag så ofta varit på fest med reklamare, sådana som jag själv som bara vill uppåt och framåt, fyllas av oss själva, levitera iväg under kvällen, flykten framför allt. När klockan är ett är vi sist kvar och det är dags att gå hem, Götgatan är under ombyggnad och trottoarerna uppgrävda, vi promenerar mitt i gatan, bilvägen avspärrad av stora betongsuggor, bakom oss krossar någon en flaska mot asfalten och blir genast ombedd att plocka upp. Jag känner mig matt på ett sätt som man gör när man har pratat om sig själv bland främlingar i timmar, berättat om sitt jobb, sina studier, sin ålder, sin framtidsplan och sin historia. Väl hemma i sängen faller jag in i en djup sömn så fort huvudet träffar kudden, jag drömmer att jag är i ett främmande land och sorterar lådor, de tycks aldrig ta slut. Morgonen därpå vaknar jag med hamsterhjärta pickandes i bröstkorgen, det är som att hela veckans ackumulerade känslor väljer att komma ikapp, jag drabbas av alltings allt och önskar mig tillbaka till den fasta soffan i terapirummet, skålen med näsdukar, den mjuka pläden och fåtöljen mitt emot. I en timme ligger jag och stirrar på himlen utanför, molnen som sakta rör sig, solen som spricker fram, vädret som visar upp sig, det regnar, det snöar, det haglar, fåglarna håller flyguppvisning bland hustaken. När det mesta blåst förbi lägger du dig bredvid mig på sängen, du placerar en lugnande hand på min axel, sedan frågar du om vi ska gå och kolla på krukor tillsammans, jag viskar ja och reser mig.
Du ska få god markkontakt och svindlande takhöjd med stuckaturer
När jag vaknar på morgonen känns åldern fysiskt i kroppen. Händerna värker, armarna är svåra att lyfta, på vänster knä två stora blåmärken, det ena kommer från hörnet på det massiva soffbordet i furu, det andra minns jag inte, förmodligen någon av alla sextio kartonger vi bar in igår. Jag vaknar till en ny dag, min födelsedag och jag gör det på en ny plats, men bredvid någon som känns väldigt hemma. I taket en ensam sladd, två märkliga hål vi behöver spackla igen, under fötterna nyslipade golv, långa mjuka brädor som löper genom alla rum. Överallt lådor och möbler, en hinderbana att ta sig genom, en ny ordning att upprätta, vi får ta det metodiskt, sakta skapa struktur, långsamt göra hem. I köket väntar en milsvid utsikt, vi letar fram udda koppar, lokaliserar en skärbräda och tre knivar i lådorna, dukar upp en födelsedagsfrukost samtidigt som vi ser ut över löparna på Västerbron, kajakpaddlarna i Pålsundet och jag tänker för mig själv att jag har aldrig varit så gammal och aldrig känt mig så rik som nu. Tänk att jag fick allt.
Med alltings säkerhet högst ovisst och helt självklart
Jag var ute och sprang på lunchen. Solen lockade genom fönstren, jag kollade prognosen, tio grader och klarblå himmel, perfekt, plockade fram shortsen ur lådan, benen blekt vintertorra men pigga, morgonkaffet i vaderna, ett lugnt återhämtningspass på schemat, 35 minuter enkel löpning. Innan jag stängde ytterdörren ett infall och ett val, en spellista från en morgon när jag skulle springa genom Rom, varje låt en tillbakaslungning till den här tiden för tre år sedan, klia stjärnfall över ryggen, gör mig modig, hur jag sprang ner från min lägenhet, tog backen förbi kapellet och parken, plötsligt runt hörnet Colosseum, vidare genom den tusenåriga staden, längs Tiberns vatten, under trädens skugga. Nu springer jag uppför gatan och ner mot kajen, krokus på rad likt kyrkosångare, må gud välsigna dig med tålamod, vägen längs Söder Mälarstrand, skarpt glitter på vågorna, glada pudlar som studsar fram, en gullig tant i blåsippsblå basker, låt mig tycka om dig, låt mig tycka om mig själv för ett slag. På bänkarna längs vattnet pensionärerna med kaffetermos och gångstavar, ansikten vända upp mot himlen, slutna ögon, smälta leenden, jeg ville bare ringe og si hei, känslan av att vara exakt samma som då men också någon helt annan. I den lilla parken magnolians blommor, jag stannar till, ljusrosa blad mot allting blått, duken uppspänd över mig, ögat vandrar och strax där bakom skymtar en ny port att öppna, tänk om jag vetat då, så många dörrar jag en dag ska få kalla mina, så många gator jag har kvar att springa och det enda jag kan vara säker på är att jag inte har en endaste aning, isn’t everything life.
Snödrivor och klädhögar
Klädstaplarna i garderoben har vält. Högarna börjar mer att likna drivor nu, påminner om de där oformliga klumparna av smutsgrå snö som ligger kvar på återvändsgator i slutet av mars, smågrus likt strössel ovanpå, fjorton nyanser av fult. Jag tänker att jag borde ta tag i dem, klädstaplarna alltså, men inser att om mindre än en vecka ska de ändå packas ned och plockas upp på nytt, det får vara.
Med tidsomställningen kommer solen, i alla fall känns det så. Den gassar på genom våra fönster, letar sig in i burspråket, skapar skuggmönster på väggarna. När den ligger på som mest blir det tydligt att våra fönsterglas behöver putsas, pollen och avgaser och damm har lagt sig i ett spräckligt mönster utanpå. Jag lägger till det på min mentala att göra-lista men stryker det genast, det får vi ta i flyttstädningen istället.
I påskpackningen lägger jag en ljusgul ulltröja och en vit jumpsuit i denim. Tidningen Skriva, böckerna Spricktand och Av månsken växer ingenting. Löparskor, lång kappa och halsduk. Väderprognosen säger regn och blåst, plus sju känns som ett. Vi funderar på om det bara var under barndomens påskfiranden som det var soligt och varmt, som man satt utomhus och fikade, cyklade på torra grusvägar och tog fram grillen. Kanske är det likt jularna, man minns dem alltid som snöfyllda, men i själva verket var det bara så vart femte år.
Fyra dagar av ledighet stundar, sedan väntar packande, tillträde, renovering och flyttlass. Nya nycklar i händerna och uppstyrda staplar som långsamt får hitta sin plats. Oxveckorna är över, väntans tid är förbi. Vi står på krönet av backen, snart lägger vi fötterna på tramporna och känner hur det susar, vinden mot ansiktet, det går snabbare och snabbare, snöhögen längst ned på gatan är ett minne blott.
Allt är text / Text är allt
I omklädningsrummet på gymmet hör jag en kvinna använda uttrycket ”glida in på ett räkskal”. Jag fnissar lite inombords åt det nyskapade idiomet.
❧
Jag läser en stund på pendeltåget på väg mot kontoret. Strax innan Solna, på sida 94, fastnar jag för några rader.
”Eftersom vi förändras under vår existens måste vi ständigt ompröva våra ståndpunkter… Man måste i första hand försöka förstå, endast i andra hand vara kritisk.”
I första hand vara människa, i andra hand kritiker. Är det därför internet är så irriterande ibland, för att vi alltid letar fel hos varandra.
❧
Mina senaste sökningar på Google:
Dualit brödrost
Sommartid 2026
Desloratadin
Loreal telescopic extensionist mascara
Ellas kapell
Kommod med tvättställ 50 cm
Fujifilm x100
Aubergine näringsvärde
City slicker
Ebba Busch så ska det låta
Hyra lätt lastbil
❧
Jag sms:ar Sardellen för att diskutera vårmode. En intensiv dialog om skor, miu miu och färgskalor tar vid.
J: Jag är väldigt sugen på plagg i siden.
J: En liten klänning och en kappa gärna
S: Otroligt snyggt ja.
S: Har nog en ganska bra garderob nu som funkar både till vardag och fest. Men lite nya detaljer: tights, sjalar osv känns kul.
J: Jag känner att jag hade bra högtidsstil, men kanske överdoserade lite på sammet vid jul. Svårare nu när det fortfarande är vinter men inte samma stämning.
S: Provade en miu miu-klänning second hand för några veckor sedan och blev jättesugen på att ha mer tema bakelse.
J: Den var jättefin!
J: Miu miu känns väldigt inne och vårigt
S: Visst! Älskar!
S: Köpte ett par siden-boots i mörkblå på rean som är otroliga
J: Sidenboots! Visste inte att jag ville ha det, men nu vill jag det.
S: Du vill absolut ha det
S: Jag vill absolut ha fler
J: Jag vill ha en sån där liten påsväska i siden också
J: Det måste ju gå att hitta vintage
S: Tycker miu miu har jättebra färgskala just nu
S: Grå dimblå puderrosa mossgrön
S: + klarröd mörkblå såklart
J: Mycket fint! Också många detaljer med broderier, stenar och glitter
J: Jag funderar på vad som ska få ersätta mina loafers i vår
J: Vill ha nätta sneakers
J: Men också något mer
S: Jag vill ha dom här, men kmr obvs inte köpa…
J: Balettsneakers!
S: Är som vanligt inne på balett
J: Alltid rätt
S: Hur underbara
J: Fantastiska
S: Nu börjar min träning snart
S: Men pratar gärna mer om detta!
J: Ja! Samma här!
J: Lycka till med träningen!
❧
På fredagen skriver jag ett mail till min vän.
Äntligen, här kommer det första manusutkastet! Jag kan komma på tusen grejer jag skulle vilja ändra/förbättra/göra om, men det får bli till nästa version. Nu släpper jag den här för en liten stund.
Sedan bifogar jag ett dokument på 171 sidor och undviker att klicka på knappen ”Dra tillbaka” som frestande dyker upp i mailklienten. Efteråt en märklig känsla av tomhet, att inte ha dåligt samvete för att jag inte sitter med texten, att fundera på om jag borde skriva på något annat.