Hallå, kan vi få in någon på scen tack.

stockholm

Jag vet inte om ni märkte, men jag tog en paus. En liten del av mig tänkte att jag kanske slutade skriva här för gott. Jag har aldrig känt så innan, varit så färdig på något vis. Men det var något med insikten om att allt måste komma från mig, handla om mig, vara jag jag jag i text och bild. Usch vad jobbigt. Någon annan kan väl spela huvudrollen nu? Varför är det just mitt liv som ska läggas upp här för tolkning? Varför är det mina kläder och mina dagar och min mat som ska visas upp? Det kändes plötsligt så tråkigt, så enkelspårigt och samtidigt så blottande. Det borde vara någon annans tur. Femton år senare och jag funderar på om jag är klar. Det är märkligt ändå.

Kanske behöver jag bara semester. En paus från att formatera om livet till ettor och nollor. Ett uppehåll från att vrida ut och in på känslor och paketera dem här. Slippa få höra kommentarer som börjar ”Jag läste på bloggen att…”. Nej men sluta genast. Använd inte det här som någon slags källa när det bara är fragment. Lita inte på mig, influeras inte av mig, köp inte samma saker som jag, gå inte till samma ställen och gör för all del inte samma misstag.

Jag har aldrig velat vara någon influencer och aldrig blivit någon heller. Det är en lättnad. Kanske är mitt tvångsmässiga skrivande här bara en del av mellanbarnets strävan efter att stå i centrum. En ett och ett halvt decennium lång show med hemsnickrad dekor och spexiga ombyten. Den plastiga mikrofonen nära ansiktet, köksstolarna uppställda i rader. Ett stort tack till publiken som löst biljett och applåderat så fint hela vägen igenom.

Istället för att vara här tänkte jag fortsätta med de tre saker som jag gör helst just nu: lyssnar på Bob Dylan, skriver dikter och badar. Med största sannolikhet kommer jag tillbaka snart. Det brukar ju bli så. Jag ska bara vänta tills andan faller på igen. Till dess är scenen fri att beträda, jag väntar i kulissen.

Livet pågår sömlöst / sömnlöst

båt skylt fönster

Det är juni, det är juli.
Det är sommar och sol
i lägenheten visar termometern på en halv miljon.
Jag köper en fläkt
riktar dess uppmärksamhet mot min blanka panna.
Ställer fönstret på vid gavel
uppdaterar Alltid öppet-appen tills den en dag plötsligt säger
”just nu vaccineras personer födda 1991 och tidigare”.
Kommer hem med plåster på armen
har fått en första dos, en gnutta hopp.
Allting avlöser varandra
det händer, hakar i, går på linje.
Om morgnarna räknar jag timmar
fyra, fem
ibland sex.
Livet pågår sömlöst/sömnlöst
ett konstant förlopp.
På badplatsen meddelar en skylt att majbrasan ställs in
i år igen.
Vi är glada att vara där i liten midsommarskara.
Fastän, trots allt
ett undantag.
Jag tar simtag i den långgrunda sjön med CocaCola-brunt vatten
binder kransar i stekande sol
grillar halloumi
blinkar bort brännande tårar när ingen ser.
Vill ändå helst vara glad
så när Sverige förlorar mot Ukraina känner jag mest ingenting.
Viker ihop den gula tröjan med ERIKSSON på ryggen
lägger in i garderoben.
Nästa gång
en annan tid
ett annat vi.
Fast du i skymning är något att gilla
hur du följer mig längs vägen för att leta
hur vi vänder om och går tillbaks.
Jag tänker att det är märkligt
att tillbaka kan kännas framåt
men det gör det.
Och jag har redan hunnit glömma styrbord och babord
så när vi tar sikte på bryggan säger vi vänster istället
platsen är densamma ändå.
Tiden rinner
solen sänker sig i havet
dagar går och börjar om.
När jag vaknar halv sju står luften i stugan still
ljuset är gyllene, smörgult.
Jag längtar efter det renande morgondoppet
men stannar kvar
väntar in
förblir.
Under tidiga morgnar
sena nätter
och långa dagar i fläktens riktning
ställer jag mig själv den klassiska frågan
”hur känns det?”
Och svaret blir:
ALLT KÄNNS JÄTTEMYCKET.

Lite mindre rädd, lite mer vid liv

gullregn


Allting händer
men sakta sjunker axlarna
jag klär mig i lättnad
passar i solgult
i småblommigt
rödrutigt
och himmelsblått

Trampar längs gator
på farfars blå cykel
hans hjärta hann stanna
innan vi möttes
men pulsen som dunkar
på Västerbrons krön
slår för oss båda

I helgen väntar mig
havet och
horisonten och
hela syskonskaran
vill klyva ytan
skapa nya minnen
att dela på tre

Och allt är inte färdigt
och allt är inte bra
men det är skönt att vara
lite mindre rädd
vill alltid känna mig
lite mer vid liv

Juni i hjärtat

juni i hjärtat


Somna och vakna
vakna och somna om

Äta schnitzel
spela yatzy

Dra en barnvagn
det grönskar
dom värmer

På rygg i parken
maskrosor och måsar
Jas 39 Gripen

Fönstret på glänt
vädrar alltings töntighet

Rör & VVS
rödvin på mattan
avloppsvatten i Årstaviken

Destination Gotland
Duvemåla hage
91:ans bar

Rabarber i plastkasse
3,5:or i kylskåpsdörren

Sist på reservlistan
först i säng
mellanbarn i försommartid


vad som händer
hur det låter


Det är juni i hjärtat.

Halvvägs hem vid Half Way Inn

halvvägs hem


Den stora kastanjen blommar
vid trottoaren utanför Half Way Inn
jag är halvvägs hem
och en tredjedel genom livet
regnvåt asfalt under mina fötter
i öronen sjunger Nat King Cole
answer me, oh my love
gågatan ligger öppen, bred
en mörkgrå väg framåt
jag tar sikte på höjden
gatlyktorna glittrar
fullmånen bor bakom molnen
ett hopfällt paraply i min hand
framför mig en kvinna i röd regnrock
hon går med självsäkra steg
håret i silvergrå page
riktningen tydlig
plötsligt, en känsla av trygghet
jag tar rygg på henne
hela tiden fem meter bakom
och det är så fint
att gå hem genom natten
när kastanjerna blommar
i en främlings regnvåta fotspår.

Sju dagar, sju dikter

Jag räknar dagarna i väntan på vaccinet. Inser att det fortfarande är flera veckor kvar innan det kan bli min tur. Det är svårt att förhålla sig till tid som rör sig sakta framåt under ett år som springer iväg. För att distrahera mig själv drar jag igång olika små projekt. Jag vet inte om det är en grej som alla gör, men jag kommer ständigt på mig själv med att söka efter koncept i min vardag. Hittar på fiktiva ramar för att göra dagarna lite tydligare och livet något roligare. Förra veckan bestämde jag mig för att ha diktvecka och posta ett nytt inlägg varje dag på mitt instagramkonto Det kom ord. Sju dagar och sju dikter blev det. De flesta skrivna mellan 23 och 00, precis som det tenderar att bli med mina projekt… Den här veckan tänkte jag klä mig i second hand-fyndade grejer i så stor utsträckning som möjligt. Och veckan efter det blir det nog ett kokboksprojekt. Lite så håller jag på, i väntan på vaccinet.

Här är alla dikterna jag skrev förresten. Har ni någon favorit?

drömmar sökandet skavsår ytan bordsskick närvaro som du

Ögonblick av ensamhet

När jag vaknar märker jag att jag gråter. Det känns som om tårarna har flyttat in under natten, trots att jag gnuggar ögonen vägrar de att försvinna. De rinner istället sakta ner för kinderna, lämnar blöta fläckar på påslakanet. Jag känner efter och jo, i bröstet bor en svallande ledsamhet. Den triggas av snurrande tankar, en fråga om längtan, avsaknaden av närhet, jag vill bara ha en kram, en arm på min rygg som säger att allt kommer att bli bra. Försäkran och förtröstan.

eva-stina byggmästar


Det är fredag och klockan slår fyra. Jag sitter kvar hemma vid köksbordet. Sitter kvar sitter kvar sitter kvar. De andra rör sig ned mot stan, ska sammanstråla ett större gäng, skåla inomhus på en bar. Jag sa nej, det känns inte rätt. Min moraliska kompass pekade med hela handen. Ändå finner jag mig själv med känslan av att det är jag som gjort fel. Som frivilligt valt ensamheten och nu ska avtjäna dess straff. Och jag vill springa ikapp dem, säga vet ni vad, jag är jättekul egentligen, jag är inte bara ordning och reda, jag kan vara explosion och fyrverkeri också. Men jag låter bli och sitter kvar. Sitter kvar sitter kvar sitter kvar.

ramen


I en ambition att ta mig framåt har jag försökt hitta sätt att romantisera ensamheten. Allt går att paketera och sälja om man är skicklig nog. Så jag bestämmer mig för att hoppa av pendeltåget två stationer tidigare och gå till det där ramenstället jag velat testa ett tag. Får ett bord längst in i hörnet och kryper upp själv i soffan. Äter en skål nudlar, dricker en liten öl och läser några sidor ur min bok. I en timme sitter jag där innan jag promenerar hem längs regnvåta gator i kvällssolen. Jag bestämmer mig för att göra om samma sak på en ny restaurang nästa vecka. Alltid kan jag lura någon, ibland också mig själv.

Iakttagelser i april

kvällssol

För varje dag som passerar klättrar ljuset allt längre in i min lägenhet. Några minuter av orangeröda fläckar på väggen, av brinnande kvällssol, av flammande liv. I parken nedanför hörs återigen dunkandet av basketbollar mot asfalt. Monotont och stadigt, det ekar som hjärtslag mellan husen. En samling medelålders människor står i en liten dunge av träd och rör sig svepande och synkroniserat. De utövar qigongens rörelser med precision och jag beundrar dem från mitt fönster på tredje våningen.

I helkroppsspegelns reflektion söker jag efter mening. Axlarna sluttar likt branta garageuppfarter. Huvudet snurrar tankar till nystan. Varje relation bär på en outtalad överenskommelse. När besvikelsen drabbar mig ännu en gång ställer jag en klocka på tio minuter. Låter mig känna innerligt och starkt en begränsad stund innan slutsignalen skär genom sinnena.

Det är lördagsförmiddag och vi har samlats nere på gården för att städa inför sommaren och ställa fram utemöblerna. Föreningens äldsta medlem är en 90-årig dam. Hon sträcker fram handen mot mig och säger ”jag har fått mina två sprutor, så nu kan vi äntligen hälsa på riktigt”. Och jag tar hennes tunna mjuka hand i min och den är sådär len och sval som riktigt gamla människors händer kan vara och jag skakar den varsamt och inser att jag nästan glömt bort hur det känns, att faktiskt ta i hand, och att det varit en saknad. Jag blinkar bort en tår i ögonvrån, sedan sopar vi höstlöven från terassen.

Livet på 280 tecken

Vad säger ni, ska vi gräva lite i arkivlådan ett slag? I brist på nya, spännande saker som händer tänkte jag sammanställa några av mina bästa tweets från början av året och fram till nu. Det är ändå något med det där korta, kondenserade formatet som jag gillar väldigt mycket. Särskilt i kombination med bloggen där jag kan vara mycket mer utsvävande och långrandig. Nåväl, låt oss ta en trip down memory lane. Vill ni följa mig på Twitter hittar ni mig under @juliaeriksson.

Tack, tack! Ni kan dämpa applåderna och rulla ner ridån nu. Lovar att det dröjer ett tag innan jag citerar mig själv igen, hehe.

Konturer och kontraster

skogen

Skogen är grön och mjuk. Tyst sånär som på våra steg som möter stigen, fötter som kliver på murkna grenar, vindjackans dova svischande, ett svagt hummande på en melodi. Vi går på rad, vi tre – mamma och pappa och jag. Mossens fuktiga vidder, den brända tallskogens spröda bark, bergets solvarma hällar, allt blir ett välkommet avbrott i en tid där varje dag känts likadan. En skarp kontrast till ett enformigt liv.

Vi firar påsk tillsammans. Litet och stillsamt och avskalat, men ändå, ett firande. Död och uppståndelse. Förtvivlan och hopp. Jag finner mig själv med att vilja främja långfredagens stillhet, dess sömniga, sorgsna lugn. Det är något med hur den skapar konturer, gör plats för det mörka och på så vis också destillerar det ljusa. Gör det glada som komma skall gladare.

Jag tänker att dessa stunder på något vis symboliserar vad jag saknat mest under det gångna året. Konturer och kontraster. Ramar som tydligt skiljer tisdagar från fredagar, som avgränsar jobb från fritid, som definierar ensamhet från att vara själv. Det är så svårt när allting sker på samma plats, när dagarna det flyter ihop till en enda sörja, när veckorna vadas igenom. Jag vill blanda naturens lugn och stadens brus. Stök och eufori och maxpuls med vila och ro och knäppta händer. Ge mig himmel och hav. Tusen röster och mina egna tankar. Ljus och mörker. Skarpa kontraster avgränsade med tydliga konturer. Det är allt jag önskar framöver.