Det är januari. Fortfarande. Jag äter mina dumma små kosttillskott, ser hur naglarna ändå skivas, bokar klipptid för att försöka göra något åt det yttre. Ligger i sängen och tittar ut på grådassigt morgonljus, googlar tabellen för solens upp- och nedgång, tänker att i slutet av februari börjar det bli märkbar skillnad, räknar att det är en månad dit. Jag står längst bak på perrongen, har hittat den snabbaste vägen till pendeltågets slukhål, det är trängsel bland tjocka dunjackor, för mycket folk för att jag ska kunna plocka upp boken ur väskan. I min telefon ser jag bilder från människor på semester i Thailand, själv ska jag på jobbresa till Borås under ett dygn, ta kvällståget hem med byte i Herrljunga. Jag gör planer med vänner och får flytta dem, ställer in och ställer om, det är tider av vabb, vobb, depp och krupp, vi gör ett nytt försök nästa vecka, okej. I kylen ligger ett nät apelsiner och skrumpnar, kroppen vill ha fett och socker, sura colanappar och pommes frites, jag tvingar upp den på löpbandet, lyfter skivstänger med bleka sparrisarmar. November är ingenting i jämförelse, det här är tredje milen på maran, det är fucking Västerbron. Det är januari. Fortfarande. Prövningarnas tid.
Kategoriarkiv: Skrivet
Mina nyårsmål 2026
Om sextonåriga Julia hade vetat att hennes mål 2026 skulle vara att få plocka i en egen diskmaskin, flytta sitt pensionssparande och träna lagom ofta hade hon nog bara skakat på huvudet, men sådan är verkligheten nu. Det här är vad jag vill ha mer av under det kommande året:
Under 2026 vill jag flytta från 30 till 64 kvadrat och ta sambolivet till nästa nivå. Jag vill slipa golv och måla väggar och att vi ska landa i det som är vår gemensamma inredningsstil. Jag vill skynda lagom snabbt, få saker att hända och låta ett hem att ta form. Jag vill fylla mitt vuxenjags första egna diskmaskin och jag vill sitta på min balkong och dricka morgonkaffe i vårsolens varma strålar. Jag vill fortsätta att läsa mycket, gärna med ett snittempo på en bok i veckan som under tidigare år och det här året även ett par böcker på engelska. Jag vill känna att jag utvecklas på jobbet, kanske i en ny och bredare roll om det går och jag vill göra kreativa arbeten som jag känner mig stolt över. Jag vill skriva klart ett färdigt manusutkast på den där förbannade boken för om jag inte blir klar i år kommer jag aldrig bli det och då är det inte menat, då är det lika bra att ge upp. Ja, generellt vill jag skapa mer och betrakta mindre. Jag vill likt alla andra sluta slöscrolla men tror att lösningen är att fokusera på vad jag kan göra istället för att tänka på förbudet, så jag vill blogga lite oftare och gärna mer konsekvent. Jag vill använda fysiska kokböcker och laga mat som för mig känns ny och hellre gå i riktiga second hand-affärer än att varva Sellpy. Jag vill shoppa smartare i allmänhet, utifrån en noga nedtecknad lista och utan spontana köp som föranleds av tristess. Jag vill äntligen komma till skott med att flytta mitt pensionsspar så att jag har allting samlat på ett ställe och jag vill investera mer av mina sparpengar på ett klokt sätt så att framtidsjulia får det bra. Jag vill ha välvårdade naglar, en enkel men fungerande hudvårdsrutin och en sminkprocedur som grundar sig i tanken ”lite läppstift räcker gott och väl”. Jag vill ta ansvar för mitt eget mående och med det menar jag att jag ska gå och träna helst innan jag blir alltför rastlös och nedstämd men också att jag ska göra saker om så bara för min egen skull och tänka att det är gott nog istället för att vänta på att någon ska ta initiativet och göra det jag tänker och väntar på. Jag vill bli bättre på att ta varannan vatten eller något alkoholfritt för att alkohol i större mängder sällan är särskilt gott eller värt. Jag vill engagera mig mer politiskt, inte bara för att det är valår utan också för att jag tycker det absurt vilka beslut som fattas ibland. Jag vill bli bättre på att säga ”ja” utan att tänka efter, låta andra styra och lita på processen. Jag vill upptäcka fler delar av Stockholm för jag tycker det är bortskämt att sitta i en av världens vackraste huvudstäder och känna att jag har tråkigt när det finns så mycket att upptäcka. Jag vill hitta nya kulturscener, besöka fler konserter och vandra planlöst i andra stadsdelar. Jag vill gå vilse, jag vill hitta hem och jag vill med små medel försöka att göra världen lite vackrare.
Tjugotjugofem
Ett år har gått, ja ett år bara gick och vad hände? Vad passerade egentligen förbi? Under de första vintermånaderna inte särskilt mycket. Jag fick en brorsdotter att lägga till mitt hjärta och jag fick prata i radio om mina trendspaningar för det nya året. I ett svagt infall anmälde jag mig till mitt livs första marathon och strax därefter drabbades jag också av mitt livs första bihåleinflammation som höll i sig i veckor. Vintern var grå och blek, den kom med en känsla av att stå stilla och trampa, tills att jag en dag plötsligt satt med ryggen mot en solig husvägg med någonting som liknade vår framför mig. Jag minns att jag sprang och sprang, allt längre och längre sträckor. Vi tillbringade påsken på Gotland och jag firade min födelsedag på Pet Sounds bar, skålade med vänner i timmar, så glad över alla som kom. I början av maj väntade äventyren och jag tog tåget ner till Antibes. Två veckor av skrivresa på franska rivieran, av salta bad och dagsutflykter, solmogna tomater och nybakade baguetter. Jag sprang till Nice och tillbaka, såg en trafikolycka på vägen och blev skärrad, benen helt matta, var det värmen, blodpölarna, de 26 kilometerna, förmodligen allt. Hemma i Stockholm igen var det vår, en kall men vacker sådan. Jag omgav mig med vännerna, gick på festerna, jobbade och jobbade. Den sista dagen i maj sprang jag äntligen Stockholm marathon, 42195 meter, hela vägen in i mål. Tänk att det gick, att jag kunde.
Försommar i huvudstaden, om möjligt ännu vackrare än våren och på midsommarafton for vi till Toronto. Hälsade på familj i tio dagar, for till Niagarafallen, gick på baseball och badade i iskalla Lake Ontario. Sedan hem, ja hem-hem, till Trointeduärnåt city för att se Krunegård på Parken, en nedräkning till semestern, den riktiga alltså och sedan till sist en sommarvistelse i Visby. Därefter for jag till Skottland och vandrade West Highland Way. 6 dagar och 136 kilometer i otroliga landskap, stundtals genomblöta, men oftast glada. Några dagar tillbringades utanför Edinburgh i ett historiskt hus och sedan var semestern slut och över. Tillbaka till vardagen och dags för en ny sådan. Flytta, packa, fixa, städa, sälja först en lägenhet, sedan en andra och så köpa en ny tillsammans. Men först vara bröllopsgäster på Österlen, gå på kräftskiva i skärgården, plocka svamp vid torpet i Sörmland och göra ett och annat besök på Dramaten och Operan. Överraskad med biljetter till Krunegård i Globen, på jobbresa ner till Västkusten och sedan starten på samboliv. Ja kanske livets liv, vi två på trettio kvadrat och känslan av att ha hamnat helt rätt. Desto mer fel var en horribel avslutning på ett generellt uselt fotbollsår, men sorgerna dränktes i Thanksgiving-vin och tonerna av en orkester på riktigt nära håll. En 40-årsfest i en gammal kyrka och så for vi till Dublin där julen gjorde fullskalig entré. Guinness och Mariah Carey, Sunday roast på puben och ostron vid havet, ett skimrande filter på allt hela vägen in i mål. Jul utanför Norrköping med hela familjen, alla barnen, fyra små under fyra år i ett underbart kaos och så en sista tur till ön. Stormvindar på Gotland, en mild bris i hjärtat, nyårsafton i Hornstull, ett helt år har nått sin ände, det här var nästan allt som hände. Gott slut!
But it don’t snow here, it stays pretty green
På radion säger de att Stockholm har haft 0,4 soltimmar i december. Natten går bokstavligen tunga fjät. Det ligger pappersnäsdukar i alla mina fickor. Baksidan av håret är trassligt av halsduken. Jag springer en mil genom eftermiddagsmörker och duggregn. Går på glöggfika med mjuk pepparkaka och lussekatter. Omorganisering på kontoret. En slant till den rumänske mannen som ska hem över jul. Någon kommer med ännu ett ”kan vi ha det här klart före ledigheten?”. Matförgiftad efter jobbets julmiddag. Vill fälla en tår när jag hör Joni Mitchells River. Piggar upp mig med ett nytt läppstift. Adderar lyster i form av tan drops. Ägnar en helgeftermiddag åt julklappsinköp till barnen. Jagar röda robotar, dinosaurieägg som kläcks och pyjamasar med Pippi Långstrump. Luciamorgon på tv. Någon frågar vad jag önskar mig. Ett medlemsskap i Svenska Freds blir mitt svar. Världen rasar. Det är plusgrader. Jag fyller kalendern med konserter och mingel. Klär mig i sammet, glitter och rosetter. Springer ett till varv i trängseln på Mall of Scandinavia. Räknar dagarna till ledighet. Kom, kom signade jul.
Thanksgiving och förluster
För varje år tycks vi bli fler, en ny partner, en till bebis, hundar och treåringar kring våra fötter, russin på golvet och kalkonen i ugnen, kommer den att räcka, hur var det nu vi brukade räkna, brysselkål och sötpotatis, skål för oss, för allt, för livet och nu leker barnen med varandra på egna rum, jag förstår knappt vad som hände för jag minns själv känslan av att vara barn och leka med föräldrars vänners barn och nu är det vi som är vuxna fastän vi nyss stod på kåken, vilsna och tjugotre, skriksång i varandras öron och plötsligt är det någon annan som ropar, som hojtar mamma! och det är åt er, det är ni, vi dukar långbord och kalkonen räcker gott och väl, det är varmt och vänligt, bröd och vin, skratt och sorl, ett stråk av nostalgi och det slår mig att hela dagen är som sången där allting som har hänt känns när jag ser dig och i en utdragen match strax söderut håller en stjärna på att falla, den dalar och släcks, i bröstet finns aska som kommer bli till jord och jag tänker att nästa år då ses vi här igen, då är allting som det brukar men samtidigt så mycket mer, då är vi kanske tillbaka, kanske något nytt, för det är så livet ständigt går, genom vinster och förluster, en timme, ett år i taget.
En etta, vi två
Oktober blev november, två ettor blev en. Flyttlådor staplade i tillfälliga förråd, en tömd garderob avsedd för mina kläder, jag bygger boktravar på en ny plats, det är så jag gör mig hemmastadd. Vi spikar upp mina tavlor på väggarna, planerar in tid för veckohandling, har plötsligt dubbla uppsättningar av alla kryddburkar, oändliga mängder spiskummin. En ny resväg till jobbet, ett till namn på postfacket, när höstmörkret faller dividerar vi om hur många lampor vi ska ha tända vid middagsbordet, jag vill ha behagligt mörker, du vill kunna se vad du äter. På kvällen får den som önskar sova ytterst, det är nästan alltid jag som går upp först om morgnarna, står tafatt i hallen och väljer kläder fastän det borde vara enklare nu med ett begränsat utbud. Du förstår inte hur jag kan ha jeans på mig hemma om kvällarna och jag förstår inte hur du inte kan ha en helkroppsspegel någonstans. Vi turas om att göra sallad till middagarna, den som känner sig mest ansvarig tar disken, högtalarna ansluter nu oftare till min telefon än din. Den enda dörren som går att stänga om sig är den till badrummet, kvadratmeterna är färre till antalet än siffran i min ålder, om söndagarna går vi på visningar av allt som kan vara av intresse, sedan går vi hem till vårt. Snart kommer den första snön falla utanför fönstret, julpyntet hamnade i en av flyttlådorna i förrådet på andra sidan stan, men jag tror att vi går en mysig vinter till mötes, här i vår etta för två.
Den dåliga förloraren
Jag är ledsen, deppig, nere för jag har just förlorat budgivningen på en lägenhet jag verkligen ville bo i och det hade jag kanske kunnat räkna ut att jag skulle göra, men ändå blev jag mycket nedslagen, åh tänk att jag hade glömt bort hur mycket jag avskyr att förlora, som den där gången i Grekland när vi satt ett gäng vänner i eftermiddagsvärmen på balkongen och spelade yatzy och jag började gråta rakt ut för att det gick så dåligt för mig, stryk liten stege, stryk yatzy, stryk allt i min rad bara, eller alla år då min familj lät bli att spela minigolf bara för att min besvikelse när jag misslyckades med att slå bollen i hålet förstörde hela semesterstämningen, eller i somras utanför Edinburgh när vi spelade ett dumt brädspel och jag förlorade så stort att banken i spelet fick slut på sedlar och jag verkligen höll på att tappa det, i och för sig visade det sig efteråt att vi förstått reglerna fel, så jag skulle inte ha förlorat så extremt stort, men reaktionen bar ändå spår av djup besvikelse, förnedring och självhat, eller den gången när vi på reklambyrån förlorade pitchen för ett stort företag som jag gärna ville jobba med och jag blev så irriterande arg på mig själv och min prestation att jag bestämde mig för att gå hela vägen hem i mina högklackade, obekväma, lite för små lackboots, det tog en och en halvtimme att gå över fyra av Stockholms öar och det ledde knappast till att jag blev en bättre reklamare, men där och då kändes det som det enda rimliga alternativet, för att inte tala om den där sommaren när alla ville spela Catan hela tiden och det aldrig var jag som vann ända tills den gången jag bestämde mig för att fuska och säga att jag betalade fyra tegelkort när jag egentligen bara betalade tre och plötsligt tog hem segern men inte riktigt kunde glädjas åt den för det blev ju bara ett bevis på hur dålig jag var när det enda sättet jag kunde vinna på var att jag ljög, usch vilken sopa och nu undrar kanske någon, var det här före eller efter KBT-kursen i prestationsdriven självkänsla, jo men det var nog efter ändå, så den hjälpte ju föga, det enda jag kommer ihåg från den var att jag kunde få poäng i ett fiktivt poängsystem om jag stod stilla och väntade vid rödljus fast varför minns jag inte riktigt, men som tur är har den syrliga förlorarrösten numera fått sällskap av en vän liten stämma som viskar att det kommer fler lägenheter, kanske någon som är bättre till och med, och hallå, genom att inte köpa den här har du sparat flera miljoner, det är ju toppen och nu bokar vi ett stort förråd på obestämd tid och magasinerar alla dina saker, sen tänker vi på allting bra du har, ditt jobb och din kille och din familj och dina kompisar, du ska se att det vänder, det handlar bara om några månader, låt oss göra något kul under tiden, vad sägs om en brädspelskväll kanske?
Kära dagbok – 24 september
Kära dagbok,
Idag vaknade jag efter en dröm där en myskoxe ätit upp min väska, det hela var mycket märkligt tyckte jag redan i drömmandets tillstånd, sedan slickade en kalv på mitt ben och så vaknade jag. Egentligen är jag emot att skriva eller prata om drömmar för jag tycker själv att det är så tråkigt att höra om eftersom det saknar ramar. När allting är möjligt blir ingenting absurt och därmed faller hela premissen. Av denna anledning har jag dragit mig för att läsa Lina Wolffs bok Promenader i natten som sägs skildra fyrtio olika drömmar, även om den fått bra recensioner och jag i vanliga fall gillar hennes författarskap. Istället har jag precis läst ut Jonas Asps debut Landet som jag tyckte var en drabbande och detaljrik skildring av skuld och sorg. Nästa bok på tur är Konsten att försvinna av Ellen Mattson som jag just hämtade på biblioteket under min lunchtimme. Jag har verkligen pushat min reservationslista på Tranströmerbiblioteket med tio titlar som jag står i kö till och på en har jag plats nummer 171 så det lär väl bli min tur lagom till nästa sommar. Tur att det finns bokhandlar när väntan blir alltför lång.
Min morgon började nere vid en av Årstavikens bryggor. Klockan åtta mötte jag upp Anna och Linn för ett traditionsenligt morgondopp, men min utdragna bihåleinflammation tvingade mig att stanna på land istället för att kliva ner i det sextongradiga vattnet. Att sitta på bänken i solen med termoskaffe och kåsa var trevligt det också och samtalen efteråt blev innerliga och fina. Det är något visst med att mötas på morgonen, relativt nyvakna och ofiltrerade, liksom nära sitt riktiga jag som annars tenderar att försvinna lite under dagen bland alla mail och möten. Tankarna är renare och rakare, det är enklare att lyssna när öronen inte har vant sig vid att sortera bland allt brus. När jag tänker på den där morgontimmen är det lätt att känna tacksamhet.
Annars snurrar mina tankar mycket kring flytt. Jag googlar olika förråd för tillfällig förvaring av mina möbler, försöker förstå hur många kvadratmeter mitt bohag tar upp och hur länge det kommer att behöva stå där. När jag sitter i soffan och tittar mig omkring i lägenheten ser jag bara saker, saker, saker. Alla dessa grejer som behöver få plats någonstans och hur mycket kläder ska jag ta med mig, måste jag bestämma nu vad jag ska ha på mig på julafton, på nyår, i mellandagarna? Jag uppdaterar Booli maniskt i jakten på den perfekta lägenheten, väntar bara på att den en dag ska dyka upp, stämmer av mot vår mentala checklista, kanske ska vi bara stryka något, kanske ska jag bara bli lite bättre på att ha tålamod. På söndag är det visningar igen och igår satt vi på Southside över varsin öl och gjorde ett schema, lade upp en plan för hur vi metodiskt ska röra oss över Södermalm för att hinna allt, för att förhoppningsvis hitta den där lägenheten som förmodligen inte lär vara perfekt men i alla fall tillräckligt rätt.
Ikväll ska jag träffa Emelie och Sandra och gå till Tripletta. Bokningen har legat i kalendern länge, på det sättet att den nästan glömts bort för att sedan bli en glad påminnelse när jag bläddrat framåt bland dagarna och hittat den där. Jag må vurma för spontanitet, men ibland är det trevligt att planera in saker åt sitt framtidsjag också. På bästa anonyma Stockholmsvis har jag inte lyckats hitta någon faktisk meny men jag hoppas på att få äta en god pastarätt, kanske något som för minnena tillbaka till Rom, gärna rödvin i liten karaff och mycket parmesan. Tankarna på mat fick min mage att kurra och jag inser att det är hög tid att gå ut i köket och fixa lunch. I kylen finns quinoa, grönkål, halloumi och caesardressing som jag ska bygga ihop till en sallad att äta framför datorn, men först ska jag lägga upp det här inlägget och korrläsa det en vända innan jag trycker på publiceringsknappen. Vi hörs snart igen, hej!
Kunskapstörsten, löparfrustrationen och de bärande vänskapsväggarna
Jag bläddrar i dagstidningen som trillat in på dörrmattan under natten. En högt uppsatt minister beklagar sig över att hon blivit citerad på ett sätt som hon tycker är missvisande. Jag har svårt att känna någon större sympati för hennes gnäll. Om man låter bli att säga idiotiska saker är sannolikheten mindre att man framstår som en idiot, mumlar jag för mig själv. Jag läser vidare om kriget och åtgärderna, fördömandet och juridiken. Det är hög tid för mig att utbilda mig inom folkrätt, tänker jag. Hur kan jag kunna så lite om det som är så intressant och viktigt. Ett par uppslag senare finns en artikel om nya upptäckter kring diabetes typ 1. Jag läser om forskarnas rön, fascineras av deras teorier och vill veta mer. Tänk om jag hade blivit läkare istället, fått chansen att lösa gåtor kring kroniska sjukdomar.
Det är augusti och jag känner igen den bekanta känslan som smyger sig på. Kunskapstörsten och bildningskomplexet, längtan efter hårda pärmar, detaljrika föreläsningar och konkret lärande. Vanligtvis har jag råkat anmäla mig till någon distanskurs med start i september. Suttit på antagning.nu under sommaren och scrollat igenom den långa listan med 7,5 poängskurser som det går att lämna in en sen anmälan till, men i år blev det inte av och nu är strävan efter kunskap här som ett brev på posten. Jag vill häpnas och fascineras, lära mig något nytt, vidga mina vyer. Kanske kommer det alltid vara så här, tänker jag och sörjer att jag aldrig ens kom i närheten av något av de gamla, anrika universiteten.
❦
Under sommaren har jag försökt att springa. Jag har knutit de asfaltsgrå löparskorna på fötterna och gett mig ut på sporadiska rundor om morgnarna. Svettats fram längs Torontos rutnät till gator, parerat Visbys kullerstenar på väg mot havet, sicksackat bland alla människor på Södermalms välbekanta stråk. Inte en enda gång har det känts särskilt bra. Efter maratonloppet i slutet av maj var det som om något tog stopp. Att springa fem kilometer var plötsligt jättejobbigt. Benen kändes sega, andningen tung, orken lyste med sin frånvaro. Jag började tvivla på min förmåga om jag någonsin kunnat springa, om jag kanske tappat allt jag byggt upp på bara några veckor. Det var en märklig känsla, en kombination av vemod och självtvivel. Jag startade ett nytt löparschema för att hitta inspirationen och motivationen, men lämnade det oavslutat efter bara två veckor.
Så igår kväll bestämde jag mig för att försöka igen på nytt. Jag sa åt mig själv att det räcker med fyra kilometer, spring bara den lilla rundan och så förbi postutlämningen på vägen hem. Strunta i klockan på armen, försöka behålla andningen genom näsan så länge det går och ta det riktigt lugnt. Det var söndagskväll och snart skymning, luften fortfarande mild och varm. I öronen valde jag det minst upptempo jag kunde tänka mig: Bo Kaspers Orkester. Jag tog Ringvägen fram, backen ner mot vattnet och efter två kilometer var det som om något plötsligt stämde igen. Det gick, jag kunde. Jag förlängde rutten längs Söder mälarstrand, lät fyra kilometer bli till åtta, drev andningen djupt ner i lungorna och det kändes skönt att äntligen vara tillbaka. Att något så enkelt kan vara så svårt, att det är så lätt att springa vilse ibland.
❦
En stilla fredag tänker jag på vänskapsrelationerna, hur de en gång var de bärande väggarna som omgav en. De fanns där så naturligt hela tiden, redo att luta sig emot. Att göra allting i grupp var det självklara sättet. Vad som skulle hända i helgen handlade om våra gemensamma planer och åtaganden, våra sommarsemestrar genomfördes i klungor, vår dialog gick åt minst fyra håll samtidigt. Sedan kom tiden och åldern och barnen och någonting förändrades. De bärande väggarna blev till möbler, enskilda föremål som måste ställas fram i ljuset, ges uppmärksamhet på ett konkret sätt. Vår vänskap är nu en tvåsitssoffa vi gemensamt behöver besluta att sätta oss i.
Jag testar att höra av mig spontant bara för att se om det går, men vet att premisserna har ändrats, så även för mig. Det är ett pusslande med kalendrar, förhandlad fritid och långa horisonter på allt. Vi hittar ett datum framåt i tiden och jag längtar efter att få luta mig mot dem igen. Tänker att det här med att bli vuxen på riktigt kanske handlar om just den där förändringen. Att vara ett separat hus. Att bygga sitt hem på egen hand med nya bärande väggar. Men vi kan väl vara en radhuslänga i så fall?
Kära dagbok – 7 juli
Kära dagbok,
Idag vaknade jag av ett enormt dunsande vilket jag trodde var tidningsutdelaren som försökte att slå något slags rekord i högljudd brevinkastning men som i själva verket visade sig vara min hallspegel som sekvensvis föll ned i golvet. Märkligt nog gick den inte sönder. Betyder det sju års tur kanske? Efter den initiala chocken gick jag upp och klädde mig som en grekisk smörsångare i vita jeans, vit T-shirt, bruna loafers och en folkloristisk liten väst som jag köpte i Antibes. Inne på kontoret rådde stiltje förutom i caféet där de spelade Craig David. De har en märklig förmåga att spela låtar som är bekanta men som man inte tänkt på på sisådär femton år. Jag undrar vem som gör deras playlists, det måste vara en riktigt nostalgiker och jag tror att vi skulle komma bra överens. På lunchen nyttjade jag och några kollegor gymmet. Det stora omklädningsrummet som varit stängt i två månader för renovering hade äntligen öppnat igen och såg märkligt nog exakt likadant ut som tidigare, inte ett spår av någon ommålning eller uppfräschning eller ventilationsåtgärd. Sedan åt jag fisk till lunch och därefter försökte jag motivera för legalavdelningen att all copy jag skriver inte behöver tolkas helt bokstavligt utan att det finns något som kallas för att ”leka med ord”, en kamp jag fört regelbundet i hela mitt yrkesverksamma liv med varierat resultat.
Efter jobbet gick jag förbi Mall of Scandinavia, eller bara Mos som vi trötta själar kallar det vilket uttalas på samma nonchalanta vis som tillbehöret till korv. Där var det så fullt av tonåringar att jag blev helt ställd av alla hormoner i omlopp. Det blev ett snabbt varv för att hitta någon slags curl crème till håret, vilket jag inte gjorde, så sedan tog jag pendeln in till city. Därifrån promenerade jag till Stadsmissionen i Gamla stan. I butiken stod några damer och sjöng Tula hem och tula vall, jag förstod inte om de var besökare eller jobbade där, men de kändes väldigt hemmastadda. På väggen hängde en ljusgrön klänning som jag provade mest för att det kändes kul men som satt helt perfekt och jag beslutade mig för att köpa den för att kunna testa den ordentligt hemma. Kanske är det just den klänningen jag ska ha på ett bröllop i slutet av sommaren. Uppfylld av min shoppinglycka promenerade jag genom nya Slussen och in på Arket på Götgatan som hade rea. Där provade jag tre klänningar till av bara farten, men alla satt så konstigt kring armhålorna. Det är verkligen min sämsta kroppsdel, det där överflödiga köttet som samlas i armhålsvecken och som bara försvinner om man står med armbågarna utåt som om man ska dansa ringdans, vilket är en pose som är högst onaturlig att ha en hel dag. Det blev inget köp utan jag kilade vidare till biblioteket för att hämta ut två böcker och lämna tillbaka en, det gäller att ha ett positivt nettoresultat inför sommarläsningen.
Väl hemma så lagade jag cannelinibönor i en mustig sås på soltorkad tomat, chili, vitlök och grädde. Till det en massa ruccola med citron och ett rostat pankosmul. Det här är absolut inget jag hittat på själv utan ett recept jag såg på New York Times för ett tag sedan och då sparade ned för att det lät gott och det blev faktiskt gott också. Maten var klar till tjugofjärde matchminuten mellan Peking och BP så då åt jag framför matchen och var på ett ganska gott humör fram till åttionionde minuten då jag blev sur. Som kompensation lade jag mig raklång och scrollade på TikTok och saknade min kille som nu är iväg på semester, jämmer och elände. Efter en stund i algoritmens klor slet jag mig loss och slog på min privata spellista med namnet Ingen guilt, bara pleasure (ja, den innehåller både Cher, Celine Dion och Shania Twain). Sedan provade jag min nyköpta klänning och bestämde att den nog får stanna och sedan frös jag till is för då kom jag på att jag glömt ringa till min systerdotter som fyller år idag och nu var klockan 22:28. Det blev plötsligt jättemycket guilt och som straff tog jag tag i disken och matlagningskaoset som stått parkerat sedan minut tjugofyra. Under tiden jag diskade kom jag på att jag var sugen på att skriva ett blogginlägg helt rakt upp och ned om min dag, så då började jag att göra det i huvudet och när jag var klar satte jag mig vid min dator och skrev. Och nu är klockan strax efter midnatt och inlägget är klart och jag ska bara läsa igenom det tre gånger innan jag publicerar, för sådan är jag, och sedan ska jag borsta tänderna och gå och lägga mig och smsa min kille och säga att jag saknar honom och sen kanske läsa lite i en av de nya böckerna jag lånade. Imorgon eller någon gång snart ska jag skriva ett inlägg om allt vi hittade på i Kanada, men idag fick ni visst bara detta, rakt ut från mitt huvud. Det trodde ni inte va? Okej, dags att tänka på refrängen. Vi hörs!