Livet på 280 tecken

Vad säger ni, ska vi gräva lite i arkivlådan ett slag? I brist på nya, spännande saker som händer tänkte jag sammanställa några av mina bästa tweets från början av året och fram till nu. Det är ändå något med det där korta, kondenserade formatet som jag gillar väldigt mycket. Särskilt i kombination med bloggen där jag kan vara mycket mer utsvävande och långrandig. Nåväl, låt oss ta en trip down memory lane. Vill ni följa mig på Twitter hittar ni mig under @juliaeriksson.

Tack, tack! Ni kan dämpa applåderna och rulla ner ridån nu. Lovar att det dröjer ett tag innan jag citerar mig själv igen, hehe.

+88

Konturer och kontraster

skogen

Skogen är grön och mjuk. Tyst sånär som på våra steg som möter stigen, fötter som kliver på murkna grenar, vindjackans dova svischande, ett svagt hummande på en melodi. Vi går på rad, vi tre – mamma och pappa och jag. Mossens fuktiga vidder, den brända tallskogens spröda bark, bergets solvarma hällar, allt blir ett välkommet avbrott i en tid där varje dag känts likadan. En skarp kontrast till ett enformigt liv.

Vi firar påsk tillsammans. Litet och stillsamt och avskalat, men ändå, ett firande. Död och uppståndelse. Förtvivlan och hopp. Jag finner mig själv med att vilja främja långfredagens stillhet, dess sömniga, sorgsna lugn. Det är något med hur den skapar konturer, gör plats för det mörka och på så vis också destillerar det ljusa. Gör det glada som komma skall gladare.

Jag tänker att dessa stunder på något vis symboliserar vad jag saknat mest under det gångna året. Konturer och kontraster. Ramar som tydligt skiljer tisdagar från fredagar, som avgränsar jobb från fritid, som definierar ensamhet från att vara själv. Det är så svårt när allting sker på samma plats, när dagarna det flyter ihop till en enda sörja, när veckorna vadas igenom. Jag vill blanda naturens lugn och stadens brus. Stök och eufori och maxpuls med vila och ro och knäppta händer. Ge mig himmel och hav. Tusen röster och mina egna tankar. Ljus och mörker. Skarpa kontraster avgränsade med tydliga konturer. Det är allt jag önskar framöver.

+69

Februarislask – ord som blev

Det går en vecka utan ord. Jag saknar något att berätta. Jag saknar hur livet brukade hända mig. Förr var dagarna en balansgång mellan arbete och fritid. Fritid som i tid för frihet. Nu är tillvaron bunden. Inramad mellan fyra väggar. Platsen för dramat är ett rum och kök. Pjäsen är en monolog. Jag spelar den enda rollen. Allt som spelar roll är jag. Dra ner ridån, tack.

”Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet. Vad som har varit kommer att vara, vad som har skett skall ske igen. Det finns ingenting nytt under solen. Säger man om något: ”Det här är nytt!” så har det ändå funnits före oss, alltsedan urminnes tid.”

Dricka tre öl, komma hem till en nedsläckt lägenhet, känna inget inför att känna något, dansa i slowmotion på fiskbensparketten, det var inte du det var bara jag, det kommer aldrig att bli bra.

Jag saknar söndagsmässan i kyrkan på höjden. Att sjunka ner i en av bänkarna under fladdrande ljuskronor och bjälkar av trä. Att gå ut därifrån vid 19 och känna hur veckan fått en slutparantes. Att få nåden att börja om. Lite mindre skuldtyngd. Lite mera fri.

”I stared at my feet, at the shoes you bought me, the ones with red lights that flashed on the soles when I walked. My forehead pressed to the seat in front of me. I kicked my shoes, gently at first, then faster. My sneakers erupted with silent flares: the world’s smallest ambulances, going nowhere.”

Google-sökningar: global knivset, sartre sommaren längst inne i vintern, bortoluz frizzante, frysa ägg, prada solglasögon, beurre blanc, yoga with adriene headache, kärnavfall, badrum fogar, tutti frutti 100 år, gustav den andre, uv index.

+97

Tecken på liv, spår av död

snö


Alla böcker jag läser tycks handla om döden
Döden döden döden
Ständigt närvarande med frånvaron den saluför
Strax efter fjorton gör den sig påmind igen
Nyhetsrapportering med svarta siffror 
Siffror som bara är nummer
Jag tittar men kan inte förstå
Har slutat greppa tid och ålder
Man kan köpa Sara Danius Pradaskor på auktion
Blodröd sammet
Mossgröna klackar
Klampa runt i livsglädje
Vart ska mina fötter gå?
Det är snömodd på trottoarerna
På ett tak står två silhuetter med skyfflar
Livlinor fästa i taknocken
Jag ser upp
Tar det varsamt
Går hem och fortsätter läsa
Man har landat en rymdsond på Mars
Den söker efter vatten
Letar tecken på liv
Ja vem gör inte det
Ett stilla februariregn fyller mitt fönster
Snart ska även vinterns drivor smälta ner och dö

+101

Det finns en tid för allt som sker under himlen

I början av sommaren gick jag ned i mitt källarförråd för att leta upp en bok jag behövde till en skrivkurs. Utrymmet i mina bokhyllor i lägenheten är begränsat och en del av alla böcker jag äger har fått ligga undanstuvade i kartonger i källaren sedan flytten. Efter lite letande hittade jag Lyrikens liv och i en ingivelse bar jag även upp min bibel som jag fann nedpackad i samma låda. Den är en halv decimeter tjock med mörkblå pärmar, guldfoliering och lövtunna blad som kräver ett visst mått av försiktighet när man bläddrar. Jag fick den av församlingen när jag konfirmerades och förmodligen använde jag den också som allra mest då.

Bara någon vecka efter att jag varit nere i förrådet hoppade jag av skrivkursen. Det var en sommarkurs och jag insåg att jag varken hade tid eller ork att gå den samtidigt som jag jobbade heltid inför min semester. Lyrikens liv förblev stängd på soffbordet, men Bibeln bläddrade jag i lite sporadiskt en dag. Först läste jag de mer poetiska böckerna som Höga visan och Ordspråksboken och sedan kom jag till Predikaren. Den bok som sägs vara den mest pessimistiska i Bibeln, den som grubblande reflekterar kring livet och dess mening.

Och där i juni läste jag några ord som kändes bekanta, för visst hade jag hört dem förut, men jag såg dem också i ett nytt ljus. Färgad av mitt egna grubblande, av vårens ovisshet och världens ångest var det ord som jag behövde i precis den stunden. Sedan dess har jag haft dem sparade i en mobilanteckning som jag återkommit till då och då för att finna tröst. För även om det känns som om vi lever i en tid som varje dag skriver ny historia så finns det en trygghet i att veta att samma tankar har känts och formulerats för snart 3000 år sedan. Att allt har sin tid, så även det som händer nu. Och ja, att dela bibeltexter hör ju inte till vanligheterna i bloggvärlden, men kanske finns det någon mer än jag som har nytta av att läsa de här orden då och då.

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen:

en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp,


en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp,

en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa,

en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar, en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,

en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta,

en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, en tid att tiga, en tid att tala,

en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred.

(Pred. 3:1-8)


En tid att mista, en tid att sörja, en tid att avstå från famntag. Där är vi nu. I gråten, distansen och döden. Inte för jämnan, men nu. Och likaså vet vi att det kommer en tid att le, en tid att dansa, en tid att läka, en tid att älska. Det gör det, för allt har sin tid. Idag och för tusentals år sedan.

+173

Snön faller och jag landar

snöfall


Snön faller
och jag landar
ser pulkabacksbarnen skynda
upp och ner i bävernylon
det blir vitt
det blir ljust
naturen får en renbäddad säng
världen vinner en chans till
fastän vi lever på lånad tid
jag lägger hopp i jackfickorna
tillsammans med vantarna
stretar i motvind
i minusgrader
bitande kyla
att bryta eller bita
ihop och isär
vill hugga tag i en axel
hejda alltings rörelse
för att dala tillsammans
stilla vila
som nyfallen snö
i väntan på springande stövlar
i storlek 32.

+88

Molntäcket lyfter och någon visslar jingle bells

skymning skymning

Jag matar kroppen med sömntimmar. Behovet tycks vara oändligt för om nätterna ligger jag vaken. Ständigt på min vakt efter minsta feltecken. Känner: pannan, halsen, näsan, huvudet. Sväljer. Men allt är som vanligt, hur nu som vanligt känns, jag har glömt. Jag lägger termometern under tungan så fort jag blir en aning varm, får alltid svaret trettiosex komma åtta. En gång trettiosju och ett. Aldrig mer än så. Konsekvenserna av en nysning känns gigantiska, men på den nionde dagen av överdriven vaksamhet tänker jag att nu måste jag ändå ha klarat mig, för den här stunden. Nu måste jag kunna sova som vanligt igen. Utan ett malande tänk om i huvudet, utan ovissheten om att behöva tillbringa den kommande tiden isolerad själv. Och när söndagen kommer rullar bilen tryggt längs de välbekanta vägarna. Åkrar och skog, ridhus och runstenar. Vi sjunger med till julmusiken på radion. Jag matar fortfarande kroppen med sömntimmar, men sängen är en annan och de vakna nätterna minskar och i köket utanför mitt rum hör jag kaffebryggaren knäppa och någon visslar jingle bells.

skymning skymning

Någon sa att molntäcket var en hel kilometer tjockt. Jag såg framför mig hur det låg som ett gigantiskt mikrovågsugnslock över hela landet. En blockering av solen från alla håll. I början räknade jag grådagarna, men efter några veckor tappade jag bort mig. Väderprognosens falska löften om solchanser fyra dagar framåt hade slutat att göra mig besviken. Jag tror det när jag ser det, tänkte jag och bet ihop. För sedan kom ju stunden. Till sist. En lördag med stråk av blått i himlen, då det kändes som om någon hade lyft på locket. Och jag knöt på mig skorna och vandrade längs vattnet. Såg båtarna och löparna och hundarna i solen. I takt med att skymningen föll färgades himlen i pasteller och längden på mina steg ökades för att hinna till kajen på andra sidan. På en tom parkeringsplats av inget, belägen mittemot allt, doppades staden i ett skimmer och jag kände för första gången på länge ett litet uns av hopp.

+81

Längtan efter E-Type

köpenhamn dec 2019 köpenhamn dec 2019 köpenhamn dec 2019 köpenhamn dec 2019 köpenhamn dec 2019

Ett minne. Den här dagen för ett år sedan. Det är kväll och vi åker taxi genom Köpenhamn, ber chauffören spela E-Type, höjer volymen och sjunger med. Kommer fram till restaurangen där vi bokat bord för flera veckor sedan. Har den sena sittningen och i kroppen känns redan ett välbekant pirr. Fem bästa vänner runt bordet, fem små egna världar nu sammanslagna till en. Jag bär en prickig klänning, diadem och kängor, känner mig fin när jag får syn på mig själv i spegeln på toaletten. Vi dricker vin och äter pasta. Slickar skålarna som på film för att det är så gott. Får feeling och beställer amaro averna som avec. Går sedan några kvarter bort till en liten bar med jultema. Det känns som att vara i någons fina källare, hela stället är inrett med vintagemöbler och udda tavlor på väggarna. Vi dricker eggnog och glöggdrinkar och just denna dag är allting som det ska. Inombords nynnar jag på This, this is the way, this is the way I want to live och jag vet att det är sant. Så som livet är nu, så vill jag leva det.

Och ett år senare så är allting monumentalt annorlunda. Håll i och håll ut manar alla och jag vill skrika att jag gör ju det, jag håller i men vissa dagar känns det som om det inte finns något att greppa taget om. Tiden går så långsamt och dagarna flyter ihop till en enda sörja. Jag saknar konturer, någon att förhålla mig till, något att fokusera tankarna på. Vill bara ha något så banalt som en restaurangbokning gjord flera veckor i förväg att klamra mig fast vid. Och jag frågar främlingar om råd, för vad ska man göra när man har ännu en dag framför sig, när man ser ett tomt blad som återigen ska fyllas på egen hand. Svaret från samtliga blir: ta en promenad. Det är det kollektiva förslaget och jag vet och jag går och i höjd med Ringvägen kommer tårarna. Jag förstår att saker kunde vara tusen gånger värre men jag vill inte att livet ska bestå av ensamma promenader runt samma kvarter. Det räcker inte. Det finns så mycket liv i den här kroppen som inte får ta vägen någonstans. Det bor så mycket längtan i mig som bara vill sippra ut. Jag har så många hjärtslag som måste få delas med någon annan. Och jag inser hur banalt det är att ha en E-Type-låt som ledmotiv till livet, men jag längtar efter att få fyllas av den där känslan igen, att få ta sats från djupet av min bröstkorg och vråla med till This is the way I want to live och då faktiskt mena det igen. Helt och fullt.

+153

En visslande vind, en reva i tiden

Vinden sliter i båtarnas presseningar
Varje dag blir en reva i tiden
Hålet äter sig långsamt större
Tuggar timmar, sväljer sekunder

Gatlyktorna tänds som i mjuk koreografi
Spiller brandgula pölar på trottoaren
Lämnar mellanrum av tomhet
Sveper skuggor, kastar konturer

I vagnen vaknar barnet och skriker
När jag lämnar natten saknas orden
Jag plockar dem som snäckor på stranden
Fyller fickan, samlar skimmer

Söker sen efter svar i horisonten
Ett böljande hav är det enda jag ser
Visslande vind, prasslande pressening
I väntan på avfärd är vi alla på land

+57

Det gör inget. Inget gör något. Jag gör inget.

stockholm


Blåljus längs Hornsgatan. 
En polisbil kör om i svindlande fart. 
Det duggregnar på mig. 
Små tunna stänk träffar min panna. 
Det gör inget. 
Inget gör något. 
Jag gör inget.
Låg kvar i sängen hela förmiddagen.
Inte för att jag ville.
Jag kunde inte bara komma på en anledning till att kliva upp.
Frågade om någon ville ses utomhus.
Fick meddelanden med alla andras planer.
Låg kvar.
Läste femtio sidor till.
Skrev ett svar för skämta bort min ensamhet.
Steg upp.
Dammsög hela lägenheten.
Bryggde kaffe.
Rostade bröd.
Ricotta och fikonmarmelad.
Mulen skymning ute.
Himlen går från grått till svart.
Jag går från Södermalm till Kungsholmen.
Ännu mer sirener i Hornstull.
En ambulans som tävlar mot döden.
Mamma ringer.
Vi pratar.
Hon poängterar vikten av rutiner.
Jag håller med.
Jag poängterar vikten av försiktighet.
Hon håller med.
Vid Stadshuset lägger vi på.
En pappa och dotter åker förbi på elsparkcyklar.
En shortsklädd löpare springer hack i häl.
Det regnar fortfarande på mig.
I Gamla stan har de ställt ut granar.
I Slussen säljer de amaryllis.
Jag går förbi din gata.
Tittar inte upp.
Vet att vi ändå inte skulle mötas.
Fortsätter framåt.
Tar mig an.
Vägen och tiden.
Bor man på en höjd är det alltid uppförsbacke hem.

+147