Det finns en tid för allt som sker under himlen

I början av sommaren gick jag ned i mitt källarförråd för att leta upp en bok jag behövde till en skrivkurs. Utrymmet i mina bokhyllor i lägenheten är begränsat och en del av alla böcker jag äger har fått ligga undanstuvade i kartonger i källaren sedan flytten. Efter lite letande hittade jag Lyrikens liv och i en ingivelse bar jag även upp min bibel som jag fann nedpackad i samma låda. Den är en halv decimeter tjock med mörkblå pärmar, guldfoliering och lövtunna blad som kräver ett visst mått av försiktighet när man bläddrar. Jag fick den av församlingen när jag konfirmerades och förmodligen använde jag den också som allra mest då.

Bara någon vecka efter att jag varit nere i förrådet hoppade jag av skrivkursen. Det var en sommarkurs och jag insåg att jag varken hade tid eller ork att gå den samtidigt som jag jobbade heltid inför min semester. Lyrikens liv förblev stängd på soffbordet, men Bibeln bläddrade jag i lite sporadiskt en dag. Först läste jag de mer poetiska böckerna som Höga visan och Ordspråksboken och sedan kom jag till Predikaren. Den bok som sägs vara den mest pessimistiska i Bibeln, den som grubblande reflekterar kring livet och dess mening.

Och där i juni läste jag några ord som kändes bekanta, för visst hade jag hört dem förut, men jag såg dem också i ett nytt ljus. Färgad av mitt egna grubblande, av vårens ovisshet och världens ångest var det ord som jag behövde i precis den stunden. Sedan dess har jag haft dem sparade i en mobilanteckning som jag återkommit till då och då för att finna tröst. För även om det känns som om vi lever i en tid som varje dag skriver ny historia så finns det en trygghet i att veta att samma tankar har känts och formulerats för snart 3000 år sedan. Att allt har sin tid, så även det som händer nu. Och ja, att dela bibeltexter hör ju inte till vanligheterna i bloggvärlden, men kanske finns det någon mer än jag som har nytta av att läsa de här orden då och då.

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen:

en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp,


en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp,

en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa,

en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar, en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,

en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta,

en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, en tid att tiga, en tid att tala,

en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred.

(Pred. 3:1-8)


En tid att mista, en tid att sörja, en tid att avstå från famntag. Där är vi nu. I gråten, distansen och döden. Inte för jämnan, men nu. Och likaså vet vi att det kommer en tid att le, en tid att dansa, en tid att läka, en tid att älska. Det gör det, för allt har sin tid. Idag och för tusentals år sedan.

+121

Snön faller och jag landar

snöfall


Snön faller
och jag landar
ser pulkabacksbarnen skynda
upp och ner i bävernylon
det blir vitt
det blir ljust
naturen får en renbäddad säng
världen vinner en chans till
fastän vi lever på lånad tid
jag lägger hopp i jackfickorna
tillsammans med vantarna
stretar i motvind
i minusgrader
bitande kyla
att bryta eller bita
ihop och isär
vill hugga tag i en axel
hejda alltings rörelse
för att dala tillsammans
stilla vila
som nyfallen snö
i väntan på springande stövlar
i storlek 32.

+80

Molntäcket lyfter och någon visslar jingle bells

skymning skymning

Jag matar kroppen med sömntimmar. Behovet tycks vara oändligt för om nätterna ligger jag vaken. Ständigt på min vakt efter minsta feltecken. Känner: pannan, halsen, näsan, huvudet. Sväljer. Men allt är som vanligt, hur nu som vanligt känns, jag har glömt. Jag lägger termometern under tungan så fort jag blir en aning varm, får alltid svaret trettiosex komma åtta. En gång trettiosju och ett. Aldrig mer än så. Konsekvenserna av en nysning känns gigantiska, men på den nionde dagen av överdriven vaksamhet tänker jag att nu måste jag ändå ha klarat mig, för den här stunden. Nu måste jag kunna sova som vanligt igen. Utan ett malande tänk om i huvudet, utan ovissheten om att behöva tillbringa den kommande tiden isolerad själv. Och när söndagen kommer rullar bilen tryggt längs de välbekanta vägarna. Åkrar och skog, ridhus och runstenar. Vi sjunger med till julmusiken på radion. Jag matar fortfarande kroppen med sömntimmar, men sängen är en annan och de vakna nätterna minskar och i köket utanför mitt rum hör jag kaffebryggaren knäppa och någon visslar jingle bells.

skymning skymning

Någon sa att molntäcket var en hel kilometer tjockt. Jag såg framför mig hur det låg som ett gigantiskt mikrovågsugnslock över hela landet. En blockering av solen från alla håll. I början räknade jag grådagarna, men efter några veckor tappade jag bort mig. Väderprognosens falska löften om solchanser fyra dagar framåt hade slutat att göra mig besviken. Jag tror det när jag ser det, tänkte jag och bet ihop. För sedan kom ju stunden. Till sist. En lördag med stråk av blått i himlen, då det kändes som om någon hade lyft på locket. Och jag knöt på mig skorna och vandrade längs vattnet. Såg båtarna och löparna och hundarna i solen. I takt med att skymningen föll färgades himlen i pasteller och längden på mina steg ökades för att hinna till kajen på andra sidan. På en tom parkeringsplats av inget, belägen mittemot allt, doppades staden i ett skimmer och jag kände för första gången på länge ett litet uns av hopp.

+81

Längtan efter E-Type

köpenhamn dec 2019 köpenhamn dec 2019 köpenhamn dec 2019 köpenhamn dec 2019 köpenhamn dec 2019

Ett minne. Den här dagen för ett år sedan. Det är kväll och vi åker taxi genom Köpenhamn, ber chauffören spela E-Type, höjer volymen och sjunger med. Kommer fram till restaurangen där vi bokat bord för flera veckor sedan. Har den sena sittningen och i kroppen känns redan ett välbekant pirr. Fem bästa vänner runt bordet, fem små egna världar nu sammanslagna till en. Jag bär en prickig klänning, diadem och kängor, känner mig fin när jag får syn på mig själv i spegeln på toaletten. Vi dricker vin och äter pasta. Slickar skålarna som på film för att det är så gott. Får feeling och beställer amaro averna som avec. Går sedan några kvarter bort till en liten bar med jultema. Det känns som att vara i någons fina källare, hela stället är inrett med vintagemöbler och udda tavlor på väggarna. Vi dricker eggnog och glöggdrinkar och just denna dag är allting som det ska. Inombords nynnar jag på This, this is the way, this is the way I want to live och jag vet att det är sant. Så som livet är nu, så vill jag leva det.

Och ett år senare så är allting monumentalt annorlunda. Håll i och håll ut manar alla och jag vill skrika att jag gör ju det, jag håller i men vissa dagar känns det som om det inte finns något att greppa taget om. Tiden går så långsamt och dagarna flyter ihop till en enda sörja. Jag saknar konturer, någon att förhålla mig till, något att fokusera tankarna på. Vill bara ha något så banalt som en restaurangbokning gjord flera veckor i förväg att klamra mig fast vid. Och jag frågar främlingar om råd, för vad ska man göra när man har ännu en dag framför sig, när man ser ett tomt blad som återigen ska fyllas på egen hand. Svaret från samtliga blir: ta en promenad. Det är det kollektiva förslaget och jag vet och jag går och i höjd med Ringvägen kommer tårarna. Jag förstår att saker kunde vara tusen gånger värre men jag vill inte att livet ska bestå av ensamma promenader runt samma kvarter. Det räcker inte. Det finns så mycket liv i den här kroppen som inte får ta vägen någonstans. Det bor så mycket längtan i mig som bara vill sippra ut. Jag har så många hjärtslag som måste få delas med någon annan. Och jag inser hur banalt det är att ha en E-Type-låt som ledmotiv till livet, men jag längtar efter att få fyllas av den där känslan igen, att få ta sats från djupet av min bröstkorg och vråla med till This is the way I want to live och då faktiskt mena det igen. Helt och fullt.

+153

En visslande vind, en reva i tiden

Vinden sliter i båtarnas presseningar
Varje dag blir en reva i tiden
Hålet äter sig långsamt större
Tuggar timmar, sväljer sekunder

Gatlyktorna tänds som i mjuk koreografi
Spiller brandgula pölar på trottoaren
Lämnar mellanrum av tomhet
Sveper skuggor, kastar konturer

I vagnen vaknar barnet och skriker
När jag lämnar natten saknas orden
Jag plockar dem som snäckor på stranden
Fyller fickan, samlar skimmer

Söker sen efter svar i horisonten
Ett böljande hav är det enda jag ser
Visslande vind, prasslande pressening
I väntan på avfärd är vi alla på land

+57

Det gör inget. Inget gör något. Jag gör inget.

stockholm


Blåljus längs Hornsgatan. 
En polisbil kör om i svindlande fart. 
Det duggregnar på mig. 
Små tunna stänk träffar min panna. 
Det gör inget. 
Inget gör något. 
Jag gör inget.
Låg kvar i sängen hela förmiddagen.
Inte för att jag ville.
Jag kunde inte bara komma på en anledning till att kliva upp.
Frågade om någon ville ses utomhus.
Fick meddelanden med alla andras planer.
Låg kvar.
Läste femtio sidor till.
Skrev ett svar för skämta bort min ensamhet.
Steg upp.
Dammsög hela lägenheten.
Bryggde kaffe.
Rostade bröd.
Ricotta och fikonmarmelad.
Mulen skymning ute.
Himlen går från grått till svart.
Jag går från Södermalm till Kungsholmen.
Ännu mer sirener i Hornstull.
En ambulans som tävlar mot döden.
Mamma ringer.
Vi pratar.
Hon poängterar vikten av rutiner.
Jag håller med.
Jag poängterar vikten av försiktighet.
Hon håller med.
Vid Stadshuset lägger vi på.
En pappa och dotter åker förbi på elsparkcyklar.
En shortsklädd löpare springer hack i häl.
Det regnar fortfarande på mig.
I Gamla stan har de ställt ut granar.
I Slussen säljer de amaryllis.
Jag går förbi din gata.
Tittar inte upp.
Vet att vi ändå inte skulle mötas.
Fortsätter framåt.
Tar mig an.
Vägen och tiden.
Bor man på en höjd är det alltid uppförsbacke hem.

+146

Måndag, tisdag, onsdag i början av november


Måndag


Vad besvikna mina framtida barn kommer bli när jag berättar för dem hur outhärdligt tråkigt det var att leva i ett globalt krisläge. Att något som på pappret låter spännande mest var en lång tid av väntan, ett evigt stirrande mellan fyra väggar, en långsamt groende ensamhet, ett sakta sjunkande hopp. Att stå med datorn i fönstret och se hunddagiset Tassar av stål gå förbi med sina stora klungor av kopplade hundar. Först de stora, sedan de mellansmå och till sist de minsta i färgstarka reflextäcken för att skydda dem mot novemberblåsten. Förutom 16 mail och 7 digitala möten var det allt som hände den dagen.


Tisdag


samyang ramen (biffsmak)
extrainsatt presskonferens
googla dödsannons
renovering hos grannen
brysselkål i halvor
feedbackmail
blommor till begravning
24 gångsteg i hälsoappen
klabbes bank
ny presentation skickad 18:32
förslag: ”Lana Del Rey – Medieval Style (1 Hour)”
valvaka


Onsdag


”Bra sås reder sig själv”

ja det är väl sån jag är

en bra sås

ämnad att leva ensam

JE SUIS BEARNAISE.

+95

Lukten från insidan

regn

Det är fredag och klockan är nio. Jag promenerar hem själv genom stan. Nej, inte själv – ensam. Stockholm är kyligt, det blåser på Skeppsbron, jag stannar längs vägen och köper en pizza. Lägger burken med vitkålssallad i fickan på dunjackan, äter alltsammans i stora tuggor när jag kommer hem. Nästa morgon luktar innerfodret svagt av vinäger.

På förmiddagen har vi höststädning i föreningen. Det duggregnar och vi bär in utemöbler, borstar terassen fri från löv, tar farväl av sommaren. Jag dammsuger upp spindelnät i taket på tvättstugan, rensar alla filter fulla av ludd. När jag kommer tillbaka till lägenheten fortsätter jag på mekaniskt vis. Ställer kryddburkarna i bokstavsordning, drar ut spisen och torkar bort fett och smulor, putsar badrumskranen spegelblank.

Du säger att du menar allt du sagt. Jag står under gatlyktan och läser ditt meddelande, har femtio meter kvar till porten men orkar inte vänta tills jag kommit hem. Ser på orden och försöker forma en korrekt bild av verkligheten. Vill städa upp och göra fint, polera allt vi har till perfektion. Jag försöker, men på insidan luktar det ändå fränt. Och när helgen är slut är allt som finns kvar en doft av vinäger som är svår att dölja.

+97

Det var så fint ute idag men så fult inuti mig

park

Det var så fint ute idag
solen stark i ögonen
himlen hög som hopptornen
de jag aldrig klättrade i
parkerna stod i brand
marken ropade kom!
det var så fint ute idag
men så fult inuti mig
i bröstkorgen en klump
mörk och oformlig
en aubergine bakom revbenen
det är rabatt på dem just nu
fem kronor styck
livet har extrapris på sorg
och om en bråkdel känns så här
hur kan då resten få finnas
jag sökte efter svaren
under duvans vida vingar
nedanför bjälkar av trä
lät en låga brinna för er
hittade inte men fann mig
ett ögonblick av ro
av tro
vi skulle åkt till havet
men livet sköljdes bort
snabbspola i smärtan
låt minnet bli långt
för havet är kvar
och vi är kvar
och jag är här
i det fina
det fula
och det jag aldrig kommer att förstå

+74

Och saltet i mig är havet som slår mot dig

Det luktar tungt och sött, nyponbuskarna längs Birger Jarlsgatan har ruttnat i solen, skrumpna frukter och vissna blad är allt som återstår. När jag vaknar är min kropp full av salt, det känns som det råder en obalans i vätskorna, en sådan man trodde på i antikens Grekland, jag är tvåtusenfemhundra år sedan, jag platsar på museum. Jag platsar på museum så jag går till ett, promenerar hela vägen förbi buskage och fasader, längs gator och parker. Ser stora bilar som körs av välfriserade par där alla har dyra skor och tunna västar och jag förstår mig inte på dem, men kanske är det obalans i deras kroppar också. Blod och galla. På muséet faller ljuset perfekt in genom fönstren, det är så vackert, jag tänker så, det är så vackert och skulpturerna som möter min blick är självklara i sina linjer. Varje form, varje båge, här bor det mjukaste i det hårdaste, om jag bara fick röra stenen är jag säker på att den skulle skälva under mina fingertoppar. Och kanske är det därför som solvarma klippor ger mig samma känsla som hud mot hud och fyller det där omöjliga tomrummet som alltid uppstår och saltet i mig är havet som slår mot dig, som kastar vågor mot berget som är du, som långsamt försöker forma dig mjuk.
 
Carl Eldhs ateljémuseum
 
Carl Eldhs ateljémuseum
 
Carl Eldhs ateljémuseum
 
Carl Eldhs ateljémuseum
 
Carl Eldhs ateljémuseum
+3