Det är fredag och vi är på en fest på en privat psykologmottagning. På vägen dit passerar vi fulla tonåringar med studentmössor, de står i drivor utanför Max vid Medborgarplatsen och skrålar, ramlar ihop med varandra, bär likadana jeansjackor, räknar ner till den stora dagen, då de ska bli vuxna på riktigt. Jag tittar på dem och tänker att det var sjutton år sedan jag tog studenten, det är en evighet, ett helt halvt liv har gått sedan dess. I hallen ombeds vi ta av oss skorna, det är så man gör på mottagningen, det finns tofflor att låna om man önskar, sedan går vi runt i rummen, sitter i terapisofforna med en burk tuborg i handen, lyssnar på karaokesången som skrålar på andra sidan väggen. Jag tänker att det känns tryggt att vara på fest bland så många psykologer, som att det alltid finns någon som kan lägga en lugnande hand på ens axel om det skulle behövas, kanske är det för att jag så ofta varit på fest med reklamare, sådana som jag själv som bara vill uppåt och framåt, fyllas av oss själva, levitera iväg under kvällen, flykten framför allt. När klockan är ett är vi sist kvar och det är dags att gå hem, Götgatan är under ombyggnad och trottoarerna uppgrävda, vi promenerar mitt i gatan, bilvägen avspärrad av stora betongsuggor, bakom oss krossar någon en flaska mot asfalten och blir genast ombedd att plocka upp. Jag känner mig matt på ett sätt som man gör när man har pratat om sig själv bland främlingar i timmar, berättat om sitt jobb, sina studier, sin ålder, sin framtidsplan och sin historia. Väl hemma i sängen faller jag in i en djup sömn så fort huvudet träffar kudden, jag drömmer att jag är i ett främmande land och sorterar lådor, de tycks aldrig ta slut. Morgonen därpå vaknar jag med hamsterhjärta pickandes i bröstkorgen, det är som att hela veckans ackumulerade känslor väljer att komma ikapp, jag drabbas av alltings allt och önskar mig tillbaka till den fasta soffan i terapirummet, skålen med näsdukar, den mjuka pläden och fåtöljen mitt emot. I en timme ligger jag och stirrar på himlen utanför, molnen som sakta rör sig, solen som spricker fram, vädret som visar upp sig, det regnar, det snöar, det haglar, fåglarna håller flyguppvisning bland hustaken. När det mesta blåst förbi lägger du dig bredvid mig på sängen, du placerar en lugnande hand på min axel, sedan frågar du om vi ska gå och kolla på krukor tillsammans, jag viskar ja och reser mig.
Kategoriarkiv: Skrivet
Du ska få god markkontakt och svindlande takhöjd med stuckaturer
När jag vaknar på morgonen känns åldern fysiskt i kroppen. Händerna värker, armarna är svåra att lyfta, på vänster knä två stora blåmärken, det ena kommer från hörnet på det massiva soffbordet i furu, det andra minns jag inte, förmodligen någon av alla sextio kartonger vi bar in igår. Jag vaknar till en ny dag, min födelsedag och jag gör det på en ny plats, men bredvid någon som känns väldigt hemma. I taket en ensam sladd, två märkliga hål vi behöver spackla igen, under fötterna nyslipade golv, långa mjuka brädor som löper genom alla rum. Överallt lådor och möbler, en hinderbana att ta sig genom, en ny ordning att upprätta, vi får ta det metodiskt, sakta skapa struktur, långsamt göra hem. I köket väntar en milsvid utsikt, vi letar fram udda koppar, lokaliserar en skärbräda och tre knivar i lådorna, dukar upp en födelsedagsfrukost samtidigt som vi ser ut över löparna på Västerbron, kajakpaddlarna i Pålsundet och jag tänker för mig själv att jag har aldrig varit så gammal och aldrig känt mig så rik som nu. Tänk att jag fick allt.
Med alltings säkerhet högst ovisst och helt självklart
Jag var ute och sprang på lunchen. Solen lockade genom fönstren, jag kollade prognosen, tio grader och klarblå himmel, perfekt, plockade fram shortsen ur lådan, benen blekt vintertorra men pigga, morgonkaffet i vaderna, ett lugnt återhämtningspass på schemat, 35 minuter enkel löpning. Innan jag stängde ytterdörren ett infall och ett val, en spellista från en morgon när jag skulle springa genom Rom, varje låt en tillbakaslungning till den här tiden för tre år sedan, klia stjärnfall över ryggen, gör mig modig, hur jag sprang ner från min lägenhet, tog backen förbi kapellet och parken, plötsligt runt hörnet Colosseum, vidare genom den tusenåriga staden, längs Tiberns vatten, under trädens skugga. Nu springer jag uppför gatan och ner mot kajen, krokus på rad likt kyrkosångare, må gud välsigna dig med tålamod, vägen längs Söder Mälarstrand, skarpt glitter på vågorna, glada pudlar som studsar fram, en gullig tant i blåsippsblå basker, låt mig tycka om dig, låt mig tycka om mig själv för ett slag. På bänkarna längs vattnet pensionärerna med kaffetermos och gångstavar, ansikten vända upp mot himlen, slutna ögon, smälta leenden, jeg ville bare ringe og si hei, känslan av att vara exakt samma som då men också någon helt annan. I den lilla parken magnolians blommor, jag stannar till, ljusrosa blad mot allting blått, duken uppspänd över mig, ögat vandrar och strax där bakom skymtar en ny port att öppna, tänk om jag vetat då, så många dörrar jag en dag ska få kalla mina, så många gator jag har kvar att springa och det enda jag kan vara säker på är att jag inte har en endaste aning, isn’t everything life.
Snödrivor och klädhögar
Klädstaplarna i garderoben har vält. Högarna börjar mer att likna drivor nu, påminner om de där oformliga klumparna av smutsgrå snö som ligger kvar på återvändsgator i slutet av mars, smågrus likt strössel ovanpå, fjorton nyanser av fult. Jag tänker att jag borde ta tag i dem, klädstaplarna alltså, men inser att om mindre än en vecka ska de ändå packas ned och plockas upp på nytt, det får vara.
Med tidsomställningen kommer solen, i alla fall känns det så. Den gassar på genom våra fönster, letar sig in i burspråket, skapar skuggmönster på väggarna. När den ligger på som mest blir det tydligt att våra fönsterglas behöver putsas, pollen och avgaser och damm har lagt sig i ett spräckligt mönster utanpå. Jag lägger till det på min mentala att göra-lista men stryker det genast, det får vi ta i flyttstädningen istället.
I påskpackningen lägger jag en ljusgul ulltröja och en vit jumpsuit i denim. Tidningen Skriva, böckerna Spricktand och Av månsken växer ingenting. Löparskor, lång kappa och halsduk. Väderprognosen säger regn och blåst, plus sju känns som ett. Vi funderar på om det bara var under barndomens påskfiranden som det var soligt och varmt, som man satt utomhus och fikade, cyklade på torra grusvägar och tog fram grillen. Kanske är det likt jularna, man minns dem alltid som snöfyllda, men i själva verket var det bara så vart femte år.
Fyra dagar av ledighet stundar, sedan väntar packande, tillträde, renovering och flyttlass. Nya nycklar i händerna och uppstyrda staplar som långsamt får hitta sin plats. Oxveckorna är över, väntans tid är förbi. Vi står på krönet av backen, snart lägger vi fötterna på tramporna och känner hur det susar, vinden mot ansiktet, det går snabbare och snabbare, snöhögen längst ned på gatan är ett minne blott.
Allt är text / Text är allt
I omklädningsrummet på gymmet hör jag en kvinna använda uttrycket ”glida in på ett räkskal”. Jag fnissar lite inombords åt det nyskapade idiomet.
❧
Jag läser en stund på pendeltåget på väg mot kontoret. Strax innan Solna, på sida 94, fastnar jag för några rader.
”Eftersom vi förändras under vår existens måste vi ständigt ompröva våra ståndpunkter… Man måste i första hand försöka förstå, endast i andra hand vara kritisk.”
I första hand vara människa, i andra hand kritiker. Är det därför internet är så irriterande ibland, för att vi alltid letar fel hos varandra.
❧
Mina senaste sökningar på Google:
Dualit brödrost
Sommartid 2026
Desloratadin
Loreal telescopic extensionist mascara
Ellas kapell
Kommod med tvättställ 50 cm
Fujifilm x100
Aubergine näringsvärde
City slicker
Ebba Busch så ska det låta
Hyra lätt lastbil
❧
Jag sms:ar Sardellen för att diskutera vårmode. En intensiv dialog om skor, miu miu och färgskalor tar vid.
J: Jag är väldigt sugen på plagg i siden.
J: En liten klänning och en kappa gärna
S: Otroligt snyggt ja.
S: Har nog en ganska bra garderob nu som funkar både till vardag och fest. Men lite nya detaljer: tights, sjalar osv känns kul.
J: Jag känner att jag hade bra högtidsstil, men kanske överdoserade lite på sammet vid jul. Svårare nu när det fortfarande är vinter men inte samma stämning.
S: Provade en miu miu-klänning second hand för några veckor sedan och blev jättesugen på att ha mer tema bakelse.
J: Den var jättefin!
J: Miu miu känns väldigt inne och vårigt
S: Visst! Älskar!
S: Köpte ett par siden-boots i mörkblå på rean som är otroliga
J: Sidenboots! Visste inte att jag ville ha det, men nu vill jag det.
S: Du vill absolut ha det
S: Jag vill absolut ha fler
J: Jag vill ha en sån där liten påsväska i siden också
J: Det måste ju gå att hitta vintage
S: Tycker miu miu har jättebra färgskala just nu
S: Grå dimblå puderrosa mossgrön
S: + klarröd mörkblå såklart
J: Mycket fint! Också många detaljer med broderier, stenar och glitter
J: Jag funderar på vad som ska få ersätta mina loafers i vår
J: Vill ha nätta sneakers
J: Men också något mer
S: Jag vill ha dom här, men kmr obvs inte köpa…
J: Balettsneakers!
S: Är som vanligt inne på balett
J: Alltid rätt
S: Hur underbara
J: Fantastiska
S: Nu börjar min träning snart
S: Men pratar gärna mer om detta!
J: Ja! Samma här!
J: Lycka till med träningen!
❧
På fredagen skriver jag ett mail till min vän.
Äntligen, här kommer det första manusutkastet! Jag kan komma på tusen grejer jag skulle vilja ändra/förbättra/göra om, men det får bli till nästa version. Nu släpper jag den här för en liten stund.
Sedan bifogar jag ett dokument på 171 sidor och undviker att klicka på knappen ”Dra tillbaka” som frestande dyker upp i mailklienten. Efteråt en märklig känsla av tomhet, att inte ha dåligt samvete för att jag inte sitter med texten, att fundera på om jag borde skriva på något annat.
Väderlekar
På radion säger de att vinterkylan tagit ett grepp om oss. Den ser inte ut att gå någonstans, så långt 10-dygnsprognosen sträcker sig finns den där. Isande och kall, med froströk och ymniga snöfall och även om jag inte älskar just detta arktiska tillstånd så är det något med vädersleksrapporterna som jag alltid gillat. Ända sedan barndomen då filmen med den gäspande solen visade sig på tv:n och berättade om soltiderna i landet har jag dragits till dem. Då var det mest för att det var tecknat, nu handlar det om kontroll och poesi. Två ytterligheter som på något märkligt vis möts där i prognoserna. Det första ger mig en föraning om vad som väntar, hur jag borde förhålla mig till dagen och perioden, vad jag ska klä mig i, vad jag kan göra och inte göra. Aldrig helt och hållet avgörande, men likväl en ledstång att luta sig mot.
Kring vädret ryms också så många ord som lägger sig bra på tungan. Ett tag samlade jag på dem, sparade de bästa för att kunna gå tillbaka och upprepa. Högtrycksrygg, mildluftsattack, nysnö, vindstilla, frostnätter, skyfallsliknande, värmebölja, stackmoln… Listan tycks oändlig men tryggast av allt är nog ändå sjörapporterna. Långa redogörelser av platser jag knappt känner till med detaljerade beskrivningar av vind, väder och sikt. Ett mässande som blir till ett brus, ett återkommande inslag utan faktisk betydelse, mer än att det bara ska finnas där, så som det alltid har funnits. I romantexten jag skriver på inser jag att det är fullt av väderbeskrivningar, karaktärerna har svårt att gå utanför porten utan att jag skildrar den meteorologiska tillvaron och kopplar samman den med deras sinnestillstånd. Förmodligen måste jag stryka hälften, men tills vidare får de stå kvar, mina darlings att döda, mina poetiska riktlinjer, alla mina väderlekar.
———
Ett lyssningstips: Somna till sjörapporten och lugna stråkar
Prövningarnas tid
Det är januari. Fortfarande. Jag äter mina dumma små kosttillskott, ser hur naglarna ändå skivas, bokar klipptid för att försöka göra något åt det yttre. Ligger i sängen och tittar ut på grådassigt morgonljus, googlar tabellen för solens upp- och nedgång, tänker att i slutet av februari börjar det bli märkbar skillnad, räknar att det är en månad dit. Jag står längst bak på perrongen, har hittat den snabbaste vägen till pendeltågets slukhål, det är trängsel bland tjocka dunjackor, för mycket folk för att jag ska kunna plocka upp boken ur väskan. I min telefon ser jag bilder från människor på semester i Thailand, själv ska jag på jobbresa till Borås under ett dygn, ta kvällståget hem med byte i Herrljunga. Jag gör planer med vänner och får flytta dem, ställer in och ställer om, det är tider av vabb, vobb, depp och krupp, vi gör ett nytt försök nästa vecka, okej. I kylen ligger ett nät apelsiner och skrumpnar, kroppen vill ha fett och socker, sura colanappar och pommes frites, jag tvingar upp den på löpbandet, lyfter skivstänger med bleka sparrisarmar. November är ingenting i jämförelse, det här är tredje milen på maran, det är fucking Västerbron. Det är januari. Fortfarande. Prövningarnas tid.
Mina nyårsmål 2026
Om sextonåriga Julia hade vetat att hennes mål 2026 skulle vara att få plocka i en egen diskmaskin, flytta sitt pensionssparande och träna lagom ofta hade hon nog bara skakat på huvudet, men sådan är verkligheten nu. Det här är vad jag vill ha mer av under det kommande året:
Under 2026 vill jag flytta från 30 till 64 kvadrat och ta sambolivet till nästa nivå. Jag vill slipa golv och måla väggar och att vi ska landa i det som är vår gemensamma inredningsstil. Jag vill skynda lagom snabbt, få saker att hända och låta ett hem att ta form. Jag vill fylla mitt vuxenjags första egna diskmaskin och jag vill sitta på min balkong och dricka morgonkaffe i vårsolens varma strålar. Jag vill fortsätta att läsa mycket, gärna med ett snittempo på en bok i veckan som under tidigare år och det här året även ett par böcker på engelska. Jag vill känna att jag utvecklas på jobbet, kanske i en ny och bredare roll om det går och jag vill göra kreativa arbeten som jag känner mig stolt över. Jag vill skriva klart ett färdigt manusutkast på den där förbannade boken för om jag inte blir klar i år kommer jag aldrig bli det och då är det inte menat, då är det lika bra att ge upp. Ja, generellt vill jag skapa mer och betrakta mindre. Jag vill likt alla andra sluta slöscrolla men tror att lösningen är att fokusera på vad jag kan göra istället för att tänka på förbudet, så jag vill blogga lite oftare och gärna mer konsekvent. Jag vill använda fysiska kokböcker och laga mat som för mig känns ny och hellre gå i riktiga second hand-affärer än att varva Sellpy. Jag vill shoppa smartare i allmänhet, utifrån en noga nedtecknad lista och utan spontana köp som föranleds av tristess. Jag vill äntligen komma till skott med att flytta mitt pensionsspar så att jag har allting samlat på ett ställe och jag vill investera mer av mina sparpengar på ett klokt sätt så att framtidsjulia får det bra. Jag vill ha välvårdade naglar, en enkel men fungerande hudvårdsrutin och en sminkprocedur som grundar sig i tanken ”lite läppstift räcker gott och väl”. Jag vill ta ansvar för mitt eget mående och med det menar jag att jag ska gå och träna helst innan jag blir alltför rastlös och nedstämd men också att jag ska göra saker om så bara för min egen skull och tänka att det är gott nog istället för att vänta på att någon ska ta initiativet och göra det jag tänker och väntar på. Jag vill bli bättre på att ta varannan vatten eller något alkoholfritt för att alkohol i större mängder sällan är särskilt gott eller värt. Jag vill engagera mig mer politiskt, inte bara för att det är valår utan också för att jag tycker det absurt vilka beslut som fattas ibland. Jag vill bli bättre på att säga ”ja” utan att tänka efter, låta andra styra och lita på processen. Jag vill upptäcka fler delar av Stockholm för jag tycker det är bortskämt att sitta i en av världens vackraste huvudstäder och känna att jag har tråkigt när det finns så mycket att upptäcka. Jag vill hitta nya kulturscener, besöka fler konserter och vandra planlöst i andra stadsdelar. Jag vill gå vilse, jag vill hitta hem och jag vill med små medel försöka att göra världen lite vackrare.
Tjugotjugofem
Ett år har gått, ja ett år bara gick och vad hände? Vad passerade egentligen förbi? Under de första vintermånaderna inte särskilt mycket. Jag fick en brorsdotter att lägga till mitt hjärta och jag fick prata i radio om mina trendspaningar för det nya året. I ett svagt infall anmälde jag mig till mitt livs första marathon och strax därefter drabbades jag också av mitt livs första bihåleinflammation som höll i sig i veckor. Vintern var grå och blek, den kom med en känsla av att stå stilla och trampa, tills att jag en dag plötsligt satt med ryggen mot en solig husvägg med någonting som liknade vår framför mig. Jag minns att jag sprang och sprang, allt längre och längre sträckor. Vi tillbringade påsken på Gotland och jag firade min födelsedag på Pet Sounds bar, skålade med vänner i timmar, så glad över alla som kom. I början av maj väntade äventyren och jag tog tåget ner till Antibes. Två veckor av skrivresa på franska rivieran, av salta bad och dagsutflykter, solmogna tomater och nybakade baguetter. Jag sprang till Nice och tillbaka, såg en trafikolycka på vägen och blev skärrad, benen helt matta, var det värmen, blodpölarna, de 26 kilometerna, förmodligen allt. Hemma i Stockholm igen var det vår, en kall men vacker sådan. Jag omgav mig med vännerna, gick på festerna, jobbade och jobbade. Den sista dagen i maj sprang jag äntligen Stockholm marathon, 42195 meter, hela vägen in i mål. Tänk att det gick, att jag kunde.
Försommar i huvudstaden, om möjligt ännu vackrare än våren och på midsommarafton for vi till Toronto. Hälsade på familj i tio dagar, for till Niagarafallen, gick på baseball och badade i iskalla Lake Ontario. Sedan hem, ja hem-hem, till Trointeduärnåt city för att se Krunegård på Parken, en nedräkning till semestern, den riktiga alltså och sedan till sist en sommarvistelse i Visby. Därefter for jag till Skottland och vandrade West Highland Way. 6 dagar och 136 kilometer i otroliga landskap, stundtals genomblöta, men oftast glada. Några dagar tillbringades utanför Edinburgh i ett historiskt hus och sedan var semestern slut och över. Tillbaka till vardagen och dags för en ny sådan. Flytta, packa, fixa, städa, sälja först en lägenhet, sedan en andra och så köpa en ny tillsammans. Men först vara bröllopsgäster på Österlen, gå på kräftskiva i skärgården, plocka svamp vid torpet i Sörmland och göra ett och annat besök på Dramaten och Operan. Överraskad med biljetter till Krunegård i Globen, på jobbresa ner till Västkusten och sedan starten på samboliv. Ja kanske livets liv, vi två på trettio kvadrat och känslan av att ha hamnat helt rätt. Desto mer fel var en horribel avslutning på ett generellt uselt fotbollsår, men sorgerna dränktes i Thanksgiving-vin och tonerna av en orkester på riktigt nära håll. En 40-årsfest i en gammal kyrka och så for vi till Dublin där julen gjorde fullskalig entré. Guinness och Mariah Carey, Sunday roast på puben och ostron vid havet, ett skimrande filter på allt hela vägen in i mål. Jul utanför Norrköping med hela familjen, alla barnen, fyra små under fyra år i ett underbart kaos och så en sista tur till ön. Stormvindar på Gotland, en mild bris i hjärtat, nyårsafton i Hornstull, ett helt år har nått sin ände, det här var nästan allt som hände. Gott slut!
But it don’t snow here, it stays pretty green
På radion säger de att Stockholm har haft 0,4 soltimmar i december. Natten går bokstavligen tunga fjät. Det ligger pappersnäsdukar i alla mina fickor. Baksidan av håret är trassligt av halsduken. Jag springer en mil genom eftermiddagsmörker och duggregn. Går på glöggfika med mjuk pepparkaka och lussekatter. Omorganisering på kontoret. En slant till den rumänske mannen som ska hem över jul. Någon kommer med ännu ett ”kan vi ha det här klart före ledigheten?”. Matförgiftad efter jobbets julmiddag. Vill fälla en tår när jag hör Joni Mitchells River. Piggar upp mig med ett nytt läppstift. Adderar lyster i form av tan drops. Ägnar en helgeftermiddag åt julklappsinköp till barnen. Jagar röda robotar, dinosaurieägg som kläcks och pyjamasar med Pippi Långstrump. Luciamorgon på tv. Någon frågar vad jag önskar mig. Ett medlemsskap i Svenska Freds blir mitt svar. Världen rasar. Det är plusgrader. Jag fyller kalendern med konserter och mingel. Klär mig i sammet, glitter och rosetter. Springer ett till varv i trängseln på Mall of Scandinavia. Räknar dagarna till ledighet. Kom, kom signade jul.