Lukten från insidan

regn

Det är fredag och klockan är nio. Jag promenerar hem själv genom stan. Nej, inte själv – ensam. Stockholm är kyligt, det blåser på Skeppsbron, jag stannar längs vägen och köper en pizza. Lägger burken med vitkålssallad i fickan på dunjackan, äter alltsammans i stora tuggor när jag kommer hem. Nästa morgon luktar innerfodret svagt av vinäger.

På förmiddagen har vi höststädning i föreningen. Det duggregnar och vi bär in utemöbler, borstar terassen fri från löv, tar farväl av sommaren. Jag dammsuger upp spindelnät i taket på tvättstugan, rensar alla filter fulla av ludd. När jag kommer tillbaka till lägenheten fortsätter jag på mekaniskt vis. Ställer kryddburkarna i bokstavsordning, drar ut spisen och torkar bort fett och smulor, putsar badrumskranen spegelblank.

Du säger att du menar allt du sagt. Jag står under gatlyktan och läser ditt meddelande, har femtio meter kvar till porten men orkar inte vänta tills jag kommit hem. Ser på orden och försöker forma en korrekt bild av verkligheten. Vill städa upp och göra fint, polera allt vi har till perfektion. Jag försöker, men på insidan luktar det ändå fränt. Och när helgen är slut är allt som finns kvar en doft av vinäger som är svår att dölja.

70+

Det var så fint ute idag men så fult inuti mig

park

Det var så fint ute idag
solen stark i ögonen
himlen hög som hopptornen
de jag aldrig klättrade i
parkerna stod i brand
marken ropade kom!
det var så fint ute idag
men så fult inuti mig
i bröstkorgen en klump
mörk och oformlig
en aubergine bakom revbenen
det är rabatt på dem just nu
fem kronor styck
livet har extrapris på sorg
och om en bråkdel känns så här
hur kan då resten få finnas
jag sökte efter svaren
under duvans vida vingar
nedanför bjälkar av trä
lät en låga brinna för er
hittade inte men fann mig
ett ögonblick av ro
av tro
vi skulle åkt till havet
men livet sköljdes bort
snabbspola i smärtan
låt minnet bli långt
för havet är kvar
och vi är kvar
och jag är här
i det fina
det fula
och det jag aldrig kommer att förstå

72+

Och saltet i mig är havet som slår mot dig

Det luktar tungt och sött, nyponbuskarna längs Birger Jarlsgatan har ruttnat i solen, skrumpna frukter och vissna blad är allt som återstår. När jag vaknar är min kropp full av salt, det känns som det råder en obalans i vätskorna, en sådan man trodde på i antikens Grekland, jag är tvåtusenfemhundra år sedan, jag platsar på museum. Jag platsar på museum så jag går till ett, promenerar hela vägen förbi buskage och fasader, längs gator och parker. Ser stora bilar som körs av välfriserade par där alla har dyra skor och tunna västar och jag förstår mig inte på dem, men kanske är det obalans i deras kroppar också. Blod och galla. På muséet faller ljuset perfekt in genom fönstren, det är så vackert, jag tänker så, det är så vackert och skulpturerna som möter min blick är självklara i sina linjer. Varje form, varje båge, här bor det mjukaste i det hårdaste, om jag bara fick röra stenen är jag säker på att den skulle skälva under mina fingertoppar. Och kanske är det därför som solvarma klippor ger mig samma känsla som hud mot hud och fyller det där omöjliga tomrummet som alltid uppstår och saltet i mig är havet som slår mot dig, som kastar vågor mot berget som är du, som långsamt försöker forma dig mjuk.
 
Carl Eldhs ateljémuseum
 
Carl Eldhs ateljémuseum
 
Carl Eldhs ateljémuseum
 
Carl Eldhs ateljémuseum
 
Carl Eldhs ateljémuseum
3+

Det bästa jag kan åstadkomma på 280 tecken

Höjden av lathet när det gäller content måste väl vara att reposta sig själv? Men nu får det faktiskt bli så pga dåtids-Julia är roligare än nutids-Julia och dessutom tror jag att merparten av er ändå inte följer mig på Twitter. Så med det sagt: en best of mig själv på Twitter alternativt mer eller mindre skarpa reflektioner kondenserade till max 280 tecken. Enjoy!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  
 
 
 
 

Tack för mig – vi hörs snart igen!

0

I skuggan av

stannar i skuggan
vilar en stund
gräset mot huden
en smekning
ett drag
ett uns av
innerlighet
salighet
tomhet
        (idel tomhet)
solen vandrar
står aldrig still
vem har sett mina skor
de skulle ta mig långt härifrån
med spring i benen
åt motsols riktning
bakåt i tiden
för att hindra att allting
rinner över
ut
isär
        (fånga regnet)
närmar mig någon
i en slinga
en harmoni
ett ackordbyte
som får strängarna att skälva
livet att skaka
en dag ska vi darra
på rösten
på läppen
varsamt bära
ett stråk
nej ett uns
av vår
evighet
0

Tids nog torkar allt

fält
 
Vakna klockan fyra, klockan sex, klockan åtta. Gå upp och läsa Ulf Lundell. Flytta stolen efter solen. Sträcka på pyjamasbenen. Gräset mellan tårna, fuktigt efter nattens regn. Tids nog torkar allt. Strån och vantar och tårar.
 
Kom att tänka på ett mail jag aldrig svarade på. Ett halvår efteråt är försent väl? Förmodligen var det försent redan när det kom.
 
Ständigt i mitt huvud: detta ältande kring att skriva. Hur jag borde, vad jag skulle. Så lätt i tanken, men sen. Paus bland orden, radavstånd på flera veckor. Alltid ett snart inom räckhåll.
 
Vi talar om framtid. Pratar drömmar, pratar mål. Och mitt mål är nog att drömma mer och min dröm är nog att kunna sätta mål. Våga lämna rutan jag hamnat på.
 
I slutändan är allt liv och död. Startpunkter och mållinjer. Just nu: fördel liv. Nyfödda blickar att bekanta sig med. Det minsta som blir det största, det överväldiga, livsomvälvande. Framtida tårar att torka, berättelser att skriva, drömmar att uppfylla. Jag ska finnas här för er, jag lovar.
0

Sommarens mildhet fri utan vassa kanter

allé
 
Svårt att skriva när allting är mjukt när orden saknar stavelser flyter ihop blir en flod som rinner över sidorna. När det är slöjmoln och björnmossa och finkornig sand. Sommarens mildhet fri utan vassa kanter och solen som går upp och ned går går går vandrar likt tankarna på oändliga dagsturer. Jag rör mig otåligt ömtåligt springer landsväg grusväg skogsväg springer från ett jag i jakt på ett annat hinner ikapp för att börja om. Att vilja veta bliva är det svåraste att göra tydligt av allt som är mjukt att definiera konkretisera låt mig hårdra nej låt mig klappa stryka smeka sommarens mildhet över en ännu okänd panna en outforskad kind en hand jag inte funnit.
0

Jag vill ta mig till havet och göra mig ung

årstaviken
 
Huvudet under ytan och Årstaviken ovan nedan runt om mig. Sexton grader i vattnet sjutton i luften trettiosexkommaåtta inuti. Stannar på bryggan en stund i solen andas in ut in ut känner kroppen vakna hungern riva kaffe och smörgås när jag är tillbaka tunna gurkskivor skurna med osthyveln fönstret på glänt tunna barnröster skär genom luften de leker och skrattar. Det är något med skrattet tänker jag som om det inte längre finns hos mig som om det aldrig tar sig upp från mellangärdet genom halsen ut ur munnen numera för det blir konstigt att skratta när man sitter själv och inte har någon att göra det med eller åt och jag saknar det vill hitta tillbaka till ett riktigt hahahahahahaha ett bullrande från magen nej från tårna ända nerifrån botten av Årstaviken och rakt genom hela kroppen ut ut ut. Måste ut och fånga solen fånga dagen bära den i min ficka som en ovanligt len sten känna på den då och då låta fingertopparna glida över det ljust grå det massivt hårda gömma den i tyget linda in den tillsammans med känslorna med skuld och skam med frustration och sorg med inte ska väl jag vad är det jag kan. För dig var himlen oskyldigt blå för mig är den längtan och omsorg en upp och nedvänd ocean jag vill ta mig till havet och göra mig ung bli barn på nytt med tunn röst och obehindrat skratt om så bara för idag.
0

Livet som pågår. Och jag som står still.

träd
 
Jag och min mamma brukar avsluta våra telefonsamtal med ”nu är det en dag närmare tills vi ses”. Vi ägnar oss åt en imaginär nedräkning utan tydligt slutdatum, där varje dag för oss lite närmare varandra, lite mindre isär. Det blir en trygghet att klamra sig fast vid, något att vila tankarna på i all hopplöshet.
 
Samtidigt kan jag inte låta bli att stressas över att livet bara pågår. Att varje dag som vi med lättnad stryker för att komma närmare en lösning, närmare varann, också är en dag av ett år av ett liv som är mitt. Ett liv som sker utan att jag riktigt märker det. Och med det följer känslan av att jag inte har råd att låta tiden gå till spillo. Det är ju nu allt ska hända. Det här skulle ju vara mitt år som nyss fyllda 30, ett år av att ta steg framåt.
 
Men det enda jag gör är att arbeta extra mycket till en minskad lön för att få behålla mitt jobb. Däremellan umgås jag då och då i små grupper med människor jag känner väl. Det är allt. Det är livet nu och ingen förändring kan hända här. Inga plötsliga förälskelser, inga karriärsteg, inga livsomvälvande möten, inga definierande ögonblick. Det är bara tid som går och jag som står still.
 
Jag kommer på mig själv med att vara osäker på om det varit påsk eller inte. Hände den verkligen? Jo, just det. Jag tittar i kalendern och inser att halva maj plötsligt gått. Maj som är min bästa månad, fylld med spontana utekvällar, långhelger på landet och utflykter i stan. Den är snart ett minne blott. Passerade obemärkt samtidigt som jag såg regnstormarna dra förbi utanför fönstret.
 
Och kanske är det söndagens leda och den ensamma tomheten som hör till. Kanske är det tittandet i kalendern och vissheten om att tiden går. Kanske är det den biologiska klockan som börjat ticka allt högre i takt med att alla omkring mig tycks bilda familjer. Just idag känns i alla fall den där stressen extra påtaglig och livet som ett enda moment 22 där jag vill att tiden ska gå snabbare än någonsin samtidigt som jag har panik för att den går för fort. Och i brist på annat så skriver jag. För just nu är det det enda som för mig framåt, som gör avtryck i en märkligt slät tid. Skriva och hålla ut, skriva och hålla ut, skriva och hålla ut. Amen.
0

Min underliga relation till tv-serier

normal people
 
En av mina vanligaste repliker är nog ”Nej, jag har inte sett den, men jag vet vad det är”. Något jag tvingas leverera i princip varje gång någon pratar om en tv-serie och frågar om jag känner till den. För så är fallet, jag har sett väldigt få serier men har hört och läst så mycket om dem från andra att jag anser mig ha någon slags grundläggande koll ändå. Jag kan nynna introt till Game of Thrones även om jag bara sett ett avsnitt och jag vet att en av huvudpersonerna i Tiger King heter Carol Baskin.
 
Jag tror att det finns två huvudsakliga anledningar till att jag inte kollar på serier. 1. Jag känner inte att jag har tid. 2. Jag tycker inte det är särskilt kul. Nu när jag jobbar hemma tillbringar jag redan minst åtta timmar av min dag framför datorn i jobbsyfte. Därefter lägger jag ofta en eller ett par timmar på att läsa andras bloggar, skriva på min egen och att scrolla i sociala medier. Att då behöva plocka fram datorn för ännu en skärm-relaterad aktivitet känns inte så lockande och därmed har serierna inte fått någon naturlig plats i mitt liv, något jag själv är helt okej med.
 
Men så händer det att jag får för mig att kolla på en serie ändå. Alla gör ju det och även om jag kan hänga med i folks konversationer så smått, känns det onekligen som jag missar något. Så efter att tjugo personer oberoende av varandra sagt eller skrivit att en serie är jättebra har mina förväntningar trissats upp och jag slår mig ned för att titta. Och sen infaller samma besvikelse nästan varje gång.
 
För jag tycker sällan att något lever upp till de där höga förväntningarna. Serien kanske är jättebra – jämfört med andra serier. Men jag som inte har en naturlig rutin och en avsatt tid för att kolla på serier mäter den mot allt jag hade kunnat göra istället. Och då blir det svårare. Är serien bättre än en riktigt bra bok som jag längtat efter att få läsa? Bättre än att baka en morotskaka och äta den med kaffe? Bättre än en långpromenad i kvällssol med en intressant podcast? Eller bättre än att ta fram symaskinen och göra en ny klänning? Ibland ja, oftast nej. Och nu jämför jag den bara med saker som går att göra i karantäntider. Desto svårare blir det sen. Är serien bättre än att träffa en kompis och ta ett glas vin i en bar? En lång och utdragen hemmamiddag? I min värld blir svaret övervägande ofta nej.
 
Jag började se Normal People för en och en halv vecka sedan och såg klart den igår. Och visst fanns det scener som var fina och starka. Men när jag efter två avsnitt ville ge upp för jag tyckte det kändes som Twilight-romantik för en äldre målgrupp och någon sa att ”efter avsnitt fem kommer du vara fast” så blev jag lite trött. Ska jag behöva se en hel långfilm innan det blir bra? Där började mitt tålamod tryta. Ändå såg jag klart, men utan samma wow-känsla som alla andra tycks ha haft.
 
Ibland tänker jag att det är jag som är känslomässigt sval inombords. Som inte kan känna lika starkt för det där som alla andra älskar rakt av. Men så är det ju faktiskt inte med böckerna eller låtarna, det är bara serierna. Kanske handlar det om att tv-serier som format inte är något för mig. Det ryms helt enkelt inte i min vardag och min rutin (och det ska vi nog vara lite, lite glada för eftersom jag hellre lägger tid på bloggen till exempel).
 
Men kanske handlar det också om att vi lever i ett samhälle där det tipsas hjärtligt till höger och vänster. Där den sammanlagda hype som uppstår när alla älskar samma sak faktiskt skapar orimliga förväntningar, i alla fall hos mig. Där jag helst av allt hade velat läsa en välskriven, avvägd, kvalitativ recension istället för tjugo stycken snabba ”jag älskar den, det är det bästa jag sett”. Och kanske är det därför en av mina bästa serier var Veronica Mars som jag slog på av en slump på svt2 en kväll när jag var 15. Utan att ha en aning om vad det var och vad den handlade om, men jag fastnade. Där och då. Och på samma sätt önskar jag att jag kunde få fastna för något igen, utan orimliga förväntningar och känslan av att ödsla tid.
0