Ett svar: att ta hand om sig själv och göra två personer stolta

Hej Julia!
Jag har en fråga till dig som jag tänkt på länge. Du verkar bra på att ta hand om dig själv. Hur har du blivit det? Har du några tips på hur man kan bli det även om man inte gjort det typ nånsin? Är 36 år och nyseparerad och inser att jag är riktigt dålig på det.


Hej Siri,
Tack för ditt meddelande! Jag måste erkänna att jag först blev både lite smickrad och konfunderad kring ditt påstående om att jag verkar bra på att ta hand om mig själv. Det fick mig att börja fundera, analysera och försöka syna min person utifrån, men efter en kort stund insåg jag att du nog har rätt. Jag är ganska bra på att ta hand om mig själv och även om ensamhet sällan är mitt första val så är jag också van att hantera den. Låt mig därför försöka att ge ett svar till dig.

Jag vill börja med att citera Rainer Maria Rilke. Egentligen vill jag rekommendera hela hans bok Brev till en ung poet till dig. Den är mycket tunn men behandlar ämnen som skapande, ensamhet och meningsfullhet på ett väldigt fint sätt och jag återkommer själv ofta till den i stunder av tvivel. I det åttonde brevet skriver Rilke: ”Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig, att det håller dig i sin hand och att det inte kommer att låta dig falla.” och samma sak vill jag säga till dig.

Livet har inte glömt dig, det finns där och det går att forma. Självklart kommer det alltid att existera olika förutsättningar som påverkar på vilket sätt och hur mycket, men de känner du till bättre än jag, och sanningen är att de sällan är så låsta som man vid en första anblick tror. Du måste därför ge dig tillåtelsen att drömma fritt och tänka högt: vem vill du vara och vad vill du göra? Det kan handla om både det lilla och det stora. Vill du vara en person som använder tandtråd varje dag, någon som ofta går på olika kulturupplevelser, en som kan tala japanska obehindrat, någon som lagar kreativa maträtter eller som en dag har ett hus vid havet?

Om det känns svårt att hitta drömmarna, försök att inspireras av någon som du tycker gör det bra och sätt sedan upp små steg för att nå dit. Att dokumentera handlingen och visa för någon mer kan hjälpa. Det måste inte vara på en blogg eller Instagram, det kan räcka med att berätta för en vän att idag lagade jag en jättegod middag eller nu har jag varit på ett museum som hade kvällsöppet. Jag själv brukar ofta konceptualisera saker för att motivera mig, gärna göra något till ett mindre projekt, sätta upp en liten rutin eller ha ett övergripande tema under en vecka eller månad. Nu till exempel har jag en period på två veckor efter den första delen av min semester då jag ska vara kvar i stan och jobba innan jag går på ledighet igen. Då vill jag passa på att göra något extra av den tiden, för min egen skull. Kanske ta morgondopp så ofta det går för att behålla sommarkänslan, utnyttja det faktum att jag har mycket hemmatid på kvällarna till att rensa i min lägenhet eller äta av allt grönt som växer på min balkong och laga enkla, goda rätter som jag gillar.

Jag läste någonstans att man ska försöka att göra två personer stolta: sitt 8-åriga och sitt 80-åriga jag. Det var något som fastnade hos mig och jag gillar kombinationen som det skapar. Barnets strävan efter lekfullhet, äventyr och nyfikenhet, att kanske ha ett spännande jobb eller bara ett par helt fantastiska glittriga skor. Att kunna äta popcorn till middag, inreda en lägenhet helt själv och bjuda över sina vänner på kalas mitt i veckan. Men också den äldre personens ömma och förlåtande blick, medvetenheten om att man försökte och gjorde sitt bästa. Känslan av att ha vårdat och tagit hand om sin kropp, att ha investerat tid i relationer för att få dem att hålla länge, att ha vågat göra saker som tycktes läskiga och förhoppningsvis att en dag nå vetskapen om vad som är viktigt på riktigt.

Där någonstans försöker jag landa när jag tar hand om mig själv. En kombination av saker som känns bra här och nu, för Julia nästa dag, men också på längre sikt. En vetskap om att mitt liv till stor del är upp till mig, att det vill mig väl och att det går att påverka. Så gör även ditt. Låna gärna Rilke på biblioteket och börja sedan att skriva en lista över några saker du vill göra för dig själv, stort som smått. Jag önskar dig den finaste av somrar Siri och jag hoppas att du gör den till din.

Allvarligt, men stabilt

Vi lever i födelsens och dödens tid. Jag läser de första rubrikerna i slutet av ett möte. Skottlossning, fem skadade, tidig presskonferens och det är något som inte stämmer. P1 i öronen hela vägen hem, rösterna från oroliga anhöriga, kyrkan öppnar porten, pumptermosar och omtanke, sjukhusets växel ringer och ringer. Det är den fjärde februari och två små barn jag känner fyller år, jag skriver grattis och hurra, men festen känns avlägsen. Ett sjukhus går upp i stabsläge, operationer pågår och tjugo mil norr ut har vattnet gått hos min vän. Ny rapport, ett tiotal döda, tiden slocknar. En födelsedödelsedag.

På kvällen har vi biljetter till en konsert, ett mörkt rum där axlar trängs, en anrik lokal som färgas röd. Trion spelar Bach på ett nytt sätt, sonater och preludium svävar på mjuka tangenter. 350 år gammal musik lägger sig tillrätta, lindrar och förmildrar omständigheterna i den mån det går. En äldre dam intill mig bär en tegelfärgad sammetskavaj och jag säger till henne att den är vacker, det skimrar.

Jag hör det inte först men det har hänt något med ljudet. En svag rundgång, ett diskret tjut på hög frekvens, så ljust att man nästan glömmer det tills det tränger igenom på nytt. Om jag anstränger mig kan jag slippa höra, men vi alla där inne vet nu att vi måste. En tyst minut och domedagsklockan har flyttats en sekund mot undergången. Vi är närmare nu än någonsin.

De svarta rubrikerna kommer tätare och tätare, lugn saknas, är det någon som klockar smärtvågorna, håller vi räkningen. Det är så mycket som måste hålla nu. Hoppet uppe, mänskligheten samman. Sjukhusdirektören rapporterar om tillståndet på de skadade, de som överlevt. Han upprepar orden allvarligt, men stabilt. Jag repeterar dem som ett mantra, en prognos över tillvaron. Det är allvarligt, men stabilt. Vi kan fortfarande klara oss, men det krävs oändligt mycket omsorg.

Morgonblogg i farten

morgon

Hade J och K över på middag. Länge sedan. Disken blev ett mindre berg trots att K inte hann stanna till efterrätten. Saknade As närvaro i sammanhanget. Satt uppe sent sedan. Lyssnade på gamla låtar, läste Rilke. Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig, att det håller dig i sin hand och att det inte kommer att låta dig falla. Nattens dämpade lugn som en gåva. Drabbades av en flammande tanke, kände det där måste jag skriva om. Man ska skriva det som bränns. På morgonen tjugofem minuter med dokumentet vid köksbordet. Hjärnan fortfarande i dvala, oförstörd av intryck. Sedan bädda sängen, ta vitaminerna, göra sig redo för jobb. En sidenskjorta som försvunnit bland galgarna i garderoben. Dämpat svart, matt. Nya byxorna till. Skynda till tidig presentation. Glöm inte kompostpåsen med laxresterna. Sensommarväder med hög luft. En blinkning till Aspenströms trampoliner och Lugns höjdhoppsmedalj bakom persiennerna. Påminnelse om att boka Cirkus och Dramaten. Upproriskt barn i vagn på trottoaren. Högre volym på morgonnyheterna. Rapporter om räntesänkningar och möten mellan justitieministrar. Klipptid om två veckor och håret uppgivet. Tryckande värme tvingar av jackan. Kanske blir det åska till kvällen?

Femton råd jag vill ge mig själv

natt


Stryk under dina favoritrader i böcker.

Jämför inte din insida med någon annans utsida.

Bada i havet när du får chansen.

Testa dina tankar, det du tror och tänker är inte alltid sanning.

Håll hårt i pennan.

Öva på att se och berätta om detaljerna.

Var modigare än du faktiskt är.

Läs i offentliga miljöer.

Ta rygg på de kloka och erfarna, snarare än de hungriga och drivna.

Höj volymen och öppna fönstret.

Sök storheten och våga se bortom ytan.

Ta en macka.

Minns att drömmar inte behöver vara rationella.

Turista mer i din egen stad.

Gör saker för att du inte kan låta bli, snarare än för att du måste.

Alla rätt på rationella provet

Det är söndag och jag
skriver en lista över saker jag ska försöka göra rätt framöver.
Om maten jag ska äta och initiativen jag
borde ta. Och jag borde också träna
i alla fall tre gånger.
Skriva lite kanske,
skulle jag kunna göra det tack.

Veckan innan har vi suttit intill varandra i baren, på restaurangen.
Det är första gången på mycket länge som det bara är 
vi två.
Och jag frågar henne hur hon gör för att vara modig.
Hur man vet och hur man vågar.
Jag vet så lite om vad jag vill och
så mycket om vad jag borde.
Fick alla rätt på rationella provet.

Benen är tunga och asfalten prickig.
Ett majregn faller över mig när jag
tuggar backen i små tuggor.
Viskar för mig själv
”uppåt, uppåt, uppåt
mata på, mata på, mata på”
knaprar kilometer mot huvudbry.

Jag får låna en ryggsäck till sommarens vandring.
Promenerar sedan hem med den på axlarna
bron över vattnet
raksträckan mot gatlyktorna.
Och tanken slår mig,
vad skulle hända om jag fortsatte?
Om jag bara gick och gick och 
gick hur långt som helst.

Men så gnager samvetets hamster i sin bur.
Två vita tänder som säger att jag
borde ringa henne.
Och henne.
Det är så många hon jag borde ringa.

Och morgonen därpå tar jag backen ner mot Slussen
viker in i den stora klungan som
rör sig över Guldbron.
Har ljus kostym under trenchcoaten
fem timmars sömn i kroppen och 
plötsligt i huvudet:
Vad håller jag på med?
Var det så här livet blev?
Är det allt?

Kanske borde jag byta valspråk
i mitt liv.
Plikten framför allt.
Flykten framför allt.
Vart jag ska?
Den som ändå visste.