Det är söndag och jag
skriver en lista över saker jag ska försöka göra rätt framöver.
Om maten jag ska äta och initiativen jag
borde ta. Och jag borde också träna
i alla fall tre gånger.
Skriva lite kanske,
skulle jag kunna göra det tack.
Veckan innan har vi suttit intill varandra i baren, på restaurangen.
Det är första gången på mycket länge som det bara är
vi två.
Och jag frågar henne hur hon gör för att vara modig.
Hur man vet och hur man vågar.
Jag vet så lite om vad jag vill och
så mycket om vad jag borde.
Fick alla rätt på rationella provet.
Benen är tunga och asfalten prickig.
Ett majregn faller över mig när jag
tuggar backen i små tuggor.
Viskar för mig själv
”uppåt, uppåt, uppåt
mata på, mata på, mata på”
knaprar kilometer mot huvudbry.
Jag får låna en ryggsäck till sommarens vandring.
Promenerar sedan hem med den på axlarna
bron över vattnet
raksträckan mot gatlyktorna.
Och tanken slår mig,
vad skulle hända om jag fortsatte?
Om jag bara gick och gick och
gick hur långt som helst.
Men så gnager samvetets hamster i sin bur.
Två vita tänder som säger att jag
borde ringa henne.
Och henne.
Det är så många hon jag borde ringa.
Och morgonen därpå tar jag backen ner mot Slussen
viker in i den stora klungan som
rör sig över Guldbron.
Har ljus kostym under trenchcoaten
fem timmars sömn i kroppen och
plötsligt i huvudet:
Vad håller jag på med?
Var det så här livet blev?
Är det allt?
Kanske borde jag byta valspråk
i mitt liv.
Plikten framför allt.
Flykten framför allt.
Vart jag ska?
Den som ändå visste.
