Tecken på liv, spår av död

snö


Alla böcker jag läser tycks handla om döden
Döden döden döden
Ständigt närvarande med frånvaron den saluför
Strax efter fjorton gör den sig påmind igen
Nyhetsrapportering med svarta siffror 
Siffror som bara är nummer
Jag tittar men kan inte förstå
Har slutat greppa tid och ålder
Man kan köpa Sara Danius Pradaskor på auktion
Blodröd sammet
Mossgröna klackar
Klampa runt i livsglädje
Vart ska mina fötter gå?
Det är snömodd på trottoarerna
På ett tak står två silhuetter med skyfflar
Livlinor fästa i taknocken
Jag ser upp
Tar det varsamt
Går hem och fortsätter läsa
Man har landat en rymdsond på Mars
Den söker efter vatten
Letar tecken på liv
Ja vem gör inte det
Ett stilla februariregn fyller mitt fönster
Snart ska även vinterns drivor smälta ner och dö

+100

Snön faller och jag landar

snöfall


Snön faller
och jag landar
ser pulkabacksbarnen skynda
upp och ner i bävernylon
det blir vitt
det blir ljust
naturen får en renbäddad säng
världen vinner en chans till
fastän vi lever på lånad tid
jag lägger hopp i jackfickorna
tillsammans med vantarna
stretar i motvind
i minusgrader
bitande kyla
att bryta eller bita
ihop och isär
vill hugga tag i en axel
hejda alltings rörelse
för att dala tillsammans
stilla vila
som nyfallen snö
i väntan på springande stövlar
i storlek 32.

+88

Persikoträdet

persikoträdet
 
Det är ljummet
en torsdag
sen kväll
nästan natt
en av de sista sommardagarna
 
Jag har aldrig sett dig innan
men du säger till oss
”kom med”
”jag ska visa er nåt”
”vet ni att det finns ett träd
mitt i stan
med stora, mogna persikor?”
 
Vi tror dig inte
förrän vi klättrat
över staketet
in på gården
upp på bordet
och tittar mot toppen
 
Där!
 
Stora ludna frukter
nedtyngda grenar
vi sträcker oss högt
plockar ett par
tar nyfikna tuggor
förundrade, förvånade, förtrollade
 
Sparar tre i väskan
mest som ett minne
klättrar
över staketet
ut på gatan
in i natten
 
Går hemåt längs Skeppsbrokajen
tänker:
”så här vill jag minnas
sommarnätterna i Stockholm:”
mjuka
lite ludna
söta
och nästintill
overkliga
0

Jag minns alla växterna och hur min mamma brukade ta på dem

rosor
 
Väntrum hos tandläkaren, den långsamt slingrande kön på Posten, en lunchrestaurang någonstans längs E4:an. Samma offentliga platser, samma marmorerade fönsterbrädor, samma småvissna krukväxter. Och så mammas fingrar där. Snabbt framme för att knipsa av en torkad pelargonblomma, plocka ett brunt blad på en saintpaulia.
 
”Sluta, det är pinsamt”, väste den tonåriga Julia alltid. ”Man kan faktiskt inte gå och peta på andras växter hur som helst”. Men det var som att mamma drogs till de där vissna bladen, en instinkt att göra fint, sköta om och se till att varenda liten begonia skulle må bra.
 
Då förstod jag inte alls – nu är jag likadan. Det tar emot att säga men det är sant. Från att vara helt ointresserad av blommor och trädgårdar har ett intresse långsamt vuxit fram. Det började mikroskopiskt sakta när jag flyttade hemifrån men tog egentligen fart på riktigt när jag blev med både balkong och tre långa fönsterbrädor att fylla med liv.
 
En stickling blev till flera, känslan av att driva fram något nytt var triggande. Plötsligt kunde jag få saker att blomstra, jag såg nya frön gro och långa rötter slå rot. Jag har alltid trott att jag inte haft gröna fingrar, men faktum var att jag aldrig testat på riktigt.
 
Och igår kom jag på mig själv. Sittandes på vardagsrumsgolvet omgiven av krukor, jord och gröna blad, i full fart med att plantera om alla mina växter. En skvätt näring i vattnet, en större kruka, ny och bördig jord. Så mindes jag alla växterna och hur min mamma brukade ta på dem. Jag förstår henne så väl. Nu är vi två om att plocka bort vissna blad på offentliga platser.
0