Det är fredag och vi är på en fest på en privat psykologmottagning. På vägen dit passerar vi fulla tonåringar med studentmössor, de står i drivor utanför Max vid Medborgarplatsen och skrålar, ramlar ihop med varandra, bär likadana jeansjackor, räknar ner till den stora dagen, då de ska bli vuxna på riktigt. Jag tittar på dem och tänker att det var sjutton år sedan jag tog studenten, det är en evighet, ett helt halvt liv har gått sedan dess. I hallen ombeds vi ta av oss skorna, det är så man gör på mottagningen, det finns tofflor att låna om man önskar, sedan går vi runt i rummen, sitter i terapisofforna med en burk tuborg i handen, lyssnar på karaokesången som skrålar på andra sidan väggen. Jag tänker att det känns tryggt att vara på fest bland så många psykologer, som att det alltid finns någon som kan lägga en lugnande hand på ens axel om det skulle behövas, kanske är det för att jag så ofta varit på fest med reklamare, sådana som jag själv som bara vill uppåt och framåt, fyllas av oss själva, levitera iväg under kvällen, flykten framför allt. När klockan är ett är vi sist kvar och det är dags att gå hem, Götgatan är under ombyggnad och trottoarerna uppgrävda, vi promenerar mitt i gatan, bilvägen avspärrad av stora betongsuggor, bakom oss krossar någon en flaska mot asfalten och blir genast ombedd att plocka upp. Jag känner mig matt på ett sätt som man gör när man har pratat om sig själv bland främlingar i timmar, berättat om sitt jobb, sina studier, sin ålder, sin framtidsplan och sin historia. Väl hemma i sängen faller jag in i en djup sömn så fort huvudet träffar kudden, jag drömmer att jag är i ett främmande land och sorterar lådor, de tycks aldrig ta slut. Morgonen därpå vaknar jag med hamsterhjärta pickandes i bröstkorgen, det är som att hela veckans ackumulerade känslor väljer att komma ikapp, jag drabbas av alltings allt och önskar mig tillbaka till den fasta soffan i terapirummet, skålen med näsdukar, den mjuka pläden och fåtöljen mitt emot. I en timme ligger jag och stirrar på himlen utanför, molnen som sakta rör sig, solen som spricker fram, vädret som visar upp sig, det regnar, det snöar, det haglar, fåglarna håller flyguppvisning bland hustaken. När det mesta blåst förbi lägger du dig bredvid mig på sängen, du placerar en lugnande hand på min axel, sedan frågar du om vi ska gå och kolla på krukor tillsammans, jag viskar ja och reser mig.
Etikettarkiv: skrivet
Allt är text / Text är allt
I omklädningsrummet på gymmet hör jag en kvinna använda uttrycket ”glida in på ett räkskal”. Jag fnissar lite inombords åt det nyskapade idiomet.
❧
Jag läser en stund på pendeltåget på väg mot kontoret. Strax innan Solna, på sida 94, fastnar jag för några rader.
”Eftersom vi förändras under vår existens måste vi ständigt ompröva våra ståndpunkter… Man måste i första hand försöka förstå, endast i andra hand vara kritisk.”
I första hand vara människa, i andra hand kritiker. Är det därför internet är så irriterande ibland, för att vi alltid letar fel hos varandra.
❧
Mina senaste sökningar på Google:
Dualit brödrost
Sommartid 2026
Desloratadin
Loreal telescopic extensionist mascara
Ellas kapell
Kommod med tvättställ 50 cm
Fujifilm x100
Aubergine näringsvärde
City slicker
Ebba Busch så ska det låta
Hyra lätt lastbil
❧
Jag sms:ar Sardellen för att diskutera vårmode. En intensiv dialog om skor, miu miu och färgskalor tar vid.
J: Jag är väldigt sugen på plagg i siden.
J: En liten klänning och en kappa gärna
S: Otroligt snyggt ja.
S: Har nog en ganska bra garderob nu som funkar både till vardag och fest. Men lite nya detaljer: tights, sjalar osv känns kul.
J: Jag känner att jag hade bra högtidsstil, men kanske överdoserade lite på sammet vid jul. Svårare nu när det fortfarande är vinter men inte samma stämning.
S: Provade en miu miu-klänning second hand för några veckor sedan och blev jättesugen på att ha mer tema bakelse.
J: Den var jättefin!
J: Miu miu känns väldigt inne och vårigt
S: Visst! Älskar!
S: Köpte ett par siden-boots i mörkblå på rean som är otroliga
J: Sidenboots! Visste inte att jag ville ha det, men nu vill jag det.
S: Du vill absolut ha det
S: Jag vill absolut ha fler
J: Jag vill ha en sån där liten påsväska i siden också
J: Det måste ju gå att hitta vintage
S: Tycker miu miu har jättebra färgskala just nu
S: Grå dimblå puderrosa mossgrön
S: + klarröd mörkblå såklart
J: Mycket fint! Också många detaljer med broderier, stenar och glitter
J: Jag funderar på vad som ska få ersätta mina loafers i vår
J: Vill ha nätta sneakers
J: Men också något mer
S: Jag vill ha dom här, men kmr obvs inte köpa…
J: Balettsneakers!
S: Är som vanligt inne på balett
J: Alltid rätt
S: Hur underbara
J: Fantastiska
S: Nu börjar min träning snart
S: Men pratar gärna mer om detta!
J: Ja! Samma här!
J: Lycka till med träningen!
❧
På fredagen skriver jag ett mail till min vän.
Äntligen, här kommer det första manusutkastet! Jag kan komma på tusen grejer jag skulle vilja ändra/förbättra/göra om, men det får bli till nästa version. Nu släpper jag den här för en liten stund.
Sedan bifogar jag ett dokument på 171 sidor och undviker att klicka på knappen ”Dra tillbaka” som frestande dyker upp i mailklienten. Efteråt en märklig känsla av tomhet, att inte ha dåligt samvete för att jag inte sitter med texten, att fundera på om jag borde skriva på något annat.
Prövningarnas tid
Det är januari. Fortfarande. Jag äter mina dumma små kosttillskott, ser hur naglarna ändå skivas, bokar klipptid för att försöka göra något åt det yttre. Ligger i sängen och tittar ut på grådassigt morgonljus, googlar tabellen för solens upp- och nedgång, tänker att i slutet av februari börjar det bli märkbar skillnad, räknar att det är en månad dit. Jag står längst bak på perrongen, har hittat den snabbaste vägen till pendeltågets slukhål, det är trängsel bland tjocka dunjackor, för mycket folk för att jag ska kunna plocka upp boken ur väskan. I min telefon ser jag bilder från människor på semester i Thailand, själv ska jag på jobbresa till Borås under ett dygn, ta kvällståget hem med byte i Herrljunga. Jag gör planer med vänner och får flytta dem, ställer in och ställer om, det är tider av vabb, vobb, depp och krupp, vi gör ett nytt försök nästa vecka, okej. I kylen ligger ett nät apelsiner och skrumpnar, kroppen vill ha fett och socker, sura colanappar och pommes frites, jag tvingar upp den på löpbandet, lyfter skivstänger med bleka sparrisarmar. November är ingenting i jämförelse, det här är tredje milen på maran, det är fucking Västerbron. Det är januari. Fortfarande. Prövningarnas tid.
Thanksgiving och förluster
För varje år tycks vi bli fler, en ny partner, en till bebis, hundar och treåringar kring våra fötter, russin på golvet och kalkonen i ugnen, kommer den att räcka, hur var det nu vi brukade räkna, brysselkål och sötpotatis, skål för oss, för allt, för livet och nu leker barnen med varandra på egna rum, jag förstår knappt vad som hände för jag minns själv känslan av att vara barn och leka med föräldrars vänners barn och nu är det vi som är vuxna fastän vi nyss stod på kåken, vilsna och tjugotre, skriksång i varandras öron och plötsligt är det någon annan som ropar, som hojtar mamma! och det är åt er, det är ni, vi dukar långbord och kalkonen räcker gott och väl, det är varmt och vänligt, bröd och vin, skratt och sorl, ett stråk av nostalgi och det slår mig att hela dagen är som sången där allting som har hänt känns när jag ser dig och i en utdragen match strax söderut håller en stjärna på att falla, den dalar och släcks, i bröstet finns aska som kommer bli till jord och jag tänker att nästa år då ses vi här igen, då är allting som det brukar men samtidigt så mycket mer, då är vi kanske tillbaka, kanske något nytt, för det är så livet ständigt går, genom vinster och förluster, en timme, ett år i taget.
Kunskapstörsten, löparfrustrationen och de bärande vänskapsväggarna
Jag bläddrar i dagstidningen som trillat in på dörrmattan under natten. En högt uppsatt minister beklagar sig över att hon blivit citerad på ett sätt som hon tycker är missvisande. Jag har svårt att känna någon större sympati för hennes gnäll. Om man låter bli att säga idiotiska saker är sannolikheten mindre att man framstår som en idiot, mumlar jag för mig själv. Jag läser vidare om kriget och åtgärderna, fördömandet och juridiken. Det är hög tid för mig att utbilda mig inom folkrätt, tänker jag. Hur kan jag kunna så lite om det som är så intressant och viktigt. Ett par uppslag senare finns en artikel om nya upptäckter kring diabetes typ 1. Jag läser om forskarnas rön, fascineras av deras teorier och vill veta mer. Tänk om jag hade blivit läkare istället, fått chansen att lösa gåtor kring kroniska sjukdomar.
Det är augusti och jag känner igen den bekanta känslan som smyger sig på. Kunskapstörsten och bildningskomplexet, längtan efter hårda pärmar, detaljrika föreläsningar och konkret lärande. Vanligtvis har jag råkat anmäla mig till någon distanskurs med start i september. Suttit på antagning.nu under sommaren och scrollat igenom den långa listan med 7,5 poängskurser som det går att lämna in en sen anmälan till, men i år blev det inte av och nu är strävan efter kunskap här som ett brev på posten. Jag vill häpnas och fascineras, lära mig något nytt, vidga mina vyer. Kanske kommer det alltid vara så här, tänker jag och sörjer att jag aldrig ens kom i närheten av något av de gamla, anrika universiteten.
❦
Under sommaren har jag försökt att springa. Jag har knutit de asfaltsgrå löparskorna på fötterna och gett mig ut på sporadiska rundor om morgnarna. Svettats fram längs Torontos rutnät till gator, parerat Visbys kullerstenar på väg mot havet, sicksackat bland alla människor på Södermalms välbekanta stråk. Inte en enda gång har det känts särskilt bra. Efter maratonloppet i slutet av maj var det som om något tog stopp. Att springa fem kilometer var plötsligt jättejobbigt. Benen kändes sega, andningen tung, orken lyste med sin frånvaro. Jag började tvivla på min förmåga om jag någonsin kunnat springa, om jag kanske tappat allt jag byggt upp på bara några veckor. Det var en märklig känsla, en kombination av vemod och självtvivel. Jag startade ett nytt löparschema för att hitta inspirationen och motivationen, men lämnade det oavslutat efter bara två veckor.
Så igår kväll bestämde jag mig för att försöka igen på nytt. Jag sa åt mig själv att det räcker med fyra kilometer, spring bara den lilla rundan och så förbi postutlämningen på vägen hem. Strunta i klockan på armen, försöka behålla andningen genom näsan så länge det går och ta det riktigt lugnt. Det var söndagskväll och snart skymning, luften fortfarande mild och varm. I öronen valde jag det minst upptempo jag kunde tänka mig: Bo Kaspers Orkester. Jag tog Ringvägen fram, backen ner mot vattnet och efter två kilometer var det som om något plötsligt stämde igen. Det gick, jag kunde. Jag förlängde rutten längs Söder mälarstrand, lät fyra kilometer bli till åtta, drev andningen djupt ner i lungorna och det kändes skönt att äntligen vara tillbaka. Att något så enkelt kan vara så svårt, att det är så lätt att springa vilse ibland.
❦
En stilla fredag tänker jag på vänskapsrelationerna, hur de en gång var de bärande väggarna som omgav en. De fanns där så naturligt hela tiden, redo att luta sig emot. Att göra allting i grupp var det självklara sättet. Vad som skulle hända i helgen handlade om våra gemensamma planer och åtaganden, våra sommarsemestrar genomfördes i klungor, vår dialog gick åt minst fyra håll samtidigt. Sedan kom tiden och åldern och barnen och någonting förändrades. De bärande väggarna blev till möbler, enskilda föremål som måste ställas fram i ljuset, ges uppmärksamhet på ett konkret sätt. Vår vänskap är nu en tvåsitssoffa vi gemensamt behöver besluta att sätta oss i.
Jag testar att höra av mig spontant bara för att se om det går, men vet att premisserna har ändrats, så även för mig. Det är ett pusslande med kalendrar, förhandlad fritid och långa horisonter på allt. Vi hittar ett datum framåt i tiden och jag längtar efter att få luta mig mot dem igen. Tänker att det här med att bli vuxen på riktigt kanske handlar om just den där förändringen. Att vara ett separat hus. Att bygga sitt hem på egen hand med nya bärande väggar. Men vi kan väl vara en radhuslänga i så fall?
Tur och retur till Malmö
Ankomst
Tåg 3941 punktligt
Klockan tre-sol som värmer
Halsduken fäst runt väskans rem
Körsbärsläsk med is på torget vid S:t Knut
En ivrig råtta, en vaggande duva, en aggressiv mås
Promenera hem genom kyrkogården, tänk på döden
Jag: nattsvart sammetstopp med ett glittrande skärp i midjan
Hon: godisrosa klänning och tunna strumpbyxor över skrubbsåret
Tända lampetter, femtio tulpaner på bordet i hallen
Lägenheten badar stilla i pölar av skymningsljus
Vi häller franska bubblor i tunna vinglas
19:05 ringer två till på ytterdörren
Alla i halvmåne vid köksbordet
Hacka, skära, steka, blanda
Sichuanpeppar på tungan
Dumplingark i handen
Köket fyllt av os
Mätta suckar
Ut i natten
En skrattfylld väg
Folkets park helt öde
Fontänen avslagen, torrlagd
Trilla in som klunga på baren
Mer bubblande dryck i klirrande glas
och vårens eufori möter till sist sömnens rand
En morgon
Ett meddelande
Finns bryggkaffe i köket
Snart också nybakade croissanter
Kokt ägg, fjällfil och flingor i stor kopp
Uppkrupna i kökssoffan, bläddrandes boksidor
Sov du så diskar jag, en uppmaning, en transaktionslös betalning
Utomhus kallar med flödande solsken, genom fönstren syns inte
friska vindar, virvlar sand, susar löv, blåser genom kappan
Halsduken lossad från väskans rem, dubbla halsvarv
Vi packar påsarna, tofflor, handdukar, hänglås
Bryggan en evighet rakt ut i vattnet
Temperatur: 4,7 grader
Vita gäss på havet
En lukt av tång
Huden bar
Lä på bryggan
Framåt, vidare
Falafel i farten
Kaffe på maten
Alla tycks kila förbi
Ett gyllene flöde, unikum
Ljus lager mot tegelväggen
Facetimesamtal med en hund
Snabba glasögon och diskussioner
om ögonkontakt och dess spänning
Ett rundkindat barn i tomatröd overall
Kropparna möra efter blåst och bad
Tupplurar på parallella soffor
Laga mat och förvånas
Smakerna i pannan
Hur enkelt, så gott
Ris, smör, citron, mynta
Fänkål, grapefrukt, manchego
Bläddra magasin, tänka skriv, prata stil
Låta tiden långsamt passera mot midnatt
Ny dag, samma ljus
Stark sol, MFF-blå himmel
Vi söker oss ut när filen tagit slut
Bläddrar galgar i andrahandsaffärer
Letar krus att fylla med narcisser
Blomsteraffärer med fuktig luft
Kilometerlånga källargångar
Duniga kaktustaggar
Handflatsstora blad
Mer kaffe? Ja tack
En ruta rostat rågbröd
Ostskivor på stålgrå bricka
Vinden piskar på där utanför
Benen spritter, löpskorna kallar
Långa steg längs kanalens östra kant
Och allting i parken i slag med att starta
Tusen nyanser av grönt, av skott, att prickas
av vårens storslagenhet på nytt varje år
Men så fylla väskan, krama farväl
Sista stegen genom staden
Motljus och motvind
Utrop på stationen
Tåg 546 norrut
Avfärd
Ur anteckningar
Från ingenstans drabbas jag av en sorgsen känsla över att jag aldrig fick träffa min farfar. Jag hade velat sitta ner och prata ett slag, kanske höra honom predika. Tänk om hans röst finns inspelad någonstans? / Hon sitter vid mitt middagsbord och jag spelar en låt för henne, säger exakt såhär är det, lyssna på texten nu: När man letar sig fram i tunneln, man ser ljuset där framme, allt är konfetti, nånting måste hända. / Orden kommer som brev. På ojämna dagar, landar med en duns. / Jag önskar att jag fick jobba med reklam på 90-talet. Helt samvetslöst bränna över till andra sidan jorden för att plåta något som ingen tidigare gjort. Sju stora helsidor, två episka minuter på tv, alla kollar på allt. / Fänkålssallad med citrus, pissaladière med sardeller, kronärtskocksdipp med baguette, bönsallad med tomat. Efterrätt? / Ständigt dåligt samvete över relationerna. Det var lättare när man kunde ses i klungor på en aw, tiden fri mellan 18 och 23, ett ekande ”kom förbi”. Enkelt att romantisera år 2016 i efterhand. / Instinkten i att vilja lyfta upp overallklädda barn och bära dem i famnen. Hålla de knubbiga sjöstjärnekropparna tätt intill bröstet. / Nattåg till Hamburg alt. Offenbach. / Blå, blå, blå. Himmel, hav, himmel. Blicken som ett flipperspel och horisonten med sin skarpa linje, drar ett rakt streck över synfältet. / Färga ögonfransarna, använda tanning drops, boka klipptid. / Det var en gång, det var en fest eller ja det var i helgen och jag älskar hur du får mig att vilja bli nyfiken på andra. Hur ditt genuina intresse för människor smittar av sig, som att varje person skulle bära på en otrolig historia och du har ju rätt. / Sista två minutrarna och jag ökar löpbandet. Snabbare, snabbare, pressar pulsen uppåt. Yihaa, back on the horse. / På Svalbard finns en bank med plats för miljontals fröer. Där ligger stora delar av världens biologiska mångfald samlad, skyddad av permafrost, djupt nere i marken. För att nå fröerna måste fyra låsta ståldörrar öppnas. Ingen enskild individ har nyckeln till samtliga dörrar. / Att köpa: håltång, eltandborste, hantlar.
Allvarligt, men stabilt
Vi lever i födelsens och dödens tid. Jag läser de första rubrikerna i slutet av ett möte. Skottlossning, fem skadade, tidig presskonferens och det är något som inte stämmer. P1 i öronen hela vägen hem, rösterna från oroliga anhöriga, kyrkan öppnar porten, pumptermosar och omtanke, sjukhusets växel ringer och ringer. Det är den fjärde februari och två små barn jag känner fyller år, jag skriver grattis och hurra, men festen känns avlägsen. Ett sjukhus går upp i stabsläge, operationer pågår och tjugo mil norr ut har vattnet gått hos min vän. Ny rapport, ett tiotal döda, tiden slocknar. En födelsedödelsedag.
På kvällen har vi biljetter till en konsert, ett mörkt rum där axlar trängs, en anrik lokal som färgas röd. Trion spelar Bach på ett nytt sätt, sonater och preludium svävar på mjuka tangenter. 350 år gammal musik lägger sig tillrätta, lindrar och förmildrar omständigheterna i den mån det går. En äldre dam intill mig bär en tegelfärgad sammetskavaj och jag säger till henne att den är vacker, det skimrar.
Jag hör det inte först men det har hänt något med ljudet. En svag rundgång, ett diskret tjut på hög frekvens, så ljust att man nästan glömmer det tills det tränger igenom på nytt. Om jag anstränger mig kan jag slippa höra, men vi alla där inne vet nu att vi måste. En tyst minut och domedagsklockan har flyttats en sekund mot undergången. Vi är närmare nu än någonsin.
De svarta rubrikerna kommer tätare och tätare, lugn saknas, är det någon som klockar smärtvågorna, håller vi räkningen. Det är så mycket som måste hålla nu. Hoppet uppe, mänskligheten samman. Sjukhusdirektören rapporterar om tillståndet på de skadade, de som överlevt. Han upprepar orden allvarligt, men stabilt. Jag repeterar dem som ett mantra, en prognos över tillvaron. Det är allvarligt, men stabilt. Vi kan fortfarande klara oss, men det krävs oändligt mycket omsorg.
Ett samtal från skrivcoachen
Ring, ring.
Ja, hallå.
Det är jag.
Jag?
Din inre röst.
Vilken av dem?
Självhatet… Nej jag skojar. Skrivcoachen! Vi är ganska lika faktiskt.
Okej… Bara så du vet så har du inte gjort ett så bra jobb den senaste tiden.
Hmpf.
Förlåt, jag är bara ärlig! Du dyker upp tre gånger om året när jag minst anar det och tror att allt ska vara frid och fröjd. Det är uppenbart att vi har anknytningsproblematik.
Lugn nu. Jag förstår. Men jag tänker att vi ska ta tag i det.
Jaså.
Ja, nu är jag tillbaka. Redo att skapa ordning. Du vet, nytt år, nya möjligheter.
Kul! Så var börjar vi?
Med en utmaning.
En utmaning?
Ja, kalla det challenge då om du hellre vill låta som en millennial. Men jag tänker att hela februari så ska du skriva.
Hela?
Japp. Varje dag, hela månaden. Mer text i ditt långa dokument.
Okej.
25 minuter åt gången räcker. Du vet, hellre lite och ofta.
…
Du ser en smula skeptisk ut. Är du rädd?
Ja, lite faktiskt.
Det kommer gå bra, du har ju mig. Din coach.
Jo tack. Ett toppenstöd.
Och jag har en överraskning till dig!
Vadå?
Om du sköter dig ska du få gå på skrivworkshop i mars.
Nähä?
Jo, en med fokus på det ofärdiga skrivandet.
Det passar ju bra…
Jag tänkte det! Men först ska du göra 28 dagar av skrivande. Det blir väl kul?
Mmm…
Och vill du något så finns ju jag här. Eller ja, kanske någonstans i krokarna. Det är ju mycket annat som händer men du klarar dig fint. Visst? Hallå Julia, jag tror ju på dig. Du kan det här om du bara vill!
Det sa min mamma också.
Ja, och hur ofta har hon fel? Just det! Nu sätter vi fart här, seså!
Jag ska!
Bra, jag håller räkningen. Bara 27 dagar kvar. Snart klar!
Tre dagar i Google-sökningar
Det är lördagskväll och jag möter upp min kompis Gaëlle på Bananas bakficka. Hon har kommit med tåget från London för att stanna över nyår och vi tar en drink för att prata om allt som hänt sedan sist. Efter en stund kommer vår gemensamma vän Anna förbi och på vägen hittar hon Isabella som sitter och läser Truman Capote över en negroni. Vi samlas alla fyra längst in och pratar om konst och skapande, Isabella säger att vi måste läsa Stone Mattress av Margaret Atwood. Jag söker på titeln och sparar den i en flik för att komma ihåg till senare. Sedan berättar jag om min trendspaning som jag hållit i radio och Gaëlle lånar min telefon för att googla på om den franska rätten hachis parmentier är samma sak som shepherd’s pie. Det är den på ett ungefär. Efter det bildsöker vi Gucci 1995 för att illustrera den perfekta partyblusen och se hur den matchas bäst.
På söndagsförmiddagen läser jag ut Johanna Adorjáns bok En alldeles särskild kärlek. Det står i författarbeskrivningen att hon är född i Stockholm, men hon skriver på tyska så jag blir nyfiken på vem hon är och gör en snabb sökning. Sedan bestämmer jag och N oss för att gå på bio och se Wicked, jag bokar biljetter till samma kväll. Innan bion äter vi på en hamburgerrestaurang i närheten. Den ligger mittemot Polestars showroom och vi diskuterar deras uppskjutna bokslut och söker på hur stor andel av företaget som ägs av Volvo Cars. Efter filmen, som jämfört med originalmusikalen var en uppvisning i mediokra karaktärer och lätt hade kunnat klippas ner en timme för större behållning, googlar vi klipp på intervjuer med Ariana Grande och Cynthia Erivo. Det ena tycks märkligare än det andra.
Nästa morgon läser vi gårdagens pappersversion av Svenska Dagbladet. En artikel handlar om Thailands nya premiärminister Paetongtarn Shinawatra som i samband med sin nya roll blivit tvungen att deklarera sina tillgångar. Hon äger en rad fastigheter och mark, men också 108 ringar, 205 par örhängen och nio stycken Bearbricks. Jag googlar det sistnämnda och utbrister ett ”aha” när jag känner igen designleksaken. Efter det följer en diskussion om huruvida man förknippar namnen Angus med kor och Ingrid Marie med äpplen, vi båda söker för att styrka vår tes och vi båda får rätt. Sedan läser jag att de planerar att ändra reglerna för hur tunga bilar man får köra på sitt vanliga körkort och googlar på hur mycket en normalstor bil faktiskt väger. På eftermiddagen går jag ut för att fylla upp mitt kylskåp. Jag har planerat och sökt upp recept på ribollita med svartkål och en katsu sando där jag tänkte byta ut schnitzeln mot panerad aubergine. Väl i mataffären letar jag länge efter worcestershiresås och måste bildsöka hur den ser ut för att kunna hitta den på hyllan. Tyvärr får jag gå hem tomhänt då den visar sig vara slut. Det sista jag söker på är modellnumret till min dammsugare för att kunna köpa rätt påsar och i och med det känner jag hur den njutbara julledigheten är över och vardagens intåg väntar på riktigt.