skrivet – Julia Eriksson

Morgonblogg i farten

Hade J och K över på middag. Länge sedan. Disken blev ett mindre berg trots att K inte hann stanna till efterrätten. Saknade As närvaro i sammanhanget. Satt uppe sent sedan. Lyssnade på gamla låtar, läste Rilke. Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig, att det håller dig i sin hand och att det inte kommer att låta dig falla. Nattens dämpade lugn som en gåva. Drabbades av en flammande tanke, kände det där måste jag skriva om. Man ska skriva det som bränns. På morgonen tjugofem minuter med dokumentet vid köksbordet. Hjärnan fortfarande i dvala, oförstörd av intryck. Sedan bädda sängen, ta vitaminerna, göra sig redo för jobb. En sidenskjorta som försvunnit bland galgarna i garderoben. Dämpat svart, matt. Nya byxorna till. Skynda till tidig presentation. Glöm inte kompostpåsen med laxresterna. Sensommarväder med hög luft. En blinkning till Aspenströms trampoliner och Lugns höjdhoppsmedalj bakom persiennerna. Påminnelse om att boka Cirkus och Dramaten. Upproriskt barn i vagn på trottoaren. Högre volym på morgonnyheterna. Rapporter om räntesänkningar och möten mellan justitieministrar. Klipptid om två veckor och håret uppgivet. Tryckande värme tvingar av jackan. Kanske blir det åska till kvällen?

Sommarstängd semesterhjärna

Staden ligger i dvala, mitt favoritcafé håller sommarstängt. Jag brer ut en filt i parken och läser Sonja Åkessons dikter tills askgrå moln hänger ovanför mig. Tunga droppar och träskornas sulor slår mot asfalten under min flykt hemåt. Solkrämen har gett mig dålig hy och de franska myggbetten på mina ben är stora som tvåeuromynt. Tågresan från Biarritz tog trettio timmar och kroppen skriker efter fibrer. Rågbröd och havregrynsgröt, gröna bönor och nektariner. Dagstidningarna har tagit över hallmattan och den stora väskan hinner knappt packas upp förrän den ska fyllas igen. Jag lägger fram allting i högar på bordet. Vita raka jeans, blårandig skjorta, citrongula shorts, mjuksliten lacostetröja, korsordstidning och anteckningsblock. Två veckor av semester har fått huvudet att börja spinna. Jag funderar på vad jag vill göra och vem jag vill vara. Ifrågasätter om jag tappat en del av min kreativitet under våren, känner den kittlande känslan av att vilja sträcka sig efter något på en högre hylla. I den spanska delikatessaffären köper jag banderillas, olivolja, nötblandning och kikärtor. Mannen bakom disken frågar om jag har en huvudvärkstablett, jag räcker honom en ipren och får en chokladbit som tack. Hemma igen scrollar jag igenom sextiosex sidor av distanskurser på kvarts- eller halvfart och gör en lång lista över sådant som känns spännande. Konst, filosofi, litteratur och kultur. Skickar in en sen anmälan och undrar om känslan kommer finnas kvar i september eller ifall jag ångrar mig då. Tänker på den pickande längtan efter att skriva som började dyka upp under vandringsresan och bestämmer mig för att hantera den med varsamhet. Packar ner datorn till skärgårdsön och sneglar sedan på bokhögarna i jakt på rätt beslut. Antingen den brutalt långa Vikarien av David Norlin eller ett gäng tunnare pocketböcker, det är väl vid sådana här tillfällen jag borde ha en läsplatta. Går ut i köket och gör en knäckemacka med ett snirklande mönster av räkost. Fine fucking dining. Funderar på om det är innehåll att berätta om sina påläggsval men konstaterar att efter att ha läst ikapp en och en halv vecka av blogginlägg så är det de mest alldagliga men personliga berättelserna jag själv gillar bäst. Bristen på röda trådar är också en tråd. Staden ligger i dvala och semesterlunken har sin gång.

Alfabetisk blogg: A–H

Jag läser Sheila Hetis Alphabetical Diaries och en tanke föds. Under framtagandet av boken har Heti samlat tio år av dagboksskrivande, sorterat alla meningar i bokstavsordning och börjat redigera fram en berättelse som går rakt in i mig. Vad skulle hända om jag gjorde ett blogginlägg på samma vis? Visst borde det fungera?

Jag väljer min mest personliga och texttunga kategori och kopierar samtliga inlägg från idag och två år bakåt. Fyller drygt 30 sidor med meningar, sorterar dem i bokstavsordning och börjar läsa. Kanske är det navelskåderi i sin renaste form, men nog finns något där. Ett stråk, en ton, en okronologisk berättelse mellan raderna. Det här är A–H.

❦

01:21 ligger vaken och googlar eltandborstar i jakt på livets mening. 57:ans buss kör genom vattenpölarna och barnen i parken jagar varandra uppe på kullen.

Akut svindel, måste göra karriär inom något och jag som verkligen inte vill bli chef. Alla tiderna, alla datumen. Alla tycks älska höstterminens nystart. Allt innehåll behöver inte vara lättuggat och färdigpaketerat och kanske är det därför jag köper biljetter till dansen som utspelar sig runt en samling badkar. Allt kan gå sönder. Allt är gott, men inget sensationellt och jag äter i hungriga, snabba tuggor. Allt är samma sak, allt är sak samma. Allting bor inuti. Allting väntar mig. Allting är emot logiken, jag saknar ordning men längtar efter kaos. Ambulansernas klagande sirener och bilarnas däck mot asfalten. Andra får väl, kan väl, men inte jag. Andras norm är inte min. Att jag faktiskt får göra saker bara för min egen skull. Att jag strax ska gå ut och ringa dig. Att köpa nya huvudkuddar kanske inte är lösningen men åtminstone ett symboliskt steg i rätt riktning. Att lyssna, dofta, mjukna, se. Att skriva är bland det svåraste som finns, nästan allt känns enklare än det. Augusti doftar sött och tungt, av fallfrukt och blött gräs.

Barnen trampar med tändsticksben längs trottoaren. Bestämde oss för att ses i morgon. Betalar fjortontusentvåhundraåttio kronor till Folktandvården, lägger ner en extra tröja i resväskan och dubbelkollar tiden på biljetten. Blir kraven lägre om man redan är på golvet? Bläddrar bland nyanser, diskuterar skiftningar, inte ens det vita är vitt får jag höra, allt är ljust ljust grått som septemberdiset om morgnarna vid Skeppsbrokajen. Bre matsäcksmackor och packa en termos, ta långa kliv över mossa. Bråttom till Katarina, klockan snart elva. Bröd och vin // kropp och blod. Byter om säkert sju gånger i jakt på den rätta känslan. Båda är ju jag, tydligt jag, men hur kan bägge vara sanning? Båtresan gick fort men jag längtade ändå hela tiden efter att komma fram. Bäst att öva mer.

Dagarna blir fem minuter längre men orden blir färre. Dags att bygga självkänslan med yttre medel. De blanka bladens metafor är övertydlig, likväl inbjudande. De små leker, deras ord ännu obegripliga. De trettio sidorna är klara och inskickade, men jag förstår ju nu att det inte bara är därför jag är här. De tunna vita pappersservetterna färgas röda av tomatsåsen. De övriga 190 kronorna lägger jag på en vattenfast mascara, hoppas att den gör mig snygg. Den andre skriver Hur har du det? Den brunrandiga skjortan klibbar sig mot huden, värmen ligger tryckande över Swedenborgsgatan. Den ene skriver gud va fin du är! Den fjärde och kanske svåraste och mest abstrakta punkten handlar om att gräva i vad begäret egentligen kommer ur. Den flätade stolen, det lilla bordet, kaffekoppen på kanten och espressokannan med dess röda handtag. Den har din ögonfärg. Den känns nästintill helt okej. Den nyöppnade burken med D-vitamin innehåller 90 tabletter. Den som tar aldrig tar slut. Den som ändå hade konturer, någonting att hålla sig i. Den är så tung att den nästan kan stå av sig själv. Den önskade sensuella effekten avtar dock något när jag inser att jag tappat en stor bit kronärtskockshjärta med dijonnaise i knät. Dessa bar jag ner i källaren. Det blir tyst. Det blir tyst. Det blåser upp. Det finns litteratur och det finns musik och det finns romantik. Det finns något mer, något i hela upplevelsen som enbart är härligt, fint och njutbart, men som jag inte har fattat att jag får ha. Det finns något pinsamt i att konsumera, i att känna behov av grejer, i att anpassa sig efter vad som gäller just nu. Det finns så mycket som vill känna mig här. Det gör mig faktiskt ingenting. Det handlar inte om det. Det här var valet, nu börjar det andra. Det här är allt vi strävar efter, det vi väntar på sedan november och snart är det förbi. Det kändes lite märkligt men högst vänligt att få komplimanger för mina inre organ. Det känns som jag lagt det senaste decenniet på att diskutera relationer istället för att prata om allmänbildande saker och nu sitter jag framför På spåret och kan bara ordvitsarna och kulturfrågorna. Det luktar utomlands när jag kliver ut från tunnelbanan. Det låter så banalt, men jag har nog inte fattat, aldrig kunnat relatera till hur andra gör när de drömmer fritt. Det måste det ju göra, allt annat känns sorgligt. Det sidledsregnar på ett göteborgskt vis fastän vi befinner oss i Stockholm. Det sitter så mycket grus i sulorna. Det skrämmer mig ibland. Det tar bara några sekunder, sedan hör jag att de är svenskar. Det var en så vacker dag idag. Det var sjuttiosju hållplatser längs vägen och flera av namnen lät påhittade. Det vore bra om jag hann hem emellan, tänker jag. Det är bland det finaste jag fått och det gör mig glad på en plats djupt nere i själen. Det är en fredagskväll i juni och så här kan tillvaron också vara. Det är en ny perfekt lördag som inte får kastas bort. Det är en väldig massa brus här just nu. Det är i alla fall tjugotre grader och björnbären i mina föräldrars trädgård glänser solvarma och mogna. Det är inte en lösning, men det är en start. Det är inte samma sak, tänker jag. Det är januari och tiden står stilla, graderna kryper nedåt. Det är ju bara jag här. Det är ju kul, det är bara jag som känner mig så tråkig. Det är latin för fåfänglighet och tomhet. Det är lite för ljust i baren, kanske är det för att man inte ska glömma att det är tisdag. Det är lättare att köpa en blårandig skjorta än att meditera. Det är lättare när allting målas gult. Det är nu det sker. Det är något märkligt med det jag ser, det är något som inte stämmer. Det är som att den talar med en tydligare röst här. Det är som att hela kroppen reagerar med ovana, ett muskulärt vad är det som händer? Det är som att mina kreativa processer kräver ensamhet. Det är som gjort för att försvinna ett tag. Det är svårt att inte äcklas. Det är så fult ute nu och det är ingen överdrift. Det är så mycket med det kroppsliga. Det är så många som vill mig något nu. Det är så skönt att ha så lite aning. Det är tidig fredagskväll och jag promenerar hem från jobbet med ett lätt regn ovanför mig. Det är tomma gator i mitten av november. Det är tredje gången på min resa som jag är här. Det är verkligen jättejättefult. Dina armar, de är så spända, om du ska kunna sjunga ut måste du slappna av. Ditt sätt att gå. Dricker två öl på en bar med någon och fastän jag hoppas känns inget. Du har gått och jag dricker upp resterna ur mitt vinglas. Du måste. Du är jätteduktig, säger hon tyst och det är skönt att känna sig liten igen. Då spelar det ingen roll att tortellinin fick smaksättas med olivspad för att jag inte hade något salt. Där gick allt åt skogen men större delen av dagarna tillbringade jag inomhus. Där står en stor oöppnad kartong märkt Sellpy. Där utanför yr snön men jag känner mig varm i min mellanbruna, lätt oversizade ullkostym. Där är ju min italienbalkong. Död.

Efter 42 timmar tystnad har den andre svarat. Efter det bestämmer jag mig för att gå upp och äta frukost. Efter elva dagar nära omgiven av andra ville jag höra mina egna tankar. Efter några turer kring kvarteren lyckas jag hitta en stor matbutik bara fem minuter bort. Efter repetitionen kommer dirigenten fram till mig. Egentligen är jag sugen på pizza men i kylen står en portion hemrullade vegofärsbullar i tomatsås. Eller är dilemmat större än så? En av dem är så tunn att jag får titta flera gånger i hyllan för att få syn på den. En avsaknad av något i mitt liv. En bil med registreringsnummer BYE11X. En eftermiddag tar jag en bild på mig själv inne på kontorets kaklade toalett. En hund som ser ut exakt som Harry Styles. En insikt landar, slår sig till ro och kanske för allra första gången förstår jag. En liten gråt som bosatt sig mellan halsen och bröstkorgen men som vägrar komma ut. En okänd journalist skriver till mig och frågar om jag vill vara med i en artikel om ensamhet. En sentimental attack, en tillbakaslungning till tjugohundra någonting, sexton, sjutton. En själslig tomhet som jag försöker dämpa med saker. En självklarhet kan man tycka, motsatsen vore såklart värre. En stilla morgon förvandlas sorg till skam, snön vräker ner. En stund därefter hörs espressobryggarens belåtna puttrande från spisen. En tidig eftermiddag lyssnar jag på ett föredrag av en konstnär. En vecka har gått. En vecka sedan på filtar i gräset. Enkla onda, svåra goda. Enklare att klicka hem ett par limegröna solglasögon än att gå på en konstutställning. Ett kvitto, en middagsplanering, en stapel med klossar. Ett litet hallå i den ekande sommarvärmen, en långsam vinkning från andra sidan sjön. Ett svagt pling hörs från min inkorg.

Faktiska fragment. Faktiskt. Fem dagar av att tänka och skapa fritt. Fem minuter innan jag egentligen är färdig ringer det på dörren. Fjäderlätta moln likt penseldrag syns på himlen. Flykten är för mig. Folk tycks vara besatta av att berätta om hur mycket de älskar påsken. Fortfarande rädd, men jag skriver. Framför mig har jag en noga utstakad plan av skärgårdsöar, torpstugor, bergstoppar och storstäder. Framåt kvällen bestämmer jag mig för att gå på mässan. Fråga mig igen om ett år, men inte nu, inte riktigt än. Från en hylla i vardagsrummet lyfter hon ner en inslagen passepartout. Ful i allt det vackra, trött i allt det grönskande. Fyrtiotvå minuter kvar. Fåglarnas kvitter gör mig sällskap när himlen sakta ljusnar och varje blommande buske jag passerar tycks mumla ord om alltings fåfängliga förgänglighet. Föga förvånande är det ingen annan i huset som bokat tvättiden 19–22 en fredagskväll. Följde grusvägar förbi kohagar. För att jag knappt förstår någonting och det är så underbart att vara ovetandes. För att jag vill. För välviljan som tycks genomsyra alla i personalen och för att pizzorna är lövtunna och får munnen att sjunga. Förbannar orimligheten i hjärttrakten. Förmodligen var den aldrig ens nära, men det måste finnas någon annan jag kan bli istället, en lösning som passar mig. Försöker identifiera källan till det onda utan att lyckas. Försöker locka ut den genom att ta fram något sorgligt klipp jag sparat men hittar bara de roliga.

Gatorna fylls av slask, brungrått vatten stänker upp på benen när jag går, hälarna sjunker ner i issörjan. Ge mig bara lite mer tid att försöka ordna allt, att hinna ikapp och vinna. Glömmer att sorg alltid sätter sig i axlar. Greppat pennan och sedan skrivit tre A4-sidor rakt upp och ned i något slags sömndrucket rus. Gråten ligger kvar ogråten som en osynlig sten i skon, det funkar ju att gå ändå. Gråtpelare och regnmätare och blöta fingervantar. Gräsmattan torr och vissen under fotsulorna, sjön mörk och mild, näckrosor intill strandkanten. Går två steg lugnare från Katarina, kliver in i färgaffären på vägen hem.

Han bär headset och är omgiven av böcker och säger entusiastiskt det är klart att du ska skriva om förgänglighet. Handlederna som svajar under skivstångens tyngd och jag tänker på armars placering, på famnars bäring. Har skämts över att bli iakttagen i själva processen, att bli påkommen med det ofärdiga. Hela internet tycks bära nya kroppar, blottar hud och lycka. Helst i sällskap där man uppmuntrar varandra. Helt besinningslöst och irrationellt förälskad tack. Hennes fulla liv får plats på min bröstkorg, i ett helt litet liv var det bra. Hennes leende mot mig säger att allt är lugnt. Herregud, har jag ens levt. Hjärtat bultar 116 slag per minut. Hon berättar om sin process, om att skapa något varje dag, om hur enkla föremål också får bli konst. Hon bjuder på fyra sorters tårta och oändliga glas bubbel. Hon var arton år när hon författade Bonjour Tristesse. Hon är 78 men sjunger att hon really don’t know life at all. Hur hamnade vi ens här? Hur kan det vara elva dagar kvar av månaden? Hälsade glatt på alla utan att känna någon. Här finns plats att vila, styrka att bära, ett taktfast pulserande på skärmen och ord som sakta letar sig ut. Hör tre tysta vibrationer från telefonen på diskbänken. Höra allt jag redan förstått.

❦

Juni-tillvaron: skavsår, siffror och Shostakovic

Det är tidig fredagskväll och jag promenerar hem från jobbet med ett lätt regn ovanför mig. Silverskorna med klack som jag bar tidigare på kontoret har gett mig skavsår på vänsterfotens tår och istället har jag tagit på mig ett par loafers jag hittade längst in i min hurts som för övrigt mest är fylld av gamla anteckningsblock jag inte tar mig för att slänga eftersom de skulle kunna innehålla några bra idéer, huruvida de faktiskt gör det vet jag inte eftersom jag såklart aldrig bläddrar i dem. I mina loafers sticker strumporna fram på ett sätt som får mig att önska att jag inte ska träffa någon jag känner på promenadsträckan hem och det gör jag lyckligtvis inte men ändå känner jag hur alla som passerar mig kastar dömande blickar på den synliga strumpkanten. Väl hemma kan jag inte motstå frestelsen att ta en tjugofyra minuter lång tupplur under täcket för att skaka av mig arbetsveckan. Självklart ställer jag ett alarm eftersom blotta tanken på att vakna djupt förvirrad klockan tio på kvällen gör mig både skamfylld och oroad över min framtida dygnsrytm. När klockan ringer ligger jag kvar och läser några kapitel i min bok som handlar om en ung tjej som går på Harvard och med varierande resultat försöker navigera sig i tillvaron på väg mot något slags vuxenliv. Den är bra, särskilt uppskattar jag alla de litterära referenser som vävs in i texten och i hennes tankar, de får mig att önska att jag hade läst fler och mer avancerade böcker i de sena tonåren, inte för att jag var särskilt cool i gymnasiet men nog hade jag kunnat vara ännu mer av en nörd. Eftersom tystnad är något som jag tycker hör natten till scrollar jag genom Spotify i jakt på något att lyssna på och ser att Daniel Adams-Ray släppt en singel som heter Hur förklarar man sånt för datorer? vilket får mig att känna ett instinktivt nej till all modern musik och istället vända mig till Shostakovich. När klockan är en bit över åtta är jag hungrig och inser att det är dags att försöka åstadkomma någon slags middag. Efter en snabb blick in i kylskåpet bestämmer jag mig för att koka några potatisar och ett ägg som jag lägger upp på en tallrik tillsammans med lite grönsaksstavar. Jag ställer fram en plastburk hollandaise vid sidan av för att dippa i och med väldigt mycket välvilja hade jag kunnat kalla det grand aioli men nu är det bara föda. I väntan på att potatisen ska koka klart står jag och steppar på stället, delvis på grund av rastlöshet men också för att min två veckor långa förkylning har hindrat mig från att springa och nu varnar stegräknarfunktionen i min telefon för en sviktande trend och jag förstår ju att det bara är siffror som inte betyder någonting men det finns något tryggt med det mätbara och konkreta på samma vis som jag känner kontroll över att ha exakt vetskap över bankkontots saldo. Det plingar till i min inkorg och det olästa mailet är spelschemat och platsen för ett technoevent som jag självklart inte kommer att gå på, det var många år sedan jag gick på den typen av fester och ändå har jag inte kommit mig för att ta bort min epostadress från utskicken, förmodligen av samma anledning som anteckningsböckerna ligger kvar i hurtsen, för känslan av att det kanske finns något där och om jag en dag plötsligt skulle vilja så har jag det åtminstone någorlunda inom räckhåll. Potatisen är färdig och jag ger mig själv dispens att äta i soffan fastän jag vet att det är att leka med ödet eftersom jag har belönat och begåvat mig själv med två saker: en vit, fluffig ullmatta samt förmågan att spilla och tappa ut grejer. Utanför fönstret har solen sakta börjat sjunka och ett varmt ljus spiller in i lägenheten, i spellistan har Shostakovich bytts mot Sibelius, jag har ett par sms att svara på och mitt ägg blev precis lagom löskokt. Det finns litteratur och det finns musik och det finns romantik. Det är en fredagskväll i juni och så här kan tillvaron också vara.

Tio minuter tankeblogg

Jag har tankebloggat många gånger de senaste veckorna. I huvudet har jag skrivit på olika inlägg, gjort noggranna formuleringar och berättat om sådant som hänt. Jag har tankeskrivit om min resa till Osaka och Kyoto, visat vad jag haft på mig de senaste dagarna, delat bilder av sådant jag skärmdumpat den senaste tiden och författat prosalyriska texter om den förgängliga tillvaro som pågår i försommarens tid.

När jag varit som minst realistisk i tanken har jag tänkt att jag ska ha bloggvecka och skriva något varje dag. Vilken otrolig idé från någon som inte ens kan producera ett inlägg i veckan, jo tack jag vet. Jag har tänkt att jag vill blogga sådär bra som de andra gör. Vara lika estetiskt formulerad som Sardellen, populärkulturrelevant som Sandra, ärligt inspirerande som Flora eller bara självklart on point som Gabriella. I tanken har jag varit en liten del av allt detta och jag har sett allting helt klart framför mig.

Problemet med att tankeblogga är dock att det inte händer något. Inläggen finns bara i mitt huvud och aldrig i verkligheten eftersom fingrarna inte tycks ta sig tiden att möta tangentbordet. ”En inställd spelning är också en spelning”, sa Ulf Lundell en gång men tyvärr tror jag inte att samma sak gäller för tänkta blogginlägg. De finns helt enkelt bara inte.

Och jag vet knappt om det här räknas som ett inlägg men här kommer en halvdan uppdatering i alla fall. Ett litet hallå i den ekande sommarvärmen, en långsam vinkning från andra sidan sjön. Inget wow men ändå… något. Och ni ska bara veta hur mycket och hur bra jag skriver i hjärnan. Tänk er!

Den enda gula kvadraten i ett hus av släckta rutor

Det var en tisdagskväll och vi stod i gatukorsningen utanför teatern, människor som sett samma konsert ringlade sakta ut, jag hälsade på två, sedan tre till och så ett par andra, det var känslan av att alla var där, alla hade sett samma sak och nu hade vi brutit upp och gjort oss redo att säga hejdå, försökt flera gånger men det tycktes som om munnarna bara gick, det fanns hela tiden mer att säga och musiken och textraderna vi nyss upplevt hade bosatt sig i bröstkorgen, det var något de ville tala om, en känsla att bevara och hålla fast i, kulturen som en motreaktion och en stöttepelare, ett tvärtom i ett frivilligt blundande love is blind-samhälle, i en tid där så mycket är så dumt, hej smalnorm våldsbrott köpkraft gala jag blir galen och under den djupblå himlen gjorde vi ett nytt försök att ta farväl, skiljas åt varsina håll, den sträckta skrapan framför mig och jag tänkte att höga byggnader och stora städer ovanifrån säger mig så lite, inget med en skybar berör mig, håll mig på marken och låt mig sväva i tanken och väl hemma så drabbades jag av nattens förbannelse, den som säger att sömnen är en tråkig parentes man kan strunta i så jag lät bli, stannade uppe och gled omkring i trivseln som uppstår i sovande kvarter, att vara den enda gula kvadraten i ett hus av släckta rutor, smyga fram på parketten och vattna blommorna läsa tidningarna skrubba fogarna vika tröjorna bada fötterna på en tid att ångra dagen därpå, men det var då och nu är nu och jag har alltid varit en nattuggla säger jag och du tittar på mig och säger att du förstår precis, att nätterna drabbar dig också och jag ber om ursäkt på förhand för mitt dåliga inflytande, en annan gång ska jag bli en morgonmänniska och tv-tittare, en sådan som sätter punkt både i texter och för dagen och jag tänker på hon som blev tipsad om min blogg och skrev att hon läst men inte fattade grejen alls tyvärr och är inte det en komplimang va att i dagens välpaketerade tidsanda vara helt obegriplig, jo jag blev glad måste jag erkänna och visst förstår jag att det gör mig pretentiös och förmer men stäm mig då, gärna i g-moll (förlåt) jag vill bara att det ska vara något mer något annat något som sticker ut och känns, kanske inte tusen nålar men i alla fall fem, okej jag kan sluta när jag vill men ett litet tag blir jag kvar, måste lyckas greppa aprilkylan förstå varför våren dröjer, kanske behöver jag hänge mig fullt och totalt låta den svala lyften fylla lungorna till ljudet av helikoptern ovanför, surr surr surr som sorlet utanför salongen den där tisdagskvällen ni vet.

Ett år en evighet en skärva av tid

Månen är en tunn skärva som hänger över höghusen och jag har fyllt armarna av liv lagt det tätt intill och sjungit mina mildaste sånger för att skapa ro utan åror utan att fälla tårar och hemma på dörrmattan har traven med dagstidningar växt sig oändlig är tiden som går sida för sida tätt intill nästintill vill ha dig nära bilda hög bygga torn och midnattsmörkret fyller lägenheten när jag vandrar genom dess rum flyttar saker ställer i ordning viker undan och dukar mitt eget frukostbord lägger juicen på kylning gör det extra fint för mig för att jag kan för att jag vill och kanske har jag lärt mig att om inte jag så vem jag får och jag ska det var jag som åkte till Rom som tog stegen och sprang som målade taken och öppnade fönstren som övervann bergen och åkte till havet som köpte biljetten och skrev smsen som kände allting som ryms i ett år en evighet en skärva av tid min att forma min att fylla med liv ja må jag leva idag och många andra dagar.

Myten om den kravlösa påsken

Folk tycks vara besatta av att berätta om hur mycket de älskar påsken för att ”den är så kravlös, allt är så härligt!” Och med största sannolikhet har även jag gjort mig skyldig till klyschan men i år kom jag tillbaka hem med en lätt känsla av besvikelse. Visst, jag har haft en trevlig påsk där jag fått umgås med min familj och äta sill, men fyra dagar av ledighet försvann i ett nafs och lämnade ett stråk av jaha, det var det.

Kanske lurades jag av klyschan och ställde för lite krav på påsken i år? Vädret bjöd inte på några ljuvliga sitta ute i solen-stunder, det blev inga långpromenader bland vitsippebackar eller genom fårhagar. Jag hann inte till kyrkan och lyckades inte se 70-talsmusikalen Jesus Christ Superstar. Det byggdes inga pussel (om man inte räknar tvåbitarspusslen som jag lade med min systerdotter) eller spelades några brädspel. Jag bytte knappt om till finklänningen jag tagit med, tog nästan inte en enda bild och gömde inga ägg. Istället scrollade jag mitt Instagramflöde, spelade det dumma mobilspelet 2048, tittade på Miraklet i Gullspång och läste. Om nätterna drömde jag stressade drömmar om jobbet. Där gick allt åt skogen men större delen av dagarna tillbringade jag inomhus. Jag var en ytterst medioker påskfirare i år och nu ångrar jag mig.

Uppenbarligen är det inte en kravlös påsk jag ska ha. När den består av fyra korta dagar kan den inte vara till för att försummas. Hade jag fått göra om allt hade jag fortfarande åkt och hälsat på min familj såklart, men innan dess hade jag börjat med en liten påskdrink tillsammans med vänner på skärtorsdagskvällen. Jag hade tagit fram 1000-bitarspusslet på långfredagen och lagt telefonen att vila i väskan så gott som hela helgen. Burit en påskgul skjorta med kjol och nästa dag en nystruken klänning tillsammans med de bruna inneskorna i sammet. Jag hade släpat mig iväg på midnattsmässan eller påskdagsgudstjänsten och föreslagit en långpromenad i ett naturreservat (och självklart hade vädret i min reviderade påsk varit mycket bättre än i verkligheten). Jag hade inte ägnat en tanke åt jobbet och jag hade ätit exakt lika mycket sill och kramat om mina syskonbarn lika ofta som jag faktiskt gjorde.

Nu är påsken över och förbi och utanför mitt fönster samlas drivor av snö. Vinden tjuter i ventilationen och det känns mer som januari än april. Kanske är det ett tecken på att jag snart får en ny chans att göra lite mer av allt det där härliga? Styra upp några kravfyllda, underbara dagar där saker händer och blir som jag tänkt mig. Jag ska bara låta stormen bedarra först.

Hur var er påsk? Hoppas att den var fin och alldeles lagom kravlös.

Inget lov, bara sport

Jag sa till N i söndags morse där vi satt med våra stekta ägg och rostade mackor, levainskivan som fastnat i brödrosten och fick brandvarnaren att tjuta, jag desperat hoppandes i försök att få ned den så fort som möjligt, tänk om det vore söndag i Rom istället. Då skulle springturen gå längs Tibern som rinner genom staden, vi skulle räkna broarna som korsar floden, stanna till för att släcka törsten vid någon av dryckesfontänerna som gjutits in i väggen och sakta in i höjd med Trastevere. Där skulle vi äta lunch på en av de små tavernorna med färgglada pappersdukar över borden och enkla dricksglas till vinet. Jag skulle beställa maten till oss på usel italienska men ändå försöka, zucchiniblomma med mozzarella och friterad kronärtskocka till förrätt, följt av varsin pasta kanske en cacio e pepe och en spaghetti alla gricia, un quattro vino rosso att dricka, tiramisu till efterrätt, espresso och amaro för att smälta allting och så vidare i staden, stanna till vid second hand-affärerna och bläddra bland plaggen, gå förbi vinbaren vid Circo Massimo, den som har dagsfest på söndagarna, ta ett bord ute i solen, läsa bok och bära solglasögon. Tänk om, tänk Rom.

Det är tisdag och irritationen stiger över att ingenting fungerar, felmeddelanden på felmeddelanden och allting tar så lång tid, mitt tålamod tar slut för fort och alla dessa frågor, inte vet väl jag, har du testat att läsa instruktionerna. Det är sportlov och andra är lediga men jag har inget lov, bara sport, det är ett lopp att göra allt som måste göras. Tankarna blir vassa nålstick och till sist reser jag mig och lämnar skrivbordet, går ut från kontorslandskapet, följer korridoren nedåt, går en nej går två trappor upp, hamnar någon annanstans, förirrar mig med flit, blir ståendes i tre minuter framför en stor tavla jag aldrig sett förut, känner in den med axlarna, med knäna, med ögonlocken, är en främmande person som står och blundar framför ett grönt abstrakt landskap och jag vet att jag borde återvända, ikläda mig ett leende och ett tålamod, men en del av mig står kvar framför tavlan och en annan del överväger att ta vägen någon annanstans, var det inte Lotta Lundgren som gjorde så, bara en dag inte kom in till jobbet, men jag går tillbaka, såklart går jag tillbaka och sätter mig ner och gör det som ska göras, ögonlocken öppna.

Jag har fått en ny dator och håller på att föra över mina gamla filer, flyttar mappar mellan hårddiskar, dokument laddas över i en stadig ström. Ögat fastnar på titeln Skrivprojekt_JuliaEriksson, senaste ändringsdatum 11 januari 2024 00:02, jag bläddrar i kalendern, det är en natt mellan onsdag och torsdag, det var senaste gången jag satt med texten uppe, sedan insåg jag nog att ingen av de tre kurserna vars reservlistor jag hamnat på skulle ha en plats för mig, något falnade, hoppet försvann, både texten och jag tappade vår relevans och jag kommer på mig själv med att knappt ha reflekterat över beskeden, bara öppnat breven ett efter ett och tagit emot informationen, besvikelsen bortryckt långt från andras åsyn, som om misslyckandet blir mindre för att jag inte nämner det högt, om jag inte öppnar dokumentet behöver jag inte tänka på det som inte blev och det är en perfekt strategi som jag tillämpar på lite allt möjligt, den fungerar nästan alltid och den här gången håller den ända tills det är dags att flytta allt från en plats till en annan.

Men så här kan vi inte ha det väser hjärnan, mitt gnäll som tråkar ut både mig själv och andra, lämnar envisa fläckar på kläderna, hallå kom igen, vad vill du då, gör något kul, vrid om världen, åh inte vet jag, ha fest eller något, hitta på en ny idé, ställ till en scen, skapa vad som helst, använd händerna och sluta tänka så mycket, tänj gränserna, flexa musklerna, kommer du ihåg hon som gick och köpte en tårta och åt i sängen, hon som brukade lämna hemmet i hatt, hon som tog tåget hela vägen till Italien, som satt uppe halva nätterna och fyllde golvet med pappersklipp, fotograferade sig själv upp- och nedvänd och sydde tre klänningar inom loppet av en vecka? Det var du, är du, är fortfarande hon. Kanske har du inte lov men du får.

Nu överdriver du, svarar de. Ja det gör jag. Men ändå!

Gatorna fylls av slask, brungrått vatten stänker upp på benen när jag går, hälarna sjunker ner i issörjan. Det är så fult ute nu och det är ingen överdrift. Det är verkligen jättejättefult. Fötterna längtar efter barmark, efter ren asfalt under sulorna, jag vill ha loafers och sneakers, kom igen då snälla. Av rädsla för att halka springer jag långpassen och intervallsessionerna inomhus, en mil på löpband är lika mycket träning för psyket, att stirra på det rödblossande ansiktet i spegeln, se hennes armar pendla, tänka ”hakan upp, bröstet fram, händerna längs sidan, inte korsa kroppen”. Fyrtiotvå minuter kvar.

I en podd säger de att det poetiska bloggandet är utdött och omöjligt nu för tiden. Tråkigt för mig som fortsätter att skriva mellan raderna, som har svårt att redovisa upp och ner, nästan aldrig lyckas vara rakt på sak. Jag fattar att det inte alltid är så enkelt att förstå här inne, ibland gör jag det inte ens själv och just därför tror jag det är viktigt. Allt innehåll behöver inte vara lättuggat och färdigpaketerat och kanske är det därför jag köper biljetter till dansen som utspelar sig runt en samling badkar. För att jag knappt förstår någonting och det är så underbart att vara ovetandes. Så länge man inte vet kan man inte gå sönder, tänker jag och blundar.

Vi sitter uppkrupna i fönstret som så många gånger förr under det här korta året som ändå tycks ha varat i en evighet. Jag berättar om hur jag stått i baren och fått Gilgamesheposet berättat för mig, att jag längtat efter den typen av samtal, hur de kan kittla mig och så rädslan för dumheten. Vad kan jag ens av allt man ska kunna? Vad har jag faktiskt lärt mig sedan jag slutade på universitetet? Det känns som jag lagt det senaste decenniet på att diskutera relationer istället för att prata om allmänbildande saker och nu sitter jag framför På spåret och kan bara ordvitsarna och kulturfrågorna. Kan du förklara några av Jungs teorier i korta drag? ber jag henne med mild panik i rösten, som i ett krampaktigt famlande efter intellekt. På vägen hem lyssnar jag på en podcast om Homeros.

Jag tänker på barn och på vuxna, på åldrar och på tid. Spolar den fram och tillbaka för att försöka ta ett grepp om den. Konstaterar krasst att jag lagt elva år i den här staden på att dricka öl och prata om killar. Äta sushi och besöka & Other Stories. Jobba sena kvällar på reklambyrå och åka taxi till Trädgården. Herregud, har jag ens levt. Akut svindel, måste göra karriär inom något och jag som verkligen inte vill bli chef. Ovanpå det prat om bindningstider, räknekalkyler fram till 2027, horisonter skrämmer mig. Om tre år är jag typ fyrtio, ropar jag lite för högt mellan våning tre och fyra på kontoret. Nu överdriver du, svarar de. Ja det gör jag. Men ändå!