Det sitter så mycket grus i sulorna

mars


På måndagskvällen är jag nära att snubbla över en duva. Plötsligt ligger den framför mig på trottoaren. Ryggen mot betongplattorna, de små fågelfötterna uppåt, kroppen intakt, ögonen slutna. Död. Äckel och frid. Jag tar ett stort kliv över, skyndar vidare mot tåget jag måste passa.

Åka resa fara färdas framåt i tanken. Om tre och en halv vecka något annat. Men först allt som ska göras klart och det är påsk och det är födelsedag. Trettiotre år. Samma siffra. Samma samma jag. När min mamma fyllde 33 väntade hon sitt tredje barn. Jag har bara alla andras. Tre tre vill också vara trio.

Mars är alltid drömmar om vår, är alltid något som aldrig blir. Lågtrycksbetonad nederbörd säger prognosen. Tunga himlar över kontorslandskapen. Det sitter så mycket grus i sulorna. I väskan ligger föremålen som ska ta mig sömlöst mellan händelserna. Löpande band // löpband. Det vore bra om jag hann hem emellan, tänker jag. Vi får se, säger huvudet. Vi får se.

Klockan slår gå hem i vinden

oktober


Joni Mitchell står lutad mot Bregott-paketet
vi äter frukost med söndagsregnet som kuliss
youtube.com och videon från Newport Folk Festival
hon är 78 men sjunger att hon really don’t know life at all
Det är så skönt att ha så lite aning
jag lägger en kastanj i fickan
markerar det sista kvartalet
kramar den släta klumpen i handen
På radion hörs meteorologens tårar
och jag önskar mig mer sorg på sändningstid
gråtpelare och regnmätare och blöta fingervantar
läser att kvark betyder hals
såklart det stormar där
Klockan slår gå hem i vinden
jag promenerar Kungsträdgårdsgatan fram
landar raklång på vardagsrumsmattan
ord måste skrivas, niotusen tecken
blir kraven lägre om man redan är på golvet?
Ser smulor och kapsyler
bröd och vin // kropp och blod
i diskstället en pyramid av glas
Allt kan gå sönder
men jag lagar mig
viskar ”gör mig hel”
och andas i medvind
Det blåser upp

Blabla blåblå himlar moln som bomullstussar

Skriv! väser hjärnan.
Du måste
faktiskt
skriva nu.

Om vad? suckar jag.
Det finns så
lite
att säga.

Blabla semester och sol ta ett morgondopp ja idag igen söta jordgubbar och blekta boksidor disigt hav och stranden som bränner under fotsulorna vi tänder grillen framåt kvällen kolla vad var det där för rovfågel en röd glada kan ni le och titta in i kameran sökaren kartan bilen längs grusväg längs landsväg motorväg stanna och köp en glass nej två kulor visst har vi det roligt blabla blåblå himlar moln som bomullstussar sextio grader vittvätt blåbär körsbär mandel kattfot vacker tass smyga upp i gryningen vara först uppe men flera år efter springa ikapp längs nyponbuskar och fårhagar tillåta mig själv att andas djupt ur munnen det eviga nynnandet alltid en sång en visa kolla kolla vad fint det är vad bra vi har det jaja jojo haha blabla allting om och om igen det är så mycket och så lite okej men här får du en lucka en glugg mitt leende är ett barns jag söker sanning i nyfödda ögon finner visdom hos de som är åttioåtta och nittiotvå alla somrar de burit och alla jag ska bära det är samma samma sommar sommar sommaaar jag tror det räcker så.

Med förbundna ögon mot nästa horisont

hammarbybacken sapfo


Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren och mina suckar sträcker sig högt över söders takåsar. Skavsåret på min fotknöl färgar den vita strumpan röd när jag skyndar fram längs Götgatan för att hinna till söndagsmässan klockan elva. Orgelns toner fyller upp det ljusa kyrkorummet, rör sig likt skira blad i vinden. På pendeltåget läser jag Sapfo och slås av hur allting redan har skrivits, hur alla känslor redan har känts för flera tusen år sedan. Ingenting är nytt men ändå längtar jag efter förändring. Jag betraktar samtiden och det är något med den som sätter sig i halsen, förtätar luftvägarna, skapar ett lätt illamående. Det är för mycket yta och för lite plats. Hur ska vi stå ut? Jag önskar att vi kunde prata mer om döden men det är svårt när det är så mycket liv hela tiden. Fastän vi sitter i samma rum så känns avståndet större än någonsin och jag tänker att det beror på mig. Det är inte ni, det är jag, jag jag jag, snälla skärp mig. I jakt på perspektiv knyter jag på mig vandringsskorna och tar sikte på den högsta punkten. På toppen av backen är allting platt, sanden blåser, små gruskorn letar sig in i mina ögon. Skymningen sänker sig över staden, målar himlen djupt blå. ”Tänk att vi fick juni”, säger du och jag undrar vad du menar men frågar inte, håller bara med. I kyrkan läser prästen namnen på de som fötts och dött, i en osynlig bok sätter någon streck. Runt om mig syns tecken av tid och känslan av att stå still är just bara det, en känsla, när det som egentligen sker är att vi med allt högre hastighet springer med förbundna ögon mot nästa horisont.

Alla rätt på rationella provet

Det är söndag och jag
skriver en lista över saker jag ska försöka göra rätt framöver.
Om maten jag ska äta och initiativen jag
borde ta. Och jag borde också träna
i alla fall tre gånger.
Skriva lite kanske,
skulle jag kunna göra det tack.

Veckan innan har vi suttit intill varandra i baren, på restaurangen.
Det är första gången på mycket länge som det bara är 
vi två.
Och jag frågar henne hur hon gör för att vara modig.
Hur man vet och hur man vågar.
Jag vet så lite om vad jag vill och
så mycket om vad jag borde.
Fick alla rätt på rationella provet.

Benen är tunga och asfalten prickig.
Ett majregn faller över mig när jag
tuggar backen i små tuggor.
Viskar för mig själv
”uppåt, uppåt, uppåt
mata på, mata på, mata på”
knaprar kilometer mot huvudbry.

Jag får låna en ryggsäck till sommarens vandring.
Promenerar sedan hem med den på axlarna
bron över vattnet
raksträckan mot gatlyktorna.
Och tanken slår mig,
vad skulle hända om jag fortsatte?
Om jag bara gick och gick och 
gick hur långt som helst.

Men så gnager samvetets hamster i sin bur.
Två vita tänder som säger att jag
borde ringa henne.
Och henne.
Det är så många hon jag borde ringa.

Och morgonen därpå tar jag backen ner mot Slussen
viker in i den stora klungan som
rör sig över Guldbron.
Har ljus kostym under trenchcoaten
fem timmars sömn i kroppen och 
plötsligt i huvudet:
Vad håller jag på med?
Var det så här livet blev?
Är det allt?

Kanske borde jag byta valspråk
i mitt liv.
Plikten framför allt.
Flykten framför allt.
Vart jag ska?
Den som ändå visste.

Från jorden ett stilla hummande

Livet är en sång. Jag skriker den på läktaren tillsammans med folk jag aldrig träffat men ändå känner mig hemma med, klädd i den vitblå halsduken med broderade stjärnor. Jag slår takfast med handen i räcket framför mig och känner pulsen gå upp varje gång någon närmar sig mål. Det är inte vackert men det är starkt och allting som har hänt känns när jag ser dem.

Sången handlar om liv. Klockan är halv tio på restaurangen i Vasastan och toner klingar i lokalen tillsammans med slamret från glas och bestick. Så harklar sig mannen vid pianot och meddelar att vi har ett födelsedagsbarn bland oss och med en gemensam stämma sjunger vi Ja må hon leva så högt vi kan. Du står i centrum med allas blickar på dig och strålar på det mest självklara av vis.

Att sjunga är att leva. Platsen i en kör har varit självklar sedan barnsben och nu är jag tillbaka. Jag vecklar ut notbladet med Antonio Caldaras Missa dolorosa och försöker hänga med i sopranstämman när den klättrar sig uppåt i åttondelar. Et in terra pax. De latinska orden är obekanta på tungan och jag fokuserar på rådet att lägga sången djupt nere i bröstkorgen, göra kroppen stor och rösten klar.

Livet är en sång. Är oändliga melodier, är känslor som blir till toner som bär på ord. Och på sängkanten i det sirliga marsljuset känns de starkare än förut, blir lika närvarande som lakanen under de vinterbleka låren, lägger sig tätt intill och lämnar avtryck. Om jag bara lyssnar tillräckligt noga så hör jag den hela tiden, från jorden ett stilla hummande, livets melodi.

Två år passerade och ingenting hände mig

Det är början av februari och jag somnar och jag vaknar med en diffus sorg i bröstet. En sorg över att två år av pandemi har passerat och nu känns det plötsligt som om det bara är jag som är kvar där vi slutade sist. Alla andra i min närhet tycks ha mognat, tagit kliv framåt och kommit till insikt medan jag är gjuten på samma plats som innan. Restriktionerna har plockats bort och här står jag nu redo att fira, med partytuta i handen och drömmar om Berlin, bara för att inse att ingen är kvar. Jag har ägnat två år åt vadå? Långpromenader, självtvivel och att köpa kostymer second hand.

Mitt liv har varit en paus, ett vakuum, och jag trodde att det var så för alla. Att det inte bara var jag som stod still. Men solen har snurrat och min närmaste omgivning tycks ha rört sig i samma takt. Det är som att vara på en fest när det plötsligt tänds i taket och jag är den enda i rummet. När gick alla andra vidare? Vad gör jag kvar? Och känslan skaver för jag vet att den är ful och egocentrisk. Andra kan inte vänta och stå kvar för min skull. Det är ju liv och liv ska levas. Herregud lev!

Ända sedan våren 2020 har jag tänkt på den där dagen. Blickat framåt och burit bilder i huvudet från Vår tid är nu när kriget är över och hela Kungsgatan fylls av fest. Läst om efterkrigsår och hyllningskonserter. Men så blev det egentligen bara en vanlig onsdag, så som vanliga dagar har blivit numera. Hemmajobb och handsprit, men ett litet uns av frihet över att jag kan gå hem 23:15 om jag vill.

Två år har gått och en del av mig har glömt hur saker brukade vara. Jag ifrågasätter om det varit så jobbigt egentligen, fylld av den farliga naiviteten som följer med förskjutna perspektiv. Men så gör sig den där klumpen påmind. Två år av mitt liv har passerat och kommer aldrig åter. Och jag sörjer det liv som inte blev som det skulle men framför allt det liv som aldrig ens blev. Ingenting hände mig och kanske var det en trygghet och ett privilegie där och då. Men nu? Men jag? Vad är det som blev kvar?

Jag sorterar axlar och bestiger berg

Jag skriver:
Det är något med blåst som ger mig ångest
som om vinden tränger sig in i hörselgångarna
och sätter balanssinnet ur rubbning.
Det är något med ångest som känns som blåst
den tar sig fram och ställer saker i oordning
är kyla och drag.

Jag skriver:
Det ska blåsa hela dagen
det har stormat sen igår.

Jag går Hornsgatan fram och det ringer
musiken huggs i ett tillfälligt avbrott.
När jag svarar är min röst kort i tonen fast jag inte vill
orden kräver att man pratar
ibland är allt jag önskar att sitta tyst intill.

Jag bygger berg i min lägenhet
av kläder
av papper
av disk.
Bestiger dem mot kvällen
får göra nya expeditioner nästa dag.

Jag sorterar axlar
undviker en ny på söndagen
borrar pannan i en välkänd på lördagen.
Bläddrar bland dem i minnet
likt galgar i en garderob.

Jag tänker:
En gång gick jag till en terapeut
hon tipsade om att byta frisyr
jag slutade att gå dit
på onsdag har jag klipptid.

Sonett från ett ensamhushåll

ensamhushåll


Tiden går men allting är detsamma
Ett helt nytt år och känslan av repris
Suckar djupt, sen ringer jag min mamma
Vi pratar om vaccin och världens kris

Vecka efter vecka isolerad
Varenda mening blir till monolog
Känner mig en smula deprimerad
Skänk mig tröst du epidemiolog

Hela livet ryms vid samma köksbord
Och allting är ett digitalt event
En kramad främling känns som utopi

Tills en dag då sanningen är klargjord
Miraklet som var långt bort har nu hänt:
Vi tog oss faktiskt ur en pandemi

Gatorna saltas, fötterna får fäste

stockholm


Tiden har börjat knyta dubbelknutar.
Jag minns året som gått.
Minns alla promenaderna fram och tillbaka.
Ringvägen, Katarina Bangata, Götgatan, Hornsgatan, Swedenborgsgatan.
Hur jag gjorde dem till mina.
Staden vecklade ut sig under fötterna, blev scenen för allt.
Rollen var min, jag lämnade den knappt.
Mimade lydigt med i manusets repliker.
Började ett nytt jobb, var kvar på samma ställe som innan.
Samma köksstol, samma fönster med utsikt över parken.
Barn i reflexvästar, hundar i koppel.
Och träden som slog ut dag för dag, skiftade färg och fick hjärtat att blomstra i samma takt.
Att trampa genom försommaren på Lilla blå bar en känsla av evighet.
Allt var möjligt en kort sekund, sedan återgång till normaltillstånd.
Midsommarhettan med tårarna som brände bakom ögonlocken.
Att säga hejdå framför skylten med ”ta hand om varandra, håll avstånd”.
Och jag höll mig på min kant, träffade dig aldrig igen.
Promenerade bara runt i sommarkvällen längs samma gamla gator.
Allt som blev kvar var en längtan efter att få vara i fred.
Stegen tog mig upp mot Rackarbacken, en vändplats för bilar, en parkeringsplats för smärta.
Det enda stället där man får gråta offentligt utan frågor.
Ett stenkast bort föddes ert barn några månader senare.
Nya tårar, lyckotårar.
Men innan dess en segeltur på havet.
Allting så blått, blott en dag, en resa att minnas.
Och de varma dagarna vid solrosfälten som fyllde hjärtat på nytt.
Fick allting att mjukna, gav mig nya konturer.
Bilresan längs kusten i gryningen.
Östersjön som ett vykort genom fönsterrutan.
Sommarminnen samlade likt släta stenar i fickan.
Och jag minns alla tramptag på cykeln.
Hur den tog mig över Västerbron, Skanstullsbron, Liljeholmsbron.
Över båtar och vatten, till nya ögonblick i staden som var platsen för allt.
Eviga tramptag och fotsteg.
Framåt, framåt, framåt.
Hela vägen in i hösten och åter känslan av riktning.
En överenskommelse om att saker började ordna sig.
Jag jagade lyckan, ville hitta den bland bas och neon.
På dansgolv och under stjärnklara nätter ute på ön.
Och jag fångade och förlorade.
Tappade hakan och tideräkningen men vann en gnista.
Firade kärleken och livet.
Försökte hålla dagarna i min famn.
Drömde mig söderut och hamnade där en kort sekund.
Ätandes av allt livet hade att bjuda, ett girigt klunkande av rus.
Och dagarna blev kortare och nätterna längre.
Tiden sprang, jag med.
Snabbare, snabbare, du kan.
Jag vet inte hur jag
ska kunna förklara det här för dig, men 2021 var nog inte mitt år.
Det var alla andras med mig som ivrig påhejare, som applåderande publik, som coach vid sidlinjen.
Aldrig förr har väl tiden varit så stor och liten, så flytande och evig.
Och medan den slår knutar på sig själv så försvinner dagarna en efter en.
Snart har året runnit ut.
Gatorna saltas, fötterna får fäste.
Kanske blir nästa år lite mera mitt.
Kanske blir jag lite mera jag.
Kanske blir allt ännu lite mera bra.