Juni-tillvaron: skavsår, siffror och Shostakovic

junikväll junikväll

Det är tidig fredagskväll och jag promenerar hem från jobbet med ett lätt regn ovanför mig. Silverskorna med klack som jag bar tidigare på kontoret har gett mig skavsår på vänsterfotens tår och istället har jag tagit på mig ett par loafers jag hittade längst in i min hurts som för övrigt mest är fylld av gamla anteckningsblock jag inte tar mig för att slänga eftersom de skulle kunna innehålla några bra idéer, huruvida de faktiskt gör det vet jag inte eftersom jag såklart aldrig bläddrar i dem. I mina loafers sticker strumporna fram på ett sätt som får mig att önska att jag inte ska träffa någon jag känner på promenadsträckan hem och det gör jag lyckligtvis inte men ändå känner jag hur alla som passerar mig kastar dömande blickar på den synliga strumpkanten. Väl hemma kan jag inte motstå frestelsen att ta en tjugofyra minuter lång tupplur under täcket för att skaka av mig arbetsveckan. Självklart ställer jag ett alarm eftersom blotta tanken på att vakna djupt förvirrad klockan tio på kvällen gör mig både skamfylld och oroad över min framtida dygnsrytm. När klockan ringer ligger jag kvar och läser några kapitel i min bok som handlar om en ung tjej som går på Harvard och med varierande resultat försöker navigera sig i tillvaron på väg mot något slags vuxenliv. Den är bra, särskilt uppskattar jag alla de litterära referenser som vävs in i texten och i hennes tankar, de får mig att önska att jag hade läst fler och mer avancerade böcker i de sena tonåren, inte för att jag var särskilt cool i gymnasiet men nog hade jag kunnat vara ännu mer av en nörd. Eftersom tystnad är något som jag tycker hör natten till scrollar jag genom Spotify i jakt på något att lyssna på och ser att Daniel Adams-Ray släppt en singel som heter Hur förklarar man sånt för datorer? vilket får mig att känna ett instinktivt nej till all modern musik och istället vända mig till Shostakovich. När klockan är en bit över åtta är jag hungrig och inser att det är dags att försöka åstadkomma någon slags middag. Efter en snabb blick in i kylskåpet bestämmer jag mig för att koka några potatisar och ett ägg som jag lägger upp på en tallrik tillsammans med lite grönsaksstavar. Jag ställer fram en plastburk hollandaise vid sidan av för att dippa i och med väldigt mycket välvilja hade jag kunnat kalla det grand aioli men nu är det bara föda. I väntan på att potatisen ska koka klart står jag och steppar på stället, delvis på grund av rastlöshet men också för att min två veckor långa förkylning har hindrat mig från att springa och nu varnar stegräknarfunktionen i min telefon för en sviktande trend och jag förstår ju att det bara är siffror som inte betyder någonting men det finns något tryggt med det mätbara och konkreta på samma vis som jag känner kontroll över att ha exakt vetskap över bankkontots saldo. Det plingar till i min inkorg och det olästa mailet är spelschemat och platsen för ett technoevent som jag självklart inte kommer att gå på, det var många år sedan jag gick på den typen av fester och ändå har jag inte kommit mig för att ta bort min epostadress från utskicken, förmodligen av samma anledning som anteckningsböckerna ligger kvar i hurtsen, för känslan av att det kanske finns något där och om jag en dag plötsligt skulle vilja så har jag det åtminstone någorlunda inom räckhåll. Potatisen är färdig och jag ger mig själv dispens att äta i soffan fastän jag vet att det är att leka med ödet eftersom jag har belönat och begåvat mig själv med två saker: en vit, fluffig ullmatta samt förmågan att spilla och tappa ut grejer. Utanför fönstret har solen sakta börjat sjunka och ett varmt ljus spiller in i lägenheten, i spellistan har Shostakovich bytts mot Sibelius, jag har ett par sms att svara på och mitt ägg blev precis lagom löskokt. Det finns litteratur och det finns musik och det finns romantik. Det är en fredagskväll i juni och så här kan tillvaron också vara.

Tio minuter tankeblogg

Jag har tankebloggat många gånger de senaste veckorna. I huvudet har jag skrivit på olika inlägg, gjort noggranna formuleringar och berättat om sådant som hänt. Jag har tankeskrivit om min resa till Osaka och Kyoto, visat vad jag haft på mig de senaste dagarna, delat bilder av sådant jag skärmdumpat den senaste tiden och författat prosalyriska texter om den förgängliga tillvaro som pågår i försommarens tid.

När jag varit som minst realistisk i tanken har jag tänkt att jag ska ha bloggvecka och skriva något varje dag. Vilken otrolig idé från någon som inte ens kan producera ett inlägg i veckan, jo tack jag vet. Jag har tänkt att jag vill blogga sådär bra som de andra gör. Vara lika estetiskt formulerad som Sardellen, populärkulturrelevant som Sandra, ärligt inspirerande som Flora eller bara självklart on point som Gabriella. I tanken har jag varit en liten del av allt detta och jag har sett allting helt klart framför mig.

Problemet med att tankeblogga är dock att det inte händer något. Inläggen finns bara i mitt huvud och aldrig i verkligheten eftersom fingrarna inte tycks ta sig tiden att möta tangentbordet. ”En inställd spelning är också en spelning”, sa Ulf Lundell en gång men tyvärr tror jag inte att samma sak gäller för tänkta blogginlägg. De finns helt enkelt bara inte.

Och jag vet knappt om det här räknas som ett inlägg men här kommer en halvdan uppdatering i alla fall. Ett litet hallå i den ekande sommarvärmen, en långsam vinkning från andra sidan sjön. Inget wow men ändå… något. Och ni ska bara veta hur mycket och hur bra jag skriver i hjärnan. Tänk er!

Den enda gula kvadraten i ett hus av släckta rutor

Det var en tisdagskväll och vi stod i gatukorsningen utanför teatern, människor som sett samma konsert ringlade sakta ut, jag hälsade på två, sedan tre till och så ett par andra, det var känslan av att alla var där, alla hade sett samma sak och nu hade vi brutit upp och gjort oss redo att säga hejdå, försökt flera gånger men det tycktes som om munnarna bara gick, det fanns hela tiden mer att säga och musiken och textraderna vi nyss upplevt hade bosatt sig i bröstkorgen, det var något de ville tala om, en känsla att bevara och hålla fast i, kulturen som en motreaktion och en stöttepelare, ett tvärtom i ett frivilligt blundande love is blind-samhälle, i en tid där så mycket är så dumt, hej smalnorm våldsbrott köpkraft gala jag blir galen och under den djupblå himlen gjorde vi ett nytt försök att ta farväl, skiljas åt varsina håll, den sträckta skrapan framför mig och jag tänkte att höga byggnader och stora städer ovanifrån säger mig så lite, inget med en skybar berör mig, håll mig på marken och låt mig sväva i tanken och väl hemma så drabbades jag av nattens förbannelse, den som säger att sömnen är en tråkig parentes man kan strunta i så jag lät bli, stannade uppe och gled omkring i trivseln som uppstår i sovande kvarter, att vara den enda gula kvadraten i ett hus av släckta rutor, smyga fram på parketten och vattna blommorna läsa tidningarna skrubba fogarna vika tröjorna bada fötterna på en tid att ångra dagen därpå, men det var då och nu är nu och jag har alltid varit en nattuggla säger jag och du tittar på mig och säger att du förstår precis, att nätterna drabbar dig också och jag ber om ursäkt på förhand för mitt dåliga inflytande, en annan gång ska jag bli en morgonmänniska och tv-tittare, en sådan som sätter punkt både i texter och för dagen och jag tänker på hon som blev tipsad om min blogg och skrev att hon läst men inte fattade grejen alls tyvärr och är inte det en komplimang va att i dagens välpaketerade tidsanda vara helt obegriplig, jo jag blev glad måste jag erkänna och visst förstår jag att det gör mig pretentiös och förmer men stäm mig då, gärna i g-moll (förlåt) jag vill bara att det ska vara något mer något annat något som sticker ut och känns, kanske inte tusen nålar men i alla fall fem, okej jag kan sluta när jag vill men ett litet tag blir jag kvar, måste lyckas greppa aprilkylan förstå varför våren dröjer, kanske behöver jag hänge mig fullt och totalt låta den svala lyften fylla lungorna till ljudet av helikoptern ovanför, surr surr surr som sorlet utanför salongen den där tisdagskvällen ni vet.

Ett år en evighet en skärva av tid

månen


Månen är en tunn skärva som hänger över höghusen och jag har fyllt armarna av liv lagt det tätt intill och sjungit mina mildaste sånger för att skapa ro utan åror utan att fälla tårar och hemma på dörrmattan har traven med dagstidningar växt sig oändlig är tiden som går sida för sida tätt intill nästintill vill ha dig nära bilda hög bygga torn och midnattsmörkret fyller lägenheten när jag vandrar genom dess rum flyttar saker ställer i ordning viker undan och dukar mitt eget frukostbord lägger juicen på kylning gör det extra fint för mig för att jag kan för att jag vill och kanske har jag lärt mig att om inte jag så vem jag får och jag ska det var jag som åkte till Rom som tog stegen och sprang som målade taken och öppnade fönstren som övervann bergen och åkte till havet som köpte biljetten och skrev smsen som kände allting som ryms i ett år en evighet en skärva av tid min att forma min att fylla med liv ja må jag leva idag och många andra dagar.

Myten om den kravlösa påsken

Folk tycks vara besatta av att berätta om hur mycket de älskar påsken för att ”den är så kravlös, allt är så härligt!” Och med största sannolikhet har även jag gjort mig skyldig till klyschan men i år kom jag tillbaka hem med en lätt känsla av besvikelse. Visst, jag har haft en trevlig påsk där jag fått umgås med min familj och äta sill, men fyra dagar av ledighet försvann i ett nafs och lämnade ett stråk av jaha, det var det.

Kanske lurades jag av klyschan och ställde för lite krav på påsken i år? Vädret bjöd inte på några ljuvliga sitta ute i solen-stunder, det blev inga långpromenader bland vitsippebackar eller genom fårhagar. Jag hann inte till kyrkan och lyckades inte se 70-talsmusikalen Jesus Christ Superstar. Det byggdes inga pussel (om man inte räknar tvåbitarspusslen som jag lade med min systerdotter) eller spelades några brädspel. Jag bytte knappt om till finklänningen jag tagit med, tog nästan inte en enda bild och gömde inga ägg. Istället scrollade jag mitt Instagramflöde, spelade det dumma mobilspelet 2048, tittade på Miraklet i Gullspång och läste. Om nätterna drömde jag stressade drömmar om jobbet. Där gick allt åt skogen men större delen av dagarna tillbringade jag inomhus. Jag var en ytterst medioker påskfirare i år och nu ångrar jag mig.

Uppenbarligen är det inte en kravlös påsk jag ska ha. När den består av fyra korta dagar kan den inte vara till för att försummas. Hade jag fått göra om allt hade jag fortfarande åkt och hälsat på min familj såklart, men innan dess hade jag börjat med en liten påskdrink tillsammans med vänner på skärtorsdagskvällen. Jag hade tagit fram 1000-bitarspusslet på långfredagen och lagt telefonen att vila i väskan så gott som hela helgen. Burit en påskgul skjorta med kjol och nästa dag en nystruken klänning tillsammans med de bruna inneskorna i sammet. Jag hade släpat mig iväg på midnattsmässan eller påskdagsgudstjänsten och föreslagit en långpromenad i ett naturreservat (och självklart hade vädret i min reviderade påsk varit mycket bättre än i verkligheten). Jag hade inte ägnat en tanke åt jobbet och jag hade ätit exakt lika mycket sill och kramat om mina syskonbarn lika ofta som jag faktiskt gjorde.

Nu är påsken över och förbi och utanför mitt fönster samlas drivor av snö. Vinden tjuter i ventilationen och det känns mer som januari än april. Kanske är det ett tecken på att jag snart får en ny chans att göra lite mer av allt det där härliga? Styra upp några kravfyllda, underbara dagar där saker händer och blir som jag tänkt mig. Jag ska bara låta stormen bedarra först.

Hur var er påsk? Hoppas att den var fin och alldeles lagom kravlös.

Inget lov, bara sport

Rom

Jag sa till N i söndags morse där vi satt med våra stekta ägg och rostade mackor, levainskivan som fastnat i brödrosten och fick brandvarnaren att tjuta, jag desperat hoppandes i försök att få ned den så fort som möjligt, tänk om det vore söndag i Rom istället. Då skulle springturen gå längs Tibern som rinner genom staden, vi skulle räkna broarna som korsar floden, stanna till för att släcka törsten vid någon av dryckesfontänerna som gjutits in i väggen och sakta in i höjd med Trastevere. Där skulle vi äta lunch på en av de små tavernorna med färgglada pappersdukar över borden och enkla dricksglas till vinet. Jag skulle beställa maten till oss på usel italienska men ändå försöka, zucchiniblomma med mozzarella och friterad kronärtskocka till förrätt, följt av varsin pasta kanske en cacio e pepe och en spaghetti alla gricia, un quattro vino rosso att dricka, tiramisu till efterrätt, espresso och amaro för att smälta allting och så vidare i staden, stanna till vid second hand-affärerna och bläddra bland plaggen, gå förbi vinbaren vid Circo Massimo, den som har dagsfest på söndagarna, ta ett bord ute i solen, läsa bok och bära solglasögon. Tänk om, tänk Rom.

Det är tisdag och irritationen stiger över att ingenting fungerar, felmeddelanden på felmeddelanden och allting tar så lång tid, mitt tålamod tar slut för fort och alla dessa frågor, inte vet väl jag, har du testat att läsa instruktionerna. Det är sportlov och andra är lediga men jag har inget lov, bara sport, det är ett lopp att göra allt som måste göras. Tankarna blir vassa nålstick och till sist reser jag mig och lämnar skrivbordet, går ut från kontorslandskapet, följer korridoren nedåt, går en nej går två trappor upp, hamnar någon annanstans, förirrar mig med flit, blir ståendes i tre minuter framför en stor tavla jag aldrig sett förut, känner in den med axlarna, med knäna, med ögonlocken, är en främmande person som står och blundar framför ett grönt abstrakt landskap och jag vet att jag borde återvända, ikläda mig ett leende och ett tålamod, men en del av mig står kvar framför tavlan och en annan del överväger att ta vägen någon annanstans, var det inte Lotta Lundgren som gjorde så, bara en dag inte kom in till jobbet, men jag går tillbaka, såklart går jag tillbaka och sätter mig ner och gör det som ska göras, ögonlocken öppna.

Jag har fått en ny dator och håller på att föra över mina gamla filer, flyttar mappar mellan hårddiskar, dokument laddas över i en stadig ström. Ögat fastnar på titeln Skrivprojekt_JuliaEriksson, senaste ändringsdatum 11 januari 2024 00:02, jag bläddrar i kalendern, det är en natt mellan onsdag och torsdag, det var senaste gången jag satt med texten uppe, sedan insåg jag nog att ingen av de tre kurserna vars reservlistor jag hamnat på skulle ha en plats för mig, något falnade, hoppet försvann, både texten och jag tappade vår relevans och jag kommer på mig själv med att knappt ha reflekterat över beskeden, bara öppnat breven ett efter ett och tagit emot informationen, besvikelsen bortryckt långt från andras åsyn, som om misslyckandet blir mindre för att jag inte nämner det högt, om jag inte öppnar dokumentet behöver jag inte tänka på det som inte blev och det är en perfekt strategi som jag tillämpar på lite allt möjligt, den fungerar nästan alltid och den här gången håller den ända tills det är dags att flytta allt från en plats till en annan.

Men så här kan vi inte ha det väser hjärnan, mitt gnäll som tråkar ut både mig själv och andra, lämnar envisa fläckar på kläderna, hallå kom igen, vad vill du då, gör något kul, vrid om världen, åh inte vet jag, ha fest eller något, hitta på en ny idé, ställ till en scen, skapa vad som helst, använd händerna och sluta tänka så mycket, tänj gränserna, flexa musklerna, kommer du ihåg hon som gick och köpte en tårta och åt i sängen, hon som brukade lämna hemmet i hatt, hon som tog tåget hela vägen till Italien, som satt uppe halva nätterna och fyllde golvet med pappersklipp, fotograferade sig själv upp- och nedvänd och sydde tre klänningar inom loppet av en vecka? Det var du, är du, är fortfarande hon. Kanske har du inte lov men du får.

Nu överdriver du, svarar de. Ja det gör jag. Men ändå!

Gatorna fylls av slask, brungrått vatten stänker upp på benen när jag går, hälarna sjunker ner i issörjan. Det är så fult ute nu och det är ingen överdrift. Det är verkligen jättejättefult. Fötterna längtar efter barmark, efter ren asfalt under sulorna, jag vill ha loafers och sneakers, kom igen då snälla. Av rädsla för att halka springer jag långpassen och intervallsessionerna inomhus, en mil på löpband är lika mycket träning för psyket, att stirra på det rödblossande ansiktet i spegeln, se hennes armar pendla, tänka ”hakan upp, bröstet fram, händerna längs sidan, inte korsa kroppen”. Fyrtiotvå minuter kvar.

I en podd säger de att det poetiska bloggandet är utdött och omöjligt nu för tiden. Tråkigt för mig som fortsätter att skriva mellan raderna, som har svårt att redovisa upp och ner, nästan aldrig lyckas vara rakt på sak. Jag fattar att det inte alltid är så enkelt att förstå här inne, ibland gör jag det inte ens själv och just därför tror jag det är viktigt. Allt innehåll behöver inte vara lättuggat och färdigpaketerat och kanske är det därför jag köper biljetter till dansen som utspelar sig runt en samling badkar. För att jag knappt förstår någonting och det är så underbart att vara ovetandes. Så länge man inte vet kan man inte gå sönder, tänker jag och blundar.

Vi sitter uppkrupna i fönstret som så många gånger förr under det här korta året som ändå tycks ha varat i en evighet. Jag berättar om hur jag stått i baren och fått Gilgamesheposet berättat för mig, att jag längtat efter den typen av samtal, hur de kan kittla mig och så rädslan för dumheten. Vad kan jag ens av allt man ska kunna? Vad har jag faktiskt lärt mig sedan jag slutade på universitetet? Det känns som jag lagt det senaste decenniet på att diskutera relationer istället för att prata om allmänbildande saker och nu sitter jag framför På spåret och kan bara ordvitsarna och kulturfrågorna. Kan du förklara några av Jungs teorier i korta drag? ber jag henne med mild panik i rösten, som i ett krampaktigt famlande efter intellekt. På vägen hem lyssnar jag på en podcast om Homeros.

Jag tänker på barn och på vuxna, på åldrar och på tid. Spolar den fram och tillbaka för att försöka ta ett grepp om den. Konstaterar krasst att jag lagt elva år i den här staden på att dricka öl och prata om killar. Äta sushi och besöka & Other Stories. Jobba sena kvällar på reklambyrå och åka taxi till Trädgården. Herregud, har jag ens levt. Akut svindel, måste göra karriär inom något och jag som verkligen inte vill bli chef. Ovanpå det prat om bindningstider, räknekalkyler fram till 2027, horisonter skrämmer mig. Om tre år är jag typ fyrtio, ropar jag lite för högt mellan våning tre och fyra på kontoret. Nu överdriver du, svarar de. Ja det gör jag. Men ändå!

Sentimental attack

Det är januari och tiden står stilla, graderna kryper nedåt. Tillvaron fryser men i hjärnan är det slask, alla idéer skvalpar, rinner över, kladdar ner. Den som ändå hade konturer, någonting att hålla sig i. Via några lyckosamma klick lyckas jag hitta hennes gamla blogg, kan inte längre se bilderna men orden finns kvar. En sentimental attack, en tillbakaslungning till tjugohundra någonting, sexton, sjutton. Unga och rastlösa, vilsna och ambitiösa, som om allt stod på spel, kanske för att det faktiskt gjorde det. Och vänskapen som det starkaste klistret, närheten och köksgolven, tältsängen i vardagsrummet. Jag är så glad att vi skrev ner allt, eller i alla fall en del, formulerat med den utomstående blicken på oss, att det ändå finns kvar. Faktiska fragment. Kanske är det därför jag aldrig slutar, återvänder gång på gång, för att det betyder så mycket att ha allting sparat och när tiden finns ska jag gå tillbaka men först måste jag gå hem. Under promenaden väljer jag listan med de mest spelade låtarna från perioden, jag vill se om de fortfarande känns och minnena knuffas, skapar en trängselvåg i bröstet och strupen. Över tio år i staden och jag har vandrat just här så många gånger, gatorna och broarna som alltid tycks återkomma och på Skeppsbron monterar de ner julgranen. Det är januari och saker tar slut, men jag hoppas att jag befinner mig i början av något, övar på att njuta av slumpens lycka, av en långsamt porlande tillvaro. Snö och sand blandas under mina fötter, bildar en tung massa som håller mig på marken och i ett obevakat ögonblick kör bussen ut från ingenstans, den tutar och jag säger till mig själv att jag måste vara försiktig, det gäller att hålla döden på armlängds avstånd. Jag tänker på de små liven i hennes mage och hur tiden betyder allt och ingenting, så mycket är detsamma och något är alldeles nytt och jag tänker på arkiven, på hur jag alltid älskat att läsa hennes texter och hur jag fortfarande vill vara kvar i orden hon bär, genom allt vill jag dela tankarna. Nog är det därför jag skriver, fastän det vid en första anblick inte finns något att säga, inget tydligt budskap att dela, utan bara för att jag och kanske hon och eventuellt någon mer ska kunna gå tillbaka och tänka att det var så det kändes, det var så här det blev.

Bonjour regress

Jag äter middag framför K special om Françoise Sagan. Hon var arton år när hon författade Bonjour Tristesse. Det skedde under en augustimånad i brist på annat att göra och hon skrev den för hand i en anteckningsbok. Lätt, fritt och radikalt. Jag känner mig gammal och långsam i min beigeklädda soffa, så långt ifrån ordens flöde. Om det ska vara så svårt att skriva är det nog bäst att låta bli, om handen och tiden ändå inte vill.

Utanför fönstret ryms snöfall och novembermörker. Igår natt hängde fullmånen över oss och jag slogs hårt av tanken på att jag fyller år nästa år också. En självklarhet kan man tycka, motsatsen vore såklart värre, men jag kan inte förstå att det är nyårsafton snart igen och så ett nytt år, en siffra till att addera. Inte ens Jesus blev såhär gammal, den som ändå vore född 1996.

Tidens tickande och kroppens åldrande skrämmer mig. Inte så mycket för det yttre, ett vitgrått hårstrå eller ett streck i pannan som djupnat lite sedan gårdagen gör mig inget. Jag önskar att min åldersrädsla kretsade kring utsidan för det vore lättare att åtgärda, inte särskilt rimligt utifrån mitt perspektiv, men ändå enklare. Istället är det det statistiska åldrandet som väcker min fruktan och det är svårare att köpa sig ifrån, går inte riktigt att undvika med hjälp av en god självkänsla. Är siffror och odds och deadlines, ja bokstavligen en dödlinje för somliga av livets hållpunkter och det krävs djupblå nätter för att ens våga tänka på.

Ett svagt pling hörs från min inkorg. En okänd journalist skriver till mig och frågar om jag vill vara med i en artikel om ensamhet. Jag formulerar mitt svar noga, avböjer vänligt, tackar nej till att bli ansiktet utåt. Känner mig ju inte ensam, inte på det sättet, bara lite gammal och långsam. Fråga mig igen om ett år, men inte nu, inte riktigt än. Ge mig bara lite mer tid att försöka ordna allt, att hinna ikapp och vinna.

Tiden då det fanns en möjlighet att bli en artonårig talang är sedan länge över. Förmodligen var den aldrig ens nära, men det måste finnas någon annan jag kan bli istället, en lösning som passar mig. Jag ställer mig vid fönstret och söker med blicken, låter den svepa över parken och gatorna, ser in i de gula rutorna mittemot. Alla dessa liv och jag som tittar på, mina konturer i glaset och någonstans vet jag att svaret jag söker inte finns där ute. Allting bor inuti.

Vi är lågan jag lovar vi vågar

sthlm

Jaha det var såhär jag visste att det skulle bli jag vet ju nästan alltid det är bara det att jag så väldigt gärna vill men det är väl passande att det regnar ikväll och Stockholm är en så vacker stad att vara sorgsen i med alla Söders höjder att gå upp på och stå där och stirra ut över vattnet och se räk- och tacobåten ge sig iväg till havs med sina kulörta lyktor tänk att sitta där dum och glad bland alla rosa skal vilken ynnest ändå somliga har det bra och det var ju inte hundra såklart han visste inte vem Tranströmer var men jag var beredd att göra ett undantag som om det skulle behövas snälla påminn mig om att det är värt att börja om att jag orkar ett varv till för nu när jag ligger här på hallgolvet och tittar på min felmonterade skohylla som jag aldrig kommer ta mig tid att montera rätt så känns det långt bort och skorna står så prydligt i par par par helt självklart som de borde som jag borde med skosnörena som ormar och om någon frågar om jag läst på om anknytningsteori kommer jag slå knut på mig själv men en gång gick jag i scouterna tre gånger och vad lärde jag mig jo att alltid vara redo på det värsta och det bästa och på att det någon gång kanske kommer att bli bra förhoppningsvis gäller det inte bara mig utan också resten av världen hur avlägset det än kan kännas så ge mig bara fem minuter till på golvets rutor så ska jag resa mig och koka ett ägg och sen ska jag tända lägerelden inom mig och kupa mina händer kring den och försiktigt blåsa syre så att den får fart för nu brinner vi lite till vi är lågan jag lovar vi vågar.