Etikettarkiv: utbildning

Kunskapstörsten, löparfrustrationen och de bärande vänskapsväggarna

Jag bläddrar i dagstidningen som trillat in på dörrmattan under natten. En högt uppsatt minister beklagar sig över att hon blivit citerad på ett sätt som hon tycker är missvisande. Jag har svårt att känna någon större sympati för hennes gnäll. Om man låter bli att säga idiotiska saker är sannolikheten mindre att man framstår som en idiot, mumlar jag för mig själv. Jag läser vidare om kriget och åtgärderna, fördömandet och juridiken. Det är hög tid för mig att utbilda mig inom folkrätt, tänker jag. Hur kan jag kunna så lite om det som är så intressant och viktigt. Ett par uppslag senare finns en artikel om nya upptäckter kring diabetes typ 1. Jag läser om forskarnas rön, fascineras av deras teorier och vill veta mer. Tänk om jag hade blivit läkare istället, fått chansen att lösa gåtor kring kroniska sjukdomar.

Det är augusti och jag känner igen den bekanta känslan som smyger sig på. Kunskapstörsten och bildningskomplexet, längtan efter hårda pärmar, detaljrika föreläsningar och konkret lärande. Vanligtvis har jag råkat anmäla mig till någon distanskurs med start i september. Suttit på antagning.nu under sommaren och scrollat igenom den långa listan med 7,5 poängskurser som det går att lämna in en sen anmälan till, men i år blev det inte av och nu är strävan efter kunskap här som ett brev på posten. Jag vill häpnas och fascineras, lära mig något nytt, vidga mina vyer. Kanske kommer det alltid vara så här, tänker jag och sörjer att jag aldrig ens kom i närheten av något av de gamla, anrika universiteten.


❦

Under sommaren har jag försökt att springa. Jag har knutit de asfaltsgrå löparskorna på fötterna och gett mig ut på sporadiska rundor om morgnarna. Svettats fram längs Torontos rutnät till gator, parerat Visbys kullerstenar på väg mot havet, sicksackat bland alla människor på Södermalms välbekanta stråk. Inte en enda gång har det känts särskilt bra. Efter maratonloppet i slutet av maj var det som om något tog stopp. Att springa fem kilometer var plötsligt jättejobbigt. Benen kändes sega, andningen tung, orken lyste med sin frånvaro. Jag började tvivla på min förmåga om jag någonsin kunnat springa, om jag kanske tappat allt jag byggt upp på bara några veckor. Det var en märklig känsla, en kombination av vemod och självtvivel. Jag startade ett nytt löparschema för att hitta inspirationen och motivationen, men lämnade det oavslutat efter bara två veckor.

Så igår kväll bestämde jag mig för att försöka igen på nytt. Jag sa åt mig själv att det räcker med fyra kilometer, spring bara den lilla rundan och så förbi postutlämningen på vägen hem. Strunta i klockan på armen, försöka behålla andningen genom näsan så länge det går och ta det riktigt lugnt. Det var söndagskväll och snart skymning, luften fortfarande mild och varm. I öronen valde jag det minst upptempo jag kunde tänka mig: Bo Kaspers Orkester. Jag tog Ringvägen fram, backen ner mot vattnet och efter två kilometer var det som om något plötsligt stämde igen. Det gick, jag kunde. Jag förlängde rutten längs Söder mälarstrand, lät fyra kilometer bli till åtta, drev andningen djupt ner i lungorna och det kändes skönt att äntligen vara tillbaka. Att något så enkelt kan vara så svårt, att det är så lätt att springa vilse ibland.


❦

En stilla fredag tänker jag på vänskapsrelationerna, hur de en gång var de bärande väggarna som omgav en. De fanns där så naturligt hela tiden, redo att luta sig emot. Att göra allting i grupp var det självklara sättet. Vad som skulle hända i helgen handlade om våra gemensamma planer och åtaganden, våra sommarsemestrar genomfördes i klungor, vår dialog gick åt minst fyra håll samtidigt. Sedan kom tiden och åldern och barnen och någonting förändrades. De bärande väggarna blev till möbler, enskilda föremål som måste ställas fram i ljuset, ges uppmärksamhet på ett konkret sätt. Vår vänskap är nu en tvåsitssoffa vi gemensamt behöver besluta att sätta oss i.

Jag testar att höra av mig spontant bara för att se om det går, men vet att premisserna har ändrats, så även för mig. Det är ett pusslande med kalendrar, förhandlad fritid och långa horisonter på allt. Vi hittar ett datum framåt i tiden och jag längtar efter att få luta mig mot dem igen. Tänker att det här med att bli vuxen på riktigt kanske handlar om just den där förändringen. Att vara ett separat hus. Att bygga sitt hem på egen hand med nya bärande väggar. Men vi kan väl vara en radhuslänga i så fall?

Frågor & svar

julia
Det är dags att plocka fram den seriösa minen för här kommer nämligen ett gäng frågor från kommentarsfältet som jag tänkte svara på. Förlåt om det tagit lite tid och tack för att ni är nyfikna och undrar saker!

→ Hej Julia! Jag har tänkt att jag ska plugga vidare till hösten och sitter och funderar på vart jag ska ta vägen. Är nämligen ganska trött på min hemstad och känner mig redo att börja plugga någon annanstans. Vad tyckte du om Norrköping som studentstad? Hur är *studentlivet*, är det lätt att få bostad osv? Jag har varit i Norrköping ett par gånger innan och tycker att det är en så himla mysig stad men vill gärna höra vad du som pluggat där tycker! Minns att jag började läsa din blogg när du fortfarande bodde i Norrköping hehe. Tack för din fina blogg <3<3 mvh en trogen följare på ca alla dina kanaler.

← Hej! Vad kul att höra! Jag har ju en lite vinklad bild av Norrköping eftersom det också är min barndomsstad där jag växte upp, så jag har inte enbart upplevt det som studentstad. Dock tycker jag att det var en väldigt trevlig stad att plugga i, inte lika hardcore studentigt som Uppsala, Lund och Linköping kan jag tänka mig, utan lite mer avskalat. Sedan har man ju närheten till Linköping om man vill vara med i de riktigt stora studentgrejerna och eftersom Norrköping tillhör Linköpings universitet så blir det naturligt att vara med där ibland. Hur det ser ut med klubbar och barer för bara studenter har jag dålig koll på just nu eftersom det snart är fem (helt sjukt!) år sedan jag tog min examen.

Att få tag på boende är nog relativt enkelt. Alla mina kompisar fick ganska snabbt egna lägenheter eller bra studentboenden och jag tror också att det finns bostadsgaranti när man börjar plugga så att man kan vara säker på att få tak över huvudet. Norrköping är mysigt som stad, du kan gå i princip överallt, det finns ganska många fik och trevliga matställen, bra parker, rikt kulturliv och vatten som rinner genom stan. Hoppas du kommer trivas!

(Ang. detta inlägg)
→ Jag har själv funderat på det, då jag också är intresserad av att jobba med reklam. Det är ju ändå något som så många människor ser, som man kan dra nytta av till fler saker än bara ”köp den här produkten!”, precis som du säger. Jag undrar bara var du pluggade någonstans? Kram!

← Jag läste Grafisk Design & Kommunikation på Linköpings universitet, men på campus Norrköping. Det är en treårig utbildning som leder till en kandidatexamen.

→ Du verkar så klok och med fötterna på jorden Julia, tack för en superbra blogg! Hur fick du jobbet inom reklambranschen? Sökte du precis den tjänsten du ville ha eller hade du tänkt jobba med något annat från början? Vad pluggade du innan? Var ditt mål att hela tiden jobba inom just reklam och marknadsföring?

← Tack! Jag läste som tidigare nämnt Grafisk Design & Kommunikation vilket, som namnet avslöjar, är en ganska bred utbildning. Jag trodde från början att jag skulle jobba mer med design men insåg efter något år att det inte var det som jag tyckte var roligast. Istället fokuserade jag mer på varumärkesbyggande och marknadsföring och det i kombination med att jag alltid gillat att skriva, fick mig att inse att det var copywriter jag skulle söka jobb som. 

När jag sedan var klar år 2012 så fick jag först ett sommarjobb på Landstinget i Östergötland där jag tillsammans med en universitetskompis fick driva ett kommunikationsprojekt. Ganska snart insåg jag att jag ville jobba mer kreativt, med reklam och en rad olika kunder istället för på en kommunikationsavdelning. Så under hösten började jag söka jobb på olika byråer i Stockholm. Eftersom jag hade noll kontakter inom reklambranschen gjorde jag precis som när man var liten och var intresserad av någon men inte vågade ta kontakt: jag skickade ett kärleksbrev. Jag byggde helt enkelt en jätteenkel Fråga chans-site (lyckades hitta den om någon vill kolla) med information om mig, erbjudande om att gå på dejt osv. Sedan registrerade jag tre mailadresser: ja/nej/kanske[@]juliaeriksson.se. Till sist skrev jag ett kärleksbrev som jag mailade ut till de byråer jag tyckte var mest intressanta och frågade helt enkelt chans på dem. Jag fick ett gäng intervjuer på detta sätt och sedan också ett erbjudande om anställning på Animal (eller The Viral Company som det hette då), där jag jobbar idag.