Kunskapstörsten, löparfrustrationen och de bärande vänskapsväggarna

Jag bläddrar i dagstidningen som trillat in på dörrmattan under natten. En högt uppsatt minister beklagar sig över att hon blivit citerad på ett sätt som hon tycker är missvisande. Jag har svårt att känna någon större sympati för hennes gnäll. Om man låter bli att säga idiotiska saker är sannolikheten mindre att man framstår som en idiot, mumlar jag för mig själv. Jag läser vidare om kriget och åtgärderna, fördömandet och juridiken. Det är hög tid för mig att utbilda mig inom folkrätt, tänker jag. Hur kan jag kunna så lite om det som är så intressant och viktigt. Ett par uppslag senare finns en artikel om nya upptäckter kring diabetes typ 1. Jag läser om forskarnas rön, fascineras av deras teorier och vill veta mer. Tänk om jag hade blivit läkare istället, fått chansen att lösa gåtor kring kroniska sjukdomar.

Det är augusti och jag känner igen den bekanta känslan som smyger sig på. Kunskapstörsten och bildningskomplexet, längtan efter hårda pärmar, detaljrika föreläsningar och konkret lärande. Vanligtvis har jag råkat anmäla mig till någon distanskurs med start i september. Suttit på antagning.nu under sommaren och scrollat igenom den långa listan med 7,5 poängskurser som det går att lämna in en sen anmälan till, men i år blev det inte av och nu är strävan efter kunskap här som ett brev på posten. Jag vill häpnas och fascineras, lära mig något nytt, vidga mina vyer. Kanske kommer det alltid vara så här, tänker jag och sörjer att jag aldrig ens kom i närheten av något av de gamla, anrika universiteten.




Under sommaren har jag försökt att springa. Jag har knutit de asfaltsgrå löparskorna på fötterna och gett mig ut på sporadiska rundor om morgnarna. Svettats fram längs Torontos rutnät till gator, parerat Visbys kullerstenar på väg mot havet, sicksackat bland alla människor på Södermalms välbekanta stråk. Inte en enda gång har det känts särskilt bra. Efter maratonloppet i slutet av maj var det som om något tog stopp. Att springa fem kilometer var plötsligt jättejobbigt. Benen kändes sega, andningen tung, orken lyste med sin frånvaro. Jag började tvivla på min förmåga om jag någonsin kunnat springa, om jag kanske tappat allt jag byggt upp på bara några veckor. Det var en märklig känsla, en kombination av vemod och självtvivel. Jag startade ett nytt löparschema för att hitta inspirationen och motivationen, men lämnade det oavslutat efter bara två veckor.

Så igår kväll bestämde jag mig för att försöka igen på nytt. Jag sa åt mig själv att det räcker med fyra kilometer, spring bara den lilla rundan och så förbi postutlämningen på vägen hem. Strunta i klockan på armen, försöka behålla andningen genom näsan så länge det går och ta det riktigt lugnt. Det var söndagskväll och snart skymning, luften fortfarande mild och varm. I öronen valde jag det minst upptempo jag kunde tänka mig: Bo Kaspers Orkester. Jag tog Ringvägen fram, backen ner mot vattnet och efter två kilometer var det som om något plötsligt stämde igen. Det gick, jag kunde. Jag förlängde rutten längs Söder mälarstrand, lät fyra kilometer bli till åtta, drev andningen djupt ner i lungorna och det kändes skönt att äntligen vara tillbaka. Att något så enkelt kan vara så svårt, att det är så lätt att springa vilse ibland.




En stilla fredag tänker jag på vänskapsrelationerna, hur de en gång var de bärande väggarna som omgav en. De fanns där så naturligt hela tiden, redo att luta sig emot. Att göra allting i grupp var det självklara sättet. Vad som skulle hända i helgen handlade om våra gemensamma planer och åtaganden, våra sommarsemestrar genomfördes i klungor, vår dialog gick åt minst fyra håll samtidigt. Sedan kom tiden och åldern och barnen och någonting förändrades. De bärande väggarna blev till möbler, enskilda föremål som måste ställas fram i ljuset, ges uppmärksamhet på ett konkret sätt. Vår vänskap är nu en tvåsitssoffa vi gemensamt behöver besluta att sätta oss i.

Jag testar att höra av mig spontant bara för att se om det går, men vet att premisserna har ändrats, så även för mig. Det är ett pusslande med kalendrar, förhandlad fritid och långa horisonter på allt. Vi hittar ett datum framåt i tiden och jag längtar efter att få luta mig mot dem igen. Tänker att det här med att bli vuxen på riktigt kanske handlar om just den där förändringen. Att vara ett separat hus. Att bygga sitt hem på egen hand med nya bärande väggar. Men vi kan väl vara en radhuslänga i så fall?

Sentimental attack

Det är januari och tiden står stilla, graderna kryper nedåt. Tillvaron fryser men i hjärnan är det slask, alla idéer skvalpar, rinner över, kladdar ner. Den som ändå hade konturer, någonting att hålla sig i. Via några lyckosamma klick lyckas jag hitta hennes gamla blogg, kan inte längre se bilderna men orden finns kvar. En sentimental attack, en tillbakaslungning till tjugohundra någonting, sexton, sjutton. Unga och rastlösa, vilsna och ambitiösa, som om allt stod på spel, kanske för att det faktiskt gjorde det. Och vänskapen som det starkaste klistret, närheten och köksgolven, tältsängen i vardagsrummet. Jag är så glad att vi skrev ner allt, eller i alla fall en del, formulerat med den utomstående blicken på oss, att det ändå finns kvar. Faktiska fragment. Kanske är det därför jag aldrig slutar, återvänder gång på gång, för att det betyder så mycket att ha allting sparat och när tiden finns ska jag gå tillbaka men först måste jag gå hem. Under promenaden väljer jag listan med de mest spelade låtarna från perioden, jag vill se om de fortfarande känns och minnena knuffas, skapar en trängselvåg i bröstet och strupen. Över tio år i staden och jag har vandrat just här så många gånger, gatorna och broarna som alltid tycks återkomma och på Skeppsbron monterar de ner julgranen. Det är januari och saker tar slut, men jag hoppas att jag befinner mig i början av något, övar på att njuta av slumpens lycka, av en långsamt porlande tillvaro. Snö och sand blandas under mina fötter, bildar en tung massa som håller mig på marken och i ett obevakat ögonblick kör bussen ut från ingenstans, den tutar och jag säger till mig själv att jag måste vara försiktig, det gäller att hålla döden på armlängds avstånd. Jag tänker på de små liven i hennes mage och hur tiden betyder allt och ingenting, så mycket är detsamma och något är alldeles nytt och jag tänker på arkiven, på hur jag alltid älskat att läsa hennes texter och hur jag fortfarande vill vara kvar i orden hon bär, genom allt vill jag dela tankarna. Nog är det därför jag skriver, fastän det vid en första anblick inte finns något att säga, inget tydligt budskap att dela, utan bara för att jag och kanske hon och eventuellt någon mer ska kunna gå tillbaka och tänka att det var så det kändes, det var så här det blev.