Kunskapstörsten, löparfrustrationen och de bärande vänskapsväggarna

Jag bläddrar i dagstidningen som trillat in på dörrmattan under natten. En högt uppsatt minister beklagar sig över att hon blivit citerad på ett sätt som hon tycker är missvisande. Jag har svårt att känna någon större sympati för hennes gnäll. Om man låter bli att säga idiotiska saker är sannolikheten mindre att man framstår som en idiot, mumlar jag för mig själv. Jag läser vidare om kriget och åtgärderna, fördömandet och juridiken. Det är hög tid för mig att utbilda mig inom folkrätt, tänker jag. Hur kan jag kunna så lite om det som är så intressant och viktigt. Ett par uppslag senare finns en artikel om nya upptäckter kring diabetes typ 1. Jag läser om forskarnas rön, fascineras av deras teorier och vill veta mer. Tänk om jag hade blivit läkare istället, fått chansen att lösa gåtor kring kroniska sjukdomar.

Det är augusti och jag känner igen den bekanta känslan som smyger sig på. Kunskapstörsten och bildningskomplexet, längtan efter hårda pärmar, detaljrika föreläsningar och konkret lärande. Vanligtvis har jag råkat anmäla mig till någon distanskurs med start i september. Suttit på antagning.nu under sommaren och scrollat igenom den långa listan med 7,5 poängskurser som det går att lämna in en sen anmälan till, men i år blev det inte av och nu är strävan efter kunskap här som ett brev på posten. Jag vill häpnas och fascineras, lära mig något nytt, vidga mina vyer. Kanske kommer det alltid vara så här, tänker jag och sörjer att jag aldrig ens kom i närheten av något av de gamla, anrika universiteten.




Under sommaren har jag försökt att springa. Jag har knutit de asfaltsgrå löparskorna på fötterna och gett mig ut på sporadiska rundor om morgnarna. Svettats fram längs Torontos rutnät till gator, parerat Visbys kullerstenar på väg mot havet, sicksackat bland alla människor på Södermalms välbekanta stråk. Inte en enda gång har det känts särskilt bra. Efter maratonloppet i slutet av maj var det som om något tog stopp. Att springa fem kilometer var plötsligt jättejobbigt. Benen kändes sega, andningen tung, orken lyste med sin frånvaro. Jag började tvivla på min förmåga om jag någonsin kunnat springa, om jag kanske tappat allt jag byggt upp på bara några veckor. Det var en märklig känsla, en kombination av vemod och självtvivel. Jag startade ett nytt löparschema för att hitta inspirationen och motivationen, men lämnade det oavslutat efter bara två veckor.

Så igår kväll bestämde jag mig för att försöka igen på nytt. Jag sa åt mig själv att det räcker med fyra kilometer, spring bara den lilla rundan och så förbi postutlämningen på vägen hem. Strunta i klockan på armen, försöka behålla andningen genom näsan så länge det går och ta det riktigt lugnt. Det var söndagskväll och snart skymning, luften fortfarande mild och varm. I öronen valde jag det minst upptempo jag kunde tänka mig: Bo Kaspers Orkester. Jag tog Ringvägen fram, backen ner mot vattnet och efter två kilometer var det som om något plötsligt stämde igen. Det gick, jag kunde. Jag förlängde rutten längs Söder mälarstrand, lät fyra kilometer bli till åtta, drev andningen djupt ner i lungorna och det kändes skönt att äntligen vara tillbaka. Att något så enkelt kan vara så svårt, att det är så lätt att springa vilse ibland.




En stilla fredag tänker jag på vänskapsrelationerna, hur de en gång var de bärande väggarna som omgav en. De fanns där så naturligt hela tiden, redo att luta sig emot. Att göra allting i grupp var det självklara sättet. Vad som skulle hända i helgen handlade om våra gemensamma planer och åtaganden, våra sommarsemestrar genomfördes i klungor, vår dialog gick åt minst fyra håll samtidigt. Sedan kom tiden och åldern och barnen och någonting förändrades. De bärande väggarna blev till möbler, enskilda föremål som måste ställas fram i ljuset, ges uppmärksamhet på ett konkret sätt. Vår vänskap är nu en tvåsitssoffa vi gemensamt behöver besluta att sätta oss i.

Jag testar att höra av mig spontant bara för att se om det går, men vet att premisserna har ändrats, så även för mig. Det är ett pusslande med kalendrar, förhandlad fritid och långa horisonter på allt. Vi hittar ett datum framåt i tiden och jag längtar efter att få luta mig mot dem igen. Tänker att det här med att bli vuxen på riktigt kanske handlar om just den där förändringen. Att vara ett separat hus. Att bygga sitt hem på egen hand med nya bärande väggar. Men vi kan väl vara en radhuslänga i så fall?

Delta i diskussionen

21 kommentarer

  1. Så himla bra beskrivet angående vänskapsrelationer och hur de förändras i takt med livet.

  2. Avsnittet om vänskap är det sannaste jag läst på länge! Och det blir så väldigt påtagligt just under sommaren, när man har tid och lust att ses, men ändå inte får till det.

    1. Ja, kanske är det just sommaren som sätter fingret på det. När man har så mycket tid men samtidigt är i så uppenbar osynk på grund av just sommaren.

  3. Jag har bytt vänner flera gånger sedan jag tog studenten. Dels har det berott på flytt. Men nu har jag ändå kvar nära vänner i både Umeå och Spanien trots att jag sedan 7 år bor på Västkusten. Det är underbart att träffa dem, även om det bara blir sällan. Sedan har jag också här lyckats skaffa mig några få vänner. Att vara spontan uppskattas i mitt liv och jag har en sådan vän, som oftast nappar på en promenad eller telefonsamtal framåt kvällskvisten. Hennes barn är tonåringar.

    1. Ja, jag tror det är klokt att ha flera typer av vängrupper. Det är väldigt fint att ha kvar sina gamla, nära vänner även om man inte träffar dem lika ofta länge. Och på samma vis kan det vara väldigt fint att addera nya, mer spontana vänner också, som kanske har lättare att vara flexibla.

  4. ”Vår vänskap är nu en tvåsitssoffa vi gemensamt behöver besluta att sätta oss i.”

    Skrik. Sista stycket om vänskap är så otroligt bra/välformulerat/träffande. Bärande väggar → möbler → radhuslänga. Kommer stanna hos mig!!

  5. men ja å va fin bild av vänskap!! tack för att vi får läsa dina tankar (och tack för att du inspirerar mig till att skriva)

  6. Suger att detta med vänskap ska bli så komplicerat. Vill att det ska kunna vara middag med rester tillsammans en vardag, att man gemensamt åker och kollar på soffa och att bara hänga ihop i lekplatsen med barnen. Varför gör vi det så svårt? Känns som att man måste känna varandra så himla väl för att det ska bli enklare. ”Nyinflyttad” till en ny stad för ett år så enkelt umgänge känns längre bort än någonsin. Saknar att bo nära mina syskon.

    1. Ja, vi tenderar verkligen att göra det komplicerat och djupt. Jag har dock själv märkt att jag verkligen uppskattar att få frågan om att göra något enkelt eller spontant, även från de jag inte känner superväl, så jag försöker själv att bli bättre på att göra likadant och också att säga ja så ofta som möjligt.

  7. Känner igen mig 100% i kunskapssuget vid höstterminens start. Jag skrollade också antagning.nu på jakt efter kurser på 25% på distans förr, innan barn. Nu undrar jag inte längre om suget för alltid kommer att finnas kvar utan: kommer det tillbaka? Sen, när (om) barnen blivit större och behöver mig mindre, kommer jag tillbaka till pluggvärlden, kommer jag att få uppleva kicken när ny kunskap faller på plats igen? Eller kommer jag att ha vuxit ur det? Hoppas inte.

    1. Jag tror det kommer att komma tillbaka, på ett eller annat sätt! Min erfarenhet av att läsa distanskurser är att det alltid finns gott om äldre personer som läser dem och jag tänker att det kommer vara du och jag i framtiden.

    2. Först kanske ”hjälpa med läxor” kommer vara en viktig uppgift under veckorna. Att hjälpa sina barn att lära sig saker är väldigt fint om än ganska svårt, åtminstone för mig med mitt barn trots att jag är lärare.

  8. När jag läste avsnittet om förändring i vänskapsrelationer var det som att en pusselbit hamnade helt rätt inom mig. Har gått och behövt sätta ord på det så länge. Du gjorde det på ett otroligt precist sätt. Tack! Den beskrivningen kommer finnas i mig länge.

  9. känner så igen mig i dina tankar om vänskap. jag har upplevt den från båda hållen. först mellan 30 och 40 då bekantskapskretsen försvann en efter en i familjebildningar och flyttar ut i förort och kranskommuner. helt plötsligt blev det ett helt företag att ses och man var sällan i synk. nu är deras barn större och spontaniteten lättare, men nu är det istället jag som har småbarn och villkorad fritid. det jag saknar mest från förr är verkligen spontaniteten, men jag tänker och hoppas att den kommer tillbaka någon gång.

    1. Ja, det tycks ju ofrånkomligt att ens livssituation påverkar, åt flera håll i olika perioder. Men jag tror som du säger att spontaniteten går att hitta tillbaka till om man verkligen vill!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *