Julia Eriksson

Skärmfria timmen

En dag i mitten av september, jag tror det var strax efter att Folkhälsomyndigheten hade gått ut med sina nya skärmtidsrekommendationer för barn, bestämde jag mig för att ge mig själv en utmaning. Varje dag i en vecka skulle jag ha en skärmfri timme. Det låter banalt, vadå, det är ju inte som att jag sitter framför en skärm tjugofyra timmar om dygnet, men när jag analyserade mitt beteende insåg jag att det är väldigt sällan jag har en längre sammanhållen stund helt utan skärm. Telefonens notiser och datorns flikar finns ofta där och pockar på min uppmärksamhet, och då har jag inte ens en tv, hade jag haft det hade nog min statistik sett ännu sämre ut… För att göra reglerna lite svårare bestämde jag att timmen inte skulle vara i anslutning till sänggående eller under tiden då jag tränar, utan det skulle vara en helt vanlig timme på min fritid.

De första dagarna fick påminna mig själv när det var dags. Jag ställde telefonen på stör ej-läge för att inte bli distraherad av den och slog på en timer på 60 minuter. Eftersom jag gärna lyssnar på musik hemma såg jag till att ha valt en spellista eller ett radioprogram som räckte hela timmen eftersom jag inte ville börja fippla med telefonen för att byta musik mitt i.

I början kändes det lite ovant, men ganska snabbt kom jag in i det och vad som från början var tänkt som en veckolång utmaning har nu blivit något av en god vana. Jag kan säga åt mig själv när jag blivit sittandes efter middagen, slöscrollandes något som jag inte riktigt vill se, att ”nu är det dags för en skärmfri timme” och så ställer jag klockan. Visst är det ironiskt hur man måste göra regler för sig själv som vuxen för att upprätthålla en viss ordning och hålla sig i schack? Det är köpstopp, träningsscheman, vit månad, skärmtid och köttfria vardagar. Som om riktlinjerna behövs för att livet ska fortsätta att kunna vara fritt och kul.

Vad gör jag då under min timme? Det absolut vanligaste (och tyvärr lite tråkiga) är att jag ofta tillbringar de första 20-30 minuterna med att städa. Jag diskar, plockar undan, gör rent och dammsuger. Sedan övergår det ofta i någon slags allmän göra fint-procedur där jag tar hand om mina växter, tänder ljus, fyller på min lilla doftbehållare, flyttar en bokhög eller hänger fram vinterkapporna. Det är väldigt trivsamt och känns plötsligt inte särskilt ansträngande att ta tag i. Ibland gör jag en kanna te och sätter mig och läser en bok eller löser korsord. Det händer också att jag bakar bröd eller lagar mat, då har jag ett par gånger fått skriva av receptet för hand för att inte behöva titta på min skärm under tiden.

Egentligen är det inte särskilt svårt att komma på skärmfria saker att göra. Det intressanta är vad som händer en bit in i timmen. När uppgifterna inte behöver konkurrera med dragningskraften från en skärm blir de plötsligt mycket roligare att utföra. Jag blir sugen på att skapa mer, ta fram symaskinen och göra något med händerna. Ibland får jag ha ett tomt block framme för att skriva ner idéer som dyker upp, tankar som jag annars hade sparat i mobilens anteckningar. Och när klockan ringer för att indikera att timmen är slut är jag sällan särskilt sugen på att återgå till skärmen. Tänk att det kan vara så enkelt och samtidigt så svårt.

Om jag inte jobbade med reklam

”Varför jobbar jag ens med reklam?” väste jag till mig själv här om dagen samtidigt som jag sjönk ihop till en olycklig liten pöl framför datorn. ”Kanske för att det är det enda du kan”, muttrade den inre berättarrösten tillbaka och jag visste att den till viss del hade rätt. Det är det här jag utbildat mig till och lagt tolv arbetsår på, det är det jag kan. Men om jag skulle drömma, helt fritt och orationellt om att få göra något annat, då skulle det kanske vara något av detta.

Att sätta musik till olika miljöer och koncept. Bygga de perfekta spellistorna till en restaurang, ett varumärke eller bara musiklägga ett tv-program. Ägna dagar åt att hitta ny och gammal musik, para ihop känslor med låtar och sätta en stämning.

Ja, generellt skulle jag vilja skapa små universum, kanske mer på en varumärkesbyggande nivå. Bestämma i detalj hur en viss värld doftar, smakar, låter, talar, upplevs och ser ut. Ta fram riktlinjer och koncept för att sedan se dem komma till liv.

Kanske skulle jag vilja hålla på med trendspaning men på ett djupare och mer teoretiskt plan. Titta på trender ur sociologiska och etnologiska perspektiv för att försöka dra slutsatser, koda av varför vi tycker som vi gör och försöka lista ut hur vi kommer att förhålla oss till saker framöver.

Ibland tänker jag att det hade varit roligt att jobba med böcker och kommunikationen kring dem. Hur får man fler att läsa i en tid när läsning framstår som allt mer avlägset och kan vi hitta ett nytt sätt att prata om litteratur? Kanske finns det potential att göra något kring andrahandsmarknaden för böcker, som ett antikvariat 2.0.

Och på tal om antikvariat så finns det också en del av mig som drömmer om att jobba på arkiv. Att sortera och katalogisera, gå igenom mängder av gammalt material, spara det till eftervärlden och göra det tillgängligt för fler. Vandra genom kilometerlånga gångar av arkivmaterial och färdas genom historien i stort och smått.

På samma vis vore det också kul att jobba på museum och omge sig av konst i olika former. Särskilt från ett kommunikativt perspektiv och få fler besökare att komma till utställningar eller hitta nya sätt att presentera samlingar.

Min kille brukar säga att jag borde bli tandläkare. Förmodligen är det för att min tandvårdsprocedur innehåller fler steg än min hudvårdsrutin, men jag är inte lika övertygad om att jag vill jobba med folks munnar. Däremot vore det kanske kul att skapa ett litet märke med tandvårdsprodukter i fin utformning (och självklart tillhörande två minuters-soundtrack till borstningen).

Sedan vore det kul att skriva mer. Men inte på ett klassiskt författarvis, det hade nog aldrig fungerat för mig. Jag behöver tydliga ramar att hålla mig till, kollegor att bolla idéer och texter med samt en relativt snabb utveckling framåt. Inte ensamma treårsprojekt där allting är upp till mig, blotta tanken gör mig matt.

Eller så blir jag kyrkogårdsvaktmästare. Åker omkring på en åkgräsklippare, vattnar blommor och krattar grusgångar. Går runt bland gravstenar och diktar upp historier om vilka alla personerna bakom namnen var. Håller snyggt och prydligt och sitter förmodligen väldigt mycket mindre framför en skärm.

Tänk om va. Tur att det är fritt att drömma.

Tisdag, onsdag, torsdag

Frustrationen har bubblat under huden hela dagen och den enkla lösningen vore att åka hem och dra täcket över huvudet, låta sig slukas av tidsomställningens mörker, det är ändå inte lönt att göra något, men jag tvingar mig på andra tankar och kliver av tåget vid Stockholm city, går i motvinden med Stevie Nicks i öronen, längs vattnet ut mot Skeppsholmen och in på det kvällsöppna museet. Där vandrar jag sedan i tystnad bland färgstarka tavlor, låter mig sköljas av expressionismens uttryck, fäster blicken på en annan tid, betraktar den med ögonen och magen, andas långsamt och tar in. I en av utställningshallarna finns en lång vägg av staplad ved, den skär igenom rummet, bildar en horisont. Konstnären beskriver hur hon skapade verket efter att ett flertal självmord skett i Sápmi. Att prata om det var svårt, närmast omöjligt, men att stapla veden gick och varje vedträ blev en tanke hos den hand som hållit den. I jämförelse med väggen känner jag mig liten, men alla staplar är en tröst, att konsten finns är en befrielse och när jag promenerar hemåt två timmar senare känns hjärtat lättare.

Jag springer till färgaffären på lunchen. Ska bara köpa en liten burk med rosa snickerifärg för att snygga till några ställen där jag slarvat med penseln och så plötsligt i gången står ett bekant ansikte från förr. ”Men, det är ju du”, säger hon. ”Det är ju du!”, svarar jag. Vi möts i en kram och jag tänker att det måste vara tio år sedan sist och vi pratar ikapp i väntan på att nummertavlan ska ropa ut våra siffror och hon ska måla om sitt kök och jo, jag bor här nu, bara några kvarter bort och vi båda har lämnat hemstaden, ungdomen, spårvagnarna och våra gemensamma nämnare bakom oss. Blivit några andra men ändå så mycket samma. På vägen tillbaka tänker jag att det är precis som i Krunegård-låten, längesen och kul att se dig igenom som om ingenting har hänt, men också allting som har hänt känns när jag ser dig. Jag hade glömt men nu är det något som bränns.

Ytterdörren slår igen och i det lilla gula köket är det bara jag och diskberget kvar. Den stora kastrullen som tidigare under kvällen innehöll en gyllenorange pumpapasta med grönkål och brynt smör, den slukades ner till minsta rigatonibit och det gjorde mig glad. Det ovala fatet med krispig sallad vänd i vinägrett, fyra djupa tallrikar, fyra mindre assietter. De små bistroglasen till rödvinet och det alkoholfria bubblet, var det vecka 23 nu och det är ju skönt att ha bilen när man ska hem sen. Vattenglasen som rymmer så lite att man måste fylla på dem hela tiden, en gång mormors, undrar hur hon har det nu, jag balanserar saknaden i diskstället. Formen med chokladmousse som stelnat, mörk choklad, socker och ägg, de fyra blåmönstrade skålarna som måste lösas upp i varmt vatten. Tekopparna och tekannan och alla besticken som rasslar omkring som krabbor mot diskhons botten. Metodiskt går jag igenom allting, staplar tankar och porslin samtidigt som klockan sakta rör sig mot midnatt.

Nio saker jag vill göra i november

Det blev november och det med besked. Regnsmatter mot rutan och en vind som fick alla parkens träd att ruska av sig sina löv. Om oktober var en gyllene pärla till höstmånad så känns det som att november kräver sina strategier. För att inte bara bli en sträcka fram till decembers alla åtaganden så måste planer göras och det har jag redan börjat med. Här är min lista hittills:

※ Checka in på hotell med N och ha staycation i Stockholm. Äta middag på Babette, sitta på en mörk och stimmig bar efteråt och ta en lång sovmorgon. Jag håller tummarna för att det finns ett badkar också för jag vill gärna bada bubbelbad.

※ Fortsätta att kolla på Sopranos (en serie räcker gott nog för hösten) och laga Ziti al Forno, precis som Carmela. Servera den på rutig duk som garanterat kommer att spillas på tillsammans med en syrlig sallad och ett riktigt kralligt och strävt rödvin.

※ Gå på Dramaten och se på Kristina Lugns Titta en älg. Jag hade också velat se Liv och död Strömquist, men den är helt utsåld så där har jag satt upp mig på biljettbevakning och håller tummarna för att någon vill sälja sin plats.

※ Fira två 30-årsdagar. Va, tänk att jag har så unga vänner! Jag måste öppna garderoben på vid gavel och se vad det finns för festkläder där inne. Kanske svart sammetsklänning eller ljusblå kostym?

※ Hålla i min köpfria månad, med undantag för presenter till de som fyller år då. Den första veckan har gått bra men oj vad förrädiskt det är med alla annonser på Instagram som lockar med glimmande julpynt från Svenskt Tenn och smårutiga sängkappor. Fort fort, vidare.

※ Dricka fler Guinness och äta Sunday roast. Jag är också lite sugen på att gå på Glenn Miller Café igen, det är så mysigt där och alltid intressanta karaktärer att prata med (eller om). Tänk vilken dröm att sitta där inne och se årets första snö singla ner utanför.

※ Kanske är det nu jag blir en frukostperson igen, även på vardagarna. Jag vill göra god gröt som Emma Ranne och rosta egen müsli. Här om dagen improviserade fram en overnight oats som blev rent ut sagt äcklig, så förmodligen behöver jag hitta lite bra recept att hålla mig till.

※ Gå till badhuset för att simma långsamma längder och sedan sitta i bastun och sucka förnöjt. Helst en lugn vardagskväll med ruggigt väder utanför.

※ Fira Thanksgiving tillsammans med ett stort gäng vänner. Hundar och barn överallt, en stor kalkon i ugnen och berg av brysselkål. Stimmigt, stökigt och precis så varmt och innerligt som det brukar vara.

Vad vill ni göra i november?

Saker sen sist

Sedan vi hördes sist har jag skrivit en hemtenta om ett föremåls koppling till sorg, förlust och identitetsskapande. Jag har dragit paralleller till Thomas Manns skrivbord och fördjupat mig i tingen som känslobärare. Fyra timmar före deadline klickade jag på uppladdningsknappen och beslutade att det fick duga. Jag har målat ena sidan av en dörr och dess karmar roströda. Det tog fem lager färg för att få ett tillfredsställande resultat, efter första lagret såg det ut som jag smetat blod på allting, offerritual istället för brittiskt inredningsmagasin, perfekt. Jag har kommit några dagar in på den köpfria månad som jag beslutat mig för att ha. Anledningarna bakom initiativet är förmodligen att jag tagit mig igenom hundratals sidor litteratur till en tenta om föremål, men också att jag irriterar mig på alla öppna köpflikar på min dator och att jag avskyr att vara på Mall of Scandinavia som ligger ett stenkast från mitt kontor. Nu slipper jag gå dit och de där kuddfodralen jag har tänkt beställa finns nog ändå kvar om en månad. Jag har börjat gå på yoga en morgon i veckan på ett ställe som är så Södermalm att det nästan känns ironiskt. Mina höfter är stela och hälarna svävar ovanför marken när jag står i nedåtgående hund, men efter andra passet hade jag träningsvärk i muskler kring bröstkorgen som jag aldrig känt tidigare. Jag har kommit till insikten att jag måste släppa tanken på att ha ett fungerande tränings- och hårtvättsschema. Nu blev det så att jag ställde mig på löpbandet fyra timmar efter att jag fönade håret och det får vara okej, allt kan inte vara administration. Jag har haft träff och ätit pizza med min jättelångsamma bokklubb där vi läser verket Middlemarch och pratar om en av dess böcker i taget. Om vi fortsätter i det här tempot kommer vi att vara klara någon gång i slutet av maj. Tänk då blommar det igen och då är kvällarna åter ljusa. Vad mer? Jag har tagit fram vinterkapporna och hängt undan sommarjackorna. Dammsugit noga under sängen och tvättat madrasskyddet. Rensat ut gamla skor, lagat baba ganoush och lyssnat på jazz. Sparkat gula löv, hållit långa presentationer och ätit prinsesstårta. Det och mycket annat är saker som hänt sen sist.

Alfabetisk blogg: I–N

Kommer ni ihåg alfabetisk blogg? Idén där jag samlade två år av personliga inlägg, styckade upp och sorterade i alfabetisk ordning på meningsnivå. Det här är mitten av alfabetet, från bokstaven I till N. Kanske är det ingen överraskning att en personlig blogg ofta har meningar som inleds med ”Jag” men jag blev ändå lite förvånad av den stora mängden. Jag, jag, jag… tänka sig. Är allt det här faktiskt jag?

❦

I bröstkorgen finns en svart sugande klump, som klibbig tjära. I datorn ligger textdokumentet oöppnat sedan jag lämnade Rom i mitten av maj. I diskstället en pyramid av glas. I ett försök att bli av med den sväljer jag en omeprazol, sedan förstår jag att det är sorg. I ett försök att uppmuntra mig själv häller jag upp ett glas vin och hämtar sminkväskan. I fotots spegel bär jag ett tydligt leende, det är så jag tror att jag ser ut, men i samma ansikte som tittar in i kameran är det borta. I grubblandet letar jag efter former och scheman att förhålla mig till, tänker att allting kommer att ske bara jag har en tydlig plan. I hallen står alla väskorna och påsarna, den oöppnade vinflaskan och paketet med knäckebröd som blev över. I halsen har jag knutit en liten svartvitmönstrad snusnäsduk. I mitt kylskåp står en halv burk matjessill, en flaska champagne och hostmedicinen Mollipect. I morgon kommer allting säkert att kännas som vanligt igen. I onsdags var det årets längsta dag och det är så märkligt hur allting vänder innan det knappt hunnit börja och vem vet om det är samma sak med livet. I packningen finns anteckningsboken och löparskorna. I samtalen vrider och vänder vi på händelser och ord, gräver oss djupare i de hobbypsykologiska strategier vi upprättat. I snart två veckor har jag gått från sängen till anteckningsblocket direkt när jag vaknat. I tanken har jag varit en liten del av allt detta och jag har sett allting helt klart framför mig. I varje tugga, varje steg längs floden bor något större. I väntrummet till protetiken sitter jag och tre farbröder. I väskan ligger föremålen som ska ta mig sömlöst mellan händelserna. I öronen: hjärtat är en bilolycka i en snöstorm. Igår natt hängde fullmånen över oss och jag slogs hårt av tanken på att jag fyller år nästa år också. Ingenting särskilt hände, men allting var här. Inget wow men ändå… något. Inget är därför vill jag säga. Inläggen finns bara i mitt huvud och aldrig i verkligheten eftersom fingrarna inte tycks ta sig tiden att möta tangentbordet. Innan jag klev ombord på däck stannade jag till i den lilla staden och handlade mat för det första dygnet. Innan jag somnar frågar jag mig själv varför jag inte skrev. Inom mig finns ett hål som jag tror att jag kan fylla genom att införskaffa och bära en, för mig, ny tröja. Inte ens Jesus blev såhär gammal, den som ändå vore född 1996. Inte så mycket för det yttre, ett vitgrått hårstrå eller ett streck i pannan som djupnat lite sedan gårdagen gör mig inget. Istället trycker jag den bruna skinnmössan med pälskant långt ner på huvudet och drar på mig min stora svarta ullkappa. Italienska fraser sorlar runt omkring mig.

Ja det gjorde jag visst. Jag behöver bara hitta dit på något vis. Jag ber om ett bord för en och blir placerad intill ett franskt par som inte gör något större väsen kring min ankomst. Jag ber om ursäkt för oljudet i mitt videomöte men de säger att det inte hörs. Jag berättar om hur jag stått i baren och fått Gilgamesheposet berättat för mig. Jag beställer en bruschetta med tomat, spaghetti alle vongole och tiramisu till efterrätt. Jag bestämmer mig för att bli bättre, testar direkt på min vän, men i samma sekund som jag säger orden drabbas jag av kramp i vaden. Jag blir förvånad. Jag bytte knappt om till finklänningen jag tagit med, tog nästan inte en enda bild och gömde inga ägg. Jag bär den genom dagen, håller den mest för mig själv. Jag bär midsommarpackningen i bägge händer. Jag fattar att det inte alltid är så enkelt att förstå här inne, ibland gör jag det inte ens själv och just därför tror jag det är viktigt. Jag formulerar mitt svar noga, avböjer vänligt, tackar nej till att bli ansiktet utåt. Jag funderar på hur jag ska göra med det där skrivandet som inte är jobbet. Jag funderar på om det beror på att den bär på en känsla av nåd. Jag funderar på om det är min användning av inledande versaler som gör det. Jag funderar på om jag berättade för mycket eller för lite. Jag funderar på om jag ska höra av mig och försöka ändra våra planer men beslutar mig för att hålla fast vid det som bestämts. Jag fylls av en drabbande känsla av att gå förbi syrenbuskarna för jag vet att de varar så kort. Jag förstår den men vill inte röra. Jag förstår inte ens mina egna uttryck. Jag försöker greppa vad problemet egentligen är. Jag gick till butiken och valde ut den och tänkte ”den här vill jag ha resten av livet”. Jag har alltid haft svårt för att skapa med någon hängandes över axeln. Jag har bara alla andras. Jag har en present till dig, säger hon plötsligt. Jag har inte satt någon exakt tidsperiod än, bara tills vidare, men målet är nog sommaren ut i alla fall. Jag har testat att duga så länge nu, det gör det svårt att tro att det räcker. Jag hittade den här bilden på dig i min telefon. Jag ifrågasätter allt jag gör, men vet att jag måste greppa varje natt. Jag kommer på mig själv med att vara rädd för texten. Jag konstaterar att om romantiken inte är död så ligger den åtminstone i fosterställning på golvet med ihållande kramper. Jag känner mig gammal och långsam i min beigeklädda soffa, så långt ifrån ordens flöde. Jag ligger raklång på golvet på en utrullad yogamatta och skriver. Jag lyssnar på en podd där en av personerna pratar om sin senaste ögonfransbehandling. Jag lägger en kastanj i fickan. Jag lägger mig på sängen och tänker ”nu då?”. Jag läser det första brevet och känner hur texten talar till mig. Jag läser en artikel som handlar om sopberg i tredje världen. Jag måste skaffa en sån där härlig aura som bjuder in till samtal, hur man nu gör det? Jag och tiden. Jag passerar Colosseum och Forum Romanum. Jag promenerar Kungsträdgårdsgatan fram. Jag råder mig själv att bara sluta. Jag sa det till N i söndags morse där vi satt med våra stekta ägg och rostade mackor. Jag saknar inte att vara ensam, men jag saknar att få vara i fred. Jag sitter själv vid bord 305. Jag ska bara låta stormen bedarra först. Jag skrubbade potatisen direkt, fick jord under naglarna och det var allt. Jag står emot frestelsen att dra fingret mot de immiga fönstren och skriva mitt namn så som jag alltid gjorde i baksätet som barn. Jag ställer mig hellre på löpbandet och springer en mil. Jag ställer mig vid fönstret och söker med blicken, låter den svepa över parken och gatorna, ser in i de gula rutorna mittemot. Jag svarar Verkligen! Det får bli ändring på det. Jag tar ett stort kliv över, skyndar vidare mot tåget jag måste passa. Jag tittar efter dig vid Mariatorget, låter bli att se. Jag tog två bussar och en båt för att komma ut till ön. Jag tror att jag ska resa mig och gå och handla jordgubbar. Jag tror knappast att jag är ensam, men ändå blir jag skamfylld. Jag vaknar med ett ryck ur min midazolam-dvala och tror att jag försovit mig, att jag missat allt. Jag vaknar och tänker att jag borde skriva. Jag vaknar på måndagen efter fyra timmar sömn. Jag vill be någon läsa när jag känner mig lite mera redo fastän det är det läskigaste jag vet. Jag vill bli kär. Jag vill bry mig mindre om vin överlag. Jag vill fortsätta skapa och hitta nya kreativa vägar. Jag vill gå med konsten till en ramverkstad, få den inramad och hänga upp den på mina väggar. Jag vill göra fler saker som känns läskiga för jag tror att de kommer göra mig bättre. Jag vill hitta tillbaka till samtalen där det nu känns som att så mycket annat alltid kommer emellan. Jag vill lyssna på stråkkvartetter och symfonier. Jag vill också bli bättre. Jag vill sova bättre och längre. Jag vill vara tacksam och hoppfull och jag vill be om nåd och förlåtelse. Jag vill viska till mig själv att allting kommer att bli bra och jag vill tro att det är sant. Jag vänder på den och motivet får ögonen att tåras. Jag äger så många saker. Jag är som alla andra. Jag är så glad att vi skrev ner allt, eller i alla fall en del. Jag äter middag framför K special om Françoise Sagan. Jag önskar att jag kunde bli kvitt känslan av att vilja ha mer, ha annat, ha nytt. Jag önskar att min åldersrädsla kretsade kring utsidan för det vore lättare att åtgärda. Jagar nåden som så många gånger förr, vill bära den som en mantel genom hösten, omsvept men med ryggen rak, blicken fäst långt där framme. Jakande svar runt skrivborden och vi klär på oss jackorna och beger oss till vår närmsta bar. Januari är sista tvättmaskinsminuten. Jobba sena kvällar på reklambyrå och åka taxi till Trädgården. Joni Mitchell står lutad mot Bregott-paketet. Juni värker i bröstkorgen, allt är så fint att det smärtar att det ska ta slut. Just det, Colosseum ja, jag skulle ju bo nära. Just då hade jag inga svar.

Kan du förklara några av Jungs teorier i korta drag? ber jag henne med mild panik i rösten, som i ett krampaktigt famlande efter intellekt. Kan vi inte gå till KB och ta ett glas? skriver jag. Kanske handlar det inte om saker utan om något jag söker och långsamt, långsamt rör jag mig framåt. Kanske känslan av att så uppenbart försöka, vetskapen om att allting är en kvinnofälla. Kanske spela Bach också om det går att göra på ett prestationsfritt sätt. Kanske åker den på en röd vespa över kullerstenarna. Kanske är det därför jag aldrig slutar, återvänder gång på gång, för att det betyder så mycket att ha allting sparat och när tiden finns ska jag gå tillbaka men först måste jag gå hem. Kanske är det ett tecken på att jag snart får en ny chans att göra lite mer av allt det där härliga? Kanske är det så jag måste skriva, inte helt otyglat men i formen och formeln som är rätt för mig. Kanske är jag inte gjord för att leva i familj eller tvåsamhet. Kanske har du inte lov men du får. Kastanjerna brister. Kisade mot den vita solen. Klockan slår gå hem i vinden. Kollar i hisspegeln om blicken bär. Kom, jag vet ett bra ställe. Kommer hem, tar en sval dusch, kastar mig på sängen och blundar. Kommer på mig själv med att sakna något som aldrig kommer igen. Konstaterar krasst att jag lagt elva år i den här staden på att dricka öl och prata om killar. Kontorets högsta byggnad har fjorton våningar. Korta ben klädda i mjuka röda byxor, de dinglar ivrigt utan att nudda pedalerna. Kramar den släta klumpen i handen. Krypa ihop mellan papperskorgen och handfatet. Kultursidan presenterar tesen om att kärleken finns i Italien. Kvar finns bara ett allvar. Kvällen är mild och det har redan börjat skymma. Kände värmen från stenen, en mjuk bris i pannan, någon som ville mig väl. Känner ett skriande behov av umgänge, av att ha någon att föra ett samtal med. Känner hur den låser upp någonting inuti, hur den gör mig snäll och god. Känner mig ju inte ensam, inte på det sättet, bara lite gammal och långsam.

Landar raklång på vardagsrumsmattan. Livet springer, barnet skriker, maten kallnar, rösten brister, himlen faller och tiden går och går och går. Ljudet filtreras bort automatiskt av programmet och snart märker jag det knappt själv längre. Lokalen är fylld av par. Lågtrycksbetonad nederbörd säger prognosen. Låt det märkas. Lägga kinden emot kaklet. Läkaren jag gick till tittade i min hals och mina öron, lyssnade på mitt hjärta och mina lungor och sa bekräftande ”jättefint” varje gång han flyttade stetoskopet. Längs Hornsgatan faller blöta flingor i håret, i pannan. Längtade efter att få vara själv. Läser att kvark betyder hals. Läser det andra skriver, öppnar länkar, tittar på filmer. Lätt, fritt och radikalt. Lördagen blir tisdag, blir en kväll på Café Cuvée. Löste ett kryss, läste några sidor.

Maj kastar långa skuggor. Markerar det sista kvartalet. Mars är alltid drömmar om vår, är alltid något som aldrig blir. Med hoppet som räddning får vi be om ursäkt för vilka vi blivit under året och med våra nya rena sinnen är vi långt ifrån markens brunfläckade äpplen. Med jämna mellanrum kastar jag en blick mot dörren. Med skuld, skam, norm och duktighet som drivkraft kommer man långt. Men först allt som ska göras klart och det är påsk och det är födelsedag. Men först: ett dopp. Men hålet fylls inte, istället töjs det bara, blir ett expanderat tomrum där ljud kan eka fritt. Men jag lagar mig. Men så här kan vi inte ha det väser hjärnan. Men så älskar jag mina stunder för mig själv. Men ändå! Min första punkt blev att inte köpa några kläder. Min löpträningsapp berättar för mig att jag ska springa 13,1 kilometer idag och jag har ingen ursäkt till att inte göra det så jag snörar på mig skorna och ger mig ut. Min omgivning håller med. Min skärm lyser upp. Mitt hem är fullt. Mitt korrekta språkbruk, om jag bara vore lite mera avslappnad. Mogna plommon, jäsande äpplen, den bubblande processen och tillvaratagandet i tydlig kontrast till förruttnelsen. Morgonsidorna i det grå häftet har en lätt terapeutisk verkan, det är åtminstone vad jag vill tro, vad jag hoppas. Morgonsol genom rutan. Månen är en tunn skärva som hänger över höghusen.

Nog är det därför jag skriver, fastän det vid en första anblick inte finns något att säga. Nu börjar det. Nu går dagarna ut på att lura mig själv. Nu har jag inte många fler. Nu räcker det uppenbarligen inte hela vägen, men åtminstone en liten bit vill jag tro. Nu ska jag snart klicka upp de vita sidorna och snabbt ögna igenom dess innehåll. Nu är påsken över och förbi och utanför mitt fönster samlas drivor av snö. Nu överdriver du, svarar de. Nyligen berättade någon om tricket i att hålla i en kram ända tills den andra lossar taget, att vara den som släpper sist. Nådde fram till udden, släta klippor som doppade sig i havet. Någon bättre, godare, sundare, vackrare. Någon har missförstått, tror att låten heter ”När vi lider mot jul”. Någon minut senare anländer Sardellen och Stockholm är himmel igen. Någon skrev till mig och frågade hur man hanterar valresultatet. Någon som leker kiropraktor med en gammal fläkt. Något hos mig måste nog också bli annorlunda, måste bli mer som i spegeln. Något slags robust partytält med väggar av genomskinlig tjock plast. Några timmar senare vi träffas ju på tok för sällan. När cavan är slut åker jag hemåt. När den består av fyra korta dagar kan den inte vara till för att försummas. När hösten är som mörkast vill jag hyra en stuga vid havet och vara där under en långhelg. När jag blundar lyser operationslampan som en röd sol på insidan av ögonlocken. När jag läst klart kastar jag en blick på mitt vardagsrumsgolv. När jag senast skrev satt jag på bibliotekets innergård under apelsinträd, med knastrande grus mot skosulorna och de andra studenternas mjuka sorl omkring mig. När jag skriver det såhär förstår jag att det är en orimlig metod. När jag tänker på dem blir det bara jobbigare att andas. När jag vaknar tycks bråttom långt borta, tiden är fortfarande min vän här. När jag vrider mig i sängen får jag syn på henne i soffan. När min mamma fyllde 33 väntade hon sitt tredje barn. När vi nått Biskopsudden stannar mitt sällskap plötsligt upp och vänder sig mot mig.

❦

Jag vill inte tvätta mig med Mantles produkter.
Jag vill inte borsta mig med en torrborste.
Jag vill inte ligga i den där Artilleriet-soffan.
Jag känner inget behov av den där Hello Fresh-kassen.
Jag är inte intresserad av den där färganalysen.
Jag tänker inte övergå till ett annat dammsugarmärke.
Jag har ingen lust att se den där serien.
Jag vägrar stiga av vid Mall of Scandinavia.

Skribenten vill att blicken öppnas emot havet.

Inne hösten 2024

Ibland när jag träffar min vän Pavel så brukar han fråga mig: ”Julia, vad är det som är inne just nu?” och med varierad ansträngning får jag då ta och leverera några hot takes. När jag fick frågan senast hade jag inte särskilt många bra svar på lager, men efter en helg av funderande och med input från Öresundsregionen representerad av Sardellen, har jag nu sammanställt en lista. Självklart får den intas med valfri nypa salt.

☞ Guinness
Vi går redan på fin- och ful-pub, äter Sunday roast och beställer in pommes frites med tartarsås. Nu är det dags att vi börjar dricka guinness också. En väldigt höstkompatibel dryck som är snygg dessutom. Skål!

☞ Inredningsstilen mormor i Sydeuropa
Tänk tunga träskåp, smutsrosa eller gulbleka väggar, virkade överkast, terrakotta, stengolv, små tavlor med snirklig ram, prydnadskuddar med volang och en påse torra brödkanter som sparats för att mata duvorna med.

☞ 0 likes, 0 kommentarer
Det är dags för fler obegripliga poster på Instagram på saker som kanske bara man själv tycker om. En närbild på ett kyrkofönster, en inte jätteaptitlig men trevlig måltid eller bara ovan nämnda duvor efter att man matat dem. Algoritmer, vad är det?

☞ Umgås generationsöverskridande
Visst är det kul att umgås med folk som är som en själv, men lite variation skadar ju inte. Själv vurmar jag extra mycket just nu för en viss sorts kvinnor i 60-årsåldern med slingat hår och tonade glasögon (tänk lite Mischa Billing). Jag vill slå mig ned med dem i timmar, ta fram ett litet anteckningsblock och säga berätta allt!

☞ Undulater
Husdjur hör egentligen inte hemma på en inne- och ute-lista kan jag tycka, men om jag sätter trendfingret i luften så pekar vinden mot undulater. Helst en duo med en grön och en blå.

☞ Fula pocketböcker
Man älskar ju ett vackert bokomslag och kanske är det just därför som motreaktionen känns mer inne? En riktigt ful pocketbok, gärna något sliten med ett 80- eller 90-talsomslag i typ aprikosrosa med blaffig typografi. Ska kosta max 20 kronor på ett antikvariat eller en second hand, men helst komma från bortskänkes-lådan. Det är viktigt dock att själva litteraturen är bra, för vi alla vet ju att det är insidan som räknas.

☞ Excentriker
Tänk att i en tid av stark individualism så har vi ändå lyckats odla fram så väldigt många lika personer med ungefär samma stil och åsikter. I väntan på att den goda sidan av kollektivismen börjar leta sig tillbaka vore det kul med lite fler excentriker. Någon som inte har den där jackan från Toteme till exempel.

☞ Italiensk bensinmack
Du har stannat till i en italiensk förort för att tanka. Inne på macken hittar du billig espresso, grillade mackor med skinka, stracciatella och ruccola samt San Pellegrino på glasflaska. Allt intas stående vid den rostfria bardisken till ljudet av italiensk reklamradio. Du spiller ut lite av apelsinläsken och sträcker dig efter den lilla hållaren med tunna servetter som har noll uppsugningsförmåga. Perfekt.

☞ Lustig liten cylinderformad hatt
Se punkten Excentriker.

Höstens hummande, trädets sång

Tidig morgon när jag lämnar dubbla täcken i Hornstull. Åker två hållplatser med röda, staden fortfarande i dvala, kastanjeträdets löv likt handflator på trottoaren, en försiktig sol spiller sitt ljus över vi som redan är uppe. Det är jag och en tant med gnisslande rullator, en man på väg från bageriet med en påse bröd. I parken ser jag en mamma som drar en barnvagn. Hon stannar till för att fotografera sitt barn under trädet vars blad brinner karmosinröda mot himlen. Från mitt fönster på höjden brukar jag tänka på det som det sjungande trädet. Hur det likt Grünewalds målning gör parken till poesi genom sin tidiga blomning om våren och intensiva färg till hösten.

Timmen efter går jag med fylld ryggsäck mot Strömkajen, uppför rampen och ombord på fartyget som ska ta mig ut i skärgården. Skummande vatten slår mot oss när vi lämnar staden, på havet segelbåtar segelbåtar. Jag undrar vart alla är på väg någonstans. Tiden rinner förbi, människor kliver av på bryggorna, tänk att ha ett litet hus vid havet. Tur att jag kan låna andras så länge, att andras ägande till viss del kan få vara mitt. I två dagar ska jag vara på en ö och skriva, slå mig ner bland orden för att stanna kvar och när skepsisen tar över kommer jag att vända mig till mitt sällskap och fråga om vi inte ska ta en paus, om hon inte också vill sträcka på benen en stund. Allting medan hösten hummar sin stilla melodi där utanför.

16 riktlinjer för min höststil

Det är oktober och det är dags att tänka på höststilen på riktigt. Jag har bläddrat i min garderob, gjort ett par second hand-köpt och skrivit en lista som landade i sexton väldigt informella riktlinjer som jag tänkte förhålla mig till.

☙ Till vardags vill jag bära jeans, men inte bara i de klassiska jeansfärgerna som blått och svart, utan också beiga, vita, mörkbruna, vinröda och zebramönstrade. Jeans fast inte jeans liksom.

☙ Ibland får jeansen kombineras med en kavaj på ett lagom missmatchande sätt. Gärna med en t-shirt under och så något roligt smycke till.

☙ Den numera beprövade och etablerade kaiser, jäger och knödel-teorin hänger givetvis kvar och utgör en viktig grundpelare i varje mer genomtänkt outfitkomposition.

☙ På axeln bär jag en stor brun mockaväska som stundtals påminner om en säck för att den är så full av dator, träningskläder och matinköp. På utsidan av den hänger en nyckelring i form av en skev tiger och dinglar, inuti ligger också minst en bok, ett halvtrasigt paraply, en kontorsstulen frukt, en trasslig usb c-sladd, tre läppgrejer och ett par rena strumpor.

☙ På överkroppen vill jag ha långärmade piké- och rugbytröjor med en liten krage, gärna i en rak modell och något för stor storlek. De kombineras bäst med den rosa sportbilagan och en riktigt lång och smal halsduk.

☙ Min färgpalett får gärna gå i brunt, limegrönt, vinrött, klarrött och mörkblått. Tänk dig en skogsdunge med en blandning av färska och skrumpnade lingon och blåbär i lysande grön mossa intill en barrig stig.

☙ Trots kärlek vid första ögonkastet tog det ungefär ett halvår för mig att intala mig att det var värt att lägga en massa pengar på ett par håriga ballerinaskor i ljus päls. Kanske för att de påminde en del om mitt första marsvin Millan… Men så hittade jag ett helt nytt par i min storlek på Tradera, så nu är de införskaffade och kommer att bäras till alla slags byxor men också till kjol och strumpbyxor. Utomhus så länge vädret tillåter och inomhus resten av tiden.

☙ I mina drömmar ser jag hur jag kommer att göra ansträngningar med mitt hår och gå från enbart självtorkande självfall till något lite mer uppstyrt. Fönat i stora mjuka vågor, uppsatt med fina spännen eller inbakat i en fläta.

☙ Vid festligare tillfällen eller när en tråkig tisdag behöver livas upp, vill jag klä mig i roliga och fina byxor. Som mina bruna silkesbyxor med målade blommönster, ett par midnattsblå utsvängda sammetsbyxor eller ett par fladdriga granny smith-gröna i kombination med en stickad tröja eller stor rugbytröja.

☙ Till kjol och klänning vill jag bära tunna svarta eller lite tjockare mörkbruna strumpbyxor. Helst ska de helt mirakulöst hålla hela höst- och vintersäsongen och inte få en enda maska eller hål på tårna.

☙ Jag vill sätta ett skärp i midjan över mina kavajer och knyta en snusnäsduk i halsen som den lilla pricken över i. Mina strumpor får gärna vara i någon fin färg, men helst enfärgade och inte i mellanchefsstil med spexigt pommes frites-mönster.

☙ Färganalys vill jag strunta helt och hållet i. Jag förstår att det kan vara lite kul och ha vissa poänger, men för mig känns det ärligt talat mest som ännu ett sätt att få kvinnor att känna sig fel och fula. Nu ska jag alltså, utöver alla andra tusen ideal, behöva gå runt och fundera på om jag valt fel nyans av gult eller om jag inte ser lite glåmig ut i den här blåa tonen? Nej, pass på det.

☙ Jag vill testa klänning över byxor eftersom det är något jag ofta säger att jag ska men i princip aldrig gör. Främst inte på ett gulligt babydoll-vis utan mer i form av en tightare silhuett över en matchande byxa, som ett set.

☙ Likt en skateboardkille på 90-talet vill jag bära tunna, långärmade tröjor med en t-shirt över. Kanske får t-shirten ibland bytas ut mot ett fint och glittrigt linne. Skateboarden får dock vänta ett tag till.

☙ Jag har storartade tankar om att jag ska hinna rotera alla mina höstjackor som jag köpt på mig under diverse second hand-besök och som är perfekta för temperaturen 10-15 grader, vilket ger ett spelrum på cirka två veckor. På samma vis ska jag försöka lufta mina kostymer någorlunda regelbundet.

☙ Till sist vill jag bära en stickad tröja som ser ut som ett litet konstverk. Jag vill ha klarröd polotröja till beige ormskinnsmönstrad kjol, kleinblå t-shirt till brunmönstrad kavaj och håriga skor till blanka sidenbyxor. Jag vill ha prick noll klädkriser (kommer aldrig att hända), bära samma favoritplagg många gånger och lägga en glänsande brun kastanj i alla mina jackfickor.