Tankar om yta

En kväll efter jobbet går jag in i några butiker för att leta efter en bikini. Semestern närmar sig och badkläder är ett av få plagg som jag unnar mig att köpa nytt. Min blick vandrar upp och ned längs klädstängerna som säsongsenligt fyllts av färgglad nylon och polyester. Målgruppsmässigt befinner jag mig någonstans i segmentet mellan Bianca Ingrosso och vadande tant – ingenting på galgarna känns rätt. De är för täckande, för små, för sportiga, för volangiga, för fula. Efter en lång stunds letande hittar jag dock en bikini som jag bestämmer mig för att prova och strax därefter är det jag som är för ful. Provrummet erbjuder inga förmildrande omständigheter, det är skarp belysning och en beige backdrop som får mig att smälta in i väggen. Mina trosor sticker fram under bikiniunderdelen, överdelen ligger platt och outfylld mot min kropp men känns ändå märkligt nog för liten. Det är ingen vacker syn. Jag går hem tomhänt och intalar mig att förra årets bikini borde hålla en säsong till.

Jag tänker på sommarstilen. Det finns mycket tid till det eftersom sommaren aldrig kommer. Mina tankar vandrar till solblekta, urtvättade, stora tröjor, mjuka shorts och långärmade T-shirts. Jag vill ha kläder man hasar runt i ute i skärgården. Träskor, jordgubbsfläckar och allting tre storlekar för stort. Tyvärr innehåller mina sommarplaner inte så mycket hasande på landet utan en storstadssemester, ett par veckor kontorsjobb, en lång vandring med begränsad packning och en del tid i Visby. Jag måste alltså hitta komplement till stilen, styra upp något som kan fungera i stadsmiljö men fortfarande kännas somrigt, bekvämt och kul. Efter lite funderande landar jag i att så länge en halva av kroppen är proper så borde jag komma undan. Skjorta eller kavaj till shortsen, långärmad T-shirt till en finare kjol, dressad klänning med stickad tröja, sportshorts med blanka loafers och prydliga strumpor osv osv.

På Vestiaire hittar jag en klänning jag verkligen vill ha, men den känns dyr och när det visar sig att säljaren bor i England och jag måste betala tull blir jag ännu mer tveksam. Jag dividerar med mig själv. Kanske är det nu jag ska kliva in i fasen där jag slutar fynda många, billiga plagg second hand och istället köper ett fåtal utvalda, välgjorda objekt. Bygger en kvalitativ, lyxig, luftig(!) garderob och blir en ny människa fylld med grace och självsäkerhet. Sedan tänker jag på min ovan nämnda sommarstil och funderar på hur jag ska kombinera mitt nya jag med de slitna sommartröjorna. Det känns som två olika världar där jag står mitt emellan. Jag fortsätter att bevaka klänningen och hoppas varje dag att priset ska sänkas en aning. Då kommer jag nog att slå till ändå, som alltid driven av att göra ett bra fynd.

Jag scrollar på Instagram och jag vet att det är rakt av dåligt men jag kan inte låta bli. Kategoriserar det hela som inspiration men frågan är om jag faktiskt tar med mig något av substans efteråt. Jag tittar på kvinnorna som jag följer och har följt sedan länge för att de brukar dela sådant jag gillar – god mat, smarta tankar, kul stil och vackra miljöer – och allt det finns fortfarande där, men när blev alla så smala, så slanka, så solkyssta och så släta? Det som hela tiden varit ett relativt normativt flöde har nu blivit ännu mer polerat och perfekt. Andras hälsa har inte med mig att göra, tänker jag, men det är klart att det känns. Herregud, min kropp sprang ett helt maraton nyss, är inte det nog, jo klart det är och oavsett det, oavsett allt: jag duger, jag duger, jag duger.

I listan över mina transaktioner syns inköp av ett ögonfransserum och en begagnad diktsamling som släpptes 1977. Ett par smörgula shorts från 90-talet och en ljusgrön klänning jag ska utsätta för ett kreativt experiment med min symaskin. Jag tänker på skapandet som en distraktion, som en förflyttning, från att vara till att göra. Kroppen kan vara canvas men bör inte bli objekt, det är så jag måste förhålla mig. Jag slår i diktsamlingen på måfå, läser:

Blodet somnar aldrig i mig.
Huden torkar inte
och jag svettas ofta.

Jag är i mina bästa år.