sommar – Julia Eriksson

Nio saker jag vill göra i augusti

Det är sommar, det är sommar, det är sommar mantrar jag för mig själv när jag står på pendeltåget på väg mot kontoret den första måndagen i augusti. Och det är det ju fortfarande för luften är kvalmig och varm, tvingar mig att ta av jackan och stoppa ner den i väskan, jag byter den mot boken som ligger där, som har fått skrynkliga sidor av att ha släpats runt, en jordgubbsfläck och än finns det sommarkänsla kvar även om semestern är slut. Här är fler saker jag vill göra för att förvalta den och för att ta vara på augusti.

Plocka svamp
Hela mitt flöde tycks krylla av kantarellplockare och jag kommer på mig själv med att sitta vid mitt skrivbord och längta ut i skogen. Någon ledig dag ska jag se till att göra en ordentlig skogsutflykt och förhoppningsvis komma hem med famnen full av kantareller.

Gå på bröllop
I slutet av augusti ska jag och N bila ner till Österlen för att gå på bröllop under en helg. Det ska bli väldigt fint och roligt och jag håller tummarna för bra väder. Just nu håller jag på och väljer bland två festklänningar för att se vilken som får följa med till havet och ängarna.

Återuppta skrivandet
Jag har inte öppnat mina dokument sedan jag var i Antibes på skrivresa i maj och det känns lite pinsamt och frustrerande att vara en person som påstår sig gilla att skriva men som sedan skriver så… lite. Och jag vet, jag skriver på jobbet och på bloggen och på andra ställen också, men det är liksom inte samma sak. Så nu ska jag återuppta skrivprojektet och hitta en bra rutin för det framöver och så ska jag lyssna på Karolina Ramqvists sommarprat som Sandra tipsade om.

Gå till Bondens marknad
Efter ett par veckor med skotsk pubmat blev jag extra lyrisk över att se att Bondens marknad nu är tillbaka på Södermalm om lördagarna. Perfekt för att handla goda, lokalproducerade grönsaker som får utgöra basen i matlagningen framöver. I min första vända köpte jag gulbetor, ägg, zucchini, sallad och tomater.

Boka in kultur
Från att ha varit en skeptiker som hävdat att Way Out West borde lagt ner för typ sju år sedan eftersom jag starkt vurmar för konceptet ”sluta på topp”, har jag i år blivit jättesugen på att gå. Men det ska jag inte, tyvärr. Istället tänker jag att jag ska boka in en rad andra kulturupplevelser för sensommaren och de kommande månaderna. Min syster och jag ska gå på Den som berövar annan livet på Uppsala stadsteater och så vill jag besöka Index Stockholm och se Madeleine Anderssons utställning Shock Value.

Laga gröt
Jag drömmer fortfarande om den perfekt lena, krämiga skotska havregrynsgröten jag åt och de kommande veckorna ska jag ge mig tusan på att lyckas återskapa den bästa versionen av den. Det känns kanske inte så somrigt med gröt, men med bär på toppen kommer jag nog undan.

Gå på kräftskiva
Jag vill äta kräftor! Det behöver inte vara någon stor fest, kanske bara en trevlig middag i goda vänners lag, det kan till och med vara en vardagskväll. Kräftor, bröd och västerbottenpaj. En ljus lager till. Kanske är det jag själv som måste bjuda in, synd bara att det blir så kladdigt och att hela lägenheten luktar kräfta när man bor i en etta.

Ta tillbaka skärmfria timmen
Förra året införde jag konceptet skärmfri timme för mig själv för att inspirera mig till att bli mer kreativ hemma och samtidigt varva ner och flytta fokus. Nu under våren och sommaren har det fallit i glömska men igår testade jag igen och insåg hur trevligt jag tycker att det är, så nu har jag lovat mig mer av det framöver.

Hålla fast vid sommaren
Så länge vädret tillåter kommer jag att vilja fortsätta gå barbent, bada, grilla och sitta på uteserveringar. Riktigt mättad och äcklad av det ska jag hinna bli innan jag börjar tänka på nystart, en strukturerad tillvaro och det där ordet som börjar på h och slutar på öst.

Myten om & resan till Gotland

Hej från båten mot Gotland! Idag går jag på sommarsemester igen, min tredje i ordningen om man räknar med två veckor i Frankrike i början av maj och sedan tio dagar i Toronto i slutet av juni. Jag brukar inte dela upp min semester så mycket i vanliga fall, men det visade sig vara ganska trevligt och den där totala sommartröttheten som annars kan drabba mig är inte alls lika närvarande. Nu väntar en vecka på Gotland följt av en vandringsresa till Skottland och sen ska jag jobba ihärdigt ända fram till jul, men det tänker vi inte på nu.

Här om dagen insåg jag att jag under hela mitt 35-åriga liv har blivit utsatt för en massiv PR-kampanj när det kommer till vädret på Gotland. Under min uppväxt i Norrköping var de lokala nyheterna och väderprognoserna från Östnytt ett stående inslag och de täckte även Gotlandsregionen. Där någonstans föddes min uppfattning om att det i princip alltid är bättre väder på Gotland och är det någon plats som alltid tycks vinna ligan med flest soltimmar i Sverige så är det Hoburg och Visby. För att inte tala om Elsa Billgrens utmärkta paketering av drömmiga, soliga somrar med strandhäng, grillkvällar och skira klänningar. Är det någonstans man ska åka för att fånga solen i Sverige så är det helt klart till Gotland, det är vad jag blivit intalad. Klipp till min ankomst. Det här är mitt fjärde besöket inom loppet av ett år och precis som vid mina tidigare vistelser visar prognosen på halvklart eller mulet väder, blåst och skurar. Visby tycks vara fem grader svalare än Stockholm varje dag och myten om den soliga ön är krossad en gång för alla. Jag har genomskådat den.

I min packning finns därför både vindjacka och blåjeans. Men också bikini och shorts, för i alla fall två dagar ser ut att bli fina och de kan SMHI knappast ta ifrån mig. Jag har även lagt ned tre böcker (Tomhet och ömhet av Isabella Nilsson, Chivas Regal av Bruno K. Öijer och Tre av Ann Quin) samt ett par nya löparskor i annan färg men precis samma modell som mina tidigare (Adidas Adistar BYD). Annat som finns i ryggsäcken är en korsordstidning, en marinblå ulltröja, ett par träskor och tre randiga plagg (en skjorta, en T-shirt, en långärmad tröja). Jag vet att jag har packat för mycket men unnade mig att göra det eftersom min Skottlandspackning kommer att bli mycket strikt.

Nu ska jag leta upp knappen som slår på autosvaret på mailen och sedan ska jag bege mig mot kafeterian här på båten och se om de säljer mazariner. Jag är nämligen förskräckligt sugen på det. Hoppas att ni har en fin sommar och att ni tar hand om er! Det är så kul att ni är här inne och läser och delar med er av tankar och kommentarer. Bara den senaste veckan har två kompisar till mig sagt att folk har kommit fram till dem för att de känner igen dem härifrån min blogg. Det är ju absurt och jättegulligt! Ibland glömmer jag bort att alla siffror i statistiken är faktiska personer som traskar omkring i världen, men varje gång någon gör sig påmind blir jag lika glad. Tack!

Kära dagbok – 7 juli

Kära dagbok,
Idag vaknade jag av ett enormt dunsande vilket jag trodde var tidningsutdelaren som försökte att slå något slags rekord i högljudd brevinkastning men som i själva verket visade sig vara min hallspegel som sekvensvis föll ned i golvet. Märkligt nog gick den inte sönder. Betyder det sju års tur kanske? Efter den initiala chocken gick jag upp och klädde mig som en grekisk smörsångare i vita jeans, vit T-shirt, bruna loafers och en folkloristisk liten väst som jag köpte i Antibes. Inne på kontoret rådde stiltje förutom i caféet där de spelade Craig David. De har en märklig förmåga att spela låtar som är bekanta men som man inte tänkt på på sisådär femton år. Jag undrar vem som gör deras playlists, det måste vara en riktigt nostalgiker och jag tror att vi skulle komma bra överens. På lunchen nyttjade jag och några kollegor gymmet. Det stora omklädningsrummet som varit stängt i två månader för renovering hade äntligen öppnat igen och såg märkligt nog exakt likadant ut som tidigare, inte ett spår av någon ommålning eller uppfräschning eller ventilationsåtgärd. Sedan åt jag fisk till lunch och därefter försökte jag motivera för legalavdelningen att all copy jag skriver inte behöver tolkas helt bokstavligt utan att det finns något som kallas för att ”leka med ord”, en kamp jag fört regelbundet i hela mitt yrkesverksamma liv med varierat resultat.

Efter jobbet gick jag förbi Mall of Scandinavia, eller bara Mos som vi trötta själar kallar det vilket uttalas på samma nonchalanta vis som tillbehöret till korv. Där var det så fullt av tonåringar att jag blev helt ställd av alla hormoner i omlopp. Det blev ett snabbt varv för att hitta någon slags curl crème till håret, vilket jag inte gjorde, så sedan tog jag pendeln in till city. Därifrån promenerade jag till Stadsmissionen i Gamla stan. I butiken stod några damer och sjöng Tula hem och tula vall, jag förstod inte om de var besökare eller jobbade där, men de kändes väldigt hemmastadda. På väggen hängde en ljusgrön klänning som jag provade mest för att det kändes kul men som satt helt perfekt och jag beslutade mig för att köpa den för att kunna testa den ordentligt hemma. Kanske är det just den klänningen jag ska ha på ett bröllop i slutet av sommaren. Uppfylld av min shoppinglycka promenerade jag genom nya Slussen och in på Arket på Götgatan som hade rea. Där provade jag tre klänningar till av bara farten, men alla satt så konstigt kring armhålorna. Det är verkligen min sämsta kroppsdel, det där överflödiga köttet som samlas i armhålsvecken och som bara försvinner om man står med armbågarna utåt som om man ska dansa ringdans, vilket är en pose som är högst onaturlig att ha en hel dag. Det blev inget köp utan jag kilade vidare till biblioteket för att hämta ut två böcker och lämna tillbaka en, det gäller att ha ett positivt nettoresultat inför sommarläsningen.

Väl hemma så lagade jag cannelinibönor i en mustig sås på soltorkad tomat, chili, vitlök och grädde. Till det en massa ruccola med citron och ett rostat pankosmul. Det här är absolut inget jag hittat på själv utan ett recept jag såg på New York Times för ett tag sedan och då sparade ned för att det lät gott och det blev faktiskt gott också. Maten var klar till tjugofjärde matchminuten mellan Peking och BP så då åt jag framför matchen och var på ett ganska gott humör fram till åttionionde minuten då jag blev sur. Som kompensation lade jag mig raklång och scrollade på TikTok och saknade min kille som nu är iväg på semester, jämmer och elände. Efter en stund i algoritmens klor slet jag mig loss och slog på min privata spellista med namnet Ingen guilt, bara pleasure (ja, den innehåller både Cher, Celine Dion och Shania Twain). Sedan provade jag min nyköpta klänning och bestämde att den nog får stanna och sedan frös jag till is för då kom jag på att jag glömt ringa till min systerdotter som fyller år idag och nu var klockan 22:28. Det blev plötsligt jättemycket guilt och som straff tog jag tag i disken och matlagningskaoset som stått parkerat sedan minut tjugofyra. Under tiden jag diskade kom jag på att jag var sugen på att skriva ett blogginlägg helt rakt upp och ned om min dag, så då började jag att göra det i huvudet och när jag var klar satte jag mig vid min dator och skrev. Och nu är klockan strax efter midnatt och inlägget är klart och jag ska bara läsa igenom det tre gånger innan jag publicerar, för sådan är jag, och sedan ska jag borsta tänderna och gå och lägga mig och smsa min kille och säga att jag saknar honom och sen kanske läsa lite i en av de nya böckerna jag lånade. Imorgon eller någon gång snart ska jag skriva ett inlägg om allt vi hittade på i Kanada, men idag fick ni visst bara detta, rakt ut från mitt huvud. Det trodde ni inte va? Okej, dags att tänka på refrängen. Vi hörs!

Tankar om yta

En kväll efter jobbet går jag in i några butiker för att leta efter en bikini. Semestern närmar sig och badkläder är ett av få plagg som jag unnar mig att köpa nytt. Min blick vandrar upp och ned längs klädstängerna som säsongsenligt fyllts av färgglad nylon och polyester. Målgruppsmässigt befinner jag mig någonstans i segmentet mellan Bianca Ingrosso och vadande tant – ingenting på galgarna känns rätt. De är för täckande, för små, för sportiga, för volangiga, för fula. Efter en lång stunds letande hittar jag dock en bikini som jag bestämmer mig för att prova och strax därefter är det jag som är för ful. Provrummet erbjuder inga förmildrande omständigheter, det är skarp belysning och en beige backdrop som får mig att smälta in i väggen. Mina trosor sticker fram under bikiniunderdelen, överdelen ligger platt och outfylld mot min kropp men känns ändå märkligt nog för liten. Det är ingen vacker syn. Jag går hem tomhänt och intalar mig att förra årets bikini borde hålla en säsong till.

Jag tänker på sommarstilen. Det finns mycket tid till det eftersom sommaren aldrig kommer. Mina tankar vandrar till solblekta, urtvättade, stora tröjor, mjuka shorts och långärmade T-shirts. Jag vill ha kläder man hasar runt i ute i skärgården. Träskor, jordgubbsfläckar och allting tre storlekar för stort. Tyvärr innehåller mina sommarplaner inte så mycket hasande på landet utan en storstadssemester, ett par veckor kontorsjobb, en lång vandring med begränsad packning och en del tid i Visby. Jag måste alltså hitta komplement till stilen, styra upp något som kan fungera i stadsmiljö men fortfarande kännas somrigt, bekvämt och kul. Efter lite funderande landar jag i att så länge en halva av kroppen är proper så borde jag komma undan. Skjorta eller kavaj till shortsen, långärmad T-shirt till en finare kjol, dressad klänning med stickad tröja, sportshorts med blanka loafers och prydliga strumpor osv osv.

På Vestiaire hittar jag en klänning jag verkligen vill ha, men den känns dyr och när det visar sig att säljaren bor i England och jag måste betala tull blir jag ännu mer tveksam. Jag dividerar med mig själv. Kanske är det nu jag ska kliva in i fasen där jag slutar fynda många, billiga plagg second hand och istället köper ett fåtal utvalda, välgjorda objekt. Bygger en kvalitativ, lyxig, luftig(!) garderob och blir en ny människa fylld med grace och självsäkerhet. Sedan tänker jag på min ovan nämnda sommarstil och funderar på hur jag ska kombinera mitt nya jag med de slitna sommartröjorna. Det känns som två olika världar där jag står mitt emellan. Jag fortsätter att bevaka klänningen och hoppas varje dag att priset ska sänkas en aning. Då kommer jag nog att slå till ändå, som alltid driven av att göra ett bra fynd.

Jag scrollar på Instagram och jag vet att det är rakt av dåligt men jag kan inte låta bli. Kategoriserar det hela som inspiration men frågan är om jag faktiskt tar med mig något av substans efteråt. Jag tittar på kvinnorna som jag följer och har följt sedan länge för att de brukar dela sådant jag gillar – god mat, smarta tankar, kul stil och vackra miljöer – och allt det finns fortfarande där, men när blev alla så smala, så slanka, så solkyssta och så släta? Det som hela tiden varit ett relativt normativt flöde har nu blivit ännu mer polerat och perfekt. Andras hälsa har inte med mig att göra, tänker jag, men det är klart att det känns. Herregud, min kropp sprang ett helt maraton nyss, är inte det nog, jo klart det är och oavsett det, oavsett allt: jag duger, jag duger, jag duger.

I listan över mina transaktioner syns inköp av ett ögonfransserum och en begagnad diktsamling som släpptes 1977. Ett par smörgula shorts från 90-talet och en ljusgrön klänning jag ska utsätta för ett kreativt experiment med min symaskin. Jag tänker på skapandet som en distraktion, som en förflyttning, från att vara till att göra. Kroppen kan vara canvas men bör inte bli objekt, det är så jag måste förhålla mig. Jag slår i diktsamlingen på måfå, läser:

Blodet somnar aldrig i mig.
Huden torkar inte
och jag svettas ofta.

Jag är i mina bästa år.

Att vandra GR10 i Pyrenéerna

I slutet av juli åkte jag och mina tre vänner Anna, Gaëlle och Sadia till södra Frankrike för att vandra i Pyrenéerna. Det är vår tredje vandringsresa tillsammans och därmed något av en tradition får man väl säga. De tidigare åren har vi vandrat längs South West Coast Path i England och Kaiserkrone i Alperna, två fantastiska vandringar som gett mersmak! Vid det här laget har vi hittat vår gemensamma vandringsfilosofi ganska väl. Vi åker helst till nya platser och vandrar i ungefär fem dagar mellan olika små byar och övernattar inomhus. Själva boendena behöver inte vara lyxiga, det räcker med att få tak över huvudet, men det är skönt att kunna vila ut sig skapligt om nätterna och slippa bära på tält och mat för en hel vandring.

Det här året landade valet alltså på Pyrenéerna, närmare bestämt första delen på rutten GR10 från Hendaye till Saint-Jean-Pied-de-Port. Gaëlle som är från Frankrike hade koll på den sedan tidigare och tog ansvar för det mesta av researchen. Totalt blev det 101 kilometer fördelat på fem dagar, mestadels helt enligt plan men inte utan några små äventyr. Precis så som det ska vara!

Vi började vår vandring i Hendaye, dit vi kommit med tåget dagen innan. Målet var byn Olhette som låg 21 kilometer bort vilket kändes som en lagom distans att börja med.

Första sträckan gick stundvis ganska brant uppför, men vädret var fint och humöret gott. Längs vägen strövade hästar fritt och ovanför oss svävade stora gamar.

När den tuffaste sträckan var gjord pausade vi för lunch. En liten picknick med baguetter vi köpt på bageriet samma morgon, en bit ost, tomater och nektariner, chips, kex och morötter.

Sedan kämpade vi vidare mot nästa topp på dagens sträcka. Stundtals var det ganska slitigt med branta backar fyllda av stora stenar, men helt klart värt det när man möts av den svindlande utsikten.

Framåt eftermiddagen nådde vi Olhette och letade rätt på vårt boende. I den lilla byn fanns det inte jättemånga ställen att välja på, så det gick ganska enkelt. Pyrenéerna ligger i Baskien, precis på gränsen mellan Frankrike och Spanien, och det finns en stor lokal stolthet och hos vissa även en önskan om att bli självständiga. Detta visar sig i alltifrån språket som talas (baskiska) och det typiska utseendet på husen till de noga utvalda råvarorna där man plockat det bästa från båda länder.

När vi reserverade vårt boende fick vi också frågan om vi ville boka bord på hotellets restaurang, som också var byns enda, vilket vi givetvis tackade ja till. Det var en riktig vinstlott för vi fick äta en otroligt god fyrarättersmiddag som blev ett perfekt avslut på vår första vandringsdag.

Vår andra vandringsdag gick från Olhette till Aïnhoa, en rutt som landar på ungefär 23 kilometer. På vägen kunde vi också göra en avstickare till den populära toppen La Ruhne, vilket vi valde att göra. Det adderade några extra kilometer men framför allt mer dramatik skulle det visa sig.

Strax innan vi var uppe på höjden träffade vi nämligen på en man som dragit armen ur led och satt och väntade på en räddningshelikopter. Som tur var fanns det gott om folk uppe på berget som kunde hjälpa honom och han blev snart upphämtad.

Efter en liten paus uppe på toppen började vi gå nedåt igen med sikte på Aïnhoa, via byn Sare.

Tyvärr hann vi bara gå i 30 minuter ungefär innan vi träffade på en familj där kvinnan ramlat och skadat foten. Vi plockade fram vårt första hjälpen-kit med bandage och smärtstillande ur våra väskor och Sadia som är läkare konstaterade att kvinnan troligtvis brutit något. Med tanke på att vi var mitt i ingenstans var det bara att invänta dagens andra helikopter, vilket tog sin lilla tid.

Efter denna incident låg vi en bra bit efter i vårt tidsschema. Solen gassade och det var riktigt varmt medan vi kämpade oss mot Sare, och när vi väl kommit dit hade vi 13 kilometer kvar. Då var det bara att plocka fram pannbenet och försöka att uppskatta allt fint längs vägen och det faktum att resten av stigen var ganska flack. Till sist nådde vi i alla fall Aïnhoa och kunde pusta ut på vårt hotell.

Vandringens tredje etapp var 22 kilometer lång och gick mellan Aïnhoa och Bidarray. När vi lämnade byn på morgonen låg bergen inbäddade i ett tjockt lager av dimma. Med tanke på att den första delen av dagens rutt bestod av tre branta stigningar var det faktiskt ganska skönt att slippa stekande sol.

Dessutom adderade dimman en helt klart mystisk stämning. Plötsligt kändes det som att vandra runt i en saga.

En annan fördel med dimman var att man inte riktigt kunde se hur branta backarna framför en var. Det blev lite av en överraskning istället.

Efter att vi avverkat lite mer än halva sträckan började dock dimman äntligen att lätta. Tur eftersom vi inte ville missa den här utsikten som var något alldeles extra.

Efter att ha gått uppåt i princip hela dagen fanns det sedan bara en sak att göra: börja gå nedåt. Det här var vandringens brantaste sträcka och något av en utmaning, men vi tog det extra försiktigt efter gårdagens helikopterincidenter. Ovanför oss svävade flera stora gamar vilket spädde på känslan av att inte vilja ramla och bli liggandes någonstans mitt på berget…

När vi kommit ned på säker mark tog vi ett svalkande dopp i floden som rann längs vägen och sedan var det inte långt kvar till vårt boende i Bidarray där vi stannade över natten.

När vi vaknade den fjärde vandringsdagen låg hela landskapet inbäddat i moln och dimma. Framför oss väntade en ganska tuff led uppe på bergtopparna som skulle ta oss till Saint-Étienne-de-Baïgorry. Vädret gjorde dock att vi inte skulle kunna njuta av någon utsikt där uppe och att vandringen skulle bli mer riskabel på de smala stigarna. Lokalborna på hotellet avrådde oss därför från att gå och eftersom vi trots allt lärt oss något från förra årets incident där vi hamnade i åska uppe på en bergstopp valde vi att lägga om rutten. Lite tråkigt, men förmodligen klokt.

Istället blev det en något kortare och flackare väg på 14 kilometer genom små baskiska byar. Då och då kikade vi upp mot bergen som låg stadigt i dimma och försäkrade oss om att vi tagit rätt beslut.

Energimässigt var det inte helt fel med en lite enklare vandringsdag och dessutom fanns det en del fint att titta på längs vägen, även om det inte var några episka vyer.

Framåt eftermiddagen nådde vi Saint-Étienne-de-Baïgorry som visade sig vara en gullig liten by. Efter en fika och lässtund vid floden checkade vi in på vårt boende och gick sedan, likt resten av lokalbefolkningen, för att kolla på några som spelade den baskiska sporten pelota. Den spelas i två lag mot en stor vägg och alla har en slags korgliknande handske på sig. Sedan turas man om att slå bollen varannan gång och räknar poäng. Mycket underhållande!

Efter två rafflande matcher promenerade vi genom byn för att äta middag och sedan var den fjärde dagen slut.

Vår femte vandringsdag gick vi 18 kilometer från Saint-Étienne-de-Baïgorry till Saint-Jean-Pied-de-Port. Det kan också beskrivas som dagen då vi vandrade omkring i ett moln.

Fördelen med dålig sikt är att man inte ser hur långa eller branta backarna är. Nackdelen är att man kan råka snubbla över ett får eller två när de plötsligt dyker upp framför en.

Efter att ha behövt fokusera rejält för att hitta markeringarna på leden åt vi lunch i en kompakt dimma. Den fantastiska utsikten fick vi helt enkelt föreställa oss, men så kan livet vara på en vandringstur.

På vägen ned klarnade det upp något och vi började kunna skymta slutmålet för vår vandring. Fem dagar och 101 kilometer senare nådde vi Saint-Jean-Pied-de-Port. Ömma i benen, mätta på äventyr och mycket nöjda över våra dagar!

Därifrån tog vi oss till Biarritz där vi stannade i ett par dagar och njöt av det goda franska kustlivet. Sedan tog vi tåget hela vägen hem till Stockholm igen och redan där började planerna smidas för var nästa års vandring ska äga rum. Tack för att ni följde med på tur!

Nya sanningar och gamla lögner

Tänk vad bra vi också skulle skriva om vi inte drack någon alkohol, konstaterar jag och Sardellen och skålar i varsitt glas pinot noir från Alsace. Det är tisdag och Stockholm är sensommarvarmt, ett perfekt väder för nya sanningar och gamla lögner. Framför oss på uteserveringen står en ytterst stilig äldre man i ljusa linnebyxor, bruna mockaskor, gul kofta och käpp i bambu. Lite beror det väl på vinet men jag får svallande känslor av ömhet vid åsynen, inget ont får drabba honom, lova! Huset intill är klätt i byggställningar och plast, jag själv har auberginefärgad kjol och krämvita strumpor i loafers. En noga vald stil för att framkalla känslan av hösttermin och nystart samt ett välvilligt försök att dämpa min akademiska ångest som bubblat upp på sistone. Alla dessa år och inte en enda utlandstermin eller masterexamen och nog är det försent för karriär nu? Nåväl, hellre är man den trögaste i sitt gäng än den enda smarta i en grupp av dumma, konstaterar vi krasst och fortsätter att prata om författandet som knappast blir av. I takt med att kvällen fortlöper odlar vi nya personligheter och bygger hinder för saker vi absolut aldrig skulle kunna skriva om. Vi diskuterar litteratur och det smått absurda tv-seriesamhället och går sedan till en ny restaurang där vi beställer in pommes frites, ost och kantarellpasta. Det är ett hårt jobb att vara en tjejig tjej, men jag tycker att vi gör det hyfsat bra. Med beundrande blick berömmer jag hennes integritet och delar sedan känslan av att behöva upplevas samhörig med något som inte ens är i närheten. Ursäkta, por favor, men det är tur att detta inte är vad som betalar vår lön. När solen har gått ner för en bra stund sedan skiljs vi åt i korsningen mellan Högbergsgatan och Swedenborgsgatan. Hon ska vidare på semester och jag ska sova en blund innan jag fortsätter min strävan efter någon slags struktur och karriär. Klockan står på tio i sju och i morgon är en ny dag av ordning, jo jag tackar.

Sommarstängd semesterhjärna

Staden ligger i dvala, mitt favoritcafé håller sommarstängt. Jag brer ut en filt i parken och läser Sonja Åkessons dikter tills askgrå moln hänger ovanför mig. Tunga droppar och träskornas sulor slår mot asfalten under min flykt hemåt. Solkrämen har gett mig dålig hy och de franska myggbetten på mina ben är stora som tvåeuromynt. Tågresan från Biarritz tog trettio timmar och kroppen skriker efter fibrer. Rågbröd och havregrynsgröt, gröna bönor och nektariner. Dagstidningarna har tagit över hallmattan och den stora väskan hinner knappt packas upp förrän den ska fyllas igen. Jag lägger fram allting i högar på bordet. Vita raka jeans, blårandig skjorta, citrongula shorts, mjuksliten lacostetröja, korsordstidning och anteckningsblock. Två veckor av semester har fått huvudet att börja spinna. Jag funderar på vad jag vill göra och vem jag vill vara. Ifrågasätter om jag tappat en del av min kreativitet under våren, känner den kittlande känslan av att vilja sträcka sig efter något på en högre hylla. I den spanska delikatessaffären köper jag banderillas, olivolja, nötblandning och kikärtor. Mannen bakom disken frågar om jag har en huvudvärkstablett, jag räcker honom en ipren och får en chokladbit som tack. Hemma igen scrollar jag igenom sextiosex sidor av distanskurser på kvarts- eller halvfart och gör en lång lista över sådant som känns spännande. Konst, filosofi, litteratur och kultur. Skickar in en sen anmälan och undrar om känslan kommer finnas kvar i september eller ifall jag ångrar mig då. Tänker på den pickande längtan efter att skriva som började dyka upp under vandringsresan och bestämmer mig för att hantera den med varsamhet. Packar ner datorn till skärgårdsön och sneglar sedan på bokhögarna i jakt på rätt beslut. Antingen den brutalt långa Vikarien av David Norlin eller ett gäng tunnare pocketböcker, det är väl vid sådana här tillfällen jag borde ha en läsplatta. Går ut i köket och gör en knäckemacka med ett snirklande mönster av räkost. Fine fucking dining. Funderar på om det är innehåll att berätta om sina påläggsval men konstaterar att efter att ha läst ikapp en och en halv vecka av blogginlägg så är det de mest alldagliga men personliga berättelserna jag själv gillar bäst. Bristen på röda trådar är också en tråd. Staden ligger i dvala och semesterlunken har sin gång.

Hostattacker och hjärtslag

I mitt kylskåp står en halv burk matjessill, en flaska champagne och hostmedicinen Mollipect. Jag lyckades få den utskriven efter fyra veckors ihärdigt hostande. Inte för att jag insisterade utan för att person efter person i min omgivning började muttra ”du borde kolla upp det där” när jag avbrutit ännu en av våra konversationer med en hostattack. Läkaren jag gick till tittade i min hals och mina öron, lyssnade på mitt hjärta och mina lungor och sa bekräftande ”jättefint” varje gång han flyttade stetoskopet. Det kändes lite märkligt men högst vänligt att få komplimanger för mina inre organ. Ur mina högtalare strömmar Marie Fredrikssons album Het vind. Jag ligger raklång på golvet på en utrullad yogamatta och skriver. Det händer att jag gör det ibland när jag jobbar hemifrån, lägger mig på golvet alltså. Det är som att det blir lättare att tänka då, som att jag kommer närmare min kreativa sida, kanske för att jag känner mig lite mer som ett lekande barn igen. Jag funderar på hur jag ska göra med det där skrivandet som inte är jobbet. I grubblandet letar jag efter former och scheman att förhålla mig till, tänker att allting kommer att ske bara jag har en tydlig plan, något att hålla mig i, en litterär ledstång som gör det svårare att trilla. Inne hos Sandra läser jag en recension av Stig Larssons Autisterna och blir glad på samma vis som jag alltid blir upplyft av att hitta en bok som inte är skriven på det mest klassiska romansättet. Det har nämligen börjat kännas mer och mer omöjligt att ens försöka åstadkomma något som blir en riktig skönlitterär bok och därför är det så skönt med litteratur som visar att man kan göra på andra sätt. Kanske är det så jag måste skriva, inte helt otyglat men i formen och formeln som är rätt för mig. Utanför mitt fönster har det äntligen blivit uppehåll efter en hel dag av regn. 57:ans buss kör genom vattenpölarna och barnen i parken jagar varandra uppe på kullen. Jag tror att jag ska resa mig och gå och handla jordgubbar. Svårt att låta bli när de smakar som godis och vem vet hur länge det är säsong? Sen ska jag boka de sista platsbiljetterna till sommarens tågresa genom Europa. Sträckan från Paris till Hamburg tror jag det var, herregud jag börjar bli förvirrad men om nio dagar går jag på semester. Då åker jag och min kille till Gotland. Vänta, vänta skrev jag det där sista? Ja det gjorde jag visst. Skriiiiik!

Sommarens läsning

Mmm… sommar och läsning. Hur trevligt? Jag längtar efter att få lägga mig raklång på en filt mitt på dagen med en bok i näven och bara vända blad efter blad. Snart så! Tills dess ägnar jag mig åt förberedelserna som går ut på att bygga upp olika slags boktravar som ska få följa med mig de kommande månaderna.

Vad jag läser hemma
Även om jag inte har semester än så går det ju fint att börja sommarläsandet så smått. Då passar det extra bra med biblioteksböcker som jag behöver vara lite mer rädd om samt de där tjocka verken som är för tunga för att släpa land och rike runt. I min hemma-hög ligger just nu sex titlar.

Parasit av Catariina Salo
En debutbok som beskrivs som en mångbottnad och intensiv kortroman. Parasit är en berättelse om ursinne, ett rop på hjälp och ett långfinger mot världen, men också en berättelse om kärlek, åtrå och svartsjuka. Jag tänker att den kan ge en bra skjuts in i läsandet.

Magnificat av Linnea Axelsson
Sedan tidigare har jag läst Linnea Axelssons bok Ædnan som tilldelades Augustpriset 2018. Ett otroligt diktepos som jag tyckte mycket om. I romanen Magnificat byter vi både miljö och form, även om vissa likheter tycks kvarstå. Den beskrivs som en både konkret och mytiskt färgad berättelse om förälskelse och sorg. Om att söka ett hem i en värld som förblir främmande.

Försvinnandet av Josefin de Gregorio
Av en slump hamnade den här i min bokhög på biblioteket men när jag läser att det är ”en kort roman med stora essäistiska kvaliteter”, så känns det inte jätteförvånande med tanke på att jag ofta dras till den typen av böcker. Försvinnandet är ett triangeldrama som handlar om asymmetrisk vänskap, förbjuden kärlek och, givetvis, ett försvinnande.

Alphabetical Diaries av Sheila Heti
Helt plötsligt kändes det som att alla jag följde läste den här boken. Den dök upp över allt och jag blev såklart nyfiken, kanske mest på grund av det kreativa men strama konceptet. Under tio års tid skrev Sheila Heti dagbok, därefter lade hon in alla meningar i ett excel-dokument, sorterade dem i bokstavsordning och började att redigera. Resultatet är Alphabetical Diaries och jag längtar efter att få läsa den.

Jag faller som en sten genom tiden genom livet av Åke Smedberg
Åke Smedberg har kallats en av Sveriges främsta novellister och det här är det första jag läser av honom. Kanske var det titeln som fångade mig eller bara en del av baksidetexten. ”Att vara författare är så mycket mer än skrivakten, det kan handla om att ha ett vanligt kneg för att ha råd att kunna skriva, det kan vara världarna som talar via pappret.”

Dikter av Sonja Åkesson
En liten sommartradition jag har är att läsa de samlade diktverken från en svensk poet. Efter en titt i lyrikhyllan hos mitt närmsta antikvariat föll lotten på Sonja Åkesson vilket känns kul efter ett par somrar med manliga poeter. Viktigt med poesiboken är att den är min egna så att jag kan göra rejält med hundöron om jag skulle vilja. Jag hoppas att det blir många i den här.

Vad som får följa med i resväskan
När jag ger mig ut på resande fot väljer jag oftast att ha pocketböcker med mig. Då gör det inte så mycket om det blir sand mellan sidorna samtidigt som vandringsryggsäcken också håller sig rimligt tung. I förra veckan köpte jag fyra titlar som ska få åka tåg och båt med mig.

Gästen av Emma Cline
Av Emma Cline har jag tidigare läst både Flickorna och Harvey, där jag gillade fram för allt den första väldigt mycket. Gästen beskrivs som en andlöst spännande roman med stark underström, vibrerande nära gestaltad och samtidigt så ovanligt öppen att hela boken framstår som en spegel. Jag håller tummarna för att översättningen gör den rättvisa.

Skärvorna av Bret Easton Ellis
Eftersom prick alla andra har läst den här boken kände jag att jag också ville göra det. Nej, jag skojar bara, men lite så är det ju. Hur som helst tänker jag att det är trevligt med en riktigt tjock pocket och en roman som drivs av en stark och spännande historia.

Mjölkat av Sanna Samuelsson
Förutom ett 5/5-omslag bjuder Mjölkat på en berättelse om en uppväxt på landet där korna står i centrum. Det är en sinnlig tillbakablick på något man lämnat och en kroppslig påminnelse kring var man befinner sig nu. En kort debutroman som jag ser fram emot att läsa.

Hemma av Judith Hermann
I romanen Hemma berättar Judith Hermann om det opålitliga minnet av det som varit. Och om det ögonblick när livet delar sig, en gammal värld brister och en ny föds. Boken beskrivs som en underfundig och djupt humoristisk historia där mycket lämnas outsagt. Det här är den första boken jag läser av Hermann och jag hoppas att den ska ge mersmak.

Vad jag har på önskelistan
Vad vore väl ett bokinlägg utan en lista på de övriga titlarna som jag är sugen på att komplettera mina bokhögar med? Just det. Här är ett utdrag ur min bok-önskelista som förmodligen får följa med en bit in i sensommaren och hösten.

En emigrants dagbok av Wera von Essen
Epos av Ellen Nordmark
Jag erkänner inte längre er auktoritet av Glenn Bech
Om uträkning av omfång 4 av Solvej Balle
Skapelser av Malte Persson
Vikarien av David Norlin

Det var allt från bokbloggen för nu! Dags att krypa i säng och läsa några sidor ur Parasit innan jag somnar.

Juni-tillvaron: skavsår, siffror och Shostakovic

Det är tidig fredagskväll och jag promenerar hem från jobbet med ett lätt regn ovanför mig. Silverskorna med klack som jag bar tidigare på kontoret har gett mig skavsår på vänsterfotens tår och istället har jag tagit på mig ett par loafers jag hittade längst in i min hurts som för övrigt mest är fylld av gamla anteckningsblock jag inte tar mig för att slänga eftersom de skulle kunna innehålla några bra idéer, huruvida de faktiskt gör det vet jag inte eftersom jag såklart aldrig bläddrar i dem. I mina loafers sticker strumporna fram på ett sätt som får mig att önska att jag inte ska träffa någon jag känner på promenadsträckan hem och det gör jag lyckligtvis inte men ändå känner jag hur alla som passerar mig kastar dömande blickar på den synliga strumpkanten. Väl hemma kan jag inte motstå frestelsen att ta en tjugofyra minuter lång tupplur under täcket för att skaka av mig arbetsveckan. Självklart ställer jag ett alarm eftersom blotta tanken på att vakna djupt förvirrad klockan tio på kvällen gör mig både skamfylld och oroad över min framtida dygnsrytm. När klockan ringer ligger jag kvar och läser några kapitel i min bok som handlar om en ung tjej som går på Harvard och med varierande resultat försöker navigera sig i tillvaron på väg mot något slags vuxenliv. Den är bra, särskilt uppskattar jag alla de litterära referenser som vävs in i texten och i hennes tankar, de får mig att önska att jag hade läst fler och mer avancerade böcker i de sena tonåren, inte för att jag var särskilt cool i gymnasiet men nog hade jag kunnat vara ännu mer av en nörd. Eftersom tystnad är något som jag tycker hör natten till scrollar jag genom Spotify i jakt på något att lyssna på och ser att Daniel Adams-Ray släppt en singel som heter Hur förklarar man sånt för datorer? vilket får mig att känna ett instinktivt nej till all modern musik och istället vända mig till Shostakovich. När klockan är en bit över åtta är jag hungrig och inser att det är dags att försöka åstadkomma någon slags middag. Efter en snabb blick in i kylskåpet bestämmer jag mig för att koka några potatisar och ett ägg som jag lägger upp på en tallrik tillsammans med lite grönsaksstavar. Jag ställer fram en plastburk hollandaise vid sidan av för att dippa i och med väldigt mycket välvilja hade jag kunnat kalla det grand aioli men nu är det bara föda. I väntan på att potatisen ska koka klart står jag och steppar på stället, delvis på grund av rastlöshet men också för att min två veckor långa förkylning har hindrat mig från att springa och nu varnar stegräknarfunktionen i min telefon för en sviktande trend och jag förstår ju att det bara är siffror som inte betyder någonting men det finns något tryggt med det mätbara och konkreta på samma vis som jag känner kontroll över att ha exakt vetskap över bankkontots saldo. Det plingar till i min inkorg och det olästa mailet är spelschemat och platsen för ett technoevent som jag självklart inte kommer att gå på, det var många år sedan jag gick på den typen av fester och ändå har jag inte kommit mig för att ta bort min epostadress från utskicken, förmodligen av samma anledning som anteckningsböckerna ligger kvar i hurtsen, för känslan av att det kanske finns något där och om jag en dag plötsligt skulle vilja så har jag det åtminstone någorlunda inom räckhåll. Potatisen är färdig och jag ger mig själv dispens att äta i soffan fastän jag vet att det är att leka med ödet eftersom jag har belönat och begåvat mig själv med två saker: en vit, fluffig ullmatta samt förmågan att spilla och tappa ut grejer. Utanför fönstret har solen sakta börjat sjunka och ett varmt ljus spiller in i lägenheten, i spellistan har Shostakovich bytts mot Sibelius, jag har ett par sms att svara på och mitt ägg blev precis lagom löskokt. Det finns litteratur och det finns musik och det finns romantik. Det är en fredagskväll i juni och så här kan tillvaron också vara.