Hostattacker och hjärtslag

jordgubbar

I mitt kylskåp står en halv burk matjessill, en flaska champagne och hostmedicinen Mollipect. Jag lyckades få den utskriven efter fyra veckors ihärdigt hostande. Inte för att jag insisterade utan för att person efter person i min omgivning började muttra ”du borde kolla upp det där” när jag avbrutit ännu en av våra konversationer med en hostattack. Läkaren jag gick till tittade i min hals och mina öron, lyssnade på mitt hjärta och mina lungor och sa bekräftande ”jättefint” varje gång han flyttade stetoskopet. Det kändes lite märkligt men högst vänligt att få komplimanger för mina inre organ. Ur mina högtalare strömmar Marie Fredrikssons album Het vind. Jag ligger raklång på golvet på en utrullad yogamatta och skriver. Det händer att jag gör det ibland när jag jobbar hemifrån, lägger mig på golvet alltså. Det är som att det blir lättare att tänka då, som att jag kommer närmare min kreativa sida, kanske för att jag känner mig lite mer som ett lekande barn igen. Jag funderar på hur jag ska göra med det där skrivandet som inte är jobbet. I grubblandet letar jag efter former och scheman att förhålla mig till, tänker att allting kommer att ske bara jag har en tydlig plan, något att hålla mig i, en litterär ledstång som gör det svårare att trilla. Inne hos Sandra läser jag en recension av Stig Larssons Autisterna och blir glad på samma vis som jag alltid blir upplyft av att hitta en bok som inte är skriven på det mest klassiska romansättet. Det har nämligen börjat kännas mer och mer omöjligt att ens försöka åstadkomma något som blir en riktig skönlitterär bok och därför är det så skönt med litteratur som visar att man kan göra på andra sätt. Kanske är det så jag måste skriva, inte helt otyglat men i formen och formeln som är rätt för mig. Utanför mitt fönster har det äntligen blivit uppehåll efter en hel dag av regn. 57:ans buss kör genom vattenpölarna och barnen i parken jagar varandra uppe på kullen. Jag tror att jag ska resa mig och gå och handla jordgubbar. Svårt att låta bli när de smakar som godis och vem vet hur länge det är säsong? Sen ska jag boka de sista platsbiljetterna till sommarens tågresa genom Europa. Sträckan från Paris till Hamburg tror jag det var, herregud jag börjar bli förvirrad men om nio dagar går jag på semester. Då åker jag och min kille till Gotland. Vänta, vänta skrev jag det där sista? Ja det gjorde jag visst. Skriiiiik!

Sommarens läsning

Mmm… sommar och läsning. Hur trevligt? Jag längtar efter att få lägga mig raklång på en filt mitt på dagen med en bok i näven och bara vända blad efter blad. Snart så! Tills dess ägnar jag mig åt förberedelserna som går ut på att bygga upp olika slags boktravar som ska få följa med mig de kommande månaderna.

böcker


Vad jag läser hemma
Även om jag inte har semester än så går det ju fint att börja sommarläsandet så smått. Då passar det extra bra med biblioteksböcker som jag behöver vara lite mer rädd om samt de där tjocka verken som är för tunga för att släpa land och rike runt. I min hemma-hög ligger just nu sex titlar.

Parasit av Catariina Salo
En debutbok som beskrivs som en mångbottnad och intensiv kortroman. Parasit är en berättelse om ursinne, ett rop på hjälp och ett långfinger mot världen, men också en berättelse om kärlek, åtrå och svartsjuka. Jag tänker att den kan ge en bra skjuts in i läsandet.

Magnificat av Linnea Axelsson
Sedan tidigare har jag läst Linnea Axelssons bok Ædnan som tilldelades Augustpriset 2018. Ett otroligt diktepos som jag tyckte mycket om. I romanen Magnificat byter vi både miljö och form, även om vissa likheter tycks kvarstå. Den beskrivs som en både konkret och mytiskt färgad berättelse om förälskelse och sorg. Om att söka ett hem i en värld som förblir främmande.

Försvinnandet av Josefin de Gregorio
Av en slump hamnade den här i min bokhög på biblioteket men när jag läser att det är ”en kort roman med stora essäistiska kvaliteter”, så känns det inte jätteförvånande med tanke på att jag ofta dras till den typen av böcker. Försvinnandet är ett triangeldrama som handlar om asymmetrisk vänskap, förbjuden kärlek och, givetvis, ett försvinnande.

Alphabetical Diaries av Sheila Heti
Helt plötsligt kändes det som att alla jag följde läste den här boken. Den dök upp över allt och jag blev såklart nyfiken, kanske mest på grund av det kreativa men strama konceptet. Under tio års tid skrev Sheila Heti dagbok, därefter lade hon in alla meningar i ett excel-dokument, sorterade dem i bokstavsordning och började att redigera. Resultatet är Alphabetical Diaries och jag längtar efter att få läsa den.

Jag faller som en sten genom tiden genom livet av Åke Smedberg
Åke Smedberg har kallats en av Sveriges främsta novellister och det här är det första jag läser av honom. Kanske var det titeln som fångade mig eller bara en del av baksidetexten. ”Att vara författare är så mycket mer än skrivakten, det kan handla om att ha ett vanligt kneg för att ha råd att kunna skriva, det kan vara världarna som talar via pappret.”

Dikter av Sonja Åkesson
En liten sommartradition jag har är att läsa de samlade diktverken från en svensk poet. Efter en titt i lyrikhyllan hos mitt närmsta antikvariat föll lotten på Sonja Åkesson vilket känns kul efter ett par somrar med manliga poeter. Viktigt med poesiboken är att den är min egna så att jag kan göra rejält med hundöron om jag skulle vilja. Jag hoppas att det blir många i den här.

böcker


Vad som får följa med i resväskan
När jag ger mig ut på resande fot väljer jag oftast att ha pocketböcker med mig. Då gör det inte så mycket om det blir sand mellan sidorna samtidigt som vandringsryggsäcken också håller sig rimligt tung. I förra veckan köpte jag fyra titlar som ska få åka tåg och båt med mig.

Gästen av Emma Cline
Av Emma Cline har jag tidigare läst både Flickorna och Harvey, där jag gillade fram för allt den första väldigt mycket. Gästen beskrivs som en andlöst spännande roman med stark underström, vibrerande nära gestaltad och samtidigt så ovanligt öppen att hela boken framstår som en spegel. Jag håller tummarna för att översättningen gör den rättvisa.

Skärvorna av Bret Easton Ellis
Eftersom prick alla andra har läst den här boken kände jag att jag också ville göra det. Nej, jag skojar bara, men lite så är det ju. Hur som helst tänker jag att det är trevligt med en riktigt tjock pocket och en roman som drivs av en stark och spännande historia.

Mjölkat av Sanna Samuelsson
Förutom ett 5/5-omslag bjuder Mjölkat på en berättelse om en uppväxt på landet där korna står i centrum. Det är en sinnlig tillbakablick på något man lämnat och en kroppslig påminnelse kring var man befinner sig nu. En kort debutroman som jag ser fram emot att läsa.

Hemma av Judith Hermann
I romanen Hemma berättar Judith Hermann om det opålitliga minnet av det som varit. Och om det ögonblick när livet delar sig, en gammal värld brister och en ny föds. Boken beskrivs som en underfundig och djupt humoristisk historia där mycket lämnas outsagt. Det här är den första boken jag läser av Hermann och jag hoppas att den ska ge mersmak.

böcker


Vad jag har på önskelistan
Vad vore väl ett bokinlägg utan en lista på de övriga titlarna som jag är sugen på att komplettera mina bokhögar med? Just det. Här är ett utdrag ur min bok-önskelista som förmodligen får följa med en bit in i sensommaren och hösten.

En emigrants dagbok av Wera von Essen
Epos av Ellen Nordmark
Jag erkänner inte längre er auktoritet av Glenn Bech
Om uträkning av omfång 4 av Solvej Balle
Skapelser av Malte Persson
Vikarien av David Norlin

Det var allt från bokbloggen för nu! Dags att krypa i säng och läsa några sidor ur Parasit innan jag somnar.

Juni-tillvaron: skavsår, siffror och Shostakovic

junikväll junikväll

Det är tidig fredagskväll och jag promenerar hem från jobbet med ett lätt regn ovanför mig. Silverskorna med klack som jag bar tidigare på kontoret har gett mig skavsår på vänsterfotens tår och istället har jag tagit på mig ett par loafers jag hittade längst in i min hurts som för övrigt mest är fylld av gamla anteckningsblock jag inte tar mig för att slänga eftersom de skulle kunna innehålla några bra idéer, huruvida de faktiskt gör det vet jag inte eftersom jag såklart aldrig bläddrar i dem. I mina loafers sticker strumporna fram på ett sätt som får mig att önska att jag inte ska träffa någon jag känner på promenadsträckan hem och det gör jag lyckligtvis inte men ändå känner jag hur alla som passerar mig kastar dömande blickar på den synliga strumpkanten. Väl hemma kan jag inte motstå frestelsen att ta en tjugofyra minuter lång tupplur under täcket för att skaka av mig arbetsveckan. Självklart ställer jag ett alarm eftersom blotta tanken på att vakna djupt förvirrad klockan tio på kvällen gör mig både skamfylld och oroad över min framtida dygnsrytm. När klockan ringer ligger jag kvar och läser några kapitel i min bok som handlar om en ung tjej som går på Harvard och med varierande resultat försöker navigera sig i tillvaron på väg mot något slags vuxenliv. Den är bra, särskilt uppskattar jag alla de litterära referenser som vävs in i texten och i hennes tankar, de får mig att önska att jag hade läst fler och mer avancerade böcker i de sena tonåren, inte för att jag var särskilt cool i gymnasiet men nog hade jag kunnat vara ännu mer av en nörd. Eftersom tystnad är något som jag tycker hör natten till scrollar jag genom Spotify i jakt på något att lyssna på och ser att Daniel Adams-Ray släppt en singel som heter Hur förklarar man sånt för datorer? vilket får mig att känna ett instinktivt nej till all modern musik och istället vända mig till Shostakovich. När klockan är en bit över åtta är jag hungrig och inser att det är dags att försöka åstadkomma någon slags middag. Efter en snabb blick in i kylskåpet bestämmer jag mig för att koka några potatisar och ett ägg som jag lägger upp på en tallrik tillsammans med lite grönsaksstavar. Jag ställer fram en plastburk hollandaise vid sidan av för att dippa i och med väldigt mycket välvilja hade jag kunnat kalla det grand aioli men nu är det bara föda. I väntan på att potatisen ska koka klart står jag och steppar på stället, delvis på grund av rastlöshet men också för att min två veckor långa förkylning har hindrat mig från att springa och nu varnar stegräknarfunktionen i min telefon för en sviktande trend och jag förstår ju att det bara är siffror som inte betyder någonting men det finns något tryggt med det mätbara och konkreta på samma vis som jag känner kontroll över att ha exakt vetskap över bankkontots saldo. Det plingar till i min inkorg och det olästa mailet är spelschemat och platsen för ett technoevent som jag självklart inte kommer att gå på, det var många år sedan jag gick på den typen av fester och ändå har jag inte kommit mig för att ta bort min epostadress från utskicken, förmodligen av samma anledning som anteckningsböckerna ligger kvar i hurtsen, för känslan av att det kanske finns något där och om jag en dag plötsligt skulle vilja så har jag det åtminstone någorlunda inom räckhåll. Potatisen är färdig och jag ger mig själv dispens att äta i soffan fastän jag vet att det är att leka med ödet eftersom jag har belönat och begåvat mig själv med två saker: en vit, fluffig ullmatta samt förmågan att spilla och tappa ut grejer. Utanför fönstret har solen sakta börjat sjunka och ett varmt ljus spiller in i lägenheten, i spellistan har Shostakovich bytts mot Sibelius, jag har ett par sms att svara på och mitt ägg blev precis lagom löskokt. Det finns litteratur och det finns musik och det finns romantik. Det är en fredagskväll i juni och så här kan tillvaron också vara.

Mina tre sommarstilar

Jag har blivit förkyld vilket irriterar mig eftersom årstiden sommar och företeelsen förkylning inte hör ihop i min värld. I juni ska man ta svalkande dopp, sippa ljus lager och springa på grusvägar, inte skölja näsan, dricka te och knapra halvt verkningslösa hostmediciner. Alltså går jag runt och förnekar förkylningen samtidigt som den gör sig kraftigt påmind och i det här kroppsliga inbördeskriget befinner jag mig nu sedan en vecka tillbaka, ständigt med en pappersnäsduk i handen.

Men ja, likt allting annat är väl även denna förkylning bara en fas och något som snart går över och i väntan på det har jag börjat fundera på sommarstilen. Egentligen har jag alla sommarplagg jag behöver i min garderob redan, med undantag för lite nya badkläder som skulle komma väl till pass. Så utifrån min fantasi och vad jag tycker känns roligt just nu har jag försökt att teckna ned tre olika stilkaraktärer som jag strävar efter att bli i sommar.

I Solblekta farbrorn
Tänk en senig, brunbränd äldre man som sitter i en vit plaststol någonstans vid Medelhavet och spelar kort. Det är sportiga nylonshorts, uppknäppt kortärmad skjorta i någon oklar färg eller mönster och under den ett ribbat vitt linne eller en baddräkt. På huvudet en solblekt keps med reklamtryck. Halvslitna gympaskor med strumpor i, alternativt plasttofflor eller ett par sandaler med kardeborreremmar. Känslan är sportig men på ett högst omodernt vis. Det dricks blaskig öl och spottas körsbärskärnor. Fotbolls-EM finns med som ett ständigt brus och jag låtsas att jag inte bryr mig om att Sverige inte är med men kan ändå inte låta bli att muttra lite varje gång vinjetten hörs.

II Saltstänkta moderligheten
En mild lukt av Nivea är det första som möter en, sedan kommer omfamningen av urtvättad bomull. Luftiga skjortor i bleka pasteller och långärmade pikétröjor. Tunna guldsmycken som skimrar till och som får stanna på även i badet. Vita linne- eller jeansshorts, bruna seglarskor och en kofta som hängt så länge på samma krok att den missformats lätt i nacken. Pastasallad i kylväskan och en liten strandradio som rattas mellan P1 och P2 i takt med dagens gång. Krinklad baddräkt med hög skärning, mjuka hårband, ingådda träskor och en sliten Joan Didion-pocket i väskan.

III Sirliga flumtjejen
Vid en första anblick är det någon som gått ut direkt i nattlinnet, sedan ser man glasstruten i handen och förstår att allt är ett medvetet val. Det är halvtransparenta strumpor i loafers och tunna silkiga klänningar, en del av dem dragna över en t-shirt. En snäcksamling som skramlar runt i väskan tillsammans med två magasin, en poesisamling, en halvsmält snickers och en liten ficklampa som, citat, kan vara bra att ha. Ibland helsvarta kläder till solbrännan, ibland urtvättad leopard. En liten fläta i håret, knarrig läderjacka och en stickande doft av myggmedel och brasa.

Semestern so far

Jag är halvvägs in i semestern. Axlarna har sänkt sig till normalläge och tankarna på jobbet är långt borta. Gott så. Under den första delen av min ledighet har jag mer eller mindre färdats fram och tillbaka längs E22:an. Jag har hunnit besöka tre olika skärgårdar på östkusten och gjort en visit på Öland. Men låt oss ta det från början.

Misterhults skärgård

Jag checkade ut från jobbet en sen onsdagseftermiddag, hoppade på bussen vid Cityterminalen och rullade sedan från regn till sol och ner mot Misterhults skärgård. När jag kom fram var klockan sent, husen låg inbäddade i mörker och allting var stilla.

Misterhults skärgård Misterhults skärgård

Morgonen därpå vaknade jag av solen bakom spetsgardinen. Jag kilade ner till havet och tog det första av många morgondopp och sedan hörde jag min lilla brorson tjoa så då skyndade jag mig upp för att leka med honom.

Misterhults skärgård Misterhults skärgård Misterhults skärgård

Resten av dagarna flöt på stilla skärgårdslunk. Jag umgicks med min familj, lagade mat, sprang på grusvägar och åt glass.

Misterhults skärgård Misterhults skärgård

Var klädd i pastell och luktade Mygga, sommarens viktigaste doft tillsammans med Nivea solkräm.

Misterhults skärgård Misterhults skärgård Misterhults skärgård

Grävde i sandlådor, grillade korv och såg havet ligga alldeles spegelblankt. Det blev den perfekta inledningen på min semester. Så långt ifrån Stockholms brus man kan komma, med en plupp i mobiltäckning, på samma plats som så många gånger förr, omgiven av trygga människor.

Arkösunds skärgård Arkösunds skärgård Arkösunds skärgård

Lagom till lördagen var det dags att byta skärgård och jag rullade mot mina hemtrakter och sedan ut mot Arkösund. Där väntade en hel hög med kompisar vid bryggan. Vi tog en glass i solen och köpte nybakat bröd innan vi gav oss ut på havet igen.

Arkösunds skärgård Arkösunds skärgård Arkösunds skärgård

Efter en blåsig båttur var vi samlade på udden hela gänget. Åtta vuxna, två barn och en hund i ett perfekt litet kaos.

Arkösunds skärgård Arkösunds skärgård Arkösunds skärgård Arkösunds skärgård

Jag och Anna hade ansvaret för middagen så vi gick ut och skördade rädisor och rabarber. Sedan slog vi två sorters aioli, en vanlig och en med örter, grillade kål, lök, majs och potatis och lade fram räkor, morötter, gurkor och rädisor. Ett ombyte inför det och middagen var serverad. Till efterrätt blev det rabarberpaj med vaniljsås och en rafflande brädspelsomgång.

Arkösunds skärgård Arkösunds skärgård Arkösunds skärgård Arkösunds skärgård

Dagen därpå började med regn så då satt vi inne och läste, lekte och slumrade. Karin och Fredrik lagade mexikansk brunch till hela gänget vilket var så gott.

Arkösunds skärgård Arkösunds skärgård Arkösunds skärgård

Sedan tittade solen fram igen och vi kunde plocka vinbär och körsbär, hänga på bryggan i solen och ta några dopp. På kvällen lagade vi pasta och tittade på filmen om Elvis.

Smultronstället Smultronstället

Väl tillbaka hemma hos mina föräldrar gjorde vi ett besök på glassrestaurangen Smultronstället i Söderköping. Jag åt en mandelmums med brownie- och mandelglass, kolakräm, chokladmousse, mjukglass och mandelbiskvier.

Springa Springa

När glassen sjunkit undan en aning stack jag ut och sprang en runda. Sommarvädret har ju varit lite sisådär de senaste veckorna med ganska svala temperaturer och en del skurar, men är det något som är bra med det så är det att det är perfekt löparväder. För mig som annars blir panikvarm och högröd så är 18 grader en ultimat temperatur att springa i.

Hallon

Innan det var dags att resa vidare hann jag med en liten utflykt i skogen också. Målet var att hitta svamp, men de lyste med sin frånvaro. Som tur var fanns det massor av skogshallon att plocka istället så det gjorde jag och bakade en kaka av.

Blommor

Efter att ha stigit upp i gryningen (bokstavligen ja, klockan var 05:30) och sjungit för min mamma som beställt en tidig väckning på sin födelsedag, packade jag ihop mina väskor och hoppade på Silverlinjen mot Öland. På vägen dit fördrev jag tiden med att hitta på alternativa beskrivningar av vad olika invasiva arter egentligen är. Resultatet finns här.

Öland Öland

Framme på Öland möttes jag av familjen Rude och vi styrde bilen mot Färjestaden. Där väntade middag med rökt fisk, räkor och egenodlad potatis. Sedan blev det ett mycket svalkande kvällsdopp i vågorna nere i hamnen.

Öland Öland Öland Öland

Dagen därpå åkte jag och Emelie till Capellagården som grundades av Carl och Siv Malmsten. Vi tittade på utställningarna gjorda av eleverna som studerar på olika hantverkslinjer. Så mycket fint att ta in och inspireras av.

Öland Öland Öland Öland

Vi tittade runt i planteringarna också och jag kände att jag blivit som min mamma som uppskattar keramik, hantverk och trädgårdar och försöker att få in allt sådant på semestern. Fint ju. Sedan kom en skur och vi dök in i ett växthus för att äta lunch.

Öland Öland

Efter att jag lagt en ansenlig summa pengar på en ljuvlig liten skulptur med motiveringen ”konstmarknadens utveckling brukar ändå vara starkare än börsen”, åkte vi vidare och stannade till vid ett krukmakeri. Eftersom keramikbudgeten var bränd tittade jag mest och hittade ett fint bord i farten.

Öland Öland Öland

Sedan for vi vidare och jag fick se landstället som Emelie och Johan köpt på ön. Det är ett projekt som innefattar en hel del renovering, men som har en otrolig potential. Jag har redan bokat in mig som gäst i uthyrningshuset till sommaren 2028.

Öland Öland Öland Öland

Nästa dag stod det loppis på schemat och vi jobbade oss uppåt längs öns östra sida och stannade vid varje skylt vi såg. Jag som hade lite begränsat med utrymme i min packning fokuserade på att göra små köp, som ett halsband och ett kuddöverdrag, men Emelie som hade ett helt hus att fylla gick loss på de större grejerna. Den antika aladåbformen lämnades dock av oss båda.

Öland

Efter lunchcrêpes i Borgholm och grillmiddag ute i torpet var det dags att ta farväl av solens och vindarnas ö för att åka vidare till den fjärde etappen på min semester.

Hasselö Hasselö Hasselö

Som kontrast till allt häng med familj och vänner hade jag bokat in fem dagar själv i en stuga på Hasselö en timmes båtresa utanför Västervik. Jag jobbade mig alltså E22:an uppåt till Tjusts skärgård denna gång.

Hasselö Hasselö Hasselö Hasselö Hasselö

Det var första gången jag var på Hasselö men jag blev så nöjd med mitt val av ö. Den var alldeles lagom liten med allt man kan behöva inklusive en lanthandel för matinköp, ett bageri med nybakade frallor och en liten loppisbod där jag hittade Århundradets kärlekssaga för en femma.

Hasselö Hasselö Hasselö Hasselö

Mina dagar på ön flöt verkligen på i stilla mak. Jag åt frukost på trappan, läste Knausgård, löste ett par kryss, sprang en runda, skrev några sidor och lagade middag. En kväll hade aw för mig själv som slutade med att jag försökte lista ut vilken version av Love Minus Zero som är bäst. Jag är fortfarande inte helt säker.

Hasselö Hasselö Hasselö Hasselö Hasselö

Till sist blev det dags att stänga väskorna jag dragit runt på i drygt två veckor för allra sista gången och jag tog båten till Västervik, ersättningsbussen till Linköping och tåget till Stockholm. Här befinner jag min nu, snart redo för del två av semestern och en ny väska har fyllts. Den här gången med vandringsgrejer, för tidigt tidigt i morgon bitti hoppar jag på tåget med destination Österrike. Där ska jag och tre vänner vandra i Alperna under fem dagar vilket ska bli så roligt! Jag håller tummarna för att vi slipper åska och de värsta regnskurarna och att vi klarar oss runt vår rutt helskinnade. På vägen hem passar vi på att göra ett stopp i Berlin i några dagar och där har jag inte varit sedan jag var 15 år, så jag är jättepepp på att upptäcka den staden på nytt. Särskilt mycket bloggande kommer det tyvärr inte bli den närmsta tiden, mest troligt ingenting alls eftersom tekniken stannar hemma, men vill ni få glimtar av min resa i realtid så kan ni följa mig på Instagram. Ha det fint så länge så hörs vi snart igen!

Ingenting särskilt hände, men allting var här

Hasselö Hasselö Hasselö Hasselö Hasselö Hasselö Hasselö


Det var en så vacker dag idag.
Vaknade tidigt. Morgonsol genom rutan. Tornseglarnas kvitter, de har ungar i boet.
Åt frukost med nyplockade körsbär och blåbär. Starkt kaffe och rostat bröd. Salt smör mot tungan.
Satte mig på trappan och lutade ryggen mot dörren. Kisade mot den vita solen.
Småpratade med stugägaren och hans ivriga hund. Löste ett kryss, läste några sidor.
Packade ryggsäcken. Tog vägen genom skogen.
Ringde en vän som delade sin sommar. Bestämde oss för att ses i morgon.
Stannade vid lanthandeln och köpte en glass. Följde grusvägar förbi kohagar.
Hälsade glatt på alla utan att känna någon.
Nådde fram till udden, släta klippor som doppade sig i havet. Valde den som mjukast följde kroppens lutning.
Vände blad efter blad, åt salta chips. Tänkte på mig själv och de jag saknar.
Kände värmen från stenen, en mjuk bris i pannan, någon som ville mig väl.
Varje låt i öronen var den rätta, varje steg bar mig framåt.
Ingenting särskilt hände, men allting var här. Och genom huvudet en tanke:
Om denna dag är den sista så gör det mig inget, för den är helt och hållet min.

Att skapa i ensamhet

båt


Jag tog två bussar och en båt för att komma ut till ön. Det var sjuttiosju hållplatser längs vägen och flera av namnen lät påhittade. Snurrom, Stolpen, Plåttorp och Daddhorvan. Innan jag klev ombord på däck stannade jag till i den lilla staden och handlade mat för det första dygnet. Tortellini, nektariner, yoghurt, oliver och ägg. Staplade allting överst i ryggsäcken, fick precis igen dragkedjan och promenerade ner till kajen. Båtresan gick fort men jag längtade ändå hela tiden efter att komma fram. Blev på dåligt humör av de klättrande barnen som tvunget skulle vara precis där jag försökt att sätta mig i fred. Längtade efter att få vara själv. Efter elva dagar nära omgiven av andra ville jag höra mina egna tankar.

Det skrämmer mig ibland. Kanske är jag inte gjord för att leva i familj eller tvåsamhet. Så mycket av det jag gör har jag så svårt att göra om jag inte bara får vara jag. Det är som att mina kreativa processer kräver ensamhet. Ända sedan jag gick på semester har jag tänkt att jag ska skriva, men det har varken funnits tid eller luft. Jag har alltid haft svårt för att skapa med någon hängandes över axeln. Har skämts över att bli iakttagen i själva processen, att bli påkommen med det ofärdiga, att bli bedömd på sådant som inte är klart. Jag ville aldrig att någon skulle höra när jag övade på min cello, inte ens när jag var som allra bäst. Vill inte att någon ska se mig när jag försöker ta en bild av mig själv, ryggar tillbaka av tanken på att någon kommer läsa i mina utkast till dokument.

När jag skriver det såhär förstår jag att det är en orimlig metod. Både om jag vill kunna få något gjort och dela mitt liv med någon annan. Jag är ju egentligen en social person, tackar aldrig nej till en middag eller fest eller promenad, mår toppen när jag har nära personer omkring mig. Men så älskar jag mina stunder för mig själv. Som nu, utsträckt på en kökssoffa i en stuga på en skärgårdsö där jag inte känner någon och har fem blanka dagar framför mig. Fem dagar av att tänka och skapa fritt. Då spelar det ingen roll att tortellinin fick smaksättas med olivspad för att jag inte hade något salt. Det gör mig faktiskt ingenting. Det är ju bara jag här. Jag och tiden.

Vid ett vägskäl någonstans längs E22:an finns en hållplats

skärgård


I datorn ligger textdokumentet oöppnat sedan jag lämnade Rom i mitten av maj. När jag senast skrev satt jag på bibliotekets innergård under apelsinträd, med knastrande grus mot skosulorna och de andra studenternas mjuka sorl omkring mig. Nu ska jag snart klicka upp de vita sidorna och snabbt ögna igenom dess innehåll. Ställa den blinkande markören högst upp i vänsterkanten och långsamt fylla på med nytt.

Du har gått och jag dricker upp resterna ur mitt vinglas. Sedan sveper jag vad som fanns kvar i ditt. Betalar fjortontusentvåhundraåttio kronor till Folktandvården, lägger ner en extra tröja i resväskan och dubbelkollar tiden på biljetten.

Vid ett vägskäl någonstans längs E22:an finns en hållplats. Där ska jag kliva av bussen med mina väskor, lägga dem i bagageutrymmet på Volvon som väntar och åka längs de slingrande vägarna över de bekanta backkrönen. Hålla utkik efter raden med soptunnor, den skarpa kurvan och skylten som varnar för katten. Komma fram och bädda sängen i det lilla rummet ovanför köket, randiga påslakan och en pocket på nattduksbordet.

I packningen finns anteckningsboken och löparskorna. Solkräm, myggmedel och yatzy. Framför mig har jag en noga utstakad plan av skärgårdsöar, torpstugor, bergstoppar och storstäder. Allting väntar mig. De blanka bladens metafor är övertydlig, likväl inbjudande. Nu börjar det.

Vin och socker, bräckt vatten och luftballonger

Mina suckar letar sig ut genom det öppna fönstret, seglar genom parken, svävar över Södermalm, jag är säker på att om ni lyssnar riktigt noga så kommer ni att höra dem eka mellan gatorna. Det är bara jobb och ingen semester-suckarna. Den stilla nedräkningen i huvudet, det långa att göra-listan som tycks gå i omvänd ordning och istället för att krympa enbart växa. Jag mässar tyst för mig själv ”det är inte semester att vara ledig med småbarn, det är inte semester att vara ledig med småbarn” när jag ser mina vänner med två månader av ledighet dela bilder på stunder i solen. Snart jag med, bara lite till av jättemycket först och däremellan fylla varje kväll varje helg till bredden av vin och socker, bräckt vatten och luftballonger. Andas, sucka, sänk axlarna okej.

glass glass glass

En junidag fick jag för mig att jag hade en livskris. Min kompis Klara skrev ”kom jag vet ett bra ställe för glass som vi måste testa”. Katastrofhantering 1.0. Vi köpte mjukglass i smakerna jordgubb och vanilj och konstaterade att det kanske bara var En Vanlig Liten Kris™.

vin

Sedan gick vi till Ambar och drack orange vin. Pratade om livsplaner och boenden och att gå i kloster. Gatan var stilla och varm, chipsen salta på tungan. Någon hade tappat sin hatt, en liten ljus av strå som låg på bänken intill oss. När glasen var tomma kom hattägaren förbi och blev glad.

cykel nektar

Vi bestämde att vi vill ha ~mer puls~ så vi gick till Rörstrandsgatan och satte oss på Nektar. Tittade på killar men den enda som stack ut var en med tonade solglasögon och stor mustasch. Någon dag senare skymtade han förbi i tidningen, det visade sig att han var aspirerande Hollywood-skådis. Såklart. Jag åt en nässelpaj med ägg som jag skulle vilja kopiera men att plocka nässlor känns som en utmaning. En vacker dag med handskar kanske.

cykel

När pulsen på gatan lagt sig tog vi våra cyklar och promenerade hemåt. Skildes åt vid Västerbron och det var fortfarande ljust när jag och Lilla blå rullade Ringvägen hem.

grilla

Dagen efter låg värmen fortfarande kvar som ett lock över staden. Jag hade stannat uppe sent på torsdagskvällen för att baka en kaka och skyndade sedan hem på fredagen för att ordna resten. Bar ner tallrikar och glas till innegården. Katten tittade tveksamt på mig. ”Hur svårt kan det vara att få till en bra glöd?” muttrade jag tillbaka.

grilla

Sedan kom Anna, Karin och Julia och jag ställde mig vid grillen. Använde en liten salladstång som grillverktyg och låtsades ha koll på vad jag gjorde.

grilla

En stund senare serverade jag grillad färsk vitkål, marinerad mozzarella med örter, grillad nektarin och lök med tomater och basilika samt grillad färskpotatis, citron och sparris med hollandaisesås, stenbitsrom och dill. Blev mycket nöjd med min första riktiga grillmiddag.

luftballong kaka

Ovanför oss svävade luftballonger och när skymningen föll gick vi upp till lägenheten och åt mandelkaka med körsbär och vispgrädde och plötsligt var kvällen förbi. Om det bara fanns oändligt med tid för stunder som dessa, men det enda som fanns kvar var ett litet berg av disk och en halv påse grillkol.

luftballong luftballong

En tisdagskväll mötte jag Linn nere vid bryggan vid Årstaviken. Den var full av blöta kroppar, trötta ryggsäckar och handdukshögar. Ett barn hoppade i och gick upp tjugo gånger på raken, han räknade högt och blev mer exalterad för varje runda, rösten ljus i sommarkvällen. Vi simmade runt länge. Pratade om sommaren som låg framför oss. Linn berättade en fin grej som hänt henne, jag visade min arm med knottror, men det var inte vattnet som var kallt, det var en rysning.

luftballong sommarkväll

Bytte badkläderna mot vaniljgula shorts och mörkblå collegetröja. De mjukaste plaggen att försvinna i, snälla mot huden. Doft av solkräm och myggmedel. Den blöta tofsen droppandes i nacken, fuktiga hårtestar att tvinna. Komma hem och hänga upp handduken på tork.

ros glass

Sedan har vardagen blandats med rosor och strössel, sagor och socker som krasar mellan tänderna. Alltid på gränsen till vämjeligt, så himla fint, men ändå okej. Det gäller att vara varsam.

sommarkväll sommarkväll

Och solens sista strålar som letar sig in i köket, får det brandgula golvet att glöda, får mig att stryka ännu en dag ur almanackan, men när är vi framme hur länge ska vi köra är det långt kvar?

Fritt ur tanken, söndagen efter en midsommarhelg

sjö


Den brunrandiga skjortan klibbar sig mot huden, värmen ligger tryckande över Swedenborgsgatan. Jag bär midsommarpackningen i bägge händer. Kommer hem, tar en sval dusch, kastar mig på sängen och blundar. Vi har firat i dagarna tre. Tio vuxna och sex barn, hallen full av Birkenstocks, kylen full av rester. Gräsmattan torr och vissen under fotsulorna, sjön mörk och mild, näckrosor intill strandkanten. Runt omkring oss kohagar kohagar kohagar. I snart två veckor har jag gått från sängen till anteckningsblocket direkt när jag vaknat. Greppat pennan och sedan skrivit tre A4-sidor rakt upp och ned i något slags sömndrucket rus. Morgonsidorna i det grå häftet har en lätt terapeutisk verkan, det är åtminstone vad jag vill tro, vad jag hoppas. Jag träffade L på vinbaren i onsdags, det hade också en lätt terapeutisk verkan, för jag berättade om mitt sammanbrott som jag alltid brukar få under midsommarhelgen då jag går undan en stund för att gråta lite över vilken misslyckad person jag är och sedan rycker upp mig, vänder tillbaka och skrubbar sex kilo färskpotatis och kanske var det för att jag sagt det till henne, men så hände det inte i år och det var väl något slags framsteg. Jag skrubbade potatisen direkt, fick jord under naglarna och det var allt. Jag gjorde inte ens som jag planerat att låta mig göra, lät telefonen ligga nedvänd på bordet, stilla i fickan, hörde inte av mig/dig, var där och då, en vuxen som säger akta kniven jag tar disken får jag se när du kastar gillar du jordgubbar är det kallt? Tillbaka i sängen med den tryckande värmen utanför, kroppen utsträckt en raksträcka sträckkörd hem, duschhandduken i en hög på golvet. I hallen står alla väskorna och påsarna, den oöppnade vinflaskan och paketet med knäckebröd som blev över. Om en stund ska jag kliva över dem och ut genom dörren för M frågade om jag ville ta ett kvällsdopp och vad annat finns det ens att svara när sommaren envisas med att gro i mig, du vet sommaren som aldrig säger nej. I onsdags var det årets längsta dag och det är så märkligt hur allting vänder innan det knappt hunnit börja och vem vet om det är samma sak med livet, att det jag tänker är starten egentligen är mitten och jag vet knappt vad det betyder, men kanske är min tillvaro nu en vändpunkt, ett skifte och en resa på väg mot något nytt. Men först: ett dopp.