Kära dagbok,
Idag vaknade jag av ett enormt dunsande vilket jag trodde var tidningsutdelaren som försökte att slå något slags rekord i högljudd brevinkastning men som i själva verket visade sig vara min hallspegel som sekvensvis föll ned i golvet. Märkligt nog gick den inte sönder. Betyder det sju års tur kanske? Efter den initiala chocken gick jag upp och klädde mig som en grekisk smörsångare i vita jeans, vit T-shirt, bruna loafers och en folkloristisk liten väst som jag köpte i Antibes. Inne på kontoret rådde stiltje förutom i caféet där de spelade Craig David. De har en märklig förmåga att spela låtar som är bekanta men som man inte tänkt på på sisådär femton år. Jag undrar vem som gör deras playlists, det måste vara en riktigt nostalgiker och jag tror att vi skulle komma bra överens. På lunchen nyttjade jag och några kollegor gymmet. Det stora omklädningsrummet som varit stängt i två månader för renovering hade äntligen öppnat igen och såg märkligt nog exakt likadant ut som tidigare, inte ett spår av någon ommålning eller uppfräschning eller ventilationsåtgärd. Sedan åt jag fisk till lunch och därefter försökte jag motivera för legalavdelningen att all copy jag skriver inte behöver tolkas helt bokstavligt utan att det finns något som kallas för att ”leka med ord”, en kamp jag fört regelbundet i hela mitt yrkesverksamma liv med varierat resultat.
Efter jobbet gick jag förbi Mall of Scandinavia, eller bara Mos som vi trötta själar kallar det vilket uttalas på samma nonchalanta vis som tillbehöret till korv. Där var det så fullt av tonåringar att jag blev helt ställd av alla hormoner i omlopp. Det blev ett snabbt varv för att hitta någon slags curl crème till håret, vilket jag inte gjorde, så sedan tog jag pendeln in till city. Därifrån promenerade jag till Stadsmissionen i Gamla stan. I butiken stod några damer och sjöng Tula hem och tula vall, jag förstod inte om de var besökare eller jobbade där, men de kändes väldigt hemmastadda. På väggen hängde en ljusgrön klänning som jag provade mest för att det kändes kul men som satt helt perfekt och jag beslutade mig för att köpa den för att kunna testa den ordentligt hemma. Kanske är det just den klänningen jag ska ha på ett bröllop i slutet av sommaren. Uppfylld av min shoppinglycka promenerade jag genom nya Slussen och in på Arket på Götgatan som hade rea. Där provade jag tre klänningar till av bara farten, men alla satt så konstigt kring armhålorna. Det är verkligen min sämsta kroppsdel, det där överflödiga köttet som samlas i armhålsvecken och som bara försvinner om man står med armbågarna utåt som om man ska dansa ringdans, vilket är en pose som är högst onaturlig att ha en hel dag. Det blev inget köp utan jag kilade vidare till biblioteket för att hämta ut två böcker och lämna tillbaka en, det gäller att ha ett positivt nettoresultat inför sommarläsningen.
Väl hemma så lagade jag cannelinibönor i en mustig sås på soltorkad tomat, chili, vitlök och grädde. Till det en massa ruccola med citron och ett rostat pankosmul. Det här är absolut inget jag hittat på själv utan ett recept jag såg på New York Times för ett tag sedan och då sparade ned för att det lät gott och det blev faktiskt gott också. Maten var klar till tjugofjärde matchminuten mellan Peking och BP så då åt jag framför matchen och var på ett ganska gott humör fram till åttionionde minuten då jag blev sur. Som kompensation lade jag mig raklång och scrollade på TikTok och saknade min kille som nu är iväg på semester, jämmer och elände. Efter en stund i algoritmens klor slet jag mig loss och slog på min privata spellista med namnet Ingen guilt, bara pleasure (ja, den innehåller både Cher, Celine Dion och Shania Twain). Sedan provade jag min nyköpta klänning och bestämde att den nog får stanna och sedan frös jag till is för då kom jag på att jag glömt ringa till min systerdotter som fyller år idag och nu var klockan 22:28. Det blev plötsligt jättemycket guilt och som straff tog jag tag i disken och matlagningskaoset som stått parkerat sedan minut tjugofyra. Under tiden jag diskade kom jag på att jag var sugen på att skriva ett blogginlägg helt rakt upp och ned om min dag, så då började jag att göra det i huvudet och när jag var klar satte jag mig vid min dator och skrev. Och nu är klockan strax efter midnatt och inlägget är klart och jag ska bara läsa igenom det tre gånger innan jag publicerar, för sådan är jag, och sedan ska jag borsta tänderna och gå och lägga mig och smsa min kille och säga att jag saknar honom och sen kanske läsa lite i en av de nya böckerna jag lånade. Imorgon eller någon gång snart ska jag skriva ett inlägg om allt vi hittade på i Kanada, men idag fick ni visst bara detta, rakt ut från mitt huvud. Det trodde ni inte va? Okej, dags att tänka på refrängen. Vi hörs!
Etikettarkiv: tankar
Tankar om yta
En kväll efter jobbet går jag in i några butiker för att leta efter en bikini. Semestern närmar sig och badkläder är ett av få plagg som jag unnar mig att köpa nytt. Min blick vandrar upp och ned längs klädstängerna som säsongsenligt fyllts av färgglad nylon och polyester. Målgruppsmässigt befinner jag mig någonstans i segmentet mellan Bianca Ingrosso och vadande tant – ingenting på galgarna känns rätt. De är för täckande, för små, för sportiga, för volangiga, för fula. Efter en lång stunds letande hittar jag dock en bikini som jag bestämmer mig för att prova och strax därefter är det jag som är för ful. Provrummet erbjuder inga förmildrande omständigheter, det är skarp belysning och en beige backdrop som får mig att smälta in i väggen. Mina trosor sticker fram under bikiniunderdelen, överdelen ligger platt och outfylld mot min kropp men känns ändå märkligt nog för liten. Det är ingen vacker syn. Jag går hem tomhänt och intalar mig att förra årets bikini borde hålla en säsong till.
Jag tänker på sommarstilen. Det finns mycket tid till det eftersom sommaren aldrig kommer. Mina tankar vandrar till solblekta, urtvättade, stora tröjor, mjuka shorts och långärmade T-shirts. Jag vill ha kläder man hasar runt i ute i skärgården. Träskor, jordgubbsfläckar och allting tre storlekar för stort. Tyvärr innehåller mina sommarplaner inte så mycket hasande på landet utan en storstadssemester, ett par veckor kontorsjobb, en lång vandring med begränsad packning och en del tid i Visby. Jag måste alltså hitta komplement till stilen, styra upp något som kan fungera i stadsmiljö men fortfarande kännas somrigt, bekvämt och kul. Efter lite funderande landar jag i att så länge en halva av kroppen är proper så borde jag komma undan. Skjorta eller kavaj till shortsen, långärmad T-shirt till en finare kjol, dressad klänning med stickad tröja, sportshorts med blanka loafers och prydliga strumpor osv osv.
På Vestiaire hittar jag en klänning jag verkligen vill ha, men den känns dyr och när det visar sig att säljaren bor i England och jag måste betala tull blir jag ännu mer tveksam. Jag dividerar med mig själv. Kanske är det nu jag ska kliva in i fasen där jag slutar fynda många, billiga plagg second hand och istället köper ett fåtal utvalda, välgjorda objekt. Bygger en kvalitativ, lyxig, luftig(!) garderob och blir en ny människa fylld med grace och självsäkerhet. Sedan tänker jag på min ovan nämnda sommarstil och funderar på hur jag ska kombinera mitt nya jag med de slitna sommartröjorna. Det känns som två olika världar där jag står mitt emellan. Jag fortsätter att bevaka klänningen och hoppas varje dag att priset ska sänkas en aning. Då kommer jag nog att slå till ändå, som alltid driven av att göra ett bra fynd.
Jag scrollar på Instagram och jag vet att det är rakt av dåligt men jag kan inte låta bli. Kategoriserar det hela som inspiration men frågan är om jag faktiskt tar med mig något av substans efteråt. Jag tittar på kvinnorna som jag följer och har följt sedan länge för att de brukar dela sådant jag gillar – god mat, smarta tankar, kul stil och vackra miljöer – och allt det finns fortfarande där, men när blev alla så smala, så slanka, så solkyssta och så släta? Det som hela tiden varit ett relativt normativt flöde har nu blivit ännu mer polerat och perfekt. Andras hälsa har inte med mig att göra, tänker jag, men det är klart att det känns. Herregud, min kropp sprang ett helt maraton nyss, är inte det nog, jo klart det är och oavsett det, oavsett allt: jag duger, jag duger, jag duger.
I listan över mina transaktioner syns inköp av ett ögonfransserum och en begagnad diktsamling som släpptes 1977. Ett par smörgula shorts från 90-talet och en ljusgrön klänning jag ska utsätta för ett kreativt experiment med min symaskin. Jag tänker på skapandet som en distraktion, som en förflyttning, från att vara till att göra. Kroppen kan vara canvas men bör inte bli objekt, det är så jag måste förhålla mig. Jag slår i diktsamlingen på måfå, läser:
Blodet somnar aldrig i mig.
Huden torkar inte
och jag svettas ofta.
Jag är i mina bästa år.
Måndagstankar – om börsen, maten och våren
Det är måndag. Utanför fönstret en blek sol, på börsen blodröda siffror. Det är en akut känsla av vuxenhet att läsa ekonomirubrikerna och känna sig påverkad, att de där kurvorna och graferna faktiskt betyder något. Jag har inte vågat kolla mina investeringar än, försöker sitta ned i båten så som alla ekonomer säger att man ska göra. Tänker att pensionen ändå är sisådär 35 år bort och något sommarhus blir det inte än på ett tag, blicken fäst vid horisonten.
Igår kväll var jag på dåligt humör, gick runt och tjurade på ett barnsligt vis. Till sist blev jag så trött på mig själv att jag gav mig en tillsägelse och ett straff: städning. I tre timmar for jag runt i lägenheten och plockade och dammsög. Jag rensade ur kylskåpet, torkade hyllorna, slängde skrumpna morötter och gamla olivburkar. Sedan gick jag ned i förrådet och sorterade ut två kassar kläder att skänka till Myrorna och fyra plagg att plocka upp till vårgarderoben (ett par mörkbruna byxor med vita prickar, en ljusgul kortärmad t-shirt, en svart linnekavaj med vita prickar och en mönstrad viskosskjorta). Kanske är det så jag ska shoppa numera? Gå ner i förrådet en gång i månaden och plocka upp en handfull plagg som plötsligt känns roliga igen. Om inte annat är det bra för både mig och bankkontot.
Det numera tomma och kliniskt rena kylskåpet ser jag fram emot att fylla med vårmat. Antagligen beror det på att påsken är sen i år, men jag har blivit så sugen på både sill och ägg. Nu vill jag äta knallgrön sparris med pocherat ägg och kallrökt lax, matjessilltallrik med kokt potatis, rädisor och gräslök, smörrebröd med rökt makrill och krämig äggsallad eller ljummen ostpaj med massor av grönsaker till.
När den riktiga påsken väl är här ska jag och N åka till Gotland. Vi tar färjan tidigt på skärtorsdagens morgon för att maximera vistelsen på ön hos hans föräldrar. Jag håller tummarna för fint väder och tillräckligt många plusgrader för att kunna grilla och sitta ute i trädgården, kanske bära den där ljusgula långkjolen utan några strumpbyxor under och ta löpturer i shorts längs havet. Vill känna kustvind i håret och vårsol på kinderna, doften av torr aprilluft och nyvakna gräsmattor.
Det är måndag. Utanför fönstret en blek sol, i parken blommar snart magnolian. Det våras.
Ingen existens utan tvivel
Min chef skickar ett sms före klockan åtta på morgonen med en video på Steve Jobs. Jag längtar efter att vara ute på en engelsk hed. Dagg och dimma som ett täcke över vissnande gräs. När jag ska sova känner jag hur jag saknar värmen från N:s kropp. Beroendet har satt sig långt ner i hälarna, blivit en trygghet och ankarpunkt. Igår lärde jag mig att Descartes berömda citat inte lyder ”jag tänker, alltså finns jag” utan ”dubito, ergo cogito, ergo sum”. I doubt, therefore I think, therefore I am. Ingen existens utan tvivel, makes sense. Utanför mitt fönster har löven sakta börjat skifta färg, snart kommer allting att brinna, bli aska. Jag läser Växla ringar med mörkret innan jag går till sängs. Har omsorgsfullt sparat den till en särskild tidpunkt och den stunden är nu. När jag vänder bladen känner jag för att gråta men det är en sorg som inte sitter i ögonen. Öijer skriver, alltså finns vi. Jag tror att jag har gått vilse i mitt kreativa uttryck. Det yttrar sig genom att jag tänker för mycket på ordning och processer, för mycket på rätt och fel, för mycket på fysiska objekt som jag anser mig behöva. Om jag bara ägde de där skorna/tröjan/parfymen. Här är fakta: allting är fucked up. Men också lika säkert, lika sant, du är allt. Jag borde hitta ett bra sätt att knyta ihop det här inlägget. Ännu ett textblock med cirkulerande tankar och inte ett enda radbryt (förlåt). Tur att man får tvivla och göra tvärtemot. Tur att man får sakna, jag vill alltid längta dig.
Tio minuter tankeblogg
Jag har tankebloggat många gånger de senaste veckorna. I huvudet har jag skrivit på olika inlägg, gjort noggranna formuleringar och berättat om sådant som hänt. Jag har tankeskrivit om min resa till Osaka och Kyoto, visat vad jag haft på mig de senaste dagarna, delat bilder av sådant jag skärmdumpat den senaste tiden och författat prosalyriska texter om den förgängliga tillvaro som pågår i försommarens tid.
När jag varit som minst realistisk i tanken har jag tänkt att jag ska ha bloggvecka och skriva något varje dag. Vilken otrolig idé från någon som inte ens kan producera ett inlägg i veckan, jo tack jag vet. Jag har tänkt att jag vill blogga sådär bra som de andra gör. Vara lika estetiskt formulerad som Sardellen, populärkulturrelevant som Sandra, ärligt inspirerande som Flora eller bara självklart on point som Gabriella. I tanken har jag varit en liten del av allt detta och jag har sett allting helt klart framför mig.
Problemet med att tankeblogga är dock att det inte händer något. Inläggen finns bara i mitt huvud och aldrig i verkligheten eftersom fingrarna inte tycks ta sig tiden att möta tangentbordet. ”En inställd spelning är också en spelning”, sa Ulf Lundell en gång men tyvärr tror jag inte att samma sak gäller för tänkta blogginlägg. De finns helt enkelt bara inte.
Och jag vet knappt om det här räknas som ett inlägg men här kommer en halvdan uppdatering i alla fall. Ett litet hallå i den ekande sommarvärmen, en långsam vinkning från andra sidan sjön. Inget wow men ändå… något. Och ni ska bara veta hur mycket och hur bra jag skriver i hjärnan. Tänk er!
Den som klappar sin egen axel
Kultursidan presenterar tesen om att kärleken finns i Italien. Kanske åker den på en röd vespa över kullerstenarna. Min omgivning håller med. Tänk om du träffar någon när du är där borta? Välviljan är honung, klistrig söt. Jag förstår den men vill inte röra. Får den ändå gång på gång. Tänk! Tänk om! Inget är därför vill jag säga. Det handlar inte om det. Flykten är för mig.
En eftermiddag tar jag en bild på mig själv inne på kontorets kaklade toalett. Det är något märkligt med det jag ser, det är något som inte stämmer. I fotots spegel bär jag ett tydligt leende, det är så jag tror att jag ser ut, men i samma ansikte som tittar in i kameran är det borta. Kvar finns bara ett allvar. Båda är ju jag, tydligt jag, men hur kan bägge vara sanning? Om jag tvivlade innan blir det inte bättre nu. Jag förstår inte ens mina egna uttryck.
Min vän berättar för mig om det administrativa arbetet som sker med regelbundna mellanrum. Helst i sällskap där man uppmuntrar varandra. Gå igenom dina kandidater, skriv till minst tre, hitta potentiella möjligheter, var kul/oväntad/framåt, gör planer. Varje vecka admin. Jag konstaterar att om romantiken inte är död så ligger den åtminstone i fosterställning på golvet med ihållande kramper. Sedan kämpar jag för att se det fina i schemalagda inviter. Skriver till tre, lyssnar till tystnad.
Självömkan gör sig dåligt i både text och bild, men det är sorgset att alltid vara den som klappar sin egen axel. Jag har testat att duga så länge nu, det gör det svårt att tro att det räcker. Hela internet tycks bära nya kroppar, blottar hud och lycka. Något hos mig måste nog också bli annorlunda, måste bli mer som i spegeln. Är det då honung börjar smaka gott?
20 saker jag tänker på i slutet av oktober
Hej och välkommen in i min hjärna. Här är 20 saker jag tänker på just nu, utan gemensam nämnare eller rankade i någon viss ordning.
1. Polly lakrits är mitt nya favoritgodis. Jag är besatt. Brukar i vanliga fall inte alls gilla sådana fusion-godisar, typ Plopp med Zoo, men de här är toppen.
2. I gymmet på mitt jobb ingår det en ren duschhandduk varje gång man tränar. Man bara hämtar en och lämnar den sedan i en tvätthög och det är nog det lyxigaste någonsin så nu har jag inte en enda ursäkt att inte träna längre. Förut kunde man alltid skylla på släpandet av den där sura handduken.
3. Blir det här året då jag köper en ordentlig vinterjacka? En riktigt varm dunsak att borra in sig i, dock inte en sådär vadlång pga är inget större fan av sovsäcksmode på mig själv.
4. Killar med en liten snusnäsduk knuten kring halsen får mig alltid på fall. Är det för att den får dem att se ut som snälla labradorer?
5. Jag tror att jag måste skaffa glasögon. Kollade på en fotbollsmatch på en sportbar här om dagen och insåg att bilden inte var helt skarp. Tittar ju aldrig på tv annars så har inte märkt det förrän nu. Kanske förklarar det varför jag haft en liten ryckning i mitt högra ögonlock sedan i juli också…
6. Åt min första Pressbyrån-korv på typ två år i måndags. Ett klassiskt sådant i-farten-köp som görs när jag är på väg ut på aw direkt efter jobbet utan tid att äta middag. Den var jättegod som vanligt.
7. Jag har hittills inte känt ett endaste litet julpirr i år. Är det för att jag är vuxen på riktigt nu? Eller kommer det när jag minst anar?
8. Jag glömmer alltid bort hur lång tid det tar att blogga fastän jag har gjort det sedan 2006 och således borde ha lärt mig. Får för mig att börja runt kl 22 när jag jobbat klart, lagat & ätit middag och pustat ut en stund i soffan. Sedan tar det ju nästan alltid två timmar att välja bilder, redigera dem, ladda upp på Flickr, skriva text, hitta ett flyt, läsa igenom, ändra upprepningar eller slarvfel och sedan publicera.
9. Att rensa vattenlåset i badrummet kräver alltid 3-6 månaders mental förberedelse där jag på slutet vant mig vid att ha en rätt svag stråle på kranen när jag tvättar händerna. Sedan tar själva rensningen fem minuter och så är allt frid och fröjd i typ ett halvår innan det är dags att börja om igen.
10. Bröd, smör, citron och sardiner på burk är en riktig femplusmåltid.
11. När jag blir osäker på vad jag vill ha på mig i klädväg så kollar jag på Gucci och sedan kommer jag på att det är ju sammetskostym med sidenskjorta, långa glittrande paljettplagg och blanka ridstövlar jag vill bära.
12. Ska jag ha hemmafest snart? En liten, småstökig, trång och varm… Tanken lockar.
13. Varje gång jag läser något riktigt platt debattinlägg eller ser ett reklamsamarbete för något så banalt som typ påsklämmor så mumlar min hjärna ”Tomhet, idel tomhet. Allt var tomhet, ett jagande efter vind.” Sedan återgår jag till min blogg där jag skriver om att jag äter korv och rensar avlopp.
14. Jag hatälskar att springa på löpband för det är så otroligt mekaniskt och själsdödande men samtidigt också perfekt för man behöver bara fästa blicken och sedan mata minut för minut, meter för meter, tills man är klar.
15. Jag är så sugen på att gå och se en föreställning. Måste boka något på Dramaten eller Operan eller var som helst där man får sig en liten kulturinjektion.
16. Mina drömmar om nätterna har börjat bli jättetydliga och märkliga. Jag minns dem nästan alltid när jag vaknar, vilket jag vanligtvis inte gör. Kanske ska jag ta över Sandra Beijers drömdagbok nu när hon fått sin bebis? Nattens dröm handlade om att jag flyttade in i en lägenhet och upptäckte att den tidigare ägaren hade lämnat kvar sin gigantiska samling med Barbie-hästar.
17. Jag såg Dune på bio. Recension: svinfet. Alltså visuellt. Storyn var okej men själva filmen var en fröjd att bara titta och lyssna på.
18. Jag måste fota mer med min analoga kamera så att filmrullen tar slut och jag kan framkalla bilderna för jag är så nyfiken på att se hur de blir.
19. I morgon ska jag steka plättar till lunch och äta dem med vispad grädde och hallonsylt. Längtar!
20. Jag känner mig fortfarande tacksam och livspepp och tillfreds och kommer på mig själv med att vilja leta anledningar, men kanske finns det inte så mycket att rota i. Kanske är livet bara rätt bra just nu och det får räcka? Vi säger så.
Konturer och kontraster
Skogen är grön och mjuk. Tyst sånär som på våra steg som möter stigen, fötter som kliver på murkna grenar, vindjackans dova svischande, ett svagt hummande på en melodi. Vi går på rad, vi tre – mamma och pappa och jag. Mossens fuktiga vidder, den brända tallskogens spröda bark, bergets solvarma hällar, allt blir ett välkommet avbrott i en tid där varje dag känts likadan. En skarp kontrast till ett enformigt liv.
Vi firar påsk tillsammans. Litet och stillsamt och avskalat, men ändå, ett firande. Död och uppståndelse. Förtvivlan och hopp. Jag finner mig själv med att vilja främja långfredagens stillhet, dess sömniga, sorgsna lugn. Det är något med hur den skapar konturer, gör plats för det mörka och på så vis också destillerar det ljusa. Gör det glada som komma skall gladare.
Jag tänker att dessa stunder på något vis symboliserar vad jag saknat mest under det gångna året. Konturer och kontraster. Ramar som tydligt skiljer tisdagar från fredagar, som avgränsar jobb från fritid, som definierar ensamhet från att vara själv. Det är så svårt när allting sker på samma plats, när dagarna det flyter ihop till en enda sörja, när veckorna vadas igenom. Jag vill blanda naturens lugn och stadens brus. Stök och eufori och maxpuls med vila och ro och knäppta händer. Ge mig himmel och hav. Tusen röster och mina egna tankar. Ljus och mörker. Skarpa kontraster avgränsade med tydliga konturer. Det är allt jag önskar framöver.
Lördagstankar
Några inte särskilt djupa tankar jag tänkte när jag var ledig i lördags och gick omkring hemma och fixade med lite av varje:
”Tänk att jag odlat allt det här!” ”Undrar vad jag ska göra med alla chilis sen, de kanske går att frysa in…?” ”Eller ska man torka dem?”
”Finns det något bättre än helgfrukost? Nja, kanske helgbrunch i så fall.” ”Undrar om min vita morgonrock reflekteras i skeden nu?”
”Hehe, det gjorde den visst.” ”Jaja, nu ska jag äta macka med löskokt ägg, majonnäs och gräslök.”
”Det är så skönt att jag är inne i en läsperiod nu. Att bara ligga här på soffan med en bok.” ”Huvudkaraktären är verkligen osympatisk, men på något underligt trevligt sätt.”
”Tänk om Slakthusområdet var lite mer som Köttbyn i Köpenhamn. Vad nice!” ”Då hade jag ju haft jättenära dit också.” ”Hoppas det blir så inom några år.”
”Smågodisutbudet på Ica Globen har verkligen blivit sämre.” ”Tur att det finns sådana här mini-påsar, de är perfekta.” ”De rödgula napparna är så mycket godare än de rödgröna…”