Skogen är grön och mjuk. Tyst sånär som på våra steg som möter stigen, fötter som kliver på murkna grenar, vindjackans dova svischande, ett svagt hummande på en melodi. Vi går på rad, vi tre – mamma och pappa och jag. Mossens fuktiga vidder, den brända tallskogens spröda bark, bergets solvarma hällar, allt blir ett välkommet avbrott i en tid där varje dag känts likadan. En skarp kontrast till ett enformigt liv.
Vi firar påsk tillsammans. Litet och stillsamt och avskalat, men ändå, ett firande. Död och uppståndelse. Förtvivlan och hopp. Jag finner mig själv med att vilja främja långfredagens stillhet, dess sömniga, sorgsna lugn. Det är något med hur den skapar konturer, gör plats för det mörka och på så vis också destillerar det ljusa. Gör det glada som komma skall gladare.
Jag tänker att dessa stunder på något vis symboliserar vad jag saknat mest under det gångna året. Konturer och kontraster. Ramar som tydligt skiljer tisdagar från fredagar, som avgränsar jobb från fritid, som definierar ensamhet från att vara själv. Det är så svårt när allting sker på samma plats, när dagarna det flyter ihop till en enda sörja, när veckorna vadas igenom. Jag vill blanda naturens lugn och stadens brus. Stök och eufori och maxpuls med vila och ro och knäppta händer. Ge mig himmel och hav. Tusen röster och mina egna tankar. Ljus och mörker. Skarpa kontraster avgränsade med tydliga konturer. Det är allt jag önskar framöver.
