Livets början och alltings till slut – ett septemberbröllop

bröllop erik & vendela bröllop erik & vendela bröllop erik & vendela bröllop erik & vendela bröllop erik & vendela bröllop erik & vendela bröllop erik & vendela bröllop erik & vendela bröllop erik & vendela bröllop erik & vendela bröllop erik & vendela

Den sista lördagen i september. Himlen tycks högre än barndomens björkar och badplatsens hopptorn. Dagen rymmer en evighet. Det är solens strålar och pappas tårar. Vad är det med kärlek som får oss att gråta? Som gör att rösten stockar sig i halsen när vi talar om er? Ja det måste väl vara att det är ni. Ni ni ni. Så självklart ni. It’s only you ljuder över gräsmattan. Ni är centrum för dagen och vi rör oss runt er. Nära, de närmsta. En liten skara men fönstren skallrar när vi sjunger. Ett plus ett är två och tal blir ord blir skratt och sanning. Kväll rinner över till natt och tiden går snabbt men vad gör det när resten är för alltid? Idag är alltings början och livets till slut. Ett äntligen. At last. Etta sjunger och ni dansar och jag nynnar med där jag betraktar er från mitt hörn. Snart ska klockan passera midnatt och dansgolvet fyllas av fötter men här och nu är det den sista lördagen i september och er första dag som gifta. Livets fest har bara börjat.

Hur man går vidare

bodil malmsten
Citat från Bodil Malmsten
 
När jag satt på tunnelbanan på väg hem idag så kollade jag om jag fått några nya kommentarer i bloggen och såg denna från Chrissy: Jag läste din blogg förra året när du och din pojkvän gjorde slut. Du skrev så fint och hjärtskärande. Blev i förrgår dumpad av mitt livs kärlek sen fyra år tillbaka. Vill bara dö och fattar inte hur man kan gå vidare. Kan du snälla berätta hur du har gjort? hur blir man stark ensam? tack för så bra blogg<3
 
Jag har tänkt göra ett sådant inlägg tidigare, men sedan lagt det åt sidan för det kändes inte helt relevant för mig här och nu. Hjärtesorgen är ju liksom så långt bort och jag är ur den och både starkare och gladare. Men nu, efter att ha fått kommentaren ovan, så satte jag mig ned och skrev ner några av mina tankar och insikter. Kanske är det till och med till nytta för några fler. Chrissy, ta hand om ditt hjärta, du kommer klara dig!
 

Hur man går vidare – eller: hur jag gick vidare

 
· Ring en vän, be hen komma till dig eller åk hem till vännen. Sätt er på golvet tillsammans. Bryt ihop, gråt om du orkar. Prata om du vill.
 
· Öppna en ny sida i anteckningar i mobilen. Skriv ner allt du känner som du inte kan hantera. Oavsett om det är ”FUCK FUCK FUCK” eller långa reflektioner om stunder ni delat.
 
· Boka in något att se fram emot. En resa, en konsert, en utflykt. Vad som helst. Planera in så mycket saker du orkar (utan att det blir som att du flyr från allt jobbigt) och gör det gärna med vänner som står dig nära.
 
· Snöa in totalt på ett ämne. Vila tankarna i hjärnan genom att fokusera på något helt annat. Jag satt i två dagar och lärde mig allt om flygplan: vilket säte som är det bästa, hur man packar ett optimalt handbagage, vad som ingår i business class på de allra lyxigaste flygen osv.
  
· Tillåt dig att vara ledsen. Tillåt dig att vara arg. Tillåt dig att inte känna något alls. Ibland orkar man bara inte det och det är okej.
 
· Gör en break-up-playlist och lyssna på den så mycket du orkar. När du inte orkar mer och ligger vaken om nätterna och inte kan sova, lyssna på den här spellistan med americana på låg volym.
 
· Var egoistisk. Fokusera på dig själv, dina behov och dina känslor. Du får det. Oavsett om beslutet var ditt, gemensamt eller om du blivit dumpad, så måste du komma ihåg att du är bra och nu är ditt mående det allra viktigaste.
 
· Ät mat, det är lätt att glömma bort när man mår dåligt. Det behöver inte vara avancerade grejer, köp det du är sugen på. Eller be en kompis laga åt dig om du inte orkar.
 
· Var snäll mot hjärtat. Utsätt det inte för onödig turbulens. Omge dig med personer som får dig att må bra, på riktigt.
 
· Bestäm hur ni ska höras och sätt upp regler. Vi hade en regel som tillät ”pappa-sms”, typ: ”Nu har jag landat i Tokyo. Allt gick bra.” Det som är så bra med sådana sms är att pappor väldigt sällan skickar dem halv tre på natten och deklarerar hur mycket de saknar någon (och det ska man undvika).
 
· Ha tålamod. Det kommer långsamt, långsamt bli bättre. Ibland kanske det känns som att det blir sämre, men på det stora hela så blir faktiskt sakta men säkert bättre.
 
· Till sist, en liten reflektion:
Nu är jag kanske krass, men jättemycket av sakerna man gör i en relation gör man av vana. Särskilt om man varit tillsammans ett tag. När relationen tar slut så känns det ju extremt jobbigt men jag tror det till stor del beror på att det är ett gäng vanor som upphör. Man brukar säga att det tar (minst) 21 dagar att bryta en vana och det är ett bra riktmärke. Stå ut i tre veckor så inser du att det känns lite, lite bättre. Behovet av att sova bredvid någon, ringa en viss tidpunkt eller ha någon som möter en när man kommer hem, kommer ha dämpats eftersom det är en vana du sakta gör dig av med. Skilj ut vad i ert förhållande som ni gjorde av vanor och vad som var rena känslor, så tror jag det blir lättare att komma ur det. När man sen sitter där på kvällen och ”bara vill skicka ett godnatt-sms” så kan man inse att viljan till att göra det främst beror på att man alltid brukade göra det, inte att man verkligen hade något särskilt att säga.
 

Mer läsning på temat:

 

Ett kilo parmigiano-reggiano

parmigiano reggiano
 
Vårt uppbrott var aldrig särskilt jobbigt. Klart att det var sorgligt, men allt det där praktiska, det hade vi redan överstökat. Efter månader, ja flera år, av distansförhållande hade vi redan varsin lägenhet fylld med egna saker. Ingen gemensam bostad att hyra ut, inga möbler att dela lika på, inga prylar att ta hand om. Den där julidagen när vi väl bestämt oss för att avsluta vårt förhållande fanns det i alla fall inga materiella hinder. Jag stängde bara locket på min gröna resväska och rullade den mot stationen.
 
Väl tillbaka i Stockholm väntade tårfyllda, sorgliga dagar. Orkeslösheten stod som ett faktum och matlusten var som bortblåst. Så när jag väl bemödade mig att öppna kylen efter några dagar hade jag lyckats förtränga det som fanns där i. Osten. Den jag fått av dig. Nästan ett kilo parmigiano-reggiano, direktimporterad från Italien. Någon expert på förhållanden och uppbrott är jag knappast, men ost däremot, för det bultar mitt hjärta mycket hårt. Och visst vet jag att ett kilo fin parmesanost, det gör man sig inte av med hur som helst.
 
Så långsamt har det sista spåret av vårt förhållande suddats ut. Rivits ned i portioner med pasta carbonara, blandats i stora kastruller med trattkantarellrisotto och strötts över mustiga bolognese-såser som kokat i timmar. Bit för bit har förhöjt mina maträtter, tagit smakerna till nya höjder och räddat tråkiga vardagskvällar. Under en middag i goda vänners lag kallade jag den skämtsamt för skilsmässo-osten. Kanske var det mest för att locka fram ett skratt, men det fanns något fint med det. Jag gillade den tanken, hur du fortfarande var en liten del av allt gott.
 
Att äta upp ett kilo parmigiano-reggiano tar tid. Att lämna långa förhållanden bakom sig likaså. Igår rev jag ned det sista av osten över en krämig pastarätt. Den smakade himmelskt. Och visst, jag är inte en sådan person som tror på tecken, särskilt inte sådana som yttrar sig i ostform. Men på något sätt känns det som jag äntrat en ny del av livet. Med tacksamhet för det som varit och med ögon öppna för vad som väntar. I mitt kylskåp finns plats för nya delikatesser, vi får se vad det fylls med härnäst.
 
Och hörrni, de som säger att mat och kärlek inte hör ihop, de har inte förstått någonting.