Att vara tjugofem

ost & kex
 
semla
 
En sämre sak med att vara tjugofem, på väg mot tjugosex, är att jag snart inte är det minsta ungdom längre. Hejdå billiga tåg- och flygbiljetter. Hej fullpris och vuxenliv. Men en bättre sak med att vara tjugofem, på väg mot tjugosex, är att jag är tillräckligt gammal för att bestämma middagar själv men tillräckligt ung för att inte orka vara förnuftig jämt. Det är alltså fullt legitimt att inte orka laga middag en onsdagskväll utan istället blanda dipp, skära upp grönsaker och plocka fram ett gäng ostar och kex. Eller som idag, på lunchen, när det vräker ner snöblandat regn utanför fönstret, jag har ingen matlåda i kylen och är inte alls sugen på någon hämtmat från ställena omkring. Då kan jag gå till Sturekatten, köpa en semla och bestämma att den blir min lunch. Bara för att jag vill, bara för att jag var sugen, bara för att semlor är så gott. Så ja, ibland är tjugofem, på väg mot tjugosex, den absolut bästa åldern.
0

Ett kilo parmigiano-reggiano

parmigiano reggiano
 
Vårt uppbrott var aldrig särskilt jobbigt. Klart att det var sorgligt, men allt det där praktiska, det hade vi redan överstökat. Efter månader, ja flera år, av distansförhållande hade vi redan varsin lägenhet fylld med egna saker. Ingen gemensam bostad att hyra ut, inga möbler att dela lika på, inga prylar att ta hand om. Den där julidagen när vi väl bestämt oss för att avsluta vårt förhållande fanns det i alla fall inga materiella hinder. Jag stängde bara locket på min gröna resväska och rullade den mot stationen.
 
Väl tillbaka i Stockholm väntade tårfyllda, sorgliga dagar. Orkeslösheten stod som ett faktum och matlusten var som bortblåst. Så när jag väl bemödade mig att öppna kylen efter några dagar hade jag lyckats förtränga det som fanns där i. Osten. Den jag fått av dig. Nästan ett kilo parmigiano-reggiano, direktimporterad från Italien. Någon expert på förhållanden och uppbrott är jag knappast, men ost däremot, för det bultar mitt hjärta mycket hårt. Och visst vet jag att ett kilo fin parmesanost, det gör man sig inte av med hur som helst.
 
Så långsamt har det sista spåret av vårt förhållande suddats ut. Rivits ned i portioner med pasta carbonara, blandats i stora kastruller med trattkantarellrisotto och strötts över mustiga bolognese-såser som kokat i timmar. Bit för bit har förhöjt mina maträtter, tagit smakerna till nya höjder och räddat tråkiga vardagskvällar. Under en middag i goda vänners lag kallade jag den skämtsamt för skilsmässo-osten. Kanske var det mest för att locka fram ett skratt, men det fanns något fint med det. Jag gillade den tanken, hur du fortfarande var en liten del av allt gott.
 
Att äta upp ett kilo parmigiano-reggiano tar tid. Att lämna långa förhållanden bakom sig likaså. Igår rev jag ned det sista av osten över en krämig pastarätt. Den smakade himmelskt. Och visst, jag är inte en sådan person som tror på tecken, särskilt inte sådana som yttrar sig i ostform. Men på något sätt känns det som jag äntrat en ny del av livet. Med tacksamhet för det som varit och med ögon öppna för vad som väntar. I mitt kylskåp finns plats för nya delikatesser, vi får se vad det fylls med härnäst.
 
Och hörrni, de som säger att mat och kärlek inte hör ihop, de har inte förstått någonting.
0