Tankar – Julia Eriksson

Måndagstankar – om börsen, maten och våren

Det är måndag. Utanför fönstret en blek sol, på börsen blodröda siffror. Det är en akut känsla av vuxenhet att läsa ekonomirubrikerna och känna sig påverkad, att de där kurvorna och graferna faktiskt betyder något. Jag har inte vågat kolla mina investeringar än, försöker sitta ned i båten så som alla ekonomer säger att man ska göra. Tänker att pensionen ändå är sisådär 35 år bort och något sommarhus blir det inte än på ett tag, blicken fäst vid horisonten.

Igår kväll var jag på dåligt humör, gick runt och tjurade på ett barnsligt vis. Till sist blev jag så trött på mig själv att jag gav mig en tillsägelse och ett straff: städning. I tre timmar for jag runt i lägenheten och plockade och dammsög. Jag rensade ur kylskåpet, torkade hyllorna, slängde skrumpna morötter och gamla olivburkar. Sedan gick jag ned i förrådet och sorterade ut två kassar kläder att skänka till Myrorna och fyra plagg att plocka upp till vårgarderoben (ett par mörkbruna byxor med vita prickar, en ljusgul kortärmad t-shirt, en svart linnekavaj med vita prickar och en mönstrad viskosskjorta). Kanske är det så jag ska shoppa numera? Gå ner i förrådet en gång i månaden och plocka upp en handfull plagg som plötsligt känns roliga igen. Om inte annat är det bra för både mig och bankkontot.

Det numera tomma och kliniskt rena kylskåpet ser jag fram emot att fylla med vårmat. Antagligen beror det på att påsken är sen i år, men jag har blivit så sugen på både sill och ägg. Nu vill jag äta knallgrön sparris med pocherat ägg och kallrökt lax, matjessilltallrik med kokt potatis, rädisor och gräslök, smörrebröd med rökt makrill och krämig äggsallad eller ljummen ostpaj med massor av grönsaker till.

När den riktiga påsken väl är här ska jag och N åka till Gotland. Vi tar färjan tidigt på skärtorsdagens morgon för att maximera vistelsen på ön hos hans föräldrar. Jag håller tummarna för fint väder och tillräckligt många plusgrader för att kunna grilla och sitta ute i trädgården, kanske bära den där ljusgula långkjolen utan några strumpbyxor under och ta löpturer i shorts längs havet. Vill känna kustvind i håret och vårsol på kinderna, doften av torr aprilluft och nyvakna gräsmattor.

Det är måndag. Utanför fönstret en blek sol, i parken blommar snart magnolian. Det våras.

Mitt dumma lilla rutinliv

Allt började på en middag då vi kom in på en diskussion kring hur ofta vi dammsuger hemma. Jag sa då att jag oftast gör det två gånger i veckan, på torsdagar och söndagar. Detta eftersom jag bor ganska litet och tenderar att dra runt smutsen annars och för att det är mina huvudsakliga städdagar. Torsdagar för att jag vill göra det fint inför helgen och söndagar för att jag vill ha ordning inför veckan. Självklart är det inte ristat i sten. Är jag inte hemma så hoppar jag bara över det eller tar det någon annan dag, men på det viset blir det sällan riktigt kaosstökigt hemma hos mig och det går dessutom relativt snabbt att städa.

Detta ledde upp till en förvånansvärt engagerande dammsugardiskussion vilket senare fick mig att börja fundera på vilka andra rutiner jag har. När jag väl började att lista dem förstod jag att det var fler än jag trodde. Kanske är jag en mycket ängslig och nitisk person, tänkte jag men insåg sedan att väldigt få av rutinerna är så viktiga att det innebär några konsekvenser om jag missar dem. Tvärtom är det främst saker som känns lite trivsamma att göra och möjligtvis också en bieffekt av att jag har bott själv under större delen av mitt vuxna liv…

Nåväl, välkomna till mitt dumma lilla rutinliv.

Jag tränar alltid på måndag lunch. Det ligger en upprepad träningsbokning i min jobbkalender och det ska krävas ett viktigt möte för att jag ska flytta på den. Har jag tränat på måndag lunch spelar det nämligen ingen roll hur dålig resten av veckan blir, då har jag i alla fall fått in ett träningspass och det är bättre än noll. Dessutom gör det att resten av måndagen brukar gå i ett snabbt tempo.

Jag tar ofta ett varv hemma på kvällen innan jag går och lägger mig för att plocka i ordning, diska rent och återställa hemmet till någon sorts grundnivå. Hade jag haft ett isolerat sovrum där jag inte behövde se saker hade jag kanske inte gjort det här, men det känns svårt för mig att sova när allting är kaos runt omkring.

På tisdagar vattnar jag mina krukväxter. Det bestämde jag bara en gång för att jag aldrig kunde komma ihåg när jag vattnade dem sist och nu är det en liten tvåminutersrutin. Ser de trötta ut däremellan får de såklart en liten skvätt vatten då också. Växter som kräver konstant fuktig jord gör sig inte särskilt bra hemma hos mig som ni förstår.

Är jag på kontoret dricker jag en första kopp kaffe mellan 9:15 och 9:45. Alltid svart bryggkaffe, majoriteten av gångerna med en banan till. Oftast dricker jag bara en kopp kaffe per dag, om det inte är så att det bjuds på fika eller liknande. Det andra kopparna som slentriandricks är ändå inte särskilt goda tycker jag.

Jag jobbar hemma på onsdagar. Vi har en jobba hemma-dag i veckan och i mitt team har vi bestämt gemensamt att den är på onsdagar. Det passar mig utmärkt och då försöker jag att göra sådana uppgifter som kräver extra fokus.

På onsdagskvällar går jag på quiz. Det är också en mycket bra rutin, för efter en fokuserad hemmajobbsdag brukar jag vilja träffa kompisar. Dessutom är ju onsdagar en exemplarisk aw-dag som vi alla vet.

Jag promenerar oftast om det är kortare än 40 minuters gångavstånd till stället jag ska till. Mest för att jag gillar att gå och för att Stockholm är en stad där man kan komma långt på 40 minuter. Plus att det är skönt att slippa SL:s opålitliga turer.

Jag har alltid en påbörjad bok, eller en ny på tur, helst med mig i väskan. Ser jag en bok jag vill komma ihåg att läsa brukar jag spara den i Goodreads eller reservera den på biblioteket. Jag har ofta en stående lånehög från bibblan vilket är bra eftersom deras lånetider får mig att hålla uppe tempot i läsningen – man älskar ju en deadline. Ser jag en tv-serie eller film jag vill komma ihåg tar jag däremot en skärmdump och glömmer sedan för alltid bort att kolla på den.

Jag tvättar oftast på söndagar, ungefär varannan brukar vara lagom. Söndag är helt enkelt den tvättigaste tvättdagen på samma sätt som margherita är den pizzigaste pizzan (ja det var en referens till Mikael Yvesands Häng city).

På söndagar gör jag också min klassiska veckolista. Hela den är ju en egen liten rutin i sig som till och med fått ett dedikerat inlägg här.

Varje månad när jag fått lön betalar jag allting så fort jag kan. Jag vill att allt som går ska dras den 25:e och alla mina automatiska överföranden till sparkonton genomförs då. Min dröm är att allt ska vara klart och betalt direkt så att jag vet att den kvarvarande summan på kontot kan disponeras fritt. Fakturor med lång betalningstid och kreditkort är min skräck.

Några rutiner jag kanske skulle må bra av är en bloggrutin med bestämda dagar att posta inlägg på, en förberedd och genomtänkt frukostrutin (nu blir det oftast ovan nämnda banan och kaffe) och en mysig self care-rutin. Att ha bestämda hårtvättardagar i kombination med träning har jag däremot helt gett upp på.

Har ni några roliga, ovanliga eller väldigt nitiska rutiner?

Skärmfria timmen

En dag i mitten av september, jag tror det var strax efter att Folkhälsomyndigheten hade gått ut med sina nya skärmtidsrekommendationer för barn, bestämde jag mig för att ge mig själv en utmaning. Varje dag i en vecka skulle jag ha en skärmfri timme. Det låter banalt, vadå, det är ju inte som att jag sitter framför en skärm tjugofyra timmar om dygnet, men när jag analyserade mitt beteende insåg jag att det är väldigt sällan jag har en längre sammanhållen stund helt utan skärm. Telefonens notiser och datorns flikar finns ofta där och pockar på min uppmärksamhet, och då har jag inte ens en tv, hade jag haft det hade nog min statistik sett ännu sämre ut… För att göra reglerna lite svårare bestämde jag att timmen inte skulle vara i anslutning till sänggående eller under tiden då jag tränar, utan det skulle vara en helt vanlig timme på min fritid.

De första dagarna fick påminna mig själv när det var dags. Jag ställde telefonen på stör ej-läge för att inte bli distraherad av den och slog på en timer på 60 minuter. Eftersom jag gärna lyssnar på musik hemma såg jag till att ha valt en spellista eller ett radioprogram som räckte hela timmen eftersom jag inte ville börja fippla med telefonen för att byta musik mitt i.

I början kändes det lite ovant, men ganska snabbt kom jag in i det och vad som från början var tänkt som en veckolång utmaning har nu blivit något av en god vana. Jag kan säga åt mig själv när jag blivit sittandes efter middagen, slöscrollandes något som jag inte riktigt vill se, att ”nu är det dags för en skärmfri timme” och så ställer jag klockan. Visst är det ironiskt hur man måste göra regler för sig själv som vuxen för att upprätthålla en viss ordning och hålla sig i schack? Det är köpstopp, träningsscheman, vit månad, skärmtid och köttfria vardagar. Som om riktlinjerna behövs för att livet ska fortsätta att kunna vara fritt och kul.

Vad gör jag då under min timme? Det absolut vanligaste (och tyvärr lite tråkiga) är att jag ofta tillbringar de första 20-30 minuterna med att städa. Jag diskar, plockar undan, gör rent och dammsuger. Sedan övergår det ofta i någon slags allmän göra fint-procedur där jag tar hand om mina växter, tänder ljus, fyller på min lilla doftbehållare, flyttar en bokhög eller hänger fram vinterkapporna. Det är väldigt trivsamt och känns plötsligt inte särskilt ansträngande att ta tag i. Ibland gör jag en kanna te och sätter mig och läser en bok eller löser korsord. Det händer också att jag bakar bröd eller lagar mat, då har jag ett par gånger fått skriva av receptet för hand för att inte behöva titta på min skärm under tiden.

Egentligen är det inte särskilt svårt att komma på skärmfria saker att göra. Det intressanta är vad som händer en bit in i timmen. När uppgifterna inte behöver konkurrera med dragningskraften från en skärm blir de plötsligt mycket roligare att utföra. Jag blir sugen på att skapa mer, ta fram symaskinen och göra något med händerna. Ibland får jag ha ett tomt block framme för att skriva ner idéer som dyker upp, tankar som jag annars hade sparat i mobilens anteckningar. Och när klockan ringer för att indikera att timmen är slut är jag sällan särskilt sugen på att återgå till skärmen. Tänk att det kan vara så enkelt och samtidigt så svårt.

Om jag inte jobbade med reklam

”Varför jobbar jag ens med reklam?” väste jag till mig själv här om dagen samtidigt som jag sjönk ihop till en olycklig liten pöl framför datorn. ”Kanske för att det är det enda du kan”, muttrade den inre berättarrösten tillbaka och jag visste att den till viss del hade rätt. Det är det här jag utbildat mig till och lagt tolv arbetsår på, det är det jag kan. Men om jag skulle drömma, helt fritt och orationellt om att få göra något annat, då skulle det kanske vara något av detta.

Att sätta musik till olika miljöer och koncept. Bygga de perfekta spellistorna till en restaurang, ett varumärke eller bara musiklägga ett tv-program. Ägna dagar åt att hitta ny och gammal musik, para ihop känslor med låtar och sätta en stämning.

Ja, generellt skulle jag vilja skapa små universum, kanske mer på en varumärkesbyggande nivå. Bestämma i detalj hur en viss värld doftar, smakar, låter, talar, upplevs och ser ut. Ta fram riktlinjer och koncept för att sedan se dem komma till liv.

Kanske skulle jag vilja hålla på med trendspaning men på ett djupare och mer teoretiskt plan. Titta på trender ur sociologiska och etnologiska perspektiv för att försöka dra slutsatser, koda av varför vi tycker som vi gör och försöka lista ut hur vi kommer att förhålla oss till saker framöver.

Ibland tänker jag att det hade varit roligt att jobba med böcker och kommunikationen kring dem. Hur får man fler att läsa i en tid när läsning framstår som allt mer avlägset och kan vi hitta ett nytt sätt att prata om litteratur? Kanske finns det potential att göra något kring andrahandsmarknaden för böcker, som ett antikvariat 2.0.

Och på tal om antikvariat så finns det också en del av mig som drömmer om att jobba på arkiv. Att sortera och katalogisera, gå igenom mängder av gammalt material, spara det till eftervärlden och göra det tillgängligt för fler. Vandra genom kilometerlånga gångar av arkivmaterial och färdas genom historien i stort och smått.

På samma vis vore det också kul att jobba på museum och omge sig av konst i olika former. Särskilt från ett kommunikativt perspektiv och få fler besökare att komma till utställningar eller hitta nya sätt att presentera samlingar.

Min kille brukar säga att jag borde bli tandläkare. Förmodligen är det för att min tandvårdsprocedur innehåller fler steg än min hudvårdsrutin, men jag är inte lika övertygad om att jag vill jobba med folks munnar. Däremot vore det kanske kul att skapa ett litet märke med tandvårdsprodukter i fin utformning (och självklart tillhörande två minuters-soundtrack till borstningen).

Sedan vore det kul att skriva mer. Men inte på ett klassiskt författarvis, det hade nog aldrig fungerat för mig. Jag behöver tydliga ramar att hålla mig till, kollegor att bolla idéer och texter med samt en relativt snabb utveckling framåt. Inte ensamma treårsprojekt där allting är upp till mig, blotta tanken gör mig matt.

Eller så blir jag kyrkogårdsvaktmästare. Åker omkring på en åkgräsklippare, vattnar blommor och krattar grusgångar. Går runt bland gravstenar och diktar upp historier om vilka alla personerna bakom namnen var. Håller snyggt och prydligt och sitter förmodligen väldigt mycket mindre framför en skärm.

Tänk om va. Tur att det är fritt att drömma.

Ögonblicket klockan 21:52

Allt skulle ju bli så bra. Två arbetsdagar kvar att slutföra allt jobb, en sväng till saluhallen för att handla något gott och kul till julbordet, en lugn kväll hemma med paketinslagning och packning, sedan tåget söderut på fredagseftermiddagen, hem till alla, till julen. Men så, vakna klockan nollfyra av att kroppen skakar, frossa och feber, termometerns siffror sakta tickandes uppåt: 38,5 38,6 38,7. Och så besvikelsen och sorgsenheten följt av skulden. Varför kunde jag inte bara vara hemma och ta det lugnt i veckan? Varför skulle jag iväg på allt och träffa alla? Varför tog jag bara det nya covid-vaccinet senast och inte det för influensa också? En bild: jag liggandes i min ensamma etta på julafton ätandes en apelsin. En tanke: du är 33 år, det är en av alla jular, jorden går inte under, många har det mycket sämre. Och jag räknar dagarna och timmarna, tänker att mitt immunförsvar ändå brukar vara rätt bra, att jag sällan är sjuk några längre perioder. Följer termometerns decimaler, pulsklockans slag, klamrar mig fast i varje litet steg åt rätt riktning. Rabblar tyst sinnesrobönen för att samla tankarna och sluter sedan ögonen och önskar mig ett litet julmirakel.

Jag springer, tittar, läser, tänker, köper, lyssnar, skriver inte

Jag springer genom frasande gula höstlöv, förflyttar mig längs vattnet, snuddar nästan Södermalms alla kanter. Benen känns pigga och när jag tittar på klockan första gången har sex kilometer passerat. Jag bestämmer mig för att springa nio till. Går i mål i höjd med Bondens marknad och ställer mig i kö vid ett av stånden för att köpa ägg. När jag kommer fram får jag den sista fyllda kartongen och kvinnan bakom disken skickar med mig fyra extra för att de ska ta slut. Idag tänker jag göra äggröra till frukost.

Jag tittar på Upp till kamp och det är ännu bättre än jag minns det. En ung Simon J Berger och Sverrir Gudnason som briljerar sida vid sida. Jag inser att det är Hoyte van Hoytema som gjort fotot, kanske är det därför jag vill spara så många scener, ta mentala skärmdumpar på de finaste bilderna. Jag njuter av de filmslånga 90-minutersavsnitten, tittar på ett varje helg för att de ska räcka länge. Har två kvar, de kommer ta mig en bit in i november.

Jag läser ut Själens telegraf av Amanda Svensson och den är som ett litet lyckopiller. Hennes böcker har alltid träffat mig och jag tänker först att det kanske berodde på att jag var i optimal ålder för dem, att det var en ung vuxen-nerv som slog an helt perfekt, men i så fall är jag i optimal ålder även för denna för jag tycker så mycket om den. Språket är vackert, sorgligt och fullt av brinnande små eldar. Det är en mycket fin skildring av kärlek och pengar, om att äga och att ägas.

Jag tänker mycket på pengar. Kanske är det en bieffekt av att jobba på bank, förmodligen, även om jag är längst bort ifrån de faktiska transaktionerna, skyddad i mitt kreativa hörn. Men jag tänker på pengar som medel för ängslan och ångest, att ha eller inte ha dem, så mycket handlar så ofta om det och samtidigt är det något vi sällan pratar om. På middagen förra veckan handlade konversationerna om uppväxt och klass, om dumsnålhet och om ekonomisk kontroll och jag kände inte alla kring bordet särskilt väl men det fanns en närhet där som betydde något.

Jag köper en torrborste, en liten rund med hårda strån som jag drar i fasta cirklar över huden. Börjar vid fötterna och jobbar mig sakta upp till området kring hjärtat. Känner den stickande värmen sprida sig, de stramande vaderna mjukas upp, den sista solbruna huden från sommaren kommer snart att vara ett minne blott. Jag köper en liten borste till fogarna i badrummet och en stor burk med rosa medel. Funderar över instinkten kring allt skrubbande, någon slags vilja att göra rent och bli ny, att skala av det gamla och metodiskt dra borstar.

Jag lyssnar på nya album. På Cleo Sol, Deportees, Sarah Klang och Solen. Jag lyssnar på gamla skivor. På Tapestry med Carol King och All Things Must Pass med George Harrison. Under en av alla Spotifys flikar hittar jag en ny sektion som heter Your Niche Mixes. Där väljer jag bland Chill Morning Mix, Disco Funk Soul Mix och Japanese Jazz Mix beroende på mitt humör. Jag saknar att lyssna på podcasten Månens sällskap. De innerliga existentiella samtalen, de intellektuella djuplodade funderingarna, det magiska i alla små detaljer. Hittills har inget annat fyllt samma behov.

Jag skriver inte och det stör mig. Jag tänker på det varje dag, att jag borde, men inga ord har hittat ut den här veckan. Dokumentet senast öppnat förra söndagen kl 9:14 står det när jag för muspekaren över filen. Jag bestämmer mig för att strunta i den bristfälliga inspirationen. Lägger ner den mörkblå anteckningsboken med mjuka pärmar i väskan tillsammans med Här ruvar havet som jag nyligen börjat på. En bok att skriva i, en bok att läsa ur, ett café att sitta på. Det är min plan för dagen. Men först frukosten och 11-mässan, bönerna och donationerna för världen, tystnaden under valvet, gemenskapen i sorgen. Kyrie Eleison.

Den olidliga och eftersträvansvärda tristessen

Jag har tråkigt, tänker jag. Kalendern tycks ha gapande hål den här veckan, kroppen längtar efter semester. Jag vill inspireras, vara ledig, se något nytt. Men bolånen ska ju amorteras och semesterdagarna räcker knappt till julveckan. Jag förstår inte hur alla andra gör, förstår bara att det inte är synd om mig, att jag får göra det bästa av det jag har, tråkig stabil ekonomisk vardag är ändå allt som vissa drömmer om just nu.

Jag tänker på när jag var nitton och nyligen hade flyttat hemifrån. Bodde i den lilla ettan på Smedjegatan i Norrköping och gick på universitetet. Via ett studenterbjudande hade jag tecknat en helgprenumeration på DN och tidigt varje lördag dunsade tidningen ner på min dörrmatta. Jag läste den vid frukostbordet bland kaffekoppar, hallonsmoothie och amerikanska pannkakor, så som alla bloggares frukostbord såg ut under tidigt 10-tal. Med hungrig blick bläddrade jag genom sidorna och en av mina favoritsektioner var DN på stan. Jag minns hur jag scannade över allt som tycktes hända, allt som skedde där men inte här, tänkte en dag ska jag vara en del av det, då kommer det att vara omöjligt att ha tråkigt.

Fjorton år senare läser jag DN igen och fastnar för en artikel om hur människan är på väg att bli dummare och mindre kreativ. En av farorna tycks vara att vi inte har tråkigt längre. I jakt på snabba sätt att döva tristessen plockar vi upp våra telefoner och matar oss med nytt nytt nytt, men hjärnan behöver ha tråkigt ibland för att komma på idéer. Jag läser, skräms och känner igen mig. Jag vet själv att några av de få ställena där jag faktiskt brukar få idéer är i duschen och vid disken. Två ställen där jag inte har tillgång till min telefon, där tankarna får vandra helt fritt.

Jag tänker på veckans kalender med gapande hål, på nittonåriga Julia som drömde om Stockholms kulturutbud, på instinkten efter att döva allting med mera scrollande. Så bestämmer jag mig för att inte hänfalla åt det enkla och tomma utan att försöka mota tristessen och främja kreativiteten med andra medel. En långpromenad där hörlurarna får ligga kvar i väskan. Ett museibesök själv en kväll efter jobbet. En stilla skrivsession helt för hand. Ett event som jag bläddrat fram i DNs kalendarium. En lässtund på en noga utvald plats. Det värsta som kan hända är väl att det blir tråkigt, och blir det tillräckligt tråkigt så kommer jag kanske också på något.

Ögonblicket klockan 18:14

Jag står byxlös framför spegeln och sminkar mig. Ur högtalaren strömmar min spellista med aktuella favoritlåtar. Jag håller på och testar ordningen på låtarna, det är viktigt att de kommer i en behaglig blandning, kasten får inte bli för tvära, kontrasterna inte för stora. Med precision har jag fördelat Romy, Sarah Klang och Bon Iver i listan och jag börjar känna mig nöjd. Intill mitt smink på tvättmaskinen ligger ett halvätet digestivekex med smör. Klassisk stödmat. Om sexton minuter ska jag befinna mig på den nyöppnade restaurangen Bambi vid Bjurholmsplan och nu behöver jag något litet för att stilla den värsta hungern. Restaurangen beskriver sig som ”ett ställe där man kan få en riktig varmrätt för 200 spänn”, där det ska vara folkligt och prisvärt och mer av en klassisk sjuttiotalskrog än något instagramvänligt. Det är precis vad jag är sugen på just nu. Jag hoppas att de håller vad de lovar.

Bregottpaketet står kvar på diskbänken, jag tänker att jag måste komma ihåg att ställa in det. Byxorna jag planerar att ha på mig är zebrarandiga och får tankarna att vandra till Janne Schaffer i Electric Banana Band. Jag försöker kompensera auran av en medelålders gitarrist medelst smink, boots, tight body och skjorta. Med halvmycket ambition duttar jag på lite ögonskugga på ögonlocket. Jag har ingen aning om hur man gör det här bra, tänker jag, men också, hur viktigt kan det vara? Det är tisdag, klockan är 18:14 och det börjar bli dags att gå.

Bloggveckan i backspegeln

Jag tycker det var så mysigt med den lilla bloggveckan som jag hade. Mest för att jag fick så fin respons från er i form av en massa kloka kommentarer, uppmuntrande tillrop och roliga önskemål. Jag visste det ju redan innan men ni som läser här inne är verkligen några av de vettigaste och trevligaste människorna som finns och det ska ni ha tack för!

Jag ska dock inte ljuga och säga att det var helt enkelt att blogga varje dag. Tvärtom fann jag mig ofta en smula stressad över att hinna publicera något innan dygnets slut. Att blogga varje dag samtidigt som jag jobbar heltid och har ett någorlunda socialt liv att underhålla är helt enkelt en omöjlig ekvation. Tyvärr. För trots att jag haft den här plattformen i över sjutton års tid glömmer jag bort hur lång tid det faktiskt tar att skriva ett inlägg. Det är ju inte bara själva orden som ska komma på plats, det är ju också bilderna som ska fotas, redigeras och laddas upp, spellistan som ska skapas eller den kreativa idén som ska kommas på. Och så ska det korrläsas och redigeras för jag vill ju att det som väl läggs ut ska göras noggrant. Så jag förhandsgranskar inläggen, ofta tre eller fyra gånger, går in och flyttar radbrytningar, tar bort någon liten upprepning, snyggar till en ordföljd och håller på. Det där finliret har jag svårt att släppa, eller rättare sagt, jag vill inte släppa det, för mig är det en del av hantverket och min tonalitet.

Men en sak som jag faktiskt insåg var att det var trevligt att skriva små ögonblicksinlägg som kanske inte behöver vara så mycket mer än en kort reflektion från här och nu. En liten inblick i min vardag som kan skapa igenkänning men på vissa sätt också vara helt unik. Den typen av inlägg vill jag nog fortsätta med då och då. På samma vis kan även som inlägg som detta, där jag i princip bara funderar högt, också kan ha sin plats. Jag har alltid tänkt att varje inlägg måste vara något mer, men samtidigt vet jag att det är den typen av innehåll som jag själv gärna läser hos andra. Det högst mänskliga, ofta lite ofiltrerade och genuint personliga – så det blir det nog mer av.

Vad blev det av veckan då? Jo i sann Julia-anda schemalade jag inga av blogginläggen utan allt publicerades direkt i stunden. Inlägget om mina favoritplatser tog mycket längre tid att skriva än vad jag först tänkte, en av posterna skrevs efter att jag druckit tre öl (gissa vilken…) och allra flest besökare hade jag på tisdagen. Kanske kommer jag köra en liknande experiment någon gång framöver som en liten kreativitets kick-off, men tillsvidare kommer jag fortsätta att rulla på med samma oförutsägbara men förhoppningsvis inspirerande innehåll som innan. Vi hörs här!

Ögonblicket klockan 19:46

Jag sitter i en gillestuga i ett 60-talshus tio minuter från Fruängen centrum. Rummet är nedsläckt, det stora fönstret täcks av en rullgardin och rakt framför mig står en monitor som visar vad som filmas i kameran på ovanvåningen. Bredvid mig i soffan sitter min chef och på schäslongdelen huserar vår producent med en walkie talkie i högsta hugg. Då och då sprakar det till i den. Edvin till Viktor, kom. Vad tycker ni om scenen vi just filmade? Vi är jättenöjda här, tack.

På monitorn visas ett vardagsrum. En stor lampa utanför huset lyser upp rummet för att simulera ett dagsljus. Jag tänker att jag skulle vilja ha en likadan lampa utanför min lägenhet mellan november och mars. Ett mjukt, gult artificiellt solljus som letar sig in genom gardinen. Vi har sju scener kvar innan vi räknas vara färdiga vid halv elva.

Någon ropar på mig, jag ska godkänna stylingen på våra skådespelare. Det är reklamfilmsinspelning och det här är en vanlig men ovanlig dag på mitt jobb som copywriter.

Ett ögonblicksinlägg in the spirit of Underbaraclara.