En vacker dag ska jag ha…

blommor wild strawberries

Jag är ingen vidare drömmare, vet inte om jag någonsin varit det. Jag hamnar allt för lätt i realistiska tankebanor, fick alla rätt på rationella provet om ni minns. Men jag övar på att släppa sargen och kasta mig ut i fantasins värld, försöker våga tänka lite större och friare även om det känns skrämmande ibland. Och det finns faktiskt en sak som jag kan drömma tydligt om: ett litet sommarhus någonstans i Sverige.

Den här drömmen handlar inte om några stora ytor eller flådiga punschverandor. Ett rum eller två räcker. Det viktiga är lukten, den där särskilda doften av fukt, trä och myggmedel som slår emot en när man öppnar dörren. Breda plankor på golvet och ojämna mörka hörn. Målad träpanel på väggarna eller nötta tapeter som solblekts. En balja att diska i, en liten kokvrå för att kunna laga sill och potatis, en kaffebryggare som pyser och suckar extra ljudligt.

DSC_0014 Svartsö

Jag vill ha smala sängar med fasta madrasser som bäddas med lakanen man tvättat hundratals gånger. De som är mjukare än alla andra, alltid i udda mönster och färger. Och kanske är det naturen eller tystnaden men här behövs ingen överdriven komfort, ändå sover jag bättre än på länge.

I en liten vas på ett bord står en bukett med dikesblommor plockade under promenaden längs grusvägen. I en udda kopp samlar jag smultron som växer på en särskilt solig plats. Kanske odlar jag något i trädgården. Slingerkrasse, potatis och gräslök. Rabarber och krusbär.

frukost korg

I kökssoffan löser jag korsord, läser böcker och tar en tupplur. Frukosten äter jag helst ute på trappan om solen skiner. Inne finns en korg som alltid hänger på samma krok, en regnjacka att klä på sig när skurarna drar in, ett par stövlar redo för promenader. Skåpen fyller jag med loppisfynd och golven med trasmattor. Här ryms ingen tydlig stil, inga trender gör sig påminda. Bara ett stilla lugn som indikerar ledighet och ro.

Kanske ligger havet i närheten. Eller en sjö på cykelavstånd. Det är inte så noga. Framför allt är det här en självklar liten plats att åka till för att vara ledig utan att behöva planera en massa. Ett ställe som ser ut och luktar likadant år efter år. Där tiden får gå långsamt och ibland också stå still. Det drömmer jag om.

Liveblogg från ett soffhörn

julia

Hej! Det är onsdag och klockans visare står på 18:47 när jag börjar skriva det här. Jag sitter och väntar på att mina föräldrar ska komma upp till Stockholm. Bilen rullar just nu längs E4:an och det är ungefär en timme till deras ankomst. När de är framme ska vi gå ut och äta någonstans och nu funderar jag på vad vi kommer vilja ha för mat. Kanske husman på Pelikan? Eller indiskt på Shanti? Varsin skål ramen? De får välja när de är framme.

I morgon är det Kristi himmelsfärdsdag och vi tre ska åka till Uppsala för att hälsa på min syster och hennes man. Grejer ska fixas, middag ska ätas, födelsedag ska firas i efterskott och just det, jag måste slå in paket också. Det ska bli skönt med en ledig torsdag mitt i allt även om jag jobbar på fredag igen.

Eftersom det är röd dag i morgon arbetade jag halvdag idag och hade därför tid att ägna hela eftermiddagen åt att städa. Jag putsade till och med fönster med största noggrannhet ackompanjerad av Robyn på hög volym. Men innan dess var jag och klippte mig. Här om dagen klev jag upp och tittade på mig själv i badrumsspegeln och insåg att min tidigare page vuxit ut och gav mig en frisyr som förde tankarna till Janne Schaffer. Intressant. Som tur var hade jag redan en klipptid bokad och den här gången tog jag i ännu lite mer och klippte en hak-kort page. Det kändes rätt!

Nu ska jag strax resa mig ur soffan och göra två saker. 1. Gå ner i källaren och slänga all återvinning jag samlat i hallen. 2. Promenera till Ica och hämta ut ett paket jag beställt. Det innehåller ett par vandringsskor som jag är mycket peppad på. I sommar ska jag nämligen iväg på en vandring med några vänner vilket ska bli så kul och nu tänker jag att jag ska ägna de kommande veckorna åt att gå in skorna ordentligt. Ser ni någon traska runt på Södermalm i kort page och vandringsskor är det alltså med ganska stor sannolikhet jag.

Då återstår bara att posta detta inlägg – tack för att ni läste och hoppas att ni får en fin fortsättning på veckan. Vi hörs!

I väntan på advent

utsikt

Hej och hå, vad har hänt sen sist? ”INGET har hänt sen sist”, vill jag ropa upprört men det är inte sant för en (1) sak har hänt och det är att jag har varit magsjuk. Hu. En hel vecka tog det att återfå aptiten igen. Jag låg hemma och stirrade ut genom fönstret från gryning till skymning och petade i mig smörgåsrån i småbitar och vätskeersättning på tesked. Lyxade till det med en kokt potatis på lördagskvällen och hörde grannarna yla till hits samma kväll som jag själv fått ställa in min hemmafest. Fick blunda varje gång en matbild dök upp i Instagramflödet, plötsligt oförmögen att se det goda i ostron, pastarätter och vinglas. Muntert var det inte, men nu är jag på banan igen.

hem

Idag tog jag upp lådan med julsaker ur förrådet för att kunna hänga upp min adventsstjärna i fönstret och i morgon tänkte jag gå till kyrkan på mässa. Det är ju ändå något visst med första advent. Det första tända ljuset som följs av bjällerklang och janssons frestelse, luciatåg och julfester. Kanske behövdes det en vecka av ett stilla ingenting för att göra sig redo inför allt som komma skall? Tro bara inte att jag tänker göra det till någon årlig tradition.

20 saker jag tänker på i slutet av oktober

oktober

Hej och välkommen in i min hjärna. Här är 20 saker jag tänker på just nu, utan gemensam nämnare eller rankade i någon viss ordning.

1. Polly lakrits är mitt nya favoritgodis. Jag är besatt. Brukar i vanliga fall inte alls gilla sådana fusion-godisar, typ Plopp med Zoo, men de här är toppen.

2. I gymmet på mitt jobb ingår det en ren duschhandduk varje gång man tränar. Man bara hämtar en och lämnar den sedan i en tvätthög och det är nog det lyxigaste någonsin så nu har jag inte en enda ursäkt att inte träna längre. Förut kunde man alltid skylla på släpandet av den där sura handduken.

3. Blir det här året då jag köper en ordentlig vinterjacka? En riktigt varm dunsak att borra in sig i, dock inte en sådär vadlång pga är inget större fan av sovsäcksmode på mig själv.

4. Killar med en liten snusnäsduk knuten kring halsen får mig alltid på fall. Är det för att den får dem att se ut som snälla labradorer?

5. Jag tror att jag måste skaffa glasögon. Kollade på en fotbollsmatch på en sportbar här om dagen och insåg att bilden inte var helt skarp. Tittar ju aldrig på tv annars så har inte märkt det förrän nu. Kanske förklarar det varför jag haft en liten ryckning i mitt högra ögonlock sedan i juli också…

6. Åt min första Pressbyrån-korv på typ två år i måndags. Ett klassiskt sådant i-farten-köp som görs när jag är på väg ut på aw direkt efter jobbet utan tid att äta middag. Den var jättegod som vanligt.

7. Jag har hittills inte känt ett endaste litet julpirr i år. Är det för att jag är vuxen på riktigt nu? Eller kommer det när jag minst anar?

8. Jag glömmer alltid bort hur lång tid det tar att blogga fastän jag har gjort det sedan 2006 och således borde ha lärt mig. Får för mig att börja runt kl 22 när jag jobbat klart, lagat & ätit middag och pustat ut en stund i soffan. Sedan tar det ju nästan alltid två timmar att välja bilder, redigera dem, ladda upp på Flickr, skriva text, hitta ett flyt, läsa igenom, ändra upprepningar eller slarvfel och sedan publicera.

9. Att rensa vattenlåset i badrummet kräver alltid 3-6 månaders mental förberedelse där jag på slutet vant mig vid att ha en rätt svag stråle på kranen när jag tvättar händerna. Sedan tar själva rensningen fem minuter och så är allt frid och fröjd i typ ett halvår innan det är dags att börja om igen.

10. Bröd, smör, citron och sardiner på burk är en riktig femplusmåltid.

11. När jag blir osäker på vad jag vill ha på mig i klädväg så kollar jag på Gucci och sedan kommer jag på att det är ju sammetskostym med sidenskjorta, långa glittrande paljettplagg och blanka ridstövlar jag vill bära.

12. Ska jag ha hemmafest snart? En liten, småstökig, trång och varm… Tanken lockar.

13. Varje gång jag läser något riktigt platt debattinlägg eller ser ett reklamsamarbete för något så banalt som typ påsklämmor så mumlar min hjärna ”Tomhet, idel tomhet. Allt var tomhet, ett jagande efter vind.” Sedan återgår jag till min blogg där jag skriver om att jag äter korv och rensar avlopp.

14. Jag hatälskar att springa på löpband för det är så otroligt mekaniskt och själsdödande men samtidigt också perfekt för man behöver bara fästa blicken och sedan mata minut för minut, meter för meter, tills man är klar.

15. Jag är så sugen på att gå och se en föreställning. Måste boka något på Dramaten eller Operan eller var som helst där man får sig en liten kulturinjektion.

16. Mina drömmar om nätterna har börjat bli jättetydliga och märkliga. Jag minns dem nästan alltid när jag vaknar, vilket jag vanligtvis inte gör. Kanske ska jag ta över Sandra Beijers drömdagbok nu när hon fått sin bebis? Nattens dröm handlade om att jag flyttade in i en lägenhet och upptäckte att den tidigare ägaren hade lämnat kvar sin gigantiska samling med Barbie-hästar.

17. Jag såg Dune på bio. Recension: svinfet. Alltså visuellt. Storyn var okej men själva filmen var en fröjd att bara titta och lyssna på.

18. Jag måste fota mer med min analoga kamera så att filmrullen tar slut och jag kan framkalla bilderna för jag är så nyfiken på att se hur de blir.

19. I morgon ska jag steka plättar till lunch och äta dem med vispad grädde och hallonsylt. Längtar!

20. Jag känner mig fortfarande tacksam och livspepp och tillfreds och kommer på mig själv med att vilja leta anledningar, men kanske finns det inte så mycket att rota i. Kanske är livet bara rätt bra just nu och det får räcka? Vi säger så.

Livsgnistan & tacksamheten

oktober

Hej från tåget på väg mot Köpenhamn. Utanför fönstret: en klarblå himmel, orangegula träd, villaområden, åkrar och sjöar. Inuti mig: en blandning av pepp och nöjdhet, en glödande livsgnista, en bultande hoppfullhet. Jag drabbades av en insikt här om dagen, det var en plötslig och stark känsla av tacksamhet. Över att livet känns lättare igen. Över att faktiskt kunna göra saker. Att få blicka framåt, planera in dagar och kvällar av kul. Att hitta restauranger att besöka, utflykter att åka på, fester att hålla i. Allt som jag en gång tog för givet, som jag sedan ägnat tid åt att sakna.

Jag glömmer så snabbt men vintern och våren var tung. Den konstanta rädslan för att göra fel, alla resonemang som kantade vartenda beslut ner till minsta mataffärbesök. De långa dagarna, kvällarna och nätterna hemma själv. Jag tänkte ofta att det fanns de som hade det värre, att det inte var min sak att klaga. Men samtidigt blir det så tydligt att det är mycket bättre nu. Jag mår mycket bättre nu.

Ikväll ska jag möta upp min kompis Anna i Köpenhamn. Vi ska gå på restaurang och äta en ännu hemlig avsmakningsmeny. I morgon ska jag hitta några trevliga frukost- och lunch-ställen att jobba ifrån. Sedan ska tillbringa helgen i Malmö med Emelie och fortsätta att fylla livet med allt jag saknat. Det blir fint. Eller som Peter LeMarc skulle sagt: Ååh, det är så gott att må gott igen.

Livet rakt upp o ner va

Hej och välkomna till livet rakt upp o ner va. Jag kände att ett sådant inlägg kunde vara på sin plats, liksom bara hallihallå, inget riktigt tema, bara lite högt och lågt från hjärnbarken, eller det kanske inte alls är där tankarna kommer ifrån, jag orkar inte kolla upp hjärnans uppbyggnad, orkar inte återvända till högstadiets biologiklass, vi går vidare istället.

Idag har det varit strålande sol och fjorton grader ute, vilken ynnest, en sån glädje. Jag premiäranvände mina låga converse på lunchpromenaden och hade egentligen tänkt ha min beiga trenchcoat till men den hade legat slarvigt ihoprullad i jacklådan och var alldeles skrynklig från topp till tå, så den fick vänta lite. Jacklådan förresten, jo jag har en sådan under sängen där jag lägger undan alla ytterplagg som varken är i säsong eller får plats i hallen och när jag drog ut den idag drabbades jag av en liten pinsam välbehagsrysning då jag såg alla fina jackor som väntar, på mig och på varmare väder. Det är absolut en svag punkt hos mig, att köpa jackor, helst en i varje färg, men så gör de ju mig glad också. Jag njuter av att tänka på att jag snart får plocka fram den ljusblå boxiga, den gula i mockaimitation, den svarta med fransar, den vita ulliga, den vinröda stiliga, den orangea i sammet, den olivgröna praktiska… Ja, ni hör ju, det är inte rimligt, men där har de legat och väntat hela vintern och är nu redo för ännu en säsong i mitt sällskap.

Det har inte bara varit vår utanför mitt fönster utan jag bestämde mig också för att flytta in den i kylskåpet igår när jag var och handlade. Jag slog upp mina blå på morgonen med ett otroligt sug efter mat som kändes vårig och skrev en inköpslista med magkänslan i fokus. Det blev bara saker som rädisor, sparris, potatis, fänkål, spenat, citron, dill, spetskål, krasse, hollandaisessås, rom, gravad lax, ägg, färskost, rågbröd och räkor (varsågod att skriva av och ta med till affären om ni vill). Gissa om jag ska veva egen pasta och servera med citronsmörsås, dill och forellrom i veckan? Det var en otroligt dåligt ställd retorisk fråga, jag ber om ursäkt, men det ska jag i alla fall.

Idag hände två saker som kändes väldigt signifikanta för att vara 30 år och liksom lite ung och lite gammal på samma gång. Först hade jag bolånemöte med min rådgivare på banken och förhandlade räntor och joxade med bolån och sånt supervuxet och viktigt och ganska tråkigt. Strax därefter fann jag mig själv joggandes efter glassbilen för att lyckas komma ikapp den, vilket jag tyvärr inte gjorde. Jag upptäckte nämligen sent igår kväll att de har fått in en ny sorts glassbåtar med smak av lakrits och viol, vilket är min favoritkombination när det gäller glass, så då var det bara att kolla upp tidtabellen och försöka pricka in när glassbilen skulle vara på min gata. Men tydligen hade jag missat detaljen att man måste stå redo med skorna på och plånboken i högsta hugg när den anländer, för när jag kastat på mig jackan och sprungit mina tre trappor ner såg jag den bara bränna iväg, varpå jag kubbade efter en kort stund innan jag insåg att jag är en vuxen person med bolån som inte borde springa efter glassbilen. Men nästa gång den kommer förbi är det jag som köar på trottoaren för att få fylla frysen med glassbåtar. Lite pengar på amortering, lite pengar på glass, det är min filosofi.

Annars då? Jo, jag är sugen på att börja på en ny bok efter att ha tragglat mig igenom Lena Nymans dagböcker och brev. Inte för att den var dålig, nej det fanns en del fina saker med den, men det blev bara väldigt mycket med 460 sidor av personligt dagboksskrivande och killar som heter Janne, Bosse, Rolf och Stig osv. Jag borde kanske växelläst den med något annat samtidigt, men jag brukar nästan aldrig göra så, här är det en sak i taget och fullt fokus åt ett håll. Det här fick mig förresten att tänka på att det var länge sedan jag skrev om vad jag läst i bloggen. Nog får det bli ett litet uppsamlande bokinlägg snart tror jag, stanna kvar och håll utkik så kommer det när ni minst anar, lite som glassbilen, fast ni slipper jaga den, jag lovar.

Just det, en till anekdot innan jag slutar, jag lovar att det ska bli den sista. Igår var jag och tog den tredje dosen av mitt TBE-vaccin. Jag kom på det på morgonen, att det nog var dags att ta den där sista sprutan nu för att få fullgott skydd, för hur var det, 9-12 månader efter, jo men det var verkligen dags. Så jag bokade en tid på vaccinmottagningen redan samma kväll, smidigt värre, och travade dit till 18:30. Eftersom det var dagens sista tid var det bara jag i väntrummet och efter lite knappande på datorn för att intyga att jag var jag och inte var allergisk eller sjuk blev jag visad in till sköterskan. Hon lyste upp när hon fick se mig och utbrast glatt ”jaha, dagens sista covid-dos då!” varpå jag för en tusendels sekund fick min moral kraftigt testad innan jag skakade på huvudet och svarade henne att ”nej nej, jag är här för en TBE-spruta, det lär nog dröja ett bra tag innan det är min tur att vaccineras mot covid”. Så nära men ändå inte. Nåväl, en vacker dag är det nog också min tur att få den där efterlängtade sprutan, till dess ska jag rulla runt i gräset och vandra genom de snårigaste skogarna utan någon fästingskräck.

Okej, nu är klockan tio och jag undrar lite vad jag skrivit men tänker att det är lika bra att trycka på publicera innan jag ångrar mig. Kanske finns det något kul ändå med det ofiltrerade rakt upp och ner, utan bilder och puts, bara lite vanligt liv, en tisdag år 2021. Vi säger så, berätta något om er dag vettja, hej på er!

Fem dagar, hundra känslor

Helg, igen. En vecka har gått. En vecka fylld av känslor, ja jag tror faktiskt att jag känt nästan allt. Det blir så märkligt när man inte har någon annan omkring sig för ens egna känslor tar liksom upp 100 % av utrymmet. Det finns ingen som kan vara på motsatt humör, som kan balansera det man tänker eller smitta av sig. Och eftersom jag tillbringar dagarna själv blir det så stort fokus på mig och jag har så mycket tid att känna efter. Vad vill jag äta, vad vill jag göra, vad vill jag lyssna på, vilket humör vaknar jag på, vad känner jag när jag läser det här, vad tycker jag om allt? Gud vad jag är trött på mig själv och mitt sällskap. Är det nu jag skaffar ett husdjur? Nej, det kommer inte hända, jag lovar, det är inte för mig.

Jag börjar känna mig mer än klar med det här årslånga sociala experimentet som vi utsatts för. Slutsatserna har dragits, rapporten är sammanställd. Jag har kommit fram till att jag förvisso är introvert i grunden men mår bra av att ha människor omkring mig. Jag älskar att få gå till en arbetsplats, att ha kollegor och att kunna gå därifrån för att lämna jobbet mentalt. Jag mår bra av att planera in saker och att kunna blicka framåt. Jag tycker inte att digitala möten till fullo kan ersätta sociala sammanhang. Jag kan uppskatta att styra över min tid och arbeta hemifrån någon gång ibland. Jag behöver nya intryck för att göra ett bra jobb och för att känna mig som en levande människa. Jag tycker att kultur spelar en viktig roll i mitt liv och känner mig tom utan den. Jag mår bra av att veta att jag är en liten del i ett större sammanhang. Typ så ungefär. Faxar in detta till något universitet inom kort.

Och nu, när jag redan är utled på mig själv och trött av min blotta existens, tänkte jag fortsätta detta inlägg med ett gäng bilder på mig själv. Jag har nämligen dokumenterat min klädsel under veckan som gått och jag vet att ni brukar uppskatta sådana inlägg, så jag hoppas att ni gör det även nu.

måndag

Måndag i grön fejkskinnbyxa och second hand-köpt paisleyskjorta. Fleecestrumpbyxor under pga iskallt ute och i huvudet ett hyfsat gott sinne. Jag fick feeling och höll mitt första rum på Clubhouse. Vi pratade om kändisviner och olika sätt man råkade skada sig på som barn.

tisdag

Tisdag är alltid veckans sämsta dag och denna vecka var inget undantag. Urk. Försökte verkligen pigga upp mig med alla medel: gick en långpromenad i solen på lunchen, tog på mig ordentliga kläder, lagade snäll comfort food och bäddade ner mig tidigt, men nej, inget hjälpte. Inte ens tanken på att jag fyndat den här mörkblå linnekostymen för 30 kr och att den satt perfekt utan att jag provat innan. Pfft, så mycket för materiell lycka.

onsdag

Onsdagen blev bättre, tack och lov. Jag drog på mig sammetsbyxor, vita boots och en silkesblus som jag köpte i en vintageaffär i New York.

torsdag

Torsdagen var svartvit och effektiv! Jag jobbade hela dagen och hann sedan hämta ut böcker på biblioteket, handla mat, tvätta fyra maskiner tvätt, städa lägenheten grundligt, prata i telefon med mamma i en timme och äta en semla. Lyssnade på italo disco och svängde runt i ett huj.

fredag

Och så blev det fredag och jag tog på mig en jumpsuit som nästan är som en pyjamas. Jag hade en bra jobbdag men gud vad deppigt det är med oplanerade fredagskvällar. Gillar inte att leva det här ofrivilliga, medelålderspräktiga enstöringslivet där man förväntas tycka På spåret är veckans höjdpunkt. Nej, jag vägrar! Ge mig spontana aw:s som aldrig tar slut och dimmiga nätter på trånga dansgolv. Åt i alla fall linsbågar och drack ett glas vin framför Mulan (den tecknade såklart) och det var… helt okej.

I morgon ska jag ha några kompisar över på middag och på måndag och tisdag ska jag jobba utanför mina fyra väggar. Hur jag känner för det? 100 % glad, det fyller hela rummet.

Om måndagsmorgnar

Det är måndag morgon. Jag ligger vaken i sängen, ser gryningsljuset kämpa sig fram utanför, hör det skrapande ljudet från snöplogen längs gatan. En tanke far genom mitt huvud. Tänk om jag bara skulle bestämma mig för att vara en pigg och härlig tjej den här veckan. En sådan som studsar upp om morgnarna med ett leende, redo att fylla dagen med äventyr. Spontan och energisk och sprudlande glad. Lite, lite mystisk, men bara precis sådär att det blir lagom. Med mungipor som automatiskt går uppåt istället för att neutralt ligga i en smått bekymrad min. Som säger ja, javisst och absolut utan att tveka. Som inte ställer motfrågor eller tänker ett varv till på allting. Hur svårt kan det vara?

Jag drar upp täcket över axlarna. Tänker vidare och undrar om det egentligen handlar om en grundläggande ödmjukhet och tacksamhet. Att om jag hade gått igenom ett stort trauma, skulle jag då varit mer glad för varje liten stund? Är det vad det bygger på? Fastän klockan är strax efter sju har jag vett nog att inte önska mig någon reell olycka. Istället tänker jag på att jag är frisk, att jag har tak över huvudet, mat i kylen och vänner att ringa. Jag har det bra, bättre än bra, det borde vara gott nog, varför spritter det då så lite i benen?

Jag tänker att lyckan finns sida vid sida med synd och skam. Ser framför mig hur de ligger formgjutna intill varandra likt stora sked och lilla sked. Naiv glädje måste villkoras, att jag har det så bra beror till viss del på att andra inte har det. Jag lärde mig redan som barn att lyckan kommer och lyckan går, ingenting är konstant och varför kan jag inte bara tänka lite mindre? Det skulle vara så mycket enklare att sprudla sig genom livet då. Fri från måsten och borden och reflektioner skapade av mig själv.

Det är måndag morgon och jag ligger vaken i sängen och önskar att jag var en pigg och härlig tjej men jag är jag. En grubblande, analyserande och skuldmedveten person. Obenägen att lura sig själv, kanske allra mest om måndagsmorgnar. Det får bli ett nytt försök nästa vecka.

De små men högst betydelsefulla sakerna jag längtar efter att göra

trädgården

Den senaste tiden har jag gått runt och burit på en konstant känsla av att jag är en dålig vän. Jag kan vakna upp på morgonen och tänka ”åh, jag borde ta och fråga x och y om de vill komma över på middag” innan jag inser att vi är mitt i en pandemi och att jag gör bäst i att låta bli. Genom att följa de allt striktare rekommendationerna har jag också ofrivilligt gjort avkall på att vårda mina sociala relationer till viss del. För videosamtal i all ära, men det är svårt att vara nära när man bara har digitala medel och promenader att ta till. Det är långt ifrån tillräckligt för mig och därför känner jag mig också som en undermålig vän, även om jag förmodligen gör rätt på det stora hela just nu.

Här om dagen ställde jag en fråga på Instagram kring vad ni ville att jag skulle blogga om framöver och flera önskade ett inlägg om vad jag ser fram emot i livet post-covid. Märkligt nog hade det inlägget varit enklare att skriva för ett halvår sedan då det kändes som om pandemin hade en tydlig (men uppenbarligen falsk) horisont. Nu är förvisso vaccinet här och jag hoppas innerligt att saker och ting går åt rätt håll, men samtidigt vet jag att det är omöjligt att säga när allt kommer att vara som vanligt igen. Hur optimistisk vågar man vara utan att behöva bli nedslagen gång på gång?

Att drömma stort och fritt har aldrig varit min styrka. Jag är alldeles för rationell, vill konkretisera direkt och ha en tydlig plan på hur saker ska gå till, något jag kan irritera mig på en del och som jag delvis vill försöka jobba bort. Men präglad av mina vanor började jag ändå i det lilla och uppnåeliga när jag satte mig ner och funderade på vad jag ser fram emot efter den här pandemin. För det handlar kanske inte om storslagna utlandsresor utan det där som kan få mig att känna mig som en bra vän igen. Att få vara generös och nära andra och göra sådant som skapar en direkt känsla av lycka i maggropen. Här är några saker som jag längtar efter att göra.

mamma & jag

Krama mamma och pappa. Krama hela familjen och släkten. Krama alla vänner. Lägga huvudet på deras axlar och bara andas en stund där.

Vara på kontoret under en hel dag. Ha fysiska möten med andra människor, sitta och bolla kreativa idéer tillsammans, säga ska vi inte gå och ta en öl efteråt och faktiskt gå ut och göra det utan att behöva tänka efter en endaste sekund.

Hålla mina vänners barn i famnen. De som föddes i somras och som jag ännu inte kunnat krama om ordentligt. Låta dem sitta i mitt knä, läsa och sjunga för dem, bli en trygg och rolig vuxen i deras liv.

fest

Bjuda över ett gäng kompisar på middag, säga jag fixar mat och dryck, ni behöver inte ta med något, kom hit runt halv sju så tar vi allting därifrån. Tända ljus, hämta stolar från förrådet, klämma ihop oss runt middagsbordet och turas om att lägga till låtar i kön på Spotify i en kväll som aldrig tar slut.

Sitta i en konsertsal och se ljuset dämpas, känna sammetstyget mot nacken, höra oboens tydliga A klinga ut i lokalen, lyssna till tonerna av en symfoniorkester som stämmer sina instrument, det sjungande ljudet av förväntan och så dirigenten som kliver upp på podiet och möter applåderna.

Stå i badrummet framför spegeln och sminka mig sakta, göra mig fin. På handfatskanten balanserar en halvdrucken öl, från högtalaren strömmar musik, i garderoben hänger en outfit som jag noga valt ut. Om fyrtiofem minuter börjar kvällen och just nu finns bara känslan av att allt kan hända.

fotboll

Bläddra i almanackan tillsammans med en vän för att hitta en ledig helg då jag kan komma och hälsa på. Packa den lilla weekendväskan, hoppa på tåget och bara umgås oavbrutet flera dagar i sträck.

Fråga den där halvbekanta personen, kanske nya kollegan eller Instagramvännen, som verkar trevlig och intressant och som jag gärna skulle vilja lära känna bättre, om hen inte vill ses. Göra plats för nya vänskaper, öppna upp livet för fler.

Stå i hejarklacken med halsduken lindad kring halsen, se det knallgröna gräset framför mig och för första gången sjunga Ett liv ett lag tillsammans med andra. Vara en i mängden, en del av en lycklig massa med ett stort gemensamt intresse.

Sms:a en kompis som jag sett är ute, fråga om vi ska mötas upp, ta mig till baren, krångla mig allra längst in, smita förbi tätt packade ryggar, höra basen, bruset, skratten, hitta vännen och försvinna in i natten.

Fyra saker jag funderar på en söndag i januari

snö

Ett

Varför är det så otroligt pinsamt att vara en existerande människa vissa dagar? Det är svårt att sätta fingret på känslan men det är som en konstant, mild skamsköljning över allt jag gör och tänker. Idag är en sådan dag. Jag skulle gå in på Filippa K för att prova en ullkappa jag sett på rean men halvvägs in fick jag pinsamhetspanik. Det var tomt i butiken förutom personalen och jag kände hur mina kängor bildade pölar på det blanka golvet, hur min väska var för färgstark och mitt snöblöta ansikte för fult. Jag skämdes över saker jag egentligen inte borde skämmas för men där och då kändes det rimligt.

På samma vis kan jag tycka att det är otroligt pinsamt att ha en blogg. Det är ju ambivalent för jag älskar den här platsen, men kreativiteten kommer alltid med en skavande baksida. Att ha skrivit ett inlägg med någon slags litterär ambition och få noll kommentarer, att dela bilder och historier ur sitt liv som om det vore inspirerande fakta eller att göra en trendspaning? Nej men usch, det är så pinsamt, varför utsätter jag mig ens? Kanske är det bara jag som känner så här då och då, för som tur är går det ju över, men det är en så otroligt märklig och i stunden fullkomlig känsla.

Två

Hur kommer det vara att börja på ett nytt jobb i morgon? Just nu känner jag mig oväntat lugn, men det kommer säkert att bli lite pirrigt när det väl är dags att ställa klockan och släcka lampan. Hela kontoret är för närvarande stängt för allt utom den affärskritiska verksamheten och eftersom det inte direkt är fondförvaltning jag ska syssla med, kommer jag få jobba hemifrån den största delen av tiden i början. Undrar hur det kommer bli? Att komma in i en ny organisation och att lära känna nya kollegor på distans. Att vara på ett nytt jobb men på prick samma plats som på förra jobbet, det vill säga hemma. Jag hoppas i alla fall att jag snart kan få sitta sida vid sida med människor igen och jobba tillsammans.

fönster

Tre

Vad ska jag egentligen ha för gardiner i mitt fönster? (Ja, det är högt och lågt här bland tankarna.) Hur kan en så enkel sak som två långa tygbitar vara så komplicerad? Jag känner liksom inte för någonting, har ingen intuitiv känsla när det kommer till gardiner så som andra tycks ha. Det enda jag vet är att jag inte vill ha tunna, skira, vita. Snart (snart, snart, snart!) kommer ju vårljuset tillbaka och då tänker jag att jag behöver något som kan fungera för mörkläggning också. Men ska det vara färgglatt och mönstrat? Eller neutralt och dämpat? Kan någon gardinexpert rycka ut och hjälpa till tack.

Fyra

På tal om fönster, får man slänga krukväxter som inte har dött men som har blivit ganska tråkiga, rangliga och fula? Det tar ju emot att göra sig av med något som lever och växer, men samtidigt vill jag att det ska vara fint här hemma. Kanske kommer en hel armé med växtgäris och skäller ut mig om jag slänger några av dem, eller så inser jag att alla människor gör sig av med sina krukväxter ibland. Förresten, om jag lyckas hitta några gardiner kan jag ju gömma de fulaste växterna bakom dem, då har jag löst två problem i ett… Skoja. Eller?

Nu ska jag fortsätta att skämmas över min existens (och att jag bloggade om min skamkänsla dessutom), laga en middag med svartkål och lax och välja kläder inför min första jobbdag i morgon. Hoppas att ni har en mysig (och grubbelfri) söndag!