Allt skulle ju bli så bra. Två arbetsdagar kvar att slutföra allt jobb, en sväng till saluhallen för att handla något gott och kul till julbordet, en lugn kväll hemma med paketinslagning och packning, sedan tåget söderut på fredagseftermiddagen, hem till alla, till julen. Men så, vakna klockan nollfyra av att kroppen skakar, frossa och feber, termometerns siffror sakta tickandes uppåt: 38,5 38,6 38,7. Och så besvikelsen och sorgsenheten följt av skulden. Varför kunde jag inte bara vara hemma och ta det lugnt i veckan? Varför skulle jag iväg på allt och träffa alla? Varför tog jag bara det nya covid-vaccinet senast och inte det för influensa också? En bild: jag liggandes i min ensamma etta på julafton ätandes en apelsin. En tanke: du är 33 år, det är en av alla jular, jorden går inte under, många har det mycket sämre. Och jag räknar dagarna och timmarna, tänker att mitt immunförsvar ändå brukar vara rätt bra, att jag sällan är sjuk några längre perioder. Följer termometerns decimaler, pulsklockans slag, klamrar mig fast i varje litet steg åt rätt riktning. Rabblar tyst sinnesrobönen för att samla tankarna och sluter sedan ögonen och önskar mig ett litet julmirakel.
Kategoriarkiv: Tankar
Jag springer, tittar, läser, tänker, köper, lyssnar, skriver inte
Jag springer genom frasande gula höstlöv, förflyttar mig längs vattnet, snuddar nästan Södermalms alla kanter. Benen känns pigga och när jag tittar på klockan första gången har sex kilometer passerat. Jag bestämmer mig för att springa nio till. Går i mål i höjd med Bondens marknad och ställer mig i kö vid ett av stånden för att köpa ägg. När jag kommer fram får jag den sista fyllda kartongen och kvinnan bakom disken skickar med mig fyra extra för att de ska ta slut. Idag tänker jag göra äggröra till frukost.
Jag tittar på Upp till kamp och det är ännu bättre än jag minns det. En ung Simon J Berger och Sverrir Gudnason som briljerar sida vid sida. Jag inser att det är Hoyte van Hoytema som gjort fotot, kanske är det därför jag vill spara så många scener, ta mentala skärmdumpar på de finaste bilderna. Jag njuter av de filmslånga 90-minutersavsnitten, tittar på ett varje helg för att de ska räcka länge. Har två kvar, de kommer ta mig en bit in i november.
Jag läser ut Själens telegraf av Amanda Svensson och den är som ett litet lyckopiller. Hennes böcker har alltid träffat mig och jag tänker först att det kanske berodde på att jag var i optimal ålder för dem, att det var en ung vuxen-nerv som slog an helt perfekt, men i så fall är jag i optimal ålder även för denna för jag tycker så mycket om den. Språket är vackert, sorgligt och fullt av brinnande små eldar. Det är en mycket fin skildring av kärlek och pengar, om att äga och att ägas.
Jag tänker mycket på pengar. Kanske är det en bieffekt av att jobba på bank, förmodligen, även om jag är längst bort ifrån de faktiska transaktionerna, skyddad i mitt kreativa hörn. Men jag tänker på pengar som medel för ängslan och ångest, att ha eller inte ha dem, så mycket handlar så ofta om det och samtidigt är det något vi sällan pratar om. På middagen förra veckan handlade konversationerna om uppväxt och klass, om dumsnålhet och om ekonomisk kontroll och jag kände inte alla kring bordet särskilt väl men det fanns en närhet där som betydde något.
Jag köper en torrborste, en liten rund med hårda strån som jag drar i fasta cirklar över huden. Börjar vid fötterna och jobbar mig sakta upp till området kring hjärtat. Känner den stickande värmen sprida sig, de stramande vaderna mjukas upp, den sista solbruna huden från sommaren kommer snart att vara ett minne blott. Jag köper en liten borste till fogarna i badrummet och en stor burk med rosa medel. Funderar över instinkten kring allt skrubbande, någon slags vilja att göra rent och bli ny, att skala av det gamla och metodiskt dra borstar.
Jag lyssnar på nya album. På Cleo Sol, Deportees, Sarah Klang och Solen. Jag lyssnar på gamla skivor. På Tapestry med Carol King och All Things Must Pass med George Harrison. Under en av alla Spotifys flikar hittar jag en ny sektion som heter Your Niche Mixes. Där väljer jag bland Chill Morning Mix, Disco Funk Soul Mix och Japanese Jazz Mix beroende på mitt humör. Jag saknar att lyssna på podcasten Månens sällskap. De innerliga existentiella samtalen, de intellektuella djuplodade funderingarna, det magiska i alla små detaljer. Hittills har inget annat fyllt samma behov.
Jag skriver inte och det stör mig. Jag tänker på det varje dag, att jag borde, men inga ord har hittat ut den här veckan. Dokumentet senast öppnat förra söndagen kl 9:14 står det när jag för muspekaren över filen. Jag bestämmer mig för att strunta i den bristfälliga inspirationen. Lägger ner den mörkblå anteckningsboken med mjuka pärmar i väskan tillsammans med Här ruvar havet som jag nyligen börjat på. En bok att skriva i, en bok att läsa ur, ett café att sitta på. Det är min plan för dagen. Men först frukosten och 11-mässan, bönerna och donationerna för världen, tystnaden under valvet, gemenskapen i sorgen. Kyrie Eleison.
Den olidliga och eftersträvansvärda tristessen
Jag har tråkigt, tänker jag. Kalendern tycks ha gapande hål den här veckan, kroppen längtar efter semester. Jag vill inspireras, vara ledig, se något nytt. Men bolånen ska ju amorteras och semesterdagarna räcker knappt till julveckan. Jag förstår inte hur alla andra gör, förstår bara att det inte är synd om mig, att jag får göra det bästa av det jag har, tråkig stabil ekonomisk vardag är ändå allt som vissa drömmer om just nu.
Jag tänker på när jag var nitton och nyligen hade flyttat hemifrån. Bodde i den lilla ettan på Smedjegatan i Norrköping och gick på universitetet. Via ett studenterbjudande hade jag tecknat en helgprenumeration på DN och tidigt varje lördag dunsade tidningen ner på min dörrmatta. Jag läste den vid frukostbordet bland kaffekoppar, hallonsmoothie och amerikanska pannkakor, så som alla bloggares frukostbord såg ut under tidigt 10-tal. Med hungrig blick bläddrade jag genom sidorna och en av mina favoritsektioner var DN på stan. Jag minns hur jag scannade över allt som tycktes hända, allt som skedde där men inte här, tänkte en dag ska jag vara en del av det, då kommer det att vara omöjligt att ha tråkigt.
Fjorton år senare läser jag DN igen och fastnar för en artikel om hur människan är på väg att bli dummare och mindre kreativ. En av farorna tycks vara att vi inte har tråkigt längre. I jakt på snabba sätt att döva tristessen plockar vi upp våra telefoner och matar oss med nytt nytt nytt, men hjärnan behöver ha tråkigt ibland för att komma på idéer. Jag läser, skräms och känner igen mig. Jag vet själv att några av de få ställena där jag faktiskt brukar få idéer är i duschen och vid disken. Två ställen där jag inte har tillgång till min telefon, där tankarna får vandra helt fritt.
Jag tänker på veckans kalender med gapande hål, på nittonåriga Julia som drömde om Stockholms kulturutbud, på instinkten efter att döva allting med mera scrollande. Så bestämmer jag mig för att inte hänfalla åt det enkla och tomma utan att försöka mota tristessen och främja kreativiteten med andra medel. En långpromenad där hörlurarna får ligga kvar i väskan. Ett museibesök själv en kväll efter jobbet. En stilla skrivsession helt för hand. Ett event som jag bläddrat fram i DNs kalendarium. En lässtund på en noga utvald plats. Det värsta som kan hända är väl att det blir tråkigt, och blir det tillräckligt tråkigt så kommer jag kanske också på något.
Ögonblicket klockan 18:14
Jag står byxlös framför spegeln och sminkar mig. Ur högtalaren strömmar min spellista med aktuella favoritlåtar. Jag håller på och testar ordningen på låtarna, det är viktigt att de kommer i en behaglig blandning, kasten får inte bli för tvära, kontrasterna inte för stora. Med precision har jag fördelat Romy, Sarah Klang och Bon Iver i listan och jag börjar känna mig nöjd. Intill mitt smink på tvättmaskinen ligger ett halvätet digestivekex med smör. Klassisk stödmat. Om sexton minuter ska jag befinna mig på den nyöppnade restaurangen Bambi vid Bjurholmsplan och nu behöver jag något litet för att stilla den värsta hungern. Restaurangen beskriver sig som ”ett ställe där man kan få en riktig varmrätt för 200 spänn”, där det ska vara folkligt och prisvärt och mer av en klassisk sjuttiotalskrog än något instagramvänligt. Det är precis vad jag är sugen på just nu. Jag hoppas att de håller vad de lovar.
Bregottpaketet står kvar på diskbänken, jag tänker att jag måste komma ihåg att ställa in det. Byxorna jag planerar att ha på mig är zebrarandiga och får tankarna att vandra till Janne Schaffer i Electric Banana Band. Jag försöker kompensera auran av en medelålders gitarrist medelst smink, boots, tight body och skjorta. Med halvmycket ambition duttar jag på lite ögonskugga på ögonlocket. Jag har ingen aning om hur man gör det här bra, tänker jag, men också, hur viktigt kan det vara? Det är tisdag, klockan är 18:14 och det börjar bli dags att gå.
Bloggveckan i backspegeln
Jag tycker det var så mysigt med den lilla bloggveckan som jag hade. Mest för att jag fick så fin respons från er i form av en massa kloka kommentarer, uppmuntrande tillrop och roliga önskemål. Jag visste det ju redan innan men ni som läser här inne är verkligen några av de vettigaste och trevligaste människorna som finns och det ska ni ha tack för!
Jag ska dock inte ljuga och säga att det var helt enkelt att blogga varje dag. Tvärtom fann jag mig ofta en smula stressad över att hinna publicera något innan dygnets slut. Att blogga varje dag samtidigt som jag jobbar heltid och har ett någorlunda socialt liv att underhålla är helt enkelt en omöjlig ekvation. Tyvärr. För trots att jag haft den här plattformen i över sjutton års tid glömmer jag bort hur lång tid det faktiskt tar att skriva ett inlägg. Det är ju inte bara själva orden som ska komma på plats, det är ju också bilderna som ska fotas, redigeras och laddas upp, spellistan som ska skapas eller den kreativa idén som ska kommas på. Och så ska det korrläsas och redigeras för jag vill ju att det som väl läggs ut ska göras noggrant. Så jag förhandsgranskar inläggen, ofta tre eller fyra gånger, går in och flyttar radbrytningar, tar bort någon liten upprepning, snyggar till en ordföljd och håller på. Det där finliret har jag svårt att släppa, eller rättare sagt, jag vill inte släppa det, för mig är det en del av hantverket och min tonalitet.
Men en sak som jag faktiskt insåg var att det var trevligt att skriva små ögonblicksinlägg som kanske inte behöver vara så mycket mer än en kort reflektion från här och nu. En liten inblick i min vardag som kan skapa igenkänning men på vissa sätt också vara helt unik. Den typen av inlägg vill jag nog fortsätta med då och då. På samma vis kan även som inlägg som detta, där jag i princip bara funderar högt, också kan ha sin plats. Jag har alltid tänkt att varje inlägg måste vara något mer, men samtidigt vet jag att det är den typen av innehåll som jag själv gärna läser hos andra. Det högst mänskliga, ofta lite ofiltrerade och genuint personliga – så det blir det nog mer av.
Vad blev det av veckan då? Jo i sann Julia-anda schemalade jag inga av blogginläggen utan allt publicerades direkt i stunden. Inlägget om mina favoritplatser tog mycket längre tid att skriva än vad jag först tänkte, en av posterna skrevs efter att jag druckit tre öl (gissa vilken…) och allra flest besökare hade jag på tisdagen. Kanske kommer jag köra en liknande experiment någon gång framöver som en liten kreativitets kick-off, men tillsvidare kommer jag fortsätta att rulla på med samma oförutsägbara men förhoppningsvis inspirerande innehåll som innan. Vi hörs här!
Ögonblicket klockan 19:46
Jag sitter i en gillestuga i ett 60-talshus tio minuter från Fruängen centrum. Rummet är nedsläckt, det stora fönstret täcks av en rullgardin och rakt framför mig står en monitor som visar vad som filmas i kameran på ovanvåningen. Bredvid mig i soffan sitter min chef och på schäslongdelen huserar vår producent med en walkie talkie i högsta hugg. Då och då sprakar det till i den. Edvin till Viktor, kom. Vad tycker ni om scenen vi just filmade? Vi är jättenöjda här, tack.
På monitorn visas ett vardagsrum. En stor lampa utanför huset lyser upp rummet för att simulera ett dagsljus. Jag tänker att jag skulle vilja ha en likadan lampa utanför min lägenhet mellan november och mars. Ett mjukt, gult artificiellt solljus som letar sig in genom gardinen. Vi har sju scener kvar innan vi räknas vara färdiga vid halv elva.
Någon ropar på mig, jag ska godkänna stylingen på våra skådespelare. Det är reklamfilmsinspelning och det här är en vanlig men ovanlig dag på mitt jobb som copywriter.
Ett ögonblicksinlägg in the spirit of Underbaraclara.
Början på bloggveckan
Jag vaknade upp i morse med en tanke om att det här skulle bli en vecka där jag bloggar varje dag. Som ett litet experiment, som ett sätt att kickstarta inspirationen, som en skjuts för att återfå förmågan att klicka på publiceringsknappen utan att ha lagt fem timmar på reflekterande och redigerande innan. Sedan fortlöpte måndagen i all hast och det fanns visst inte en ledig minut över. Allt eftersom timmarna gick blev också mitt humör mer och mer dämpat och min huvudvärk mer och mer tilltagande. När klockan var halv åtta vandrade jag omkring surmulen och vrålhungrig på Willys vid Hornsgatan och muttrade över att hälften av alla ingredienserna jag skulle köpa (gula löken, svenska äpplena, grönkålen, libabröden, parmesanosten) var utplockade på hyllorna. Till sist kom jag hem ändå och fick i mig en portion gnocchi och nu sitter jag här med fötterna på soffbordet och tänker att på samma vis som att en sen middag också är en middag så är ju ett sent inlägg också ett inlägg. Och även om jag inte skulle lyckas få till en hel vecka med blogginlägg varje dag så kan jag ju åtminstone försöka. Dessutom finns det få som är snällare än ni som läser här inne och det gör mig väldigt glad att tänka på.
Så välkomna till vecka 39, numera även känd som bloggveckan. Jag tänker att ni ska få ta del av tankar, tips och texter. Lite som vanligt, bara något mer frekvent och kanske lite mera lättsamt ibland. Kanske skriver jag om tid och om pengar, om kreativitet och om koncept, om platser som är speciella och om att känna sig som ingen särskild alls. Kanske har ni också något särskilt ni önskar att jag ska skriva om? Låt mig veta i så fall så ska jag se vad jag kan göra. Nu åker vi!
En intervju med mig själv
Hej Julia, hur är läget?
Jo tack, bara bra.
Vad är det du har där?
Min frukost, vill du ha något? En kopp kaffe?
Det är bra tack. Vill du berätta om vad du har på tallriken?
Absolut. Två rostmackor med västerbottensost och tomat. Ett kokt ägg. En dubbel espresso.
Hur länge kokar du ägget?
Sju minuter. Idag blev det kanske tio sekunder längre för jag hoppade ur duschen precis när timern ringde.
Det är lördag idag, vad har du för planer?
Jag ska åka till Uppsala och träffa min systerdotter och såklart resten av hennes familj. Vi har inte setts på hela sommaren så det ska bli mysigt!
Sommaren ja, hur tycker du att den har varit?
Fin! Men lite kort och kall om jag ska vara ärlig.
Du får vara ärlig.
Okej, tack. Nej men jag känner mig en smula besviken på att jag inte hunnit skriva så mycket som jag tänkte, jag har inte riktigt känt mig inspirerad eller sugen. Och nu vips är semestern slut och jag sitter här och känner mig lite dålig. Planeringsmässigt är jag rätt nöjd med allt jag hunnit med på mina lediga veckor, även om det var lite flängigt där i början. Vandringsresan var en höjdpunkt såklart.
Ja, berätta mer om den!
Nej men den var väldigt kul att göra. Otroliga vyer i Alperna, mycket rustik mat, alla sorters väder och många steg i benen. Jag ska skriva ett längre inlägg om den när jag hinner.
När du hinner?
Ja, snart. Jag lovar. Tjata inte på mig.
Förlåt.
Det är lugnt.
Men du, hur känns det att börja jobba nu?
Lite blandat. Helt okej ändå även om jag har rätt dålig koll på vad ska göra. Jag funderar också på var jag har lagt min jobbtelefon någonstans, tror den kan ligga i en väska men jag är inte helt säker. Jaja, den kommer väl fram…
Vi får hoppas det. Har du några höstplaner då?
Nja, jag börjar med sensommarplanerna först tänker jag. Jag planerar att springa ett halvmaraton i början av september så nu håller jag på och tränar inför det.
Hur går det då?
Jo men rätt bra förutom att mina fötter tycks hata mig när jag springer i mer än en timme. Du har inget tips på hur man motverkar skoskav?
Ser jag ut som en expert på löpning?
Lite kanske.
Det är jag tyvärr inte. Vad planerar du mer då?
Jag vill äta kräftor. Kanske återupprepa min hemma-vinbar som jag hade förra hösten. Laga österrikisk temamiddag. Samla lite kompisar från olika gäng som jag tror skulle gilla varandra och ses tillsammans. Och så hoppas jag på något slags skrivande också, om det så får ske under tvång.
Det låter som bra planer ändå!
Visst! Du får gärna komma förbi om du vill. Men du, nu måste jag avsluta här för nu ska jag alldeles strax till Uppsala.
Okej, men vi kan väl höras om ett tag igen?
Absolut, det gör vi!
Ska vi säga så, Julia?
Är det här söndagsintervjun i P1 eller?
Skoja bara! Vi säger så.
Mina planer för hösten
Någon gång i våras kändes det som om exakt alla omkring mig hade fullt upp och hela samhället var ett enda ”ojoj det är så mycket nu, hur ska man få ihop det” medan jag själv hade det lugnt. För lugnt. Det var som att jag hade missat något och istället för utvilad började jag bli rastlös av all oplanerad fritid. Så nu inför hösten bestämde jag att det var dags att fylla schemat med mer än bara heltidsjobb.
Jag förstår att det här är en situation som långt ifrån alla känner igen sig i. Att bo och leva helt själv har ju både sina för- och nackdelar, det är ganska ensamt och inte alltid så kul, men tid finns. Särskilt om man som jag även råkar vara helt ointresserad av att titta på tv-serier. Är det något jag istället längtar efter så är det att få utvecklas utanför mitt yrkesarbete. Att gräva ner mig i något helt nytt, hitta andra riktningar och gå emot känslan av att intellektuellt stagnera.
Mina planer för hösten är en blandning av aktiviteter, visioner och mål. Och likt alla andra bloggtjejer går jag in i den nya terminen med övertygelsen om att september faktiskt är det riktiga nyåret. Skoja. Men den rastlösa känslan från i våras är borta och det här är vad jag ägnar mig åt istället.
Fördjupa mig i skrivande och skriva mer
För fem år sedan läste jag en distanskurs i kreativt skrivande vid sidan av mitt jobb. Den var väldigt lärorik och hade ett flexibelt upplägg som gjorde att jag kunde klämma in den där det fanns luckor. Nu, efter några års paus, är jag redo att hoppa på B-kursen. Även den är på 50 % och distans via Mittuniversitetet. Första terminen kommer vi att ägna oss åt Dramat som uttrycksform följt av Modern lyrik och prosa. Nästa termin ska vi jobba helt med ett eget fördjupningsarbete, vilket jag verkligen ser fram emot.
Träna regelbundet
Min träningsrutin är inte så noga utstuderad. Jag brukar springa en del och köra lite varierad styrketräning, vilket passar mig bra. Mitt mål är att fortsätta träna på ungefär samma vis och få till tre pass i veckan. Det brukar bli en kväll, en morgon/lunch och så någon gång på helgen.
Fortsätta att sjunga i kör
I vintras började jag och min kompis Malin i en oratoriekör. Varje onsdagskväll samlas vi tillsammans med ett 50-tal andra personer och sjunger klassisk kyrkomusik. Det är stämmor, notläsning och latin, men framför allt är det väldigt kul. Jag sjöng mycket i kör under min uppväxt och har saknat det de senaste åren. Extra roligt är det att göra med en kompis, vi brukar alltid ta en kör-öl efteråt och gå igenom allt som hänt i livet sen sist.
Välja vegetariskt i större utsträckning
Sedan ett tag tillbaka har jag funderat på om jag ska sluta äta kött. Jag har inte ätit kyckling på fyra år och lagar väldigt lite kött själv. Men det är något med det definitiva beslutet som skaver lite, att ha strikta regler kring mat känns inte helt rätt för mig. Däremot har jag bestämt att jag i möjligaste mån ska välja vegetariska alternativ när det finns. Som i lunchrestaurangen på jobbet, på snabbmatsställen eller när jag lagar själv. Och i en storstad år 2022 är det inte särskilt svårt. Blir jag bjuden på middag eller går på fin restaurang med avsmakningsmeny kan jag tänka mig att äta lite kött, men då är det undantag istället för regel. Nu har jag testat en månad och hittills har det gått väldigt enkelt. Jag har ätit fisk och skaldjur en eller två gånger i veckan, annars bara vegetariskt och det tänker jag försöka fortsätta med.
Läsa och diskutera böcker i bokklubb
Jag läser gärna på fritiden och försöker att alltid ha en bok igång. Skrivkursen innehåller en del obligatorisk litteratur vilket kommer innebära mindre tid för nöjesläsning, men jag vill ändå fortsätta med mina egenvalda böcker. Tanken är också att komma igång med en bokklubb som jag och två bekanta planerat. Att ses någon gång i månaden och prata litteratur och dricka vin känns som ett perfekt sätt att lära känna varandra.
Utforska och diskutera andlighet och tro
Den senaste tiden har jag känt ett större behov av att diskutera frågor kring livet i allmänhet och tro och andlighet i synnerhet. Jag vill fördjupa den sidan hos mig men vet inte riktigt hur och tycker att det är ett ämne som är lite svårt att prata om i mitt vanliga umgänge på grund av olika bakgrund, intressen och synsätt. Men nu har jag hittat en samtalsgrupp i Svenska kyrkan där man ses en gång i veckan och diskuterar andlighetens roll i livet och hur man kan förhålla sig till den. Det känns väldigt spännande och lite nervöst om jag ska vara ärlig, men jag ser fram emot att ge det en chans.
Träffa nya och gamla vänner
Flera av mina aktiviteter är ju sådana jag gör själv, men det betyder inte att jag vill sluta träffa mina nära och kära för det. Tvärtom. De har en självklar plats i planen under hösten också. Jag ser fram emot många middagar på vardagskvällar, turer i naturen på helgerna och har även styrt upp en liten hemmafest snart. Dessutom har jag ju två nya små syskonbarn att lära känna vilket ska bli så mysigt.
Hålla bloggen vid liv
Sist men inte minst så är min plan att hålla den här bloggen i rullning vid sidan av allt. Det är ju en plats som är helt och hållet lustdriven, jag skriver för att det är kul och för att jag uppskattar dialogen med er som läser. Dessutom har jag insett att mer ledig tid betyder inte att jag bloggar oftare, snarare är det så att när jag gör mycket annat finns det mer att blogga om sen. Eller så kommer det sluta med att jag bara postar mina inlämningsuppgifter till skrivkursen här, haha. Vi får väl se. Hoppas att ni vill följa med mig under hösten i alla fall! Har ni några roliga planer att dela med er av?
En vacker dag ska jag ha…
Jag är ingen vidare drömmare, vet inte om jag någonsin varit det. Jag hamnar allt för lätt i realistiska tankebanor, fick alla rätt på rationella provet om ni minns. Men jag övar på att släppa sargen och kasta mig ut i fantasins värld, försöker våga tänka lite större och friare även om det känns skrämmande ibland. Och det finns faktiskt en sak som jag kan drömma tydligt om: ett litet sommarhus någonstans i Sverige.
Den här drömmen handlar inte om några stora ytor eller flådiga punschverandor. Ett rum eller två räcker. Det viktiga är lukten, den där särskilda doften av fukt, trä och myggmedel som slår emot en när man öppnar dörren. Breda plankor på golvet och ojämna mörka hörn. Målad träpanel på väggarna eller nötta tapeter som solblekts. En balja att diska i, en liten kokvrå för att kunna laga sill och potatis, en kaffebryggare som pyser och suckar extra ljudligt.
Jag vill ha smala sängar med fasta madrasser som bäddas med lakanen man tvättat hundratals gånger. De som är mjukare än alla andra, alltid i udda mönster och färger. Och kanske är det naturen eller tystnaden men här behövs ingen överdriven komfort, ändå sover jag bättre än på länge.
I en liten vas på ett bord står en bukett med dikesblommor plockade under promenaden längs grusvägen. I en udda kopp samlar jag smultron som växer på en särskilt solig plats. Kanske odlar jag något i trädgården. Slingerkrasse, potatis och gräslök. Rabarber och krusbär.
I kökssoffan löser jag korsord, läser böcker och tar en tupplur. Frukosten äter jag helst ute på trappan om solen skiner. Inne finns en korg som alltid hänger på samma krok, en regnjacka att klä på sig när skurarna drar in, ett par stövlar redo för promenader. Skåpen fyller jag med loppisfynd och golven med trasmattor. Här ryms ingen tydlig stil, inga trender gör sig påminda. Bara ett stilla lugn som indikerar ledighet och ro.
Kanske ligger havet i närheten. Eller en sjö på cykelavstånd. Det är inte så noga. Framför allt är det här en självklar liten plats att åka till för att vara ledig utan att behöva planera en massa. Ett ställe som ser ut och luktar likadant år efter år. Där tiden får gå långsamt och ibland också stå still. Det drömmer jag om.