Att låta tankar och bekymmer få sätta sina spår

Jag får syn på en bild av mig själv och granskar den ingående. Porträttet har fångat mig rakt framifrån, visar mitt ansikte och alla dess detaljer. Jag tittar och jag noterar. Det är så lätt att hitta fel i det som möter ens blick. I en halv sekund tänker jag att jag borde göra något åt den där bekymmersrynkan som börjar etsa sig fast allt mer i pannan. Alla gör ju det, resonerar min hjärna, innan jag slår undan tanken och lägger den längre in i ett dunkelt hörn.

Kort därefter börjar jag att fundera, för det finns något märkligt i situationen som just hände. Ja, det finns något befängt i det faktum att vi har ett ideal som förespråkar ungdomlig spänstighet och glädjefyllda, bekymmerslösa dagar. Hur kan det inte anses vackert att ha suttit djupt försjunken i tankar? Att ha grubblat och koncentrerat sig så mycket att det lämnat fysiska spår? Att ha levt igenom bekymmer, oro och framtidsångest som de flesta av oss gör och har gjort, särskilt under detta år. Det måste ju få synas.

Det är inte svårt att avfärda mänskligheten som dum. Mycket av det vi alla håller på med är rakt igenom idiotiskt på alla sätt och vis. Men hur ska vi främja ett större tankearbete om vi samtidigt motarbetar den fysiska bilden av att vi faktiskt tänker? Hur ska vi kunna värna om livslång erfarenhet och kunskap när vi ständigt förväntas se ungdomliga ut? Självklart kan man vara en tänkande människa med helt slät panna, men i all sin enkelhet är det ett så märkligt ideal, att det inte ska få synas att vi lever.

Jag önskar att någon en dag kunde titta på mig och mitt präglade ansikte och tänka ”hon måste ha grubblat ordentligt, jag hoppas att hon kom fram till något bra”.

Slutligen, två favoritdikter av Kristina Lugn.

kristina lugn kristina lugn
52+

Att ta ansvar

ta ansvar
 
Hur skriver man om något man inte riktigt kan eller förstår? Där ens okunskap skiner igenom. Det enklaste hade varit att låta bli. Men att låta bli är också att låta något fortgå. Och det kan vi inte. Inte en månad, ett år eller ett sekel till. Det är nog nu.
 
En svart ruta är en svart ruta. Det kan kännas banalt i sin enkelhet. Men ibland är det kanske precis vad vi behöver, inte som enda lösning, utan som ett startskott. För att sedan ta tag i det riktiga arbetet. Det med oss själva och vår omgivning.
 
Jag har inte en särskilt stor plattform, men jag har ett eget ansvar. Att läsa på och att försöka förstå. Att lyssna när andra berättar och att utbilda mig. Att i de situationer där jag tydligt kan göra skillnad – i mitt jobb, i mina konsumtionsvanor, i mitt dagliga agerande – också göra det. Att säga ifrån när det krävs. Att göra något. För det är min skyldighet som priviligerad medmänniska.
 
Så jag läser, lyssnar och tar in. Börjar någonstans med visionen att aldrig sluta.
 
Det här dokumentet är fullt av konkreta tips på böcker, poddar, tal, YouTube-klipp, filmer och artiklar att ta del av. Här finns också många användbara länkar till namninsamlingar, donationer och utbildningsmaterial. 
0

Lunchställe-väljar-ångesten upphöjt i hundra

hallandsgatan
 
Hej hallå. Fjärde bloggdagen i rad. Jag har inte riktigt vant mig än, det känns som det var alldeles nyss jag satt här inne i bloggverktyget och skrev och det var det ju nästan. 21 timmar sen i alla fall och sedan dess har jag hunnit sova sex timmar, jobba drygt åtta, dricka en öl, laga grynotto (tänk risotto fast med matvete) och glömt ta ut soppåsen som står i hallen. Det får bli i morgon istället.
 
Om två veckor flyttar jag till en ny lägenhet. På lördag har jag utflyttningsfest. På tisdag får jag nyckeln. Det känns positivt pirrigt och samtidigt lite läskigt. Så himla definitivt på något sätt. Och så många beslut som jag måste ta. Jag är tyvärr oerhört dålig på att ta beslut eftersom jag är en väldigt rationell människa som vill hinna väga alla för- och nackdelar ordentligt innan jag bestämmer mig, inte bara köra på. Därför älskar jag att ha matlåda till exempel. För då vet jag att jag kommer få äta en god rätt som jag tänkt ut i lugn och ro istället för att klockan tolv behöva komma på vart jag ska gå för att köpa lunch och sedan kanske det stället är fullt av folk och då behöver jag en ny plan snabbt. Nej, då äter jag hellre samma mat två dagar i rad, hur tråkigt det än låter…
 
Ni kan ju tänka er att en person som har svårt att bestämma lunchställe lätt blir stressad av alla beslut som ska tas kring en lägenhet. Som vilken färg jag ska ha på väggarna, vem som ska måla dem, om jag ska byta golv i köket, vilket golv jag i så fall ska byta till, hur jag ska möblera, vilka saker som ska behållas, vilka som ska bort, vad som ska köpas nytt och så vidare i all oändlighet. Samtidigt vill jag ju att de här besluten ska vara något kul och därför något som får ta lite tid. Där jag får väga för- och nackdelar, inte bara en, utan kanske tjugo gånger. Att jag på egen hand ska få bestämma helt över ett golv för första gången i mitt liv är ju otroligt, det kan jag inte bara hasta förbi.
 
Nej, kanske får jag bo bland kartonger och kaos fram till jul. Ta en sak i taget och tänka att det är en del av processen. Jag ska nog romantisera skiten ur mitt stökiga flyttprojekt, plocka upp enbart ett glas som jag kommer dricka allt (kaffe/vin/vatten/fanta/whatever) ur, känna in varenda litet hörn i lägenheten för att hitta den optimala möbleringen, kanske inse att det här med matbord är högst onödigt och äta alla middagar på en filt på golvet. Så får det bli. Ett hem bygger man knappast på en dag och efter år av kringflyttande så är det här ju faktiskt mitt hem. Det förtjänar minst en hel månads sammanslagen lunchställe-väljar-ångest i tankekraft, inte sant? Nästa gång någon (inklusive jag själv) ställer en fråga kring lägenheten som stressar mig lite ska jag svara: vet du vad, jag vet faktiskt inte, jag håller på och tar beslut om det nu och räknar med att vara klar någon gång framåt jul, jag kanske kan återkomma då. Vi säger så.
0

Dagbok – slutet av vecka 20

vår
 

Torsdag 16 maj

I snart ett år har min pappa räknat ner. Lagt in timmar i ett excel-dokument och strukit streck på en whiteboard-tavla. Idag är det äntligen dags, sista arbetsdagen och sen: pension. Mamma har ställt upp honom på trappan framför ytterdörren och tagit ett foto, precis som hon gjorde tre gånger under 90-talet, de gångerna då jag och mina syskon skulle gå våra allra första dagar i skolan. Arbetsliv som börjar och går i mål, generationer som möts, cirklar som sluts. Grattis pappa!
 

Fredag 17 maj

Det är kväll, klockan är efter tio och jag trängs i baren, köper öl för vet inte vilken gång i ordningen, har slutat räkna, håller bara koll på när det är min tur. Ett okänt ansikte dyker upp bredvid mig och säger, vet du, jag har följt dig på Instagram ett tag, jag vet vem du är, jag gillar det du gör och jag tackar på artigt vis som jag alltid gör, för det händer inte ofta, men det händer ju och alla är alltid så snälla och trevliga. Men jag kan inte sluta tänka på den konstiga maktbalans som uppstår, hur personen som står bredvid mig har full koll på vilken kökslampa jag har medan jag knappt vet vad hen heter och min första instinkt är att fråga allt, att börja samla information för att jämna ut, men så inser jag att det bara är märkligt, det är inte så det fungerar, så jag tackar igen och tar emot ölglasen från bartendern, önskar en fin kväll och går tillbaka till mitt sällskap.
 

Lördag 18 maj

Jag känner ingen här. Eller jo, jag känner födelsedagsbarnet, men förutom det så är det blankt. Min klänning är prickig och ölburken i handen likaså, herregud så dumt tänker jag, vem matchar omedvetet så? Hade jag känt någon här hade jag kunnat skratta åt det. Nu cirkulerar jag istället omkring i lägenheten, försöker dyka in i konversationer på ett så smidigt vis som möjligt, pratar jobb och utbildning och bostäder med främlingar som heter vanliga saker som Martin och Maria och de har vanliga kläder och vanliga åsikter och ingenting skaver och det kanske är därför som ingenting riktigt fäster heller. Vi pratar stadsdelar och konstaterar att Medborgarplatsen är det farligaste stället i Sverige, där det begås flest brott och jag vet säger jag, jag var med om det bara här om dagen. Och så berättar jag om fem vildsinta fiskmåsar som ätit upp sig på pommes frites och milkshake från det nyöppnade Max, med nästan en meter i vingbredd och som störtdök mot mig när jag skulle gå förbi, som skränade och tog sats med sina vassa näbbar redo att attackera mig och göra mig till brottsoffer och jag ångrar mig så fort jag berättat klart, vad är det ens för story? Gå hem.
 

Söndag 19 maj

Det är söndag och det betyder att jag går på lägenhetsvisningar för så är mitt liv numera. Förra veckan var jag i en lägenhet där jag fick be ett hånglande spekulantpar i köket att flytta på sig så jag kunde se inredningen ordentligt. Den här gången är det inte lika illa men i hela Midsommarkransen pågår en loppmarknad som belamrar varenda millimeter av trottoaren och det är folk överallt, föräldrar med dubbelvagnar och barn i Mini Rodini-kläder, gläfsande hundar, medvetna sneakers, gravida kvinnor som vaggar fram, palettbladssticklingar och en pappa som har en keps som det står kokkaffe på och jag kan inte avgöra om den är ironisk eller helt seriös. Ska jag bo här tänker jag? Bli en del av den utstuderade, up-coming stadsdelen med allt vad det innebär? Ja, kanske. Bara jag inte börjar åka skateboard jag med.
0

Fjorton saker jag tänkt på

körsbärsblom
 
☞ Man behöver inte tycka någonting om allting. Ibland får man faktiskt unna sig att inte ha någon åsikt alls.
 
☞ Maj kommer gå blixtsnabbt för det gör den alltid.
 
☞ Brexit känns som EU-versionen av Fyre Festival. En idé som är lite kul och spännande på pappret men ju närmare genomförandet man kommer desto mer vill man bara ångra sig och lägga ner allt, fast man vet att det är försent att dra sig ur.
 
☞ När det kommer till kritan vill nog inte folk följa influencers utan kreatörer. Folk som kan skapa, inte bara sälja.
 
☞ Festivalernas storhetstid måste vara förbi. Länge leve långa konserter med hängiven publik på unika platser, inte slentrianmässiga entimmes-spelningar bland sponsortält. Eller så är det bara jag som blivit gammal.
 
☞ Det är förresten min vanligaste tanke numera. Tycker/gör jag såhär bara för att jag blir äldre? Antagligen.
 
☞ Greta Thunberg imponerar på mig dagligen.
 
☞ Ägg är verkligen 50/50 ”åh vad gott!” och ”uäh jag vill spy bara av tanken på det”. Att äta ett (1) ägg går bra, men att äta två eller en hel omelett är hemskt.
 
☞ Att folk kommer med tanken ”hallå, hallå tänk om alla miljardärer hade skänkt pengar för att stoppa världssvälten istället för att finansiera återuppbyggnaden av Notre Dame” gör mig tokig. Det är så banalt?! Samhällskunskap på mellanstadienivå. Problemet är ju inte vart rika människor skänker sina pengar, problemet är att vi ens har miljardärer. ¯_(ツ)_/¯
 
☞ Jag har ingen aning om vad jag ska göra i sommar. Alltså verkligen ingen, ingen aning. Kanske ska jag hitta en stuga någonstans och sitta där och skriva? Live-blogga från verandan, lösa korsord och jaga mygg?
 
☞ Vad jag än handlar i mataffären så landar det alltid på 270 kr när jag kommer till kassan.
 
☞ I princip dagligen tackar jag mig själv för att jag slipper skriva copyn i mäklarannonser. ”Perfekt planlösning!” ropar rubriken och så kollar man på bilderna och inser att kylskåpet står i sovrummet…
 
☞ Alla borde lyssna på En varg söker sin pod och genom det bli lite, lite smartare.
 
☞ Varje kväll tänker jag ”imorgon ska jag gå upp 30 minuter tidigare så jag hinner promenera till jobbet”. Sedan snoozar jag tills det blir jogga runt i lägenheten-bråttom ändå.
0

Välkommen till samma lilla hörn av internet som det alltid varit

julia
 
Jag tänker på förr i tiden. När jag bloggade nästan varje dag, eller åtminstone varannan. Det var som att timmarna räckte längre då på något vis. Eller kanske var kraven lägre? Mina egna i alla fall. Jag kunde titta in och skriva ”hej”, dela en bra låt jag lyssnade på för stunden eller berätta något halvkryptiskt om min dag.
 
Nu känns det som att alla idéer blir så stora, de finns där men själva genomförandet tar flera, flera timmar. Alla inlägg jag vill skriva tycks plötsligt så komplicerade. Det ska fotas bilder som ska redigeras, laddas upp och bäddas in tillsammans med smarta, roliga och engagerande texter. Den som ändå hade tre timmar om dagen att lägga på detta…
 
Men vet ni vad? Trots att jag älskar min blogg oerhört mycket är jag så glad att den här platsen inte är mitt jobb. Jag hade nog varit så dålig på det. Jag vill ha er som mina vänner, inte min publik. Jag vill inspirera till kreativa beslut, inte sälja varor. Jag vill ha en dialog, inte staplar i statistiken.
 
Folk har förutspått bloggdöden så många gånger. Förklarat mediet både trött och utgående. Och även om den här platsen inte spritter av energi utan snarare jäser på som en mycket långsam surdeg, så lever den för mig. Jag gillar det långa formatet, kombinationen av text och bild och det faktum att bara min blogg ser ut så här.
 
Här finns ingen casinoreklam, inga blinkande banners och inga adlinks. Men inte heller några frekventa uppdateringar, proffsbilder tagna av fotograf eller inlägg som skulle platsa i ett magasin. Min blogg är samma lilla hörn av internet som den alltid varit. Stundtals tyst, ibland högljudd. Något som sköts i mån av tid och när inspirationen dyker upp. Och så får det faktiskt lov att vara. Jag vill tänka att det finns något fint i det hela. Det långsamma och sporadiska, det mestadels kravlösa, det genuina som bara är jag.
 
Jag tänker på förr i tiden. På att jag förmodligen skulle bli oerhört förvånad om jag visste att både jag och ni var kvar här fortfarande. Men det är vi, och det gör mig väldigt, väldigt glad.
0

Hela världen springer på samtidigt som jag inte ens hunnit knyta skorna

julia
 
Är det lämpligt att basunera ut sin livskris i en blogg till allmänhetens beskådan? Tveksamt. Om jag gör det ändå? Kanske.
 
Nej men ärligt hörrni. Man kan skylla på november och höstmörker och d-vitaminbrist men det hjälper ju inte det faktum att jag sitter här med vad Gun-Britt Sundström i sin eminenta bok Skrivliv skulle kallat för ”en gris”, det vill säga: en kris.
 
Runt omkring mig gifter sig folk, skaffar barn, köper lägenheter, tar magisterexamen, flyttar utomlands, blir ihop och köper hund. Det är som att hela världen springer på samtidigt som jag inte ens hunnit knyta skorna. För när jag ser tillbaka på vad jag gjort det senaste året så är det i princip följande: 1. bytt arbete tillbaka till mitt gamla jobb (den så kallade karriärmässiga u-svängen) 2. stängt av alla former av dejtingappar i ett tappat förtroende för mänskligheten 3. inlett det sista året på mitt korttidskontrakt vilket betyder att min boendesituation är på nedräkning. Succé.
 
Samtidigt tickar ju den där lilla stressen inombords att är det någon gång jag ska passa på att göra allt det där jag kan göra när jag bara har mig själv att tänka på så är det nu. Nu nu nu. Nu är tiden att flytta utomlands, att åka jorden runt (förutom att det är sämst för klimatet, hej ångestgrej nr 2) och att förverkliga sin innersta idé. Fast även om timingen är bra så är det inte riktigt någon av de där grejerna som känns så lockande. Jag vill ju bo i Stockholm och jobba på mitt roliga kontor och vara med alla mina kompisar, men kanske bara lite mer på samma villkor som alla andra.
 
Och jag vet. Nyckeln är väl antagligen att sluta jämföra sig så mycket med folk omkring sig, att göra saker för sin egen skull och blicka inåt. Men det är bara så svårt när jag inte riktigt vet vad jag vill eller hur det ska gå till. Jag har så lite för självhjälpsböcker och femårsplaner, det känns inte som vi tänker på samma sätt och att låna någon annans livsstil rakt av känns inte heller som lösningen. Så då återstår att fortsätta krisa och irra lite till, samtidigt som jag osa:r till dop, bröllop och inflyttningsfester med en antik porslinshund som det närmaste jag kommer en +1.
 
Nåväl, vad är väl en kris i mitt privilegierade innerstadsliv? Förhoppningsvis bara en parantes i denna blogg med en disclaimer om att det sista jag vill är att uppfattas som missunnsam, för jag önskar mina nära och kära allt gott. Och så hoppas jag att hörs vi snart igen om något roligare!
0

Fyra nyfunna intressen

höst

 
Hej! Här hade jag egentligen tänkt visa härliga Köpenhamn-bilder. Jag var där i helgen och hade med min riktiga kamera som jag fotade med för första gången sen i somras. Dessutom hade jag en ledig hemmakväll idag, den allra första på ett tag, ämnad för redigering och bloggande. Ni hör ju, det var en perfekt plan, förutom att jag glömt alla kamerasladdar och adaptrar på jobbet så bilderna är fast inuti kameran… Köpenhamnsrapporteringen får helt enkelt vänta, men jag ville titta in och säga hej i alla fall nu när andan föll på.
 
Idag var det första dagen då det var mörkt när jag gick ifrån jobbet vid 18. Hösten är här med råge och med den här några nya vanor följt. Eller, jag vet inte om vanor är rätt ord, men intressen, egenheter och kunskaper. Saker jag inte gjort tidigare men som jag gör nu. Sådant ni antagligen inte har en aning om men som kan vara kul att berätta.
 

Ett

För några veckor sedan stod jag i tvättstugan och bestämde mig för att jag skulle lära mig mangla. Det är ju ändå något visst med helt släta, nästan hårt pressade, lakan. Så jag kollade några youtube-klipp och läste instruktionerna över mangeln noga och sedan rullade jag igång. Först lite trevande och numera ganska självsäkert för det är ju inte särskilt svårt och det blir bra. Nästa steg är att börja använda en flaska med lavendelvatten som man sprayar på lakanen innan. Det har min kompis Madde tipsat om och det ska tydligen göra att man sover ännu bättre. Jag tror det får bli höstens projekt: att få till den helt perfekta, väldoftande och frasiga bäddningen.
 

Två

En annan grej som jag börjat med är att gå från ”det är kul när Sverige spelar landskamp” till ”jag är den på kontoret med bäst koll på Allsvenskan” när det gäller mitt fotbollsintresse. Förvisso har detta skett under ett par år, men det är ändå en stor skillnad. Nu har jag notiser påslagna varje gång IFK Norrköping spelar match (om jag inte ser den live) och kan gå runt och muttra eller glädjas över olika resultat. Så märkligt med en helt ny grej som kan påverka ens humör, men mest kul såklart. Vi får väl se var detta slutar…
 

Tre

På det lite mer kultiverade spåret har jag börjat läsa en ny kurs. Förra året läste jag ju Kreativt skrivande i två terminer på 50 % och tanken på att vara helt utan studier kändes plötsligt lite främmande. Det är ju ändå en lyx att på ett så konkret sätt få lära sig nya saker, att jobba blir ju inte riktigt samma sak även om det också är utvecklande. Så nu har jag börjat läsa en distanskurs som heter Att skriva om samtida konst som sträcker sig över den här höstterminen men är på 25 %, så det blir bara några timmar i veckan. Hittills har det varit lite svårt men ganska lärorikt och jag ser fram emot resten av kursen!
 

Fyra

Slutligen har jag påbörjat en intensiv Blocket-bevakning sedan slutet av sommaren. Jag är nämligen sugen på att skaffa mig ett piano och då ett riktigt sådant och inget el-drivet eller syntaktigt. Ett klassiskt skolpiano med raka kanter eller möjligtvis ett ännu mindre, med fin klang och i någorlunda skick. Jag trodde att det svåraste skulle vara att få upp det för mina tre trappor, men det verkar ganska enkelt om man betalar en flyttfirma. Det kluriga är att hitta ett som inte är alltför klumpigt eller för långt bort, så känner ni någon i Stockholm som vill bli av med ett piano kan ni väl hojta! Jag är så sugen på att ta upp lite planlöst pianospelande igen, vi får väl se om grannarna är lika sugna…
 
Det var fyra nya grejer som ni antagligen inte visste om mig. Har ni upptäckt något nytt i höst får ni gärna berätta! Annars hörs vi snart igen, förhoppningsvis med bilder från Köpenhamn.
0

För att Stockholms gator ska bli våra igen

motdemonstration
 
Min trygghet
har jag alltid tagit förgiven
Stockholms gator
har sedan länge varit våra
Torgen och trottoarerna
har varken lås eller staket
 
”Håll er borta från city”
säger en vän
och jag vet att hon bara vill väl
men det är något som skaver.
 
En grupp män i huvtröjor
ska inte sätta agendan för våra kvarter
hindra folk från att röra sig fritt
krossa våra drömmars stad.
 
För när ondskan har fritt spelrum
på bästa sändningstid
är vår passiva skrämda tystnad
deras bästa megafon.
 
Så sida vid sida
med vänner och okända
skanderar vi från hjärtat
likt en medmänsklig svallvåg.
 
”Inga nazister på våra gator!”
”Ni kan gå hem nu!”
”Vad ska vi göra?”
”Krossa nazismen!”
 
Och jag skriker för att jag måste
och för de som inte vågar
och för de som inte kan.
 
För att historien
aldrig får upprepas
För att godheten
alltid bör segra
För att Stockholms gator
ska bli våra igen
0

Sommardagboken 2018 – del 7

agriturismo ramusè
 
De tunga fönsterluckorna stänger ute allt ljus i rummet, ändå vet jag att solen strålar där utanför när jag vaknar vid sju. De andra sover än men jag tar med block och penna och smyger ut – hur väl man nu kan smyga i gamla italienska stenhus med tjocka knarrande dörrar och tunga beslag… Jag slår mig ned vid den första uteplatsen med utsikt över hela dalen. Humlorna surrar i lavendeln, fåglarna kvittrar i trädens kronor och tryffelhunden Trilly kommer snart och lägger sig vid mina fötter.
 
Ibland kan det kännas så platt att prata om platser och dess skönhet, men just nu måste jag. För det här är ett av de vackraste ställena jag bott på. Beläget i en grönskande sänka, bland solrosfält och vinodlingar, med dignande fruktträd och välbevarade stenhus. Här går djuren omkring fritt. Väldigt fritt. När vi slog upp dörren igår stod en åsna utanför och ville kika in i vårt sovrum.
 
Varje kväll serveras vi en stor middag tillagad på omgivningens råvaror. Pasta med egenjagad tryffel, caprese på trädgårdslandets tomater med en egenproducerad olivolja, bruschetta med späda sparrisstjälkar skördade samma dag. Allt smakar himmelskt. Ja, att vara här är en fröjd för alla sinnen, en övning i tacksamhet över allt som är vackert, en uppsjö av stunder att spara på länge, en orgie i la dolce vita.
 
Nu slår kyrkklockorna åtta. Snart väntar frukosten vid långbordet under vindruvsbladen. Snart väntar en ny dag av äventyr och semester. Jag är redo.
 
PS. Kanske blir det inte så mycket bloggande den här veckan, men under tiden lägger jag upp en del bilder på Instagram och Stories. Ni hittar mig där under namnet @juliaeriksson.se
0