Fem dagar, hundra känslor

Helg, igen. En vecka har gått. En vecka fylld av känslor, ja jag tror faktiskt att jag känt nästan allt. Det blir så märkligt när man inte har någon annan omkring sig för ens egna känslor tar liksom upp 100 % av utrymmet. Det finns ingen som kan vara på motsatt humör, som kan balansera det man tänker eller smitta av sig. Och eftersom jag tillbringar dagarna själv blir det så stort fokus på mig och jag har så mycket tid att känna efter. Vad vill jag äta, vad vill jag göra, vad vill jag lyssna på, vilket humör vaknar jag på, vad känner jag när jag läser det här, vad tycker jag om allt? Gud vad jag är trött på mig själv och mitt sällskap. Är det nu jag skaffar ett husdjur? Nej, det kommer inte hända, jag lovar, det är inte för mig.

Jag börjar känna mig mer än klar med det här årslånga sociala experimentet som vi utsatts för. Slutsatserna har dragits, rapporten är sammanställd. Jag har kommit fram till att jag förvisso är introvert i grunden men mår bra av att ha människor omkring mig. Jag älskar att få gå till en arbetsplats, att ha kollegor och att kunna gå därifrån för att lämna jobbet mentalt. Jag mår bra av att planera in saker och att kunna blicka framåt. Jag tycker inte att digitala möten till fullo kan ersätta sociala sammanhang. Jag kan uppskatta att styra över min tid och arbeta hemifrån någon gång ibland. Jag behöver nya intryck för att göra ett bra jobb och för att känna mig som en levande människa. Jag tycker att kultur spelar en viktig roll i mitt liv och känner mig tom utan den. Jag mår bra av att veta att jag är en liten del i ett större sammanhang. Typ så ungefär. Faxar in detta till något universitet inom kort.

Och nu, när jag redan är utled på mig själv och trött av min blotta existens, tänkte jag fortsätta detta inlägg med ett gäng bilder på mig själv. Jag har nämligen dokumenterat min klädsel under veckan som gått och jag vet att ni brukar uppskatta sådana inlägg, så jag hoppas att ni gör det även nu.

måndag

Måndag i grön fejkskinnbyxa och second hand-köpt paisleyskjorta. Fleecestrumpbyxor under pga iskallt ute och i huvudet ett hyfsat gott sinne. Jag fick feeling och höll mitt första rum på Clubhouse. Vi pratade om kändisviner och olika sätt man råkade skada sig på som barn.

tisdag

Tisdag är alltid veckans sämsta dag och denna vecka var inget undantag. Urk. Försökte verkligen pigga upp mig med alla medel: gick en långpromenad i solen på lunchen, tog på mig ordentliga kläder, lagade snäll comfort food och bäddade ner mig tidigt, men nej, inget hjälpte. Inte ens tanken på att jag fyndat den här mörkblå linnekostymen för 30 kr och att den satt perfekt utan att jag provat innan. Pfft, så mycket för materiell lycka.

onsdag

Onsdagen blev bättre, tack och lov. Jag drog på mig sammetsbyxor, vita boots och en silkesblus som jag köpte i en vintageaffär i New York.

torsdag

Torsdagen var svartvit och effektiv! Jag jobbade hela dagen och hann sedan hämta ut böcker på biblioteket, handla mat, tvätta fyra maskiner tvätt, städa lägenheten grundligt, prata i telefon med mamma i en timme och äta en semla. Lyssnade på italo disco och svängde runt i ett huj.

fredag

Och så blev det fredag och jag tog på mig en jumpsuit som nästan är som en pyjamas. Jag hade en bra jobbdag men gud vad deppigt det är med oplanerade fredagskvällar. Gillar inte att leva det här ofrivilliga, medelålderspräktiga enstöringslivet där man förväntas tycka På spåret är veckans höjdpunkt. Nej, jag vägrar! Ge mig spontana aw:s som aldrig tar slut och dimmiga nätter på trånga dansgolv. Åt i alla fall linsbågar och drack ett glas vin framför Mulan (den tecknade såklart) och det var… helt okej.

I morgon ska jag ha några kompisar över på middag och på måndag och tisdag ska jag jobba utanför mina fyra väggar. Hur jag känner för det? 100 % glad, det fyller hela rummet.

+85

Om måndagsmorgnar

Det är måndag morgon. Jag ligger vaken i sängen, ser gryningsljuset kämpa sig fram utanför, hör det skrapande ljudet från snöplogen längs gatan. En tanke far genom mitt huvud. Tänk om jag bara skulle bestämma mig för att vara en pigg och härlig tjej den här veckan. En sådan som studsar upp om morgnarna med ett leende, redo att fylla dagen med äventyr. Spontan och energisk och sprudlande glad. Lite, lite mystisk, men bara precis sådär att det blir lagom. Med mungipor som automatiskt går uppåt istället för att neutralt ligga i en smått bekymrad min. Som säger ja, javisst och absolut utan att tveka. Som inte ställer motfrågor eller tänker ett varv till på allting. Hur svårt kan det vara?

Jag drar upp täcket över axlarna. Tänker vidare och undrar om det egentligen handlar om en grundläggande ödmjukhet och tacksamhet. Att om jag hade gått igenom ett stort trauma, skulle jag då varit mer glad för varje liten stund? Är det vad det bygger på? Fastän klockan är strax efter sju har jag vett nog att inte önska mig någon reell olycka. Istället tänker jag på att jag är frisk, att jag har tak över huvudet, mat i kylen och vänner att ringa. Jag har det bra, bättre än bra, det borde vara gott nog, varför spritter det då så lite i benen?

Jag tänker att lyckan finns sida vid sida med synd och skam. Ser framför mig hur de ligger formgjutna intill varandra likt stora sked och lilla sked. Naiv glädje måste villkoras, att jag har det så bra beror till viss del på att andra inte har det. Jag lärde mig redan som barn att lyckan kommer och lyckan går, ingenting är konstant och varför kan jag inte bara tänka lite mindre? Det skulle vara så mycket enklare att sprudla sig genom livet då. Fri från måsten och borden och reflektioner skapade av mig själv.

Det är måndag morgon och jag ligger vaken i sängen och önskar att jag var en pigg och härlig tjej men jag är jag. En grubblande, analyserande och skuldmedveten person. Obenägen att lura sig själv, kanske allra mest om måndagsmorgnar. Det får bli ett nytt försök nästa vecka.

+123

De små men högst betydelsefulla sakerna jag längtar efter att göra

trädgården

Den senaste tiden har jag gått runt och burit på en konstant känsla av att jag är en dålig vän. Jag kan vakna upp på morgonen och tänka ”åh, jag borde ta och fråga x och y om de vill komma över på middag” innan jag inser att vi är mitt i en pandemi och att jag gör bäst i att låta bli. Genom att följa de allt striktare rekommendationerna har jag också ofrivilligt gjort avkall på att vårda mina sociala relationer till viss del. För videosamtal i all ära, men det är svårt att vara nära när man bara har digitala medel och promenader att ta till. Det är långt ifrån tillräckligt för mig och därför känner jag mig också som en undermålig vän, även om jag förmodligen gör rätt på det stora hela just nu.

Här om dagen ställde jag en fråga på Instagram kring vad ni ville att jag skulle blogga om framöver och flera önskade ett inlägg om vad jag ser fram emot i livet post-covid. Märkligt nog hade det inlägget varit enklare att skriva för ett halvår sedan då det kändes som om pandemin hade en tydlig (men uppenbarligen falsk) horisont. Nu är förvisso vaccinet här och jag hoppas innerligt att saker och ting går åt rätt håll, men samtidigt vet jag att det är omöjligt att säga när allt kommer att vara som vanligt igen. Hur optimistisk vågar man vara utan att behöva bli nedslagen gång på gång?

Att drömma stort och fritt har aldrig varit min styrka. Jag är alldeles för rationell, vill konkretisera direkt och ha en tydlig plan på hur saker ska gå till, något jag kan irritera mig på en del och som jag delvis vill försöka jobba bort. Men präglad av mina vanor började jag ändå i det lilla och uppnåeliga när jag satte mig ner och funderade på vad jag ser fram emot efter den här pandemin. För det handlar kanske inte om storslagna utlandsresor utan det där som kan få mig att känna mig som en bra vän igen. Att få vara generös och nära andra och göra sådant som skapar en direkt känsla av lycka i maggropen. Här är några saker som jag längtar efter att göra.

mamma & jag

Krama mamma och pappa. Krama hela familjen och släkten. Krama alla vänner. Lägga huvudet på deras axlar och bara andas en stund där.

Vara på kontoret under en hel dag. Ha fysiska möten med andra människor, sitta och bolla kreativa idéer tillsammans, säga ska vi inte gå och ta en öl efteråt och faktiskt gå ut och göra det utan att behöva tänka efter en endaste sekund.

Hålla mina vänners barn i famnen. De som föddes i somras och som jag ännu inte kunnat krama om ordentligt. Låta dem sitta i mitt knä, läsa och sjunga för dem, bli en trygg och rolig vuxen i deras liv.

fest

Bjuda över ett gäng kompisar på middag, säga jag fixar mat och dryck, ni behöver inte ta med något, kom hit runt halv sju så tar vi allting därifrån. Tända ljus, hämta stolar från förrådet, klämma ihop oss runt middagsbordet och turas om att lägga till låtar i kön på Spotify i en kväll som aldrig tar slut.

Sitta i en konsertsal och se ljuset dämpas, känna sammetstyget mot nacken, höra oboens tydliga A klinga ut i lokalen, lyssna till tonerna av en symfoniorkester som stämmer sina instrument, det sjungande ljudet av förväntan och så dirigenten som kliver upp på podiet och möter applåderna.

Stå i badrummet framför spegeln och sminka mig sakta, göra mig fin. På handfatskanten balanserar en halvdrucken öl, från högtalaren strömmar musik, i garderoben hänger en outfit som jag noga valt ut. Om fyrtiofem minuter börjar kvällen och just nu finns bara känslan av att allt kan hända.

fotboll

Bläddra i almanackan tillsammans med en vän för att hitta en ledig helg då jag kan komma och hälsa på. Packa den lilla weekendväskan, hoppa på tåget och bara umgås oavbrutet flera dagar i sträck.

Fråga den där halvbekanta personen, kanske nya kollegan eller Instagramvännen, som verkar trevlig och intressant och som jag gärna skulle vilja lära känna bättre, om hen inte vill ses. Göra plats för nya vänskaper, öppna upp livet för fler.

Stå i hejarklacken med halsduken lindad kring halsen, se det knallgröna gräset framför mig och för första gången sjunga Ett liv ett lag tillsammans med andra. Vara en i mängden, en del av en lycklig massa med ett stort gemensamt intresse.

Sms:a en kompis som jag sett är ute, fråga om vi ska mötas upp, ta mig till baren, krångla mig allra längst in, smita förbi tätt packade ryggar, höra basen, bruset, skratten, hitta vännen och försvinna in i natten.

+104

Fyra saker jag funderar på en söndag i januari

snö

Ett

Varför är det så otroligt pinsamt att vara en existerande människa vissa dagar? Det är svårt att sätta fingret på känslan men det är som en konstant, mild skamsköljning över allt jag gör och tänker. Idag är en sådan dag. Jag skulle gå in på Filippa K för att prova en ullkappa jag sett på rean men halvvägs in fick jag pinsamhetspanik. Det var tomt i butiken förutom personalen och jag kände hur mina kängor bildade pölar på det blanka golvet, hur min väska var för färgstark och mitt snöblöta ansikte för fult. Jag skämdes över saker jag egentligen inte borde skämmas för men där och då kändes det rimligt.

På samma vis kan jag tycka att det är otroligt pinsamt att ha en blogg. Det är ju ambivalent för jag älskar den här platsen, men kreativiteten kommer alltid med en skavande baksida. Att ha skrivit ett inlägg med någon slags litterär ambition och få noll kommentarer, att dela bilder och historier ur sitt liv som om det vore inspirerande fakta eller att göra en trendspaning? Nej men usch, det är så pinsamt, varför utsätter jag mig ens? Kanske är det bara jag som känner så här då och då, för som tur är går det ju över, men det är en så otroligt märklig och i stunden fullkomlig känsla.

Två

Hur kommer det vara att börja på ett nytt jobb i morgon? Just nu känner jag mig oväntat lugn, men det kommer säkert att bli lite pirrigt när det väl är dags att ställa klockan och släcka lampan. Hela kontoret är för närvarande stängt för allt utom den affärskritiska verksamheten och eftersom det inte direkt är fondförvaltning jag ska syssla med, kommer jag få jobba hemifrån den största delen av tiden i början. Undrar hur det kommer bli? Att komma in i en ny organisation och att lära känna nya kollegor på distans. Att vara på ett nytt jobb men på prick samma plats som på förra jobbet, det vill säga hemma. Jag hoppas i alla fall att jag snart kan få sitta sida vid sida med människor igen och jobba tillsammans.

fönster

Tre

Vad ska jag egentligen ha för gardiner i mitt fönster? (Ja, det är högt och lågt här bland tankarna.) Hur kan en så enkel sak som två långa tygbitar vara så komplicerad? Jag känner liksom inte för någonting, har ingen intuitiv känsla när det kommer till gardiner så som andra tycks ha. Det enda jag vet är att jag inte vill ha tunna, skira, vita. Snart (snart, snart, snart!) kommer ju vårljuset tillbaka och då tänker jag att jag behöver något som kan fungera för mörkläggning också. Men ska det vara färgglatt och mönstrat? Eller neutralt och dämpat? Kan någon gardinexpert rycka ut och hjälpa till tack.

Fyra

På tal om fönster, får man slänga krukväxter som inte har dött men som har blivit ganska tråkiga, rangliga och fula? Det tar ju emot att göra sig av med något som lever och växer, men samtidigt vill jag att det ska vara fint här hemma. Kanske kommer en hel armé med växtgäris och skäller ut mig om jag slänger några av dem, eller så inser jag att alla människor gör sig av med sina krukväxter ibland. Förresten, om jag lyckas hitta några gardiner kan jag ju gömma de fulaste växterna bakom dem, då har jag löst två problem i ett… Skoja. Eller?

Nu ska jag fortsätta att skämmas över min existens (och att jag bloggade om min skamkänsla dessutom), laga en middag med svartkål och lax och välja kläder inför min första jobbdag i morgon. Hoppas att ni har en mysig (och grubbelfri) söndag!

+149

Min trendspaning för 2021

trendspaning 2021

Det har blivit dags att ta fram den stora nypan salt och trendspana lite inför det kommande året. Det är ju svårt att spekulera kring ett år där det mesta är ovisst och beroende på hur den här pandemin kommer att utveckla sig och hur nedstängt vårt samhälle kommer att vara, finns det såklart en rad olika utgångar. Men jag kunde ändå inte låta bli att sätta fingret i luften och försöka känna av vad jag tror blir aktuellt 2021. Vilka saker vi önskar oss mer av och vad lämnar vi delvis bakom oss?

Nyttig mat blir trendigt. Vi inser att det finns ett liv efter karantänen och att vi inte kan ha brynt smör i allt eller enbart laga pasta. Att äta sunt i sig är ju ingen ny grej, men nu tror jag att folk kommer bli mer öppna med sitt nyttiga ätande. Vi väljer lättare luncher och kanske får 90-talets hånade hälsotallrik till och med en revival. Det här hindrar oss dock inte från att lyxa till det ordentligt när vi kan börja äta middag ute igen eller har uppstyrda middagsbjudningar hemma. Att lägga lite extra pengar på maten om man kan, känns helt rimligt. Jag tänker bara på hur mycket hummer, ostron och kaviar som jag skymtade i folks flöden under nyår… Under 2021 kommer det att njutas.

Stora frukostar med pannkakor, bowls, grillade mackor och smoothies har vi lämnat bakom oss. Vi är trötta på att hålla på och vill komma igång med dagen direkt, så vi tar något enklare. Svart kaffe och macka, kanske ett kokt ägg. Jag tror att vi börjar äta middag tidigare på kvällen och låter den ta längre tid. All dryck serveras helst i karaff. Det gäller både naturvinet (vars största hype har lagt sig men som vi fortfarande kommer fortsätta att gilla), frukostjuicen på helgen och bordsvattnet. Vi fortsätter att äta asiatisk mat men vidgar våra vyer. Miyakidoris donburi-succé och Crystal Caff’s Hongkong-inspirerade mat var bara startskottet. Under 2021 kommer vi banka vår egen tonkatsu och laga anka.

I klädväg är vi trötta på loungewear, mjukiskläder och praktiska outdoor-stilar. Patagonia och Fjällräven i all ära, men särskilt lockande känns de inte längre. Istället vill vi vara mer dressade och put together. De gulli-gulliga klänningarna fick vi en lätt överdos av under 2020 och nu vill vi vara mer klassiskt snygga istället. Därför tror jag fortfarande på min tidigare spaning med snyggbyxan och partytoppen. Även kostym, jumpsuit och dräkt känns rätt. Har man en klyfta som man vill visa upp får man mer än gärna göra det. Bär vi jeans gör vi det med skärp i midjan, istoppad överdel och vita tubsockor till.  Nyansmässigt finns det två vägar, antingen starka, klara färger som orange, limegrön, klarrött. Eller så väljer vi helvitt eller helsvart från topp till tå, gärna i olika material.

För både kläder och inredning så är inte det viktiga att vi alla gör likadant utan att vi tar medvetna beslut. Att faktiskt ”ha en stil”, eller följa en aesthetic som det heter på Pinterest och TikTok, blir inne. Ju smalare och mer nischad, desto bättre.

Rent intellektuellt är vi urtrötta på simpel humor i form av sketcher på Instagram. Stackars Dag Tolstoy hann vara inne i två veckor. Vi vill inte skratta åt saker längre, vi vill ha kul istället. Därför tror jag att självklart roliga saker, som nöjesfält, blir inne. Kulturellt söker vi oss mot nya typer av format som präglas av en friare form och gränsöverskridningar. En bok måste inte vara en roman, en podcast måste inte vara ett samtal mellan två personer. De som utmanar de vanliga formaten kommer vi att börja gilla mer. 

I sociala medier så blir en viss form av integritet inne. Vi ledsnar totalt på ologiska och urvattnade reklamsamarbeten (Kia x Mando Diao blev droppen). Däremot får man gärna fortsätta vara personlig i feeden och börja posta ofiltrerade bilder och videos i ett mer okurerat flöde. Att räkna likes är inte viktigt och vi vill hellre framstå som kulturella än korrekta och glättiga. Förhoppningsvis betyder det också att vi får en sundare syn på cancel culture, där vi lär oss skilja på verk och person och slutar att kollektivt döma ut människor utan grund.

Vad gäller naturen vs. stan tror jag att vi kommer dela upp oss i två grupper. De nyfrälsta som verkligen tog till sig av landet-livet under 2020 och nu går all in i det. Det odlas, fiskas, byggs vindskydd och vandras. Den andra gruppen är nu glada över att slippa hänga utomhus hela tiden och väljer därför stadslivet fullt ut i takt med att det öppnar igen. Barer, klubbar och restauranger fylls på i snabb fart och ”att vara på stan” blir en grej man gärna ägnar mycket tid åt.

Det var mina spekulationer kring 2021. Vad tror ni, har jag rätt eller är jag helt ute och cyklar? Och har ni något ni vill lägga till på listan? Det vore kul att höra era tankar kring detta!

+68

Bloggandet 2.0, starka upplevelser under svaga dagar och konflikträdsla framför tv:n

Nämen hej, igen ja. Blogginlägg från mig två dagar i rad, det är inte det vanligaste. Men jag blev så glad igår när jag skrivit ett till synes rätt enkelt inlägg om lite ditt och datt och det nästan direkt trillade in en massa fina kommentarer, som om ni suttit där och väntat, redo med snälla ord. Och då slog det mig att vi är nog extra många som är sugna på blogginlägg nu. Som har mer tid över till både läsning och kommentarsfält när vi är hemma en stor del av tiden. Jag såg att Flora bloggade varje dag förra veckan och jag tänkte att kanske borde jag också passa på att skriva lite mer än vanligt just nu.

Det har ju spekulerats lite kring bloggandet 2.0 och jag tänker att tiden kanske är inne. Nu när Instagram fått sig en liten törn eftersom många av de allra största byggt sitt innehåll på lyxiga utlandssemestrar, middagar på stan och spektakulära fester. Nu när utrymmet finns för längre läsning och kloka diskussioner. Och nu när efterfrågan på innehåll som skildrar livet på olika sätt är här. Jag har blivit peppad i alla fall. Kanske också för att bloggen verkligen känns som min fristad som inte behöver förhålla sig till en massa regler. För att jag kan få dela både klädbilder och flödesskrivna texter om livets baksidor. Jag tänker att som läsare måste det vara en märklig känsla att aldrig riktigt veta vad som dyker upp, samtidigt som jag också antar att det kan vara något positivt. Allt kan hända (och ibland händer också inget under ett par dagar) och så får det vara. Jag har aldrig velat göra bloggen till något större än vad den är. Såklart är jag glad för varje ny läsare som hittar in här, det är ju hur kul som helst, men jag vill inte göra den till jobb. Inte tänka affärsmässigt, skriva rubriker efter hur man får flest klick, SEO-anpassa med en massa länkar eller ha en uttalad strategi. Jag förstår om andra vill det, men för mig måste det få vara kreativt och kul. Otyglat och spontant. Det är ju den typen av innehåll jag själv gillar att läsa.

Med det sagt, vad handlar egentligen det här inlägget om? Fanns det en tydlig plan när jag öppnade webbläsaren och började skriva? Ja. Och nej. Jag hade några tankar som jag ville dela, till exempel så har jag fått en ny favoritlåt som jag vill lyssna på hela tiden just nu. Den har ett sånt perfekt sound som får mig att tänka på bilfärd längs Europaväg i solnedgång. Mjuka harmonier möter rivighet möter klockspel möter en storslagen refräng. Det är så svårt att förklara musik men ibland flyttar den bara in hos en och stannar där. Kanske gör den det hos er också?

chinatown – Bleachers ft. Bruce Springsteen

Vad mer då? Jo jag har läst en bok som var så otroligt bra, det var Anne Carsons Röd doc>. Hennes sätt att skriva känns så oväntat självklart, så hopplöst imponerande. Jag blev helt golvad. Det var en av årets starkaste läsupplevelser, helt klart. Jag fotade av några rader om tid som kändes extra träffande just nu.

anne carson


Tiden går tiden går inte. Tiden går nästan. Tiden går vanligtvis. Tiden går och glor. Tiden har ingen blick. Tiden som ståndaktighet. Tiden som hunger.

Kanske är det så, att när det inte händer särskilt mycket annat så blir upplevelserna kring det man läser och lyssnar på starkare? Eller så har jag bara haft tur och snubblat över saker jag verkligen gillar den senaste veckan. Jag har också börjat drömma så konstiga drömmar, är det för att det inte händer något om dagarna? Att allt kanaliseras på natten istället och det i form av riktigt absurda tankar… Jag tänker inte ha några längre redogörelser kring vad jag drömt för det är bara trist att läsa om, men märkligt har det varit i alla fall. (Okej, delar en grej: drömde att när man kokade sin egen ramenbuljong hemma så skulle man ha i en hel stock med snus i kastrullen, för smakens skull, hu!)

En annan sak som jag gjort hemma på min kammare är att titta på årets säsong av Så mycket bättre. Och ja, kalla mig känslig och konflikträdd men kära nån vad stelt det är att se på i år? Hela upplägget av programmet är jättemärkligt när det inte finns någon direkt ordning i vem som ska tolka vem och vilka aktiviteter som ska göras eftersom det inte är ”någons dag”. Artister lämnar och ansluter lite huller om buller och hela umgänget känns ganska ansträngt. Hatten av för Krunegård dock som håller stämningen upp och gör bra tolkningar, men i övrigt är det ju ett ganska svagt år, både låt och händelsemässigt. Om det vi får se på tv är det allra bästa så måste resten vara en mardröm att försöka klippa i, haha. Styrkekram till teamet.

Okej, en sista tanke nu innan jag rundar av. Jag har insett att jag och min blogg verkligen är ansiktet utåt för singelhushåll. Ensamhetsinfluencer nummer ett. Stolt ambassadör för forever alone. Haha, hur blev det såhär? Är det en roll jag omedvetet valt att axla? Och ännu viktigare, kan jag kapitalisera på den?! Ska jag göra ett samarbete med Arla och marknadsföra sådana små 3 dl mjölkpaket? Kanske ett betalt inlägg om hur man fryser sina ägg eller en bildsatt guide till hur man gör Heimlich manöver på sig själv? Nej, jag skojar bara. Men det är bara intressant när folk skriver och tackar för att jag visar upp att det är okej att vara ensam och jag själv tänker: gör jag det? Och tycker jag ens om det själv?

Nej men Julia, sluta tänk så mycket bara. Fortsätt istället att skriva den här förvirrade bloggen om högt och lågt och hoppas att någon läser och kanske svarar också, både på retoriska och raka frågor. Vi hörs i kommentarerna! Krrram!

+138

Att låta tankar och bekymmer få sätta sina spår

Jag får syn på en bild av mig själv och granskar den ingående. Porträttet har fångat mig rakt framifrån, visar mitt ansikte och alla dess detaljer. Jag tittar och jag noterar. Det är så lätt att hitta fel i det som möter ens blick. I en halv sekund tänker jag att jag borde göra något åt den där bekymmersrynkan som börjar etsa sig fast allt mer i pannan. Alla gör ju det, resonerar min hjärna, innan jag slår undan tanken och lägger den längre in i ett dunkelt hörn.

Kort därefter börjar jag att fundera, för det finns något märkligt i situationen som just hände. Ja, det finns något befängt i det faktum att vi har ett ideal som förespråkar ungdomlig spänstighet och glädjefyllda, bekymmerslösa dagar. Hur kan det inte anses vackert att ha suttit djupt försjunken i tankar? Att ha grubblat och koncentrerat sig så mycket att det lämnat fysiska spår? Att ha levt igenom bekymmer, oro och framtidsångest som de flesta av oss gör och har gjort, särskilt under detta år. Det måste ju få synas.

Det är inte svårt att avfärda mänskligheten som dum. Mycket av det vi alla håller på med är rakt igenom idiotiskt på alla sätt och vis. Men hur ska vi främja ett större tankearbete om vi samtidigt motarbetar den fysiska bilden av att vi faktiskt tänker? Hur ska vi kunna värna om livslång erfarenhet och kunskap när vi ständigt förväntas se ungdomliga ut? Självklart kan man vara en tänkande människa med helt slät panna, men i all sin enkelhet är det ett så märkligt ideal, att det inte ska få synas att vi lever.

Jag önskar att någon en dag kunde titta på mig och mitt präglade ansikte och tänka ”hon måste ha grubblat ordentligt, jag hoppas att hon kom fram till något bra”.

Slutligen, två favoritdikter av Kristina Lugn.

kristina lugn kristina lugn
+52

Att ta ansvar

ta ansvar
 
Hur skriver man om något man inte riktigt kan eller förstår? Där ens okunskap skiner igenom. Det enklaste hade varit att låta bli. Men att låta bli är också att låta något fortgå. Och det kan vi inte. Inte en månad, ett år eller ett sekel till. Det är nog nu.
 
En svart ruta är en svart ruta. Det kan kännas banalt i sin enkelhet. Men ibland är det kanske precis vad vi behöver, inte som enda lösning, utan som ett startskott. För att sedan ta tag i det riktiga arbetet. Det med oss själva och vår omgivning.
 
Jag har inte en särskilt stor plattform, men jag har ett eget ansvar. Att läsa på och att försöka förstå. Att lyssna när andra berättar och att utbilda mig. Att i de situationer där jag tydligt kan göra skillnad – i mitt jobb, i mina konsumtionsvanor, i mitt dagliga agerande – också göra det. Att säga ifrån när det krävs. Att göra något. För det är min skyldighet som priviligerad medmänniska.
 
Så jag läser, lyssnar och tar in. Börjar någonstans med visionen att aldrig sluta.
 
Det här dokumentet är fullt av konkreta tips på böcker, poddar, tal, YouTube-klipp, filmer och artiklar att ta del av. Här finns också många användbara länkar till namninsamlingar, donationer och utbildningsmaterial. 
0

Lunchställe-väljar-ångesten upphöjt i hundra

hallandsgatan
 
Hej hallå. Fjärde bloggdagen i rad. Jag har inte riktigt vant mig än, det känns som det var alldeles nyss jag satt här inne i bloggverktyget och skrev och det var det ju nästan. 21 timmar sen i alla fall och sedan dess har jag hunnit sova sex timmar, jobba drygt åtta, dricka en öl, laga grynotto (tänk risotto fast med matvete) och glömt ta ut soppåsen som står i hallen. Det får bli i morgon istället.
 
Om två veckor flyttar jag till en ny lägenhet. På lördag har jag utflyttningsfest. På tisdag får jag nyckeln. Det känns positivt pirrigt och samtidigt lite läskigt. Så himla definitivt på något sätt. Och så många beslut som jag måste ta. Jag är tyvärr oerhört dålig på att ta beslut eftersom jag är en väldigt rationell människa som vill hinna väga alla för- och nackdelar ordentligt innan jag bestämmer mig, inte bara köra på. Därför älskar jag att ha matlåda till exempel. För då vet jag att jag kommer få äta en god rätt som jag tänkt ut i lugn och ro istället för att klockan tolv behöva komma på vart jag ska gå för att köpa lunch och sedan kanske det stället är fullt av folk och då behöver jag en ny plan snabbt. Nej, då äter jag hellre samma mat två dagar i rad, hur tråkigt det än låter…
 
Ni kan ju tänka er att en person som har svårt att bestämma lunchställe lätt blir stressad av alla beslut som ska tas kring en lägenhet. Som vilken färg jag ska ha på väggarna, vem som ska måla dem, om jag ska byta golv i köket, vilket golv jag i så fall ska byta till, hur jag ska möblera, vilka saker som ska behållas, vilka som ska bort, vad som ska köpas nytt och så vidare i all oändlighet. Samtidigt vill jag ju att de här besluten ska vara något kul och därför något som får ta lite tid. Där jag får väga för- och nackdelar, inte bara en, utan kanske tjugo gånger. Att jag på egen hand ska få bestämma helt över ett golv för första gången i mitt liv är ju otroligt, det kan jag inte bara hasta förbi.
 
Nej, kanske får jag bo bland kartonger och kaos fram till jul. Ta en sak i taget och tänka att det är en del av processen. Jag ska nog romantisera skiten ur mitt stökiga flyttprojekt, plocka upp enbart ett glas som jag kommer dricka allt (kaffe/vin/vatten/fanta/whatever) ur, känna in varenda litet hörn i lägenheten för att hitta den optimala möbleringen, kanske inse att det här med matbord är högst onödigt och äta alla middagar på en filt på golvet. Så får det bli. Ett hem bygger man knappast på en dag och efter år av kringflyttande så är det här ju faktiskt mitt hem. Det förtjänar minst en hel månads sammanslagen lunchställe-väljar-ångest i tankekraft, inte sant? Nästa gång någon (inklusive jag själv) ställer en fråga kring lägenheten som stressar mig lite ska jag svara: vet du vad, jag vet faktiskt inte, jag håller på och tar beslut om det nu och räknar med att vara klar någon gång framåt jul, jag kanske kan återkomma då. Vi säger så.
0

Dagbok – slutet av vecka 20

vår
 

Torsdag 16 maj

I snart ett år har min pappa räknat ner. Lagt in timmar i ett excel-dokument och strukit streck på en whiteboard-tavla. Idag är det äntligen dags, sista arbetsdagen och sen: pension. Mamma har ställt upp honom på trappan framför ytterdörren och tagit ett foto, precis som hon gjorde tre gånger under 90-talet, de gångerna då jag och mina syskon skulle gå våra allra första dagar i skolan. Arbetsliv som börjar och går i mål, generationer som möts, cirklar som sluts. Grattis pappa!
 

Fredag 17 maj

Det är kväll, klockan är efter tio och jag trängs i baren, köper öl för vet inte vilken gång i ordningen, har slutat räkna, håller bara koll på när det är min tur. Ett okänt ansikte dyker upp bredvid mig och säger, vet du, jag har följt dig på Instagram ett tag, jag vet vem du är, jag gillar det du gör och jag tackar på artigt vis som jag alltid gör, för det händer inte ofta, men det händer ju och alla är alltid så snälla och trevliga. Men jag kan inte sluta tänka på den konstiga maktbalans som uppstår, hur personen som står bredvid mig har full koll på vilken kökslampa jag har medan jag knappt vet vad hen heter och min första instinkt är att fråga allt, att börja samla information för att jämna ut, men så inser jag att det bara är märkligt, det är inte så det fungerar, så jag tackar igen och tar emot ölglasen från bartendern, önskar en fin kväll och går tillbaka till mitt sällskap.
 

Lördag 18 maj

Jag känner ingen här. Eller jo, jag känner födelsedagsbarnet, men förutom det så är det blankt. Min klänning är prickig och ölburken i handen likaså, herregud så dumt tänker jag, vem matchar omedvetet så? Hade jag känt någon här hade jag kunnat skratta åt det. Nu cirkulerar jag istället omkring i lägenheten, försöker dyka in i konversationer på ett så smidigt vis som möjligt, pratar jobb och utbildning och bostäder med främlingar som heter vanliga saker som Martin och Maria och de har vanliga kläder och vanliga åsikter och ingenting skaver och det kanske är därför som ingenting riktigt fäster heller. Vi pratar stadsdelar och konstaterar att Medborgarplatsen är det farligaste stället i Sverige, där det begås flest brott och jag vet säger jag, jag var med om det bara här om dagen. Och så berättar jag om fem vildsinta fiskmåsar som ätit upp sig på pommes frites och milkshake från det nyöppnade Max, med nästan en meter i vingbredd och som störtdök mot mig när jag skulle gå förbi, som skränade och tog sats med sina vassa näbbar redo att attackera mig och göra mig till brottsoffer och jag ångrar mig så fort jag berättat klart, vad är det ens för story? Gå hem.
 

Söndag 19 maj

Det är söndag och det betyder att jag går på lägenhetsvisningar för så är mitt liv numera. Förra veckan var jag i en lägenhet där jag fick be ett hånglande spekulantpar i köket att flytta på sig så jag kunde se inredningen ordentligt. Den här gången är det inte lika illa men i hela Midsommarkransen pågår en loppmarknad som belamrar varenda millimeter av trottoaren och det är folk överallt, föräldrar med dubbelvagnar och barn i Mini Rodini-kläder, gläfsande hundar, medvetna sneakers, gravida kvinnor som vaggar fram, palettbladssticklingar och en pappa som har en keps som det står kokkaffe på och jag kan inte avgöra om den är ironisk eller helt seriös. Ska jag bo här tänker jag? Bli en del av den utstuderade, up-coming stadsdelen med allt vad det innebär? Ja, kanske. Bara jag inte börjar åka skateboard jag med.
0