Juldagar och mellandagar

God fortsättning kära vänner! Hoppas att ni haft fina lediga dagar och att ni som firar jul har haft en fridfull sådan. Jag har varit hemma hos mina föräldrar på Östgötaslätten i några dagar och är nu tillbaka i Stockholm igen och mellandagsmyser. Lite så här har min jul sett ut.

Några dagar före jul träffades jag och min vän Malin hemma hos mig för ett litet julfirande på tu man hand. Vi åt skaldjur och löjromstoast och avslutade kvällen med en liten juldrink och paketöppning. Vad som låg i mitt paket får ni strax se!

Jag hann också följa med min lillebror på filmpremiären av UFO Sweden och kunde inte låta bli att känna mig både stolt och imponerad över vad mina Norrköpingsvänner åstadkommit på bioduken. En varm och smårolig film med maxade effekter och bra tempo som jag absolut tycker att ni ska gå och se om ni har några lediga dagar framöver.

Den 23 december hoppade jag tåget och hamnade till sist här, hemma hos mamma och pappa på landet. Vi rullade köttbullar, griljerade skinka, klädde granen och jublade över att alla var friska.

På julaftonsmorgonen tog jag en solig promenad. Snön hade hunnit smälta men det låg ett tjockt lager rimfrost som fick allting att gnistra, så det var vintervackert ändå. En sångsvan flög förbi precis framför mig och bidrog till lite extra julmagi.

Jag i fyndad shearlingmössa och min lilla barndomsby med kyrka, skola och en riktigt snygg hängbjörk.

Jag gick genom hela den långa allén, sedan hemåt, tillbaka in i värmen och julstöket igen.

Här är jag ombytt och med ny krage på, för det var ju den som låg i Ganni-paketet där i början. Lagom till lunchtid åkte vi sedan till min moster och hennes sambo för att äta julbord med dem, slumra framför Kalle Anka, gå på juljakt i deras nya lägenhet och fika.

Resten av julaftonskvällen förflöt i stillhet med risgrynsgröt, glögg och Karl Bertil Jonssons jul. Men på juldagen blev det desto mer fart för då kom mina syskon med respektive och mina små syskonbarn Uno och Agnes.

Det blev julbord i repris och paketutdelning till de minsta. Och sedan förflöt resten av julen i det underbara icke-lugn som infinner sig när man har två halvårsgamla bebisar att roa, men det är ju precis så som det ska vara. Varmt, stökigt, kärleksfullt och hela famnen full av några som ser sitt livs första julgran och som blir om möjligt ännu gulligare i en liten tomteluva.

Men tro det eller ej, mellan varven lyckades jag faktiskt få in lite lästid och hann avverka tre böcker i ett svep.

Och nu är jag tillbaka i Stockholm igen och har hunnit träffa lite kompisar på öl, fika och pussel, fastän jag borde tillbringa årets sista dagar på biblioteket skrivandes på mina inlämningsuppgifter vilka jag skjutit upp ännu lite till genom att komponera detta inlägg. Men nu så, ingen återvändo. Gott nytt år till er och god skrivfortsättning till mig själv!

Julens efterlängtade läsning

I helgen tillbringade jag två hela förmiddagar med att ligga kvar i sängen, lyssna på P2 klassisk morgon och läsa böcker. Det var ljuvligt i all sin enkelhet och där och då bestämde jag mig för att just så ska min julledighet se ut. Planen är att parkera mig på mina föräldrars kökssoffa med en bokhög och varva bladvändande med vinterpromenader, lek med syskonbarn, sillätning och lite sällskapsspel. Det tillsammans med de sex sista uppgifterna på skrivkursen för terminen som jag, mer eller mindre strategiskt, sparat tills nu. Utöver den obligatoriska kurslitteraturen har jag därför samlat ihop ett gäng böcker jag tänkte sätta tänderna i under ledigheten. Vill ni se vad som finns i min packning?

Underst i högen ligger Kirke av Madeline Miller. Jag läste ut hennes hyllade Sången om Akilles nyligen och gillade den mycket, både språkligt och innehållsmässigt, och har recensionerna rätt så ska Kirke vara ännu bättre. Boken beskrivs som en kraftfull och tidlös saga för vuxna, om en kvinnas kamp för överlevnad och frihet. Kirke är den första häxan i litteraturen och här lyfts hon ur Odysséen och får en helt egen bok.

Därefter hittar vi Therese Bohmans Andromeda som utspelar sig i förlagsvärlden där en ung kvinna gör karriär under överseende av den äldre, manlige litteräre chefen. Böcker, Stockholm, relationer och maktstrukturer låter som en perfekt kombination i mina öron, så den här ser jag verkligen fram emot att läsa.

Överst i prosahögen ligger Allegro Pastell av Leif Randt. En bok jag varit nyfiken på ända sedan min vän som jobbar på bokförlag nämnde den för första gången. Hon beskrev den som ”en tysk Sally Rooney med mer svärta”, vilket jag tyckte lät lovande. Den handlar om den snart trettioåriga författaren Tanja och den några år äldre webbdesignern Jerome och kretsar kring deras distansförhållande och syn på kärlek, politik och sig själva. Jag är ju svag för krångliga relationer, ärliga samtidsskildringar och Berlin-romantik, så jag hoppas att den lever upp till mina förväntningar.

Två poesisamlingar får också följa med i julpackningen. Den sista människans leende av Axel Winqvist som beskrivs såhär på baksidan. ”Virginia Woolfs Orlando har överlevt oss alla. Om tusen år sitter hon ensam i ett skyddsrum och inventerar en underjordisk ark – en paradisisk trädgård som rymmer alla djur och växter. Som den sista människan på jorden försöker hon få kontakt med andra solsystem, men inser snart att det är lönlöst. Vad återstår då att göra, annat än att minnas den värld som en gång var?” Jag läste Winqvists debut Det vackra och det fula förra sommaren och fastnade för hans ömsom råa, ömsom skimrande språk.

Till sist har vi Geir Gulliksens Vuxna dikter som gavs ut för första gången 1999. Jag har tidigare bara läst Gulliksens romaner och gillar hans enkla, raka ton vilken jag tänker gör sig bra i lyrik också. Vuxna dikter beskrivs som ”en svit om smärtsam mognad som tar sin utgångspunkt i den mycket unge författarens första osäkra skrivförsök samt en väninnas självmord”. Gripande, tungt och förmodligen vuxet.

Nu önskar jag mig en frisk och vilsam jul med mycket lästid. Har ni några böcker ni tänkt försätta er i viloläge med under helgerna?

Sju små julkarameller

Jag har typ glömt bort hur jag bloggar om jag inte skriver prosalyrisk känslosås, vilket jag i och för sig gillar väldigt mycket (tack för alla fina kommentarer), men det är ju också påfrestande och utlämnande. Trycket på den där publiceringsknappen känns jätteläskigt och befriande på samma gång. Att ställa hjärnan och hjärtat på, kanske inte vid gavel, men långt mer än glänt i alla fall och säga ”här är jag och just nu är det inte så bra”. Det är livsfarligt. Men förlösande. Och ja, något ska jag väl göra med misären.

Med det sagt så är fint att se er här igen i mitt älskade dammiga lilla hörn på internet. Mer lyrik och känslor lär det säkert bli snart igen, men låt oss fokusera på något helt annat ett tag.

Jag har köpt ett sånt där nedräkningsljus som man tänder varje dag till jul. Självfallet hamnade jag efter direkt och fick hetselda från dag 3 till dag 8 i ett svep. Ljusstaken i glas hittade jag högt uppe på en hylla på Myrorna. Den ser ut som grön jello vilket ändå är lite kul.

Förutom mitt ljus har jag också en adventskalender med konst- och litteraturtema som jag fick av min vän Karin. Varje dag får man sprätta upp ett nytt uppslag och där i finns antingen en kortare text eller ett verk att titta på. Mysigt!

Under en av alla tusen dagar i slutet av november fick jag för mig att bygga ut min tavelvägg ovanför soffan lite åt höger och spikade således upp en gammal spegel med fläckar som inte går bort samt en liten meteorit i mässing. Till advent åkte också stjärnan i fönstret upp.

På första advent sjöng jag några sånger på högmässan. Det var svart klädkod för kören så jag bar sammetskostym och matchade med stor rosett i håret. Jag saknar lite att ha långt hår nu när man vill vara extra fin med olika uppsättningar och frisyrer, men det här funkar ju i alla fall.

Nästan all min lästid just nu går till kurslitteratur, men när jag får en lucka över försöker jag klämma in lite egenvalda böcker också. Som Ingvild H. Rishøis Vinternoveller som var otrolig läsning. Tre långnoveller med vältecknade personporträtt och ett balanserat språk med nerv.

Nu blev det här jätterandom bland allt julpynt men jag har köpt en ny badrumsmatta som gör mig glad. Kanske mest för att den passar så bra till köksgolvet utanför badrummet. Smårutigt och storrutigt på längden och snedden. Härligt med badrumsljus så här års också, noll procent äkta sol.

Till sist gick jag en dag till bästa Söderbokhandeln och köpte en julklapp till mig själv. Det tycker jag att man får göra om man inte kommer att få några andra klappar. Egentligen hade jag velat köpa Anne Carsons Röd självbiografi som jag tycker så otroligt mycket om och skulle vilja ha i min ägo, men den verkar vara slut exakt överallt. Om någon av er skulle råka sitta på ett ex är jag redo att öppna stora plånboken och erbjuda en bra slant. Annars får jag väl vänta på att hon får nobelpriset och det blir nytryck, men det känns lite väl långt bort just nu.

Det var sju små julkarameller som får liva upp tillvaron just nu. Hoppas att vi hörs snart igen!

Mellandagarna, mellandagarna, mellandagarna

God fortsättning! Hoppas att ni har haft fina juldagar om ni firat och att ni lyckats hålla er friska och någorlunda avkopplade. Förra veckan hoppade jag på tåget med destination Norrköping och har sen tillbringat nästan en vecka ute på landet hemma hos mina föräldrar. Vi har firat en lugn jul med bara närmaste familjen plus min moster och hennes sambo. Mest fokus hamnade på maten och vi stod flera dagar i köket tillsammans och griljerade skinka, kokade knäck och stekte brysselkål. Alla fick också ta med sig något hemgjort att lägga under granen och så spelade vi julklappsspelet. Jag fuskade också lite och gav mig själv två julklappar som jag verkligen velat ha och därför köpt till mig själv. Dels Ola Juléns diktsamling Orissa som jag lånade på biblioteket i somras och tyckte så mycket om att jag vill ha den i min bokhylla jämt, och så en prickig skjorta i silke från Acne som jag hittat second hand.

Förutom ett stillsamt julfirande så har vi gått promenader längs grusvägarna, i skogarna och genom industrilandskapet, ätit av alla rester och byggt på ett mer eller mindre omöjligt 1500-bitars-pussel. Och nu är jag tillbaka i Stockholm i ett par dagar för att packa om väskan och vattna blommorna innan jag och några vänner sätter kurs mot havet för ett litet nyårsfirande tillsammans. Om vi inte hörs innan dess så vill jag bara passa på att tacka för ert sällskap här under det gångna året och önska er en fin start på nästa. 2021 var ett turbulent år med många känslor, tankar och upplevelser och en del av dem fick jag dela här med er. Alla era kloka, uppmuntrande och tröstande kommentarer har betytt och betyder fortsatt mycket för mig och gör den här platsen till något alldeles extra. Ta hand om er och kom ihåg att det är omöjligt att vara sitt allra snyggaste på nyår, hur mycket man än försöker, men man kan ha riktigt kul ändå! Och glöm inte att dansa till guilty pleasures (jag kommer att köa både Unwritten med Natasha Bedingfield och Lady med Modjo om jag känner mig själv rätt). Gott nytt år!

I väntan på advent

Hej och hå, vad har hänt sen sist? ”INGET har hänt sen sist”, vill jag ropa upprört men det är inte sant för en (1) sak har hänt och det är att jag har varit magsjuk. Hu. En hel vecka tog det att återfå aptiten igen. Jag låg hemma och stirrade ut genom fönstret från gryning till skymning och petade i mig smörgåsrån i småbitar och vätskeersättning på tesked. Lyxade till det med en kokt potatis på lördagskvällen och hörde grannarna yla till hits samma kväll som jag själv fått ställa in min hemmafest. Fick blunda varje gång en matbild dök upp i Instagramflödet, plötsligt oförmögen att se det goda i ostron, pastarätter och vinglas. Muntert var det inte, men nu är jag på banan igen.

Idag tog jag upp lådan med julsaker ur förrådet för att kunna hänga upp min adventsstjärna i fönstret och i morgon tänkte jag gå till kyrkan på mässa. Det är ju ändå något visst med första advent. Det första tända ljuset som följs av bjällerklang och janssons frestelse, luciatåg och julfester. Kanske behövdes det en vecka av ett stilla ingenting för att göra sig redo inför allt som komma skall? Tro bara inte att jag tänker göra det till någon årlig tradition.

Sänk dina vita vingar

Det blev julafton i huset på landet. Vi vaknade till sol och frost, till glittrande träd och gräsmattor som såg spraymålade ut. Det var mamma och pappa och syster och jag. En liten skara, en sluten enhet. Vi kramades genom att slå våra egna armar kring oss själva och titta på varandra och säga kram. Handspriten hade fått ett rött sidenband och granen röda kulor och glitter och ljus. Efter frukosten promenerade vi längs tusenåriga fornlämningar och nyfällda träd, vi vände näsorna mot solen, lät de tunna isflaken krasa under fötterna och när vi kom hem klev jag ner i det kalla vattnet, sänkte axlarna under ytan, andades fem snabba andetag och såg huden färgas röd. På julbordet fanns nio sorters sill och utanför dörren stod plötsligt sex luvklädda personer och sjöng julsånger försedda med glöggtermos och pepparkakor. Julefrid gick före tv-tid och vi insåg att Kalle Anka inte gick att se i efterhand så det blev A Charlie Brown Christmas istället, tecknat som tecknat när maten ska smältas och ögonen slutas en liten stund i soffan. Och sedan sällskapsspel och skumtomtar och sänk dina vita vingar, signade jul, tack för att vi fick fira dig.

Molntäcket lyfter och någon visslar jingle bells

Jag matar kroppen med sömntimmar. Behovet tycks vara oändligt för om nätterna ligger jag vaken. Ständigt på min vakt efter minsta feltecken. Känner: pannan, halsen, näsan, huvudet. Sväljer. Men allt är som vanligt, hur nu som vanligt känns, jag har glömt. Jag lägger termometern under tungan så fort jag blir en aning varm, får alltid svaret trettiosex komma åtta. En gång trettiosju och ett. Aldrig mer än så. Konsekvenserna av en nysning känns gigantiska, men på den nionde dagen av överdriven vaksamhet tänker jag att nu måste jag ändå ha klarat mig, för den här stunden. Nu måste jag kunna sova som vanligt igen. Utan ett malande tänk om i huvudet, utan ovissheten om att behöva tillbringa den kommande tiden isolerad själv. Och när söndagen kommer rullar bilen tryggt längs de välbekanta vägarna. Åkrar och skog, ridhus och runstenar. Vi sjunger med till julmusiken på radion. Jag matar fortfarande kroppen med sömntimmar, men sängen är en annan och de vakna nätterna minskar och i köket utanför mitt rum hör jag kaffebryggaren knäppa och någon visslar jingle bells.

Någon sa att molntäcket var en hel kilometer tjockt. Jag såg framför mig hur det låg som ett gigantiskt mikrovågsugnslock över hela landet. En blockering av solen från alla håll. I början räknade jag grådagarna, men efter några veckor tappade jag bort mig. Väderprognosens falska löften om solchanser fyra dagar framåt hade slutat att göra mig besviken. Jag tror det när jag ser det, tänkte jag och bet ihop. För sedan kom ju stunden. Till sist. En lördag med stråk av blått i himlen, då det kändes som om någon hade lyft på locket. Och jag knöt på mig skorna och vandrade längs vattnet. Såg båtarna och löparna och hundarna i solen. I takt med att skymningen föll färgades himlen i pasteller och längden på mina steg ökades för att hinna till kajen på andra sidan. På en tom parkeringsplats av inget, belägen mittemot allt, doppades staden i ett skimmer och jag kände för första gången på länge ett litet uns av hopp.

God jul!

God jul på er! Jag hoppade på tåget mot Norrköping i fredags och har sedan dess tillbringat mina dagar ute på landet hemma hos mina föräldrar. Här har vi firat jul tillsammans, hela familjen och med delar av släkten, men mest har vi nog ätit, tagit det lugnt och kämpat med ett 3000-bitarspussel. Plus att jag har legat i soffan och kikat upp mot utsikten ni ser på bilden ovan, dvs granen som tindrar grön och grann. Det finns en annorlunda stiltje över dessa vuxna jular, när mer fokus ligger på att umgås och ta ikapp tiden då man inte setts, istället för den upptrissade pirriga förväntan man hade som barn. Det är lite märkligt men också ganska skönt.

Det fina med några dagars ledighet från jobb och storstad är att jag känner hur inspirationssökandet letar sig fram igen. Jag läser om hur man bygger konstsamlingar, börjar klura på skrivkursens uppgifter i prosadikt & novellskrivande och längtar efter att gå på museum. På torsdag åker jag tillbaka till Stockholm och då ska jag mätta mina behov något. Men tills dess ska jag krama lite till på mina föräldrar och förhoppningsvis lägga klart det där evighetspusslet. Hoppas att ni haft en fin jul!

Jul i mitt hem

Lite jul har fått flytta in i mitt hem. Förutom stjärnor i fönstren och en adventsljusstake så har jag adderat en del andra dekorationer. Det här med vad som är julpynt är lite flytande tycker jag. Det måste ju inte vara röda tomtar och halmbockar, det kan lika gärna vara glittrande renar och guldbjörnar om jag får bestämma…

I sovrummet har jag något slags pastelltema med rosa hyacinter och en loppisfyndad snäckask fylld med små polkagrisar.

I samma fönster står också en glitterren, fångad i vad som skulle kunna vara en gigantisk snöglob. Bredvid står en vit julros.

Ute i hallen står en trälåda (där jag för övrigt gömmer min blinkande router) med en bunt eukalyptus och en guldfärgad björnljusstake från H&M Home.

På väggen in mot vardagsrummet (där man kan skymta min gran) hänger mitt kanske juligaste pynt: vepan med stort V.

När jag var liten var den här julvepan alltid högsta pris i kyrkans jullotteri. Varje år hade någon tant lagt ner mängder av timmar på att brodera den och det var endast genom att vinna förstapris som man kunde få tag på en. Genom åren lyckades både mina föräldrar, min syster och min bror vinna varsitt exemplar som de sedan tog med sig när de flyttade hemifrån. När jag var hemma förra julen konstaterade jag att jag var den enda i min familj som inte hade någon och att mina chanser att få tag på en såg ganska mörka ut med tanke på att ingen längre broderar förstapris-vepor till lotteriet. Men så i april när jag fyllde år så fick jag ett runt och mjukt paket och i det låg en helt ny vepa som min mamma broderat till mig! ♥ Så fint och nu har jag också en alldeles egen julvepa att sätta upp i mitt hem.

Vidare in i vardagsrummet så har jag placerat min samling av stjärnljusstakar på en liten silverbricka tillsammans med en vit hyacint.

Och på den öppna spisen står några knippen med tallgrenar, en till stjärnljusstake och ett änglaspel som dessvärre plingar helt frenetiskt i en ganska störande ton, så det får inte vara tänt alltför ofta… Nåväl, slut på julpyntsrundtur för den här gången. Nästa år kanske det blir fler tomtar, vem vet?

Julias julstök-pizza

Så här års brukar ju kalendern vara fullsmetad med grejer att göra. Är det inte julfest med jobbet så ska det kollas på Luciatåg och handlas julklappar eller bara drickas glögg och mysas på ett högst okomplicerat vis. Tiden är helt enkelt lite extra knapp och som om det inte vore nog så måste man ju laga och äta mat däremellan också. Mat som helst inte är sill, köttbullar och Janssons frestelse eftersom man kommer äta det till förbannelse under decembers övriga dagar. Som tur är har jag lösningen åt er på åtminstone en av dessa middagar. Jag kallar den Julias julstök-pizza.

Det är en pizza bianco, dvs en pizza utan tomatsås, som går rekordsnabbt att göra eftersom vi hoppar över hela momentet med att baka, jäsa och grädda deg.

Till två pizzor behöver du:

2 st libabröd (jag använder Garants orientaliska vetebröd)

1,5 dl crème fraîche

1 näve skogschampinjoner

4 nävar grönkål

Valfri vällagrad ost (jag älskar Kvibille cheddar ← ej spons tyvärr, hade varit en dröm)

Olja

Salt & peppar

Ev. tryffelolja

Gör så här:

Börja med att värma ugnen till 200 grader. Skiva svampen tunt och stek den i en torr panna så vätskan försvinner. Ansa grönkålen och dela den i mindre bitar. Häll en skvätt olja i pannan när svampen blivit av med sin vätska och tillsätt grönkålen. Stek kål och svamp på medelvärme tills det mjuknat. Bred ett tunt lager med crème fraîche på libabröden. Stänk över lite tryffelolja och krydda med salt och peppar. Hyvla eller riv över ett lager med ost. Toppa pizzan med svamp och grönkål och grädda sedan i 5-10 minuter. Kålen ska bli krispig men inte bränd.

Om man gillar nötter kan jag tänka mig att det är gott att rosta några matskedar och strö över. Att pressa lite citron på toppen funkar också bra. Smaklig måltid och en fridefull jul till er alla!