Och febern den sjönk för att till sist försvinna och när den hade varit borta i fyrtio timmar klädde jag på mig understället och ullkappan, virade halsduken runt halsen och tryckte ner mössan över öronen, tog rullväskan i handen och gav mig ut i den mjukt blå gryningen. Det var bara jag och hundägarna ute, vi nickade till varandra, en tyst önskan om glädje och frid, utanför grillkiosken vid Mariatorget satt koltrastarna på rad, deras silhuetter så tydliga mot den mjuka vita nyfallna snön. På spår tretton gled tåget in och alla människorna med väskor, kassar och paket klev på, de fyllde platserna och jag sjönk ner i mitt säte med lussekatt och pepparmintste, så rullade vi sakta söderut och utanför fönstret steg solen, granarna stod ståtliga som dekorerade med kristyr, allting var stilla och vackert, det var en julaftonsmorgon och jag var på väg hem. Hem till familjen och gemenskapen, till maten och värmen, till de långa dagarna av lek och vila och jag visste att om jag bara lyssnade riktigt noga så skulle jag hela tiden höra det, som en lågt surrande bordunton i botten av allting, ljudet av tacksamhet, av vissheten om att allting till sist skulle bli bra.
En riktigt god jul till er som firar och en förhoppning om fina dagar av ljus och värme! Tack för att ni är här och läser och så ofta tar er tiden att skriva till mig.
