vinter – Julia Eriksson

Inget lov, bara sport

Jag sa till N i söndags morse där vi satt med våra stekta ägg och rostade mackor, levainskivan som fastnat i brödrosten och fick brandvarnaren att tjuta, jag desperat hoppandes i försök att få ned den så fort som möjligt, tänk om det vore söndag i Rom istället. Då skulle springturen gå längs Tibern som rinner genom staden, vi skulle räkna broarna som korsar floden, stanna till för att släcka törsten vid någon av dryckesfontänerna som gjutits in i väggen och sakta in i höjd med Trastevere. Där skulle vi äta lunch på en av de små tavernorna med färgglada pappersdukar över borden och enkla dricksglas till vinet. Jag skulle beställa maten till oss på usel italienska men ändå försöka, zucchiniblomma med mozzarella och friterad kronärtskocka till förrätt, följt av varsin pasta kanske en cacio e pepe och en spaghetti alla gricia, un quattro vino rosso att dricka, tiramisu till efterrätt, espresso och amaro för att smälta allting och så vidare i staden, stanna till vid second hand-affärerna och bläddra bland plaggen, gå förbi vinbaren vid Circo Massimo, den som har dagsfest på söndagarna, ta ett bord ute i solen, läsa bok och bära solglasögon. Tänk om, tänk Rom.

Det är tisdag och irritationen stiger över att ingenting fungerar, felmeddelanden på felmeddelanden och allting tar så lång tid, mitt tålamod tar slut för fort och alla dessa frågor, inte vet väl jag, har du testat att läsa instruktionerna. Det är sportlov och andra är lediga men jag har inget lov, bara sport, det är ett lopp att göra allt som måste göras. Tankarna blir vassa nålstick och till sist reser jag mig och lämnar skrivbordet, går ut från kontorslandskapet, följer korridoren nedåt, går en nej går två trappor upp, hamnar någon annanstans, förirrar mig med flit, blir ståendes i tre minuter framför en stor tavla jag aldrig sett förut, känner in den med axlarna, med knäna, med ögonlocken, är en främmande person som står och blundar framför ett grönt abstrakt landskap och jag vet att jag borde återvända, ikläda mig ett leende och ett tålamod, men en del av mig står kvar framför tavlan och en annan del överväger att ta vägen någon annanstans, var det inte Lotta Lundgren som gjorde så, bara en dag inte kom in till jobbet, men jag går tillbaka, såklart går jag tillbaka och sätter mig ner och gör det som ska göras, ögonlocken öppna.

Jag har fått en ny dator och håller på att föra över mina gamla filer, flyttar mappar mellan hårddiskar, dokument laddas över i en stadig ström. Ögat fastnar på titeln Skrivprojekt_JuliaEriksson, senaste ändringsdatum 11 januari 2024 00:02, jag bläddrar i kalendern, det är en natt mellan onsdag och torsdag, det var senaste gången jag satt med texten uppe, sedan insåg jag nog att ingen av de tre kurserna vars reservlistor jag hamnat på skulle ha en plats för mig, något falnade, hoppet försvann, både texten och jag tappade vår relevans och jag kommer på mig själv med att knappt ha reflekterat över beskeden, bara öppnat breven ett efter ett och tagit emot informationen, besvikelsen bortryckt långt från andras åsyn, som om misslyckandet blir mindre för att jag inte nämner det högt, om jag inte öppnar dokumentet behöver jag inte tänka på det som inte blev och det är en perfekt strategi som jag tillämpar på lite allt möjligt, den fungerar nästan alltid och den här gången håller den ända tills det är dags att flytta allt från en plats till en annan.

Men så här kan vi inte ha det väser hjärnan, mitt gnäll som tråkar ut både mig själv och andra, lämnar envisa fläckar på kläderna, hallå kom igen, vad vill du då, gör något kul, vrid om världen, åh inte vet jag, ha fest eller något, hitta på en ny idé, ställ till en scen, skapa vad som helst, använd händerna och sluta tänka så mycket, tänj gränserna, flexa musklerna, kommer du ihåg hon som gick och köpte en tårta och åt i sängen, hon som brukade lämna hemmet i hatt, hon som tog tåget hela vägen till Italien, som satt uppe halva nätterna och fyllde golvet med pappersklipp, fotograferade sig själv upp- och nedvänd och sydde tre klänningar inom loppet av en vecka? Det var du, är du, är fortfarande hon. Kanske har du inte lov men du får.

Februari är famnar

Dagarna blir fem minuter längre men orden blir färre, de rinner iväg likt smältvatten utan att ta fäste, ju längre jag väntar desto enklare blir det att låta bli, markörens uppfordrande blinkande i dokumentet, pulsslag på skärmen, ett taktfast räknande i väntan på något, en fullständig mening, alltings innebörd.

Handlederna som svajar under skivstångens tyngd och jag tänker på armars placering, på famnars bäring, hur jag hållit tvåveckorskroppar som små paket, låtit dem värmas mot min bröstkorg och det är så märkligt för vi var ju själva barn när vi lärde känna varandra och det var alldeles nyss och nu ligger de där så självklart och är ett helt universum knappt större än min hand.

Och det enda man vill med februari är väl att den ska gå över men ändå finns det någonting i mig som vädjar efter att få vara kvar, att söka med örat efter hjärtslagen bredvid, lägga mig tätt intill i värmen, dra ett djupt andetag i ett försök att stanna tiden på tjugo över sju en grådisig morgon, för visst ska vi uppåt och vidare, men det är något vackert med grumlighetens gryningar och du, allting så skört och så nära.

Nyligen berättade någon om tricket i att hålla i en kram ända tills den andra lossar taget, att vara den som släpper sist och det är så fint att stanna upp där, att finnas kvar så länge som det behövs och nästan alltid blir det längre än det annars brukar, kanske har jag så många gånger varit för tidig med att gå, alltid på väg, ständigt i rörelse utan att tillåta mig att känna armarnas fulla kraft.

Och i betraktelsen av tiden går det upp för mig att februari är famnar, varsamma armar att balansera universums storhet på, bultande bröstkorgar med ivriga hjärtslag och flyktiga omfamningar som äntligen landat. Här finns plats att vila, styrka att bära, ett taktfast pulserande på skärmen och ord som sakta letar sig ut.

Februarinymfen som äter toast på språng

Känner ni? Det är februari och sol. Förvisso blåser det halv orkan, men jag åt årets första semla till frukost och lämnade vinterbootsen hemma. Än är det inte vår men i luften ryms i alla fall något som liknar hopp. I min telefon ligger bilder på nyfödda bebisar, en reseplanering som börjar ta form, biljetter till Sara Stridsberg på Dramaten och Timulak/Portner på Operan. De blandas med vibrerande sms och långa telefonsamtal, ett ”förlåt om jag tuggar i luren, jag måste bara hinna äta min macka men fortsätt berätta du” och så ut genom porten med toasten i handen, parera hålet i fickan där allt faller genom och lägger sig i fodret, jag har lagat det förut men kommer inte orka en gång till, snart ska kappan ändå vikas ihop och förpassas till förrådet.

Jag samlar på saker som ska få februaris tjugonio dagar att flyta förbi. Fyller kalendern med kul och skriver listor på sådant jag ser fram emot att göra.

Jag vill köpa knallgula mimosablommor och sedan inte kunna låta bli att lukta på dem hela tiden därför att doften är så distinkt och magnetisk. Helst också komma på ett sätt att torka dem så att jag kan ha små soliga bollar i min vas längre än en vecka.

Jag vill äta fler semlor. Kanske baka egna till och med? Stå i mitt gulmålade kök och röra i grytor, hacka, skiva, steka. Laga sallader med bakad fänkål och citrus. Varma bönor i buljong med kål och parmesan. Paj med lök och ost eller rejäla mackor med salta pålägg och krispiga grönsaker. Göra en stor form med lasagne och baka plåtar med pizzabullar till vännerna som precis fått barn.

I bakgrunden vill jag låta radion surra. Ibland är det så skönt att inte behöva tänka utan bara slå på P1 och vaggas in i diskussionerna. Eller inse att åldern tagit ut sin rätt och att jag numera blivit en sådan som älskar P2. Tvåtimmarsavnitt av Kalejdoskop, Text och musik med Eric Schüldt som sänker pulsen eller bara Lokko i P2 med nya låtar att upptäcka. I second hand-affärerna och på Tradera letar jag efter en liten fysisk radio som kan få en plats där hemma. Streamade spellistor i all ära men det finns något genuint i att bara trycka på en faktisk knapp och låta någon annan styra.

Jag vill läsa, läsa, läsa. Just nu läser jag Solvej Balles Om uträkning av omfång 2. Jag läste den första i serien i julas och tyckte den var bra men lite repetitiv och enformig. Den andra däremot, den känns otrolig så här halvvägs in och jag är så glad att jag plockade upp den. I bokhögen ligger också När bror dör av Emilia Aalto, Bli utan av Ellen Strömberg samt Vänta, blinka av Gunnhild Øyehaug. Jag köpte och gav bort Hyper av Agri Ismail i present men blev sugen på att läsa den själv. Har också ställt mig i lånekö på enkel cellulosa av Åsa Maria Kraft samt Kallt nog för snö av Jessica Au.

Mellan boksidorna vill jag dricka te. Jag köpte en tekanna efter att jag var i Newcastle över nyår och insåg det trevliga i att ha en stor kanna att konstant fylla på sin kopp ifrån. Efter lite sökande hittade jag en underbar på Tradera som talade direkt till mig med sin danska 80-talsestetik. Den knallblå knoppen är verkligen pricken över i.

På tal om estetik så hade jag och min vän Nina en intressant diskussion om vikten av att värna det estetiska och plocka in det så ofta man kan, i sitt hem och i sin vardag. Hon ordinerade mig att se dokumentärserien om Karin och Carl Larsson på svt, så det ska jag göra och sedan ska jag brodera på alla mina tygföremål och fortsätta att måla allt som kan få ny färg i min lägenhet. Just nu står en burk med rosa färg i en kasse i hallen och väntar på att öppnas.

Jag håller tummarna för att barmarken stannar – vita vintrar i all ära men nu är jag klar. Jag vill börja springa utomhus, kanske redan till helgen. Frisk luft i lungorna och sol i ögonen, tack! Så länge termometern visar ett par plusgrader vill jag också bära ullkappa, sneakers och keps. Ett potentiellt kamelbrunt fynd i ull och mohair är på väg hem till mig från Sellpy och jag håller tummarna för att den passar. Kappan hade visst en trasig ficka men som ni kanske räknat ut vid det här laget så gör det mig inget.

Från en dag till en annan började mitt hår att kännas som en katastrof och jag räknade på fingrarna och insåg att det var åtta månader sedan jag senast klippte mig, så jag bokade en tid om två veckor. Min plan är att tunna ur och klippa upp det, låta det gå strax över axlarna och komplettera med en halvlång gardinlugg. Till min nya ~look~ vill jag också addera två droppar brun utan sol i min hudkräm. Vem kommer jag att bli? En fräsch nymf som äter toast på språng och semlor till frukost? Ja, förmodligen.

Nu överdriver du, svarar de. Ja det gör jag. Men ändå!

Gatorna fylls av slask, brungrått vatten stänker upp på benen när jag går, hälarna sjunker ner i issörjan. Det är så fult ute nu och det är ingen överdrift. Det är verkligen jättejättefult. Fötterna längtar efter barmark, efter ren asfalt under sulorna, jag vill ha loafers och sneakers, kom igen då snälla. Av rädsla för att halka springer jag långpassen och intervallsessionerna inomhus, en mil på löpband är lika mycket träning för psyket, att stirra på det rödblossande ansiktet i spegeln, se hennes armar pendla, tänka ”hakan upp, bröstet fram, händerna längs sidan, inte korsa kroppen”. Fyrtiotvå minuter kvar.

I en podd säger de att det poetiska bloggandet är utdött och omöjligt nu för tiden. Tråkigt för mig som fortsätter att skriva mellan raderna, som har svårt att redovisa upp och ner, nästan aldrig lyckas vara rakt på sak. Jag fattar att det inte alltid är så enkelt att förstå här inne, ibland gör jag det inte ens själv och just därför tror jag det är viktigt. Allt innehåll behöver inte vara lättuggat och färdigpaketerat och kanske är det därför jag köper biljetter till dansen som utspelar sig runt en samling badkar. För att jag knappt förstår någonting och det är så underbart att vara ovetandes. Så länge man inte vet kan man inte gå sönder, tänker jag och blundar.

Vi sitter uppkrupna i fönstret som så många gånger förr under det här korta året som ändå tycks ha varat i en evighet. Jag berättar om hur jag stått i baren och fått Gilgamesheposet berättat för mig, att jag längtat efter den typen av samtal, hur de kan kittla mig och så rädslan för dumheten. Vad kan jag ens av allt man ska kunna? Vad har jag faktiskt lärt mig sedan jag slutade på universitetet? Det känns som jag lagt det senaste decenniet på att diskutera relationer istället för att prata om allmänbildande saker och nu sitter jag framför På spåret och kan bara ordvitsarna och kulturfrågorna. Kan du förklara några av Jungs teorier i korta drag? ber jag henne med mild panik i rösten, som i ett krampaktigt famlande efter intellekt. På vägen hem lyssnar jag på en podcast om Homeros.

Jag tänker på barn och på vuxna, på åldrar och på tid. Spolar den fram och tillbaka för att försöka ta ett grepp om den. Konstaterar krasst att jag lagt elva år i den här staden på att dricka öl och prata om killar. Äta sushi och besöka & Other Stories. Jobba sena kvällar på reklambyrå och åka taxi till Trädgården. Herregud, har jag ens levt. Akut svindel, måste göra karriär inom något och jag som verkligen inte vill bli chef. Ovanpå det prat om bindningstider, räknekalkyler fram till 2027, horisonter skrämmer mig. Om tre år är jag typ fyrtio, ropar jag lite för högt mellan våning tre och fyra på kontoret. Nu överdriver du, svarar de. Ja det gör jag. Men ändå!

Efter natten en blå gryning

Och febern den sjönk för att till sist försvinna och när den hade varit borta i fyrtio timmar klädde jag på mig understället och ullkappan, virade halsduken runt halsen och tryckte ner mössan över öronen, tog rullväskan i handen och gav mig ut i den mjukt blå gryningen. Det var bara jag och hundägarna ute, vi nickade till varandra, en tyst önskan om glädje och frid, utanför grillkiosken vid Mariatorget satt koltrastarna på rad, deras silhuetter så tydliga mot den mjuka vita nyfallna snön. På spår tretton gled tåget in och alla människorna med väskor, kassar och paket klev på, de fyllde platserna och jag sjönk ner i mitt säte med lussekatt och pepparmintste, så rullade vi sakta söderut och utanför fönstret steg solen, granarna stod ståtliga som dekorerade med kristyr, allting var stilla och vackert, det var en julaftonsmorgon och jag var på väg hem. Hem till familjen och gemenskapen, till maten och värmen, till de långa dagarna av lek och vila och jag visste att om jag bara lyssnade riktigt noga så skulle jag hela tiden höra det, som en lågt surrande bordunton i botten av allting, ljudet av tacksamhet, av vissheten om att allting till sist skulle bli bra.

En riktigt god jul till er som firar och en förhoppning om fina dagar av ljus och värme! Tack för att ni är här och läser och så ofta tar er tiden att skriva till mig.

Citron och mynta, svart te och snö

Jag målar badrumstaket himmelsblått. Står och balanserar på stegen som klämts in mellan toalettstolen och duschväggen, tänker på de dekorerade taken jag såg i Vatikanen i våras. Allt är många mil bort. Min mörkblå overall fylls av färgfläckar.

Jag skriver ”kom hit om du vill”. Låter intuitionen styra istället för hjärnan och blir glad över svaret. Finner mig själv i det lilla röda rummet, ölkannan på bordet, fem halvtomma glas och mikrofonen i handen. Vi sjunger Fairytale of New York och allting känns som början av en film.

Jag huttrar i adventskylan. Minusgrader och tunna strumpbyxor, en klänning med små små pärlor. Får blåsa varm luft på händerna när vi kommit in på restaurangen, men vi beställer granita som om vädret inte fanns och jag tänker att december gärna får smaka citron och mynta, svart te och snö.

Jag köper sex hyacinter och en amaryllis. Plockar fram krukor ur skåpet och lämnar jordrester på diskbänken. Knyter mörkröda sammetsrosetter och fäster på ljusstaken och porslinshunden, tänder stjärnan i fönstret och dammsuger bort spåren av processen.

Jag möter henne på Hornsgatan och kramar hennes axlar. Beställer två rätter i den lilla thaikiosken, köper julmust och smågodis, tar vägen genom parken, ser hur det lyser i fönstren. Allting på tv:n är dåligt men det är okej och jag stryker henne över håret, klappar knäna, sveper filten om oss.

Jag tar fram saxen och klipper i tyget. Låter den isblå kjolen som jag köpte på Myrorna bli två decimeter kortare. Sicksackar, nålar upp och syr. Provar den framför spegeln och funderar på om det blev lite väl mycket, bestämmer mig för att det blev perfekt. Med strumpbyxor så.

Jag får ett meddelande: ”vad tror du om att fira nyår här?”. Svarar ja utan att tveka en sekund. Drömmer mig bort till långa promenader, sprakande brasor, varma tofflor, stickade västar och tjocka böcker. Att börja ett nytt år utanför en ny stad, new new nu nu nej snart.

Hur jag vill klä mig i december

Jag önskar mig ett inlägg med tema vinterfest i julklapp av dig, skrev Sardellen till mig, och vem är jag att inte leverera på önskningar? För är det någon gång man vill vara extra fin så är det ju nu, under en månad av julbord och jobbmingel, glöggdrickande och granklädning. Men också snöslask, minusgrader och produktionstunga dagar på kontoret. Det är en tid då jag vill känna mig festlig men gärna lite uppstyrd, glittrande men kanske inte konstant självlysande. Helt enkelt något av en balansgång, så därför satte jag mig ner och försökte att komma fram till en lista med idéer om hur jag vill klä mig från och med nu och ända fram till jul.

Rött, brunt, isblått, grangrönt, beige, svart och glittrigt.
Låt oss börja med färgerna. Efter att ha haft stilen 90-talsmamma som ledord ett tag känns det självklart att gå åt samma håll även under december. Och vad skulle en 90-talsmamma ha på sig under julen om inte rött? Det är alltså nu den helröda klänningen åker fram och det med besked. Rött är också väldigt fint att kombinera tillsammans med brunt och beige, två andra favoritnyanser. I min vinterpalett hittar vi också isblått och grangrönt. Svart bär jag helst tillsammans med krämvitt eller glitter.

Klänning fast inte klänning.
Det är ju snyggt med klänning, strumpbyxor och skor med klack, men det kan också bli lite väl uppklätt och piffigt ibland. Låt mig då slå ett slag för konceptet klänning fast inte klänning. Det vill säga, att istället bära en lång, knäppt figurnära kavaj eller en stor, lös stickad tröja till ett par strumpbyxor. Man kan också bära sin vanliga klänning men över ett par byxor eller till ett par tights med slits i fotändan. Alla sätt utom det vanligaste är toppen!

Mikrodosera julen.
Ett knep för att successivt bygga upp julkänslan är att smyga in något litet festligt varje dag. Ett par röda strumpor i mina loafers, en sammetsrosett i håret, en stor krage över tröjan eller en knuten tunn rosett i halsen på skjortan. Jag överväger också att ta med ett gäng inneskor till kontoret för att kunna byta mina varma boots mot låga silverklackar, svarta ballerinaskor eller ett par fina tofflor.

Polo som bas.
Ett av mina bästa trick för att hålla sig varm hela vintern ut är att ta på en tunn långärmad tröja under allting. Jag har tre polotröjor i rött, vitt och svart som jag planerar att bära under skjortor, blusar och kavajer. Det är också fint under ärmlösa klänningar eller stickade tröjor med lägre ringning.

Sammet, glitter och stickat.
Materialmässigt så är det ju under december som ens inre sammetsfantast vaknar upp. Det är något med det mjuka, lätt dammiga, skimrande tyget som väcker barnet inom en. Själv kommer jag plocka fram en tight sammetsklänning med trekvartsärm och min svarta sammetskostym ur klädkammaren. Till det bär jag gärna något lite glittrigt och/eller transparent. Jag är också sugen på att rota fram några paljettplagg och matcha dem med en rejäl stickad tröja. Överlag så är det kul att bryta av finkläder med något stort och stickat, så det tänker jag göra så ofta jag får chansen.

Det var mina samlade tankar just nu. Sorry om det här inlägget inte blev enbart vinterfest utan december överlag, men det kändes roligare att tänka på månaden som helhet. Att skriva den här listan gjorde mig också så pass inspirerad att jag började göra upp en plan för 24 olika outfits som jag ska bära från och med i morgon och fram till jul. Som en liten julkalender fast för mig själv och där luckan som öppnas varje morgon är den till min garderob. Vi får väl se om jag lyckas hålla mig till mina planer eller om jag börjar frångå konceptet någonstans runt den femte, det vore nämligen inte helt osannolikt…

Det sitter så mycket grus i sulorna

På måndagskvällen är jag nära att snubbla över en duva. Plötsligt ligger den framför mig på trottoaren. Ryggen mot betongplattorna, de små fågelfötterna uppåt, kroppen intakt, ögonen slutna. Död. Äckel och frid. Jag tar ett stort kliv över, skyndar vidare mot tåget jag måste passa.

Åka resa fara färdas framåt i tanken. Om tre och en halv vecka något annat. Men först allt som ska göras klart och det är påsk och det är födelsedag. Trettiotre år. Samma siffra. Samma samma jag. När min mamma fyllde 33 väntade hon sitt tredje barn. Jag har bara alla andras. Tre tre vill också vara trio.

Mars är alltid drömmar om vår, är alltid något som aldrig blir. Lågtrycksbetonad nederbörd säger prognosen. Tunga himlar över kontorslandskapen. Det sitter så mycket grus i sulorna. I väskan ligger föremålen som ska ta mig sömlöst mellan händelserna. Löpande band // löpband. Det vore bra om jag hann hem emellan, tänker jag. Vi får se, säger huvudet. Vi får se.

Låt mig berätta om sådant som har hänt

Det är sen torsdag, natten till fredag och jag fick för mig att jag skulle berätta för er vad som har hänt mig de senaste dagarna. Även om det inte är något stort eller speciellt, tänkte jag att ni kanske ville veta.

Till exempel så har jag åkt tåg till Uppsala. På den 38 minuter långa resan som nästan kändes för kort läste jag Josefine Klougarts En av oss sover. En otroligt fin bok med stillsam handling och ett språk som jag vill flytta in i och stanna kvar hos.

Väl framme i Uppsala var det blått. Blå himmel, blå hus. Det på bilden ovan påminner mig alltid om Muminhuset som var min största dröm att få i julklapp när jag var sju. Jag fick det aldrig, kanske är det därför jag fortsätter att dras till detta.

Målet med min visit var att hälsa på min systerdotter Agnes och hennes föräldrar. Vi lekte tittut och läste Knacka på, fikade sockerkaka och gick långpromenad förbi snöskulpturfestivalen. Det var stå lutad mot en husvägg i solen-varmt och skulpturerna låg mest som snöfläckar i parken. Vi tände ett ljus på kyrkogården för det var födelsedag och det var söndag och vi pratade om våren och sommaren.

Tillbaka i Stockholm igen låg gatorna tysta och tomma. Jag skrev en lista över alla jag skulle träffa och allt jag skulle göra. Jag gör ofta så inför en ny vecka: skriver en lista över allt som ska hända och sedan tittar jag i princip aldrig på den när veckan väl börjat. Nånting nånting ha kontroll.

En sak som stod på listan var att jag skulle träffa Emelie och gå på Liljevalchs vårsalong så det gjorde jag på tisdagen. Vi konstaterade att det kändes som en lite ospännande salong i år, mycket gav känslan ”jaha, det här är 2023 års blyertsteckningar av träd”, som om det alltid finns ett par sådana. Kanske var det hängningen som var lite okreativ också, lite för tydligt tematisk. Jaja, det fanns såklart en hel del bra också.

Det blev en ny kväll och jag tog på mig fransbyxorna kända från tidigare inlägg tillsammans med en skjorta i silke och en läderkavaj. Kände mig till 72 procent som Sanne Salomonsen, det är något med helsvart, boots och läder som gör det. Inspirerad av min danska aura drack jag fyra glas vin och talade högt och fritt om livet.

En annan afton sladdade jag in på Liebling för mitt livs första (och kanske enda?) bokklubb med tyskt tema. Jag hade läst Allegro Pastell av Leif Randt och skulle diskutera den tillsammans med Malin, Sara, Andrea och Alexandra. Vi drack tysk öl och åt tyska snacks och pratade mycket om boken och jättemycket om annat också. Det var en väldigt fin kväll och jag gick hem varm och glad i kroppen och ställde mig vid diskbänken för att tävla i VM i smörgåsrån som gick ut på att skyffla i sig så många bregottsmorda smörgåsrån som möjligt inom loppet av fem minuter. Jag tror att jag vann.

Det syndiga levernet fortsatte vilket jag skyller på att det var helg och fredag så jag och några kollegor gick på aw. Planen var att sätta oss på Lådan men där var det fullt så vi hamnade på baren intill som finurligt nog heter Lill-Lådan och är i princip samma sak fast i mindre format och mysigare miljö.

På lördagen stod det SKRIVA med stora bokstäver på schemat så då gjorde jag det. Eller försökte i alla fall, resultatet var minst sagt varierande. Klockan fem gick jag över till min kompis Fredrik som fyllt år och därför bjöd på hembakad pizza. Det resultatet var helt klart bättre.

På söndagen hade jag sagt åt mig själv på skarpen, nu skulle det bli ordning och reda, struktur och stabilitet. Jag packade ner datorn och ett 4-pack mazariner i väskan och gick över Riddarholmen in mot centrum.

Målet var Stadsbiblioteket och jag satte mig på en av stolarna i Rotundan och skrev. Det blev några sidor av vad som mest kändes som rent skräp™ och en halv sida om en fiskmås som förmodligen är skräp den med. Jag och skrivandet är inte i vår bästa fas just nu dessvärre.

Efter två och en halv timme samt två mazariner gav jag upp och promenerade hemåt. Vid Gallerian på Hamngatan gjorde jag ett stopp på IKEA och köpte pärlhyacinter, påskliljor och servetter. Sedan började det att snöa som om vädret försökte motverka mina just nyinköpta vårtecken.

Jag såg jättemånga måsar på vägen hem och tänkte att det kanske var universums sätt att säga att det gärna får bli ännu fler texter om fåglar. Eller? Nej, kanske inte.

På söndagskvällen gick jag på mässan i kyrkan och det var i alla fall ett bra sätt att sätta punkt för en vecka av: allt. Giv mig ett heligt sinne, en vilja ny och god. Lite mer av det tack vore bra.

När jag vaknade i måndags hade jag ett enormt schvung i håret efter att ha sovit med det upprullat på ett hårband under natten. Jag försökte tämja det någorlunda och tona ned den ostyriga looken med scarf och kavaj.

På kvällen efter jobbet åkte jag hem till Karin för att äta middag. Jag och Anna hann leka lite med Iris innan hon skulle sova och fick hjälpa till att läsa godnattsaga och ge välling. Livet va, jag minns när vi var 15 och lärde känna varandra och ordnade ambitiösa övernattningar, minns när vi var 22 och stod på Kåken och famlade efter lyckan. Allting som har hänt känns när jag ser er.

När Iris somnat åt vi bönchili och grekiskt lantbröd och sedan hade vi en lång utläggning om hur man gör för att bli en APO-tjej, dvs en sån tjej som man ser på Asian Post Office som har blankt hår, bra hy, fixade naglar och en avslappnat snygg stil. Jag tror vi landade i att vi aldrig kommer att bli några sådana men att vi alla behöver bli bättre på att använda strykjärn och steamer.

I tisdags kväll promenerade jag genom den annalkande stormen med McDonald’s som en hägring framför mig, men det var inte dit jag skulle utan till biblioteket. Igen. Jag barrikaderade mig där i några timmar och åt de två mazarinerna som var kvar av helgens 4-pack. Skrev och skrev innan jag stretade hemåt i vinden. Det blåste upp.

När jag vaknade igår morse var hela världen vit. Snö snö snö. En tystnad täckte staden och bara hundarna var ute med deras ägare.

Jag såg ut på allt det mjuka och tänkte på våren, på sommaren. På texten jag måste skriva, på orden jag faktiskt skrivit, på vännerna jag har, de gamla och de nya. På synden och nåden och fiskmåsarna, ja på livet som är nu.

Februaristilen – i väntan på vår

Det är lätt att drömma om vårkläder så här års. Efter månader av klumpiga kängor och samma vinterjackor på repeat känns det lockande att fantisera om ljusa linnekostymer och låga converse. Och visst får man längta, men faktum är att det kommer vara både blött, mörkt och kyligt ett tag till. Så låt oss istället ägna oss åt lite februrarirealism och se hur det går att pigga upp garderoben en smula just nu. Här är några strategier jag tänkte testa.

Lager på lager – vilken skräll, tänker ni, och nej det är väl inget jätteinnovativt tips men väl en god tanke för kyliga dagar. Istället för att bara gå runt i mina varmaste stickade tröjor gör jag nya kombinationer genom att addera en långärmad polotröja under skjortan, testar att bära dubbla kavajer ovanpå varandra eller har byxor under klänningen.

Keps, ullkappa & sneakers – Stockholmsvintrarna är ju sällan helt fyllda med snö (vilket är ganska trist), men fördelen med det är ju att fem plusgrader är ett perfekt väder för den snygga stilen keps + ullkappa + sneakers. Funkar på både tjejer och killar och gör vilken promenad som helst lite bättre.

Basker – här om dagen träffade jag min kompis Isabella på en bar och hon hade en väldigt fin grön basker på sig, placerad långt bak på huvudet och jag insåg där och då att det vill jag också ha. Gärna både inomhus och utomhus. Jag har en kleinblå och en sandfärgad variant som jag ska försöka få att sitta kvar sådär avslappnat snyggt bakom öronen (helst utan att se ut som en champinjon).

Vitt & beige – så länge planen inte är leriga skogsutflykter eller slaskiga promenader kan jag tycka att det är fint att klä sig lite ljusare nu när soltimmarna faktiskt börjar återvända. Särskilt om man väljer lite rejälare plagg som grovstickade tröjor och ett par stadiga jeans.

Roliga strumpbyxor – än dröjer det innan man kan gå barbent och ska jag behöva dras med strumpbyxor ett tag till så tänker jag att det är dags för några roliga. Jag är lite sugen på ett par rejält silverglittriga till en i övrigt svart outfit.

Scarf > halsduk – en del av klädtristessen vintertid handlar om att jag har exakt samma ytterskal hela tiden i form av vantar, halsduk och kappa. Så när termometern börjar peka lite uppåt tänker jag att halsduken får bytas ut mot en stor scarf i någon kul färg och/eller mönster. Min garderob är nämligen full av vintagefyndade sådana som används alldeles för sällan.

Vårkläder inomhus – ett bra sätt att tjuvstarta vårgarderoben är att ha den inomhus. Till exempel funderar jag på att ta med ett gäng nättare skor till kontoret och ha som inneskor där. Att byta om till mörkblå adidas gazelle med tunn sula eller en liten silversko med klack lär ju göra att dagen att kännas roligare. Samma strategi tänkte jag tillämpa på några av vårjackorna. De tunnare mocka- och skinnjackorna får helt enkelt agera kavaj nu i övergångsfasen.

Lite glitter, tack – kontraster är ju toppen och därför tänker jag att alla rejäla plagg mår bra av något som bryter av. En stor glittrig brosch på kappan eller en färgglad liten partyväska till bootsen och vantarna. Mitt i allt praktiskt och funktionellt kan det behövas något som bara känns kul, svårare än så måste det inte vara.