Februari är famnar

februari

Dagarna blir fem minuter längre men orden blir färre, de rinner iväg likt smältvatten utan att ta fäste, ju längre jag väntar desto enklare blir det att låta bli, markörens uppfordrande blinkande i dokumentet, pulsslag på skärmen, ett taktfast räknande i väntan på något, en fullständig mening, alltings innebörd.

Handlederna som svajar under skivstångens tyngd och jag tänker på armars placering, på famnars bäring, hur jag hållit tvåveckorskroppar som små paket, låtit dem värmas mot min bröstkorg och det är så märkligt för vi var ju själva barn när vi lärde känna varandra och det var alldeles nyss och nu ligger de där så självklart och är ett helt universum knappt större än min hand.

Och det enda man vill med februari är väl att den ska gå över men ändå finns det någonting i mig som vädjar efter att få vara kvar, att söka med örat efter hjärtslagen bredvid, lägga mig tätt intill i värmen, dra ett djupt andetag i ett försök att stanna tiden på tjugo över sju en grådisig morgon, för visst ska vi uppåt och vidare, men det är något vackert med grumlighetens gryningar och du, allting så skört och så nära.

Nyligen berättade någon om tricket i att hålla i en kram ända tills den andra lossar taget, att vara den som släpper sist och det är så fint att stanna upp där, att finnas kvar så länge som det behövs och nästan alltid blir det längre än det annars brukar, kanske har jag så många gånger varit för tidig med att gå, alltid på väg, ständigt i rörelse utan att tillåta mig att känna armarnas fulla kraft.

Och i betraktelsen av tiden går det upp för mig att februari är famnar, varsamma armar att balansera universums storhet på, bultande bröstkorgar med ivriga hjärtslag och flyktiga omfamningar som äntligen landat. Här finns plats att vila, styrka att bära, ett taktfast pulserande på skärmen och ord som sakta letar sig ut.

Februarinymfen som äter toast på språng

Känner ni? Det är februari och sol. Förvisso blåser det halv orkan, men jag åt årets första semla till frukost och lämnade vinterbootsen hemma. Än är det inte vår men i luften ryms i alla fall något som liknar hopp. I min telefon ligger bilder på nyfödda bebisar, en reseplanering som börjar ta form, biljetter till Sara Stridsberg på Dramaten och Timulak/Portner på Operan. De blandas med vibrerande sms och långa telefonsamtal, ett ”förlåt om jag tuggar i luren, jag måste bara hinna äta min macka men fortsätt berätta du” och så ut genom porten med toasten i handen, parera hålet i fickan där allt faller genom och lägger sig i fodret, jag har lagat det förut men kommer inte orka en gång till, snart ska kappan ändå vikas ihop och förpassas till förrådet.

Jag samlar på saker som ska få februaris tjugonio dagar att flyta förbi. Fyller kalendern med kul och skriver listor på sådant jag ser fram emot att göra.

februari


Jag vill köpa knallgula mimosablommor och sedan inte kunna låta bli att lukta på dem hela tiden därför att doften är så distinkt och magnetisk. Helst också komma på ett sätt att torka dem så att jag kan ha små soliga bollar i min vas längre än en vecka.

Jag vill äta fler semlor. Kanske baka egna till och med? Stå i mitt gulmålade kök och röra i grytor, hacka, skiva, steka. Laga sallader med bakad fänkål och citrus. Varma bönor i buljong med kål och parmesan. Paj med lök och ost eller rejäla mackor med salta pålägg och krispiga grönsaker. Göra en stor form med lasagne och baka plåtar med pizzabullar till vännerna som precis fått barn.

I bakgrunden vill jag låta radion surra. Ibland är det så skönt att inte behöva tänka utan bara slå på P1 och vaggas in i diskussionerna. Eller inse att åldern tagit ut sin rätt och att jag numera blivit en sådan som älskar P2. Tvåtimmarsavnitt av Kalejdoskop, Text och musik med Eric Schüldt som sänker pulsen eller bara Lokko i P2 med nya låtar att upptäcka. I second hand-affärerna och på Tradera letar jag efter en liten fysisk radio som kan få en plats där hemma. Streamade spellistor i all ära men det finns något genuint i att bara trycka på en faktisk knapp och låta någon annan styra.

Jag vill läsa, läsa, läsa. Just nu läser jag Solvej Balles Om uträkning av omfång 2. Jag läste den första i serien i julas och tyckte den var bra men lite repetitiv och enformig. Den andra däremot, den känns otrolig så här halvvägs in och jag är så glad att jag plockade upp den. I bokhögen ligger också När bror dör av Emilia Aalto, Bli utan av Ellen Strömberg samt Vänta, blinka av Gunnhild Øyehaug. Jag köpte och gav bort Hyper av Agri Ismail i present men blev sugen på att läsa den själv. Har också ställt mig i lånekö på enkel cellulosa av Åsa Maria Kraft samt Kallt nog för snö av Jessica Au.

februari

Mellan boksidorna vill jag dricka te. Jag köpte en tekanna efter att jag var i Newcastle över nyår och insåg det trevliga i att ha en stor kanna att konstant fylla på sin kopp ifrån. Efter lite sökande hittade jag en underbar på Tradera som talade direkt till mig med sin danska 80-talsestetik. Den knallblå knoppen är verkligen pricken över i.

På tal om estetik så hade jag och min vän Nina en intressant diskussion om vikten av att värna det estetiska och plocka in det så ofta man kan, i sitt hem och i sin vardag. Hon ordinerade mig att se dokumentärserien om Karin och Carl Larsson på svt, så det ska jag göra och sedan ska jag brodera på alla mina tygföremål och fortsätta att måla allt som kan få ny färg i min lägenhet. Just nu står en burk med rosa färg i en kasse i hallen och väntar på att öppnas.

Jag håller tummarna för att barmarken stannar – vita vintrar i all ära men nu är jag klar. Jag vill börja springa utomhus, kanske redan till helgen. Frisk luft i lungorna och sol i ögonen, tack! Så länge termometern visar ett par plusgrader vill jag också bära ullkappa, sneakers och keps. Ett potentiellt kamelbrunt fynd i ull och mohair är på väg hem till mig från Sellpy och jag håller tummarna för att den passar. Kappan hade visst en trasig ficka men som ni kanske räknat ut vid det här laget så gör det mig inget.

Från en dag till en annan började mitt hår att kännas som en katastrof och jag räknade på fingrarna och insåg att det var åtta månader sedan jag senast klippte mig, så jag bokade en tid om två veckor. Min plan är att tunna ur och klippa upp det, låta det gå strax över axlarna och komplettera med en halvlång gardinlugg. Till min nya ~look~ vill jag också addera två droppar brun utan sol i min hudkräm. Vem kommer jag att bli? En fräsch nymf som äter toast på språng och semlor till frukost? Ja, förmodligen.

Flykten från den fullkomliga tråkigheten

bored
 
Ända sedan jag var liten har jag avskytt att ha tråkigt. Jag minns hur jag som barn kunde gå och klaga hos min mamma, varpå hon nästan alltid svarade ”det är nyttigt för barn att ha tråkigt, du kommer snart på något att göra”. Givetvis det sämsta svaret jag kunde få i det läget (enligt mig själv). Och till skillnad från mycket annat som man växer ifrån med tiden, så har den där intensiva tråkighetskänslan inte slutat drabba mig helt.
 
Det händer inte så ofta, men då och då, kanske varannan månad, så sköljer tristessen över mig. Det som förvånar mig mest är hur fysisk den är. Långsamt hasar jag ned i stolen, det går inte att sitta upprätt längre. Jag suckar och stönar, håller huvudet i händerna och känner hur kroppen liksom säckar ihop. Nu när jag beskriver det låter det ju hur patetiskt som helst, men där och då är det en sådan intensiv känsla av tråkighet. Jag puttrar långsamt ned till en trött fläck i golvhöjd och liksom väser ”ååååh allt är sååååå tråååååkigt”.
 
I vanliga fall går tråkighetskänslan över av sig självt, kanske samma dag eller ett par dygn senare. Men i jakt på självkännedom och utveckling så försöker jag lära mig hur jag ska hantera den, mota bort den och vända den till något postivit. För jag tror faktiskt att det många gånger är just den känslan som fått mig att ta tag i grejer, förändra saker i mitt liv och hela tiden sträva framåt. Kanske inte prick där och då, men på längre sikt.
 
Så idag, efter några timmar av intensiv uttråkning, bestämde jag mig för att göra en lista. För just nu känns februari världslång, grå och trist. Folk försvinner hem om kvällarna, hänger med sina sambos, lagar mat, ser på film och sover. Ingenting kul händer och mitt liv är knappast mer spännande. Ska det vara så här nu fram till april?! Bara tanken på detta får det att klia i min kropp och kolla orimliga weekendresor till USA (ja, jag sa ju orimliga) ”bara för att ha något som händer”.
 
Med den här listan till hands tänkte jag försöka göra februaris restrerande arton dagar lite mindre tråkiga. Kriterierna när jag skrev den var 1. saker man kan göra (främst) på egen hand 2. saker som inte kostar en massa pengar 3. en merpart av sakerna ska kunna göras hemma under kvällstid (då jag ofta har som tråkigast). Nu är ju listan främst skapad för mitt personliga bruk men i bästa fall kan den inspirera några av er och kanske har ni också tips på fler punkter? Okej, here goes:
 
Saker jag ska göra för att undvika outhärdlig tristess
☁︎ Lära mig göra utbakade flätor
☁︎ Se The Danish Girl
☁︎ Läsa minst en bok
☁︎ Testa ett nytt träningspass på gymmet
☁︎ Planera mina outfits kvällen innan under en hel vecka
☁︎ Spela in och/eller skapa något i rörligt format
☁︎ Skriva en längre text eller krönika
☁︎ Sy något
☁︎ Testa att gå och lägga mig före 23 en vardagskväll (haha, att detta ens är en aktivitet för mig… jaja)
☁︎ Komplettera min moodboard-vägg i köket med fler bilder
☁︎ Besöka någon restaurang i Stockholm jag ännu inte varit på
☁︎ Göra egen glass i min glassmaskin
☁︎ Gå igenom och rensa garderoben
☁︎ Hitta ett större och mer långsiktigt kreativt projekt att jobba på
☁︎ Besöka ett museum
 
Uppföljning och utvärdering 29 februari. Hej då tråkighet!