kreativitet – Julia Eriksson

Inget lov, bara sport

Jag sa till N i söndags morse där vi satt med våra stekta ägg och rostade mackor, levainskivan som fastnat i brödrosten och fick brandvarnaren att tjuta, jag desperat hoppandes i försök att få ned den så fort som möjligt, tänk om det vore söndag i Rom istället. Då skulle springturen gå längs Tibern som rinner genom staden, vi skulle räkna broarna som korsar floden, stanna till för att släcka törsten vid någon av dryckesfontänerna som gjutits in i väggen och sakta in i höjd med Trastevere. Där skulle vi äta lunch på en av de små tavernorna med färgglada pappersdukar över borden och enkla dricksglas till vinet. Jag skulle beställa maten till oss på usel italienska men ändå försöka, zucchiniblomma med mozzarella och friterad kronärtskocka till förrätt, följt av varsin pasta kanske en cacio e pepe och en spaghetti alla gricia, un quattro vino rosso att dricka, tiramisu till efterrätt, espresso och amaro för att smälta allting och så vidare i staden, stanna till vid second hand-affärerna och bläddra bland plaggen, gå förbi vinbaren vid Circo Massimo, den som har dagsfest på söndagarna, ta ett bord ute i solen, läsa bok och bära solglasögon. Tänk om, tänk Rom.

Det är tisdag och irritationen stiger över att ingenting fungerar, felmeddelanden på felmeddelanden och allting tar så lång tid, mitt tålamod tar slut för fort och alla dessa frågor, inte vet väl jag, har du testat att läsa instruktionerna. Det är sportlov och andra är lediga men jag har inget lov, bara sport, det är ett lopp att göra allt som måste göras. Tankarna blir vassa nålstick och till sist reser jag mig och lämnar skrivbordet, går ut från kontorslandskapet, följer korridoren nedåt, går en nej går två trappor upp, hamnar någon annanstans, förirrar mig med flit, blir ståendes i tre minuter framför en stor tavla jag aldrig sett förut, känner in den med axlarna, med knäna, med ögonlocken, är en främmande person som står och blundar framför ett grönt abstrakt landskap och jag vet att jag borde återvända, ikläda mig ett leende och ett tålamod, men en del av mig står kvar framför tavlan och en annan del överväger att ta vägen någon annanstans, var det inte Lotta Lundgren som gjorde så, bara en dag inte kom in till jobbet, men jag går tillbaka, såklart går jag tillbaka och sätter mig ner och gör det som ska göras, ögonlocken öppna.

Jag har fått en ny dator och håller på att föra över mina gamla filer, flyttar mappar mellan hårddiskar, dokument laddas över i en stadig ström. Ögat fastnar på titeln Skrivprojekt_JuliaEriksson, senaste ändringsdatum 11 januari 2024 00:02, jag bläddrar i kalendern, det är en natt mellan onsdag och torsdag, det var senaste gången jag satt med texten uppe, sedan insåg jag nog att ingen av de tre kurserna vars reservlistor jag hamnat på skulle ha en plats för mig, något falnade, hoppet försvann, både texten och jag tappade vår relevans och jag kommer på mig själv med att knappt ha reflekterat över beskeden, bara öppnat breven ett efter ett och tagit emot informationen, besvikelsen bortryckt långt från andras åsyn, som om misslyckandet blir mindre för att jag inte nämner det högt, om jag inte öppnar dokumentet behöver jag inte tänka på det som inte blev och det är en perfekt strategi som jag tillämpar på lite allt möjligt, den fungerar nästan alltid och den här gången håller den ända tills det är dags att flytta allt från en plats till en annan.

Men så här kan vi inte ha det väser hjärnan, mitt gnäll som tråkar ut både mig själv och andra, lämnar envisa fläckar på kläderna, hallå kom igen, vad vill du då, gör något kul, vrid om världen, åh inte vet jag, ha fest eller något, hitta på en ny idé, ställ till en scen, skapa vad som helst, använd händerna och sluta tänka så mycket, tänj gränserna, flexa musklerna, kommer du ihåg hon som gick och köpte en tårta och åt i sängen, hon som brukade lämna hemmet i hatt, hon som tog tåget hela vägen till Italien, som satt uppe halva nätterna och fyllde golvet med pappersklipp, fotograferade sig själv upp- och nedvänd och sydde tre klänningar inom loppet av en vecka? Det var du, är du, är fortfarande hon. Kanske har du inte lov men du får.

Den olidliga och eftersträvansvärda tristessen

Jag har tråkigt, tänker jag. Kalendern tycks ha gapande hål den här veckan, kroppen längtar efter semester. Jag vill inspireras, vara ledig, se något nytt. Men bolånen ska ju amorteras och semesterdagarna räcker knappt till julveckan. Jag förstår inte hur alla andra gör, förstår bara att det inte är synd om mig, att jag får göra det bästa av det jag har, tråkig stabil ekonomisk vardag är ändå allt som vissa drömmer om just nu.

Jag tänker på när jag var nitton och nyligen hade flyttat hemifrån. Bodde i den lilla ettan på Smedjegatan i Norrköping och gick på universitetet. Via ett studenterbjudande hade jag tecknat en helgprenumeration på DN och tidigt varje lördag dunsade tidningen ner på min dörrmatta. Jag läste den vid frukostbordet bland kaffekoppar, hallonsmoothie och amerikanska pannkakor, så som alla bloggares frukostbord såg ut under tidigt 10-tal. Med hungrig blick bläddrade jag genom sidorna och en av mina favoritsektioner var DN på stan. Jag minns hur jag scannade över allt som tycktes hända, allt som skedde där men inte här, tänkte en dag ska jag vara en del av det, då kommer det att vara omöjligt att ha tråkigt.

Fjorton år senare läser jag DN igen och fastnar för en artikel om hur människan är på väg att bli dummare och mindre kreativ. En av farorna tycks vara att vi inte har tråkigt längre. I jakt på snabba sätt att döva tristessen plockar vi upp våra telefoner och matar oss med nytt nytt nytt, men hjärnan behöver ha tråkigt ibland för att komma på idéer. Jag läser, skräms och känner igen mig. Jag vet själv att några av de få ställena där jag faktiskt brukar få idéer är i duschen och vid disken. Två ställen där jag inte har tillgång till min telefon, där tankarna får vandra helt fritt.

Jag tänker på veckans kalender med gapande hål, på nittonåriga Julia som drömde om Stockholms kulturutbud, på instinkten efter att döva allting med mera scrollande. Så bestämmer jag mig för att inte hänfalla åt det enkla och tomma utan att försöka mota tristessen och främja kreativiteten med andra medel. En långpromenad där hörlurarna får ligga kvar i väskan. Ett museibesök själv en kväll efter jobbet. En stilla skrivsession helt för hand. Ett event som jag bläddrat fram i DNs kalendarium. En lässtund på en noga utvald plats. Det värsta som kan hända är väl att det blir tråkigt, och blir det tillräckligt tråkigt så kommer jag kanske också på något.

Bloggveckan i backspegeln

Jag tycker det var så mysigt med den lilla bloggveckan som jag hade. Mest för att jag fick så fin respons från er i form av en massa kloka kommentarer, uppmuntrande tillrop och roliga önskemål. Jag visste det ju redan innan men ni som läser här inne är verkligen några av de vettigaste och trevligaste människorna som finns och det ska ni ha tack för!

Jag ska dock inte ljuga och säga att det var helt enkelt att blogga varje dag. Tvärtom fann jag mig ofta en smula stressad över att hinna publicera något innan dygnets slut. Att blogga varje dag samtidigt som jag jobbar heltid och har ett någorlunda socialt liv att underhålla är helt enkelt en omöjlig ekvation. Tyvärr. För trots att jag haft den här plattformen i över sjutton års tid glömmer jag bort hur lång tid det faktiskt tar att skriva ett inlägg. Det är ju inte bara själva orden som ska komma på plats, det är ju också bilderna som ska fotas, redigeras och laddas upp, spellistan som ska skapas eller den kreativa idén som ska kommas på. Och så ska det korrläsas och redigeras för jag vill ju att det som väl läggs ut ska göras noggrant. Så jag förhandsgranskar inläggen, ofta tre eller fyra gånger, går in och flyttar radbrytningar, tar bort någon liten upprepning, snyggar till en ordföljd och håller på. Det där finliret har jag svårt att släppa, eller rättare sagt, jag vill inte släppa det, för mig är det en del av hantverket och min tonalitet.

Men en sak som jag faktiskt insåg var att det var trevligt att skriva små ögonblicksinlägg som kanske inte behöver vara så mycket mer än en kort reflektion från här och nu. En liten inblick i min vardag som kan skapa igenkänning men på vissa sätt också vara helt unik. Den typen av inlägg vill jag nog fortsätta med då och då. På samma vis kan även som inlägg som detta, där jag i princip bara funderar högt, också kan ha sin plats. Jag har alltid tänkt att varje inlägg måste vara något mer, men samtidigt vet jag att det är den typen av innehåll som jag själv gärna läser hos andra. Det högst mänskliga, ofta lite ofiltrerade och genuint personliga – så det blir det nog mer av.

Vad blev det av veckan då? Jo i sann Julia-anda schemalade jag inga av blogginläggen utan allt publicerades direkt i stunden. Inlägget om mina favoritplatser tog mycket längre tid att skriva än vad jag först tänkte, en av posterna skrevs efter att jag druckit tre öl (gissa vilken…) och allra flest besökare hade jag på tisdagen. Kanske kommer jag köra en liknande experiment någon gång framöver som en liten kreativitets kick-off, men tillsvidare kommer jag fortsätta att rulla på med samma oförutsägbara men förhoppningsvis inspirerande innehåll som innan. Vi hörs här!

Att skapa i ensamhet

Jag tog två bussar och en båt för att komma ut till ön. Det var sjuttiosju hållplatser längs vägen och flera av namnen lät påhittade. Snurrom, Stolpen, Plåttorp och Daddhorvan. Innan jag klev ombord på däck stannade jag till i den lilla staden och handlade mat för det första dygnet. Tortellini, nektariner, yoghurt, oliver och ägg. Staplade allting överst i ryggsäcken, fick precis igen dragkedjan och promenerade ner till kajen. Båtresan gick fort men jag längtade ändå hela tiden efter att komma fram. Blev på dåligt humör av de klättrande barnen som tvunget skulle vara precis där jag försökt att sätta mig i fred. Längtade efter att få vara själv. Efter elva dagar nära omgiven av andra ville jag höra mina egna tankar.

Det skrämmer mig ibland. Kanske är jag inte gjord för att leva i familj eller tvåsamhet. Så mycket av det jag gör har jag så svårt att göra om jag inte bara får vara jag. Det är som att mina kreativa processer kräver ensamhet. Ända sedan jag gick på semester har jag tänkt att jag ska skriva, men det har varken funnits tid eller luft. Jag har alltid haft svårt för att skapa med någon hängandes över axeln. Har skämts över att bli iakttagen i själva processen, att bli påkommen med det ofärdiga, att bli bedömd på sådant som inte är klart. Jag ville aldrig att någon skulle höra när jag övade på min cello, inte ens när jag var som allra bäst. Vill inte att någon ska se mig när jag försöker ta en bild av mig själv, ryggar tillbaka av tanken på att någon kommer läsa i mina utkast till dokument.

När jag skriver det såhär förstår jag att det är en orimlig metod. Både om jag vill kunna få något gjort och dela mitt liv med någon annan. Jag är ju egentligen en social person, tackar aldrig nej till en middag eller fest eller promenad, mår toppen när jag har nära personer omkring mig. Men så älskar jag mina stunder för mig själv. Som nu, utsträckt på en kökssoffa i en stuga på en skärgårdsö där jag inte känner någon och har fem blanka dagar framför mig. Fem dagar av att tänka och skapa fritt. Då spelar det ingen roll att tortellinin fick smaksättas med olivspad för att jag inte hade något salt. Det gör mig faktiskt ingenting. Det är ju bara jag här. Jag och tiden.

Brödbakning och broderi – 6 kreativa områden för 2023

Nytt år, nytt kli i fingrarna. Januari har bara börjat och plötsligt vaknar jag upp med en stark känsla av att det är dags för förändring, eller ja, i alla fall att byta ut soffkuddarna. Lika mycket som jag irriterar mig på den där konstant jagande känslan efter nytt, nytt, nytt så försöker jag att omfamna den och styra om den. För det finns ju ändå något i energin och det handlingskraftiga i att göra om. Att skapa. Den kanske bara behöver fokuseras på rätt områden. Här är några saker jag känner mig sugen på att göra nu.

Lära mig virka. Senast jag virkade gick jag i högstadiet och då gjorde jag en väska som blev ganska ful. Nu är jag sugen på att uppdatera kunskaperna och försöka igen. Helst hade jag velat göra en fin väska den här gången. Kanske i stil med den ljusblå Pradaväskan eller någon annan enklare påsmodell. Jag tycker också att det är väldigt fint med en virkad tröja, men det känns som en del av fortsättningskursen.

Börja sy igen. Jag har haft faser då jag sytt ganska mycket, men nu var det ett tag sedan sist. Det första jag är sugen på att göra är att köpa någon meter med fransar och sy fast i änden på ett par croppade byxor som jag har. Snabbt och lätt. Sedan vill jag kanske fortsätta och sy någon enklare typ av förklädesklänning. Eller så plockar jag fram min sybok och gör något ur den.

Baka bröd. Att hålla på med surdeg och köksvågar känns som ett deltidsjobb som jag inte är redo för ännu (och tvivlar på att jag någonsin kommer att bli). Men att baka en vanlig hederlig limpa, ett gäng frallor eller bara ett enkelt kastrullbröd känns ju som en rimlig sak att göra. Och gott dessutom. I december bakade jag vört för första gången och det var väldigt trevligt och inte särskilt svårt, så nu får det bli mer av den varan. Har ni något gott och enkelt recept på lager så får ni gärna tipsa!

Plantera om växter. Mina stackars krukväxter blir inte direkt bortskämda med kärlek. Visst, jag vattnar dem ganska ofta och regelbundet, men jag är alldeles för dålig på att klippa ner, ta skott och plantera om. Tydligen ska februari vara en bra månad för sådant, så jag tänker att jag väntar med det till dess och så ägnar jag den närmsta tiden åt att leta större krukor att flytta över dem till. Jag ska också komma ihåg att inte göra samma misstag som sist när jag i ett ögonblick av oerhörd omsorg gav mina växter både ny jord och extra växtnäring på samma gång och därmed gödnings-chockade dem så att hälften dog…

Åka iväg och skriva. Den här terminen går min skrivkurs över i en fas då vi fokuserar mer på ett eget större projekt, vilket ska bli väldigt kul. Och nog för att jag trivs med att sitta och skriva på Stockholms olika bibliotek (särskilt Stadsbiblioteket och KB), men det hade varit trevligt att komma iväg på en liten skrivarresa i ny miljö också. En karg skrivarhelg vid havet i februari och kanske något lite längre framåt våren, det drömmer jag om.

Börja brodera. Jag inser nu att hälften av allt jag vill göra innefattar något slags textilarbete, är det en fas? I alla fall så är jag lite sugen på att brodera också. Jag gjorde det ganska mycket som barn och älskade att producera små sydda tavlor. Nu är jag sugen på att brodera på ungefär samma sätt som man telefontecknade en gång i tiden. Små, oklara detaljer och motiv. Ett enstaka ord, ett litet djur. Kanske ska jag göra en soffkudde med små broderier som får växa fram under året? Nästan som en dagbok fast i hantverksform. Eller så gör jag ett gäng små brodyrer på tygservetter att duka med, det känns också kul.

Ett citrongult skåp

För några veckor sedan berättade jag att jag hade köpt ett nytt skåp till mitt hem. Det var lite av ett renoveringsobjekt och nu har jag fixat klart!

Så här såg det ut på bilderna när jag köpte det från Refurn. Slitet ytskikt och ett ickefungerande lås utan nyckel, men en fin form, bra storlek och ett rimligt pris – så jag slog till.

Det mest tidskrävande och tråkigaste arbetet var att slipa skåpet. Eftersom jag bor i en etta innebar det också att jag fyllde hela min lägenhet med ett tunt lager av slipdamm… Hade skåpet inte varit så tungt hade jag nog tagit ut det på gården för att slipa av det, men nu fick jag hålla mig inomhus. Jag räknade till tre olika färger som det tidigare varit målat i. Ändå fint att tänka på att samma möbel sett olika ut och förmodligen också stått i olika hem innan den hamnade hemma hos mig.

Sedan var det dags att måla! Jag valde en halvblank färg i nyansen Toddy från Alcro, som är milt gul, lite som insidan av en citron. Totalt gjorde jag fyra strykningar över hela skåpet. Till sist skruvade jag dit ett magnetlås från Clas Ohlson som fick ersätta det icke-fungerande nyckellåset.

Och så här blev det färdiga resultatet! En fin liten färgklick som rymmer alltifrån pussel, vaser och ljusstakar till en liten samling vin. Nu får vi se vilket projekt som blir nästa hemmafix…

En handmålad taklampa

Ända sedan jag flyttade in i min lägenhet har jag gått och klurat på vilken taklampa jag ska ha i det stora rummet. Jag har hårdbevakat alla auktionssiter och hittat några fina, men alldeles för dyra varianter, fast kanske allra mest sådana som inte passar alls. Lampor är svårt! Så jakten får fortsätta ett tag till, men som en temporär lösning kom jag på att jag kunde göra en egen lampa. När jag hjälpte min kompis Madde att flytta förförra helgen hade hon nämligen en stor risbollslampa som hon skulle göra sig av med. Den tog jag hand om och gick loss på med färg för några dagar sedan.

I min pyssellåda (ytterst viktigt att ha en sådan om du frågar mig) hittade jag ett gäng gamla akvarellfärger som fick duga. Och ja, jag skapar helst med nattskjortan på som ni ser…

Jag vecklade upp rislampan och ställde den i en skål för stadga så att det skulle bli enklare att måla. Sedan drog jag några snabba teststreck på ett papper innan jag insåg att det var lönlöst och bättre att bara köra på fri hand direkt. Det blev ett gäng mjuka, organiska figurer i fyra grundfärger: blå, gul, röd och svart. Irriterande nog flöt färgen ut lite märkligt i skarvarna på lampan men allt kan ju inte bli perfekt, hehe.

Först hade jag tänkt fylla i formerna med färg men sedan landade jag i att jag ville hålla det lite enklare. Kanske ändrar jag mig om några veckor och fyller i dem då… Så här ser i alla fall lampan ut från min sängvy.

Och så här ser den ut från andra hållet. Stor, mjuk, snäll och färgglad på ett sätt som jag verkligen gillar. Dessutom till ett pris av noll kronor. Svårt att hitta en bättre temporär lampa kan jag känna!

En påminnelse till mig själv

För att vissa saker kan vara bra att skriva ned och återkomma till. Och kanske kan de vara till inspiration för någon annan också. Livet behöver inte alltid vara så avancerat och stort, ibland räcker det lilla nog.

”Det där hade jag kunnat måla själv.” ”Fast det gjorde du inte.”

Något av det tråkigaste jag vet är när folk tittar på en tavla och säger ”det där hade jag kunnat måla själv” eller kommenterar nytt mode med ”haha, ska man gå klädd sådär?”. Det är något med oförmågan att kunna analysera modern kultur som jag finner extremt oattraktivt. Och ja, innan någon går i taket så vill jag understryka att det är skillnad på att nödvändigtvis gilla allting och att vilja förstå, tänka varför och se saker ur ett större perspektiv.

För länge sedan skrev jag ett blogginlägg om en idé jag hade kring ett kreativt gym. Ett ställe där man fick utlopp för sitt skapande och till skillnad från i ett vanligt gym där man mest tränar kroppen, skulle man här kunna träna sin hjärna. Nu hände ju inte så mycket efter det inlägget, men jag tycker fortfarande att det är en otroligt viktig sak. Att öva sig på att tänka kreativt, analysera och försöka förstå. Just konst tycker jag är en väldigt bra sak att träna på eftersom den ofta utmanar det normativa och ligger ganska långt i fram i tiden. Den kan vara riktigt provocerande, enkel eller obegriplig och det är viktigt att den får vara så.

Liksom stora delar av Sveriges befolkning har jag försökt ta tag i min träning efter årsskiftet och blippar numera mitt svindyra Sats-kort lite mer frekvent än i höstas. Vi får se hur länge det håller i sig, men jag skulle tippa på ett par intensiva veckor för att sedan fasas ut till förmån för roligare saker… I kombination med detta har jag också försökt att addera mer kreativ och analytisk träning i mitt liv. I skrivkursen jag läser ingår det en hel del analys av noveller, böcker och andras texter. Sådant jag inte gjort på ganska länge efter att jag slutade universitet, men som jag faktiskt tycker är intressant och ganska kul att grotta ned mig i. Utöver detta har jag även tänkt att jag ska bli bättre på att besöka museum och utsätta mig för konst av olika slag för att träna. Senare ikväll ska jag gå på Liljevalchs Vårsalong och jag hoppas att jag hittar både lättsmälta och mer krävande verk för att komma igång.

Exakt vad kontentan med detta inlägg är vet jag inte. Jag vill inte att det ska bli ett skrytande om hur bra jag är på att analysera modern kultur (för jag är långt i från något proffs), men kanske kan det fungera som en liten uppmaning att titta lite mer noggrant på den där tavlan som består av ett enda färgfält. Och istället för att tänka ”jag hade kunnat måla det där” ställa sig frågan ”om jag nu kan måla det där, varför har jag då inte gjort det?”. Som en början till att vidga sina tankar lite.

Avslutningsvis vill jag visa några uppslag ur boken We go to the gallery som jag köpte på MoMAs museishop i New York. Den är en parodi på klassiska brittiska läroböcker och handlar om två barn som följer med sin mamma till ett galleri för att se på konst. Helt enkelt modern konstanalys på lågstadienivå. Hela boken är fantastisk och finns att köpa här.

Höstdagbok – del 3

Fonus – Säg det. 6 av 10 önskar att de oftare sa "jag älskar dig" till sina nära.

Flowet kommer aldrig på beställning. Flowet kommer kl. 23.54 efter att jag väntat hela kvällen. Det är först nu jag finner ro att samla tankarna, kan formulera orden, får allting att falla på plats. Min aviga dygnsrytm har alltid varit både en last och en tillgång. Så många försummade nätter jag tillbringat i skenet av datorn, så många kreativa och viktiga saker det mynnat ut i. Tusentals gånger har jag tänkt att jag ska förändra mina rutiner, lika många gånger har jag misslyckats. Det går bara inte.

Så klockan är 23.54 och jag slår på ett lugnt album, plockar fram papper och bläckpenna och börjar göra listor. Över sådant jag undrar, rädslor jag har och det som är viktigt. Det är svårt. En stor del av mig har alltid sett framtiden som ett jobbigt ämne och jag tror det beror på att min rationella sida tar över alldeles för mycket. För någon som måste kunna svara på hur vägen dit ser ut är det svårt att drömma iväg. Även om det inte är någon annan än jag själv som avkräver mig på exakta svar så hindrar det mig från att måla upp bilder. Sakta, sakta tvingar jag mig att göra det ändå. För att det som är svårt oftast är det som är nyttigt.

Flow och framtid och kreativitet är komplicerade saker. Men ibland händer det att det bara klaffar och känns bra. Som i den där annonsen jag skrev för Fonus. Den tycks ha landat rätt och när jag ser den på tunnelbanan sent en onsdagskväll på väg hem kan jag inte låta bli att stolt fota av den i smyg. För man vet aldrig med idéer. Ibland blir de bra, ibland bara skräp. En sak är i alla fall säker: de kommer inte på beställning, de kommer när de själva vill. Oftast sent om nätterna för min del och då får det väl vara så.