Att skapa i ensamhet

båt


Jag tog två bussar och en båt för att komma ut till ön. Det var sjuttiosju hållplatser längs vägen och flera av namnen lät påhittade. Snurrom, Stolpen, Plåttorp och Daddhorvan. Innan jag klev ombord på däck stannade jag till i den lilla staden och handlade mat för det första dygnet. Tortellini, nektariner, yoghurt, oliver och ägg. Staplade allting överst i ryggsäcken, fick precis igen dragkedjan och promenerade ner till kajen. Båtresan gick fort men jag längtade ändå hela tiden efter att komma fram. Blev på dåligt humör av de klättrande barnen som tvunget skulle vara precis där jag försökt att sätta mig i fred. Längtade efter att få vara själv. Efter elva dagar nära omgiven av andra ville jag höra mina egna tankar.

Det skrämmer mig ibland. Kanske är jag inte gjord för att leva i familj eller tvåsamhet. Så mycket av det jag gör har jag så svårt att göra om jag inte bara får vara jag. Det är som att mina kreativa processer kräver ensamhet. Ända sedan jag gick på semester har jag tänkt att jag ska skriva, men det har varken funnits tid eller luft. Jag har alltid haft svårt för att skapa med någon hängandes över axeln. Har skämts över att bli iakttagen i själva processen, att bli påkommen med det ofärdiga, att bli bedömd på sådant som inte är klart. Jag ville aldrig att någon skulle höra när jag övade på min cello, inte ens när jag var som allra bäst. Vill inte att någon ska se mig när jag försöker ta en bild av mig själv, ryggar tillbaka av tanken på att någon kommer läsa i mina utkast till dokument.

När jag skriver det såhär förstår jag att det är en orimlig metod. Både om jag vill kunna få något gjort och dela mitt liv med någon annan. Jag är ju egentligen en social person, tackar aldrig nej till en middag eller fest eller promenad, mår toppen när jag har nära personer omkring mig. Men så älskar jag mina stunder för mig själv. Som nu, utsträckt på en kökssoffa i en stuga på en skärgårdsö där jag inte känner någon och har fem blanka dagar framför mig. Fem dagar av att tänka och skapa fritt. Då spelar det ingen roll att tortellinin fick smaksättas med olivspad för att jag inte hade något salt. Det gör mig faktiskt ingenting. Det är ju bara jag här. Jag och tiden.

Ögonblick av ensamhet

När jag vaknar märker jag att jag gråter. Det känns som om tårarna har flyttat in under natten, trots att jag gnuggar ögonen vägrar de att försvinna. De rinner istället sakta ner för kinderna, lämnar blöta fläckar på påslakanet. Jag känner efter och jo, i bröstet bor en svallande ledsamhet. Den triggas av snurrande tankar, en fråga om längtan, avsaknaden av närhet, jag vill bara ha en kram, en arm på min rygg som säger att allt kommer att bli bra. Försäkran och förtröstan.

eva-stina byggmästar


Det är fredag och klockan slår fyra. Jag sitter kvar hemma vid köksbordet. Sitter kvar sitter kvar sitter kvar. De andra rör sig ned mot stan, ska sammanstråla ett större gäng, skåla inomhus på en bar. Jag sa nej, det känns inte rätt. Min moraliska kompass pekade med hela handen. Ändå finner jag mig själv med känslan av att det är jag som gjort fel. Som frivilligt valt ensamheten och nu ska avtjäna dess straff. Och jag vill springa ikapp dem, säga vet ni vad, jag är jättekul egentligen, jag är inte bara ordning och reda, jag kan vara explosion och fyrverkeri också. Men jag låter bli och sitter kvar. Sitter kvar sitter kvar sitter kvar.

ramen


I en ambition att ta mig framåt har jag försökt hitta sätt att romantisera ensamheten. Allt går att paketera och sälja om man är skicklig nog. Så jag bestämmer mig för att hoppa av pendeltåget två stationer tidigare och gå till det där ramenstället jag velat testa ett tag. Får ett bord längst in i hörnet och kryper upp själv i soffan. Äter en skål nudlar, dricker en liten öl och läser några sidor ur min bok. I en timme sitter jag där innan jag promenerar hem längs regnvåta gator i kvällssolen. Jag bestämmer mig för att göra om samma sak på en ny restaurang nästa vecka. Alltid kan jag lura någon, ibland också mig själv.