skriva – Julia Eriksson

Allt är text / Text är allt

I omklädningsrummet på gymmet hör jag en kvinna använda uttrycket ”glida in på ett räkskal”. Jag fnissar lite inombords åt det nyskapade idiomet.

❧

Jag läser en stund på pendeltåget på väg mot kontoret. Strax innan Solna, på sida 94, fastnar jag för några rader.

”Eftersom vi förändras under vår existens måste vi ständigt ompröva våra ståndpunkter… Man måste i första hand försöka förstå, endast i andra hand vara kritisk.”

I första hand vara människa, i andra hand kritiker. Är det därför internet är så irriterande ibland, för att vi alltid letar fel hos varandra.

❧

Mina senaste sökningar på Google:

Dualit brödrost
Sommartid 2026
Desloratadin
Loreal telescopic extensionist mascara
Ellas kapell
Kommod med tvättställ 50 cm
Fujifilm x100
Aubergine näringsvärde
City slicker
Ebba Busch så ska det låta
Hyra lätt lastbil

❧

Jag sms:ar Sardellen för att diskutera vårmode. En intensiv dialog om skor, miu miu och färgskalor tar vid.

J: Jag är väldigt sugen på plagg i siden.
J: En liten klänning och en kappa gärna
S: Otroligt snyggt ja.
S: Har nog en ganska bra garderob nu som funkar både till vardag och fest. Men lite nya detaljer: tights, sjalar osv känns kul.
J: Jag känner att jag hade bra högtidsstil, men kanske överdoserade lite på sammet vid jul. Svårare nu när det fortfarande är vinter men inte samma stämning.
S: Provade en miu miu-klänning second hand för några veckor sedan och blev jättesugen på att ha mer tema bakelse.
J: Den var jättefin!
J: Miu miu känns väldigt inne och vårigt
S: Visst! Älskar!
S: Köpte ett par siden-boots i mörkblå på rean som är otroliga
J: Sidenboots! Visste inte att jag ville ha det, men nu vill jag det.
S: Du vill absolut ha det
S: Jag vill absolut ha fler
J: Jag vill ha en sån där liten påsväska i siden också
J: Det måste ju gå att hitta vintage
S: Tycker miu miu har jättebra färgskala just nu
S: Grå dimblå puderrosa mossgrön
S: + klarröd mörkblå såklart
J: Mycket fint! Också många detaljer med broderier, stenar och glitter
J: Jag funderar på vad som ska få ersätta mina loafers i vår
J: Vill ha nätta sneakers
J: Men också något mer
S: Jag vill ha dom här, men kmr obvs inte köpa…
J: Balettsneakers!
S: Är som vanligt inne på balett
J: Alltid rätt
S: Hur underbara
J: Fantastiska
S: Nu börjar min träning snart
S: Men pratar gärna mer om detta!
J: Ja! Samma här!
J: Lycka till med träningen!

❧

På fredagen skriver jag ett mail till min vän.

Äntligen, här kommer det första manusutkastet! Jag kan komma på tusen grejer jag skulle vilja ändra/förbättra/göra om, men det får bli till nästa version. Nu släpper jag den här för en liten stund.

Sedan bifogar jag ett dokument på 171 sidor och undviker att klicka på knappen ”Dra tillbaka” som frestande dyker upp i mailklienten. Efteråt en märklig känsla av tomhet, att inte ha dåligt samvete för att jag inte sitter med texten, att fundera på om jag borde skriva på något annat.

Väderlekar

På radion säger de att vinterkylan tagit ett grepp om oss. Den ser inte ut att gå någonstans, så långt 10-dygnsprognosen sträcker sig finns den där. Isande och kall, med froströk och ymniga snöfall och även om jag inte älskar just detta arktiska tillstånd så är det något med vädersleksrapporterna som jag alltid gillat. Ända sedan barndomen då filmen med den gäspande solen visade sig på tv:n och berättade om soltiderna i landet har jag dragits till dem. Då var det mest för att det var tecknat, nu handlar det om kontroll och poesi. Två ytterligheter som på något märkligt vis möts där i prognoserna. Det första ger mig en föraning om vad som väntar, hur jag borde förhålla mig till dagen och perioden, vad jag ska klä mig i, vad jag kan göra och inte göra. Aldrig helt och hållet avgörande, men likväl en ledstång att luta sig mot.

Kring vädret ryms också så många ord som lägger sig bra på tungan. Ett tag samlade jag på dem, sparade de bästa för att kunna gå tillbaka och upprepa. Högtrycksrygg, mildluftsattack, nysnö, vindstilla, frostnätter, skyfallsliknande, värmebölja, stackmoln… Listan tycks oändlig men tryggast av allt är nog ändå sjörapporterna. Långa redogörelser av platser jag knappt känner till med detaljerade beskrivningar av vind, väder och sikt. Ett mässande som blir till ett brus, ett återkommande inslag utan faktisk betydelse, mer än att det bara ska finnas där, så som det alltid har funnits. I romantexten jag skriver på inser jag att det är fullt av väderbeskrivningar, karaktärerna har svårt att gå utanför porten utan att jag skildrar den meteorologiska tillvaron och kopplar samman den med deras sinnestillstånd. Förmodligen måste jag stryka hälften, men tills vidare får de stå kvar, mina darlings att döda, mina poetiska riktlinjer, alla mina väderlekar.

———

Ett lyssningstips: Somna till sjörapporten och lugna stråkar

Onsdag i Antibes

Jag vaknar vid sju, kliver upp för att skriva. Smyger ut ur sovrummet och sätter mig på soffan, den är märkligt grund vilket gör det omöjligt att landa i en bekväm position, jag får känslan av att befinna mig i ett väntrum, tänker att det är bra, ett sätt att undvika lättja, att istället bli produktiv. Den tidiga morgonen känns som en vinst, ett försprång. Jag skriver i tjugofem minuter innan jag reser mig upp och gör kaffe. Försöker imitera ett kaffemått med en matsked, ena dagen blir det för starkt, nästa för svagt. Inne i sovrummet ringer N’s alarm, det ska föreställa naturljud och kvitter, men just nu tycks fåglarna vara hysteriska. Är du vaken? undrar jag och han mumlar något jakande till svar. Jag skriver i tjugofem minuter till, äter en yoghurt med björnbärssmak och vinkar av N som ger sig av mot sina lektioner i franska.

Morgonen ska vara sval enligt väderprognosen, men luften känns fuktig och solen värmer redan. Jag springer upp från torget, förbi matmarknaden och längs havet, tar sikte söderut mot udden. Ser sandstränder och stora villor, knotiga tallar och skarpa klippor. Utsikten är bländande vacker, jag kan inte låta bli att stanna för att ta en bild, struntar i det förstör tidtagningen på mitt tröskelpass, allt behöver inte vara så noga intalar jag mig. Efter fyra kilometer vänder jag om och springer tillbaka mot gamla stan där vi bor. För varje strand jag passerar blir jag mer och mer övertygad om att jag borde ta ett dopp. När jag når vår gata skyndar jag upp för trapporna, hämtar handduk och bikini, vattenflaska och bok. Sedan tar jag sikte på vår närmaste strand, passerar båtarna i hamnen, stöter av en slump på N och hans klasskompis som har förmiddagsrast, växlar några ord och breder ut handduken i sanden. Havet svalkar, det är årets varmaste dopp och det känns efterlängtat. När jag kliver upp smakar huden saltvatten, jag äter ett knallgrönt äpple och torkar sakta i solen.

Tillbaka i lägenheten ställer jag klockan på tjugofem minuter igen. Öppnar dokumentet och skriver, tar ett par minuter paus när alarmet ringer och upprepar sedan processen. När hungern gör sig påmind äter jag upp resterna av gårdagens baguette tillsammans med en bit gruyere, lite äggröra och hyvlad zucchini med citron. Brödet har blivit segt under natten, jag sliter av det med tänderna, sätter mig vid fönstret där solen lyser in och sträcker upp benen på fönsterbrädan, låter dem värmas. Efter en snabb dusch tar jag på mig den svarta kjolen med vita prickar, ett brunt linne och läderkavajen. Väskan med datorn på axeln och de håriga ballerinaskorna på innan jag beger mig mot biblioteket. Jag var där för första gången igår och nu bestämmer jag mig för att hitta dit utan att titta på kartan, vill röra mig lite mer avspänt, så länge jag håller koll på de olika torgen går det enkelt.

Biblioteket är förvånande stort i förhållande till den lilla staden, jag går tre våningar upp och sätter mig vid ett av de långa borden framför fönstren. Grönskande träd utanför, en gata där bilar sakta ringlar fram. Jag tar upp hörlurarna, öppnar dokumenten, startar timern och börjar sedan att skriva igen. Tjugofem minuter, tjugofem minuter, allting går om jag gör det tjugofem minuter i taget, tänker jag och upprepar handlingen tills klockan är halv fem. Jag sms:ar N som är klar med sina lektioner, han sitter på torget nedanför vår lägenhet med några klasskompisar. Utanför fönstret hänger himlen djup och åskblå, det ser ut att bli regn när som helst. Jag bestämmer mig för att sitta kvar en liten stund till och skriva detta, sedan ska jag promenera hemåt, förbi torgen som börjar bli alltmer bekanta, tillbaka till porten med den blå dörren där jag bor i elva dagar till.

En skrivresa till Antibes

Den första helgen i maj tar jag tåget ner till Antibes. Snirklar mig genom Europa via Köpenhamn, slumrar på night jet från Hamburg till Offenburg och gör ett kaffe och croissant-stopp i Paris. Förhoppningsvis kommer allting att gå jättesmidigt, tågen vara punktliga och den långa resan bli 32 timmar av vykortsvackra utsikter, ja jag manifesterar nu, låt oss vädja till rälsens högre makter.

Väl framme på den franska rivieran ska jag stanna i två veckor och skriva. Någon gång i januari 2024 skickade jag nämligen in en stipendieansökan och nu, nästan ett och ett halvt år senare, har det äntligen blivit dags att åka. När jag fick min ansökan beviljad efter månader av väntan blev jag tvungen att gå tillbaka och läsa vad jag egentligen hade sagt att jag skulle göra. Jag ämnar att göra en cirka två veckor lång skrivresa där jag fortsätter att utveckla mitt sedan tidigare påbörjade romanmanus. I min text undersöker jag frågor kring livets förgänglighet, naturens inverkan på oss samt bevarade föremåls fysiska och abstrakta värde. Fina ord, verkligen, och sannerligen något att leva upp till. Gulp.

När jag inte sliter mitt hår över ovan nämnda manus tänkte jag springa långt längs havet, gå på matmarknad och köpa grönsaker som om det vore lösviktsgodis, hitta någon som kan förse mig med de bästa baguetterna och den godaste osten samt spana in snygga franska pensionärer och försöka kopiera deras stil. N kommer att vara där samtidigt för att studera franska och jag ser framför mig hur vi tar oss en liten apéritif efter en produktiv dag på varsitt håll. Santé! Eller hur säger man ens ”skål!” på franska? Jag måste kanske köra en express-kurs Duolingo, två timmar varje dag med den gröna ugglan börjar nu, merci och bonjour.

Jag ser självklart fram emot att spatsera omkring bland smala gränder och snubbla över dolda pärlor, men har ni tips på trevliga restauranger, vinbarer, vintageaffärer, museum, bokhandlar, caféer, bibliotek eller bara inspirerande platser att sitta och skriva på i Antibes (eller närliggande städer) får ni väldigt gärna lämna en kommentar. Som tack lovar jag att jobba riktigt hårt på mitt manus och försöka bjuda på någorlunda regelbundna uppdateringar.

PS. Pyntar inlägget med bilder från min skrivresa till Rom för prick två år sedan. Det känns både som igår och som ett halvt liv sedan. Tiden va.

Ur anteckningar

Från ingenstans drabbas jag av en sorgsen känsla över att jag aldrig fick träffa min farfar. Jag hade velat sitta ner och prata ett slag, kanske höra honom predika. Tänk om hans röst finns inspelad någonstans? / Hon sitter vid mitt middagsbord och jag spelar en låt för henne, säger exakt såhär är det, lyssna på texten nu: När man letar sig fram i tunneln, man ser ljuset där framme, allt är konfetti, nånting måste hända. / Orden kommer som brev. På ojämna dagar, landar med en duns. / Jag önskar att jag fick jobba med reklam på 90-talet. Helt samvetslöst bränna över till andra sidan jorden för att plåta något som ingen tidigare gjort. Sju stora helsidor, två episka minuter på tv, alla kollar på allt. / Fänkålssallad med citrus, pissaladière med sardeller, kronärtskocksdipp med baguette, bönsallad med tomat. Efterrätt? / Ständigt dåligt samvete över relationerna. Det var lättare när man kunde ses i klungor på en aw, tiden fri mellan 18 och 23, ett ekande ”kom förbi”. Enkelt att romantisera år 2016 i efterhand. / Instinkten i att vilja lyfta upp overallklädda barn och bära dem i famnen. Hålla de knubbiga sjöstjärnekropparna tätt intill bröstet. / Nattåg till Hamburg alt. Offenbach. / Blå, blå, blå. Himmel, hav, himmel. Blicken som ett flipperspel och horisonten med sin skarpa linje, drar ett rakt streck över synfältet. / Färga ögonfransarna, använda tanning drops, boka klipptid. / Det var en gång, det var en fest eller ja det var i helgen och jag älskar hur du får mig att vilja bli nyfiken på andra. Hur ditt genuina intresse för människor smittar av sig, som att varje person skulle bära på en otrolig historia och du har ju rätt. / Sista två minutrarna och jag ökar löpbandet. Snabbare, snabbare, pressar pulsen uppåt. Yihaa, back on the horse. / På Svalbard finns en bank med plats för miljontals fröer. Där ligger stora delar av världens biologiska mångfald samlad, skyddad av permafrost, djupt nere i marken. För att nå fröerna måste fyra låsta ståldörrar öppnas. Ingen enskild individ har nyckeln till samtliga dörrar. / Att köpa: håltång, eltandborste, hantlar.

Ett samtal från skrivcoachen

Ring, ring.
Ja, hallå.
Det är jag.
Jag?
Din inre röst.
Vilken av dem?
Självhatet… Nej jag skojar. Skrivcoachen! Vi är ganska lika faktiskt.
Okej… Bara så du vet så har du inte gjort ett så bra jobb den senaste tiden.
Hmpf.
Förlåt, jag är bara ärlig! Du dyker upp tre gånger om året när jag minst anar det och tror att allt ska vara frid och fröjd. Det är uppenbart att vi har anknytningsproblematik.
Lugn nu. Jag förstår. Men jag tänker att vi ska ta tag i det.
Jaså.
Ja, nu är jag tillbaka. Redo att skapa ordning. Du vet, nytt år, nya möjligheter.
Kul! Så var börjar vi?
Med en utmaning.
En utmaning?
Ja, kalla det challenge då om du hellre vill låta som en millennial. Men jag tänker att hela februari så ska du skriva.
Hela?
Japp. Varje dag, hela månaden. Mer text i ditt långa dokument.
Okej.
25 minuter åt gången räcker. Du vet, hellre lite och ofta.
…
Du ser en smula skeptisk ut. Är du rädd?
Ja, lite faktiskt.
Det kommer gå bra, du har ju mig. Din coach.
Jo tack. Ett toppenstöd.
Och jag har en överraskning till dig!
Vadå?
Om du sköter dig ska du få gå på skrivworkshop i mars.
Nähä?
Jo, en med fokus på det ofärdiga skrivandet.
Det passar ju bra…
Jag tänkte det! Men först ska du göra 28 dagar av skrivande. Det blir väl kul?
Mmm…
Och vill du något så finns ju jag här. Eller ja, kanske någonstans i krokarna. Det är ju mycket annat som händer men du klarar dig fint. Visst? Hallå Julia, jag tror ju på dig. Du kan det här om du bara vill!
Det sa min mamma också.
Ja, och hur ofta har hon fel? Just det! Nu sätter vi fart här, seså!
Jag ska!
Bra, jag håller räkningen. Bara 27 dagar kvar. Snart klar!

Höstens hummande, trädets sång

Tidig morgon när jag lämnar dubbla täcken i Hornstull. Åker två hållplatser med röda, staden fortfarande i dvala, kastanjeträdets löv likt handflator på trottoaren, en försiktig sol spiller sitt ljus över vi som redan är uppe. Det är jag och en tant med gnisslande rullator, en man på väg från bageriet med en påse bröd. I parken ser jag en mamma som drar en barnvagn. Hon stannar till för att fotografera sitt barn under trädet vars blad brinner karmosinröda mot himlen. Från mitt fönster på höjden brukar jag tänka på det som det sjungande trädet. Hur det likt Grünewalds målning gör parken till poesi genom sin tidiga blomning om våren och intensiva färg till hösten.

Timmen efter går jag med fylld ryggsäck mot Strömkajen, uppför rampen och ombord på fartyget som ska ta mig ut i skärgården. Skummande vatten slår mot oss när vi lämnar staden, på havet segelbåtar segelbåtar. Jag undrar vart alla är på väg någonstans. Tiden rinner förbi, människor kliver av på bryggorna, tänk att ha ett litet hus vid havet. Tur att jag kan låna andras så länge, att andras ägande till viss del kan få vara mitt. I två dagar ska jag vara på en ö och skriva, slå mig ner bland orden för att stanna kvar och när skepsisen tar över kommer jag att vända mig till mitt sällskap och fråga om vi inte ska ta en paus, om hon inte också vill sträcka på benen en stund. Allting medan hösten hummar sin stilla melodi där utanför.

Hostattacker och hjärtslag

I mitt kylskåp står en halv burk matjessill, en flaska champagne och hostmedicinen Mollipect. Jag lyckades få den utskriven efter fyra veckors ihärdigt hostande. Inte för att jag insisterade utan för att person efter person i min omgivning började muttra ”du borde kolla upp det där” när jag avbrutit ännu en av våra konversationer med en hostattack. Läkaren jag gick till tittade i min hals och mina öron, lyssnade på mitt hjärta och mina lungor och sa bekräftande ”jättefint” varje gång han flyttade stetoskopet. Det kändes lite märkligt men högst vänligt att få komplimanger för mina inre organ. Ur mina högtalare strömmar Marie Fredrikssons album Het vind. Jag ligger raklång på golvet på en utrullad yogamatta och skriver. Det händer att jag gör det ibland när jag jobbar hemifrån, lägger mig på golvet alltså. Det är som att det blir lättare att tänka då, som att jag kommer närmare min kreativa sida, kanske för att jag känner mig lite mer som ett lekande barn igen. Jag funderar på hur jag ska göra med det där skrivandet som inte är jobbet. I grubblandet letar jag efter former och scheman att förhålla mig till, tänker att allting kommer att ske bara jag har en tydlig plan, något att hålla mig i, en litterär ledstång som gör det svårare att trilla. Inne hos Sandra läser jag en recension av Stig Larssons Autisterna och blir glad på samma vis som jag alltid blir upplyft av att hitta en bok som inte är skriven på det mest klassiska romansättet. Det har nämligen börjat kännas mer och mer omöjligt att ens försöka åstadkomma något som blir en riktig skönlitterär bok och därför är det så skönt med litteratur som visar att man kan göra på andra sätt. Kanske är det så jag måste skriva, inte helt otyglat men i formen och formeln som är rätt för mig. Utanför mitt fönster har det äntligen blivit uppehåll efter en hel dag av regn. 57:ans buss kör genom vattenpölarna och barnen i parken jagar varandra uppe på kullen. Jag tror att jag ska resa mig och gå och handla jordgubbar. Svårt att låta bli när de smakar som godis och vem vet hur länge det är säsong? Sen ska jag boka de sista platsbiljetterna till sommarens tågresa genom Europa. Sträckan från Paris till Hamburg tror jag det var, herregud jag börjar bli förvirrad men om nio dagar går jag på semester. Då åker jag och min kille till Gotland. Vänta, vänta skrev jag det där sista? Ja det gjorde jag visst. Skriiiiik!

Att komma hem

Att komma hem är att kliva in i en vägg av grönska, allting så prunkande spirande, ögonen tåras, är det pollen? nej det är bara så ljuvligt att stå där efter den längsta av vintrar, bokstavligen mellan hägg och syren, andas djupa andetag av förväntan och om jag fick stanna tiden skulle jag göra det precis nu, låta den här perioden på några blomstrande dagar få sträcka sig över åtminstone en månad, men det är omöjligt, förgängligheten gör sig påmind och kanske är det just därför det är så vackert.

Att komma hem är att ta flygbussen till en hållplats som inte är ens egen, stiga av till ljudet av den automatiska dörrens lättade suck, höra resväskornas smatter när de rullar längs trottoaren, ticketi-ticketi-ticketi i den tidiga morgontimman i den ännu sovande staden, axlarna trötta efter den långa resan, huvudet vilse mellan olika tidszoner, hjärtat fast bultande när jag kliver in genom porten, tar hissen två våningar upp och landar i en famn.

Att komma hem är att vandra runt i lägenhetens trygga rum, metodiskt tömma resväskan, fylla maskinerna med tvätt, plocka upp nya föremål och låta dem finna sin plats, en liten porslinshund på det ljusgula skåpet, en vintagetröja med tryck in i garderoben, en färgglad väska i makramé på en krok i hallen, ett gäng smakrika såser in i skafferiet, små föremål som påminner mig om var jag varit och hur det var, som gör hemmet ännu mer hemma.

Att komma hem är att dubbelkolla datumet på biljetterna som köptes den där julidagen förra sommaren, läsa recensionerna och rapporterna från de tidigare konserterna, känna tröttheten och trängseloron bytas ut mot pirr och förväntan, öppna garderoben, ta fram den glittrigaste klänningen, matcha med svarta boots och bege sig mot arenan för att i sällskap med sextiotusen andra sjunga oavbrutet, hänföras av en tre timmar lång show genom eror tillsammans med dem som funnits vid min sida de tjugo senaste åren, som var vi än befinner oss alltid kommer att vara mitt hemma.

Februari är famnar

Dagarna blir fem minuter längre men orden blir färre, de rinner iväg likt smältvatten utan att ta fäste, ju längre jag väntar desto enklare blir det att låta bli, markörens uppfordrande blinkande i dokumentet, pulsslag på skärmen, ett taktfast räknande i väntan på något, en fullständig mening, alltings innebörd.

Handlederna som svajar under skivstångens tyngd och jag tänker på armars placering, på famnars bäring, hur jag hållit tvåveckorskroppar som små paket, låtit dem värmas mot min bröstkorg och det är så märkligt för vi var ju själva barn när vi lärde känna varandra och det var alldeles nyss och nu ligger de där så självklart och är ett helt universum knappt större än min hand.

Och det enda man vill med februari är väl att den ska gå över men ändå finns det någonting i mig som vädjar efter att få vara kvar, att söka med örat efter hjärtslagen bredvid, lägga mig tätt intill i värmen, dra ett djupt andetag i ett försök att stanna tiden på tjugo över sju en grådisig morgon, för visst ska vi uppåt och vidare, men det är något vackert med grumlighetens gryningar och du, allting så skört och så nära.

Nyligen berättade någon om tricket i att hålla i en kram ända tills den andra lossar taget, att vara den som släpper sist och det är så fint att stanna upp där, att finnas kvar så länge som det behövs och nästan alltid blir det längre än det annars brukar, kanske har jag så många gånger varit för tidig med att gå, alltid på väg, ständigt i rörelse utan att tillåta mig att känna armarnas fulla kraft.

Och i betraktelsen av tiden går det upp för mig att februari är famnar, varsamma armar att balansera universums storhet på, bultande bröstkorgar med ivriga hjärtslag och flyktiga omfamningar som äntligen landat. Här finns plats att vila, styrka att bära, ett taktfast pulserande på skärmen och ord som sakta letar sig ut.