fotboll – Julia Eriksson

Fyra titlar på mitt soffbord

Det mesta jag läser kan nog kategoriseras som romaner, men då och då händer det att ett och annat magasin landar på mitt soffbord. Här är fyra olika titlar som jag bläddrat i under veckan.

Hur många vuxenpoäng är det inte att ha en fysisk prenumeration på Råd & Rön? Kanske 600? Eller 1000? Minst. Det är i alla fall något som känns väldigt tryggt med den här typen av kvalitetsjournalistik och oberoende tester, särskilt i en tid då saker rekommenderas till höger och vänster. Många gånger av influencers som också fått betalt för att tipsa och då blir det ju svårt att veta vad som faktiskt är objektivt bra. Tur då att det finns någon som tar på sig att testa allt från hushållspapper och tonfisk till tvättmaskiner och hasselnötssmör. Extra kul tycker jag det är att läsa om hur testerna går till. Som när man skulle testa myggmedel och lätt testpanelen sticka in armarna i burar fulla av hungriga myggor under flera timmar varje vardag i tre månader. Hu!

Varannan månad trillar tidningen Skriva in i min brevlåda. Jag fick en prenumeration i julklapp och just några nummer av en tidning är ju en perfekt present att ge till någon, som dessutom räcker länge. Att läsa om skrivande tycker jag ofta är motiverande och jag gillar kombinationen av konkreta tips, längre intervjuer och att de har en bred vinkling på temat. Tyvärr drabbas jag av lite dåligt samvete också eftersom jag själv har kommit av mig en smula i mitt skrivande. I mitten av mars skickade jag över mitt manus till min vän som arbetar som förläggare och som fick göra en första läsning och efter det fick jag ett gäng bra kommentarer att tänka på för hur jag kan jobba vidare på texten. Men ett sådant omtag känns som att det kräver en rejäl ansats och samtidigt har jag börjat fundera på om det är det här jag verkligen vill skriva på, så jag har inte riktigt kommit till skott. Ja ni hör ju, det är bara ursäkter i vanlig ordning. Tur att det finns gott om andra som skriver i alla fall.

I helgen köptes VM-bilagan in och nu börjar den stora uppladdningen. Jag hoppas på en kul fotbollssommar, även om mina förhoppningar kring Sveriges framgångar är ganska svala. Med åren har jag insett att mina kunskaper kring det svenska landslaget har tunnats ut rejält. Det känns som att jag fastnat någonstans i truppen från 2018 med Emil Forsberg och Sebastian Larsson, så inför de kommande matcherna ser jag fram emot att få uppdatera mig och läsa på lite. Det blir ju så mycket roligare att kolla då! VM-bilagan får därför ta hedersplats på soffbordet och finnas nära till hands. Soffbordet har jag för övrigt funderat på att slipa och lacka om. Det var redan slitet från början, men i flytten blev det ännu repigare, så planen är att hyra en slipmaskin och gå loss. Ännu en punkt som åker upp på Saker att fixa i lägenheten-listan.

På tal om lägenhetsfix så är det sista magasinet inget roligare än en rejäl badrumskatalog. Vi håller nämligen på att leta tvättställ och kommod till vårt badrum. Något jag trodde skulle vara en enkel match men som har visat sig vara en liten utmaning som resulterat i flertalet besök i olika badrumsbutiker. Vi har nämligen en väldigt begränsad yta där vi har tvättstället så det får inte vara för brett eller djupt, samtidigt som vi vill ha ett så stort handfat som möjligt och inte en av de där pyttevarianterna där man knappt kan tvätta ansiktet utan att blöta ner hela golvet. Problemet när man ska köpa något av de mindre tvättställen är att de sällan tycks finnas utställda någonstans, så man får helt enkelt gå på bilder och mått, vilket som känns lite nervigt när det handlar om ett antal tusenlappar. Vi har till och med försökt bygga en prototyp av en flyttkartong för att få in känslan på storleken, så jag antar att vi snart är redo att göra oss redo för köpet. Vi ska bara bläddra lite, lite till först.

Thanksgiving och förluster

För varje år tycks vi bli fler, en ny partner, en till bebis, hundar och treåringar kring våra fötter, russin på golvet och kalkonen i ugnen, kommer den att räcka, hur var det nu vi brukade räkna, brysselkål och sötpotatis, skål för oss, för allt, för livet och nu leker barnen med varandra på egna rum, jag förstår knappt vad som hände för jag minns själv känslan av att vara barn och leka med föräldrars vänners barn och nu är det vi som är vuxna fastän vi nyss stod på kåken, vilsna och tjugotre, skriksång i varandras öron och plötsligt är det någon annan som ropar, som hojtar mamma! och det är åt er, det är ni, vi dukar långbord och kalkonen räcker gott och väl, det är varmt och vänligt, bröd och vin, skratt och sorl, ett stråk av nostalgi och det slår mig att hela dagen är som sången där allting som har hänt känns när jag ser dig och i en utdragen match strax söderut håller en stjärna på att falla, den dalar och släcks, i bröstet finns aska som kommer bli till jord och jag tänker att nästa år då ses vi här igen, då är allting som det brukar men samtidigt så mycket mer, då är vi kanske tillbaka, kanske något nytt, för det är så livet ständigt går, genom vinster och förluster, en timme, ett år i taget.

Andra helgen i juni – banana split och bengaler

Hej och välkomna till min helg! Fredagen började här, klockan 04 när jag vaknade i gryningen av fåglarna som sjöng utanför och ljuset var för fint för att inte fånga. Som tur var somnade jag om i några timmar innan jag gick upp för att gå och jobba på bankkontoret i Kungsträdgården.

När klockan slog 17 sa jag trevlig helg och gick sedan till mataffären för att handla. Jordgubb-, vanilj- och chokladglass, vispgrädde, chokladsås, bananer och körsbär. Vad blir det? Banana split såklart!

Edda hade berättat för alla på förskolan att jag skulle komma och att det skulle bli överraskning och efterrätt. Det var alltså inte bara jag som var fredagspeppad! Tillsammans gjorde vi en banana split som fick högsta betyg.

Vi vuxna åt middag först. Grillad hjärtsallad, västerbottensostkroketter, flatbread med svartkål & silverlök och honungsglaserad eldost. Drömmiddag!

Sedan fick vi också banana split såklart! En mycket festlig fredagskväll.

Natten till lördagen sov jag med papiljotter vilket var otroligt obekvämt eftersom de var i vägen så fort jag lade huvudet på kudden. Håret blev ju lockigt, men tveksamt om det var värt det. Jag ville i alla fall vara fin för på lördagen väntade konsert med oratoriekören som jag är med i.

Vi skulle uruppföra en mässa som specialskrivits till Högalidskyrkans 100-årsjubileum. Dessutom var det återinvigning av kyrkan efter att den renoverats, så det var extra högtidligt.

Efter en timme av intensivt musicerande var verket slutfört och fick stående ovationer. Det var väldigt kul med en fullsatt kyrka och att få framföra den här typen av verk, helt klart något extra!

Efteråt tog jag med min kompis Isabella som varit och lyssnat på konserten och så åkte vi hem till Karin, Fredrik & Iris som bjudit över oss på middag.

Vi fick toast skagen och rågbröd med lerpottasill till förrätt. Till huvudrätt blev det hemrökt lax med färskpotatis och sås. Alltsammans var mycket mycket gott!

Sedan satt vi och pratade om ditt och datt tills klockan nästan var midnatt och det var dags att bege sig hemåt (utan att mata duvorna på tunnelbaneperrongen).

Idag, söndag, började jag dagen med att gå på mässan i Katarina kyrka. Det var somrigt och fint.

Sedan gick jag till Söderbokhandeln för att köpa sommarens diktsamling. Varje år försöker jag ta mig an en svensk poets samlade verk som en del av min sommarläsning. Tidigare år har jag läst Werner Aspenström, Karin Boye, Edith Södergran, Tomas Tranströmer, Bruno K. Öijer, Kristina Lugn, Bodil Malmsten och Gunnar Ekelöf. I år landade valet på Nils Ferlin.

Väl hemma igen vattnade jag mina små odlingar på vädringsbalkongen som tillhör trapphuset men som jag halvt gjort till min i brist på en egen balkong. Mig veterligen är det i alla fall inte någon som ogillar att jag planterat lite örter och grönsaker där.

Efter det plockade jag med en filt och en liten kudde (så otroligt mycket skönare det blir om man gör det) och lade mig i solen för att läsa Sommaren av Elin Persson. Jag tyckte den var helt okej bra, men det känns också som att den påminner ganska mycket andra böcker på ungefär samma tema, som att det inte riktigt fanns något nytt. Vag recension, jag vet, men det är mina initiala tankar.

När min mage började kurra gick jag in och vispade ihop en aioli och tillredde lite olika saker att doppa i den. Cornichons, rädisor, sparris, halloumi, svartkål och färskpotatis.

Strax före fem bytte jag om och gjorde mig redo för match på Tele2 arena. Peking-halsduken på!

Jag stod i bortaklacken och var skapligt nervös, för på papperet såg det otroligt mörkt ut för mitt lag. Extra dimmigt blev det också när det brändes av ett gäng bengaler runt omkring oss.

Men mot alla odds (bokstavligen) slutade matchen 2-2, vilket får ses som en liten vinst i det här fallet. Tack för det Norrköping!

Urladdad på känslor och mätt på intryck efter en intensiv helg promenerade jag hem till Södermalm igen.

Och nu sitter jag här och ser en luftballong glida förbi utanför fönstret och junikvällen är ljus och mild. Jag vill tro att den bär förhoppningar om något gott, vill hoppas att den smittar av sig känslor av välvilja. Låt oss önska det.

Konsten att lära sig älska fotboll eller: Jag och Kenneth i en total känslostorm

Jag har aldrig haft någon stor passion för idrott. Som barn var jag fullkomligt ointresserad av sport och när doktorn på min 4-årskontroll passade en boll mot mig satt jag där bara, helt oförstående. Vad skulle jag med en boll till? Sparka på den? Plocka upp den? Jag och mina föräldrar fick åka hem och träna på att kasta den fram och tillbaka mellan oss. Det är tydligen något som tillhör ett barns grundläggande kunskap att kunna göra.

När mina syskon var små spelade de båda i landsbygdens lokala fotbollslag. Det var cuper och träningsmatcher och svettiga benskydd. Själv minns jag mest bara att jag spelade piano och The Sims, byggde kojor och gjorde egna tidningar i Word. Min uppväxt var bra på alla sätt och vis, trots att jag aldrig lärde mig hur man dricker sådär sportigt snyggt ur en vattenflaska utan att nudda korken med munnen. En mikroskopisk men ändå befintlig sorg, än idag.

Mitt ointresse för sport i allmänhet och fotboll i synnerhet fortsatte sedan genom högstadiet och gymnasiet. Visst hände det att jag tittade på någon VM- eller EM-match när Sverige spelade, men däremellan var jag fortsatt obrydd. Tills så en tid för några år sedan. Boendes i Stockholm började jag plötsligt känna intresse för mitt gamla hemlag IFK Norrköping. Kanske var det en smula lokalpatriotism och det faktum att avståndet till staden nu blivit så stort att jag till slut kunde identifiera mig med den. Den var ju trots allt en del av min uppväxt och mitt DNA.

Och även om jag som tävlingsmänniska (för tro mig, det behöver man inte vara sportintresserad för att vara) inte har så mycket till övers för medgångssupportrar, så tror jag att det kan ha varit i samband med Norrköpings guldsäsong 2015 som allt verkligen tog fart. Detta i kombination med att en av mina kompisar fick ett jobb som gjorde att hon var tvungen att lära sig en massa om sport. Saker hon i sin tur förde vidare till mig och som jag villigt tog emot nu när det var kul, intressant och personligt paketerat. Och så kom det sig helt plötsligt att jag hade koll på alla spelare i svenska landslaget och stod i bortaklacken på Tele2 Arena när Djurgården mötte Peking och ropade ramsor på östgötska som jag aldrig gjort något annat. För ja, en fördel med hejarklackar är att de flesta sångerna är oerhört banala och enkla att lära sig. På ett bra vis.

I samband med allt detta förstod jag nog också det fina med fotboll. För trots baksidor med läktarvåld, fans som skräpar ner, stör trafiken, skapar osäkerhet och en ganska osund machokultur, så finns det också väldigt mycket härligt i det hela. Att kunna samlas i en källare på O’Learys i Gamla Stan och vara människor i olika åldrar och med olika yrken men dela en sak: samma lag. Jag kanske inte har jättemycket gemensamt med Kenneth, 52, som står och skriker ”Om de vinner det här nu ska jag åka till Kalmar en vecka i sommar. Och bo i tält. Hela veckan.” men någonstans där i känslosvallet är jag med honom.

Fotboll för mig är verkligen den där märkliga samhörigheten med totala främlingar, men den är också något mer. För i ett samhälle där jag allt som oftast känner krav på att prestera, göra rätt saker och fylla min fritid med pretentiösa aktiviteter så bidrar sporten med något annat. Den är en anledning att kunna ses en vanlig tisdagskväll på en halvsunkig sportbar, att få visa känslor utan motkrav och att emellanåt glömma bort bollen på plan och varför man egentligen kom dit eftersom man fastnat i något intressant samtal istället. En zon där det inte finns krav på mig att prestera, men där jag kan bli genomlycklig av ett bra resultat.

Allt detta tänker jag på nu när jag räknar dagarna till allsvenskans start, när jag gör mig redo att knyta den vitblå halsduken under hakan och ta i från tårna i ramsorna. Jag och Kenneth och alla de andra i en total känslostorm. Och ni vet min kompis med sportjobbet som lärt mig det mesta jag kan? I veckan betalade hon och jag en smått orimlig summa pengar för biljetter till en match mellan PSG och Marseille. För jag har visst blivit en sådan som åker på fotbollsresa nu. Det hade den bollhatande fyraåriga Julia aldrig kunnat ana.