För varje år tycks vi bli fler, en ny partner, en till bebis, hundar och treåringar kring våra fötter, russin på golvet och kalkonen i ugnen, kommer den att räcka, hur var det nu vi brukade räkna, brysselkål och sötpotatis, skål för oss, för allt, för livet och nu leker barnen med varandra på egna rum, jag förstår knappt vad som hände för jag minns själv känslan av att vara barn och leka med föräldrars vänners barn och nu är det vi som är vuxna fastän vi nyss stod på kåken, vilsna och tjugotre, skriksång i varandras öron och plötsligt är det någon annan som ropar, som hojtar mamma! och det är åt er, det är ni, vi dukar långbord och kalkonen räcker gott och väl, det är varmt och vänligt, bröd och vin, skratt och sorl, ett stråk av nostalgi och det slår mig att hela dagen är som sången där allting som har hänt känns när jag ser dig och i en utdragen match strax söderut håller en stjärna på att falla, den dalar och släcks, i bröstet finns aska som kommer bli till jord och jag tänker att nästa år då ses vi här igen, då är allting som det brukar men samtidigt så mycket mer, då är vi kanske tillbaka, kanske något nytt, för det är så livet ständigt går, genom vinster och förluster, en timme, ett år i taget.
Etikettarkiv: vänner
Låt mig berätta om sådant som har hänt
Det är sen torsdag, natten till fredag och jag fick för mig att jag skulle berätta för er vad som har hänt mig de senaste dagarna. Även om det inte är något stort eller speciellt, tänkte jag att ni kanske ville veta.
Till exempel så har jag åkt tåg till Uppsala. På den 38 minuter långa resan som nästan kändes för kort läste jag Josefine Klougarts En av oss sover. En otroligt fin bok med stillsam handling och ett språk som jag vill flytta in i och stanna kvar hos.
Väl framme i Uppsala var det blått. Blå himmel, blå hus. Det på bilden ovan påminner mig alltid om Muminhuset som var min största dröm att få i julklapp när jag var sju. Jag fick det aldrig, kanske är det därför jag fortsätter att dras till detta.
Målet med min visit var att hälsa på min systerdotter Agnes och hennes föräldrar. Vi lekte tittut och läste Knacka på, fikade sockerkaka och gick långpromenad förbi snöskulpturfestivalen. Det var stå lutad mot en husvägg i solen-varmt och skulpturerna låg mest som snöfläckar i parken. Vi tände ett ljus på kyrkogården för det var födelsedag och det var söndag och vi pratade om våren och sommaren.
Tillbaka i Stockholm igen låg gatorna tysta och tomma. Jag skrev en lista över alla jag skulle träffa och allt jag skulle göra. Jag gör ofta så inför en ny vecka: skriver en lista över allt som ska hända och sedan tittar jag i princip aldrig på den när veckan väl börjat. Nånting nånting ha kontroll.
En sak som stod på listan var att jag skulle träffa Emelie och gå på Liljevalchs vårsalong så det gjorde jag på tisdagen. Vi konstaterade att det kändes som en lite ospännande salong i år, mycket gav känslan ”jaha, det här är 2023 års blyertsteckningar av träd”, som om det alltid finns ett par sådana. Kanske var det hängningen som var lite okreativ också, lite för tydligt tematisk. Jaja, det fanns såklart en hel del bra också.
Det blev en ny kväll och jag tog på mig fransbyxorna kända från tidigare inlägg tillsammans med en skjorta i silke och en läderkavaj. Kände mig till 72 procent som Sanne Salomonsen, det är något med helsvart, boots och läder som gör det. Inspirerad av min danska aura drack jag fyra glas vin och talade högt och fritt om livet.
En annan afton sladdade jag in på Liebling för mitt livs första (och kanske enda?) bokklubb med tyskt tema. Jag hade läst Allegro Pastell av Leif Randt och skulle diskutera den tillsammans med Malin, Sara, Andrea och Alexandra. Vi drack tysk öl och åt tyska snacks och pratade mycket om boken och jättemycket om annat också. Det var en väldigt fin kväll och jag gick hem varm och glad i kroppen och ställde mig vid diskbänken för att tävla i VM i smörgåsrån som gick ut på att skyffla i sig så många bregottsmorda smörgåsrån som möjligt inom loppet av fem minuter. Jag tror att jag vann.
Det syndiga levernet fortsatte vilket jag skyller på att det var helg och fredag så jag och några kollegor gick på aw. Planen var att sätta oss på Lådan men där var det fullt så vi hamnade på baren intill som finurligt nog heter Lill-Lådan och är i princip samma sak fast i mindre format och mysigare miljö.
På lördagen stod det SKRIVA med stora bokstäver på schemat så då gjorde jag det. Eller försökte i alla fall, resultatet var minst sagt varierande. Klockan fem gick jag över till min kompis Fredrik som fyllt år och därför bjöd på hembakad pizza. Det resultatet var helt klart bättre.
På söndagen hade jag sagt åt mig själv på skarpen, nu skulle det bli ordning och reda, struktur och stabilitet. Jag packade ner datorn och ett 4-pack mazariner i väskan och gick över Riddarholmen in mot centrum.
Målet var Stadsbiblioteket och jag satte mig på en av stolarna i Rotundan och skrev. Det blev några sidor av vad som mest kändes som rent skräp™ och en halv sida om en fiskmås som förmodligen är skräp den med. Jag och skrivandet är inte i vår bästa fas just nu dessvärre.
Efter två och en halv timme samt två mazariner gav jag upp och promenerade hemåt. Vid Gallerian på Hamngatan gjorde jag ett stopp på IKEA och köpte pärlhyacinter, påskliljor och servetter. Sedan började det att snöa som om vädret försökte motverka mina just nyinköpta vårtecken.
Jag såg jättemånga måsar på vägen hem och tänkte att det kanske var universums sätt att säga att det gärna får bli ännu fler texter om fåglar. Eller? Nej, kanske inte.
På söndagskvällen gick jag på mässan i kyrkan och det var i alla fall ett bra sätt att sätta punkt för en vecka av: allt. Giv mig ett heligt sinne, en vilja ny och god. Lite mer av det tack vore bra.
När jag vaknade i måndags hade jag ett enormt schvung i håret efter att ha sovit med det upprullat på ett hårband under natten. Jag försökte tämja det någorlunda och tona ned den ostyriga looken med scarf och kavaj.
På kvällen efter jobbet åkte jag hem till Karin för att äta middag. Jag och Anna hann leka lite med Iris innan hon skulle sova och fick hjälpa till att läsa godnattsaga och ge välling. Livet va, jag minns när vi var 15 och lärde känna varandra och ordnade ambitiösa övernattningar, minns när vi var 22 och stod på Kåken och famlade efter lyckan. Allting som har hänt känns när jag ser er.
När Iris somnat åt vi bönchili och grekiskt lantbröd och sedan hade vi en lång utläggning om hur man gör för att bli en APO-tjej, dvs en sån tjej som man ser på Asian Post Office som har blankt hår, bra hy, fixade naglar och en avslappnat snygg stil. Jag tror vi landade i att vi aldrig kommer att bli några sådana men att vi alla behöver bli bättre på att använda strykjärn och steamer.
I tisdags kväll promenerade jag genom den annalkande stormen med McDonald’s som en hägring framför mig, men det var inte dit jag skulle utan till biblioteket. Igen. Jag barrikaderade mig där i några timmar och åt de två mazarinerna som var kvar av helgens 4-pack. Skrev och skrev innan jag stretade hemåt i vinden. Det blåste upp.
När jag vaknade igår morse var hela världen vit. Snö snö snö. En tystnad täckte staden och bara hundarna var ute med deras ägare.
Jag såg ut på allt det mjuka och tänkte på våren, på sommaren. På texten jag måste skriva, på orden jag faktiskt skrivit, på vännerna jag har, de gamla och de nya. På synden och nåden och fiskmåsarna, ja på livet som är nu.
En helg med kräftskiva, stjärnskådning och havsbad
Den gångna veckan var en av de där perioderna när livet går i ett. Varje minut var plötsligt uppbokad och jag fann mig själv trampandes genom ett skyfall på väg hem, småjoggandes till matbutiken för att hinna köpa ingredienserna till middagen, spurtandes två trappsteg i taget ikapp mot en tid att passa. Så när fredagseftermiddagen äntligen var här lämnade jag filmklippningsstudion i Gamla stan, plockade upp packningen i lägenheten och mötte upp mina vänner på parkeringen vid Eriksdalsbadet.
Sedan styrde vi bilen ut genom Stockholm, tog E4:an söderut och när vi nått färjeläget vid Bråviken kände jag åter lugnet och hur axlarna sänkt sig till sin vanliga nivå igen.
Helgen vid havet hade varit planerad sedan en tid tillbaka, men den hade inte kunnat komma lägligare. Tack livet för kontraster och vänner.
Väl framme på Annas landställe hade klockan hunnit bli ganska mycket, så vi svängde ihop en pasta med pesto på pistagenötter och örter. Burrata på toppen och rödvin i glasen.
Till efterrätt ställdes det fram en stor skål japanskt godis. Vår kompis Mika som vanligtvis bor i Tokyo var hemma i Sverige under några veckor för första gången på flera år och hon lyckades timea in den här helgen med oss. Jag är så glad för det!
Nästa morgon vaknade jag vid halv nio och klev ut på trappan för morgonsol och frisk luft. Där möttes jag av labradorduon Walle och Lollo som ville leka. Det gjorde vi såklart.
Sedan dukade vi fram frukost och planerade hur resten av dagen skulle se ut.
Vi började med att ta båten in till fastlandet där Östgötadagarna pågick. Efter en lite strosande bland bodarna med loppis och rökt fisk bestämde vi oss för en runda i skogen i jakt på svamp.
Vi gjorde inga större fynd av ätbara svampar, men det blev en fin promenad i solen i alla fall.
Sedan åkte vi tillbaka till ön och lagade lunch i form av banh mi med marinerad tofu och picklade grönsaker.
Efter lunch och kaffe i solen gick vi ned till bryggan och tände bastun för lite eftermiddagssauna varvat med dopp i havet.
Sedan gjorde vi oss i ordning och möttes upp för en fördrink i kvällssolen.
Lite sista fix i köket innan det var dags för en av helgens stora höjdpunkter: kräftskiva!
Kvällen till ära hade jag klätt mig kräftrött i en gammal mockaklänning från Beyond Retro. Jag matchade givetvis med en burk kräftor och det faluröda huset.
På med hattarna och fram med sånghäftena, sen var det bara att hugga in. Vi åt enorma mängder kräftor tillsammans med västerbottensostpaj, baguette, skagenröra, sallad och ostdipp med grönsaker. Sedan tävlade vi i kräftquiz och lekte lekar.
I en paus för att ta luft ute på terrassen upptäckte vi att det var otroligt stjärnklart, så då hämtade Anna sitt teleskop. I det kunde vi se Jupiter och några av dess månar samt Saturnus med sin ring omkring sig. Blev absolut en smula hänförd.
På söndagsmorgonen vaknade vi upp till ännu en dag av strålande sol så då började vi med några friska morgondopp följt av frukost ute på altanen.
Sedan hängde vi lite mer nere på bryggan innan det var dags att städa, packa ihop och äta lunch i form av mac’n’cheese med tryffel.
Och plötsligt var det dags att vinka hejdå till hundarna och huset och tacka för en helt perfekt helg vid havet. Nu är jag redo för en vecka av lagom mycket äventyr och aktiviteter i Stockholm igen.
De små men högst betydelsefulla sakerna jag längtar efter att göra
Den senaste tiden har jag gått runt och burit på en konstant känsla av att jag är en dålig vän. Jag kan vakna upp på morgonen och tänka ”åh, jag borde ta och fråga x och y om de vill komma över på middag” innan jag inser att vi är mitt i en pandemi och att jag gör bäst i att låta bli. Genom att följa de allt striktare rekommendationerna har jag också ofrivilligt gjort avkall på att vårda mina sociala relationer till viss del. För videosamtal i all ära, men det är svårt att vara nära när man bara har digitala medel och promenader att ta till. Det är långt ifrån tillräckligt för mig och därför känner jag mig också som en undermålig vän, även om jag förmodligen gör rätt på det stora hela just nu.
Här om dagen ställde jag en fråga på Instagram kring vad ni ville att jag skulle blogga om framöver och flera önskade ett inlägg om vad jag ser fram emot i livet post-covid. Märkligt nog hade det inlägget varit enklare att skriva för ett halvår sedan då det kändes som om pandemin hade en tydlig (men uppenbarligen falsk) horisont. Nu är förvisso vaccinet här och jag hoppas innerligt att saker och ting går åt rätt håll, men samtidigt vet jag att det är omöjligt att säga när allt kommer att vara som vanligt igen. Hur optimistisk vågar man vara utan att behöva bli nedslagen gång på gång?
Att drömma stort och fritt har aldrig varit min styrka. Jag är alldeles för rationell, vill konkretisera direkt och ha en tydlig plan på hur saker ska gå till, något jag kan irritera mig på en del och som jag delvis vill försöka jobba bort. Men präglad av mina vanor började jag ändå i det lilla och uppnåeliga när jag satte mig ner och funderade på vad jag ser fram emot efter den här pandemin. För det handlar kanske inte om storslagna utlandsresor utan det där som kan få mig att känna mig som en bra vän igen. Att få vara generös och nära andra och göra sådant som skapar en direkt känsla av lycka i maggropen. Här är några saker som jag längtar efter att göra.
Krama mamma och pappa. Krama hela familjen och släkten. Krama alla vänner. Lägga huvudet på deras axlar och bara andas en stund där.
Vara på kontoret under en hel dag. Ha fysiska möten med andra människor, sitta och bolla kreativa idéer tillsammans, säga ska vi inte gå och ta en öl efteråt och faktiskt gå ut och göra det utan att behöva tänka efter en endaste sekund.
Hålla mina vänners barn i famnen. De som föddes i somras och som jag ännu inte kunnat krama om ordentligt. Låta dem sitta i mitt knä, läsa och sjunga för dem, bli en trygg och rolig vuxen i deras liv.
Bjuda över ett gäng kompisar på middag, säga jag fixar mat och dryck, ni behöver inte ta med något, kom hit runt halv sju så tar vi allting därifrån. Tända ljus, hämta stolar från förrådet, klämma ihop oss runt middagsbordet och turas om att lägga till låtar i kön på Spotify i en kväll som aldrig tar slut.
Sitta i en konsertsal och se ljuset dämpas, känna sammetstyget mot nacken, höra oboens tydliga A klinga ut i lokalen, lyssna till tonerna av en symfoniorkester som stämmer sina instrument, det sjungande ljudet av förväntan och så dirigenten som kliver upp på podiet och möter applåderna.
Stå i badrummet framför spegeln och sminka mig sakta, göra mig fin. På handfatskanten balanserar en halvdrucken öl, från högtalaren strömmar musik, i garderoben hänger en outfit som jag noga valt ut. Om fyrtiofem minuter börjar kvällen och just nu finns bara känslan av att allt kan hända.
Bläddra i almanackan tillsammans med en vän för att hitta en ledig helg då jag kan komma och hälsa på. Packa den lilla weekendväskan, hoppa på tåget och bara umgås oavbrutet flera dagar i sträck.
Fråga den där halvbekanta personen, kanske nya kollegan eller Instagramvännen, som verkar trevlig och intressant och som jag gärna skulle vilja lära känna bättre, om hen inte vill ses. Göra plats för nya vänskaper, öppna upp livet för fler.
Stå i hejarklacken med halsduken lindad kring halsen, se det knallgröna gräset framför mig och för första gången sjunga Ett liv ett lag tillsammans med andra. Vara en i mängden, en del av en lycklig massa med ett stort gemensamt intresse.
Sms:a en kompis som jag sett är ute, fråga om vi ska mötas upp, ta mig till baren, krångla mig allra längst in, smita förbi tätt packade ryggar, höra basen, bruset, skratten, hitta vännen och försvinna in i natten.
Två dygn på Hästö
Jag försöker minnas första gången jag var på Hästö. Jag skulle gissa att det var sommaren mellan nian och gymnasiet. Knappt ett år efter att vi lärt känna varandra, ja knappt ett år efter att ni stegat in i vårt högstadieklassrum och vi bestämde oss för att ”de där skulle vi bli kompisar med”. Sagt och gjort. Drygt tio år senare är vi tillbaka. I en ny konstellation men med samma grund. Och Hästö är sig likt. Den snirklande stigen uppför berget känns bekant under mina fötter. Solnedgången som fyller hela rummet med ett gyllene ljus är fortfarande lika magisk. Och kylskåpet är som alltid belamrat med vällagrad ost. Det är så det ska vara.
Vi tillbringar två dygn här en helg i augusti. Två dygn som jag önskar vore mycket längre, för slutet på dem markerar ett uppehåll som jag inte vill kännas vid. En flytt till ett fjärran land, en annan kontinent, ett gigantiskt hav mellan oss. Igen. Och ja, det har hänt förut och vi klarade det då, så vi kommer klara det nu.
Jag rensar undan tankarna på det som komma skall och försöker fokusera helt och hållet på vad som är nu. Båtens motor som skär igenom vattnet. Walles bruna päls under mina fingrar. Stora pastamiddagar med drivor av parmesan. Den bitande kylan från havet när vi med jämna mellanrum lämnar bastun för ett dopp. Våningsängen som knarrar varje gång någon rör sig. Kräftskivan som blir kräftrave med Sandstorm på högsta volym och sedan ett dansgolv både ute och inne där vi skriker med till samma låtar som för en evighet sedan och hela världens hunger samlad i miiiig. För att i nästa dag bli fjorton omgångar yatzy och slummer i soffan. Mer kaffe tack och säsongens sista solnedgång på Hästö. Men du återvänder snart och då åker vi hit igen, precis som vi gjort sedan den där sommaren mellan nian och gymnasiet. För här är allt precis som vanligt.
Jag minns alla män jag aldrig brydde mig om
Jag läser ”Flickorna” av Emma Cline. En bok som till viss del tar upp känslan av att vara ung tjej och bli betraktad av män, vara relativ till män, förstöra sig och förgöra sig – för män. Och jag känner igen mig men ändå inte. Mitt nutida jag kan absolut relatera till känslan, men under tiden jag läser så kommer jag till en insikt: femtonåriga Julia ägnade extremt lite tid åt detta.
Säkert berodde mycket på min högstadieklass. Jag gick på en skola belägen i en Norrköpingsförort och i en musikklass med körsång på schemat varje dag. När jag började fanns det en kille i klassen men han slutade kort därefter. Så vi var 21 tjejer, vilket till stor del var kaotiskt, men också ganska härligt. Jag svetsades samman med några av tjejerna och bildade ett supertight kompisgäng.
Det jag inte insåg då, men som blir så tydligt för mig nu, är att vi umgicks på ett sätt som antagligen är ganska unikt för högstadieelever. Vi var helt klart pluggisar som lade mycket tid på skolan, men vi var också mästare på aktiviteter. Vi gjorde egna chokladpraliner och hemgjord sushi, hade otaliga sleepovers i varandras källare, ordnade hemma-spa och filmkvällar, hade picknicks i parker, i skogar, på tak…
Alla dessa aktiviteter och vår starka sammanhållning gjorde att det helt enkelt inte fanns tid för män i vår värld. Eller jag tror det i alla fall. Jag har verkligen försökt men kan inte minnas en enda gång som vi diskuterat killar under högstadiet. Suttit med skolkatalogen och gjort markeringar eller googlat heta kändisar. Jag har ingen aning om vem som var den snyggaste killen på Navestadsskolan 2005 – att prata om honom fanns verkligen inte i vårt intresseområde.
Och jag inser nu hur annorlunda det antagligen är och hur skönt det också var. Att till fullo hänge sig åt det man gillade bäst och strunta i hur andra såg på en, uppfattade en, värderade en – för det fanns inte på min karta att någon brydde sig om mig på det sättet. Vi levde i en fristad utan killar och det skapade ett systerskap som för mig är ovärderligt. Idag är några av personerna i mitt lilla högstadiegäng fortfarande mina bästa vänner som jag träffar ofta.
Den stora frågan är kanske när allting ändrades och varför det blev så? Jag tror att det skedde i gymnasiet när jag gick i en mer blandad klass igen och började hänga med folk, både tjejer och killar, på ett annat sätt. Till sist föll även jag in i den normativa bilden och började betrakta mig själv på ett annat sätt. Jag tycker fortfarande att fenomenet snygga kändiskillar är bland det tråkigaste som existerar, men det finns många tillfällen då jag känner att min kropp, mitt utseende och mitt kön kommer långt före min personlighet och mina intressen.
Till viss del är det säkert självvalt och till viss del är det nog bara en oundviklig del av det tydligt uppdelade samhälle vi lever i. Men jag är så tacksam för att jag fick de där högstadieåren i alla fall, jag tror verkligen att de gjorde mig gott. Och jag tänker att jag kanske ska ta tillbaka det där fullkomliga ointresset och nonchalansen jag en gång hade. Låta 2017 bli mitt år. Bara mitt. Och mina vänners. Vi säger så.
Staycation i Midsommarkransen
Recept på en bra helg:
4 vänner
1 stor lägenhet
massor av mat
1 sällskapsspel
ett flertal glas vin & drinkar
1 Taylor Swift-album
1 film
många skratt
1 vinterpromenad
obegränsade samtal om högt och lågt
Gör så här:
Samla alla vännerna och handla mat och dryck. Stäng in er i lägenheten, tillaga middagen (förslagsvis meze) och ät. Skratta och prata massor tills klockan är mycket. Gå och lägg er och unna er en lång sovmorgon. Ät en långsam helgfrukost och lyssna på Taylor Swift. Masa er ut på en promenad till Vinterviken och snurra runt en stund på isen. Gå hem och blanda en varm äppeldrink. Laga en sen lunch beståendes av chèvre chaud. Spela två omgångar med sällskapsspel (kanske Pandemic) och ät godis. Börja laga middagen, tacos med marinerad halloumi, mangosalsa och guacamole är sjukt gott och kommer försätta er i garanterad matkoma. Fortsätt samtalen, gärna på oklara ämnen (”hur floatar man i en dejtingrelation?”, ”mansfötter”, ”vad är tjänstepension och hur hanterar man den?”). Se en film (kanske Room, lagom obehaglig och tänkvärd) och somna sedan i mjuka sängar igen. Vakna utvilade, gör en repris på gårdagens frukost och inse att ni haft världens bästa helg.