Jag minns alla män jag aldrig brydde mig om

citat
 
Jag läser ”Flickorna” av Emma Cline. En bok som till viss del tar upp känslan av att vara ung tjej och bli betraktad av män, vara relativ till män, förstöra sig och förgöra sig – för män. Och jag känner igen mig men ändå inte. Mitt nutida jag kan absolut relatera till känslan, men under tiden jag läser så kommer jag till en insikt: femtonåriga Julia ägnade extremt lite tid åt detta.
 
Säkert berodde mycket på min högstadieklass. Jag gick på en skola belägen i en Norrköpingsförort och i en musikklass med körsång på schemat varje dag. När jag började fanns det en kille i klassen men han slutade kort därefter. Så vi var 21 tjejer, vilket till stor del var kaotiskt, men också ganska härligt. Jag svetsades samman med några av tjejerna och bildade ett supertight kompisgäng.
 
Det jag inte insåg då, men som blir så tydligt för mig nu, är att vi umgicks på ett sätt som antagligen är ganska unikt för högstadieelever. Vi var helt klart pluggisar som lade mycket tid på skolan, men vi var också mästare på aktiviteter. Vi gjorde egna chokladpraliner och hemgjord sushi, hade otaliga sleepovers i varandras källare, ordnade hemma-spa och filmkvällar, hade picknicks i parker, i skogar, på tak…
 
Alla dessa aktiviteter och vår starka sammanhållning gjorde att det helt enkelt inte fanns tid för män i vår värld. Eller jag tror det i alla fall. Jag har verkligen försökt men kan inte minnas en enda gång som vi diskuterat killar under högstadiet. Suttit med skolkatalogen och gjort markeringar eller googlat heta kändisar. Jag har ingen aning om vem som var den snyggaste killen på Navestadsskolan 2005 – att prata om honom fanns verkligen inte i vårt intresseområde.
 
Och jag inser nu hur annorlunda det antagligen är och hur skönt det också var. Att till fullo hänge sig åt det man gillade bäst och strunta i hur andra såg på en, uppfattade en, värderade en – för det fanns inte på min karta att någon brydde sig om mig på det sättet. Vi levde i en fristad utan killar och det skapade ett systerskap som för mig är ovärderligt. Idag är några av personerna i mitt lilla högstadiegäng fortfarande mina bästa vänner som jag träffar ofta.
 
Den stora frågan är kanske när allting ändrades och varför det blev så? Jag tror att det skedde i gymnasiet när jag gick i en mer blandad klass igen och började hänga med folk, både tjejer och killar, på ett annat sätt. Till sist föll även jag in i den normativa bilden och började betrakta mig själv på ett annat sätt. Jag tycker fortfarande att fenomenet snygga kändiskillar är bland det tråkigaste som existerar, men det finns många tillfällen då jag känner att min kropp, mitt utseende och mitt kön kommer långt före min personlighet och mina intressen.
 
Till viss del är det säkert självvalt och till viss del är det nog bara en oundviklig del av det tydligt uppdelade samhälle vi lever i. Men jag är så tacksam för att jag fick de där högstadieåren i alla fall, jag tror verkligen att de gjorde mig gott. Och jag tänker att jag kanske ska ta tillbaka det där fullkomliga ointresset och nonchalansen jag en gång hade. Låta 2017 bli mitt år. Bara mitt. Och mina vänners. Vi säger så.
0

Jag har viktigare saker för mig än att se till att män skärper sig

Några tankar om att byta plats och varför jag ogillade det som barn…
 
julia
 
Spänningen låg över skolgården. Jag visste att när rastklockan ringde in och vi återvände till klassrummet, då skulle inget vara sig likt. Vi skulle nämligen få nya platser. En förväntan fanns i luften, spekulationerna haglade, alla var nyfikna. Alla utom jag.
 
För jag visste att det skulle bli precis som vanligt. Jag skulle bli placerad intill någon av de stökiga killarna. Tobbe, Danne, Jonte… Någon av de som hade svårt att sitta still, som svor högt under lektionerna och kastade stenhårda suddgummin tvärsöver klassrummet.
 
Jag var lugn och snäll, sade man. Jobbade koncentrerat och hängivet. Skulle ha en positiv inverkan på de som satt bredvid. Det var så man sa. Som att läshuvud och intresse var något som bara smittade, som att det var en gåva jag hade och friskt kunde dela med mig av.
 
Allt jag ville var ju bara att räkna klart matteboken först av alla, få sitta med ett lexikon uppslaget och forska om sälar eller skriva långa meningar med substantiv, adjektiv och verb. Jag älskade att lära mig saker, hungrade efter kunskap och jobbade under tystnad.
 
Att sätta mig bredvid någon som när som helst kunde låtsats-smälla igen bänklocket över mina fingrar, ritade snoppar i hörnet av böckerna eller hela tiden sneglade över min axel för att skriva av – det var ett straff för en sjuårig Julia. Ett straff jag kom att tilldelas varje gång det var dags att byta plats.
 
Och det är konstigt, för lika lite som det var de stökiga eleverna det var fel på utan inlärningsmetoderna som alls inte passade dem, lika konstigt var det att lösningen på problemet skulle vara att sitta bredvid elever som jag. För bådas skull.
 
Så varje gång jag befinner mig i en liknande situation numera, placerad bredvid någon man för att sprida lugn och trivsel, för att göra hans jobb lättare på min bekostnad (för jo, det händer även idag) – då blir jag irriterad och sedan reser jag mig upp och byter plats. För att jag kan. För den lilla Julias skull. För att jag har bättre saker för mig än att se till att män håller sig i skinnet. Skriva snygga meningar till exempel. Så det så.
0