Resor – Julia Eriksson

Att vandra West Highland Way i Skottland

Bättre sent än aldrig får väl vara en passande inledning på detta inlägg, för nu blir det äntligen reseblogg med en tillbakablick på min vandring i Skottland i somras.

Det här var den fjärde vandringsresan jag gjorde med samma grupp, tidigare har vi besökt England, Österrike och Frankrike. Vid det här laget har vi hittat våra rutiner ganska väl. Vi vet att vi gärna vandrar långa sträckor under dagen och kommer fram till någon liten by där vi sover över. Det behöver inte vara några lyxiga boenden, men vi vill gärna ha tak över huvudet och möjlighet att ta en dusch och äta något. Förutom Anna, Gaëlle och Sadia som jag vandrat med tidigare, hade vi i år också utökat vår grupp med Jessica och Juliette, vilket resulterade i en kul mix av svenska, franska och brittiska deltagare. Vi gjorde också resan en dag längre än vad vi vanligtvis brukar vandra, så nu blev det totalt 6 dagar.

Planeringen av resan började tidigt i våras. Då åt vi middag tillsammans och pitchade olika idéer på var vi ville vandra. Skottland kom snabbt upp på listan, men även förslag som Norge och Slovenien fanns med. När vi väl började researcha insåg vi att finns det hur många härliga platser som helst att vandra på, så det svåraste är nästan att bestämma sig, men till slut föll valet alltså på Skottland. Jag och Sadia fick det huvudsakliga planeringsansvaret och började därefter att kolla upp olika rutter som kunde passa oss. Ganska fort föll valet på West Highland Way, en 154 km lång led genom det skotska höglandet.

När alla bekräftat att de kunde följa med bokade vi ruttens olika boenden samt kollade upp resvägar och lite mer praktisk info. Vid påsk hade vi allting spikat och klart och kunde börja invänta sommarens höjdpunkt!

Vår första vandringsdag gick från Drymen till Rowardennan. Egentligen börjar West Highland Way redan i Milngavie, men för att hinna vandringen på 6 dagar valde vi att hoppa över den första etappen som ändå verkade vara tråkigast när vi läste på.

Framför oss låg 24 kilometer av relativt lättvandrad terräng och vädret såg ut att bli halvklart utan några regnskurar. En tacksam början.

Vi började i lågländerna men kom efter en tag in i de typiskt skotska högländerna. Otroligt fint med de böljande kullarna och det extremt gröna och frodiga gräset.

Dagens rutt innehöll en liten topptur till Conic Hill som låg 361 meter upp.

Där uppe stannade vi för att titta på utsikten och ta en liten snackpaus innan det bar av nedåt igen.

Under stora delar av dagen gick vi längs med Loch Lomond vilket såklart ledde till att vi sjöng på den klassiska folkvisan mer eller mindre konstant.

Längs en av stränderna stannade vi till för klassisk macklunch. Alltid samma matsäck: dubbelmacka, frukt eller morot, kex och kanske lite chips eller nötter.

Sedan fortsatte vi förbi randiga kor och gulliga lammungar.

Jag och Sadia var planeringsansvariga och därmed också kartansvariga på rutten. Förvisso är leden ganska väl utmärkt, men ibland vill man verkligen vara på den säkra sidan, det är så tråkigt att behöva gå tillbaka ju.

Den sista sträckan för dagen gick igenom skogen och efter ungefär sju timmars vandring kunde vi skymta vårt mål.

Vi kom fram till ett gulligt youth hostel i Rowardennan där vi hade bokat ett 6-bäddsrum med våningsängar. Jag firade ankomsten med en milkyway och några stretchövningar. Sedan tog vi en öl i deras fina sällskapsrum och spelade kort innan vi till sist kröp till kojs efter att ha ätit middag.

Dag 2 gick vi från Rowardennan till Inverarnan, vilket är en sträcka på 23 kilometer. Med pigga ben lämnade vi vår soliga lilla by strax för klockan 9. Otroligt med sol i Skottland förresten, vi som hört så många skräckhistorier om regn.

Dagens tur var omtalad som en av de svårare på vandringen, men den började lugnt och mjukt genom skogen.

Vägen kantades av gulliga men ack så svårfotade vattenfall. På ett ställe delade den sig i en högre och en lägre väg, där vi efter lite snabb diskussion med några förbipasserande kvinnor, valde den höga. Det visade sig vara ett mycket klokt beslut fick vi höra av andra vandrare senare under dagen.

Nästan hela turen gick längs med Loch Lomond idag igen. Efter ungefär en tredjedel av vandringen stannade vi för fika på en av stränderna.

Efter en mild start började sedan den mer utmanande sträckan med stenar, rötter och lite klättring uppför och nedför. Då kändes det extra skönt att slippa regn och halt underlag.

Längs stigen började det att dyka upp mängder av kantareller som stod och lockade på oss, men med tunga ryggsäckar och en lång väg att gå fanns svampplockning knappast på schemat, så det var bara att passera trots att fingrarna kliade.

Men till slut kunde vi inte motstå frestelsen, så vi offrade en av matsäckspåsarna och fyllde den på nolltid.

När det blev dags för lunch fick vi sätta stopp för plockandet för att spara våra ryggar. Det finns nämligen en gräns för hur många extrakilon man är villig att släpa med sig på sin vandring och min går ungefär vid två om det gäller kantareller.

Ungefär halvvägs på dagens rutt, i Inversnaid, stannade vi på en rastplats och åt vår matsäck.

Sedan var det bara att streta vidare på stigen längs sjön.

Efter några kilometer kom dagens andra lockelse: ett svalkande dopp i Loch Lomond. Vi var inte svårövertalade så vi skalade av oss alla vandringskläder och klev i nakna likt en grupp svettiga nymfer. Det var helt ljuvligt och inte alls så kallt som väntat. Jag minns tillbaka på det nu som ett av sommarens allra bästa bad.

Den sista delen av sträckan genomfördes med doping i form av skotskt godis.

Och efter några sista upp- och nedförsbackar hade vi avverkat 23 kilometer och nått dagens mål.

Bakom oss kunde vi lägga en krävande vandringsdag som inte blev fullt så krävande tack vare bra väder, kantarelljakt och ett perfekt dopp. Och framme på campingen där vi hyrt två stugor återstod bara en sak: att rensa, steka och äta dagens skörd.

Vår tredje dag skulle ta oss ytterligare 20 kilometer, från Inverarnan till Tyndrum. Jämfört med gårdagen bjöd den på en något kortare sträcka och enklare terräng.

Vi lämnade Tyndrum efter frukost och började att gå långsamt uppför.

Det här skulle bli en återkommande syn för dagen: stora böljande kullar och hundra nyanser av grönt.

Här och där längs vägen fanns det betande får som höll sig på behörigt avstånd från oss.

På vissa delar av sträckan höll de på att avverka och plantera ny skog, vilket gjorde dem mindre roliga att vandra genom. Av uppenbara skäl fastnade de bitarna inte på bild, istället fyllde jag kameran med desto mer stenmurar och gröna sluttningar.

Efter 11 kilometer satte vi oss ner för lunch. Resterna av gårdagens kantareller hade fått flytta in i en hopklämd macka tillsammans med några bitar skotsk cheddar. Absolut godare än det ser ut.

Ett par gånger under dagen träffade vi vår vandringskompis Jura och hennes husse som vandrade samma sträcka som vi.

Sedan såg vi äntligen våra första highland cattle-kor. Jag hade en tanke om att det skulle krylla av dessa längs vandringen, men så var verkligen inte fallet.

När vi hade mindre än 5 kilometer kvar stannade vi och svalkade fötterna i floden.

Sedan återstod bara att slutföra resten av sträckan som gick längs smala, ljungkantade stigar och små mystiska sjöar.

Vips så var 20 kilometer gjorda och vi var framme vid vårt boende för natten. I Tyndrum besökte vi den lokala indiska restaurangen som var oväntat bra och sen upptäckte vi att vår stuga hade en dvd-spelare, så då köpte vi snacks och kollade på en repig version av Despicable Me innan vi stupade i säng.

Dag fyra var det dags att gå de 28 kilometerna mellan Tyndrum och Kingshouse.

Det var dags för resans längsta vandringsdag, som också skulle visa sig bli en av de vackraste.

Eftersom vi hade en lång dag framför oss såg vi till att lämna Tyndrum tidigt. Tyvärr duggade det så det var bara att ta på regnkläderna, men att vi klarat oss till dag fyra utan att behöva dem får ändå ses som ett gott betyg. I takt med regnets ankomst började också de aggressivt bitande knotten att dyka upp, så det var bara att ta fram sprayen och undvika att stå stilla för länge.

Början av dagen gick i stabilt tempo uppför. Mina ben var lite stumma de första kilometrarna men vaknade sedan till liv.

Att äta hobnobs i regn är också en viktig del av att vandra. Varje resmål har sina särskilda snacks som man fastnar för och inte kan vara utan. På den här resan blev det just hobnobs.

Uppe på första höjden fick vi bra utsikt över Loch Tulla.

Drygt halvvägs in på dagens vandring nådde vi Inveroran. Där hittade vi en restaurang som strax skulle öppna, så vi bestämde oss för att stanna för lunch och fly regnet lite.

Vi fick äta en mycket god grönsakssoppa (allting smakar mer eller mindre utsökt när man är blöt och hungrig) samt lyssna på Avicii-covers framförda på säckpipa. Mysigt!

Sedan fortsatte vi stärkta genom landskapet under molnen som höll på att spricka upp.

Jag vet inte om man fattar på bild hur fint det här är? Otroligt var det i alla fall.

Blicken hos en imponerad som mest gick runt och oh:ade och ah:ade.

Sedan kom solen fram ordentligt igen och då blev jag hög på livet. Allt var ljuvligt här.

Vi tog fikapaus på en sten och njöt av naturen och sen var det plötsligt bara 3 kilometer kvar att gå av vår längsta dag.

Tur att vi var så lyckliga och nöjda för sedan kom vi fram till vårt boende som var resans mest spartanska och ja, det var verkligen… spartanskt. Jag tror att jag har legat på britsar på vårdcentralen som är mer komfortabla än den lilla bädd jag sov på den natten. Det i kombination med tusentals knott gjorde vistelsen till en inte helt angenäm upplevelse, men sådana saker är också en del av äventyret och något att skratta åt i efterhand.

Dag 5 var det dags att lämna Kingshouse för att ta sikte på Kinlochleven. Efter en natt som bjöd på halvbra sömn var det ganska tacksamt att vi hade resans kortaste tur framför oss med 16 relativt enkla kilometer.

Det var vår näst sista dag och vädret bjöd på en konstant blandning av sol och regn. Så fort jag tagit av mig regnjackan behövde jag ta på den igen för att en minut senare bli alldeles för varm och så höll det på.

Dagens tur inkluderade sektionen The Devil’s Staircase, som helt klart lät värre än det var.

Visst, det innebar en del brant stigning uppåt, men också helt fantastiska vyer.

Svindlande att titta ner på den snirklande vägen där man tidigare kämpat sig upp.

När vi kommit lite mer än halvvägs på dagens sträcka hittade vi en bra plats för lunch. Det är för övrigt en av mina stående regler: att man helst ska ha kommit minst halvvägs innan man får stanna och äta av lunchmatsäcken. Innan det får man bara göra mindre fikastopp.

Det är ju viktigt att ha något att se fram emot. Som en ost- och picklesmacka with a view. Och bra mentalt att veta att man har mindre än hälften av kilometerna kvar.

Sedan var det bara att fortsätta vidare, den här gången aningens nedåt. Efter knappt fem timmar totalt nådde vi den lilla byn Kinlochleven.

Där checkade vi in på ett gulligt B&B, tog en lång dusch och åt middag på en av restaurangerna.

Sedan avslutade vi dagen med whisky och kortspel på puben på hörnet och därmed satte vi punkt för en ypperlig vandringslördag i Skottland.

Vi har nu nått fram till dag 6. Den sista dagen och den sista sträckan som skulle ta oss från Kinlochleven till Fort William.

25 kilometer väntade och regnet strilande ner över oss. Det var blött över allt, inklusive på vägen som var täckt av vatten.

Tur då att sträckan är fin och att vissa av oss är bra på att hålla humöret uppe.

Jag vet att jag tenderar att bara visa den romantiserade bilden av att vandra, så jag vill bara säga att så här kan det också vara: Du blir blästrad i ansiktet av regn och vind samtidigt som du står och trycker i dig en nötbar för att få lite energi, dina vattentäta skor är inte vattentäta nog för att vada genom ett oändligt antal små bäckar som korsar stigen, det är 16 kilometer kvar och en del av dig önskar att du kunde ge upp men du har betalat tusentals kronor för att göra detta, så du lägger godispappret i fickan och fortsätter att streta på.

Är det ändå värt det? Svar: ja.

Vår favorithund Jura kom tillbaka. Hon älskade inte heller regnet, men kämpade på.

Efter fem timmar av ihållande regn och väldigt mycket pannben, så plötsligt något som liknar uppehåll.

Fort! Fram med osten och gurkan för att göra lunchmackor framför Ben Nevis.

Hej Storbritanniens högsta berg! Och hej solen! Lagom till vår sista sträcka ned till Fort William.

Rätt vad det var så var vi framme. Efter 6 dagar och 136 kilometer. Efter sol och regn, knott och kantareller, djupa samtal, upprepat sjungande och tyst kontemplerande, magiska vyer och svindlande stigar, med starka, sega, trötta ben och viljor av stål.

Vi skålade för oss och åt varsin pizza. Sedan började tankarna att vandra kring nästa resmål. Vart det bär av återstår att se, men att att det blir fler turer, det är en sak som är säker.

Nu sätter vi punkt för denna resa. Tack för att ni följde med!

Fyra dagar strax utanför Edinburgh

Efter sex dagar av vandring (mer om den senare) valde vi att förlänga vår vistelse i Skottland med fyra nätter i ett litet hus i Roslin, som ligger strax utanför Edinburgh. Det här gulliga huset från 1660, som tidigare varit ett värdshus under namnet The Old Rosslyn Inn, blev vårt hem för några dagar. Vi bokade det via The Landmark Trust, en brittisk organisation som tar hand om historiska byggnader på väg att förfalla och renoverar dem varsamt för att sedan hyra ut dem till privatpersoner. Ett underbart initiativ om ni frågar mig. Förförra nyåret hyrde vi ett banqueting house utanför Newcastle över årsskiftet, mer om det här.

Kolla hur fint de har gjort! Det ljusblå rummet med eldstad blev mitt sovrum.

När vi gjort oss hemmastadda började vi med en aperitif i trädgården på baksidan av huset. Granne med oss låg Rosslyn Chapel, ett mycket vackert kapell från 1400-talet som spelade en viktig roll i Dan Browns Da Vinci-koden och därmed fick turister att vallfärda dit. Jag vaknade första morgonen av att en busslast människor gick förbi utanför mitt fönster, tur att jag dragit för gardinerna.

I huset har även Robert Burns bott, ni vet den skotske poeten som skrev Auld Lang Syne och mycket annat. Jag kände mig inspirerad av hans närvaro och lade fram min anteckningsbok på skrivbordet i mitt rum.

Första kvällen lagade vi en fransk tomatpaj och sedan läste Anna en skotsk folksaga högt för oss. Får man ens ha det så här trevligt, frågade jag mig. Kombinationen av vackra miljöer, dålig täckning, inga skärmar och gott sällskap har en mycket positiv inverkan på mig.

Nästa morgon åt vi frukost i trädgården. Hembakade bagels som vi gjort kvällen innan och skotsk havregrynsgröt kokad på mjölk och serverad med bärkompott. Vi åt en så god gröt under vår vandring att vi var tvungna att fråga kocken om receptet och nu försökte vi återskapa den. Första försöket blev okej, men inte helt fulländat.

Efter frukosten tog vi bussen in till Edinburgh där vi avverkade en lång gata full med second hand-butiker.

Efter en vecka på ensliga stigar och i små byar var det smått chockerande att befinna sig i en storstad och bland Edinburghs alla turister. Så mycket folk överallt helt plötsligt.

Vi åt lunch på en trevlig fiskrestaurang, Fishers In The City. Beställde in skotska langoustines, musslor och fish cakes att dela på.

I en gullig bokhandel köpte jag en pamflett med nyskriven poesi och i en vintageaffär provade jag en klänning som jag lämnade kvar. Den var fin men jag kunde inte komma på när jag skulle bära den och bra kläder förtjänar att bäras.

Framåt kvällen hade vi planerat in en whiskyprovning och fick testa oss igenom sex sorter av olika karaktär. Det var kul, men whisky kommer nog aldrig att bli mitt primära dryckesval.

Sedan hade vi bokat bord på The Little Chartroom som låg ett stenkast därifrån. När bröd- och smörserveringen är ett litet konstverk som smälter i munnen vet man att resten av måltiden kommer att bli bra.

Jag åt makrill till förrätt följt av ett fantastiskt lamm.

Ett litet hej i spegeln och sedan dessert med persika, grape och någon slags klarifierad gelé.

Nästa dag sken solen över vårt hus, så efter en sen frukost bar vi upp solstolarna och parkerade oss med varsin bok. Småpratade då och då, läste något högt, slumrade lite, njöt av tillvaron.

Mer aperitif, följt av middag, följt av ett par omgångar Cluedo och lite pusselbyggande.

Torsdagsmorgonen började jag med en promenad till Rosslyn Castle som låg ett stenkast från vårt hus. Det kan man också hyra om man vill, kanske extra bra om man är ett större sällskap.

Sedan tog jag ett bad i det här underbara badkaret med utsikt över trädgården. Stort plus för badkar där man faktiskt kan sträcka ut benen fullt.

Under dagen bestämde vi att det var dags för ett besök hos vårt grannkapell för att uppleva samma sak som de vallfärdande turisterna. Det var väldigt fint! Tyvärr fick man inte fota där inne, men hela kapellet är hugget ur sten med fantastiska dekorationer och mängder av detaljer att upptäcka.

På eftermiddagen spelade vi ett spel som jag förlorade så massivt att jag faktiskt blev lite sur på riktigt. Jag piggade dock upp mig med att tänka på vår mycket brittiska dammsugare och huruvida jag kan övertala N att vi ska ha en sådan i vårt gemensamma boende. Sedan gick vi till byns lokala pub och drack öl och åt en sista pubmiddag.

På fredagsmorgonen var det dags att ta farväl av vårt hus och jag kände mig både utvilad och inspirerad på det bästa av sätt. Jag tycker så mycket om sättet som Landmark Trust inreder sina hus på, i brittisk stil som passar byggnaden, men utan att det känns konstlat eller omodernt.

På min inspirationslista skriver jag upp: stora mönstrade mattor (gärna lite slitna), väggar målade i mjuka färger som ljusblått, ängsgrönt och smutsig aprikosrosa, en hel matchande servis i blåvitt porslin, riktigt gamla sängramar, många olika ljuskällor, nätta skrivbord och sidobord, rejäla material som tåls att åldras och gulliga detaljer som tehuvor, tandborstkoppar och flätade papperskorgar. Nu återstår bara att se hur den här stilen ska införlivas i en lägenhet långt ifrån brittiska landsbygden, men det är ett senare problem.

Ett nytt äventyr och fyra tidigare vandringsresor

Hej! Hoppas att sommaren är vänlig mot er och vill er väl. Jag befinner mig mitt i den, någonstans mellan packa upp och packa ned, två maskiner tvätt som snurrar, saker kläder högar överallt. Imorgon ska jag åka iväg på vandringsresa till Skottland. Planen är 132 km i högländerna fördelat på sex dagar, sedan stanna en halv vecka till strax utanför Edinburgh.

I vanlig, amatörmässig ordning kommer jag att låta bloggen vila och istället blir det en daglig turrapport på mitt Instagramkonto. Att dokumentera och återge våra vandringsresor är en av mina favoritsysslor och förhoppningsvis kanske jag kan inspirera någon mer att ge sig ut. Det här blir min femte vandringsresa utanför Sverige – om ni vill blicka tillbaka lite medan jag är borta så har jag samlat mina tidigare turer åt er här.

Sommaren 2022 gjorde jag min första vandringsresa längs South West Coast Path i norra Devon. Vi gick på kustvägar mellan små brittiska byar, vädret var otroligt och jag blev vandringsfrälst. Jag tyckte att det var ett fantastiskt sätt att semestra och älskade kombinationen av vacker natur, fysisk aktivitet och en lagom dos äventyr.

☞ Att vandra på South West Coast Path i England

Året därpå tog vi tåget till Österrike och vandrade uppe i Kaiserkrone i Alperna. Det blev en något brantare och därför kortare tur på 65 kilometer fördelad på fem dagar. Vi fick svindlande vyer, något mer dramatiskt väder, en del klättring och en massa knödel. På vägen hem stannade vi i Berlin och hade några dagar av kontrasterande storstadssemester.

☞ Att vandra Kaiserkrone i Alperna
☞ Frågor och svar om vandringsresan i Alperna

Förra våren var jag på en mycket försenad 30-årsresa i Japan och i samband med den lade vi in tre dagar av vandring längs Kumano Kodo-leden. Det var ett väldigt fint sätt att få upptäcka mer av landet och befinna sig långt utanför storstäderna. Pilgrimsleden Kumano Kodo är över tusen år gammal och en av två leder som klassats som världsarv av Unesco, den andra är den välkända Camino de Santiago som går genom Spanien.

☞ Tre dagar av vandring längs Kumano Kodo-leden

Under sommaren 2024 for vi söderut för att vandra 101 kilometer i Pyrenéerna på en del av rutten GR10. Vi gick i Baskien, precis på gränsen mellan Frankrike och Spanien, det var ett väldigt trevligt område med gulliga byar och mycket god mat. Rutten bjöd på omväxlande vandring i både gassande sol och mycket kompakt dimma. Hela trippen avslutades med ett par dagar i Biarritz innan vi tog tåget hem igen.

☞ Att vandra GR10 i Pyrenéerna

Myten om & resan till Gotland

Hej från båten mot Gotland! Idag går jag på sommarsemester igen, min tredje i ordningen om man räknar med två veckor i Frankrike i början av maj och sedan tio dagar i Toronto i slutet av juni. Jag brukar inte dela upp min semester så mycket i vanliga fall, men det visade sig vara ganska trevligt och den där totala sommartröttheten som annars kan drabba mig är inte alls lika närvarande. Nu väntar en vecka på Gotland följt av en vandringsresa till Skottland och sen ska jag jobba ihärdigt ända fram till jul, men det tänker vi inte på nu.

Här om dagen insåg jag att jag under hela mitt 35-åriga liv har blivit utsatt för en massiv PR-kampanj när det kommer till vädret på Gotland. Under min uppväxt i Norrköping var de lokala nyheterna och väderprognoserna från Östnytt ett stående inslag och de täckte även Gotlandsregionen. Där någonstans föddes min uppfattning om att det i princip alltid är bättre väder på Gotland och är det någon plats som alltid tycks vinna ligan med flest soltimmar i Sverige så är det Hoburg och Visby. För att inte tala om Elsa Billgrens utmärkta paketering av drömmiga, soliga somrar med strandhäng, grillkvällar och skira klänningar. Är det någonstans man ska åka för att fånga solen i Sverige så är det helt klart till Gotland, det är vad jag blivit intalad. Klipp till min ankomst. Det här är mitt fjärde besöket inom loppet av ett år och precis som vid mina tidigare vistelser visar prognosen på halvklart eller mulet väder, blåst och skurar. Visby tycks vara fem grader svalare än Stockholm varje dag och myten om den soliga ön är krossad en gång för alla. Jag har genomskådat den.

I min packning finns därför både vindjacka och blåjeans. Men också bikini och shorts, för i alla fall två dagar ser ut att bli fina och de kan SMHI knappast ta ifrån mig. Jag har även lagt ned tre böcker (Tomhet och ömhet av Isabella Nilsson, Chivas Regal av Bruno K. Öijer och Tre av Ann Quin) samt ett par nya löparskor i annan färg men precis samma modell som mina tidigare (Adidas Adistar BYD). Annat som finns i ryggsäcken är en korsordstidning, en marinblå ulltröja, ett par träskor och tre randiga plagg (en skjorta, en T-shirt, en långärmad tröja). Jag vet att jag har packat för mycket men unnade mig att göra det eftersom min Skottlandspackning kommer att bli mycket strikt.

Nu ska jag leta upp knappen som slår på autosvaret på mailen och sedan ska jag bege mig mot kafeterian här på båten och se om de säljer mazariner. Jag är nämligen förskräckligt sugen på det. Hoppas att ni har en fin sommar och att ni tar hand om er! Det är så kul att ni är här inne och läser och delar med er av tankar och kommentarer. Bara den senaste veckan har två kompisar till mig sagt att folk har kommit fram till dem för att de känner igen dem härifrån min blogg. Det är ju absurt och jättegulligt! Ibland glömmer jag bort att alla siffror i statistiken är faktiska personer som traskar omkring i världen, men varje gång någon gör sig påmind blir jag lika glad. Tack!

Nästan allting som vi gjorde på vår resa till Toronto

Dagen före midsommar for jag och N till Toronto. Vi ville passa på att hälsa på hans syster med familj som bott där sedan ett år tillbaka. Det kändes som en bra möjlighet att få lite familjehäng och storstadssemester på samma gång, i en stad som lockade, men som vi annars kanske inte hade prioriterat att åka till.

Den första morgonen, på midsommarafton, satt vi jetlaggade på verandan med varsin kaffekopp och hejade på alla förbipasserande. En väldigt autentisk upplevelse som stod med på listan över saker att ha gjort i Kanada.

Sedan begav vi oss mot spårvagnen för att åka in till centrala Toronto. När vi anlände kvällen innan hade N’s väska fastnat på vägen och eftersom det var högsommarvärme behövde vi köpa lite kläder att byta med. Dags för en halvt frivillig heldag i Eaton Centre, ett mycket stort köpcentrum, med andra ord.

Efter timmar efter timmar i affärer slog vi oss ned på en takterass och tog varsin öl. Sa skål och glad midsommar. På Instagram var det ringdans och kransar, här var det en vanlig fredag med jobb och skola, och så lite barhäng för oss.

Framåt kvällen tog vi alla shoppingkassar och åkte hem till Riverdale. Vi passerade parken där det pågick en Community Song Circle och väl hemma åt vi hamburgare och jordgubbar och lyssnade på alla svenska klassiker samtidigt som vi kämpade mot tidsskillnaden.

Morgonen därpå tog jag en springtur i området. Det gällde att passa på eftersom några dagar med värmebölja väntade och att springa när det är över 30 grader varmt kändes allt annat än lockande.

Resten av förmiddagen tillbringades i den lokala parken där det var Farmers’ market med lokalproducerade råvaror, hemgjorda isglassar, trubadurer med gitarr och en massa picknickfiltar i gräset. Det hela kändes väldigt Stars Hollow.

På eftermiddagen tog vi tunnelbanan in till stan och till hamnområdet för att kolla på CN Tower. Några av barnen åkte upp, men vi bestämde att vi skulle lägga pengarna på något roligare än utsikt, så vi strosade omkring längs vattnet, åt mat på ett food truck-område och tog det lugnt.

På söndagen hade vi skaffat oss biljetter till en baseball-match mellan Toronto Blue Jays och Chicago White Sox. Att gå på sport i en ny stad är verkligen ett kul sätt att få inblick i kulturen och bli en liten del av ett större sammanhang. Det var första gången vi båda var på baseball och att förstå reglerna var lite av en utmaning, men efter ett tag började vi att hänga med.

En tidig lärdom var att baseball är väldigt mycket mer än det som händer på planen. Hela tiden spelades det 10 sekunders-snuttar av olika låtar, det var videos och blinkande grafik, utklädda fågelmaskotar som gick runt och vinkade och såklart en massa mat och dryck i omlopp. Vi köpte varsin footlong hot dog, det vill säga en 30 cm lång varmkorv, som mättade rejält.

Själva spelet var dock inte lika rafflande. Jag hade trott att baseball var mer av att träffa bollen och springa snabbt än att bara kasta och stå still. Ur den aspekten föredrar jag lite mer rafflande sporter som basket eller fotboll, men det var kul att ha upplevt en match på hemmaplan.

Efter matchen letade vi upp en takterass nära King Street West och tog varsitt glas immigt rosé i den 35-gradiga värmen.

Nästa morgon klev vi upp tidigt för att åka på utflykt. Vi började med att köpa gott kaffe på stationen och sedan hoppade vi på tåget som skulle ta oss till Niagarafallen. Det var ett mycket långsamt tåg som slingrade sig fram längs vinodlingar och små byar, men strax efter 11 nådde vi vårt mål.

Vi började dock med att äta lunch. Av en kanadensare hade vi fått tipset att ta oss till The Flying Saucer, en diner med rymdtema och enorma portioner. Där åt vi hamburgare och steak reuben och hade en ljuvlig servitris som berömde vår aptit och kallade oss sweethearts.

Sedan var det dags att uppleva Niagarafallen. Denna otroliga naturkraft precis på gränsen mellan Kanada och USA.

Det vi ser här är Hästskofallen som till största delen ligger på den kanadensiska sidan. Totalt genererar Niagarafallen samma mängd kraft som tre moderna kärnkraftsreaktorer.

Vi ställde oss i kö för att köpa biljetter till båtturen Maid of the Mist som åker nära fallet. Det gick snabbt och vi hade strax fått varsin röd poncho och klivit ombord.

Båtturen var en väldigt kul upplevelse som gjorde oss rejält blöta. Det gjorde dock inte så mycket eftersom det var 35 grader varmt och vi torkade på nolltid i solen. Att få se fallen på nära håll var verkligen häftigt och det kändes som en sådan sak man kommer att minnas riktigt länge. Jag har själv minnen av att jag som liten tittade i min mormors fotoalbum från hennes resa till Niagarafallen och fascinerades av dess storhet.

Efter båtturen gick vi turistgatan upp, jag köpte en mjukglass och sedan letade vi upp bussen som tog oss till tåget och tillbaka till Toronto.

Efter att ha kommit fram till tågstationen svängde vi förbi Distillery District där det mesta dessvärre var stängt, men vi hittade en mexikansk restaurang som hade öppet och slog oss ned där för att runda av dagen.

Ny dag, ny utflykt! Den här dagen begav vi oss till Kensington Market, ett litet funky område med mycket second hand. Vi strosade omkring där ett par timmar och åt lunch på ett jamaicanskt-italienskt ställe, det lät som en för kul fusion för att inte prova. Jag köpte en blå- och vitrandig T-shirt i en av second hand-affärerna men konstaterade sedan, som jag gjort i både Tokyo och Berlin, att vi har väldigt bra second hand hemma i Stockholm. Endast i Rom har jag lyckats fynda lika bra som jag gör på Södermalm.

I ett av kvarteren hittade vi ett lokalt ölbryggeri som sålde väldigt snygga burkar och kul merch. Jag blev alldeles för nyfiken för att inte köpa en burk pickle water. Det smakade väldigt mycket som Loka med dillsmak, inte äckligt men inte heller jättegott. En klassisk 2/5 och inget jag blivit sugen på sedan dess.

Framåt kvällen begav vi oss till universitetsområdet för att delta på en ceremoni där N’s syster skulle få diplom för det forskningsarbete hon gjort under året. Mycket högtidligt! Fina jag höll på att svettas ihjäl i vädret ”34 grader känns som 42” och publikens solfjädrar viftades för fullt under uppropen av allas namn. Men det var en kul tillställning och ett väldigt fint universitetsområde.

På onsdagen begav vi oss till det mysiga området Leslieville. Om jag skulle bosätta mig i Toronto skulle jag kanske välja att bo där. Det var fullt av trevliga matställen och små butiker samt gångavstånd till stranden. Vi åt på ett jättegott ställe som heter Completo.

Sedan gick vi till stranden Woodbine Beach och bredde ut våra handdukar i den vita sanden. Framför oss hade vi Lake Ontario som bjöd på ynka 14 svalkande grader, men ett dopp var blev det.

På kvällen blev det pizzaparty hemma med ett gäng gäster som var på besök. Gott!

Vår resa började närma sig sitt slut så det var dags att hinna checka av några fler saker på listan. Först ut matmarknaden St. Lawrence market där vi gick runt bland alla olika stånden och kollade på fina grönsaker, nybakade pretzels och stora ostar.

Sedan begav vi oss till Queen Street West. Det regnade och åskade så vi sicksackade oss fram mellan olika butiker och stannade sedan på ett vietnamesiskt ställe för lunch.

En sak som är bra att veta med Toronto är att alla gator är jättelånga. Queen Street till exempel är 14 kilometer lång och går i princip genom hela staden, så bara för att något ligger på samma gata betyder det inte alltid att det är i närheten. Toronto är också en av världens mest mångkulturella städer och det finns massor av lokala områden som China Town, Little Italy, Greek Town, Little Portugal osv. Alla vi träffade var väldigt vänliga och öppna. Det finns en stark lokalpatriotism, särskilt mot USA, och den har knappast blivit svagare den senaste tiden. Många produkter marknadsförs som ”Proudly Canadian” och lönnlövet syns överallt.

Vad passar bättre en regnig torsdagseftermiddag än lite bio kände vi och letade upp en biograf. Vi bokade biljetter till 28 years later, köpte popcorn och slog oss ned i mörkret.

När vi kom ut hade det slutat regna och vi letade upp en trevlig bar som heter 416 Snack Bar. Hade jag bott i närheten hade det nog blivit min stammisbar.

När vi satt på baren började vi att kolla upp var man kan äta Torontos bästa hamburgare. Vi konsulterade ett gäng olika siter och några trådar på Reddit och svaret ledde oss till Cabano’s Cheeseburgers. Hade de rätt? Svar: ja. Det var jättejättegott. Verkligen helt perfekta cheeseburgare och mycket bra pommes.

På vår sista dag i Toronto åkte vi till Aga Khan-museet som är ett stort konstmuseum med fokus på islamisk konst och kultur.

Vi gick runt där bland deras utställningar som avhandlade allt från ornament och kalligrafi till tusen år gamla vaser och bonader. Det finns något mycket fascinerande i hur människan i alla tider har dragits till det vackra, att man i århundraden lagt tid på sådant som är praktiskt onödigt men visuellt tilldragande och att det har bevarats fram till idag. Det får mig att vilja omge mig med saker som är värda att spara, kanske inte i 500 år, men åtminstone i 50.

Efter vårt museibesök åkte vi tillbaka hem till Greek Town där vi bodde och passade såklart på att äta grekiskt på en av restaurangerna där. Vi åt en så god sallad som fick mig att bestämma att grekisk sallad är exakt vad jag vill äta hela den här sommaren, synd bara att det har varit så kallt.

Sedan tillbringade vi fredagskvällen med att packa, laga middag och hänga med familjen och dagen därpå for vi hem till Sverige igen och det var nästan allting som vi gjorde på vår resa till Toronto. Hoppas att ni tyckte att det var kul att följa med!

En hälsning från Toronto

Vi landar på kanadensisk mark på torsdagen. Lönnlöv över allt från att hjulen slår i landningsbanan, proudly canadian, have you booked your return flight miss, you might want to stay. Står tidszonsförvirrad och stirrar på ett roterande bagageband, blicken fäst på väskorna som far runt, runt, min stora svarta utspottad strax därpå, den andra uppenbart frånvarande, midsommarsillen och skjortorna kvar på Kastrup. Inte försvunnen men mycket försenad, berättar personalen bakom disken när vi fyller i blanketter och så far vi hem till N:s syster och familj som bor här. Alla svenskarna på Instagram tycks uppklädda i klänningar och kransar, idyllen av dragspel och sommarängar, här är det en vanlig junifredag, skolorna fortfarande igång. Vi tillbringar dagen på ett shoppingcenter för att kompensera för väskans frånvaro, kommer därifrån med händerna fulla av kassar, tar två öl på en uteservering istället för snaps, äter jordgubbar med glass och lyssnar på Taube och Thåström. Lördag i parken, en löptur på morgonen sedan Farmer’s market med ekologiska grönsaker, en trebent hund, picknickfiltar i gräset och trubaduren som sjunger Bon Iver. Luften tryckande, hettan påtaglig. I veckan väntar 34 grader och värmebölja, en baseball-match mellan Toronto Blue Jays och Chicago White Sox, utflykt till Niagarafallen och äventyr i staden. På kvällen plötsligt ett telefonsamtal, väskan med sillen står på verandan, allt är i sin ordning, semestern har just börjat.

Fem frågor, fem svar – om resor, foton & hur jag träffade min kille

Då och då trillar det in frågor här i kommentarerna eller på mitt Instagram-konto. Nu tänkte jag att jag skulle svara lite mer utförligt på fem av dem.

Hur redigerar du dina bilder?
Nu för tiden fotar jag i princip bara med min iPhone och redigerar bilderna direkt i telefonen. Till min hjälp har jag appen Lightroom från Adobe. Jag betalar för deras Photography plan varje månad som ger mig tillgång till Photoshop och Lightroom i både dator och mobil (insåg dock nyligen att de höjt priset rejält på den, lite surt).

I Lightroom använder jag mig av presets som jag har skapat och sparat sedan några år tillbaka. Jag har tre olika som är mina favoriter och som jag nästan alltid använder, vilket jag tänker bidrar till att mina bilder har ett mer enhetligt utseende. Sedan petar jag lite manuellt i varje bild, kanske justerar exponeringen något, dämpar mättnaden lite och rätar upp horisonter till exempel. Det brukar ta någon minut per bild, vilket jag tycker är okej.

Hur har du lagt upp din träning inför att springa maraton?
I september 2023 sprang jag mitt första halvmaraton och det började jag att träna inför under samma sommar. Efter det har jag sprungit regelbundet, inte alltid jättelångt eller med något särskilt mål, men ändå hållit igång löpningen någorlunda. Vid årsskiftet började jag att träna inför Stockholm Marathon som är den 31 maj. Då startade jag ett träningsprogram på 18 veckor via appen Nike Run Club. I den får man ett schema varje vecka med förslag på pass att springa, alltid ett långpass, ett intervall/tröskelpass och upp till tre återhämtningspass. Detta har jag försökt att följa så gott jag kan och sprungit 4-5 gånger i veckan. När jag fick feber och bihåleinflammation i mars blev jag tvungen att göra uppehåll i två veckor, men annars har jag hållit fast vid planen.

För mig har schemat varit oslagbart för att få till en bra träning, jag hade aldrig kommit på tanken att springa 12 km tröskelpass frivilligt annars. I och med att jag sprungit en del tidigare och genom planen successivt vant mig vid längre och längre sträckor har jag lyckats hålla mig skadefri, vilket är så skönt. Nu håller jag tummarna för att jag klarar loppet på lördag och att det blir en rolig upplevelse, det känns fortfarande lite absurt att tänka på att jag ska springa så långt. Lova att heja på mig om ni ser mig!

Hur planerade du din tågresa till Antibes?
Jag passade på att köpa Interrail-kort när det var 25 % rabatt i mars. Sedan satte jag mig med appen Rail Planner och kollade upp förslag på olika rutter. Jag försökte att hitta en med bra nattåg och så få byten som möjligt och landade i en som gick Stockholm – Malmö – Köpenhamn – Hamburg – Offenburg – Paris – Antibes.

Därefter kollade jag så att det fanns platsbiljetter för alla tåg på respektive tågbolags hemsida. Jag började med att boka nattåget via ÖBB Nightjet eftersom det kändes mest kritiskt och köpte sedan de danska och tyska platsbiljetterna via Deutsche Bahn och den svenska hos SJ. För de franska biljetterna använde jag mig av Eurails bokningssystem. Facebookgruppen Tågsemester har väldigt bra guider att ta hjälp av för att förstå sig på hur systemen funkar i alla olika länder (drömmen vore ju en gemensam EU-lösning). Här har jag också skrivit ett inlägg om när jag tog tåget till Rom, det innehåller en del bra tips kring planering och packning.

Hur träffades du och din kille?
Vi träffades första gången innan en Markus Krunegård-konsert på Mosebacke. Jag hade lite spontant köpt biljetter dit några dagar tidigare och pratade med en vän som också skulle gå. Hon och några andra hade bestämt att de skulle mötas upp på en bar innan för att ta en öl, så jag anslöt mig till deras gäng. Jag minns att jag hade zebramönstrade byxor på mig och pratade engagerat om Norrköpings kulturpolitik som just då diskuterades på debattsidorna efter att ha blivit angripen av politikern Sophia Jarl. En vän till en vän till min vän deltog i samtalet och tycktes märkligt nog vara intresserad av vad jag hade att säga, den lokala vinklingen till trots. Sedan gick vi alla på konsert och tog en till öl efteråt och någon dag senare frågade min kompis om jag ville ha N’s nummer. Jag lade alldeles för många dagar på att skriva ett väldigt genomtänkt sms och sen gick vi på dejt en höstlördag i oktober och drygt ett år senare avgick Jarl. Succé.

Har du gjort några vandringsplaner för sommaren?
Jajamen, det har jag! I år ska jag och mitt lilla vandringsgäng, som i år blivit två deltagare fler, vandra i de skotska högländerna. Det blir sex dagar av vandring längs West Highland Way följt av tre dagar i ett litet hus strax utanför Edinburgh. Jag håller tummarna för att vi slipper ihållande regn och mygginvasioner, men i värsta fall blir det väl bara det ena av de två eftersom de borde ta ut varandra. Tidigare år har vi vandrat i South West Coast Path i södra England, Kaiserkrone i Alperna och GR10 i Pyrenéerna. Andra förslag som var uppe på listan i år var att vandra i Norge eller i Slovenien ner mot italienska gränsen. Så många rutter, så få semesterdagar, tur att det kommer fler somrar!

Tre utflykter från Antibes

Hej igen, det var några dagar sedan. Jag har tänkt skriva det här inlägget flera gånger men det kom hela tiden något emellan – en hemresa, en fotbollsmatch, en Gotlandstripp, ett långpass, en festnatt. Ja, ni vet hur det kan vara. Ju längre tiden gick desto mer började jag ifrågasätta mitt berättande. Är det verkligen intressant att läsa om någons semester? Vill man se bilder från en vistelse på en vacker plats? Vad är det övergripande syftet med att dela innehåll? Ska jag kanske lägga ner bloggen och satsa på att ha ett rikt liv i det dolda istället? Och så vidare och så vidare i all oändlighet, men vad tusan, varför ska jag övertänka allt så mycket? Ibland är det bättre att bara göra, att skapa något halvbra för att få det ur sig, istället för att passivt sitta och konsumera det andra gör och tänka tomma tankar om sin egen kreativitet. Lika bra att gå rakt på sak, låt mig berätta om tre utflyktsmål som vi besökte när vi var i Antibes.

En lördag på franska rivieran hoppade vi på tåget till den lilla staden Èze-sur-Mer. Från stationen tog vi en överfull buss som snirklade sig längs serpentinvägar, 400 meter upp i bergen, till byn Èze.

Där besökte vi den botaniska trädgården som lockade med en utsikt över det vanliga.

Hej hej från två som först behövde gå till byns lilla supermarket och köpa varsin Magnum-glass att stödäta för att hämta sig från bussturen, innan de kunde ta sig upp hit.

Den botaniska trädgården bestod, förutom utsikten, främst av kaktusar och succulenter, så efter knappt en timme där kände vi oss klara.

Då inspekterade vi byn och dess smala gränder, såg ett femstjärnigt hotell med unga portierer som släpade resväskor i de branta backarna, små gallerier med lokala konstnärer, uppklädda gäster på väg till en bröllopsmiddag, samt källan ovan som tidigare var den enda platsen för vatten i byn.

Här borde jag ha postat ett vykort. Ni får ett digitalt nu två veckor senare i alla fall.

En annan dag tog vi tåget längs kusten åt andra hållet och klev av i Grasse.

Där var stationen gullig och rosa och gatorna pryddes av paraplyer i långa rader.

Vi strosade omkring och insåg att det var måndag. En dag då man gillar att hålla stängt nere på Cote d’Azur, vilket märktes tydligt i den sömniga staden. Ett öppet bageri hittade vi i alla fall och jag köpte en citrontartelette.

Fler paraplyer och ett par besök i små väldoftande butiker. Grasse är nämligen allra mest känt för sin parfymtillverkning. Det är också en plats där man kan utbilda sig till näsa, eller les nez som det heter på franska. En titel som bland annat kräver att man kan skilja på över 2000 olika dofter.

För att lära oss mer om dofthistoria och parfymtillverkning begav vi oss till ett av museerna och tillverkarna som finns i staden.

Där fick vi kika in i fabriken, få höra om tillverkningsprocessen och såklart lukta på en massa olika parfymer. Till slut var huvudet alldeles tungt av alla doftintryck och med en påse innehållandes en liten guldfärgad flaska med toner av ros, plommon, viol och trä begav vi oss hemåt igen.

Ett par besök i den närliggande staden Nice hann vi också med. Dels en fredagskväll när vi drack spritz på en uteservering, åt pizza med pistage och mortadella samt promenerade längs strandpromenaden.

En annan gång var vi där för lördagslunch i solen följt av besök i en rad olika vintageaffärer i gamla stan i jakt på fynd. Tyvärr åkte vi vidare tomhänta.

Vårt tredje besök var kanske det mest fartfyllda. Då fick vi se hemmalaget Nice möta Brest i den sista omgången av Ligue 1, Frankrikes högsta fotbollsliga.

En match som slutade med 6-0 i vinst och en otroligt lyrisk stämning på läktarna med fans som skanderade Issa Nissa (heja Nice) för fulla muggar. Det var så kul att få jubla ikapp med främlingar och se så många familjer med barn på plats, trots att matchen började vid 21. Verkligen en folkfest och en fin utflykt att lägga till på listan.

Tack för att ni följde med på ett hörn av min resa. Hoppas att det inte dröjer lika länge tills vi hörs igen!

Onsdag i Antibes

Jag vaknar vid sju, kliver upp för att skriva. Smyger ut ur sovrummet och sätter mig på soffan, den är märkligt grund vilket gör det omöjligt att landa i en bekväm position, jag får känslan av att befinna mig i ett väntrum, tänker att det är bra, ett sätt att undvika lättja, att istället bli produktiv. Den tidiga morgonen känns som en vinst, ett försprång. Jag skriver i tjugofem minuter innan jag reser mig upp och gör kaffe. Försöker imitera ett kaffemått med en matsked, ena dagen blir det för starkt, nästa för svagt. Inne i sovrummet ringer N’s alarm, det ska föreställa naturljud och kvitter, men just nu tycks fåglarna vara hysteriska. Är du vaken? undrar jag och han mumlar något jakande till svar. Jag skriver i tjugofem minuter till, äter en yoghurt med björnbärssmak och vinkar av N som ger sig av mot sina lektioner i franska.

Morgonen ska vara sval enligt väderprognosen, men luften känns fuktig och solen värmer redan. Jag springer upp från torget, förbi matmarknaden och längs havet, tar sikte söderut mot udden. Ser sandstränder och stora villor, knotiga tallar och skarpa klippor. Utsikten är bländande vacker, jag kan inte låta bli att stanna för att ta en bild, struntar i det förstör tidtagningen på mitt tröskelpass, allt behöver inte vara så noga intalar jag mig. Efter fyra kilometer vänder jag om och springer tillbaka mot gamla stan där vi bor. För varje strand jag passerar blir jag mer och mer övertygad om att jag borde ta ett dopp. När jag når vår gata skyndar jag upp för trapporna, hämtar handduk och bikini, vattenflaska och bok. Sedan tar jag sikte på vår närmaste strand, passerar båtarna i hamnen, stöter av en slump på N och hans klasskompis som har förmiddagsrast, växlar några ord och breder ut handduken i sanden. Havet svalkar, det är årets varmaste dopp och det känns efterlängtat. När jag kliver upp smakar huden saltvatten, jag äter ett knallgrönt äpple och torkar sakta i solen.

Tillbaka i lägenheten ställer jag klockan på tjugofem minuter igen. Öppnar dokumentet och skriver, tar ett par minuter paus när alarmet ringer och upprepar sedan processen. När hungern gör sig påmind äter jag upp resterna av gårdagens baguette tillsammans med en bit gruyere, lite äggröra och hyvlad zucchini med citron. Brödet har blivit segt under natten, jag sliter av det med tänderna, sätter mig vid fönstret där solen lyser in och sträcker upp benen på fönsterbrädan, låter dem värmas. Efter en snabb dusch tar jag på mig den svarta kjolen med vita prickar, ett brunt linne och läderkavajen. Väskan med datorn på axeln och de håriga ballerinaskorna på innan jag beger mig mot biblioteket. Jag var där för första gången igår och nu bestämmer jag mig för att hitta dit utan att titta på kartan, vill röra mig lite mer avspänt, så länge jag håller koll på de olika torgen går det enkelt.

Biblioteket är förvånande stort i förhållande till den lilla staden, jag går tre våningar upp och sätter mig vid ett av de långa borden framför fönstren. Grönskande träd utanför, en gata där bilar sakta ringlar fram. Jag tar upp hörlurarna, öppnar dokumenten, startar timern och börjar sedan att skriva igen. Tjugofem minuter, tjugofem minuter, allting går om jag gör det tjugofem minuter i taget, tänker jag och upprepar handlingen tills klockan är halv fem. Jag sms:ar N som är klar med sina lektioner, han sitter på torget nedanför vår lägenhet med några klasskompisar. Utanför fönstret hänger himlen djup och åskblå, det ser ut att bli regn när som helst. Jag bestämmer mig för att sitta kvar en liten stund till och skriva detta, sedan ska jag promenera hemåt, förbi torgen som börjar bli alltmer bekanta, tillbaka till porten med den blå dörren där jag bor i elva dagar till.

En skrivresa till Antibes

Den första helgen i maj tar jag tåget ner till Antibes. Snirklar mig genom Europa via Köpenhamn, slumrar på night jet från Hamburg till Offenburg och gör ett kaffe och croissant-stopp i Paris. Förhoppningsvis kommer allting att gå jättesmidigt, tågen vara punktliga och den långa resan bli 32 timmar av vykortsvackra utsikter, ja jag manifesterar nu, låt oss vädja till rälsens högre makter.

Väl framme på den franska rivieran ska jag stanna i två veckor och skriva. Någon gång i januari 2024 skickade jag nämligen in en stipendieansökan och nu, nästan ett och ett halvt år senare, har det äntligen blivit dags att åka. När jag fick min ansökan beviljad efter månader av väntan blev jag tvungen att gå tillbaka och läsa vad jag egentligen hade sagt att jag skulle göra. Jag ämnar att göra en cirka två veckor lång skrivresa där jag fortsätter att utveckla mitt sedan tidigare påbörjade romanmanus. I min text undersöker jag frågor kring livets förgänglighet, naturens inverkan på oss samt bevarade föremåls fysiska och abstrakta värde. Fina ord, verkligen, och sannerligen något att leva upp till. Gulp.

När jag inte sliter mitt hår över ovan nämnda manus tänkte jag springa långt längs havet, gå på matmarknad och köpa grönsaker som om det vore lösviktsgodis, hitta någon som kan förse mig med de bästa baguetterna och den godaste osten samt spana in snygga franska pensionärer och försöka kopiera deras stil. N kommer att vara där samtidigt för att studera franska och jag ser framför mig hur vi tar oss en liten apéritif efter en produktiv dag på varsitt håll. Santé! Eller hur säger man ens ”skål!” på franska? Jag måste kanske köra en express-kurs Duolingo, två timmar varje dag med den gröna ugglan börjar nu, merci och bonjour.

Jag ser självklart fram emot att spatsera omkring bland smala gränder och snubbla över dolda pärlor, men har ni tips på trevliga restauranger, vinbarer, vintageaffärer, museum, bokhandlar, caféer, bibliotek eller bara inspirerande platser att sitta och skriva på i Antibes (eller närliggande städer) får ni väldigt gärna lämna en kommentar. Som tack lovar jag att jobba riktigt hårt på mitt manus och försöka bjuda på någorlunda regelbundna uppdateringar.

PS. Pyntar inlägget med bilder från min skrivresa till Rom för prick två år sedan. Det känns både som igår och som ett halvt liv sedan. Tiden va.