Resor – Sida 3 – Julia Eriksson

Två fullmatade dygn i Malmö

I slutet av mitt förra blogginlägg hoppade jag på tåget från Köpenhamn mot Malmö och lagom till att solen började sjunka klev jag av på Centralstationen och traskade mot Story Hotel. Där mötte jag upp Emelie och efter lite snabbt fixande gav vi oss ut på stan.

Vår första destination var Scandwine där vi grundade med lite plock och drack vin. Ett mycket mysigt ställe!

Kvart över nio hade vi bord här, på Aster. Jag är alltid team sen middagstid om jag får välja, så detta passade mig perfekt.

Vi beställde in lite olika rätter att dela på. Det blev en helgrillad fisk med romesco och sallad, ett gäng havskräftor och några otroliga bönor i en xo-sås. Mycket av ingredienserna i Asters mat odlar de själva och smakerna var verkligen fantastiska.

När klockan började närma sig midnatt sa vi tack & hej och traskade några minuter tillbaka till hotellet för att strax därefter somna omedelbums.

Nästa morgon vaknade vi upp i ett strålande Malmö och högg in på frukostbuffén. Emelie och jag lärde känna varandra när vi pluggade på universitet i Norrköping och jag är så glad att ha henne vid min sida och få göra sådana här saker tillsammans. Hon är verkligen en sådan person som säger ”klart du kan” när jag tvivlar, som kommer med idéer när livet känns tråkigt och som kan lösa ens problem utan att bagatellisera dem. En stjärna!

Efter en stabil frukost gav vi oss ner på stan igen och ut på en second hand-runda som jag dessvärre misslyckades helt med att dokumentera så därför får ni en bild på en cykel istället. Rimligt. Nåväl, vi hann med både Björk & frihet, Myrorna, Öppen famn och Humana.

Sedan var vi helt slut och kilade till Ruths för att äta lunch. Vi delade på en tarte med sallad och ett grillat bröd med kycklingleverpaté och inlagda körsbär. Sedan tog vi varsin soppa med svamp, bönor och parmesan som var perfekt rustik och höstig. Jag vill bara laga sådana här klara, matiga soppor från och med nu och fram till mars.

Efter en lunch som hette duga gick vi till Slottsträdgården och spanade lite på slottet och odlingarna. De hade kålfestival med 25 sorters kål som växte och frodades.

I en annan del av trädgården var det dahliafestival. Efter denna fröjd för ögat gick vi tillbaka till hotellet och tog en tupplur innan vi gjorde oss redo för kvällen.

Det första kvällsstoppet gjorde vi på vinbaren Julie som jag dessvärre missade att fota och därefter gick vi till Far i hatten och beställde pizza.

Sedan hamnade vi på Mikkeller med utsikt över korvtillbehören.

Efter varsin balja öl gjorde vi tummen upp, kastade in handduken och promenerade hemåt igen.

Nästa morgon åt vi en hyfsat tidig frukost och lånade sedan varsin cykel från hotellet. Sedan trampade vi mot Ribersborg och kallbadhuset.

Vi gjorde oss hemmastadda på badhuset och i bastun och tog flera uppfriskande dopp i havet. Den här typen av ställen är nog min bästa terapi mot utseendehets. Dels för att så många olika slags kroppar syns och är välkomna där, det är vanlighet och människor som levt och de flesta bara är. Dels för att det handlar så mycket om hur kroppen känns, inte hur den ser ut. Känslan av hur det sticker i bröstkorgen och längs ryggraden när blodet rusar efter att man kliver upp ur det kalla vattnet. Skärpan när man räknar sekunderna i vattnet, försöker lugna andningen och sedan energipåslaget som kommer därefter. Där och då kände jag mig tacksam över att ha en så pass liten blogg att ingen på plats förmodligen skulle känna igen mig, för annars hade jag nog känt mig hämmad i min kallbadande nakenhet och det hade varit tråkigt.

Pigga och rusiga efter våra bad gick vi till Noir och drack kaffe på deras uteservering.

Sedan besökte vi saluhallen och åt en rejält lass pasta på Papi.

Nästa stopp var Moderna Museet!

De visade två olika utställningar just nu. En med Beate Wassermann, en tysk konstnär som var verksam från slutet av 1970-talet fram till hennes död 2018. Som jag förstod det har Wassermanns verk inte ställts ut i Sverige tidigare och Balansakter är hennes första retrospektiva utställning.

Den andra utställningen heter Mannen med det blå ansiktet och lyfter fram verk ur museets samling med fokus på konstnärer som experimenterat och förnyat konsten.

Jag gillade båda utställningarna och framför allt blev jag pepp på att gå på museum igen! Bästa helgaktiviteten och inspirationsdosen.

Sedan var helgen plötsligt nästan slut men innan det var dags att hoppa på tåget hem till Stockholm kilade vi in på Ruths igen för ett sista glas vin. Därefter köpte vi varsin falafelrulle och sjönk ner i sätena, laddade till max med goda malmöupplevelser!

Två och en halv dag i Köpenhamn

Låt oss ta vid där jag slutade sist: glad i hågen på väg mot Köpenhamn. Vid halv sex-tiden på onsdagen rullade mitt tåg in på perrongen och jag promenerade mot Vesterbro för att möta upp Anna på hotellet.

Efter ett snabbt ombyte drog vi på oss kapporna och tog sikte på Vinhanen, en liten naturvinsbar med kul vin på tapp. Min vän Anna bor i Stockholm numera men jobbar fortfarande i Köpenhamn ungefär en vecka i månaden, så då passar det ju ypperligt att åka ner och hälsa på när kroppen skriker efter miljöombyte och nya upplevelser.

När vi druckit upp gick vi ut på gatan och in i porten bredvid, nämligen på restaurangen Safari. Där hade vi bokat deras avsmakningsmeny med åtta rätter. I första serveringen fick vi bröd & romesco, ceviche med apelsin, vårlök & koriander samt ett spett med grillat fläsk kryddat med satay & sesam.

Efter det fick vi rödbetor med salsa verde, hasselnötter & dill, en liten toast med bakad tomat, salvia & sardeller och en perfekt tuggig fettucine med musselsås & persilja.

Grand finalen var två desserter: en liten citronmarängpaj och förmodligen den godaste pannacottan jag ätit för den var helt fluffig med smak av vanilj och serverades med bär & flarn.

Efter alla dessa rätter var vi otroligt mätta och belåtna. Jag kan varmt rekommendera Safari om man vill ha enkel, god mat, avslappnad stämning och en prisvärd meny.

Morgonen efter var det en vanlig jobbdag, fast en lite ovanlig då eftersom jag var i Köpenhamn. Men efter ett och ett halvt år av distansjobbande så känns det ju nästan mer exotiskt att vara inne på kontoret numera. Jag promenerade förbi en fin blomsterbutik i jakt på ett ställe att slå mig ned på med min dator.

Valet föll på Rist där jag beställde frukost i form av ”bolle med ost” och kaffe. Den ser inte mycket ut för världen men den var faktiskt väldigt god. Det är något med den danska frukostserveringen som bara är så: ett bröd, en skiva ost, ett ägg, en klick smör. Superbasic men det lyckas ändå bli märkligt gott. Nåväl, där satt jag och jobbade i några timmar.

När det var lunchdags gick jag till en fransk bistro vid namn Les Trois Cochons och beställde en sallad niçoise. Lika bra att passa på med svåruttalade grejer när man ändå är i Danmark och har lite svårt med språket tänkte jag.

De sista timmarna jobbade jag från hotellsängen och när Anna kom tillbaka från sitt kontor slog jag ihop datorn och tog tidig helg. Vi gick till Sanchez, en mexikansk restaurang med olika snacks och tacos.

Där åt vi ett lass med guacamole och en kantarelltaco bland annat. Mycket gott! Sedan gick vi hem och la oss i dubbelsängen med en godispåse och kollade på Frozen 2. Precis så som jag föreställde mig att livet som 30+ skulle vara, haha. Nej men det var ett perfekt avslut på kvällen och en lagom uppladdning för Anna som skulle ha en viktig presentation dagen därpå.

På fredagen vaknade jag upp med en helt blank dag framför mig. Eftersom nationaldagen inföll på en söndag i år fick vi ta ledigt en valfri dag under året istället (tack facket!) och jag valde den här fredagen i Köpenhamn. Ganska nöjd med det faktiskt. Jag började dagen med en gigantisk croissant från bageriet Hart och lite strosande i en second hand-affär intill.

Sedan promenerade jag in mot Strøget. Köpte en kaffe på Sonny och traskade upp till Hays stora butik.

Jag hade klätt mig i min glittrigaste silverpaljettröja tillsammans med blåjeans, vita tubsockor och loafers. Det var så länge sedan jag gick på stan, liksom fysiskt promenerade runt i olika butiker lite planlöst. Kan inte minnas när det hände senast?

Jag köpte lite smågrejer så som en randig bärkasse, återanvändbara disktrasor och en stor gul smiley som jag tänkte sätta på en tygpåse.

Sedan fortsatte jag att promenera runt och smet in i lite småbutiker och antikaffärer längs vägen.

På Holly Golightly såg jag en lampa med rödrandig skärm som jag tyckte var fin. Inredningen med stöveln hoppar jag nog tillsvidare.

Efter lite mer stros gick jag och satte mig på Bottega Barlie och beställde in en otroligt god färskost med bröd och ett glas orangevin.

Sedan åt jag blåmusslor med aioli. Allt var jättegott och när jag ätit upp satt jag nöjd kvar och väntade på notan eller en fråga om att beställa något mer. Jag väntade och väntade. Restaurangen var långt ifrån full, alla sällskap precis intill mig fick hjälp flera gånger och jag försökte vänligt vifta på personalens uppmärksamhet, men icke. Det var som att jag blivit helt osynlig, trots att jag satt mitt i fönstret iförd århundradets glittrigaste tröja. Jag fick en märklig känsla av att inte finnas eller synas, vilket förmodligen förstärktes av att jag var där själv. Efter en bra stund gav jag upp och klev halvvägs in i köket och bad om att få betala. Kanske är paljettröja ett helt vanligt, anonymt basplagg som får en att smälta in i väggen i Köpenhamn, vad vet jag?

Efter den märkliga fadäsen gick jag ut och möttes av ömsom regn, ömsom sol och en hel del blåst. Alla väder helt enkelt.

Jag klev in i en liten vinaffär i Nørrebro för att köpa med mig något kul hem. Där fick jag provsmaka några olika sorter och landade till sist i ett rött från Sicilien.

Sedan plingade det till i min telefon och min kompis Emelie meddelade att hon snart var framme i Malmö. Så då styrde jag stegen mot Hovedbanegården, tog en snabb och solig in the moment-selfie när jag väntade vid ett övergångsställe och gjorde mig redo att avrunda min Köpenhamnsvistelse.

Kvart i fem hoppade jag på tåget mot Malmö, men vad som hände där är en annan historia som förtjänar ett eget inlägg!

En helg med kräftskiva, stjärnskådning och havsbad

Den gångna veckan var en av de där perioderna när livet går i ett. Varje minut var plötsligt uppbokad och jag fann mig själv trampandes genom ett skyfall på väg hem, småjoggandes till matbutiken för att hinna köpa ingredienserna till middagen, spurtandes två trappsteg i taget ikapp mot en tid att passa. Så när fredagseftermiddagen äntligen var här lämnade jag filmklippningsstudion i Gamla stan, plockade upp packningen i lägenheten och mötte upp mina vänner på parkeringen vid Eriksdalsbadet.

Sedan styrde vi bilen ut genom Stockholm, tog E4:an söderut och när vi nått färjeläget vid Bråviken kände jag åter lugnet och hur axlarna sänkt sig till sin vanliga nivå igen.

Helgen vid havet hade varit planerad sedan en tid tillbaka, men den hade inte kunnat komma lägligare. Tack livet för kontraster och vänner.

Väl framme på Annas landställe hade klockan hunnit bli ganska mycket, så vi svängde ihop en pasta med pesto på pistagenötter och örter. Burrata på toppen och rödvin i glasen.

Till efterrätt ställdes det fram en stor skål japanskt godis. Vår kompis Mika som vanligtvis bor i Tokyo var hemma i Sverige under några veckor för första gången på flera år och hon lyckades timea in den här helgen med oss. Jag är så glad för det!

Nästa morgon vaknade jag vid halv nio och klev ut på trappan för morgonsol och frisk luft. Där möttes jag av labradorduon Walle och Lollo som ville leka. Det gjorde vi såklart.

Sedan dukade vi fram frukost och planerade hur resten av dagen skulle se ut.

Vi började med att ta båten in till fastlandet där Östgötadagarna pågick. Efter en lite strosande bland bodarna med loppis och rökt fisk bestämde vi oss för en runda i skogen i jakt på svamp.

Vi gjorde inga större fynd av ätbara svampar, men det blev en fin promenad i solen i alla fall.

Sedan åkte vi tillbaka till ön och lagade lunch i form av banh mi med marinerad tofu och picklade grönsaker.

Efter lunch och kaffe i solen gick vi ned till bryggan och tände bastun för lite eftermiddagssauna varvat med dopp i havet.

Sedan gjorde vi oss i ordning och möttes upp för en fördrink i kvällssolen.

Lite sista fix i köket innan det var dags för en av helgens stora höjdpunkter: kräftskiva!

Kvällen till ära hade jag klätt mig kräftrött i en gammal mockaklänning från Beyond Retro. Jag matchade givetvis med en burk kräftor och det faluröda huset.

På med hattarna och fram med sånghäftena, sen var det bara att hugga in. Vi åt enorma mängder kräftor tillsammans med västerbottensostpaj, baguette, skagenröra, sallad och ostdipp med grönsaker. Sedan tävlade vi i kräftquiz och lekte lekar.

I en paus för att ta luft ute på terrassen upptäckte vi att det var otroligt stjärnklart, så då hämtade Anna sitt teleskop. I det kunde vi se Jupiter och några av dess månar samt Saturnus med sin ring omkring sig. Blev absolut en smula hänförd.

På söndagsmorgonen vaknade vi upp till ännu en dag av strålande sol så då började vi med några friska morgondopp följt av frukost ute på altanen.

Sedan hängde vi lite mer nere på bryggan innan det var dags att städa, packa ihop och äta lunch i form av mac’n’cheese med tryffel.

Och plötsligt var det dags att vinka hejdå till hundarna och huset och tacka för en helt perfekt helg vid havet. Nu är jag redo för en vecka av lagom mycket äventyr och aktiviteter i Stockholm igen.

En vecka i en villa i Toscana

Hej, låt oss åka bakåt i tiden och på semester till Italien. Men innan vi gör det så kommer en liten disclaimer, för jag har velat och tvekat och tänkt att om jag ska skriva något om den här resan så vill jag i alla fall göra en liten förklaring först.

Jag tycker absolut att man kan ifrågasätta att åka utomlands under en pandemi, även om det inte finns några restriktioner som förbjuder det i nuläget. Ska jag vara helt ärlig hade jag nog inte heller bokat en ny utlandsresa för sommaren 2021 om jag visste hur läget såg ut, då hade jag lagt pengarna på en fin resa i Sverige istället. Men den här resan och dess boende bokades i början av 2020, när Corona var ett abstrakt virus i Kina och vi var lyckligt ovetandes om hur de kommande åren skulle bli. När pandemin sedan slog till och vi insåg att vi inte skulle kunna åka förra sommaren valde vi att flytta fram bokningen ett år för att slippa förlora pengar och krångla med försäkringsbolag och för att vi var övertygade om att sommaren 2021 skulle Corona vara ett minne blott. Om vi bara vetat… Så nu när juli närmade sig hade vi alltså hela resan bokad och betald. Vi hade hunnit få minst en dos vaccin var och Italien hade lägre smittspridning än både Norge, Danmark och Sverige för stunden. Alltså valde vi att åka. Vi gjorde alla nödvändiga tester både innan resan och efter att vi kommit hem, bar munskydd utanför hemmet och följde såklart alla lokala restriktioner. Slut på disclaimer, tror jag. Jag känner bara att det var viktigt att lyfta detta innan jag postar 24 bilder och berättar hur härligt allt var, för ja, livet är ju mer komplext än så. Nåväl, nu börjar vi.

Huset vi hyrde heter Villa Gourmet och ligger i Toscana, ungefär en halvtimme från Pisa och med Lucca som närmsta lite större stad.

Att hitta ett hus som checkade hela vår kravlista var inte det lättaste, men jag är så glad att vi hamnade här. Vi var totalt 10 personer som åkte och på den gemensamma önskelistan stod det: Gärna Toscana, hyfsat nära havet (max 45 minuter med bil), ordentliga sängar & sovrum till alla, air condition, pool, bra möjlighet att laga mat + säkert en massa saker till som jag glömt nu.

Huset låg längs en liten grusväg som sträckte sig förbi vinodlingar och åkrar, ner till stora solrosfält. Under tiden vi var på semester så fyllde min mamma år och hon älskar solrosor, så på morgonen promenerade jag hit och ställde mig framför alla blommor och facetimeade henne.

Intill huset fanns det också en trädgård med olika örter och ett stort grönsaksland där vi blev informerade att vi fick plocka precis vad vi ville av allt som var moget. Dröm! Man känner sig aldrig så rik som när man kan gå ut och hämta en solmogen tomat att ha på frukostmackan eller späda zucchinis och auberginer att lägga på grillen.

En liten bit nedanför huset låg saltvattenpoolen där vi tillbringade den mesta av tiden när vi var hemma. Intill den fanns också ett hus med extra badrum och dusch, ett stort utekök och en fin matplats.

Varje kväll samlades vi för drink och middag nere vid poolen. Det är verkligen min bästa semesterstund: när man duschat av sig saltvattnet, dragit på sig en klänning, fått en fördrink i handen och glider ner till det dukade långbordet för middag.

Innan resan hade vi delat upp oss två och två i matlag med ansvar för varsin kväll. En perfekt grej när man är många och så mysigt, dels att få överraska de andra med sin meny och att få bli överraskad resten av kvällarna. Här är det förberedelser på gång uppe i köket som för övrigt hade den största spis jag lagat mat på.

Anna och Majsan på väg ner för middag.

Jag med fördrink och paljettkjol, redo för min och Annas matlagningskväll.

Vår meny var: burrata med fikon, rostade hasselnötter och rosmarinhonung till förrätt. Sedan grillade vi grönsaker från landet och hela fiskar med citron, örter och vitlök, till det hade vi chimichurri och en stor sallad. Som efterrätt bakade tarte i två versioner, en med björnbär och en med aprikoser och serverade med glass.

En kväll hade vi omedvetet välmatchande middagsgäster.

Älskar att äta gott, dricka gott och må gott med en massa vänner samlade runt samma bord.

En kväll eldade Julia och Erik igång vedugnen som fanns i uteköket och lagade pizza åt oss. Det blev mycket, mycket gott.

Den sista kvällen fick vi en otrolig middag signerad Fabricio som jobbar som kock och som man kunde boka om man önskade. Vi fick en extremt god cacio e pepe, perfekt grillad tonfisk och en hallonbakelse samt hans hemgjorda limoncello till efterrätt. Även om vi var väldigt nöjda med våra egna middagar under veckan så var det här något alldeles extra.

Men ja, även gårdagens rester hade ju smakat toppen med den här utsikten…

Jag är så glad att vi kom iväg på vår resa och fick tillbringa en vecka tillsammans på den här platsen. Det kändes verkligen drömmigt. I ett inlägg framöver tänkte jag berätta om några utflykter vi gjorde under dagarna, så gör er redo för lite mer Toscana framöver.

Gotland runt på fyra dagar

I början av veckan gav jag mig iväg på en resa tillsammans med min kompis Madde. Vi har som årlig tradition att göra en roadtrip och med undantag för förra året har vi varit iväg de flesta somrar. Jag och Madde lärde känna varandra när vi klev in i samma föreläsningssal på universitetet för nästan exakt tolv år sedan. Efter den stunden har vi tillbringat mängder av tid ihop. Under några år arbetade vi på samma byrå och träffades då varje dag och ofta även på kvällarna efter jobbet. I början av 2020 bestämde hon sig dock för att flytta tillbaka till sina hemtrakter i Hälsingland där hon köpt ett torp. Tanken var ju att vi skulle kunna ses mycket på helgerna och hälsa på varandra ändå, men så kom en pandemi och ställde till allt. Så att få ses nu i flera sammanhängande dagar och bara ha en massa tid tillsammans och upptäcka nya saker var därför så, så fint!

Här kommer ett försök till en sammanfattning av de fyra dagar när vi åkte Gotland runt och fyllde minnesböckerna med äventyr.

Vi började resan tidigt på måndagsmorgonen. Lite orimligt tidigt om jag ska vara ärlig. Klockan 02:30 lämnade färjan Nynäshamn och vi kröp ner i våra sovsäckar i den bokade kupén. Strax efter 05 väcktes vi av ett meddelande om att vi snart var framme och genom det lilla fönstret såg vi solen gå upp.

Så vad gör man klockan 06 i Visby när man sovit knappt tre timmar? Vi bestämde oss för att åka och ställa hybridbilen på laddning och sova en stund under tiden. Men efter att ha åkt till fyra olika platser längs kusten där samtliga laddstolpar var ur funktion eller icke-befintliga gav vi upp och parkerade vid en strand, fällde bak sätena och slumrade i några timmar.

Utvilade och hungriga åkte vi sedan till Rute Stenugnsbageri för frukost och kaffe mot en varm husvägg i solen.

Sedan fortsatte vi norrut, tog färjan över till Fårö och stannade i en liten by för ett dopp.

Vädret var ganska omväxlande med en del mörka moln och skurar, men hyfsad värme så fort solen tittade fram. De fina stränder vi fått tips om på Fårö kändes dock inte så lockande att lägga sig på så istället åkte vi till Langhammars naturreservat.

Där promenerade vi runt en stund och tittade på Langhammarsgubben och den fina karga naturen. Sedan åkte vi till Fårögården och åt grillat lamm till lunch.

Väl tillbaka på norra Gotland stannade vi till på Fint o Fult i Bunge som hade väldigt lite fula saker och desto mer fina.

Sedan checkade vi in på vårt boende i Valleviken, åkte på en liten loppisrunda, tog en välbehövlig powernap och gjorde oss redo för kvällen. Då styrde vi bilen mot Bungenäs och kalkladan som hade burgarmåndag. Lagom till solen gick ner rundade vi av vår första (riktigt långa) dag på Gotland.

Nästa dag startade med morgondopp i hamnen och frukost i solen. Det bästa sättet att börja en tisdag om ni frågar mig.

Därefter åkte vi till Furillen, dels för att se naturen och det häftiga landskapet, men också för att de hade en laddstolpe. Jakten på ställen att ladda bilen skulle komma att bli ett återkommande inslag under vår resa. Egentligen hade Fabriken i Furillen stängt igen för säsongen helgen innan vi kom, men parkeringen fanns ju kvar och sladden räckte precis…

Medan bilen laddade promenerade vi omkring i naturreservatet bland stränder och hästar och tång. Jag kan inte låta bli att bli fascinerad av naturens palett på sådana här ställen, den är så fin och självklar, den bästa inspirationen. Kalkvita stenar, rödbrun och ockragul tång, gråbeige sand och ett dämpat blått hav. Bara att plocka med sig till närmsta färgaffär.

Efter någon timme kunde vi fortsätta resan söderut på Gotland. På vägen stannade vi till i Sysne där vi fått tips om ett bra rökeri. Där köpte vi lunch i form av räkor, makrill, aioli och en halv meter baguette. Mycket gott!

Sedan rullade vi vidare med ett antal loppisstopp längs vägen. Efter sisådär tio olika slutade jag räkna, men nog fanns det gott om skyltar att svänga in vid och lador att botanisera i. Jag blev lite sugen på att köpa ett Orup-album på vinyl men avstod eftersom jag inte har någon LP-spelare. Istället blev det en glasvas och Madde köpte en hatthylla.

Framåt eftermiddagen var vi framme i Ljugarn där vi bokat vårt boende för natten. Eftersom solen sken gick vi ner till stranden där det slutade med att vi spelade några bedrövliga omgångar yatzy, satt och småfryste i snålblåsten och hörde en familj i närheten bli osams. Ah, semester. Efter en stund tittade vi på varandra och bestämde oss för att strunta i strandhäng och gå och ta ett glas istället.

Sagt och gjort. Sommarhatten åkte på och ett glas intogs på Lilla Trägårn. Sedan kikade vi runt i det lilla samhället och åt middag på Bruna Dörren. Jag åt en lammkorv som var godare än den såg ut och drack ett vin som var lika gott som väntat.

Natten tillbringade vi på ett gulligt litet pensionat vid namn Lövängen med bra läge men som dessvärre var otroligt lyhört. Det hade kanske varit okej om det inte var för det faktum att det låg en karaokebar precis under. När de drog igång vid 01-tiden lät det exakt som att någon stod i rummet och vrålade. En stark upplevelse som jag tyvärr inte kan rekommendera.

Lite dålig sömn är ju dock inget som får förstöra ens semester, så nästa dag var det bara att välja glädjen, äta en god frukost och rulla vidare på roadtripen. Den här gången åkte vi allra längst söderut till Sudret och nådde Hoburgen. Där såg vi Hoburgsgubben med sin röda näsa och ett antal stora rovfåglar på himlen. Landskapet kändes nästan grekiskt och solen strålade trots att prognosen varit mer negativ.

Vid lunchtid svängde vi in på Körsbärsgården där vi laddade bilen, åt en sallad med burrata, fikade och kollade i skulpturparken.

Sedan åkte vi till Burgsvik för att ta ett eftermiddagsdopp på den långgrunda stranden och ligga och läsa i någon timme.

Därefter rullade vi jämte regnbågar och majsfält till resans sista mål: Visby. Inte utan ett och annat loppisstopp på vägen och bilallsång till Orup och Lill Lindfors.

I Visby hade vi unnat oss riktigt hotell och checkade in på Clarion och njöt av fluffiga sängar och lyxig duschtvål. Sedan traskade vi ut bland kullerstenarna och blev varse medeltidsveckan som pågick. Jag hade ingen aning om att den var så här sent på sommaren, men det var rätt kul att se alla som gått in för det så mycket och verkligen ansträngt sig till max.

Vi åt en sen middag på Surfers och beställde allt gott på menyn. Mmmm…

Nästa dag strosade vi omkring i ett soligt Visby och köpte gotländsk gelato.

Vi besökte Botaniska trädgården, drack iskaffe och spelade några rafflande omgångar yatzy.

Till middag åt vi pizzaslices på 800 grader som öppnat en filial i Visby. De var så goda och vi såg antagligen så nöjda ut att en polisbil som körde förbi, sakta in, vevade ner rutan och frågade om vi kunde rekommendera stället, haha. Det gjorde vi.

Vi avslutade dagen med att gå längs strandpromenaden och sedan var det dags att rulla bilen på färjan med sikte på Nynäshamn. Fyra intensiva Gotlandsdagar var till ända och vi hade fått se i princip hela ön och en hel massa fina platser. Så härligt att vara på semester tillsammans med en bästis. Vart vi styr bilen nästa år återstår att se!

En helg till havs

För några veckor sedan skrev min lillebror och frågade om vi inte kunde ses ett par dagar, bara vi tre syskon, och göra något tillsammans. Vi bläddrade i kalendrarna och bestämde oss för en helg på havet, närmare bestämt på hans segelbåt Elina som köptes förra sommaren. På fredagseftermiddagen hoppade jag och min syster på tåget i tryckande värme och klev av i ett nästintill tropiskt Norrköping. Bättre sommarväder hade vi inte kunnat önska oss.

På lördagsmorgonen handlade vi proviant för helgen och gav oss iväg. Det var första gången på en segelbåt för mig och jag var lite nervös att jag skulle bli sjösjuk men det gick galant.

Vi hissade förseglet och storseglet och satte sedan kurs norr ut. Jag försökte lära mig alla småmärkliga termer och använda dem på rätt sätt med varierat resultat.

Här är min bror och kapten Alfred. Han har tidigare varit ledare för seglarscouter i 10-årsåldern så han var en utmärkt instruktör även för 31-åriga nybörjare.

Vi kryssade oss fram förbi öar och skär. Efter en stund plockade vi fram varsin radler med öl och lemonad och skruvade upp musiken i högtalaren. Ett 5/5-ögonblick av totalt livsnjut.

Min storasyster och matroskompanjon Vendela.

Det goda seglarlivet inklusive västkustchips och stödmacka med räkost.

Jag i solglasögon och begynnande flytvästbränna.

Vid fyratiden kom vi fram till vår utsedda ö och la till i en liten vik.

Vid det laget var vi riktigt hungriga och satte igång med att koka potatis och ägg för att sedan duka fram en silltallrik som smakade ypperligt.

Sedan badade vi och fikade och låg på klipporna med radiosporten och EM-matchen mellan Tyskland och Portugal i bakgrunden.

Senare på kvällen grillade vi korv och dukade upp på båten. Mer fotboll och chips och rostad lök.

Sedan såg vi solen gå ner och spelade kort tills myggen attackerade och mörkret föll. Då bäddade vi ner oss i våra kojer och gungades till sömns.

Nästa morgon vaknade jag och öppnade takluckan och såg bara blått, blått, blått.

Utanför låg havet spegelblankt. Allt var helt stilla och så fint. Ett lite sämre seglingsväder dock, men vi tog morgondopp och åt frukost och började sedan packa ihop våra saker.

Sedan hissade vi segel och fångade den lilla vind som fanns för att bege oss hem. Den sista biten fick vi gå för motor och när vi kom tillbaka i hamn var vi alla solkyssta, saltstänkta och seglingsfrälsta. Det blev en perfekt helg till havs och vem vet, kanske början på en ny syskontradition? Jag hoppas det.

Första gryningen är en befrielse // Sista skymningen är en sorg

Första gryningen är en befrielse. En lättnad i sinnet. Mörker och rädslor trängs undan, ersätts av ljus, bröstkorgens tunga draperier dras isär. Nu finns ingen oro, bara en ostruken dag att tämja, en ö att utforska på egen hand, en puls att balansera. Och fötterna rotas, det är som att jag landar, som att jag hittar mig själv utan att veta att jag varit vilsen. Vin och vändtia. Salt och solkräm. Ros och rådjur. Tiden går och jag känner klipporna som om de vore min hemtrakt. Vet hur de bäst formar sig efter min kropp, hur solen vandrar under dagen, hur vågorna slår efter att båtarna åkt förbi. Jag hittar till insjön, till skolan och till hembygdsgården. Vet var blåbären växer och fåren betar, vilka stenar på botten som är täckta av sjögräs och var vägen delar sig i två. Jag känner mig hemma här och inuti, har en nyckel gömd någonstans utanför, är redo att låsas upp av den som vet hur man letar. Och i ett vingslag är skärgårdssommaren förbi och jag står på bryggan för att ta båten hem och sista skymningen är en sorg.

Torpveckan i Roslagen

Hej från Svartsö där jag tillbringar min sista semestervecka. Jag sitter uppkrupen i kökssoffan med datorn i knät. Det känns som ett återkommande tema under min ledighet, att sitta uppkrupen i kökssoffor i olika hus på landet. Med en bok, ett glas vin, ett sällskapsspel eller, ganska sällan, en dator. Sommaren 2020 var helt klart kökssoffans och landsbygdens sommar. Men innan vi börjar rota i livet på Svartsö så tänkte jag att vi skulle kika tillbaka på förra veckan då jag och några kompisar hyrde ett hus i Roslagen.

Här är själva huvudbyggnaden på torpet. Utöver den fanns även en liten lada som kallades ateljén samt ett hus med bastu.

Torpet var ganska enkelt med bara kallvatten, utedusch och torrdass, men samtidigt mysigt och bekvämt nog för att kunna vara där en vecka.

Första kvällen när vi kom dit åkte vi till kalkbrottet tio minuter bort för ett dopp. Här är Erik, Sandra & Madde – hälften av torpgänget, omedvetet uppställda som någon slags Ellos-reklam, haha.

Och här är Gördis. Carro & Fredriks femton veckor gamla kattunge som fick testa på livet på landet.

Vi fiskade inte. Lovar!

Ett återkommande inslag blev frukost på trappan i solen. Träskor och kaffekopp och lite bok tills någon mer i stugan vaknat och kommit ut för att göra sällskap.

Vi tog en tur runt området och hittade blåbär i skogen.

Och fina fält längs vägen.

Annars blev det också mycket sånt här, särskilt när vädret var lite sämre. Sitta och läsa i kökssoffan (♥) på en fårskinnsfäll. Någon spelar lite gitarr. En annan leker med Gördis. En tredje hämtar snacks. Det tar alltid några dagar men sedan kommer man liksom in i torp-lunken. När man bara kan vara, för sig själv eller i grupp, då är det semester på riktigt.

Jag vet inte hur många omgångar Catan vi spelade heller men det var många. Ungefär lika många gånger som vi slog huvudet i den där hornlampan…

När vädret var fint åkte vi på badutflykter. Och till Ljusterö, Norrtälje och Wira bruk som alla låg nära.

Och några kvällar tände vi bastun där uppe på höjden och svalkade oss i uteduschen.

Och Gördis såg lika trumpen och sorgset gullig ut som alltid. Självklart har hon ett eget Instagram-konto, så om några kattfantaster vill följa kan ni göra det här.

En kväll hade vi italiensk afton på torpet med spriz gjorda på Averna Amaro.

Och inne i torpet var pizzabakningen i full gång.

Vilket man kunde se på röken från skorstenen.

Där inne blev det favorit i repris från midsommar med Fredriks vedugnsbakade surdegspizza.

Extre-e-emt gott.

När solen skiner bakom den blommiga rullgardinen vet man att det är dags att gå upp och fånga dagen. Kanske åka på loppis? Vi hittade en bra med en härlig tant som pratade oavbrutet och prutade ner sina egna saker för att hon inte ville ta betalt. ”Jag gillar inte femmor så vi säger att den kostar noll kronor istället.”

Annars kan man springa eller gå till den närliggande tjärnen och läsa bok och bada.

Eller bara vara ute i naturen.

En kväll lagade jag red pesto pasta till hela gänget.

Perfekt torpmat – snabbt, gott och enkelt.

Slurp! sa alla. Även Gördis. Och det var livet i en vecka på torpet.

Det blir inte som man tänkt sig. Inte alls.

”När jag kommer tillbaka är våren här.” Sådan var planen. Enkel och spikrak. Genial. Framför mig låg året då jag skulle fylla trettio. Tre noll, träda in i ett nytt decennium. Det kändes lite skrämmande. Stort, på fel sätt. Så jag lindrade mina tvivel med en present till mig själv. Tio dagar i den bästa stad jag vet, i sällskap med några av mina bästa vänner, de som rör sig precis som jag. Jag såg det framför mig. Vi längs gatorna i Shibuya, på ramen-restauranger gömda i gränder, skrålandes låt efter låt på karaoken. Det skulle vara min resa, vår resa, resan innan våren, innan allt blev på riktigt.

Men planer ändras, livet händer, världen skriker. Det blir inte som man tänkt sig. Inte alls. För plötsligt satt vi där med beslutet. Det började med ett inställt maraton, ett stängt museum och en uppskjuten fotbollsliga. Sedan var det stängda skolor, flera nya fall och en stark avrådan från alla allmänna folksamlingar. Och så: två veckors hemma-karantän efter hemkomst, risk att missa min egen födelsedagsfest, eller ännu värre, risk att trotsa karantänen och smitta alla gäster på festen och bli den naiva, idiotiska Corona-tjejen med hela svenska folket.

Mycket talar för att allt skulle gå bra. Det skulle bli en minnesvärd resa, vi skulle återvända friska, utvilade och glada. Men någonstans i bakhuvudet mumlar en röst något om egoism och den går inte att dämpa. Att jag skulle klara mig fint betyder inte att alla andra gör det. Och vad händer om situationen förvärras när vi är där. Om vi tvingas tillbringa hela semestern instängda i den minimala lägenheten för att sedan evakueras hem. Det finns många risker med resande i vanliga fall, men just nu alldeles för många för att jag ska kunna motivera mig själv att åka.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev ledsen. Jag är jättebesviken. Mest för att jag längtat så oerhört mycket efter semester och miljöombyte. Efter tio dagar fria från jobb, med nya intryck och inspiration i sin mest koncentrerade form. Dessutom svider vetskapen om att tusentals kronor går till spillo eftersom varken hem-, rese- eller kortförsäkringen gäller om jag frivilligt ställer in min resa. Och samtidigt väser det dåliga samvetet ilsket skärp dig, det är inte synd om dig, det är bara en resa, det är bara pengar. Det ger mig inte ens utrymme att vara nedstämd ifred.

Men det är väl så här det är att vara vuxen, nästan trettio. Att ta kloka beslut som säger emot allt vad ens hjärta längtat efter och bankat för. Att ta det säkra före det osäkra, för sin och samhällets skull. Att stanna hemma och vänta in våren, tålmodigt och vemodigt precis som alla andra.

Hejdå Japan, hejdå Tokyo, hejdå lägenheten vid Shibuya crossing, hejdå lummiga parker, hejdå vilda nätter, hejdå trettioårsresan. Jag hoppas vi kan ses i framtiden på något vis.

PS. Vill ni berätta något fint ni varit med om eller sett på sistone för att muntra upp mig, så får ni mer än gärna göra det. Tänker att det alltid behövs lite kommentarsfälts-feel good för oss alla i slutet av februari.

Nyår i Paris – slutet på ett decennium och fortsättningen på en tio år lång vänskap

Vi tog tåget mellan Stockholm och Köpenhamn. Susade fram genom ett vintergrått landskap i hundratals kilometer i timmen, drack kaffe och träffade vänner och pratade om hur julen varit. Väl framme på Hovedbanegården mötte vi upp fler delar av vårt resesällskap och stegade mot Kødbyen för vinlunch på Paté Paté. Någonstans mellan Nässjö och Lund hade vi kläckt den kloka idén att gå och simma innan vi tog oss an nästa etapp på resan – 18 timmar på buss. Så ekiperade med baddräkter och handdukar klev vi in på Vandkulturhuset intill stationen och simmade 1000 meter i den ellipsformade poolen signerad Piet Hein. Bastu, ombyte och middag på stationen och sedan klev vi på bussen, spända inför nattens resande.

Dagarna innan hade jag grämt mig, ångrat mig en smula och skrivit oroliga listor kring allt som behövde tas med. Men när vi väl satt där och rullade genom Danmark, vaggades av den vajande vinden på bron över Stora Bält och möttes av mobiloperatörens meddelande som välkomnade oss till Tyskland så kändes allt bra. Och natten kom och natten gick och jag som trodde jag skulle vara vaken hela tiden kunde sova i timslånga etapper för att sedan mötas av den mest magiska av gryningar i Eindhoven. Två poddar, en film, en bok, en omgång yatzy och en massa matsäck senare var vi framme i Paris.

Och i Paris var livet ljuvt. En efter en möttes vi upp i staden och till slut var vi tolv vänner som trängdes runt borden, delade flaskor av vin och promenerade längs avenyerna. Erik och Sandra som bott där hela hösten guidade oss till sina favoritplatser och tog oss upp på toppen i Belleville där vi spanade ut över Eiffeltornet och pekade ut stjärnbilder på himlen. Och vi åt oss genom restaurangerna, drack oss runt barerna och tog dagarna som de kom. En obrydd planlöshet med utrymme för att sitta kisandes mot solen vid Sacré-Cœur och känna sig levande igen.

Årets sista dag firades på en charmig restaurang med anka och tartar, pinot noir och tiramisu. Musiken skruvades upp och vi höjde glasen ännu högre, räknade ner på franska och skrek Bonne Année! Och vid Triumfbågen brakade fyrverkerierna loss men i vår bubbla hördes ingenting förutom vårt skålande med servitörerna, med kockarna och med gästerna. Två flaskor champagne på väg till klubben och sedan inåt, uppåt, vidare. Ta över ett dansgolv, äg en natt, varsågoda här har ni ett helt nytt decennium.

Och jag tänker att om en resa kan definiera en tio år lång vänskap så gjorde den här resan det. Vi möttes över borden och i fascinationen för kulturen, i de sammetsröda stolarna på nyårsdagens biomatiné och i skratten åt en rolig bild, ett dåligt skämt, ett gammalt minne och ett nytt som just bildats. Att få sluta och börja året med dessa människor i Paris var allt jag kunde önska.

PS. Ett lite mer detaljerat inlägg om hur det var att åka buss till Paris (inklusive alla bra tips jag fick av er när jag frågade) kommer framöver.