Rom – Julia Eriksson

10 second hand-fynd från Rom

När jag åkte till Italien hade jag ansträngt mig för att packa en liten och flexibel garderob, men när jag reste hem hade den fått viss påfyllning. Det visade sig nämligen att Rom var en utmärkt stad för att göra bra second hand-fynd. Låt oss ta en titt på sakerna jag köpte under min tid där.

Mitt allra första köp gjordes redan första heldagen som jag var där. Jag hade nämligen bestämt mig för att om jag hittade något fint direkt så skulle jag inte strunta i att köpa det bara för att ”jag ska vara här länge och kommer säkert hitta bättre grejer”, för det misstaget har jag gjort förut. Så när jag och Nina gick på den stora loppmarknaden i Porta Portese och jag hittade den här gula blusen i siden, bestämde jag mig för att slå till.

Mitt andra köp gjordes helgen därpå och blev ett riktigt fynd. En tröja i ull med roliga broderier, glittertråd och fluff till det facila priset 3 euro. Först tänkte jag att det var onödigt att köpa en varm tröja i ett vårigt Rom, men den kom faktiskt till användning flera gånger under resan och även här hemma.

Ett till ljusgult köp blev den här kortärmade klänningen i vad jag tror är råsiden. Den sitter som en smäck och har redan fått följa med på ett dop och blir kanske årets midsommarklänning om vädret är på rätt sida. Jag gillar att bryta av det snälla gula med en läderjacka, tänker alltid på den ikoniska scenen i En kärlekshistoria då, vilket är en favorit.

Flera av mina fynd gjorde jag på Humana som har flera butiker runt om i centrala Rom. När jag var där hade de olika erbjudanden som blev bättre och bättre för varje dag. De började med allt för 12 euro och gick sedan ner till 10, 8, 5 och 3. I takt med det blev ju utbudet såklart mer utplockat och lite mindre fina grejer, men fortfarande med bra chans till fynd. Klänningen ovan köpte jag för 5 euro och jag tycker den är så fin med sin djupa ringning och den lilla fluffiga dekorationen som påminner om spritsad grädde.

Den här vaniljfärgade blusen påminner mig om all gelato jag åt. Det ser nämligen ut som den har små stänk av pistageglass på sig. Det i kombination med scalloperade kanter och skimrande knappar gjorde att den fick följa med hem.

Några mer färgglada köp blev det också. Två stickade pikétröjor, en med lång ärm i den perfekta bubbelgumsrosa nyansen och en kortärmad ljusturkosblå. Jag köpte också ett grönrandigt linne för ett par euro. Just linnen är inget plagg jag känner mig jättebekväm i, men jag tänker att det här är bra för att vänja mig. Extra fint blir det till vita, höga shorts och tygskor. (PS. Kan någon skicka mig på en kurs i strykning, tack?)

Med tanke på hur svårt det är att köpa jeans blev jag mycket glad när jag hittade dessa som passade perfekt. Det är ett par chokladbruna Levi’s 501:or med hög midja och raka ben. Ett prima tillskott till min stil som jag kallar 90-talsmamma.

Sist men inte minst hittade jag den här lilla bucketbagen i svart och brunt läder som jag började använda direkt. Den rymmer utan problem pocketbok, kamera, paraply, vattenflaska och allt annat nödvändigt man behöver ha med sig för en dag på stan.

Det var alla mina Italien-fynd! Har ni någon favorit?

Några butiker med bra second hand i Rom:
Porta Portese – stor loppmarknad på söndagar med både gammalt och nytt.
Pifebo Vintage Shop – otroligt välsorterade butiker som finns på två ställen. Den i Valeri är min favorit.
Humana Vintage – kedja med tre butiker i centrala Rom, jag besökte alla frekvent. Stor chans till bra fynd, särskilt när de har rea.
Mercatino Usato Roma Garbatella – stor second hand med möbler, porslin och kläder. Ligger en bit utanför centrum.
Stravaganze Romane – litet hål i väggen men med fyndpotential.
Vesti di Messalina – ganska liten men välsorterad butik i Monti, extra bra på herrkläder.

Guide: 10 favoritställen för mat och dryck i Rom

Efter en månad i Rom har jag lyckats utveckla ett starkt tiramisu-beroende och ätit några av mitt livs bästa pastarätter. Jag har upptäckt och förälskat mig i grönsaken puntarelle och hittat restauranger jag vill återvända till om och om igen. Här är tio av mina favoritställen som jag fastnade för lite extra.

Trattoria Da Enzo al 29 – Trastevere
På Da Enzo går det inte att boka bord så det är bra att komma dit i skaplig tid. Utanför restaurangen ringlar det nästan alltid en kö, men räds inte, den är väl värd att stå i. Dessutom går det runt en man som tar upp dryckesbeställningar så att du kan ta en liten drink i väntan på ditt bord. Väl inne på den lilla charmiga trattorian serveras du enkel men otrolig mat i klassisk romersk stil. Deras tiramisu är den godaste jag ätit och min bordsgranne beställde till och med en extra att ta med sig hem och äta till frukost dagen därpå.

Pizzeria Remo A Testaccio – Testaccio
Vid första anblick är det här bara en enkel pizzeria, belägen på ett hörn med inplastade uteserveringar på varje sida. Men den stora gruppen av människor som samlats utanför på lördagskvällen i väntan på att få sitt namn uppropat från listan talar för att den är något alldeles extra. Här trängs lokala kompisgäng, stora familjer och par, servicen är snabb och charmig och pizzorna lövtunna i romersk stil. Mina favoriter är den vita med sardeller och zucchiniblommor eller husets egna specialare Remo med aubergine, svamp och salsiccia. Rödvinet som serveras i karaff och enkla dricksglas är lätt och josigt. Hit går jag gärna en gång i veckan.

Gelateria Fassi – Esquilino
Den här anrika, familjeägda gelaterian grundades år 1880 och vid det här laget vet de sannerligen hur man gör god glass. Lokalen är stor och glassdisken tiotals meter lång. Här ställer du dig först i en kö och betalar för den glass du vill ha och i nästa kö får du komma fram till disken och välja dina smaker. Mina favoriter är mjölkchoklad, pistage och tiramisu. Strutarna är generösa och du får också grädde på toppen om du inte säger till.

Circoletto Roma – Circo Massimo
Det kryllar av vinbarer i Rom och många är mer av det klassiska slaget, vilket förvisso kan vara trevligt, men ibland vill man ju ha något skoj. Circoletto är naturvinsstället med neonskyltar på väggarna, hiphop i högtalarna och dagsfester på söndagar. Här kan du få kul och bra vin för runt 7 euro glaset och kan också köpa en riktigt god macka till.

Dar Filettaro A Santa Barbara – Centrum
Är du ute efter en snabb middag är Dar Filettaro ett perfekt val. Här skjutsas maten ut på nolltid, mycket tack vare den otroligt korta men väl genomtänkta menyn. Deras specialitet är en perfekt friterad torsk som smälter i munnen och till det beställer du olika tillbehör. Min favorit är salladen med puntarelle, en mild och krispig grönsak som påminner om en blandning av fänkål och sparris, och som serveras med en dressing på sardeller, vitlök och citron. Lokalen är liten och enkel, men stämningen är varm och välkomnande. Är man på språng kan man också köpa enbart en fiskfilé som take away.

SantoPalato – Re di Roma
SantoPalato är en lite finare restaurang som serverar traditionell romersk mat med fine dining-inslag. Här är det bra att boka bord i god tid, för platserna fylls upp snabbt. I stilen känns SantoPalato lite som Roms svar på Främmat i Stockholm, med vällagade kulinariska rätter. Det hindrar dem dock inte från att servera en perfekt gyllengul och krämig carbonara. Vinlistan är kul och lång och rätterna många och utmärkta att dela på.

Il Baretto – Campo de Fiori
I en liten lugn gränd på en av gatorna nära Campo de Fiori ligger baren Il Baretto. Ett ganska litet ställe med uteservering och god stämning. Här serveras trevliga drinkar till bra pris och det bjuds ofta på lite aperitivo att snacksa på. Perfekt för en drink eller två före maten.

Trapizzino – Trastevere
Trapizzino är en liten kedja som finns på flera ställen i Rom, men jag hann bara besöka den i Trastevere. Här serveras trapizzino, så kallade pizzapockets, i form av triangulära bröd med olika fyllningar. Perfekt att köpa med sig och äta i farten. Min favorit är den som heter Doppia Panna och innehåller vispad burrata och sardeller.

Osteria da Zi Umberto – Trastevere
En av Trasteveres alla små trattorior, men helt klart en av de bättre. Här är stämningen opretentiös och maten vällagad. När jag åt söndagslunch fylldes borden av italienska familjer som sjöng med till Antonello Venditti och beställde in fat efter fat. Deras pasta amatriciana är alldeles utsökt.

Pastificio Guerra – Centrum
Kvarteren kring Spanska trappan och Fontana di Trevi är knappast mina favoriter, här är det trångt och stökigt med mängder av folk. Men en höjdpunkt i myllret är det lilla pastastället Pastificio Guerra. Här serveras det varje dag två olika pastarätter (alltid en vegetarisk) med start kl. 13. Portionerna är mycket generösa och kostar 4,50 euro styck. En god pasta i sin enkelhet som äts på stående fot innan man återvänder till någon av Roms lugnare delar.

Några snabba bonus-tips:
Supplizio – säljer den romerska favoriten suppli, friterade risbollar med mozzarella, i olika smaker. Perfekt lunch on the go.
Tram Depot – liten mysig kiosk med bra kaffe och drinkar. Ligger i hörnet av en stor park.
Tonnarello – klassisk trattoria i Trastevere med bra, vällagad mat.
Gelateria dell’Angeletto – god glass i Monti-området.
L’Oasi della Birra – vinbar där du också kan köpa med dig kul vin och öl hem. Serverar en mycket god pinsa med stracciatella och sardeller.

Insikter från en plastinklädd uteservering

Pizzerian ligger på hörnet. Utanför den, längs de två gatorna som möts, står varsin uppbyggd uteservering. Något slags robust partytält med väggar av genomskinlig tjock plast. Små bord och fällstolar och servitörer som väller in och ut från restaurangens kök med pizzatallrikar. Rött vin i dricksglas och senapsgula pappersdukar som får fettfläckar.

Det är tredje gången på min resa som jag är här. Stället har kommit att bli en favorit, just för den där enkelheten. För välviljan som tycks genomsyra alla i personalen och för att pizzorna är lövtunna och får munnen att sjunga. Jag sitter själv vid bord 305, betraktar de andra gästerna nyfiket, ser mig själv utifrån, lyssnar till känslan inuti. Det är som att den talar med en tydligare röst här.

En insikt landar, slår sig till ro och kanske för allra första gången förstår jag. Att jag faktiskt får göra saker bara för min egen skull. För att jag vill. Inte för att det är duktigt eller bra eller förväntas av mig. Utan för mitt eget nöjes skull. Det låter så banalt, men jag har nog inte fattat, aldrig kunnat relatera till hur andra gör när de drömmer fritt. Andra får väl, kan väl, men inte jag.

Med skuld, skam, norm och duktighet som drivkraft kommer man långt. Det är effektivt och bra, det gör det lättare att bara göra, men det kan ju inte vara allt. Resan hit gjorde jag med ursäkten att jag skulle skriva klart B-uppsatsen i kursen jag läser, utöver mitt ordinarie jobb för att vara duktig såklart. De trettio sidorna är klara och inskickade, men jag förstår ju nu att det inte bara är därför jag är här. Det finns något mer, något i hela upplevelsen som enbart är härligt, fint och njutbart, men som jag inte har fattat att jag får ha. I varje tugga, varje steg längs floden bor något större.

De tunna vita pappersservetterna färgas röda av tomatsåsen. Italienska fraser sorlar runt omkring mig. I morgon kommer allting säkert att kännas som vanligt igen, men just nu, just den här kvällen, känns det som att jag förstått något. Trettiotre år gammal på en plastinklädd uteservering till en pizzeria i Rom.

Helgbesök – två dygn av mat, vin och second hand

I fredags morse vaknade jag tidigt fastän det var min lediga dag och studsade upp för att städa, bädda rent och göra mig redo inför min gästs ankomst. Som en typisk pappa satt jag på Flightradar och kollade att avgången gick som den skulle och några timmar senare promenerade jag till tågstationen för att möta upp Emelie som skulle hälsa på mig över helgen.

Innan Emelie kom hit hade hon fått skriva en önskelista på vad hon ville göra och eftersom hon varit i Rom innan innehöll den inte så många klassiska turistgrejer, däremot punkterna: äta gott, dricka gott och second hand-fynda. Vi började på Pifebo Vintage som har ett otroligt välsorterat utbud.

Vid 13:30 hade jag bokat bord till oss på SantoPalato. En liten romersk trattoria som öppnade 2017 och drivs av kocken Sarah Cicolini.

Menyn är enkel men otroligt vällagad och innehåller klassiska rätter med en liten twist och en rolig vinlista med mycket naturvin. Vi enades om att det kändes som ett italienskt Främmat.

Till förrätt plockade vi in sauterade cikoriablad, lever i buljong och en oxsvansköttbulle med kakao och jordnöt.

Sedan delade vi på deras carbonara som var helt fantastisk och så avslutade vi med grillad biff med rödkål och rosépeppar (om jag minns rätt).

En kaffe på det och sedan rullade vi i princip från restaurangen, mycket mätta och belåtna.

Nästa punkt på listan var ett besök i San Giovanni-basilikan för att få en liten dos av kultur. Den var lika mäktig som sist och imponerade med alla sina dekorationer.

När maten sjunkit undan en aning gick vi till Gelateria Fassi och köpte varsin glass. Jag tog smakerna citron, mango och jordgubb som alla var goda men egentligen tycker jag att kombinationen pistage, tiramisu och mjölkchoklad som jag tog sist var ännu bättre. Om jag får välja så vill jag inte blanda fruktiga och choklad/nötiga smaker, det är något med det som skär sig tycker jag. Chokladdoppade jordgubbar till exempel, det är verkligen ingen hit.

Efter en liten siesta hemma gjorde vi oss redo för att promenera in mot centrala Rom. Vi gick förbi Colosseum, Forum Romanum och Vittorio Emmanuele-monumentet för att sedan hamna på baren Il Baretto.

Efter ett par drinkar promenerade vi över till Trastevere med Trattoria Da Enzo al 29 som mål, men där ringlade sig kön lång och vi var för sent ute för att få sätta upp oss på listan. Vi snurrade runt lite bland de närliggande kvarteren och lyckades hamna på ett annat mysigt ställe vars namn jag glömt, men där vi fick äta både friterad kronärtskocka, broccolini och pasta.

Sedan strosade vi hem längs Tibern under fullmånen och slocknade direkt efter en intensiv heldag i Rom.

På lördagen stod det second hand-shopping i Monti på schemat och gissa om vi hade tur som möttes av skyltarna ”Tutti 5 euro” inne på Humana? Perfekt! Emelie fyndade för glatta livet och jag köpte en svart klänning med dekoration som påminner om spritsad grädde. Synd att jag redan varit på operan här, annars hade den varit perfekt för mitt besök.

Efter några intensiva fyndtimmar gjorde vi ett nytt försök på da Enzo och den här gången gick det bättre! Vi fick köa i knappt en halvtimme innan vi blev placerade vid ett bord på den lilla trattorian.

Där åt vi friterad zucchiniblomma, varsin pastarätt (jag valde cacio e pepe) och så köttbullar i tomatsås. Till efterrätt fick vi den godaste tiramisun jag ätit hittills. Allt vi serverades var jättegott men den var något alldeles extra.

Rom bjöd på sitt allra bästa väder under helgen med 25 grader och strålande sol, så vi passade på att sitta i skuggan på en uteservering med varsitt glas vin en stund, innan vi gick hemåt för att ladda om inför kvällen.

Framåt skymningen promenerade vi genom Celio till Testaccio och Pizzeria Remo. Där var det högtryck men vi skrev upp oss på listan (”Giulia, due”) och väntade utanför tillsammans med alla Giovanni, Paradisi och Alessandro som blev uppropade i turordning.

Väl till bords beställde vi varsin pizza och en sallad med min nya favoritgrönsak puntarelle som jag absolut ville visa för Emelie. När maten var slut var klockan nästan midnatt, så som den blir när man äter middag sent i den här staden, och det var bara för oss att vagga hemåt och ställa klockan på sju, försöka stänga igen väskan med alla second hand-fynden och sedan skiljas åt efter två underbara dygn i Rom.

Tjugo dagar i en ny stad

Bit för bit lägger jag samman staden. Hittar jag till Colosseum så hittar jag hem. Följer jag Corso Vittorio Emanuele II till torget så hittar jag biblioteket. Från stora fyrkantiga parken hittar jag floden, hittar jag mataffären, hittar jag två vägar som leder till min gata. Jag övar mig på att gå mer och mer utan karta, låter telefonen ligga i fickan, blir nöjd när byggnaderna plötsligt känns bekanta.

På biblioteket får jag ett kort med mitt namn. Varje gång jag kommer dit skrivs jag upp för hand på en lista och när jag går därifrån för dagen stryks mitt namn från papperet. På innergården finns en porlande fontän och apelsinträd som bär på en massiv söt lukt. Grenarna tyngs av de solgula kloten och ibland hörs en dov duns när ett av dem faller ner i det vita gruset. Jag sitter ute vid borden med datorn framför mig. Sätter timern på tjugofem minuter och växlar mellan att skriva, redigera och fylla anteckningsblocket med nya idéer. Ibland upplever jag något som känns som flow och då njuter jag, inbäddad i doften från vita apelsinblommor.

Jag skapar mina egna små ritualer. Om morgnarna lämnar jag sängen och slår upp balkongdörrarna, drar undan gardinerna, släpper in lite luft, låter ljuset flöda in. Sedan går jag och lägger mig i igen och läser i tjugo minuter innan jag sakta börjar dagen. Om söndagarna går jag till olika kyrkor, försöker att hitta en plats av samhörighet, ser det som ett sätt att grunda själen som annars så lätt börjar fladdra. Efteråt äter jag lunch själv på en restaurang jag sett ut innan. Beställer förrätt och primi, ett glas vin, ibland en dessert.

I födelsedagspresent av mina vänner har jag fått biljetter till premiären av en balett på operan. Jag bläddrar i min begränsade resegarderob och valet faller på en ljus kostym i linne. Innan föreställningen går jag till en restaurang och äter middag. Menyn är enkel, en sorts fisk och några smårätter. Servitören är charmerande och på borden ligger tunna dukar av gråvitt papper. Jag beställer in en bit friterad torsk och en sallad med puntarelle och maten gör mig lycklig med sina rena smaker. I operahuset bär damerna sammet och glitter, deras hår är lagda i voluminösa frisyrer och runt dem bor små moln av parfym. Jag kan inte låta bli att titta på dem, dras med blicken till deras genomtänkta elegans. På scenen har dansarna en imponerande spänst i stegen och jag undrar hur det känns att kunna snurra sig fram genom livet.

Det är morgon och jag ställer alarmet tidigt, kliver i träningskläderna direkt när jag vaknar. I samma stund som kyrkans klockor börjar slå vid kvart över sju ger jag mig ut på Roms gator. Jag viker ner mot Colosseum, springer längs folktomma trottoarer, passerar den gigantiska byggnaden som ligger fri från trängsel i morgonsolen. Tar vägen genom en gränd och så upp mot Fontana di Trevi där det visst alltid är folk, trots den tidiga timman. Viker av mot Spanska trappan som är överröst av blommor. Tar mig upp till toppen av den och blickar ut över staden och dess kupoler. Känner hur jag bär ett fånigt leende i mitt ansikte, hur jag fylls av känslan av att vara här och nu. En tidig morgon i Rom. Sedan springer jag vidare längs en tvärgata och tar vägen förbi Santa Maria Maggiore hem, utan att behöva kolla kartan.

Ett bord för en, tack

När klockan slår sex stänger jag ner datorn. Då har jag suttit vid den under större delen av dagen, ryggen krökt framför den lilla skärmen, fingrarna konstant stegandes över tangentbordet. Jag lägger mig på sängen och tänker ”nu då?”. Känner ett skriande behov av umgänge, av att ha någon att föra ett samtal med. Tänker att jag borde ta mig ut. Lämna lägenheten, gå en promenad, äta middag, passa på att upptäcka ett nytt ställe. Samtidigt tar det emot för jag har varit här i en och en halv vecka nu och hittills är det ingen, verkligen ingen, som pratar med mig och det är något med att känna sig ensam i ett offentligt rum som tar så mycket energi.

Och jag tänker att det säkert handlar om min utstrålning. Jag måste skaffa en sån där härlig aura som bjuder in till samtal, hur man nu gör det? Jag testar mitt leende i spegeln, funderar på om det kanske handlar om att välja neutrala, trevliga kläder, att ofta och öppet se sig nyfiket omkring. I ett försök att uppmuntra mig själv häller jag upp ett glas vin och hämtar sminkväskan. Dags att bygga självkänslan med yttre medel.

Jag öppnar min begränsade resegarderob och försöker hitta något att ha på mig. Byter om säkert sju gånger i jakt på den rätta känslan. Ifrågasätter varför jag packat inte bara en utan två västar i min relativt nätta packning. Till sist lyssnar jag på Magaluf med Orup för att uppbåda någon slags energi och ger mig sedan ut på Roms gator.

Kvällen är mild och det har redan börjat skymma. Fjäderlätta moln likt penseldrag syns på himlen. Jag passerar Colosseum och Forum Romanum. Promenerar längs den stora gatan som börjar bli bekant nu, hittar nästan helt utan karta till restaurangen som jag sett ut sedan innan. Den är liten men inbjudande, har samma skarpa belysning som så många andra ställen här, artiga servitörer i väst och fluga som hälsar med ett buonasera! Jag ber om ett bord för en och blir placerad intill ett franskt par som inte gör något större väsen kring min ankomst.

Jag beställer en bruschetta med tomat, spaghetti alle vongole och tiramisu till efterrätt. Allt är gott, men inget sensationellt och jag äter i hungriga, snabba tuggor. Lokalen är fylld av par. Jag påminner mig själv om min nya härliga aura, men det finns inget naturligt sätt att prata med någon utöver servitörerna som skyndar sig runt i restaurangen. Men så halvvägs in i min middag kliver det in ett par som sätter sig bakom mig. Det tar bara några sekunder, sedan hör jag att de är svenskar.

Samtalet är omöjligt att inte lyssna på, inte bara för att det sker på ett språk jag förstår utan också för att de har en så ofantligt tråkig ton mot varandra. Kort, dryg och snäsig på det vis som parrelationer så lätt kan bli på semester. Jag hör deras dividerande kring menyn, det vassa ”jamen hur ska jag kunna veta vad du vill ha?” och det tillbakakastade ”du kan ju fråga kanske?”. Och jag tänker på den härliga aura som jag uppenbarligen saknar, min förmåga att bjuda in till spontana samtal som tycks vara på noll, men i kontrast till detta så känns min ofrivilliga ensamhet ändå inte så illa. Den känns nästintill helt okej.

Strax därefter ber jag om notan och ler mina trevligaste leenden till servitörerna. Tackar både en och två gånger för besöket och går sedan hemåt själv under Roms mörkblå himmel.

De första dagarna i Rom

Drygt en vecka har passerat sedan jag kom till Rom. I mitt förra inlägg skrev jag att jag hade mycket tid, men sen dess har den visst runnit på ändå. Dagar har gått, minnen har skapats. Låt oss se vad jag hittat på under min första tid här i staden.

När jag kom fram på lördagskvällen blev jag visad runt i lägenheten av min hyresvärd Francesca. Hon berättade hur jag skulle använda gasspisen och tvättmaskinen, på vilket sätt balkongdörrarna ställs upp och var närmsta mataffär ligger. Jag frågade henne om det fanns någon restaurang i närheten och hon berättade att det låg en i porten bredvid. Efter en snabb dusch gick jag dit och beställde en carbonara som var bland det godaste jag ätit. Kanske var det den långa resan och den lättade känslan över att vara framme som gjorde sitt, men den salta krämiga pastan lade sig som en mjuk filt i magen. Resten av kvällen ägnade jag åt att packa upp alla mina saker ur väskorna och hitta rätt plats för allt.

På söndagsmorgonen gick jag till den närliggande matbutiken och handlade frukost. Espressokaffe till den lilla bryggaren, tomater, ost, ägg och citronyoghurt.

Sedan satte jag mig här och sträckte ut benen i solen och insöp Rom-atmosfären. Jag noterade att en duva tagit sig friheter på min balkong och beslöt mig för att tidigt markera vem som bestämmer genom att torka upp allt noggrant och sedan klappa argt när den kom för att slå sig ner på räcket igen.

Vid 12 promenerade jag hemifrån, fick min första chock över Colosseums närhet och storhet, såg Viktor Emanuel-monumentet, korsade Tibern och kom fram till Porta Portese.

Där mötte jag upp min kompis Nina som var i stan över helgen och tillsammans gick vi på den stora loppmarknaden som är där på söndagar. Jag köpte en gul blus i silke och precis när vi hunnit gå igenom alla stånd kom ett ösregn. Vi sökte skydd och hamnade på en restaurang i Testaccio där vi åt lunch.

Sedan kom solen tillbaka och vi gick till en liten kiosk som sålde både kaffe, drinkar och lemonad. Vi köpte varsin dryck och satte oss på en bänk och löste korsord samt analyserade samtiden.

Framåt kvällen kom jag på att jag hade en del text att skriva, så då promenerade jag hem under apelsinträden och satte mig med det resten av dagen.

Under min resa jobbar jag halvtid på mitt vanliga jobb för att ha mer tid att skriva. Måndagar är dock min långa arbetsdag då jag arbetar från 9 till 17:30 för att hinna beta av så mycket som möjligt i början av veckan. Med andra ord satt jag mest framför datorn hela dagen och hade olika möten. Men på kvällen tog jag en tur till den stora mataffären som jag lyckats googla fram.

Där strosade jag omkring i säkert en timme och köpte allting som kändes gott. Sedan lagade jag middag och skrev det sista på min inlämning som hade deadline samma kväll.

På tisdagen jobbade jag fram till lunch och när jag var klar stack jag ut på en löprunda. Det var gråmulet och inte särskilt varmt, men eftersom jag inte packat några andra träningskläder än shorts och linne var det bara att pinna på. När jag kom tillbaka lagade jag en sallad med sparris, cannellinibönor, tonfisk och ägg.

På kvällen promenerade jag till Monti för att titta i några second hand-butiker, men gick fyndlös därifrån. Sedan satte jag mig på en liten vinbar med min bok och beställde in en plocktallrik.

När jag gick hem sedan var Colosseum upplyst och alla moln nästan borta.

Det blev onsdag och jag vaknade upp i mitt soliga sovrum under takmålningarna. Jag känner mig inspirerad och sugen på att inreda min lägenhet hemma både i gult och med diverse utsmyckningar, även om jag förstår att det gör sig lite bättre här.

Vädret var varmt så jag satte mig vid de uppslagna dörrarna för att jobba. Att sitta ute på balkongen är svårt om man vill se något på skärmen, men att sitta precis innanför och låta solen flöda in funkar fint.

När jag jobbat klart kände jag att det var dags för en liten utflykt så då gick jag till basilikan San Giovanni in Laterano som ligger precis över torget. Enligt min hyresvärd är det den näst viktigaste kyrkan i Rom efter Peterskyrkan och om hon säger så, ja då är det väl så.

Det är svårt att fånga på bild men den är helt enormt stor med gigantiska valv och svindlande takhöjd.

Jättemycket dekor också i form av målningar, statyer och en massa guld. Så mycket detaljer att ta in i varenda hörn.

En gullig marmorduva i golvet också. En sån här kan få bo på min balkong, det är jag okej med.

Tack för titten! Jag ska nog se till att hinna med ett besök till innan jag åker hem bara för att det finns så mycket att se och det känns som att jag bara hann ta in en bråkdel.

Efter kyrkobesöket stack jag ut på en lite varmare löptur än förra gången. Lite opraktiskt är det att behöva väja för alla klungor av turister men samtidigt känns det väldigt mäktigt att få byta utsikten över Årstavikens vatten mot detta.

Låt oss strax runda av och avsluta med torsdagen innan det här inlägget blir världens längsta. När klockan slår 14:30 på torsdagar tar jag nämligen helg här i Rom. Tack vare min långa måndag är jag helt ledig på fredagar, vilket känns som ett genidrag. Solen strålade och mitt humör var på topp så jag promenerade in mot centrum och köpte en glass.

Kollade lite på Forum Romanum och försökte ta in exakt hur gammalt allt är, men det är ju omöjligt. Får svindel av tiden.

Promenerade sedan vidare längs Tibern och det var så nyp mig i armen-vackert. En helt perfekt ljummen kväll och alla blad som små knallgröna explosioner. Kände mig så tillfreds med livet.

Mitt mål för kvällen var Pizzeria Remo A Testaccio. Ett ganska anspråkslöst men underbart litet ställe som charmade mig. Servitören bar svettband och tre par glasögon ovanpå huvudet, en rejäl mängd buntband i skärpet (varav han använde ett för att låsa fast min handväska vid min stol utan att jag märkte det), två armbandsur samt en gigantisk ficklampa. Han var otrolig. Jag beställde en diavola och rödvin. Mannen vid bordet bredvid mig tog in två pizzor och åt upp båda inom loppet av en kvart. Ett gott betyg.

Mätt och glad och belåten traskade jag sedan hem, bärandes på den bästa av känslor. Där och då var det ingenting som fattades mig, stunden var en mjuk inandning i livet, ett ögonblick av nåd.

När jag vaknar tycks bråttom långt borta

Stadens buller blir en ljudmatta. Ambulansernas klagande sirener och bilarnas däck mot asfalten. Jag ber om ursäkt för oljudet i mitt videomöte men de säger att det inte hörs. Ljudet filtreras bort automatiskt av programmet och snart märker jag det knappt själv längre. Väcks bara mjukt av basilikans kyrkklockor som slår kvart över sju på morgonen. En stund därefter hörs espressobryggarens belåtna puttrande från spisen.

Den gigantiska byggnaden är omisskännlig, ändå känns det lite som ett skämt första gången jag ser den. Just det, Colosseum ja, jag skulle ju bo nära. Det är något med den nästan tvåtusen år gamla amfiteatern som får det att susa i kroppen, som gör att den inte riktigt går att ta in även om jag sett den förut. Hela staden är fylld av monument och byggnader som får min roll som nutidsmänniska att krympa. Under kyrkans enorma guldtäckta valv blir jag blott en stämma, en enda liten ton som ljuder, ett amen bland miljoner.

Efter några turer kring kvarteren lyckas jag hitta en stor matbutik bara fem minuter bort. Där går jag länge med min orange otympliga korg i släptåg. Tittar noggrant på alla grönsaker och frukter som ligger uppradade i sina diskar. Känner på klotformade zucchinis och tunga romanescohuvuden, plockar varsamt bland tomater som faktiskt doftar tomat. En man som är och handlar med en liten pojke säger något och tittar på mig. Jag förstår inte och möter honom med ett ursäktande leende. Han pekar på sin hand som är försedd med en stor engångshandske och ber mig att ta på en likadan. Skamset täcker jag min högerhand i plast och fortsätter att botanisera bland grönsakerna.

Utan att tänka på det vrider jag kroppen mot solen som faller ner mot balkongens kaklade golv. Vänder mig hela tiden så att jag ska träffas av dess varma strålar. Känner hur den låser upp någonting inuti, hur den gör mig snäll och god. Vill tänka mjuka tankar. Det är lättare när allting målas gult. Stråla milt ljus, får jag, låt mig.

När jag vaknar tycks bråttom långt borta, tiden är fortfarande min vän här. Visst finns göra, i mina anteckningar bor en lista på saker jag vill och kan, men ännu ger jag mig rum att ta in. Att lyssna, dofta, mjukna, se. Det finns så mycket som vill känna mig här.

Jag tog tåget till Rom

I fredags morse bar det av. Klockan 08:21 åkte jag från Stockholms Centralstation och 34 timmar och 28 minuter senare klev jag av på Stazione di Roma Termini.

Sträckan jag åkte var Stockholm – Köpenhamn – Hamburg – Zürich – Milano – Rom. Totalt fem byten och ett nattåg (mellan Hamburg och Zürich). Jag hade kollat upp rutten med hjälp av appen Rail Planner samt även läst på i gruppen Tågsemester på Facebook. Efter lite snabb räkning konstaterade jag att det skulle bli billigast med ett interrailkort så det köpte jag via interrail.eu (observera att det är den officiella sidan, interrail.se är en återförsäljare som säljer samma kort men till ett högre pris). Sedan bokade jag platsbiljetter hos de respektive tågbolagen. Till en början var det lite klurigt att förstå hur jag skulle göra, men den här guiden gjord av någon i Tågsemester-gruppen hjälpte mig mycket.

Ironiskt nog var sträckan mellan Stockholm och Köpenhamn den som skulle krångla mest. Dagen innan hade en ledning rivits ned i Hässleholm vilket ledde till förseningar, men i vårt fall blev det inte mer än 50 minuter som tur var. Jag hade sett till att ha marginaler på 1,5-2 timmar mellan alla mina byten för att undvika att missa anslutningar och det var jag glad för i det här fallet. På stationen i Köpenhamn var det också en del stök med spårändringar och försenade avgångar, men jag försökte hålla stenkoll på skyltar och utrop och kom på rätt tåg mot Hamburg.

Båda sträckorna mellan Stockholm och Köpenhamn samt Köpenhamn och Hamburg var ungefär fem timmar långa var. Den större delen av tiden ägnade jag åt att jobba och jag blev positivt överraskad över hur bra det fungerade med wifi på tågen (sedan hade jag i och för sig inga längre videomöten, men det funkade fint för mail, chatt och skrivande).

Vid 20-tiden var jag framme i Hamburg och hade då ett par timmar över innan det var dags att ta nattåget mot Zürich. Jag tog en liten promenad i några kvarter runt stationen för att sträcka på benen och satte mig sedan på en pub för att äta en väldigt tysk middag och dricka en öl. Där träffade jag ett par svenskar som också var ute på tågresa och vi småpratade en stund innan jag gick tillbaka till stationen för att leta upp spåret till mitt tåg.

När jag bokade min plats på nattåget valde jag liggvagn med fyra bäddar (couchette) och blev automatiskt placerad i en med enbart kvinnor, vilket var skönt. Två av de andra resenärerna i min kupé var ett par finskor som jag kände igen då de åkt exakt samma väg som jag från Stockholm, så det kändes också lite tryggt. Jag är ganska lättväckt när jag sover och hade därför ingen jättehög ambition om att få en full natts sömn på tåget. Mitt huvudsakliga mål var att vila och all riktig sömn fick bli en bonus, men jag satte i ett par öronproppar och lyckades faktiskt slumra på ganska bra där uppe i min koj. Helt klart över förväntan.

Vid sjutiden på morgonen blev vi väckta och fick varsin liten frukostbricka serverad. Så mysigt!

Utanför fönstret blev landskapet grönare och grönare ju längre resan pågick och det var väldigt trevligt att bara sitta och lyssna på musik och titta ut på små schweiziska byar.

Strax efter tio var vi framme på stationen i Zürich och då gick jag till biljettkontoret för att köpa platser till mina två sista tåg. Dels är det lite krångligt att göra det online för de italienska tågen, dessutom behöver man fysiskt printade biljetter och så hade jag valt att vänta lite med att boka de sista sträckorna om det skulle hända något på vägen och jag skulle bli försenad. Det var dock inga problem att lösa detta på stationen och jag fick utmärkt hjälp.

Någon timme senare åkte jag vidare mot Milano, men innan dess hade jag hunnit fylla på min matsäck lite samt köpa en riktigt dyr kopp bryggkaffe för 60 kr. De flesta tåg jag åkte hade någon form av servering ombord men jag hade också med lite saker att snacksa på om jag skulle bli hungrig längs vägen, exempelvis frukt, kex, oliver, babybel-ost och smågodis.

Vägen mellan Zürich och Milano var fylld med vackra landskap och det var ett nöje att bara få sitta där och ta in allt. Jag vet inte om jag är väldigt lättroad eller bra på att umgås i mitt eget sällskap, men jag blev aldrig särskilt uttråkad under resan. Tvärtom hann jag inte på långa vägar lyssna på alla de poddar jag laddat ner eller läsa böckerna jag packat.

Mitt sista byte skedde här i Milano där jag och mitt bagage hoppade på tåget mot Rom. Jag hade packat i en mindre rullväska och en vandringsryggsäck (50 l) samt bar en liten handväska med saker jag behövde ha nära till hands, så som telefon, betalkort, biljetter och pass. Högst upp i vandringsryggsäcken hade jag en vanlig ryggsäck med dator, matsäck, bok, laddare, vattenflaska och annat som jag kunde behöva på tåget. Varje gång jag klev ombord på ett nytt tåg tog jag upp den lilla ryggsäcken ur den stora och lade undan det andra bagaget. Eftersom jag inte hade någon jättestor resväska kunde jag ofta placera allt bagage på hyllan ovanför mig så att jag hade uppsikt över det hela tiden. Det var också smidigt med två lite mindre väskor istället för en stor när jag skulle kliva av och på tågen. Min lilla ryggsäck med dator och andra värdesaker tog jag med mig hela tiden när jag gick på toaletten etc och jag såg till att inte lämna min plats när tåget stannade för att undvika att någon skulle råka hoppa av med mitt bagage (med flit eller av misstag).

De två sista sträckorna tog ungefär 3,5 respektive 4 timmar och här i Toscana började jag ändå längta lite efter att komma fram eftersom målet nu kändes så nära.

På lördagskvällen, strax före 19, anlände jag till Rom, helt enligt tidtabell. Överlag hade resan gått både snabbare och smidigare än jag väntat mig och jag var tacksam för att jag haft tågturen på min sida. Mycket kan ju hända längs vägen, men det kan också gå väldigt bra!

Jag är ju knappast någon tågexpert efter att ha gjort en långresa, men är det något ni undrar över får ni gärna ställa en fråga här i kommentarerna så ska jag försöka att svara. Ciao från Rom!

Elva dagar till avfärd

Det är märkligt hur något som känts evighetslångt borta helt plötsligt ska hända. Om en och en halv vecka tar jag tåget till Italien och det är ingenting. Det är typ nu, alldeles snart är det nyss. Jag kommer på mig själv med att stressa upp mig kring nya saker hela tiden. Ska just somna när jag inser: tänk om batteriet i brandvarnaren börjar att ta slut när jag är bortrest och den då ligger och varningspiper högt så att grannarna störs ända tills min vattningsansvariga vän kommer över och kan stänga av den. Ska jag ta ur batteriet helt bara? Men tänk om något självantänder i lägenheten och så har jag inget larm som varnar och då riskerar någon att bli skadad? Skriver således upp även ”byt batteri i brandvarnaren” på den långa listan över saker jag måste göra innan jag åker.

Nästan varje dag tycks någon av nyheterna handla om tågförseningar. Det verkar finnas så mycket som kan hindra ett tåg. Snöoväder, strejker, en båt som kör in i en bro och stoppar all trafik. Jag tänker på min minutiöst planerade rutt. Stockholm till Köpenhamn och Köpenhamn till Hamburg. Från Hamburg nattåget till Zürich och från Zürich vidare till Milano för att till sist därifrån ta tåget till Rom. Det är två timmar mellan varje byte men två timmar är ju ingenting om trafiken står still. Jag tänker att det får ordna sig. Fram kommer jag väl på något sätt. Visst? Visst! Men var ska jag sova om jag inte hinner med nattåget och hur ska jag få tag på nycklarna till lägenheten om jag inte kommer fram på rätt dag?

Jag minns när jag var 18 och flög själv till USA för att hälsa på min kompis som bodde där. Det var tre olika flighter bara på vägen dit och när jag till slut landade på LAX funkade visst inte min telefon på det amerikanska nätet så jag kunde inte ringa henne. Ändå lyckades vi hitta varandra efter en bra stunds letande och sedan åkte vi hem på den femfiliga motorvägen och spelade Kids med MGMT på hög volym. Det känns inte som jag var lika orolig då, det kan jag omöjligen ha varit. Femton år senare och jag behöver tydligen andas i fyrkant av tanken på ett försenat tåg i Tyskland.

Ni vet när folk skämtar om pappor på flygplatser med alla biljetter printade och nedstoppade i en plastficka? Jag är den pappan. Hängslen och livrem och alla bokningsnummer nedskrivna på minst två ställen. Handväskan full av plåster, huvudvärkstabletter, mobilladdare, pappersnäsdukar, säkerhetsnålar, handsprit, sytråd och en adapter för man vet ju aldrig om man plötsligt kommer att behöva hålla en presentation och plugga in en hdmi-kabel (det har faktiskt hänt en gång). Jag är jättedålig på att vara chill, men samtidigt ska det bli jättehärligt att komma iväg. För när katastrofhjärnan inte jobbar febrilt med att förutse alla kriser som kan hända så ägnar den sig åt att längta. Efter morgonkaffe på balkongen, porlande fontäner, solvarma gator och blommande träd. Frågan är bara om det finns brandvarnare i lägenheten i Rom?