När jag vaknar tycks bråttom långt borta

rom


Stadens buller blir en ljudmatta. Ambulansernas klagande sirener och bilarnas däck mot asfalten. Jag ber om ursäkt för oljudet i mitt videomöte men de säger att det inte hörs. Ljudet filtreras bort automatiskt av programmet och snart märker jag det knappt själv längre. Väcks bara mjukt av basilikans kyrkklockor som slår kvart över sju på morgonen. En stund därefter hörs espressobryggarens belåtna puttrande från spisen.

Den gigantiska byggnaden är omisskännlig, ändå känns det lite som ett skämt första gången jag ser den. Just det, Colosseum ja, jag skulle ju bo nära. Det är något med den nästan tvåtusen år gamla amfiteatern som får det att susa i kroppen, som gör att den inte riktigt går att ta in även om jag sett den förut. Hela staden är fylld av monument och byggnader som får min roll som nutidsmänniska att krympa. Under kyrkans enorma guldtäckta valv blir jag blott en stämma, en enda liten ton som ljuder, ett amen bland miljoner.

Efter några turer kring kvarteren lyckas jag hitta en stor matbutik bara fem minuter bort. Där går jag länge med min orange otympliga korg i släptåg. Tittar noggrant på alla grönsaker och frukter som ligger uppradade i sina diskar. Känner på klotformade zucchinis och tunga romanescohuvuden, plockar varsamt bland tomater som faktiskt doftar tomat. En man som är och handlar med en liten pojke säger något och tittar på mig. Jag förstår inte och möter honom med ett ursäktande leende. Han pekar på sin hand som är försedd med en stor engångshandske och ber mig att ta på en likadan. Skamset täcker jag min högerhand i plast och fortsätter att botanisera bland grönsakerna.

Utan att tänka på det vrider jag kroppen mot solen som faller ner mot balkongens kaklade golv. Vänder mig hela tiden så att jag ska träffas av dess varma strålar. Känner hur den låser upp någonting inuti, hur den gör mig snäll och god. Vill tänka mjuka tankar. Det är lättare när allting målas gult. Stråla milt ljus, får jag, låt mig.

När jag vaknar tycks bråttom långt borta, tiden är fortfarande min vän här. Visst finns göra, i mina anteckningar bor en lista på saker jag vill och kan, men ännu ger jag mig rum att ta in. Att lyssna, dofta, mjukna, se. Det finns så mycket som vill känna mig här.

Delta i diskussionen

6 kommentarer

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *