semester – Julia Eriksson

Att vandra West Highland Way i Skottland

Bättre sent än aldrig får väl vara en passande inledning på detta inlägg, för nu blir det äntligen reseblogg med en tillbakablick på min vandring i Skottland i somras.

Det här var den fjärde vandringsresan jag gjorde med samma grupp, tidigare har vi besökt England, Österrike och Frankrike. Vid det här laget har vi hittat våra rutiner ganska väl. Vi vet att vi gärna vandrar långa sträckor under dagen och kommer fram till någon liten by där vi sover över. Det behöver inte vara några lyxiga boenden, men vi vill gärna ha tak över huvudet och möjlighet att ta en dusch och äta något. Förutom Anna, Gaëlle och Sadia som jag vandrat med tidigare, hade vi i år också utökat vår grupp med Jessica och Juliette, vilket resulterade i en kul mix av svenska, franska och brittiska deltagare. Vi gjorde också resan en dag längre än vad vi vanligtvis brukar vandra, så nu blev det totalt 6 dagar.

Planeringen av resan började tidigt i våras. Då åt vi middag tillsammans och pitchade olika idéer på var vi ville vandra. Skottland kom snabbt upp på listan, men även förslag som Norge och Slovenien fanns med. När vi väl började researcha insåg vi att finns det hur många härliga platser som helst att vandra på, så det svåraste är nästan att bestämma sig, men till slut föll valet alltså på Skottland. Jag och Sadia fick det huvudsakliga planeringsansvaret och började därefter att kolla upp olika rutter som kunde passa oss. Ganska fort föll valet på West Highland Way, en 154 km lång led genom det skotska höglandet.

När alla bekräftat att de kunde följa med bokade vi ruttens olika boenden samt kollade upp resvägar och lite mer praktisk info. Vid påsk hade vi allting spikat och klart och kunde börja invänta sommarens höjdpunkt!

Vår första vandringsdag gick från Drymen till Rowardennan. Egentligen börjar West Highland Way redan i Milngavie, men för att hinna vandringen på 6 dagar valde vi att hoppa över den första etappen som ändå verkade vara tråkigast när vi läste på.

Framför oss låg 24 kilometer av relativt lättvandrad terräng och vädret såg ut att bli halvklart utan några regnskurar. En tacksam början.

Vi började i lågländerna men kom efter en tag in i de typiskt skotska högländerna. Otroligt fint med de böljande kullarna och det extremt gröna och frodiga gräset.

Dagens rutt innehöll en liten topptur till Conic Hill som låg 361 meter upp.

Där uppe stannade vi för att titta på utsikten och ta en liten snackpaus innan det bar av nedåt igen.

Under stora delar av dagen gick vi längs med Loch Lomond vilket såklart ledde till att vi sjöng på den klassiska folkvisan mer eller mindre konstant.

Längs en av stränderna stannade vi till för klassisk macklunch. Alltid samma matsäck: dubbelmacka, frukt eller morot, kex och kanske lite chips eller nötter.

Sedan fortsatte vi förbi randiga kor och gulliga lammungar.

Jag och Sadia var planeringsansvariga och därmed också kartansvariga på rutten. Förvisso är leden ganska väl utmärkt, men ibland vill man verkligen vara på den säkra sidan, det är så tråkigt att behöva gå tillbaka ju.

Den sista sträckan för dagen gick igenom skogen och efter ungefär sju timmars vandring kunde vi skymta vårt mål.

Vi kom fram till ett gulligt youth hostel i Rowardennan där vi hade bokat ett 6-bäddsrum med våningsängar. Jag firade ankomsten med en milkyway och några stretchövningar. Sedan tog vi en öl i deras fina sällskapsrum och spelade kort innan vi till sist kröp till kojs efter att ha ätit middag.

Dag 2 gick vi från Rowardennan till Inverarnan, vilket är en sträcka på 23 kilometer. Med pigga ben lämnade vi vår soliga lilla by strax för klockan 9. Otroligt med sol i Skottland förresten, vi som hört så många skräckhistorier om regn.

Dagens tur var omtalad som en av de svårare på vandringen, men den började lugnt och mjukt genom skogen.

Vägen kantades av gulliga men ack så svårfotade vattenfall. På ett ställe delade den sig i en högre och en lägre väg, där vi efter lite snabb diskussion med några förbipasserande kvinnor, valde den höga. Det visade sig vara ett mycket klokt beslut fick vi höra av andra vandrare senare under dagen.

Nästan hela turen gick längs med Loch Lomond idag igen. Efter ungefär en tredjedel av vandringen stannade vi för fika på en av stränderna.

Efter en mild start började sedan den mer utmanande sträckan med stenar, rötter och lite klättring uppför och nedför. Då kändes det extra skönt att slippa regn och halt underlag.

Längs stigen började det att dyka upp mängder av kantareller som stod och lockade på oss, men med tunga ryggsäckar och en lång väg att gå fanns svampplockning knappast på schemat, så det var bara att passera trots att fingrarna kliade.

Men till slut kunde vi inte motstå frestelsen, så vi offrade en av matsäckspåsarna och fyllde den på nolltid.

När det blev dags för lunch fick vi sätta stopp för plockandet för att spara våra ryggar. Det finns nämligen en gräns för hur många extrakilon man är villig att släpa med sig på sin vandring och min går ungefär vid två om det gäller kantareller.

Ungefär halvvägs på dagens rutt, i Inversnaid, stannade vi på en rastplats och åt vår matsäck.

Sedan var det bara att streta vidare på stigen längs sjön.

Efter några kilometer kom dagens andra lockelse: ett svalkande dopp i Loch Lomond. Vi var inte svårövertalade så vi skalade av oss alla vandringskläder och klev i nakna likt en grupp svettiga nymfer. Det var helt ljuvligt och inte alls så kallt som väntat. Jag minns tillbaka på det nu som ett av sommarens allra bästa bad.

Den sista delen av sträckan genomfördes med doping i form av skotskt godis.

Och efter några sista upp- och nedförsbackar hade vi avverkat 23 kilometer och nått dagens mål.

Bakom oss kunde vi lägga en krävande vandringsdag som inte blev fullt så krävande tack vare bra väder, kantarelljakt och ett perfekt dopp. Och framme på campingen där vi hyrt två stugor återstod bara en sak: att rensa, steka och äta dagens skörd.

Vår tredje dag skulle ta oss ytterligare 20 kilometer, från Inverarnan till Tyndrum. Jämfört med gårdagen bjöd den på en något kortare sträcka och enklare terräng.

Vi lämnade Tyndrum efter frukost och började att gå långsamt uppför.

Det här skulle bli en återkommande syn för dagen: stora böljande kullar och hundra nyanser av grönt.

Här och där längs vägen fanns det betande får som höll sig på behörigt avstånd från oss.

På vissa delar av sträckan höll de på att avverka och plantera ny skog, vilket gjorde dem mindre roliga att vandra genom. Av uppenbara skäl fastnade de bitarna inte på bild, istället fyllde jag kameran med desto mer stenmurar och gröna sluttningar.

Efter 11 kilometer satte vi oss ner för lunch. Resterna av gårdagens kantareller hade fått flytta in i en hopklämd macka tillsammans med några bitar skotsk cheddar. Absolut godare än det ser ut.

Ett par gånger under dagen träffade vi vår vandringskompis Jura och hennes husse som vandrade samma sträcka som vi.

Sedan såg vi äntligen våra första highland cattle-kor. Jag hade en tanke om att det skulle krylla av dessa längs vandringen, men så var verkligen inte fallet.

När vi hade mindre än 5 kilometer kvar stannade vi och svalkade fötterna i floden.

Sedan återstod bara att slutföra resten av sträckan som gick längs smala, ljungkantade stigar och små mystiska sjöar.

Vips så var 20 kilometer gjorda och vi var framme vid vårt boende för natten. I Tyndrum besökte vi den lokala indiska restaurangen som var oväntat bra och sen upptäckte vi att vår stuga hade en dvd-spelare, så då köpte vi snacks och kollade på en repig version av Despicable Me innan vi stupade i säng.

Dag fyra var det dags att gå de 28 kilometerna mellan Tyndrum och Kingshouse.

Det var dags för resans längsta vandringsdag, som också skulle visa sig bli en av de vackraste.

Eftersom vi hade en lång dag framför oss såg vi till att lämna Tyndrum tidigt. Tyvärr duggade det så det var bara att ta på regnkläderna, men att vi klarat oss till dag fyra utan att behöva dem får ändå ses som ett gott betyg. I takt med regnets ankomst började också de aggressivt bitande knotten att dyka upp, så det var bara att ta fram sprayen och undvika att stå stilla för länge.

Början av dagen gick i stabilt tempo uppför. Mina ben var lite stumma de första kilometrarna men vaknade sedan till liv.

Att äta hobnobs i regn är också en viktig del av att vandra. Varje resmål har sina särskilda snacks som man fastnar för och inte kan vara utan. På den här resan blev det just hobnobs.

Uppe på första höjden fick vi bra utsikt över Loch Tulla.

Drygt halvvägs in på dagens vandring nådde vi Inveroran. Där hittade vi en restaurang som strax skulle öppna, så vi bestämde oss för att stanna för lunch och fly regnet lite.

Vi fick äta en mycket god grönsakssoppa (allting smakar mer eller mindre utsökt när man är blöt och hungrig) samt lyssna på Avicii-covers framförda på säckpipa. Mysigt!

Sedan fortsatte vi stärkta genom landskapet under molnen som höll på att spricka upp.

Jag vet inte om man fattar på bild hur fint det här är? Otroligt var det i alla fall.

Blicken hos en imponerad som mest gick runt och oh:ade och ah:ade.

Sedan kom solen fram ordentligt igen och då blev jag hög på livet. Allt var ljuvligt här.

Vi tog fikapaus på en sten och njöt av naturen och sen var det plötsligt bara 3 kilometer kvar att gå av vår längsta dag.

Tur att vi var så lyckliga och nöjda för sedan kom vi fram till vårt boende som var resans mest spartanska och ja, det var verkligen… spartanskt. Jag tror att jag har legat på britsar på vårdcentralen som är mer komfortabla än den lilla bädd jag sov på den natten. Det i kombination med tusentals knott gjorde vistelsen till en inte helt angenäm upplevelse, men sådana saker är också en del av äventyret och något att skratta åt i efterhand.

Dag 5 var det dags att lämna Kingshouse för att ta sikte på Kinlochleven. Efter en natt som bjöd på halvbra sömn var det ganska tacksamt att vi hade resans kortaste tur framför oss med 16 relativt enkla kilometer.

Det var vår näst sista dag och vädret bjöd på en konstant blandning av sol och regn. Så fort jag tagit av mig regnjackan behövde jag ta på den igen för att en minut senare bli alldeles för varm och så höll det på.

Dagens tur inkluderade sektionen The Devil’s Staircase, som helt klart lät värre än det var.

Visst, det innebar en del brant stigning uppåt, men också helt fantastiska vyer.

Svindlande att titta ner på den snirklande vägen där man tidigare kämpat sig upp.

När vi kommit lite mer än halvvägs på dagens sträcka hittade vi en bra plats för lunch. Det är för övrigt en av mina stående regler: att man helst ska ha kommit minst halvvägs innan man får stanna och äta av lunchmatsäcken. Innan det får man bara göra mindre fikastopp.

Det är ju viktigt att ha något att se fram emot. Som en ost- och picklesmacka with a view. Och bra mentalt att veta att man har mindre än hälften av kilometerna kvar.

Sedan var det bara att fortsätta vidare, den här gången aningens nedåt. Efter knappt fem timmar totalt nådde vi den lilla byn Kinlochleven.

Där checkade vi in på ett gulligt B&B, tog en lång dusch och åt middag på en av restaurangerna.

Sedan avslutade vi dagen med whisky och kortspel på puben på hörnet och därmed satte vi punkt för en ypperlig vandringslördag i Skottland.

Vi har nu nått fram till dag 6. Den sista dagen och den sista sträckan som skulle ta oss från Kinlochleven till Fort William.

25 kilometer väntade och regnet strilande ner över oss. Det var blött över allt, inklusive på vägen som var täckt av vatten.

Tur då att sträckan är fin och att vissa av oss är bra på att hålla humöret uppe.

Jag vet att jag tenderar att bara visa den romantiserade bilden av att vandra, så jag vill bara säga att så här kan det också vara: Du blir blästrad i ansiktet av regn och vind samtidigt som du står och trycker i dig en nötbar för att få lite energi, dina vattentäta skor är inte vattentäta nog för att vada genom ett oändligt antal små bäckar som korsar stigen, det är 16 kilometer kvar och en del av dig önskar att du kunde ge upp men du har betalat tusentals kronor för att göra detta, så du lägger godispappret i fickan och fortsätter att streta på.

Är det ändå värt det? Svar: ja.

Vår favorithund Jura kom tillbaka. Hon älskade inte heller regnet, men kämpade på.

Efter fem timmar av ihållande regn och väldigt mycket pannben, så plötsligt något som liknar uppehåll.

Fort! Fram med osten och gurkan för att göra lunchmackor framför Ben Nevis.

Hej Storbritanniens högsta berg! Och hej solen! Lagom till vår sista sträcka ned till Fort William.

Rätt vad det var så var vi framme. Efter 6 dagar och 136 kilometer. Efter sol och regn, knott och kantareller, djupa samtal, upprepat sjungande och tyst kontemplerande, magiska vyer och svindlande stigar, med starka, sega, trötta ben och viljor av stål.

Vi skålade för oss och åt varsin pizza. Sedan började tankarna att vandra kring nästa resmål. Vart det bär av återstår att se, men att att det blir fler turer, det är en sak som är säker.

Nu sätter vi punkt för denna resa. Tack för att ni följde med!

Fyra dagar strax utanför Edinburgh

Efter sex dagar av vandring (mer om den senare) valde vi att förlänga vår vistelse i Skottland med fyra nätter i ett litet hus i Roslin, som ligger strax utanför Edinburgh. Det här gulliga huset från 1660, som tidigare varit ett värdshus under namnet The Old Rosslyn Inn, blev vårt hem för några dagar. Vi bokade det via The Landmark Trust, en brittisk organisation som tar hand om historiska byggnader på väg att förfalla och renoverar dem varsamt för att sedan hyra ut dem till privatpersoner. Ett underbart initiativ om ni frågar mig. Förförra nyåret hyrde vi ett banqueting house utanför Newcastle över årsskiftet, mer om det här.

Kolla hur fint de har gjort! Det ljusblå rummet med eldstad blev mitt sovrum.

När vi gjort oss hemmastadda började vi med en aperitif i trädgården på baksidan av huset. Granne med oss låg Rosslyn Chapel, ett mycket vackert kapell från 1400-talet som spelade en viktig roll i Dan Browns Da Vinci-koden och därmed fick turister att vallfärda dit. Jag vaknade första morgonen av att en busslast människor gick förbi utanför mitt fönster, tur att jag dragit för gardinerna.

I huset har även Robert Burns bott, ni vet den skotske poeten som skrev Auld Lang Syne och mycket annat. Jag kände mig inspirerad av hans närvaro och lade fram min anteckningsbok på skrivbordet i mitt rum.

Första kvällen lagade vi en fransk tomatpaj och sedan läste Anna en skotsk folksaga högt för oss. Får man ens ha det så här trevligt, frågade jag mig. Kombinationen av vackra miljöer, dålig täckning, inga skärmar och gott sällskap har en mycket positiv inverkan på mig.

Nästa morgon åt vi frukost i trädgården. Hembakade bagels som vi gjort kvällen innan och skotsk havregrynsgröt kokad på mjölk och serverad med bärkompott. Vi åt en så god gröt under vår vandring att vi var tvungna att fråga kocken om receptet och nu försökte vi återskapa den. Första försöket blev okej, men inte helt fulländat.

Efter frukosten tog vi bussen in till Edinburgh där vi avverkade en lång gata full med second hand-butiker.

Efter en vecka på ensliga stigar och i små byar var det smått chockerande att befinna sig i en storstad och bland Edinburghs alla turister. Så mycket folk överallt helt plötsligt.

Vi åt lunch på en trevlig fiskrestaurang, Fishers In The City. Beställde in skotska langoustines, musslor och fish cakes att dela på.

I en gullig bokhandel köpte jag en pamflett med nyskriven poesi och i en vintageaffär provade jag en klänning som jag lämnade kvar. Den var fin men jag kunde inte komma på när jag skulle bära den och bra kläder förtjänar att bäras.

Framåt kvällen hade vi planerat in en whiskyprovning och fick testa oss igenom sex sorter av olika karaktär. Det var kul, men whisky kommer nog aldrig att bli mitt primära dryckesval.

Sedan hade vi bokat bord på The Little Chartroom som låg ett stenkast därifrån. När bröd- och smörserveringen är ett litet konstverk som smälter i munnen vet man att resten av måltiden kommer att bli bra.

Jag åt makrill till förrätt följt av ett fantastiskt lamm.

Ett litet hej i spegeln och sedan dessert med persika, grape och någon slags klarifierad gelé.

Nästa dag sken solen över vårt hus, så efter en sen frukost bar vi upp solstolarna och parkerade oss med varsin bok. Småpratade då och då, läste något högt, slumrade lite, njöt av tillvaron.

Mer aperitif, följt av middag, följt av ett par omgångar Cluedo och lite pusselbyggande.

Torsdagsmorgonen började jag med en promenad till Rosslyn Castle som låg ett stenkast från vårt hus. Det kan man också hyra om man vill, kanske extra bra om man är ett större sällskap.

Sedan tog jag ett bad i det här underbara badkaret med utsikt över trädgården. Stort plus för badkar där man faktiskt kan sträcka ut benen fullt.

Under dagen bestämde vi att det var dags för ett besök hos vårt grannkapell för att uppleva samma sak som de vallfärdande turisterna. Det var väldigt fint! Tyvärr fick man inte fota där inne, men hela kapellet är hugget ur sten med fantastiska dekorationer och mängder av detaljer att upptäcka.

På eftermiddagen spelade vi ett spel som jag förlorade så massivt att jag faktiskt blev lite sur på riktigt. Jag piggade dock upp mig med att tänka på vår mycket brittiska dammsugare och huruvida jag kan övertala N att vi ska ha en sådan i vårt gemensamma boende. Sedan gick vi till byns lokala pub och drack öl och åt en sista pubmiddag.

På fredagsmorgonen var det dags att ta farväl av vårt hus och jag kände mig både utvilad och inspirerad på det bästa av sätt. Jag tycker så mycket om sättet som Landmark Trust inreder sina hus på, i brittisk stil som passar byggnaden, men utan att det känns konstlat eller omodernt.

På min inspirationslista skriver jag upp: stora mönstrade mattor (gärna lite slitna), väggar målade i mjuka färger som ljusblått, ängsgrönt och smutsig aprikosrosa, en hel matchande servis i blåvitt porslin, riktigt gamla sängramar, många olika ljuskällor, nätta skrivbord och sidobord, rejäla material som tåls att åldras och gulliga detaljer som tehuvor, tandborstkoppar och flätade papperskorgar. Nu återstår bara att se hur den här stilen ska införlivas i en lägenhet långt ifrån brittiska landsbygden, men det är ett senare problem.

Ett nytt äventyr och fyra tidigare vandringsresor

Hej! Hoppas att sommaren är vänlig mot er och vill er väl. Jag befinner mig mitt i den, någonstans mellan packa upp och packa ned, två maskiner tvätt som snurrar, saker kläder högar överallt. Imorgon ska jag åka iväg på vandringsresa till Skottland. Planen är 132 km i högländerna fördelat på sex dagar, sedan stanna en halv vecka till strax utanför Edinburgh.

I vanlig, amatörmässig ordning kommer jag att låta bloggen vila och istället blir det en daglig turrapport på mitt Instagramkonto. Att dokumentera och återge våra vandringsresor är en av mina favoritsysslor och förhoppningsvis kanske jag kan inspirera någon mer att ge sig ut. Det här blir min femte vandringsresa utanför Sverige – om ni vill blicka tillbaka lite medan jag är borta så har jag samlat mina tidigare turer åt er här.

Sommaren 2022 gjorde jag min första vandringsresa längs South West Coast Path i norra Devon. Vi gick på kustvägar mellan små brittiska byar, vädret var otroligt och jag blev vandringsfrälst. Jag tyckte att det var ett fantastiskt sätt att semestra och älskade kombinationen av vacker natur, fysisk aktivitet och en lagom dos äventyr.

☞ Att vandra på South West Coast Path i England

Året därpå tog vi tåget till Österrike och vandrade uppe i Kaiserkrone i Alperna. Det blev en något brantare och därför kortare tur på 65 kilometer fördelad på fem dagar. Vi fick svindlande vyer, något mer dramatiskt väder, en del klättring och en massa knödel. På vägen hem stannade vi i Berlin och hade några dagar av kontrasterande storstadssemester.

☞ Att vandra Kaiserkrone i Alperna
☞ Frågor och svar om vandringsresan i Alperna

Förra våren var jag på en mycket försenad 30-årsresa i Japan och i samband med den lade vi in tre dagar av vandring längs Kumano Kodo-leden. Det var ett väldigt fint sätt att få upptäcka mer av landet och befinna sig långt utanför storstäderna. Pilgrimsleden Kumano Kodo är över tusen år gammal och en av två leder som klassats som världsarv av Unesco, den andra är den välkända Camino de Santiago som går genom Spanien.

☞ Tre dagar av vandring längs Kumano Kodo-leden

Under sommaren 2024 for vi söderut för att vandra 101 kilometer i Pyrenéerna på en del av rutten GR10. Vi gick i Baskien, precis på gränsen mellan Frankrike och Spanien, det var ett väldigt trevligt område med gulliga byar och mycket god mat. Rutten bjöd på omväxlande vandring i både gassande sol och mycket kompakt dimma. Hela trippen avslutades med ett par dagar i Biarritz innan vi tog tåget hem igen.

☞ Att vandra GR10 i Pyrenéerna

Myten om & resan till Gotland

Hej från båten mot Gotland! Idag går jag på sommarsemester igen, min tredje i ordningen om man räknar med två veckor i Frankrike i början av maj och sedan tio dagar i Toronto i slutet av juni. Jag brukar inte dela upp min semester så mycket i vanliga fall, men det visade sig vara ganska trevligt och den där totala sommartröttheten som annars kan drabba mig är inte alls lika närvarande. Nu väntar en vecka på Gotland följt av en vandringsresa till Skottland och sen ska jag jobba ihärdigt ända fram till jul, men det tänker vi inte på nu.

Här om dagen insåg jag att jag under hela mitt 35-åriga liv har blivit utsatt för en massiv PR-kampanj när det kommer till vädret på Gotland. Under min uppväxt i Norrköping var de lokala nyheterna och väderprognoserna från Östnytt ett stående inslag och de täckte även Gotlandsregionen. Där någonstans föddes min uppfattning om att det i princip alltid är bättre väder på Gotland och är det någon plats som alltid tycks vinna ligan med flest soltimmar i Sverige så är det Hoburg och Visby. För att inte tala om Elsa Billgrens utmärkta paketering av drömmiga, soliga somrar med strandhäng, grillkvällar och skira klänningar. Är det någonstans man ska åka för att fånga solen i Sverige så är det helt klart till Gotland, det är vad jag blivit intalad. Klipp till min ankomst. Det här är mitt fjärde besöket inom loppet av ett år och precis som vid mina tidigare vistelser visar prognosen på halvklart eller mulet väder, blåst och skurar. Visby tycks vara fem grader svalare än Stockholm varje dag och myten om den soliga ön är krossad en gång för alla. Jag har genomskådat den.

I min packning finns därför både vindjacka och blåjeans. Men också bikini och shorts, för i alla fall två dagar ser ut att bli fina och de kan SMHI knappast ta ifrån mig. Jag har även lagt ned tre böcker (Tomhet och ömhet av Isabella Nilsson, Chivas Regal av Bruno K. Öijer och Tre av Ann Quin) samt ett par nya löparskor i annan färg men precis samma modell som mina tidigare (Adidas Adistar BYD). Annat som finns i ryggsäcken är en korsordstidning, en marinblå ulltröja, ett par träskor och tre randiga plagg (en skjorta, en T-shirt, en långärmad tröja). Jag vet att jag har packat för mycket men unnade mig att göra det eftersom min Skottlandspackning kommer att bli mycket strikt.

Nu ska jag leta upp knappen som slår på autosvaret på mailen och sedan ska jag bege mig mot kafeterian här på båten och se om de säljer mazariner. Jag är nämligen förskräckligt sugen på det. Hoppas att ni har en fin sommar och att ni tar hand om er! Det är så kul att ni är här inne och läser och delar med er av tankar och kommentarer. Bara den senaste veckan har två kompisar till mig sagt att folk har kommit fram till dem för att de känner igen dem härifrån min blogg. Det är ju absurt och jättegulligt! Ibland glömmer jag bort att alla siffror i statistiken är faktiska personer som traskar omkring i världen, men varje gång någon gör sig påmind blir jag lika glad. Tack!

Nästan allting som vi gjorde på vår resa till Toronto

Dagen före midsommar for jag och N till Toronto. Vi ville passa på att hälsa på hans syster med familj som bott där sedan ett år tillbaka. Det kändes som en bra möjlighet att få lite familjehäng och storstadssemester på samma gång, i en stad som lockade, men som vi annars kanske inte hade prioriterat att åka till.

Den första morgonen, på midsommarafton, satt vi jetlaggade på verandan med varsin kaffekopp och hejade på alla förbipasserande. En väldigt autentisk upplevelse som stod med på listan över saker att ha gjort i Kanada.

Sedan begav vi oss mot spårvagnen för att åka in till centrala Toronto. När vi anlände kvällen innan hade N’s väska fastnat på vägen och eftersom det var högsommarvärme behövde vi köpa lite kläder att byta med. Dags för en halvt frivillig heldag i Eaton Centre, ett mycket stort köpcentrum, med andra ord.

Efter timmar efter timmar i affärer slog vi oss ned på en takterass och tog varsin öl. Sa skål och glad midsommar. På Instagram var det ringdans och kransar, här var det en vanlig fredag med jobb och skola, och så lite barhäng för oss.

Framåt kvällen tog vi alla shoppingkassar och åkte hem till Riverdale. Vi passerade parken där det pågick en Community Song Circle och väl hemma åt vi hamburgare och jordgubbar och lyssnade på alla svenska klassiker samtidigt som vi kämpade mot tidsskillnaden.

Morgonen därpå tog jag en springtur i området. Det gällde att passa på eftersom några dagar med värmebölja väntade och att springa när det är över 30 grader varmt kändes allt annat än lockande.

Resten av förmiddagen tillbringades i den lokala parken där det var Farmers’ market med lokalproducerade råvaror, hemgjorda isglassar, trubadurer med gitarr och en massa picknickfiltar i gräset. Det hela kändes väldigt Stars Hollow.

På eftermiddagen tog vi tunnelbanan in till stan och till hamnområdet för att kolla på CN Tower. Några av barnen åkte upp, men vi bestämde att vi skulle lägga pengarna på något roligare än utsikt, så vi strosade omkring längs vattnet, åt mat på ett food truck-område och tog det lugnt.

På söndagen hade vi skaffat oss biljetter till en baseball-match mellan Toronto Blue Jays och Chicago White Sox. Att gå på sport i en ny stad är verkligen ett kul sätt att få inblick i kulturen och bli en liten del av ett större sammanhang. Det var första gången vi båda var på baseball och att förstå reglerna var lite av en utmaning, men efter ett tag började vi att hänga med.

En tidig lärdom var att baseball är väldigt mycket mer än det som händer på planen. Hela tiden spelades det 10 sekunders-snuttar av olika låtar, det var videos och blinkande grafik, utklädda fågelmaskotar som gick runt och vinkade och såklart en massa mat och dryck i omlopp. Vi köpte varsin footlong hot dog, det vill säga en 30 cm lång varmkorv, som mättade rejält.

Själva spelet var dock inte lika rafflande. Jag hade trott att baseball var mer av att träffa bollen och springa snabbt än att bara kasta och stå still. Ur den aspekten föredrar jag lite mer rafflande sporter som basket eller fotboll, men det var kul att ha upplevt en match på hemmaplan.

Efter matchen letade vi upp en takterass nära King Street West och tog varsitt glas immigt rosé i den 35-gradiga värmen.

Nästa morgon klev vi upp tidigt för att åka på utflykt. Vi började med att köpa gott kaffe på stationen och sedan hoppade vi på tåget som skulle ta oss till Niagarafallen. Det var ett mycket långsamt tåg som slingrade sig fram längs vinodlingar och små byar, men strax efter 11 nådde vi vårt mål.

Vi började dock med att äta lunch. Av en kanadensare hade vi fått tipset att ta oss till The Flying Saucer, en diner med rymdtema och enorma portioner. Där åt vi hamburgare och steak reuben och hade en ljuvlig servitris som berömde vår aptit och kallade oss sweethearts.

Sedan var det dags att uppleva Niagarafallen. Denna otroliga naturkraft precis på gränsen mellan Kanada och USA.

Det vi ser här är Hästskofallen som till största delen ligger på den kanadensiska sidan. Totalt genererar Niagarafallen samma mängd kraft som tre moderna kärnkraftsreaktorer.

Vi ställde oss i kö för att köpa biljetter till båtturen Maid of the Mist som åker nära fallet. Det gick snabbt och vi hade strax fått varsin röd poncho och klivit ombord.

Båtturen var en väldigt kul upplevelse som gjorde oss rejält blöta. Det gjorde dock inte så mycket eftersom det var 35 grader varmt och vi torkade på nolltid i solen. Att få se fallen på nära håll var verkligen häftigt och det kändes som en sådan sak man kommer att minnas riktigt länge. Jag har själv minnen av att jag som liten tittade i min mormors fotoalbum från hennes resa till Niagarafallen och fascinerades av dess storhet.

Efter båtturen gick vi turistgatan upp, jag köpte en mjukglass och sedan letade vi upp bussen som tog oss till tåget och tillbaka till Toronto.

Efter att ha kommit fram till tågstationen svängde vi förbi Distillery District där det mesta dessvärre var stängt, men vi hittade en mexikansk restaurang som hade öppet och slog oss ned där för att runda av dagen.

Ny dag, ny utflykt! Den här dagen begav vi oss till Kensington Market, ett litet funky område med mycket second hand. Vi strosade omkring där ett par timmar och åt lunch på ett jamaicanskt-italienskt ställe, det lät som en för kul fusion för att inte prova. Jag köpte en blå- och vitrandig T-shirt i en av second hand-affärerna men konstaterade sedan, som jag gjort i både Tokyo och Berlin, att vi har väldigt bra second hand hemma i Stockholm. Endast i Rom har jag lyckats fynda lika bra som jag gör på Södermalm.

I ett av kvarteren hittade vi ett lokalt ölbryggeri som sålde väldigt snygga burkar och kul merch. Jag blev alldeles för nyfiken för att inte köpa en burk pickle water. Det smakade väldigt mycket som Loka med dillsmak, inte äckligt men inte heller jättegott. En klassisk 2/5 och inget jag blivit sugen på sedan dess.

Framåt kvällen begav vi oss till universitetsområdet för att delta på en ceremoni där N’s syster skulle få diplom för det forskningsarbete hon gjort under året. Mycket högtidligt! Fina jag höll på att svettas ihjäl i vädret ”34 grader känns som 42” och publikens solfjädrar viftades för fullt under uppropen av allas namn. Men det var en kul tillställning och ett väldigt fint universitetsområde.

På onsdagen begav vi oss till det mysiga området Leslieville. Om jag skulle bosätta mig i Toronto skulle jag kanske välja att bo där. Det var fullt av trevliga matställen och små butiker samt gångavstånd till stranden. Vi åt på ett jättegott ställe som heter Completo.

Sedan gick vi till stranden Woodbine Beach och bredde ut våra handdukar i den vita sanden. Framför oss hade vi Lake Ontario som bjöd på ynka 14 svalkande grader, men ett dopp var blev det.

På kvällen blev det pizzaparty hemma med ett gäng gäster som var på besök. Gott!

Vår resa började närma sig sitt slut så det var dags att hinna checka av några fler saker på listan. Först ut matmarknaden St. Lawrence market där vi gick runt bland alla olika stånden och kollade på fina grönsaker, nybakade pretzels och stora ostar.

Sedan begav vi oss till Queen Street West. Det regnade och åskade så vi sicksackade oss fram mellan olika butiker och stannade sedan på ett vietnamesiskt ställe för lunch.

En sak som är bra att veta med Toronto är att alla gator är jättelånga. Queen Street till exempel är 14 kilometer lång och går i princip genom hela staden, så bara för att något ligger på samma gata betyder det inte alltid att det är i närheten. Toronto är också en av världens mest mångkulturella städer och det finns massor av lokala områden som China Town, Little Italy, Greek Town, Little Portugal osv. Alla vi träffade var väldigt vänliga och öppna. Det finns en stark lokalpatriotism, särskilt mot USA, och den har knappast blivit svagare den senaste tiden. Många produkter marknadsförs som ”Proudly Canadian” och lönnlövet syns överallt.

Vad passar bättre en regnig torsdagseftermiddag än lite bio kände vi och letade upp en biograf. Vi bokade biljetter till 28 years later, köpte popcorn och slog oss ned i mörkret.

När vi kom ut hade det slutat regna och vi letade upp en trevlig bar som heter 416 Snack Bar. Hade jag bott i närheten hade det nog blivit min stammisbar.

När vi satt på baren började vi att kolla upp var man kan äta Torontos bästa hamburgare. Vi konsulterade ett gäng olika siter och några trådar på Reddit och svaret ledde oss till Cabano’s Cheeseburgers. Hade de rätt? Svar: ja. Det var jättejättegott. Verkligen helt perfekta cheeseburgare och mycket bra pommes.

På vår sista dag i Toronto åkte vi till Aga Khan-museet som är ett stort konstmuseum med fokus på islamisk konst och kultur.

Vi gick runt där bland deras utställningar som avhandlade allt från ornament och kalligrafi till tusen år gamla vaser och bonader. Det finns något mycket fascinerande i hur människan i alla tider har dragits till det vackra, att man i århundraden lagt tid på sådant som är praktiskt onödigt men visuellt tilldragande och att det har bevarats fram till idag. Det får mig att vilja omge mig med saker som är värda att spara, kanske inte i 500 år, men åtminstone i 50.

Efter vårt museibesök åkte vi tillbaka hem till Greek Town där vi bodde och passade såklart på att äta grekiskt på en av restaurangerna där. Vi åt en så god sallad som fick mig att bestämma att grekisk sallad är exakt vad jag vill äta hela den här sommaren, synd bara att det har varit så kallt.

Sedan tillbringade vi fredagskvällen med att packa, laga middag och hänga med familjen och dagen därpå for vi hem till Sverige igen och det var nästan allting som vi gjorde på vår resa till Toronto. Hoppas att ni tyckte att det var kul att följa med!

En hälsning från Toronto

Vi landar på kanadensisk mark på torsdagen. Lönnlöv över allt från att hjulen slår i landningsbanan, proudly canadian, have you booked your return flight miss, you might want to stay. Står tidszonsförvirrad och stirrar på ett roterande bagageband, blicken fäst på väskorna som far runt, runt, min stora svarta utspottad strax därpå, den andra uppenbart frånvarande, midsommarsillen och skjortorna kvar på Kastrup. Inte försvunnen men mycket försenad, berättar personalen bakom disken när vi fyller i blanketter och så far vi hem till N:s syster och familj som bor här. Alla svenskarna på Instagram tycks uppklädda i klänningar och kransar, idyllen av dragspel och sommarängar, här är det en vanlig junifredag, skolorna fortfarande igång. Vi tillbringar dagen på ett shoppingcenter för att kompensera för väskans frånvaro, kommer därifrån med händerna fulla av kassar, tar två öl på en uteservering istället för snaps, äter jordgubbar med glass och lyssnar på Taube och Thåström. Lördag i parken, en löptur på morgonen sedan Farmer’s market med ekologiska grönsaker, en trebent hund, picknickfiltar i gräset och trubaduren som sjunger Bon Iver. Luften tryckande, hettan påtaglig. I veckan väntar 34 grader och värmebölja, en baseball-match mellan Toronto Blue Jays och Chicago White Sox, utflykt till Niagarafallen och äventyr i staden. På kvällen plötsligt ett telefonsamtal, väskan med sillen står på verandan, allt är i sin ordning, semestern har just börjat.

Tre utflykter från Antibes

Hej igen, det var några dagar sedan. Jag har tänkt skriva det här inlägget flera gånger men det kom hela tiden något emellan – en hemresa, en fotbollsmatch, en Gotlandstripp, ett långpass, en festnatt. Ja, ni vet hur det kan vara. Ju längre tiden gick desto mer började jag ifrågasätta mitt berättande. Är det verkligen intressant att läsa om någons semester? Vill man se bilder från en vistelse på en vacker plats? Vad är det övergripande syftet med att dela innehåll? Ska jag kanske lägga ner bloggen och satsa på att ha ett rikt liv i det dolda istället? Och så vidare och så vidare i all oändlighet, men vad tusan, varför ska jag övertänka allt så mycket? Ibland är det bättre att bara göra, att skapa något halvbra för att få det ur sig, istället för att passivt sitta och konsumera det andra gör och tänka tomma tankar om sin egen kreativitet. Lika bra att gå rakt på sak, låt mig berätta om tre utflyktsmål som vi besökte när vi var i Antibes.

En lördag på franska rivieran hoppade vi på tåget till den lilla staden Èze-sur-Mer. Från stationen tog vi en överfull buss som snirklade sig längs serpentinvägar, 400 meter upp i bergen, till byn Èze.

Där besökte vi den botaniska trädgården som lockade med en utsikt över det vanliga.

Hej hej från två som först behövde gå till byns lilla supermarket och köpa varsin Magnum-glass att stödäta för att hämta sig från bussturen, innan de kunde ta sig upp hit.

Den botaniska trädgården bestod, förutom utsikten, främst av kaktusar och succulenter, så efter knappt en timme där kände vi oss klara.

Då inspekterade vi byn och dess smala gränder, såg ett femstjärnigt hotell med unga portierer som släpade resväskor i de branta backarna, små gallerier med lokala konstnärer, uppklädda gäster på väg till en bröllopsmiddag, samt källan ovan som tidigare var den enda platsen för vatten i byn.

Här borde jag ha postat ett vykort. Ni får ett digitalt nu två veckor senare i alla fall.

En annan dag tog vi tåget längs kusten åt andra hållet och klev av i Grasse.

Där var stationen gullig och rosa och gatorna pryddes av paraplyer i långa rader.

Vi strosade omkring och insåg att det var måndag. En dag då man gillar att hålla stängt nere på Cote d’Azur, vilket märktes tydligt i den sömniga staden. Ett öppet bageri hittade vi i alla fall och jag köpte en citrontartelette.

Fler paraplyer och ett par besök i små väldoftande butiker. Grasse är nämligen allra mest känt för sin parfymtillverkning. Det är också en plats där man kan utbilda sig till näsa, eller les nez som det heter på franska. En titel som bland annat kräver att man kan skilja på över 2000 olika dofter.

För att lära oss mer om dofthistoria och parfymtillverkning begav vi oss till ett av museerna och tillverkarna som finns i staden.

Där fick vi kika in i fabriken, få höra om tillverkningsprocessen och såklart lukta på en massa olika parfymer. Till slut var huvudet alldeles tungt av alla doftintryck och med en påse innehållandes en liten guldfärgad flaska med toner av ros, plommon, viol och trä begav vi oss hemåt igen.

Ett par besök i den närliggande staden Nice hann vi också med. Dels en fredagskväll när vi drack spritz på en uteservering, åt pizza med pistage och mortadella samt promenerade längs strandpromenaden.

En annan gång var vi där för lördagslunch i solen följt av besök i en rad olika vintageaffärer i gamla stan i jakt på fynd. Tyvärr åkte vi vidare tomhänta.

Vårt tredje besök var kanske det mest fartfyllda. Då fick vi se hemmalaget Nice möta Brest i den sista omgången av Ligue 1, Frankrikes högsta fotbollsliga.

En match som slutade med 6-0 i vinst och en otroligt lyrisk stämning på läktarna med fans som skanderade Issa Nissa (heja Nice) för fulla muggar. Det var så kul att få jubla ikapp med främlingar och se så många familjer med barn på plats, trots att matchen började vid 21. Verkligen en folkfest och en fin utflykt att lägga till på listan.

Tack för att ni följde med på ett hörn av min resa. Hoppas att det inte dröjer lika länge tills vi hörs igen!

Köper, målar, bjuder, åker, läser, skriver, öppnar

Köper en liten fransk vintagescarf att ha i håret, funderar på om det är på gränsen till att utgöra en kulturell schablon, men så länge jag inte börjar röka borde det vara lugnt.

Målar vinrött nagellack på mina tånaglar som blivit blå av alltför många löpsteg, tänker på uttrycket att sminka en gris, ingen får kolla på nära håll okej.

Bjuder sex personer på middag i ett litet kök utan ugn, enbart en slö brödkniv att hacka allting med, skärbrädan stor som ett B5-kuvert, det blir vegetarisk bouillabaisse.

Går till bageriet för att köpa baguetter, råkar be om tretton stycken istället för tre på grund av min obefintliga franska, tur att handgester också fungerar.

Drabbas av den klassiska solstressen, känslan av att jag borde passa på att vara ute, för jag vet aldrig när det blir fint väder igen, den är en del av min nordliga uppväxt och mitt skrivandes största fiende.

Dricker ett otroligt rödvin på en bar, servitören berättar att hon och hennes man producerade det till deras bröllop, när vi går därifrån får vi köpa med oss en av de sista flaskorna hem.

Åker en överfull buss uppför en slingrande bergsväg, det suger i magen och snurrar i huvudet, efteråt behöver jag sitta på en stol och sakta äta en magnum classic innan marken blir stadig igen.

Läser en bok som går alldeles för långsamt men som jag lånat på biblioteket och kommer få en förseningsavgift på eftersom jag lämnar tillbaka den två dagar försent, så jag känner mig manad att läsa klart den ändå av ren snålhet.

Lämnar den gulliga parfymstaden Grasse med lätt huvudvärk efter att ha luktat på oändliga mängder dofter under eftermiddagen, luften tjock av apelsinblom och magnolia, en liten flaska fick följa med hem.

Samlar blått ludd från de turkosa handdukarna, det har satt sig överallt, i våra kläder, under fötterna, på min deodorant, första gången jag torkade mig efter duschen såg jag ut som en smurf.

Inser att jag inte tänkt på mitt jobb på en och en halv vecka fastän det kändes smått panikartat innan jag skulle åka, skickar ett sms till mitt närmaste team och tackar dem för att de är så bra.

Skriver till N och frågar om han vill ses på en uteservering för läx/läs-aw när han är klar med sina lektioner i franska, vi möts på torget en kvart senare, kvällssolen värmer som vore det mitt på dagen.

Lyssnar på nyheterna och min solkantade tillvaro på rivieran känns som en bubbla, politiker som hävdar att vi ska vänta på domstol innan vi fördömer, men vad betyder en dom när det redan är försent, när alla redan är borta.

Öppnar dokumenten med alla orden, ser över strukturen, den dramaturgiska kurvan, kommer jag någonsin bli färdig, jag säger till N att det här är varför jag springer ett maraton, för att det är mycket enklare än att skriva klart.

Ligger på stranden under lunchtimmen, nysprungen, nybadad, kär och mätt, tänker att det är en gåva att livet kan vara såhär, att jag får vara med – just här, just nu, just dig.

Att vandra GR10 i Pyrenéerna

I slutet av juli åkte jag och mina tre vänner Anna, Gaëlle och Sadia till södra Frankrike för att vandra i Pyrenéerna. Det är vår tredje vandringsresa tillsammans och därmed något av en tradition får man väl säga. De tidigare åren har vi vandrat längs South West Coast Path i England och Kaiserkrone i Alperna, två fantastiska vandringar som gett mersmak! Vid det här laget har vi hittat vår gemensamma vandringsfilosofi ganska väl. Vi åker helst till nya platser och vandrar i ungefär fem dagar mellan olika små byar och övernattar inomhus. Själva boendena behöver inte vara lyxiga, det räcker med att få tak över huvudet, men det är skönt att kunna vila ut sig skapligt om nätterna och slippa bära på tält och mat för en hel vandring.

Det här året landade valet alltså på Pyrenéerna, närmare bestämt första delen på rutten GR10 från Hendaye till Saint-Jean-Pied-de-Port. Gaëlle som är från Frankrike hade koll på den sedan tidigare och tog ansvar för det mesta av researchen. Totalt blev det 101 kilometer fördelat på fem dagar, mestadels helt enligt plan men inte utan några små äventyr. Precis så som det ska vara!

Vi började vår vandring i Hendaye, dit vi kommit med tåget dagen innan. Målet var byn Olhette som låg 21 kilometer bort vilket kändes som en lagom distans att börja med.

Första sträckan gick stundvis ganska brant uppför, men vädret var fint och humöret gott. Längs vägen strövade hästar fritt och ovanför oss svävade stora gamar.

När den tuffaste sträckan var gjord pausade vi för lunch. En liten picknick med baguetter vi köpt på bageriet samma morgon, en bit ost, tomater och nektariner, chips, kex och morötter.

Sedan kämpade vi vidare mot nästa topp på dagens sträcka. Stundtals var det ganska slitigt med branta backar fyllda av stora stenar, men helt klart värt det när man möts av den svindlande utsikten.

Framåt eftermiddagen nådde vi Olhette och letade rätt på vårt boende. I den lilla byn fanns det inte jättemånga ställen att välja på, så det gick ganska enkelt. Pyrenéerna ligger i Baskien, precis på gränsen mellan Frankrike och Spanien, och det finns en stor lokal stolthet och hos vissa även en önskan om att bli självständiga. Detta visar sig i alltifrån språket som talas (baskiska) och det typiska utseendet på husen till de noga utvalda råvarorna där man plockat det bästa från båda länder.

När vi reserverade vårt boende fick vi också frågan om vi ville boka bord på hotellets restaurang, som också var byns enda, vilket vi givetvis tackade ja till. Det var en riktig vinstlott för vi fick äta en otroligt god fyrarättersmiddag som blev ett perfekt avslut på vår första vandringsdag.

Vår andra vandringsdag gick från Olhette till Aïnhoa, en rutt som landar på ungefär 23 kilometer. På vägen kunde vi också göra en avstickare till den populära toppen La Ruhne, vilket vi valde att göra. Det adderade några extra kilometer men framför allt mer dramatik skulle det visa sig.

Strax innan vi var uppe på höjden träffade vi nämligen på en man som dragit armen ur led och satt och väntade på en räddningshelikopter. Som tur var fanns det gott om folk uppe på berget som kunde hjälpa honom och han blev snart upphämtad.

Efter en liten paus uppe på toppen började vi gå nedåt igen med sikte på Aïnhoa, via byn Sare.

Tyvärr hann vi bara gå i 30 minuter ungefär innan vi träffade på en familj där kvinnan ramlat och skadat foten. Vi plockade fram vårt första hjälpen-kit med bandage och smärtstillande ur våra väskor och Sadia som är läkare konstaterade att kvinnan troligtvis brutit något. Med tanke på att vi var mitt i ingenstans var det bara att invänta dagens andra helikopter, vilket tog sin lilla tid.

Efter denna incident låg vi en bra bit efter i vårt tidsschema. Solen gassade och det var riktigt varmt medan vi kämpade oss mot Sare, och när vi väl kommit dit hade vi 13 kilometer kvar. Då var det bara att plocka fram pannbenet och försöka att uppskatta allt fint längs vägen och det faktum att resten av stigen var ganska flack. Till sist nådde vi i alla fall Aïnhoa och kunde pusta ut på vårt hotell.

Vandringens tredje etapp var 22 kilometer lång och gick mellan Aïnhoa och Bidarray. När vi lämnade byn på morgonen låg bergen inbäddade i ett tjockt lager av dimma. Med tanke på att den första delen av dagens rutt bestod av tre branta stigningar var det faktiskt ganska skönt att slippa stekande sol.

Dessutom adderade dimman en helt klart mystisk stämning. Plötsligt kändes det som att vandra runt i en saga.

En annan fördel med dimman var att man inte riktigt kunde se hur branta backarna framför en var. Det blev lite av en överraskning istället.

Efter att vi avverkat lite mer än halva sträckan började dock dimman äntligen att lätta. Tur eftersom vi inte ville missa den här utsikten som var något alldeles extra.

Efter att ha gått uppåt i princip hela dagen fanns det sedan bara en sak att göra: börja gå nedåt. Det här var vandringens brantaste sträcka och något av en utmaning, men vi tog det extra försiktigt efter gårdagens helikopterincidenter. Ovanför oss svävade flera stora gamar vilket spädde på känslan av att inte vilja ramla och bli liggandes någonstans mitt på berget…

När vi kommit ned på säker mark tog vi ett svalkande dopp i floden som rann längs vägen och sedan var det inte långt kvar till vårt boende i Bidarray där vi stannade över natten.

När vi vaknade den fjärde vandringsdagen låg hela landskapet inbäddat i moln och dimma. Framför oss väntade en ganska tuff led uppe på bergtopparna som skulle ta oss till Saint-Étienne-de-Baïgorry. Vädret gjorde dock att vi inte skulle kunna njuta av någon utsikt där uppe och att vandringen skulle bli mer riskabel på de smala stigarna. Lokalborna på hotellet avrådde oss därför från att gå och eftersom vi trots allt lärt oss något från förra årets incident där vi hamnade i åska uppe på en bergstopp valde vi att lägga om rutten. Lite tråkigt, men förmodligen klokt.

Istället blev det en något kortare och flackare väg på 14 kilometer genom små baskiska byar. Då och då kikade vi upp mot bergen som låg stadigt i dimma och försäkrade oss om att vi tagit rätt beslut.

Energimässigt var det inte helt fel med en lite enklare vandringsdag och dessutom fanns det en del fint att titta på längs vägen, även om det inte var några episka vyer.

Framåt eftermiddagen nådde vi Saint-Étienne-de-Baïgorry som visade sig vara en gullig liten by. Efter en fika och lässtund vid floden checkade vi in på vårt boende och gick sedan, likt resten av lokalbefolkningen, för att kolla på några som spelade den baskiska sporten pelota. Den spelas i två lag mot en stor vägg och alla har en slags korgliknande handske på sig. Sedan turas man om att slå bollen varannan gång och räknar poäng. Mycket underhållande!

Efter två rafflande matcher promenerade vi genom byn för att äta middag och sedan var den fjärde dagen slut.

Vår femte vandringsdag gick vi 18 kilometer från Saint-Étienne-de-Baïgorry till Saint-Jean-Pied-de-Port. Det kan också beskrivas som dagen då vi vandrade omkring i ett moln.

Fördelen med dålig sikt är att man inte ser hur långa eller branta backarna är. Nackdelen är att man kan råka snubbla över ett får eller två när de plötsligt dyker upp framför en.

Efter att ha behövt fokusera rejält för att hitta markeringarna på leden åt vi lunch i en kompakt dimma. Den fantastiska utsikten fick vi helt enkelt föreställa oss, men så kan livet vara på en vandringstur.

På vägen ned klarnade det upp något och vi började kunna skymta slutmålet för vår vandring. Fem dagar och 101 kilometer senare nådde vi Saint-Jean-Pied-de-Port. Ömma i benen, mätta på äventyr och mycket nöjda över våra dagar!

Därifrån tog vi oss till Biarritz där vi stannade i ett par dagar och njöt av det goda franska kustlivet. Sedan tog vi tåget hela vägen hem till Stockholm igen och redan där började planerna smidas för var nästa års vandring ska äga rum. Tack för att ni följde med på tur!

Sommarstängd semesterhjärna

Staden ligger i dvala, mitt favoritcafé håller sommarstängt. Jag brer ut en filt i parken och läser Sonja Åkessons dikter tills askgrå moln hänger ovanför mig. Tunga droppar och träskornas sulor slår mot asfalten under min flykt hemåt. Solkrämen har gett mig dålig hy och de franska myggbetten på mina ben är stora som tvåeuromynt. Tågresan från Biarritz tog trettio timmar och kroppen skriker efter fibrer. Rågbröd och havregrynsgröt, gröna bönor och nektariner. Dagstidningarna har tagit över hallmattan och den stora väskan hinner knappt packas upp förrän den ska fyllas igen. Jag lägger fram allting i högar på bordet. Vita raka jeans, blårandig skjorta, citrongula shorts, mjuksliten lacostetröja, korsordstidning och anteckningsblock. Två veckor av semester har fått huvudet att börja spinna. Jag funderar på vad jag vill göra och vem jag vill vara. Ifrågasätter om jag tappat en del av min kreativitet under våren, känner den kittlande känslan av att vilja sträcka sig efter något på en högre hylla. I den spanska delikatessaffären köper jag banderillas, olivolja, nötblandning och kikärtor. Mannen bakom disken frågar om jag har en huvudvärkstablett, jag räcker honom en ipren och får en chokladbit som tack. Hemma igen scrollar jag igenom sextiosex sidor av distanskurser på kvarts- eller halvfart och gör en lång lista över sådant som känns spännande. Konst, filosofi, litteratur och kultur. Skickar in en sen anmälan och undrar om känslan kommer finnas kvar i september eller ifall jag ångrar mig då. Tänker på den pickande längtan efter att skriva som började dyka upp under vandringsresan och bestämmer mig för att hantera den med varsamhet. Packar ner datorn till skärgårdsön och sneglar sedan på bokhögarna i jakt på rätt beslut. Antingen den brutalt långa Vikarien av David Norlin eller ett gäng tunnare pocketböcker, det är väl vid sådana här tillfällen jag borde ha en läsplatta. Går ut i köket och gör en knäckemacka med ett snirklande mönster av räkost. Fine fucking dining. Funderar på om det är innehåll att berätta om sina påläggsval men konstaterar att efter att ha läst ikapp en och en halv vecka av blogginlägg så är det de mest alldagliga men personliga berättelserna jag själv gillar bäst. Bristen på röda trådar är också en tråd. Staden ligger i dvala och semesterlunken har sin gång.