semester – Sida 2 – Julia Eriksson

Nästan allting som vi gjorde på vår resa till Toronto

Dagen före midsommar for jag och N till Toronto. Vi ville passa på att hälsa på hans syster med familj som bott där sedan ett år tillbaka. Det kändes som en bra möjlighet att få lite familjehäng och storstadssemester på samma gång, i en stad som lockade, men som vi annars kanske inte hade prioriterat att åka till.

Den första morgonen, på midsommarafton, satt vi jetlaggade på verandan med varsin kaffekopp och hejade på alla förbipasserande. En väldigt autentisk upplevelse som stod med på listan över saker att ha gjort i Kanada.

Sedan begav vi oss mot spårvagnen för att åka in till centrala Toronto. När vi anlände kvällen innan hade N’s väska fastnat på vägen och eftersom det var högsommarvärme behövde vi köpa lite kläder att byta med. Dags för en halvt frivillig heldag i Eaton Centre, ett mycket stort köpcentrum, med andra ord.

Efter timmar efter timmar i affärer slog vi oss ned på en takterass och tog varsin öl. Sa skål och glad midsommar. På Instagram var det ringdans och kransar, här var det en vanlig fredag med jobb och skola, och så lite barhäng för oss.

Framåt kvällen tog vi alla shoppingkassar och åkte hem till Riverdale. Vi passerade parken där det pågick en Community Song Circle och väl hemma åt vi hamburgare och jordgubbar och lyssnade på alla svenska klassiker samtidigt som vi kämpade mot tidsskillnaden.

Morgonen därpå tog jag en springtur i området. Det gällde att passa på eftersom några dagar med värmebölja väntade och att springa när det är över 30 grader varmt kändes allt annat än lockande.

Resten av förmiddagen tillbringades i den lokala parken där det var Farmers’ market med lokalproducerade råvaror, hemgjorda isglassar, trubadurer med gitarr och en massa picknickfiltar i gräset. Det hela kändes väldigt Stars Hollow.

På eftermiddagen tog vi tunnelbanan in till stan och till hamnområdet för att kolla på CN Tower. Några av barnen åkte upp, men vi bestämde att vi skulle lägga pengarna på något roligare än utsikt, så vi strosade omkring längs vattnet, åt mat på ett food truck-område och tog det lugnt.

På söndagen hade vi skaffat oss biljetter till en baseball-match mellan Toronto Blue Jays och Chicago White Sox. Att gå på sport i en ny stad är verkligen ett kul sätt att få inblick i kulturen och bli en liten del av ett större sammanhang. Det var första gången vi båda var på baseball och att förstå reglerna var lite av en utmaning, men efter ett tag började vi att hänga med.

En tidig lärdom var att baseball är väldigt mycket mer än det som händer på planen. Hela tiden spelades det 10 sekunders-snuttar av olika låtar, det var videos och blinkande grafik, utklädda fågelmaskotar som gick runt och vinkade och såklart en massa mat och dryck i omlopp. Vi köpte varsin footlong hot dog, det vill säga en 30 cm lång varmkorv, som mättade rejält.

Själva spelet var dock inte lika rafflande. Jag hade trott att baseball var mer av att träffa bollen och springa snabbt än att bara kasta och stå still. Ur den aspekten föredrar jag lite mer rafflande sporter som basket eller fotboll, men det var kul att ha upplevt en match på hemmaplan.

Efter matchen letade vi upp en takterass nära King Street West och tog varsitt glas immigt rosé i den 35-gradiga värmen.

Nästa morgon klev vi upp tidigt för att åka på utflykt. Vi började med att köpa gott kaffe på stationen och sedan hoppade vi på tåget som skulle ta oss till Niagarafallen. Det var ett mycket långsamt tåg som slingrade sig fram längs vinodlingar och små byar, men strax efter 11 nådde vi vårt mål.

Vi började dock med att äta lunch. Av en kanadensare hade vi fått tipset att ta oss till The Flying Saucer, en diner med rymdtema och enorma portioner. Där åt vi hamburgare och steak reuben och hade en ljuvlig servitris som berömde vår aptit och kallade oss sweethearts.

Sedan var det dags att uppleva Niagarafallen. Denna otroliga naturkraft precis på gränsen mellan Kanada och USA.

Det vi ser här är Hästskofallen som till största delen ligger på den kanadensiska sidan. Totalt genererar Niagarafallen samma mängd kraft som tre moderna kärnkraftsreaktorer.

Vi ställde oss i kö för att köpa biljetter till båtturen Maid of the Mist som åker nära fallet. Det gick snabbt och vi hade strax fått varsin röd poncho och klivit ombord.

Båtturen var en väldigt kul upplevelse som gjorde oss rejält blöta. Det gjorde dock inte så mycket eftersom det var 35 grader varmt och vi torkade på nolltid i solen. Att få se fallen på nära håll var verkligen häftigt och det kändes som en sådan sak man kommer att minnas riktigt länge. Jag har själv minnen av att jag som liten tittade i min mormors fotoalbum från hennes resa till Niagarafallen och fascinerades av dess storhet.

Efter båtturen gick vi turistgatan upp, jag köpte en mjukglass och sedan letade vi upp bussen som tog oss till tåget och tillbaka till Toronto.

Efter att ha kommit fram till tågstationen svängde vi förbi Distillery District där det mesta dessvärre var stängt, men vi hittade en mexikansk restaurang som hade öppet och slog oss ned där för att runda av dagen.

Ny dag, ny utflykt! Den här dagen begav vi oss till Kensington Market, ett litet funky område med mycket second hand. Vi strosade omkring där ett par timmar och åt lunch på ett jamaicanskt-italienskt ställe, det lät som en för kul fusion för att inte prova. Jag köpte en blå- och vitrandig T-shirt i en av second hand-affärerna men konstaterade sedan, som jag gjort i både Tokyo och Berlin, att vi har väldigt bra second hand hemma i Stockholm. Endast i Rom har jag lyckats fynda lika bra som jag gör på Södermalm.

I ett av kvarteren hittade vi ett lokalt ölbryggeri som sålde väldigt snygga burkar och kul merch. Jag blev alldeles för nyfiken för att inte köpa en burk pickle water. Det smakade väldigt mycket som Loka med dillsmak, inte äckligt men inte heller jättegott. En klassisk 2/5 och inget jag blivit sugen på sedan dess.

Framåt kvällen begav vi oss till universitetsområdet för att delta på en ceremoni där N’s syster skulle få diplom för det forskningsarbete hon gjort under året. Mycket högtidligt! Fina jag höll på att svettas ihjäl i vädret ”34 grader känns som 42” och publikens solfjädrar viftades för fullt under uppropen av allas namn. Men det var en kul tillställning och ett väldigt fint universitetsområde.

På onsdagen begav vi oss till det mysiga området Leslieville. Om jag skulle bosätta mig i Toronto skulle jag kanske välja att bo där. Det var fullt av trevliga matställen och små butiker samt gångavstånd till stranden. Vi åt på ett jättegott ställe som heter Completo.

Sedan gick vi till stranden Woodbine Beach och bredde ut våra handdukar i den vita sanden. Framför oss hade vi Lake Ontario som bjöd på ynka 14 svalkande grader, men ett dopp var blev det.

På kvällen blev det pizzaparty hemma med ett gäng gäster som var på besök. Gott!

Vår resa började närma sig sitt slut så det var dags att hinna checka av några fler saker på listan. Först ut matmarknaden St. Lawrence market där vi gick runt bland alla olika stånden och kollade på fina grönsaker, nybakade pretzels och stora ostar.

Sedan begav vi oss till Queen Street West. Det regnade och åskade så vi sicksackade oss fram mellan olika butiker och stannade sedan på ett vietnamesiskt ställe för lunch.

En sak som är bra att veta med Toronto är att alla gator är jättelånga. Queen Street till exempel är 14 kilometer lång och går i princip genom hela staden, så bara för att något ligger på samma gata betyder det inte alltid att det är i närheten. Toronto är också en av världens mest mångkulturella städer och det finns massor av lokala områden som China Town, Little Italy, Greek Town, Little Portugal osv. Alla vi träffade var väldigt vänliga och öppna. Det finns en stark lokalpatriotism, särskilt mot USA, och den har knappast blivit svagare den senaste tiden. Många produkter marknadsförs som ”Proudly Canadian” och lönnlövet syns överallt.

Vad passar bättre en regnig torsdagseftermiddag än lite bio kände vi och letade upp en biograf. Vi bokade biljetter till 28 years later, köpte popcorn och slog oss ned i mörkret.

När vi kom ut hade det slutat regna och vi letade upp en trevlig bar som heter 416 Snack Bar. Hade jag bott i närheten hade det nog blivit min stammisbar.

När vi satt på baren började vi att kolla upp var man kan äta Torontos bästa hamburgare. Vi konsulterade ett gäng olika siter och några trådar på Reddit och svaret ledde oss till Cabano’s Cheeseburgers. Hade de rätt? Svar: ja. Det var jättejättegott. Verkligen helt perfekta cheeseburgare och mycket bra pommes.

På vår sista dag i Toronto åkte vi till Aga Khan-museet som är ett stort konstmuseum med fokus på islamisk konst och kultur.

Vi gick runt där bland deras utställningar som avhandlade allt från ornament och kalligrafi till tusen år gamla vaser och bonader. Det finns något mycket fascinerande i hur människan i alla tider har dragits till det vackra, att man i århundraden lagt tid på sådant som är praktiskt onödigt men visuellt tilldragande och att det har bevarats fram till idag. Det får mig att vilja omge mig med saker som är värda att spara, kanske inte i 500 år, men åtminstone i 50.

Efter vårt museibesök åkte vi tillbaka hem till Greek Town där vi bodde och passade såklart på att äta grekiskt på en av restaurangerna där. Vi åt en så god sallad som fick mig att bestämma att grekisk sallad är exakt vad jag vill äta hela den här sommaren, synd bara att det har varit så kallt.

Sedan tillbringade vi fredagskvällen med att packa, laga middag och hänga med familjen och dagen därpå for vi hem till Sverige igen och det var nästan allting som vi gjorde på vår resa till Toronto. Hoppas att ni tyckte att det var kul att följa med!

En hälsning från Toronto

Vi landar på kanadensisk mark på torsdagen. Lönnlöv över allt från att hjulen slår i landningsbanan, proudly canadian, have you booked your return flight miss, you might want to stay. Står tidszonsförvirrad och stirrar på ett roterande bagageband, blicken fäst på väskorna som far runt, runt, min stora svarta utspottad strax därpå, den andra uppenbart frånvarande, midsommarsillen och skjortorna kvar på Kastrup. Inte försvunnen men mycket försenad, berättar personalen bakom disken när vi fyller i blanketter och så far vi hem till N:s syster och familj som bor här. Alla svenskarna på Instagram tycks uppklädda i klänningar och kransar, idyllen av dragspel och sommarängar, här är det en vanlig junifredag, skolorna fortfarande igång. Vi tillbringar dagen på ett shoppingcenter för att kompensera för väskans frånvaro, kommer därifrån med händerna fulla av kassar, tar två öl på en uteservering istället för snaps, äter jordgubbar med glass och lyssnar på Taube och Thåström. Lördag i parken, en löptur på morgonen sedan Farmer’s market med ekologiska grönsaker, en trebent hund, picknickfiltar i gräset och trubaduren som sjunger Bon Iver. Luften tryckande, hettan påtaglig. I veckan väntar 34 grader och värmebölja, en baseball-match mellan Toronto Blue Jays och Chicago White Sox, utflykt till Niagarafallen och äventyr i staden. På kvällen plötsligt ett telefonsamtal, väskan med sillen står på verandan, allt är i sin ordning, semestern har just börjat.

Tre utflykter från Antibes

Hej igen, det var några dagar sedan. Jag har tänkt skriva det här inlägget flera gånger men det kom hela tiden något emellan – en hemresa, en fotbollsmatch, en Gotlandstripp, ett långpass, en festnatt. Ja, ni vet hur det kan vara. Ju längre tiden gick desto mer började jag ifrågasätta mitt berättande. Är det verkligen intressant att läsa om någons semester? Vill man se bilder från en vistelse på en vacker plats? Vad är det övergripande syftet med att dela innehåll? Ska jag kanske lägga ner bloggen och satsa på att ha ett rikt liv i det dolda istället? Och så vidare och så vidare i all oändlighet, men vad tusan, varför ska jag övertänka allt så mycket? Ibland är det bättre att bara göra, att skapa något halvbra för att få det ur sig, istället för att passivt sitta och konsumera det andra gör och tänka tomma tankar om sin egen kreativitet. Lika bra att gå rakt på sak, låt mig berätta om tre utflyktsmål som vi besökte när vi var i Antibes.

En lördag på franska rivieran hoppade vi på tåget till den lilla staden Èze-sur-Mer. Från stationen tog vi en överfull buss som snirklade sig längs serpentinvägar, 400 meter upp i bergen, till byn Èze.

Där besökte vi den botaniska trädgården som lockade med en utsikt över det vanliga.

Hej hej från två som först behövde gå till byns lilla supermarket och köpa varsin Magnum-glass att stödäta för att hämta sig från bussturen, innan de kunde ta sig upp hit.

Den botaniska trädgården bestod, förutom utsikten, främst av kaktusar och succulenter, så efter knappt en timme där kände vi oss klara.

Då inspekterade vi byn och dess smala gränder, såg ett femstjärnigt hotell med unga portierer som släpade resväskor i de branta backarna, små gallerier med lokala konstnärer, uppklädda gäster på väg till en bröllopsmiddag, samt källan ovan som tidigare var den enda platsen för vatten i byn.

Här borde jag ha postat ett vykort. Ni får ett digitalt nu två veckor senare i alla fall.

En annan dag tog vi tåget längs kusten åt andra hållet och klev av i Grasse.

Där var stationen gullig och rosa och gatorna pryddes av paraplyer i långa rader.

Vi strosade omkring och insåg att det var måndag. En dag då man gillar att hålla stängt nere på Cote d’Azur, vilket märktes tydligt i den sömniga staden. Ett öppet bageri hittade vi i alla fall och jag köpte en citrontartelette.

Fler paraplyer och ett par besök i små väldoftande butiker. Grasse är nämligen allra mest känt för sin parfymtillverkning. Det är också en plats där man kan utbilda sig till näsa, eller les nez som det heter på franska. En titel som bland annat kräver att man kan skilja på över 2000 olika dofter.

För att lära oss mer om dofthistoria och parfymtillverkning begav vi oss till ett av museerna och tillverkarna som finns i staden.

Där fick vi kika in i fabriken, få höra om tillverkningsprocessen och såklart lukta på en massa olika parfymer. Till slut var huvudet alldeles tungt av alla doftintryck och med en påse innehållandes en liten guldfärgad flaska med toner av ros, plommon, viol och trä begav vi oss hemåt igen.

Ett par besök i den närliggande staden Nice hann vi också med. Dels en fredagskväll när vi drack spritz på en uteservering, åt pizza med pistage och mortadella samt promenerade längs strandpromenaden.

En annan gång var vi där för lördagslunch i solen följt av besök i en rad olika vintageaffärer i gamla stan i jakt på fynd. Tyvärr åkte vi vidare tomhänta.

Vårt tredje besök var kanske det mest fartfyllda. Då fick vi se hemmalaget Nice möta Brest i den sista omgången av Ligue 1, Frankrikes högsta fotbollsliga.

En match som slutade med 6-0 i vinst och en otroligt lyrisk stämning på läktarna med fans som skanderade Issa Nissa (heja Nice) för fulla muggar. Det var så kul att få jubla ikapp med främlingar och se så många familjer med barn på plats, trots att matchen började vid 21. Verkligen en folkfest och en fin utflykt att lägga till på listan.

Tack för att ni följde med på ett hörn av min resa. Hoppas att det inte dröjer lika länge tills vi hörs igen!

Köper, målar, bjuder, åker, läser, skriver, öppnar

Köper en liten fransk vintagescarf att ha i håret, funderar på om det är på gränsen till att utgöra en kulturell schablon, men så länge jag inte börjar röka borde det vara lugnt.

Målar vinrött nagellack på mina tånaglar som blivit blå av alltför många löpsteg, tänker på uttrycket att sminka en gris, ingen får kolla på nära håll okej.

Bjuder sex personer på middag i ett litet kök utan ugn, enbart en slö brödkniv att hacka allting med, skärbrädan stor som ett B5-kuvert, det blir vegetarisk bouillabaisse.

Går till bageriet för att köpa baguetter, råkar be om tretton stycken istället för tre på grund av min obefintliga franska, tur att handgester också fungerar.

Drabbas av den klassiska solstressen, känslan av att jag borde passa på att vara ute, för jag vet aldrig när det blir fint väder igen, den är en del av min nordliga uppväxt och mitt skrivandes största fiende.

Dricker ett otroligt rödvin på en bar, servitören berättar att hon och hennes man producerade det till deras bröllop, när vi går därifrån får vi köpa med oss en av de sista flaskorna hem.

Åker en överfull buss uppför en slingrande bergsväg, det suger i magen och snurrar i huvudet, efteråt behöver jag sitta på en stol och sakta äta en magnum classic innan marken blir stadig igen.

Läser en bok som går alldeles för långsamt men som jag lånat på biblioteket och kommer få en förseningsavgift på eftersom jag lämnar tillbaka den två dagar försent, så jag känner mig manad att läsa klart den ändå av ren snålhet.

Lämnar den gulliga parfymstaden Grasse med lätt huvudvärk efter att ha luktat på oändliga mängder dofter under eftermiddagen, luften tjock av apelsinblom och magnolia, en liten flaska fick följa med hem.

Samlar blått ludd från de turkosa handdukarna, det har satt sig överallt, i våra kläder, under fötterna, på min deodorant, första gången jag torkade mig efter duschen såg jag ut som en smurf.

Inser att jag inte tänkt på mitt jobb på en och en halv vecka fastän det kändes smått panikartat innan jag skulle åka, skickar ett sms till mitt närmaste team och tackar dem för att de är så bra.

Skriver till N och frågar om han vill ses på en uteservering för läx/läs-aw när han är klar med sina lektioner i franska, vi möts på torget en kvart senare, kvällssolen värmer som vore det mitt på dagen.

Lyssnar på nyheterna och min solkantade tillvaro på rivieran känns som en bubbla, politiker som hävdar att vi ska vänta på domstol innan vi fördömer, men vad betyder en dom när det redan är försent, när alla redan är borta.

Öppnar dokumenten med alla orden, ser över strukturen, den dramaturgiska kurvan, kommer jag någonsin bli färdig, jag säger till N att det här är varför jag springer ett maraton, för att det är mycket enklare än att skriva klart.

Ligger på stranden under lunchtimmen, nysprungen, nybadad, kär och mätt, tänker att det är en gåva att livet kan vara såhär, att jag får vara med – just här, just nu, just dig.

Att vandra GR10 i Pyrenéerna

I slutet av juli åkte jag och mina tre vänner Anna, Gaëlle och Sadia till södra Frankrike för att vandra i Pyrenéerna. Det är vår tredje vandringsresa tillsammans och därmed något av en tradition får man väl säga. De tidigare åren har vi vandrat längs South West Coast Path i England och Kaiserkrone i Alperna, två fantastiska vandringar som gett mersmak! Vid det här laget har vi hittat vår gemensamma vandringsfilosofi ganska väl. Vi åker helst till nya platser och vandrar i ungefär fem dagar mellan olika små byar och övernattar inomhus. Själva boendena behöver inte vara lyxiga, det räcker med att få tak över huvudet, men det är skönt att kunna vila ut sig skapligt om nätterna och slippa bära på tält och mat för en hel vandring.

Det här året landade valet alltså på Pyrenéerna, närmare bestämt första delen på rutten GR10 från Hendaye till Saint-Jean-Pied-de-Port. Gaëlle som är från Frankrike hade koll på den sedan tidigare och tog ansvar för det mesta av researchen. Totalt blev det 101 kilometer fördelat på fem dagar, mestadels helt enligt plan men inte utan några små äventyr. Precis så som det ska vara!

Vi började vår vandring i Hendaye, dit vi kommit med tåget dagen innan. Målet var byn Olhette som låg 21 kilometer bort vilket kändes som en lagom distans att börja med.

Första sträckan gick stundvis ganska brant uppför, men vädret var fint och humöret gott. Längs vägen strövade hästar fritt och ovanför oss svävade stora gamar.

När den tuffaste sträckan var gjord pausade vi för lunch. En liten picknick med baguetter vi köpt på bageriet samma morgon, en bit ost, tomater och nektariner, chips, kex och morötter.

Sedan kämpade vi vidare mot nästa topp på dagens sträcka. Stundtals var det ganska slitigt med branta backar fyllda av stora stenar, men helt klart värt det när man möts av den svindlande utsikten.

Framåt eftermiddagen nådde vi Olhette och letade rätt på vårt boende. I den lilla byn fanns det inte jättemånga ställen att välja på, så det gick ganska enkelt. Pyrenéerna ligger i Baskien, precis på gränsen mellan Frankrike och Spanien, och det finns en stor lokal stolthet och hos vissa även en önskan om att bli självständiga. Detta visar sig i alltifrån språket som talas (baskiska) och det typiska utseendet på husen till de noga utvalda råvarorna där man plockat det bästa från båda länder.

När vi reserverade vårt boende fick vi också frågan om vi ville boka bord på hotellets restaurang, som också var byns enda, vilket vi givetvis tackade ja till. Det var en riktig vinstlott för vi fick äta en otroligt god fyrarättersmiddag som blev ett perfekt avslut på vår första vandringsdag.

Vår andra vandringsdag gick från Olhette till Aïnhoa, en rutt som landar på ungefär 23 kilometer. På vägen kunde vi också göra en avstickare till den populära toppen La Ruhne, vilket vi valde att göra. Det adderade några extra kilometer men framför allt mer dramatik skulle det visa sig.

Strax innan vi var uppe på höjden träffade vi nämligen på en man som dragit armen ur led och satt och väntade på en räddningshelikopter. Som tur var fanns det gott om folk uppe på berget som kunde hjälpa honom och han blev snart upphämtad.

Efter en liten paus uppe på toppen började vi gå nedåt igen med sikte på Aïnhoa, via byn Sare.

Tyvärr hann vi bara gå i 30 minuter ungefär innan vi träffade på en familj där kvinnan ramlat och skadat foten. Vi plockade fram vårt första hjälpen-kit med bandage och smärtstillande ur våra väskor och Sadia som är läkare konstaterade att kvinnan troligtvis brutit något. Med tanke på att vi var mitt i ingenstans var det bara att invänta dagens andra helikopter, vilket tog sin lilla tid.

Efter denna incident låg vi en bra bit efter i vårt tidsschema. Solen gassade och det var riktigt varmt medan vi kämpade oss mot Sare, och när vi väl kommit dit hade vi 13 kilometer kvar. Då var det bara att plocka fram pannbenet och försöka att uppskatta allt fint längs vägen och det faktum att resten av stigen var ganska flack. Till sist nådde vi i alla fall Aïnhoa och kunde pusta ut på vårt hotell.

Vandringens tredje etapp var 22 kilometer lång och gick mellan Aïnhoa och Bidarray. När vi lämnade byn på morgonen låg bergen inbäddade i ett tjockt lager av dimma. Med tanke på att den första delen av dagens rutt bestod av tre branta stigningar var det faktiskt ganska skönt att slippa stekande sol.

Dessutom adderade dimman en helt klart mystisk stämning. Plötsligt kändes det som att vandra runt i en saga.

En annan fördel med dimman var att man inte riktigt kunde se hur branta backarna framför en var. Det blev lite av en överraskning istället.

Efter att vi avverkat lite mer än halva sträckan började dock dimman äntligen att lätta. Tur eftersom vi inte ville missa den här utsikten som var något alldeles extra.

Efter att ha gått uppåt i princip hela dagen fanns det sedan bara en sak att göra: börja gå nedåt. Det här var vandringens brantaste sträcka och något av en utmaning, men vi tog det extra försiktigt efter gårdagens helikopterincidenter. Ovanför oss svävade flera stora gamar vilket spädde på känslan av att inte vilja ramla och bli liggandes någonstans mitt på berget…

När vi kommit ned på säker mark tog vi ett svalkande dopp i floden som rann längs vägen och sedan var det inte långt kvar till vårt boende i Bidarray där vi stannade över natten.

När vi vaknade den fjärde vandringsdagen låg hela landskapet inbäddat i moln och dimma. Framför oss väntade en ganska tuff led uppe på bergtopparna som skulle ta oss till Saint-Étienne-de-Baïgorry. Vädret gjorde dock att vi inte skulle kunna njuta av någon utsikt där uppe och att vandringen skulle bli mer riskabel på de smala stigarna. Lokalborna på hotellet avrådde oss därför från att gå och eftersom vi trots allt lärt oss något från förra årets incident där vi hamnade i åska uppe på en bergstopp valde vi att lägga om rutten. Lite tråkigt, men förmodligen klokt.

Istället blev det en något kortare och flackare väg på 14 kilometer genom små baskiska byar. Då och då kikade vi upp mot bergen som låg stadigt i dimma och försäkrade oss om att vi tagit rätt beslut.

Energimässigt var det inte helt fel med en lite enklare vandringsdag och dessutom fanns det en del fint att titta på längs vägen, även om det inte var några episka vyer.

Framåt eftermiddagen nådde vi Saint-Étienne-de-Baïgorry som visade sig vara en gullig liten by. Efter en fika och lässtund vid floden checkade vi in på vårt boende och gick sedan, likt resten av lokalbefolkningen, för att kolla på några som spelade den baskiska sporten pelota. Den spelas i två lag mot en stor vägg och alla har en slags korgliknande handske på sig. Sedan turas man om att slå bollen varannan gång och räknar poäng. Mycket underhållande!

Efter två rafflande matcher promenerade vi genom byn för att äta middag och sedan var den fjärde dagen slut.

Vår femte vandringsdag gick vi 18 kilometer från Saint-Étienne-de-Baïgorry till Saint-Jean-Pied-de-Port. Det kan också beskrivas som dagen då vi vandrade omkring i ett moln.

Fördelen med dålig sikt är att man inte ser hur långa eller branta backarna är. Nackdelen är att man kan råka snubbla över ett får eller två när de plötsligt dyker upp framför en.

Efter att ha behövt fokusera rejält för att hitta markeringarna på leden åt vi lunch i en kompakt dimma. Den fantastiska utsikten fick vi helt enkelt föreställa oss, men så kan livet vara på en vandringstur.

På vägen ned klarnade det upp något och vi började kunna skymta slutmålet för vår vandring. Fem dagar och 101 kilometer senare nådde vi Saint-Jean-Pied-de-Port. Ömma i benen, mätta på äventyr och mycket nöjda över våra dagar!

Därifrån tog vi oss till Biarritz där vi stannade i ett par dagar och njöt av det goda franska kustlivet. Sedan tog vi tåget hela vägen hem till Stockholm igen och redan där började planerna smidas för var nästa års vandring ska äga rum. Tack för att ni följde med på tur!

Sommarstängd semesterhjärna

Staden ligger i dvala, mitt favoritcafé håller sommarstängt. Jag brer ut en filt i parken och läser Sonja Åkessons dikter tills askgrå moln hänger ovanför mig. Tunga droppar och träskornas sulor slår mot asfalten under min flykt hemåt. Solkrämen har gett mig dålig hy och de franska myggbetten på mina ben är stora som tvåeuromynt. Tågresan från Biarritz tog trettio timmar och kroppen skriker efter fibrer. Rågbröd och havregrynsgröt, gröna bönor och nektariner. Dagstidningarna har tagit över hallmattan och den stora väskan hinner knappt packas upp förrän den ska fyllas igen. Jag lägger fram allting i högar på bordet. Vita raka jeans, blårandig skjorta, citrongula shorts, mjuksliten lacostetröja, korsordstidning och anteckningsblock. Två veckor av semester har fått huvudet att börja spinna. Jag funderar på vad jag vill göra och vem jag vill vara. Ifrågasätter om jag tappat en del av min kreativitet under våren, känner den kittlande känslan av att vilja sträcka sig efter något på en högre hylla. I den spanska delikatessaffären köper jag banderillas, olivolja, nötblandning och kikärtor. Mannen bakom disken frågar om jag har en huvudvärkstablett, jag räcker honom en ipren och får en chokladbit som tack. Hemma igen scrollar jag igenom sextiosex sidor av distanskurser på kvarts- eller halvfart och gör en lång lista över sådant som känns spännande. Konst, filosofi, litteratur och kultur. Skickar in en sen anmälan och undrar om känslan kommer finnas kvar i september eller ifall jag ångrar mig då. Tänker på den pickande längtan efter att skriva som började dyka upp under vandringsresan och bestämmer mig för att hantera den med varsamhet. Packar ner datorn till skärgårdsön och sneglar sedan på bokhögarna i jakt på rätt beslut. Antingen den brutalt långa Vikarien av David Norlin eller ett gäng tunnare pocketböcker, det är väl vid sådana här tillfällen jag borde ha en läsplatta. Går ut i köket och gör en knäckemacka med ett snirklande mönster av räkost. Fine fucking dining. Funderar på om det är innehåll att berätta om sina påläggsval men konstaterar att efter att ha läst ikapp en och en halv vecka av blogginlägg så är det de mest alldagliga men personliga berättelserna jag själv gillar bäst. Bristen på röda trådar är också en tråd. Staden ligger i dvala och semesterlunken har sin gång.

Sommarens läsning

Mmm… sommar och läsning. Hur trevligt? Jag längtar efter att få lägga mig raklång på en filt mitt på dagen med en bok i näven och bara vända blad efter blad. Snart så! Tills dess ägnar jag mig åt förberedelserna som går ut på att bygga upp olika slags boktravar som ska få följa med mig de kommande månaderna.

Vad jag läser hemma
Även om jag inte har semester än så går det ju fint att börja sommarläsandet så smått. Då passar det extra bra med biblioteksböcker som jag behöver vara lite mer rädd om samt de där tjocka verken som är för tunga för att släpa land och rike runt. I min hemma-hög ligger just nu sex titlar.

Parasit av Catariina Salo
En debutbok som beskrivs som en mångbottnad och intensiv kortroman. Parasit är en berättelse om ursinne, ett rop på hjälp och ett långfinger mot världen, men också en berättelse om kärlek, åtrå och svartsjuka. Jag tänker att den kan ge en bra skjuts in i läsandet.

Magnificat av Linnea Axelsson
Sedan tidigare har jag läst Linnea Axelssons bok Ædnan som tilldelades Augustpriset 2018. Ett otroligt diktepos som jag tyckte mycket om. I romanen Magnificat byter vi både miljö och form, även om vissa likheter tycks kvarstå. Den beskrivs som en både konkret och mytiskt färgad berättelse om förälskelse och sorg. Om att söka ett hem i en värld som förblir främmande.

Försvinnandet av Josefin de Gregorio
Av en slump hamnade den här i min bokhög på biblioteket men när jag läser att det är ”en kort roman med stora essäistiska kvaliteter”, så känns det inte jätteförvånande med tanke på att jag ofta dras till den typen av böcker. Försvinnandet är ett triangeldrama som handlar om asymmetrisk vänskap, förbjuden kärlek och, givetvis, ett försvinnande.

Alphabetical Diaries av Sheila Heti
Helt plötsligt kändes det som att alla jag följde läste den här boken. Den dök upp över allt och jag blev såklart nyfiken, kanske mest på grund av det kreativa men strama konceptet. Under tio års tid skrev Sheila Heti dagbok, därefter lade hon in alla meningar i ett excel-dokument, sorterade dem i bokstavsordning och började att redigera. Resultatet är Alphabetical Diaries och jag längtar efter att få läsa den.

Jag faller som en sten genom tiden genom livet av Åke Smedberg
Åke Smedberg har kallats en av Sveriges främsta novellister och det här är det första jag läser av honom. Kanske var det titeln som fångade mig eller bara en del av baksidetexten. ”Att vara författare är så mycket mer än skrivakten, det kan handla om att ha ett vanligt kneg för att ha råd att kunna skriva, det kan vara världarna som talar via pappret.”

Dikter av Sonja Åkesson
En liten sommartradition jag har är att läsa de samlade diktverken från en svensk poet. Efter en titt i lyrikhyllan hos mitt närmsta antikvariat föll lotten på Sonja Åkesson vilket känns kul efter ett par somrar med manliga poeter. Viktigt med poesiboken är att den är min egna så att jag kan göra rejält med hundöron om jag skulle vilja. Jag hoppas att det blir många i den här.

Vad som får följa med i resväskan
När jag ger mig ut på resande fot väljer jag oftast att ha pocketböcker med mig. Då gör det inte så mycket om det blir sand mellan sidorna samtidigt som vandringsryggsäcken också håller sig rimligt tung. I förra veckan köpte jag fyra titlar som ska få åka tåg och båt med mig.

Gästen av Emma Cline
Av Emma Cline har jag tidigare läst både Flickorna och Harvey, där jag gillade fram för allt den första väldigt mycket. Gästen beskrivs som en andlöst spännande roman med stark underström, vibrerande nära gestaltad och samtidigt så ovanligt öppen att hela boken framstår som en spegel. Jag håller tummarna för att översättningen gör den rättvisa.

Skärvorna av Bret Easton Ellis
Eftersom prick alla andra har läst den här boken kände jag att jag också ville göra det. Nej, jag skojar bara, men lite så är det ju. Hur som helst tänker jag att det är trevligt med en riktigt tjock pocket och en roman som drivs av en stark och spännande historia.

Mjölkat av Sanna Samuelsson
Förutom ett 5/5-omslag bjuder Mjölkat på en berättelse om en uppväxt på landet där korna står i centrum. Det är en sinnlig tillbakablick på något man lämnat och en kroppslig påminnelse kring var man befinner sig nu. En kort debutroman som jag ser fram emot att läsa.

Hemma av Judith Hermann
I romanen Hemma berättar Judith Hermann om det opålitliga minnet av det som varit. Och om det ögonblick när livet delar sig, en gammal värld brister och en ny föds. Boken beskrivs som en underfundig och djupt humoristisk historia där mycket lämnas outsagt. Det här är den första boken jag läser av Hermann och jag hoppas att den ska ge mersmak.

Vad jag har på önskelistan
Vad vore väl ett bokinlägg utan en lista på de övriga titlarna som jag är sugen på att komplettera mina bokhögar med? Just det. Här är ett utdrag ur min bok-önskelista som förmodligen får följa med en bit in i sensommaren och hösten.

En emigrants dagbok av Wera von Essen
Epos av Ellen Nordmark
Jag erkänner inte längre er auktoritet av Glenn Bech
Om uträkning av omfång 4 av Solvej Balle
Skapelser av Malte Persson
Vikarien av David Norlin

Det var allt från bokbloggen för nu! Dags att krypa i säng och läsa några sidor ur Parasit innan jag somnar.

Tre dagar av vandring längs Kumano Kodo-leden

Efter fyra dagar i Tokyo hade det blivit dags för oss att ta tåget söderut. Vi skulle byta udda temabarer, sena nätter med 04:30-ramen och vintageshopping mot grönskande vandringsleder och små gästhus på landet.

Från Shinkansen-tåget mellan Tokyo och Osaka såg vi Fuji i fjärran. Jag älskar förresten att åka tåg i Japan, det går snabbt, är extremt punktligt och väldigt smidigt. Vändbara säten gör dessutom att alla kan åka i rätt riktning, bara en sån sak.

På stationen hade vi köpt med oss varsin bento-låda. Efter att ha tittat på säkert femtio olika och försökt avkoda dess innehåll högg jag till sist bara en som såg lite kul ut. Den smakade helt okej.

Den sista sträckan färdades vi med en gammal landsbygdsbuss och efter totalt sju timmar på resande fot var vi framme vid startpunkten för vår vandring.

Vi checkade in på vårt boende och fick middag samt träffa den lokala kändisen Mya-chan, en katt som tydligen varit med i flera tidningar och kattmagasin.

Nästa morgon började vi vår vandring. Första dagen gick vi från Takijiri-oji till Tsugizakura-oji, en sträcka på 18 kilometer. Här är mina vandringskompanjoner Linn, Anna och Mika.

Första biten av leden gick brant uppför och vi kämpade på i den fuktiga luften som låg kvar efter att ett stort regnväder passerat under natten och morgonen.

Marken nästan ångade och allting gick i hundra nyanser av grönt, omöjligt att fånga varje skiftning på bild.

Längs hela leden fanns små stationer där man kunde samla stämplar i sitt häfte. Varje stämpel markerar en viktig plats eller händelse som inträffat där, de flesta för hundratals år sedan.

Kumano Kodo är en pilgrimsled som funnits i över tusen år. Det finns två leder som klassats som världsarv av Unesco, den ena är den välkända Camino de Santiago som går genom Spanien och den andra är just Kumano Kodo. Eftersom det finns ett begränsat antal boenden längs leden är den dock relativt fri från trängsel. Vi såg ett par andra sällskap under våra vandringsdagar men för det mesta gick vi helt själva. All bokning av boenden behöver man göra i god tid via deras officiella hemsida där de hjälper en att planera och lägga upp vandringen.

En stor del av leden gick genom skogen men ibland kunde man komma upp på en höjd och blicka ut över bergen och de gamla fälten som använts för risodlingar.

Längs stigen såg vi några märkliga nästan genomskinliga växter som vi kallade för spökblommor samt små krabbor som kröp på land. Det kändes väldigt udda och Knausgårdskt, särskilt som jag läste tredje delen av Morgonstjärnan-serien under vår resa.

Vi stannade för lunch och åt våra färdigpackade boxar som vi fått medskickade samma morgon. Får det lov att vara en självlysande prinskorv? Sedan fortsatte vi genom allt det gröna, längs små vattenfall och över floder.

Skogen var en blandning av lövträd, japansk cypress och höga cederträd, låga ormbunkar och snabbväxande bambu som sköt som skott upp ur marken.

Efter ungefär sju timmar av vandring började vi att nå vårt mål för dagen och kunde vika av mot den lilla by där vi hade bokat boende.

Väl framme fick vi frågan om vi ville åka till ett onsen i närheten vilket vi såklart tackade ja till. Så under en timme tvättade vi av vandringssvetten och lät våra ömma muskler mjukas upp i 42-gradigt vatten. Sedan åkte vi tillbaka och blev serverade en middag som tillreddes på små kolgrillar och efter det kröp vi ner på våra futonmadrasser som rullats ut på golvet.

Vår andra vandringsdag gjorde vi vår längsta sträcka på 21 kilometer, från Tsugizakura-oji till Yunomine Onsen. Vi började med en gruppbild utanför boendet.

Sedan bar det av förbi tempel och stämpelstationer där vi fortsatte att fylla på vårt häfte.

Den här dagen hade vi perfekt vandringsväder. 18 grader och sol, så inte för varmt men ändå trivsamt.

Vid ett par tillfällen passerade vi skyltar där de varnade för björnar. Vi använde Google Translates fotofunktion för att översätta och fick då det poetiska meddelandet ”Björn björnar akta dig björn av björn”. Perfekt. I den finstilta texten kunde vi läsa att en björn setts här senast i juli 2018, så vi kände oss inte särskilt rädda.

Jag är verkligen så glad att vi lyckades få in ett vandringssegment i vår Japan-resa. Det kändes som den perfekta kontrasten till allt storstadsbrus och dessutom var det väldigt kul att få se mer av naturen och röra sig ute på landsbygden.

Viktigt att pausa lite då och då för att fylla på med energi. De här chokladkex-svamparna var en favorit.

Jämfört med andra vandringar jag gjort skulle jag säga att den här var relativt enkel att genomföra. Absolut en hel del stigningar upp- och nedför som kräver både pannben och kondition, men ingen bergsklättring eller något vadande. Vi klarade oss fint utan stavar och i lättare vandringsskor.

Jag hade en 30 liters vandringsryggsäck från Osprey som var lagom för min packning. I och med att vi bodde i byarna och fick mat där behövde vi inte bära med oss så mycket saker. Ett ombyte till kvällen, lite varmare kläder, vattenflaskor, lunch & snacks, regnjacka, necessär och en bok. Mina vandringsskor är Adidas Terrex Free Hiker som jag älskar.

Dagens lunchpaus blev på en plats med bra utsikt.

Efter en hel dag av uppför och nedför blev vi pekade mot vår slutdestination, den lilla onsenbyn Yunomine. Väl framme möttes vi av en svag doft av svavel från floden som rann genom staden.

Vi checkade in på vårt boende och svepte varsin Pocari Sweat som vi köpt i dryckesautomaten på gatan utanför. Det är en japansk favorit, en vätskeersättning som hjälper till att återställa kroppen.

Vi fick ta på oss varsin yukata och gick sedan ned för att bada onsen. Återigen väldigt härligt för trötta muskler.

På kvällen blev vi serverade en middag med en hel mängd smårätter, bland annat jättegod sashimi och en otrolig tofu gjord på sesam. Jag är så imponerad av det jobb som läggs ner på en måltid som denna. Det var vi fyra samt två andra personer som åt på boendet den här kvällen och allt detta hade förberetts åt oss. I Japan finns uttrycket omotenashi som enkelt översatt kan betyda gästvänlighet, men egentligen innefattar det mer än så. Det handlar om omsorg för detaljer, att alltid göra det lilla extra och att ordna det utan att vänta sig något tillbaka. Så fint att få uppleva och inspireras av.

Efter ännu en lång dag kröp vi ned i våra sängar och gjorde oss redo för det som skulle bli vår sista vandringsdag.

Efter en traditionell japansk frukost promenerade vi ner till busshållplatsen för att åka en bit till en bättre startpunkt. Eftersom vi hade en tid att passa på eftermiddagen ville vi vara säkra på att vi skulle hinna hela vägen och inte bli fast mitt i ingenstans.

Väl framme i Ukegawa började vi vår sista sträcka på 13 kilometer till Koguchi.

Vissa skulle kanske hävda att det är ett misstag att gå Kumano Kodo och inte se Nachi-vattenfallet eller templet intill, men vår logistik och planering möjliggjorde inte fler vandringsdagar tyvärr. Jag tycker ändå att det är mer än värt att vandra Kumano Kodo utan att ha sett det, även om det verkar vara storslaget.

Som tur var hade vi gott om andra fina vyer att njuta av på vår sträcka.

När klockan närmade sig lunchtid korsade vi den sista floden och nådde vårt mål i Koguchi.

I byn som bestod av ett postkontor, en skola och en liten mataffär slog vi oss ned för att äta lunch. Damen som jobbade i kassan på matbutiken erbjöd sig att koka vatten till våra snabbnudlar och tillredde dem åt oss. När vi suttit i gräset strax utanför i ett par minuter kom hon ut igen och hade med sig en tebricka. Inte kunde vi sitta där utan varsin kopp grönt te. Omotenashi i sin självklara form.

Från den lilla byn hade vi sedan förbokat en taxi som tog oss till Kumanogawa. Där skulle vi göra en traditionell båttur längs floden.

Vi fick glida fram längs det turkosgröna vattnet och kolla på klippformationer formade som djur, se olika vattenfall och höra historier om hur olika gudar samlats på öarna och i bergen.

Vår guide var en bättre historieberättare än flöjtspelare, men hon var väldigt gullig ändå. Efter en och en halv timme hade vi färdats längs floden till staden Shingu där vi klev av.

I Shingu passade vi på att besöka ett av de tre stora templen, Hayatama Taisha, som ligger där. Eftersom vi kom dit precis före stängning var det väldigt tomt och stillsamt så när som på några sista lokalbor som kilade dit för ett snabbt besök.

Strax därefter var det dags för oss att bege oss mot tågstationen och hoppa på lokaltåget som åkte längs kusten och hela vägen till Osaka. Tre dagar av vandringsäventyr längs Kumano Kodo-leden var över och vi lämnade den japanska landsbygden fyllda av storslagna vyer, enorm gästvänlighet och tusen nyanser av grönt.

Tiden och tillvaron nästintill olaglig

Är det faktumet att jag befinner mig i ett av världens säkraste länder som gör att en stor del av det jag gör känns olagligt? Får man verkligen ha det så här bra? tänker jag gång på gång när vi färdas genom tiden och staden i ett milt rus, till viss del sponsrat av sött plommonvin blandat med sodavatten, till viss del ännu påverkade av tidsomställningens nattpigghet även om vi förnekar den djupt. Det känns nästintill olagligt att som vuxen ta några av sina bästa vänner och åka över Nordpolen till andra sidan jorden, låta mailens autosvar och de kvarvarande kollegorna ta hand om arbetslivets förpliktelser, se hur listan över olästa inlägg och oscrollade flöden växer sig till en oöverstiglig längd, knappt ha tid till något annat än livet här och nu för att det ropar så starkt på en, varje sekund måste ätas, njutas, levas. Så jag gör det med den fascinerande känslan av att vuxenlivet kan få vara så här också, i alla fall för ett slag, som om vi skapat oss en Murakamisk lucka till en annan tillvaro och nu njuter vi av den fullt ut.

Vi äter långa omakase-luncher där en femte generationens sushikock skär mjälla skivor av tonfisk, pilgrimsmussla, flundra och makrill framför oss, vi går runt i second hand-butik efter second hand-butik och köper tröjor med tryck som är roliga här men förmodligen kommer att kännas oförklarliga på Stockholms gator, vi bokar ett karaokerum utan tidsbegränsning och stannar där i fyra timmar bara för att det finns så många låtar att sjunga (mucho mistrust, love’s gone behind), vi smyger in på de minsta av barer flera trappor upp och dricker umeshusoda omgivna av vinylskivor av böcker av märklintågbanor av tjock-tvs med musikvideor och Nintendo 64, vi strosar omkring i yoyogiparken och lägger oss i skuggan under ett träd för att slumra en stund till ljudet av picknickande familjer, vi dansar oss genom natten och när en främling konstaterar att om vi är from Sweden måste dj:n spela Dancing Queen och vi låter discokulans ljusprickar vandra över oss där vi står i mitten och ler och sedan tar vi en taxi hem men innan vi går och lägger oss stannar vi på ett ramenställe och beställer varsin skål att äta i små bås på rad och när den fylliga buljongen lagt sig på plats vandrar vi den sista sträckan hem på Shimokitazawas gator samtidigt som solen gryr. Och tiden och tillvaron och sällskapet känns olagligt härligt men faktum är att vi inte bryter mot en endaste regel, vi går inte ens mot rött, så jag säger åt mig själv att fortsätta, att leva på ett tag till så länge reskassan och semesterdagarna räcker, för än finns det mer kvar att upptäcka. Vi hörs om jag hinner, annars får ni hänga med här.

Frågor och svar om vandringsresan i Alperna

Jag skrev ett långt inlägg om min vandring i Kaiserkrone i Tyrolen och fick ett gäng följdfrågor som jag tänkte svara på. Det är förresten så roligt att så många uppskattade inlägget och att fler blev sugna på vandring. Jag tycker det känns fint att kunna inspirera till den typen av resor!

Vad hade du i din packning?
Precis som förra gången jag vandrade så ansträngde jag mig för att minimera innehållet så mycket som möjligt samtidigt som jag var förberedd på olika väderlekar. Nästan varje kväll tvättade jag upp kläderna jag hade vandrat i så att jag skulle kunna ha dem igen ett par dagar senare. Det här hade jag med mig:

Att vandra i
Shorts, långa vandringsbyxor, 2 t-shirts, 2 sport-bh:ar, 5 par sömlösa trosor, 5 par tunna strumpor i merinoull, zip-tröja i merinoull, vind- och vattentät skaljacka, regnbyxor, regnskydd till väskan, vandringsskor, vandringsstavar, keps, solglasögon.

Ombyten
Skjorta, tunna byxor, klänning, bikini, sandaler, liten handväska, sov-t-shirt, tights.

Från badrumsskåpet
Solkräm, skavsårsplåster, vanliga plåster, sårsalva, bandage, värktabletter, handsprit, pappersnäsdukar, kirurgtejp. Minimerad necessär med tvål, kam, deo, tandborste och tandkräm, ansiktsrengöring, nagelfil.

Övrigt
Fickkniv, nödfilt i folie, vattenflaskor, reselakan (ett måste i vissa stugor), tvättmedel, tunn handduk, pocketbok, yatzy, laddare, kontanter, pass.

Fanns det något du saknade eller något du hade kunnat vara utan?
Jag glömde mitt sittunderlag, det var ingen kris men med tanke på att det typ inte väger någonting så hade jag gärna kunnat bära med det. Sedan använde jag aldrig mina långa vandringsbyxor eftersom jag gick i regnställ när det regnade och annars i shorts, men det var såklart svårt att veta på förhand. Jag la ur min powerbank vilket jag ångrade lite eftersom en av stugorna inte hade eluttag på rummen, men den är också ganska tung så det var skönt att slippa släpa på den.

Har du tips på ryggsäck? Får lätt ont i ryggen men skulle gärna prova samma sak.
Min ryggsäck har jag långlånat av en kompis, men till nästa år vill jag nog införskaffa en egen. Jag gillar storleken jag har (50 l) och kommer nog köpa något liknande. Det bästa tror jag är att gå till en affär som Naturkompaniet och få hjälp att prova ut en modell som passar ens kropp. Gällande att få ont i ryggen så trodde jag också först att jag skulle bli trött i axlar och rygg, men tricket med en bra vandringsryggsäck är att om man spänner åt alla remmar rätt så bär man i princip all vikt på höfterna. Det blir alltså inte tungt på samma sätt som en vanlig ryggsäck.

Vad hade ni för budget? Hur mycket kostade boenden och tågresa?
För boenden betalade vi i snitt 65 euro per natt. I vissa av dem ingick det då halvpension med middag på kvällen och frukost dagen efter, i andra fick vi bekosta middag själva utöver boendekostnaden. På de flesta ställena kunde man också köpa med sig matsäck till nästa dags vandring för runt 6 euro. Totalt tror jag att vi landade på runt 85 euro per dygn för mat, dryck och boende, vilket är ca 1000 kr.

För tågresan så köpte vi interrailkort och räknade på två resdagar åt varje håll. Vi köpte även till en extra femte dag för vårt stopp i Berlin men den behövde vi aldrig använda. Utöver kostnaden för interrailkortet så tillkom också kostnader för platsreservationer på tågen, det blev ett par hundralappar i varje riktning. Totalt tror jag att tågresan landade på ca 4000 kr.

Vilken rutt åkte ni med tåget och hur lång tid tog det?
Vår plan var först att ta nattåget från Stockholm till Hamburg, men på grund av ett planerat banarbete gick det inga nattåg under veckan vi skulle vandra och alla nattåg mellan Hamburg och München var redan fullbokade. Istället delade vi upp resan på två dagar.

Dag 1 åkte vi på morgonen från Stockholm till Köpenhamn (06:15–11:25), stannade där i ett par timmar för lunch, tog tåget vidare till Odense (13:29–15:36) via Slagelse där vi på grund av ovan nämnda banarbete var tvungna att åka lite ersättningsbuss och från Odense tåg igen till Hamburg (16:17–20:02). Vi var framme i Hamburg på kvällen och åt middag där och sov en natt på hotell. Dag 2 hoppade vi på tåget till München efter frukost (10:34–17:03), gjorde ett byte och åkte sedan ytterligare en timme till Kufstein (17:34–18:34).

Hade det inte varit banarbeten hade vi kunnat åka hela vägen med bara två byten, i Hamburg och München. Då kan man ta sig ända fram på bara ett dygn. Nu blev det en lite mer uppstyckad resa men jag tycker att det gick väldigt smidigt ändå. Alla tåg var i tid och det var lätt att hitta på stationerna.

På vägen hem gjorde vi som sagt ett stopp i Berlin, så då åkte vi från Kufstein till München (13:26–14:27) och sedan från München till Berlin (14:56–19:31). Resan från Berlin till Stockholm några dagar senare tog totalt 13 timmar med byte i Hamburg och Köpenhamn. På grund av stormen Hans blev det också ett extra byte i Malmö, men vi hade tur som inte drabbades värre än så.

Överlag så tycker jag det är så smidigt att åka tåg ner i Europa och jag är verkligen positivt överraskad över hur bra det gått. I våras tog jag ju tåget till Rom och skrev ett längre inlägg om det med lite mer interrail-info som kan vara bra att ha.

Jag hoppas det var svar på alla era frågor. Redan nu pågår planerna inför nästa års vandring, vi får se var vi hamnar då!