semester – Sida 4 – Julia Eriksson

Resan till Marche, Italien – del II

”Berätta mer om Italien!”, ropar ni. Nej, det gör ni kanske inte, men jag tänker göra det ändå. Om musslorna och havet och de trånga gränderna i Sirolo. Om fikonen och solnedgången och fotbollsmatchen mitt ute i ingenstans. Nu börjar vi.

Italien-tisdagen startar här. Jag har vaknat före de andra, ovan att sova mer än åtta timmar, så jag smyger upp, tar med anteckningsbok och penna ut och sätter mig på en av uteplatserna. Där och då skriver jag vad som sedan kommer att bli det här inlägget.

Hunden Trilly kommer och sätter sig vid mina fötter som sällskap. Hon ska ha valpar vilken dag som helst och vi går spänt omkring och väntar på att den rätta tidpunkten ska infinna sig…

Runt hörnet är åsnan Piccola i full fart med att tugga i sig en buske, envis som få… Vid halv nio vaknar mina rumskamrater och vi äter frukost och lägger oss sedan vid saltvattenpoolen på gården med varsin bok.

Vid lunchtid åker vi till den närmsta kuststaden, Pedaso. Där går vi till en av strandrestaurangerna och beställer in två stora kastruller med musslor som är så goda att vi är tvungna att åka tillbaka ett par dagar senare.

I Pedaso hittar vi också en lite avskiljd stenstrand där vi tillbringar eftermiddagen med salta dopp, bokläsning, korsord och sommarprat.

Framåt kvällen åker vi hemåt igen och stannar till vid ett av de enorma solrosfälten som finns längs vägen. Det går knappt att fånga på bild, men det är helt gult och fullt av solrosor som står med sina blomsterhuvuden vända mot solen.

När solen gått ned serveras vi i vanlig ordning en fyrarättersmiddag tillagad på lokala råvaror. Vid det här laget har vi börjat lära oss att komma riktigt hungriga till bordet för att orka all god mat. Denna kväll bjuds vi bland annat på bruschetta med griskind och helt makalösa fikon som smälter i munnen samt en pasta pesto som får mig att ifrågasätta all tråkig pesto jag ätit genom åren. Efter det är det inte svårt att somna mätt och belåten.

Nästa dag packar vi in oss i bilen hyfsat tidigt och ger oss av på en längre utflykt längs kusten, nämligen upp till Portonovo. Där ska det finnas en fin kyrka som vi vill besöka men dessvärre är den stängd för dagen, så vi inspekterar stranden istället och tar ett, två, tre perfekt svalkande dopp.

Sedan jobbar vi oss vidare mot nästa mål på kartan: Sirolo. En liten kuststad som jag fått tips om av min kollega Victor och det förstår jag för det här turkosblå vattnet skojar man inte bort.

Inte heller skämtar man om den här finfina skaldjurspastan med havskräftor och musslor som jag åt på strandrestaurangen Da Silvio.

Efter det var det bara att lägga sig raklång på stranden och smälta allt ända tills tidvattnet steg och de började fälla ihop parasollen.

Då passade vi på att besöka Sirolos lilla stadskärna och köpa den dagliga struten med gelato.

Helt okej glassätar-vy.

Sedan strosade vi omkring bland pastellfärgade hus och smala gränder en stund innan det var dags att hoppa in i bilen igen. Och i takt med att solen sjönk rullade vi längs Adriatiska havets kustvägar med Adeles bästa låtar i högtalarna som vi ylade med i för fulla muggar och där och då kände jag ett så genuint ögonblick av ren och skär lycka som man bara kan göra ibland. :’)

Lyckan höll i sig, om än kanske inte fullt så intensivt, när vi sent på kvällen stannade på en pizzeria och gick loss på menyn. Det här var nämligen Paolos lediga kväll då han inte skulle laga mat till oss och de andra gästerna, så då passade vi på att ha pizzafest i Ortezzano.

Och när vi gick ut från pizzerian pågick någon slags amatörmässig fotbollsmatch med femmanna-lag och bristande passningsspel. Men trots detta och att klockan var halv elva var det fullt av publik som hejade på, så då stannade vi också och gjorde det en stund. En fin liten avslutning på en ännu finare dag.

Resan till Marche, Italien – del I

Vårt första stopp på semestern gör vi i den lilla staden Tivoli som ligger strax utanför Rom. Det är söndag och vi har tagit ett tidigt flyg från Stockholm, hämtat upp vår hyrbil och rullat ut på vägarna med regionen Marche som mål.

En snabb googling pekar oss åt den rosa restaurangen Sibilla med anor från 1700-talet och vi bestämmer oss för att äta söndagslunch där.

Således intar vi resans första pasta (för min del en carbonara med sparris) på deras uteservering under trädkronorna, alldeles intill antika monument med tusen år på nacken.

Sedan spanar vi in Wes Anderson-aktiga hotell i fjärran innan vi packar in oss i vår lilla Seat och fortsätter längs autostraderna med berg och dalar som en mäktig landskapskuliss.

Framåt kvällen når vi vårt mål för resan: Agriturismo Ramusè. Den lilla gården i dalen där vi ska bo och äta middag och njuta av det italienska livet i en hel vecka.

Vi möts av ett friskt sommarregn som snart övergår i solsken och bildar en enorm regnbåge över hela gården. Vi bor i ett av två stenhus och runt om oss finns stora grönsaksland, fruktträd och olivodlingar.

Ägaren Paolo och hans tryffelhund Trilly kommer och hälsar oss välkomna och charmar oss direkt. Kanske Anna lite extra mycket…?

Vi blir placerade i den druvbevuxna pergolan med en flaska prosecco och Paolos egenodlade oliver. Tryfflarna i skålen är Trillys fångst för dagen. Juli månad är nämligen perfekt säsong för svart sommartryffel.

Senare på kvällen serveras vi en fyrarättersmiddag där en av måltiderna är denna ljuvliga tryffelpasta. Efter en gastronomisk helkväll återvänder vi till vårt rum och somnar snabbt efter en härlig första dag.

När vi vaknar nästa morgon står åsnan Poccola utanför vår sovrumsdörr och vill gärna komma in, men till hennes stora förtret lyckas vi lura bort henne. Eftersom vädret är lite mulet och lovar regn senare på eftermiddagen beslutar vi oss för att ta en tur in till närmsta större stad, Ascoli Piceno.

Här gör vi ett besök i stadens stora kyrka och köper sen den lokala specialitén: friterade oliver med fyllning.

Vi gör också en promenad till Sant’Emidio alle Grotte som är en kyrka inbyggd i en grotta i berget men som dessvärre är stängd när vi är där.

Så istället återvänder vi till stadens torg och det anrika caféet Anisetta Meletti för varsin gelato.

Nästa plan för dagen är att besöka ett par vackra blomsterfält som ligger i en nationalparkerna i Marche. Så vi packar in oss i bilen igen och slingrar upp i bergen längs serpentinvägar.

Och vi åker och åker med en svindlande utsikt utanför bilfönstret ända tills vi kommer fram till en stor avspärrning. Plötsligt tar vägen slut och det finns inget att göra förutom att vända. För två år sedan drabbades nämligen den här regionen av en ganska stor och allvarlig jordbävning vilket förstörde flera byar och en del vägar som ännu inte har hunnit återställas.

Istället för att påbörja en två timmar lång omväg känns det som en klokare idé att åka hemåt till gården istället. Så vi gör det och passar på att kolla runt på alla odlingar i dagsljus eftersom vi inte hann det dagen innan.

Och så hälsar vi på Trilly och hennes kattkompis, hönsen i hönsgården och den dräktiga åsnan Melissa som väntas föda vilken dag som helst.

Sedan sätter vi oss vid det stora bordet för några omgångar yatzy och lite prosecco innan det är dags för ännu en fyrarättersmiddag i takt med att kvällen sänker sig över Marche. Och därmed är de två första dagarna på vår italiensemester slut, fortsättning följer!

Sommarlov i Stockholms skärgård

Semestern börjar tidigt. Klockan 06 stiger jag upp och packar det sista, förbereder matsäcken, vattnar blommorna och sedan ger jag mig av mot Strömkajen för att möta upp mitt resesällskap. När båten lämnar land med ett bastant tutande ser vi flaggorna hissas på Grand Hotel och slottet. Klockan är prick åtta och vi är på väg ut i skärgården.

Tre timmar senare kliver vi av vid Löka brygga på Möja. Här har vi hyrt ett hus med fyra bäddar och fyra cyklar som ska komma att bli våra trogna följeslagare och föra oss runt ön.

Det är första gången jag är på Möja. Första gången jag är så långt ut i Stockholms skärgård över huvud taget, men jag blir snabbt förälskad. I mitt huvud har jag målat in fler turister, mer trängsel, och jag vet inte om vi har tur eller om det alltid är så här, men vi känner oss nästan ensamma på ön tillsammans med lokalbefolkningen.

En del i att bli vuxen och ha ett riktigt jobb är att man slutar ha sommarlov och börjar ha semester. Det är formell ändring där sommaren går från att vara massor av evighetslånga veckor med tomma dagar att fylla, till att bli en fast, ganska kort tid att disponera väl. Men det är något med våra dagar på Möja som känns som sommarlov. Kanske är det vårt konstanta cyklande, dammet som yr på grusvägen, de fasta tramptagen under våra fötter? Eller så är det de oändliga doppen, ner och upp ur havet, vattnet som är insmickrande varmt? Eller bara den totala känslan av frihet, av oplanerade dagar och att somna och vakna intill sina vänner, att ständigt ha dem nära, dela allt tillsammans och smörja varandras ryggar med solkräm. För mig blir Möja sommarlov.

Egentligen gör vi inte så mycket om dagarna. Vi cyklar runt, letar badplatser och ger oss inte förrän vi hittar de allra bästa: mjuka klippor att sträcka ut våra kroppar på, egna små oaser där vi kan klä av oss, låta marängvita bröst värmas av solen när vi inte simmar runt i havet. Vi äter rökta räkor och saftiga persikor, har med kaffe på termos och kex som smälter i solen. Ur den lilla högtalaren strömmar musik och vi kastar yatzy-tärningarna gång på gång, hjälper varandra med korsordens frågor, pratar om allt som har hänt i livet på ett sätt man aldrig hinner göra under vardagskvällarna i Stockholm.

På vägen hem gör vi en dagsutflykt till Finnhamn där vi upprepar vad som numera blivit en välbekant procedur. Tången under fötterna, kaffet i kåsan, handdukarna på klipporna, kropparna i solen. Vi rör oss numera som en gemensam klump, en sammansvetsad vänskap, en synkroniserad rörelse i den bubbla som är vårt sommarlov.

Födelsedagsresan till Paris – del I

Följ med på födelsedagsresa till Paris med jag och min storasyster i huvudrollerna. Vi börjar på Arlanda för prick en vecka sedan.

För att maxa vår helg hade jag bokat en riktigt tidig flight, så vi gick upp mitt i natten för att åka mot flygplatsen. Halv fem avslöjade jag vårt mål genom att räcka över ett boardingkort med destination Paris.

Väl framme några timmar senare möttes vi av sol, värme och en stad i full blom. Man älskar ju idyllen ändå.

Efter ett litet lärorikt möte (mer om det inom kort) slog vi oss ned på en restaurang och beställde in rosévin och en trerätters lunch.

Hej vi är framme och njuter i solen-selfien.

Pistagegrädde, pistageglass och bär. Svårare än så behöver det inte vara.

Sedan strosade vi längs Saint Martin-kanalen och ner mot Marais där vårt hotell låg.

Väl incheckade på Villa Beaumarchais gjorde vi det enda rätta när man sovit alldeles för få timmar: tog en rejäl tupplur.

Sedan köpte vi chips och vatten, tog med varsin bok och placerade oss i en närliggande park. Den var fylld av slingrande blommor och träd och tycktes även vara innergård till ett gäng fina hus.

När vi tröttnat på att ligga still gick vi omkring lite i närområdet och hamnade i parken Place des Vosges istället.

Sedan gick vi tillbaka till hotellet och gjorde oss fina, för på kvällen hade jag bokat bord för födelsedagsmiddag på Au Passage. Så här glada var vi när vi gick dit.

Menyn bestod av en massa spännande smårätter att dela på och vi plockade in ett gäng olika. Först fick vi rädisor med popcornsmör, en helt genialisk smakkombination som jag måste testa att göra själv.

Den här fisken som påminde om ceviche var också helt otroligt god.

Mitt middagssällskap. <3

Sen åt vi musslor med citrus och bönor samt någon slags fylld pasta om jag minns rätt.

Precis när vi fick in den sista rätten som var som ett konstverk av mussla och kronärtsskocka, plockade jag upp min telefon och möttes av nyheten att Avicii gått bort. En smått surrealistisk sak att ta in men som påverkade oss båda väldigt mycket. Hans död känns så oerhört sorglig och jag kan inte ens tänka mig hur det är för hans familj och vänner. Hoppas han känner frid nu i alla fall och att detta gör att vi kan prata ännu mer om psykisk ohälsa och hur det påverkar människor. Ingen ska behöva må så.

Smått tagna av nyheten avrundade vi sedan middagen och gick ut i den ännu varma kvällen.

Och efter en promenad upp till Place de la Bastille vände vi hemåt, lyssnade på ett gäng Avicii-låtar och somnade sedan gott i våra hotellsängar efter en lång första dag i Paris.

New York del 4 – The Met, 1 dollars-ostron och middag på Uncle Boons

Hej och välkomna till New York igen! Den här dagen var det tisdag den 21 november, alltså prick en månad tillbaka i tiden. Eftersom det var vanlig vardag så jobbade Anna, men jag, Julia och Karin passade på att roa oss.

Vi gick ner i tunnelbanan i Brooklyn och tog sikte på Manhattan. Eftersom vi skulle byta tåg vid Grand Central Station passade vi på att gå upp och kika på den gigantiska vänthallen. En helt otrolig lokal som var väldigt svår att fånga på bild… Nu tänker jag att den är ännu finare, med julpynt och allt!

Sedan tog vi sikte på The Met eller The Metropolitan Museum of Art som det egentligen heter. Vi började med avdelningen fylld av statyer. Den ovan kallar jag ”02:30 på klubben: är det jag som luktar svett?”

Sak man älskar med museum: ljuset.

Saker man älskar i världen: Karin och Julia.

Sedan gick vi till avdelningen för modern konst. Den var min favorit! Jag upptäckte dessutom flera amerikanska konstnärer som jag inte kände till sedan tidigare.

Typ Fairfield Porter som målade med stora, lite kladdiga färgfält och i fina färgskalor.

Och Jennifer Bartlett. Gillade särskilt perspektiven på dessa.

Sedan såg jag det här porträttet av Jared French, målat av Luigi Lucioni. Hur snygg?! Jag vet att det inte är rimligt att bli kär i nån på en målning från 1930-talet, men nu blev det visst så… Även French var konstnär och verkade ha levt ett ganska intressant liv när man läser på lite, men det får kanske bli ett annat blogginlägg.

Efter att ha bränt av den moderna avdelningen och den med europeiska målningar satte vi oss ned här för lunch. Så kul att spana på alla som är där med sina skissblock och tecknar av statyer.

På den egyptiska avdelningen var det ännu mer fint ljus och träden i Central Park skapade den bästa kulissen.

Sedan tog vi en sväng i shoppen innan vi gick till garderoben (hur fin?!) och hämtade ut våra jackor igen.

Därefter kilade vi rakt igenom Central Park som bjöd på novembersol och exemplariska gräsmattor.

Nästa mål var nämligen The High Line, den gamla nedlagda järnvägen som är ombyggd till park. En ganska trevlig promenadsträcka som jag dock tror är ännu finare på våren och sommaren.

Men utsikten var i alla fall fin och väldigt New York-ig. Bilden ovan skickade jag på ett vykort till min mormor med hjälp av PostNords app, en bra grej de gör i alla fall…

När vi gått klart hade solen börjat gå ned och vi skulle snart möta upp Anna för middag. Men innan dess hann vi med lite bubbel och ostron på Sel Rrose. Prosecco på fat och ostron för 1 dollar styck, vad mer kan man begära?

Sedan var klockan kvart i sex och vi hade bord på Uncle Boons, en thailändsk restaurang med en stjärna i Guide Michelin.

Och här började matfesten! Vi tog in massor av smårätter att dela på och åt så mycket gott. Gordlår med glasnudlar, pilgrimsmusslor, sallad på grön mango och avokado, grillad benmärg med jordnötssås, en mustig curry, sallad med lamm och mynta… En del låter ju lite speciellt men allt var verkligen gott! Också kul att testa mat man inte skulle ätit annars. Det var första gången jag åt grodlår till exempel och det var mycket smakligt.

Till sist var vi så här myströtta och mätta och rullade hemåt efter ett stopp på en bar runt hörnet. Tack för att ni följde med på världens bästa New York-tisdag!

New York del 1 – skyskrapor i skymningsljus, museibesök och nattpizza

Hej vänner. Jag åkte till New York och blev kär. I staden alltså, annan kärlek har jag inte tid med just nu. Och medan jag fyllde mina dagar med välbehövlig semester och kanske ännu mer med välbehövliga kompiskramar så fick den här platsen vila. Men min kamera rymmer 920 nya bilder och min hjärna svämmar över av minnen, så nog finns det historier att berätta. Jag tänker att vi börjar så smått nu. För min kropp är fylld av jetlag och jag kämpar mot sömnen, vill bädda ner mig under täcket, men det får jag inte på flera, flera timmar. Då är det här en bra syssla att göra under tiden. Välkommen till mina två första dagar i New York!

På fredagen, vid lunchtid, satte Karin, Julia och jag oss på ett plan med destinationen New York. Efter en väldigt snabb och smidig resa bjöds vi på en inflygning med utsikt över Manhattan (ser ni Frihetsgudinnan ute i vattnet?) innan vi landade tryggt.

När vi tagit oss igenom alla passkontroller och formulär hittade vi en taxi som kunde köra oss och vår packning mot Brooklyn och Greenpoint. Där bor nämligen vår kompis Anna numera. Rutinerade läsare kanske redan vet detta, men jag, Karin, Julia och Anna började alltså lära känna varandra i Norrköping i nian när vi gick i samma klass. Sedan dess har vi hängt ihop, mer eller mindre utspridda över världen.

Här någonstans blev jag kär i New York första gången. Skyskrapor i skymningsljus har tydligen den effekten på mig…

Efter lite kämpande genom den tjocka fredagstrafiken var vi äntligen hemma hos Anna. Vi började med kramkalas och en snabb rundvisning i lägenheten innan vi gav oss ut på matjakt. Valet föll på Five Leaves och deras hamburgare med tryffelpommes som i kombination med min hunger var alldeles för lockande för att jag skulle orka ta en bättre bild än det här.

Sedan började vi kämpa emot jetlaggen och i ett försök att hålla oss vakna lite längre gick vi till en bar något kvarter bort.

Efter en stund kom vår kompis Majsan som också bor i New York dit och då spelade vi en rafflande omgång jenga innan vi lämnade baren och deras brasa och gick hemåt för att sova.

Nästa dag vaknade vi inte alltför tidigt, så vår jetlag-plan hade funkat ganska bra. Efter lite frukost hemma virade vi in oss i halsdukar och satte sikte på Queens.

Ungefär halvvägs mötte vi upp Majsan igen och traskade vidare mot MoMA PS1 som är ett museum för samtida konst.

Vi kollade igenom utställningarna och när vi började bli mätta på konst men hungriga på mat gick vi till deras café och köpte tomatsoppa.

Jag gillade livsfilosofin här: ”Read the books written by the wise. Spend your evenings with the unwise.”

Sedan gick vi hemåt och passerade lite småbutiker på vägen. Min favorit var den här som är kombinerad vintagebutik och återförsäljare av fiskeutrustning. Helt rimligt. Jag hittade så många fina saker här och blev lite sur för att mitt bagage var begränsat i både vikt och storlek när det kom till möbelshopping.

På kvällen hade vi bokat bord på en restaurang med Korean Barbeque vilket var sjukt gott. Efter några timmar där testade vi ett par olika barer i närheten och drack allt från blaskig amerikansk lager till starka välgjorda cocktails.

Framåt två hade matkoman från den tidigare middagen lagt sig så då kände vi att det bästa sättet att avsluta kvällen var med varsin pizzaslice på väg hem genom natten. Ett mycket bra beslut.

Montenegro del 4 – bergsbestigning i Kotor

De sista nätterna på vår Montenegro-resa tillbringade vi i staden Kotor. Det är en av världens bäst bevarade medeltidsstäder och den ligger belägen i en väldigt fin bukt.

Vår lägenhet låg bland de smala gränderna i gamla stan med vinbarer precis utanför och torg med livemusik om kvällarna.

I Kotor kan man ta trapporna högt upp på höjden till ett gammalt fort med utsikt över hela staden och bukten. Vår hyresvärd som även jobbade som turistguide hade dock tipsat oss om att ta den gamla stigen upp istället för trapporna. Då får man mer av en hikeupplevelse och slipper dessutom betala de 3 euro per person som det annars kostar.

Så vi ställde klockan på sju och snörade på oss bekväma skor för att hikea upp innan solen stod för högt på himlen. Men först ett snabbt fotostopp bland de smala gränderna.

I takt med solen klev vi uppåt längs berget. Så här fin var vägen vi hade framför oss.

Och tittade man nedåt såg det ut såhär. Ganska magiskt ja.

I en av dalgångarna såg vi betande getter. Och nästan högst upp låg ett litet, litet hus där en man bodde. Ganska jobbig väg hem om man kommer på halvvägs att man glömt köpa mjölk…

Efter ungefär 40 minuter var vi uppe här.

En sista klättring in genom ett gammalt fönster tog oss in på fortområdet.

Sedan slog vi oss ned på ett upphöjt stenblock och åt vår frukost som vi tagit med. Tänk att yoghurt, mackor och juice kan smaka så gott efter en rejäl promenad och med bra utsikt.

Efter en liten rundtur återstod bara att ta alla trapporna ned, vilket faktiskt var mycket tråkigare än att gå stigen uppför. Efter denna hurtiga utflykt bestämde vi oss för att resten av resan skulle ägnas och sol och bad.

Så vi tog vår lilla bil och körde längs bukten. Stannade till i gulliga små städer och hittade till sist en egen liten strand där vi fick ligga helt själva. Där varvade vi salta bad med korsordslösande och slumrande i solen – en perfekt avslutning på en härlig semestervecka. Jag kan verkligen rekommendera Montenegro som resemål. Så mycket fin natur, väldigt vänliga människor och härliga stränder. Åk dit!

Att plötsligt elda upp sig över en skylt där det står ”Keramik”

Det börjar lite smygande. Man köper en korsordstidning att ha med på semestern. På omslaget finns en leende Sanna Nielsen och slagkraftiga rubriker om storvinster i form av trisslotter och presentkort på Cervera. Har ni tänkt på att majoriteten av alla korsordstidningar har Sanna Nielsen på omslaget. Inte? Det har jag. Kanske för att jag köpt flera stycken bara den senaste månaden. Nåväl, sedan sitter man där på en solig strand och klurar på vad Hundras på nio bokstäver kan vara (rätt svar i detta fall var retriever) och man njuter. Man har det så trevligt med sin tidning, ja man använder ordet ”trevligt” på ett helt oironiskt sätt för det är så det känns. Trevligt.

Sedan är man på roadtrip längs västkusten och förflyttar sig mellan olika små pärlor. Glöm partyresor och pulserande storstäder, det här är en annan typ av resa. Man upptäcker skärgårdsöar med handelsträdgårdar och skulpturparker med diffusa konstverk och rätt vad det är får man syn på en skylt längs landsvägen. ”Keramik” står det och man ropar till ivrigt. ”Sakta ner bilen, sväng in! Det ligger en ateljé här borta!” På den korta lilla avtagsvägen hinder det bildas en nästan euforisk stämning i bilen. ”Åh… keramik. Lergods och drejeri. Är det inte härligt?! Jag tror jag ska köpa mig ett fat.” Vi sitter i bilen, tre tjejer med ett par år kvar till trettio och vi eldar upp oss över keramik. Jag vet inte exakt när det hände, det har nog legat lite latent hos mig under ett par år, men nu har det blommat ut totalt. Jag har blivit en kulturtant och jag älskar det.

Jag kommer på mig själv med att gå ensam på museum och njuta av konstnärlig stimulans och tillfredsställelse. I en klädbutik nyper jag försiktigt i en kaftan av linne som jag känner en oväntad dragning till. Jag drömmer om vinresor till Provence med väninnorna och googlar keramikkurser på Medborgarskolan. Svepande tyger, färgglada stenar, antika möbler – allt får mitt hjärta att banka lite hårdare. Och jag tänker, kanske är det så att jag hoppat över de gyllene åren mellan 30 och 60 för att segla rakt in på livets efterrättsbuffé. Eller så är det här bara en brinnande del av min personlighet som nu äntligen fått ta plats. En sak är i alla fall säker. Min kulturtant har anlänt och hon är här för att stanna. Frågan är hur mycket keramik jag kommer ha hunnit samla på mig när jag är 70?

Montenegro del 2 – en vecka vid Adriatiska havet

Vi bor vid Adriatiska havet. Tömmer den lilla lokala matbutiken på allt som ser gott ut. Dukar upp frukostar med yoghurt, valnötter och hallon. Blandar pulverkaffe i omaka koppar, bryter bröd och brer smörgåsar. Om kvällarna ser vi solen gå ned från terassen. En tunn månskära högst upp på himlen, fiskebåtarna på väg in mot hamn. Vi äter grillad fisk och musslor på restauranger, dricker vin odlat i bergen. På dagarna fyller vi vår hyrbil med handdukar, badkläder och parasoll. Snirklar oss fram längs vägarna i jakt på de bästa stränderna, det klaraste vattnet. Försöker gång på gång att lära oss texten till Despacito utan att lyckas. ”…al oído! …manuscrito!” Vi pratar om allt och inget, sitter stundtals tysta med varsin bok i handen. Somnar till luftkonditioneringens surrande, vaknar till morgonsolens strålar. Vi är fyra vänner sedan högstadiet, en välordnad kvadrat som känner varandra utan och innan, har blivit sedda in på skinnet. Dagarna flyter långsamt men veckan går snabbt. Det här är vår semester i Montenegro och den är ljuvlig.

Montenegro del 1 – genom mobilen

Hej semester, hej minimalt med tid vid datorn. Jag tycker det är ganska skönt faktiskt, så då får det vara så och ni får stå ut med lite tystnad här. Nu är jag i alla fall precis hemkommen efter en vecka i Montenegro och har fyllt hårddisken med bilder från Adriatiska havet. Men i väntan på att jag går igenom och redigerar dem så tänker jag att vi kikar på hur resan sett ut ur min telefon.

Under första halvan av resan bodde vi i en liten by som hette Przno. Där hade vi en lägenhet högst upp med stor terass, perfekt för frukostar, efter-stranden-vin och middagar. Här startar vi måndagen på bästa vis.

Från vår lägenhet i Przno hade vi gångavstånd till två olika stränder, annars åkte vi runt en del i vår hyrbil i jakt på de allra bästa. Här är vi på väg till en av de lokala stränderna med gympapåsar på ryggarna och matsäcksväskan i högsta hugg.

Minst en glass om dagen är regel när man är på semester.

Framåt skymningen började det bli dags att lämna stranden. Då var det fortfarande runt 30 grader varmt…

Väl hemma igen ropade Anna ut oss på terassen för att titta på solnedgången. Den var minst sagt magisk.

Ganska snabbt upprättade vi bra rutiner för vad vår strandlunch skulle innehålla. Man vill ju inte ödsla onödig tid på att lämna stranden för att äta någon tråkig sallad. Istället packade vi bröd, tonfisk i tomatsås, massor av vatten, salta chips (från vårt lokala favoritmärke Chipsy), frukt och små godispåsar. Hela kostcirkeln. Varje dag.

Montenegro är ju minst sagt bergigt med höga höjder och djupa dalar. Här stannade vi bilen vid kanten av en slingrig väg för att dokumentera vår utsikt från toppen.

En dag åkte vi till Skadarsjön, ett stort vattendrag som ligger i både Montenegro och Albanien. Där hyrde vi kajaker och paddlade runt i några timmar. En perfekt aktivitet.

När vi blev badsugna stannade vi på någon av de små stränderna längs sjön där vi kunde hänga helt på egen hand. Vi drog upp kajakerna och slog oss ned med varsin bok.

Sista dagen i Przno hängde vi på den andra av våra lokala stränder. Dessutom passade vi på att dagdrömma om att äga huset längst ut på klippan där och att vi i så fall skulle ha en badstege rakt ned i vattnet.

Mer glass! Den här påminde exakt om en tröja som min storasyster hade när hon var typ femton. Den var bredrandig i orange och rosa och oerhört fin.

Vårt andra boende var i gamla stan i Kotor. Den ligger precis i en bukt och är en oerhört välbevarad medeltidsstad som finns med på UNESCOs lista över världsarv. Kring staden och upp i bergen finns en lång mur som ringar in den. En morgon vandrade vi upp längs berget för att se på utsikten.

En liten kyrka låg uppe på toppen också. Vi var rätt glada att vi startat vår promenad tidigt för även om den inte var så lång hann det bli ganska varmt när solen började gassa på.

Och ja, med tanke på den gassande solen tillbringade vi våra sista dagar i Montenegro på egna små stränder vid det perfekt turkosgröna havet.

Salt, svalkande och alldeles ljuvligt. Montenegro var verkligen ett fint resemål med vacker natur och väldigt gästvänliga människor. Här var en första kik på allt vi gjorde, men mer får ni veta sen!