Att vandra West Highland Way i Skottland

Bättre sent än aldrig får väl vara en passande inledning på detta inlägg, för nu blir det äntligen reseblogg med en tillbakablick på min vandring i Skottland i somras.

Det här var den fjärde vandringsresan jag gjorde med samma grupp, tidigare har vi besökt England, Österrike och Frankrike. Vid det här laget har vi hittat våra rutiner ganska väl. Vi vet att vi gärna vandrar långa sträckor under dagen och kommer fram till någon liten by där vi sover över. Det behöver inte vara några lyxiga boenden, men vi vill gärna ha tak över huvudet och möjlighet att ta en dusch och äta något. Förutom Anna, Gaëlle och Sadia som jag vandrat med tidigare, hade vi i år också utökat vår grupp med Jessica och Juliette, vilket resulterade i en kul mix av svenska, franska och brittiska deltagare. Vi gjorde också resan en dag längre än vad vi vanligtvis brukar vandra, så nu blev det totalt 6 dagar.

Planeringen av resan började tidigt i våras. Då åt vi middag tillsammans och pitchade olika idéer på var vi ville vandra. Skottland kom snabbt upp på listan, men även förslag som Norge och Slovenien fanns med. När vi väl började researcha insåg vi att finns det hur många härliga platser som helst att vandra på, så det svåraste är nästan att bestämma sig, men till slut föll valet alltså på Skottland. Jag och Sadia fick det huvudsakliga planeringsansvaret och började därefter att kolla upp olika rutter som kunde passa oss. Ganska fort föll valet på West Highland Way, en 154 km lång led genom det skotska höglandet.

När alla bekräftat att de kunde följa med bokade vi ruttens olika boenden samt kollade upp resvägar och lite mer praktisk info. Vid påsk hade vi allting spikat och klart och kunde börja invänta sommarens höjdpunkt!

Vår första vandringsdag gick från Drymen till Rowardennan. Egentligen börjar West Highland Way redan i Milngavie, men för att hinna vandringen på 6 dagar valde vi att hoppa över den första etappen som ändå verkade vara tråkigast när vi läste på.

Framför oss låg 24 kilometer av relativt lättvandrad terräng och vädret såg ut att bli halvklart utan några regnskurar. En tacksam början.

Vi började i lågländerna men kom efter en tag in i de typiskt skotska högländerna. Otroligt fint med de böljande kullarna och det extremt gröna och frodiga gräset.

Dagens rutt innehöll en liten topptur till Conic Hill som låg 361 meter upp.

Där uppe stannade vi för att titta på utsikten och ta en liten snackpaus innan det bar av nedåt igen.

Under stora delar av dagen gick vi längs med Loch Lomond vilket såklart ledde till att vi sjöng på den klassiska folkvisan mer eller mindre konstant.

Längs en av stränderna stannade vi till för klassisk macklunch. Alltid samma matsäck: dubbelmacka, frukt eller morot, kex och kanske lite chips eller nötter.

Sedan fortsatte vi förbi randiga kor och gulliga lammungar.

Jag och Sadia var planeringsansvariga och därmed också kartansvariga på rutten. Förvisso är leden ganska väl utmärkt, men ibland vill man verkligen vara på den säkra sidan, det är så tråkigt att behöva gå tillbaka ju.

Den sista sträckan för dagen gick igenom skogen och efter ungefär sju timmars vandring kunde vi skymta vårt mål.

Vi kom fram till ett gulligt youth hostel i Rowardennan där vi hade bokat ett 6-bäddsrum med våningsängar. Jag firade ankomsten med en milkyway och några stretchövningar. Sedan tog vi en öl i deras fina sällskapsrum och spelade kort innan vi till sist kröp till kojs efter att ha ätit middag.

Dag 2 gick vi från Rowardennan till Inverarnan, vilket är en sträcka på 23 kilometer. Med pigga ben lämnade vi vår soliga lilla by strax för klockan 9. Otroligt med sol i Skottland förresten, vi som hört så många skräckhistorier om regn.

Dagens tur var omtalad som en av de svårare på vandringen, men den började lugnt och mjukt genom skogen.

Vägen kantades av gulliga men ack så svårfotade vattenfall. På ett ställe delade den sig i en högre och en lägre väg, där vi efter lite snabb diskussion med några förbipasserande kvinnor, valde den höga. Det visade sig vara ett mycket klokt beslut fick vi höra av andra vandrare senare under dagen.

Nästan hela turen gick längs med Loch Lomond idag igen. Efter ungefär en tredjedel av vandringen stannade vi för fika på en av stränderna.

Efter en mild start började sedan den mer utmanande sträckan med stenar, rötter och lite klättring uppför och nedför. Då kändes det extra skönt att slippa regn och halt underlag.

Längs stigen började det att dyka upp mängder av kantareller som stod och lockade på oss, men med tunga ryggsäckar och en lång väg att gå fanns svampplockning knappast på schemat, så det var bara att passera trots att fingrarna kliade.

Men till slut kunde vi inte motstå frestelsen, så vi offrade en av matsäckspåsarna och fyllde den på nolltid.

När det blev dags för lunch fick vi sätta stopp för plockandet för att spara våra ryggar. Det finns nämligen en gräns för hur många extrakilon man är villig att släpa med sig på sin vandring och min går ungefär vid två om det gäller kantareller.

Ungefär halvvägs på dagens rutt, i Inversnaid, stannade vi på en rastplats och åt vår matsäck.

Sedan var det bara att streta vidare på stigen längs sjön.

Efter några kilometer kom dagens andra lockelse: ett svalkande dopp i Loch Lomond. Vi var inte svårövertalade så vi skalade av oss alla vandringskläder och klev i nakna likt en grupp svettiga nymfer. Det var helt ljuvligt och inte alls så kallt som väntat. Jag minns tillbaka på det nu som ett av sommarens allra bästa bad.

Den sista delen av sträckan genomfördes med doping i form av skotskt godis.

Och efter några sista upp- och nedförsbackar hade vi avverkat 23 kilometer och nått dagens mål.

Bakom oss kunde vi lägga en krävande vandringsdag som inte blev fullt så krävande tack vare bra väder, kantarelljakt och ett perfekt dopp. Och framme på campingen där vi hyrt två stugor återstod bara en sak: att rensa, steka och äta dagens skörd.

Vår tredje dag skulle ta oss ytterligare 20 kilometer, från Inverarnan till Tyndrum. Jämfört med gårdagen bjöd den på en något kortare sträcka och enklare terräng.

Vi lämnade Tyndrum efter frukost och började att gå långsamt uppför.

Det här skulle bli en återkommande syn för dagen: stora böljande kullar och hundra nyanser av grönt.

Här och där längs vägen fanns det betande får som höll sig på behörigt avstånd från oss.

På vissa delar av sträckan höll de på att avverka och plantera ny skog, vilket gjorde dem mindre roliga att vandra genom. Av uppenbara skäl fastnade de bitarna inte på bild, istället fyllde jag kameran med desto mer stenmurar och gröna sluttningar.

Efter 11 kilometer satte vi oss ner för lunch. Resterna av gårdagens kantareller hade fått flytta in i en hopklämd macka tillsammans med några bitar skotsk cheddar. Absolut godare än det ser ut.

Ett par gånger under dagen träffade vi vår vandringskompis Jura och hennes husse som vandrade samma sträcka som vi.

Sedan såg vi äntligen våra första highland cattle-kor. Jag hade en tanke om att det skulle krylla av dessa längs vandringen, men så var verkligen inte fallet.

När vi hade mindre än 5 kilometer kvar stannade vi och svalkade fötterna i floden.

Sedan återstod bara att slutföra resten av sträckan som gick längs smala, ljungkantade stigar och små mystiska sjöar.

Vips så var 20 kilometer gjorda och vi var framme vid vårt boende för natten. I Tyndrum besökte vi den lokala indiska restaurangen som var oväntat bra och sen upptäckte vi att vår stuga hade en dvd-spelare, så då köpte vi snacks och kollade på en repig version av Despicable Me innan vi stupade i säng.

Dag fyra var det dags att gå de 28 kilometerna mellan Tyndrum och Kingshouse.

Det var dags för resans längsta vandringsdag, som också skulle visa sig bli en av de vackraste.

Eftersom vi hade en lång dag framför oss såg vi till att lämna Tyndrum tidigt. Tyvärr duggade det så det var bara att ta på regnkläderna, men att vi klarat oss till dag fyra utan att behöva dem får ändå ses som ett gott betyg. I takt med regnets ankomst började också de aggressivt bitande knotten att dyka upp, så det var bara att ta fram sprayen och undvika att stå stilla för länge.

Början av dagen gick i stabilt tempo uppför. Mina ben var lite stumma de första kilometrarna men vaknade sedan till liv.

Att äta hobnobs i regn är också en viktig del av att vandra. Varje resmål har sina särskilda snacks som man fastnar för och inte kan vara utan. På den här resan blev det just hobnobs.

Uppe på första höjden fick vi bra utsikt över Loch Tulla.

Drygt halvvägs in på dagens vandring nådde vi Inveroran. Där hittade vi en restaurang som strax skulle öppna, så vi bestämde oss för att stanna för lunch och fly regnet lite.

Vi fick äta en mycket god grönsakssoppa (allting smakar mer eller mindre utsökt när man är blöt och hungrig) samt lyssna på Avicii-covers framförda på säckpipa. Mysigt!

Sedan fortsatte vi stärkta genom landskapet under molnen som höll på att spricka upp.

Jag vet inte om man fattar på bild hur fint det här är? Otroligt var det i alla fall.

Blicken hos en imponerad som mest gick runt och oh:ade och ah:ade.

Sedan kom solen fram ordentligt igen och då blev jag hög på livet. Allt var ljuvligt här.

Vi tog fikapaus på en sten och njöt av naturen och sen var det plötsligt bara 3 kilometer kvar att gå av vår längsta dag.

Tur att vi var så lyckliga och nöjda för sedan kom vi fram till vårt boende som var resans mest spartanska och ja, det var verkligen… spartanskt. Jag tror att jag har legat på britsar på vårdcentralen som är mer komfortabla än den lilla bädd jag sov på den natten. Det i kombination med tusentals knott gjorde vistelsen till en inte helt angenäm upplevelse, men sådana saker är också en del av äventyret och något att skratta åt i efterhand.

Dag 5 var det dags att lämna Kingshouse för att ta sikte på Kinlochleven. Efter en natt som bjöd på halvbra sömn var det ganska tacksamt att vi hade resans kortaste tur framför oss med 16 relativt enkla kilometer.

Det var vår näst sista dag och vädret bjöd på en konstant blandning av sol och regn. Så fort jag tagit av mig regnjackan behövde jag ta på den igen för att en minut senare bli alldeles för varm och så höll det på.

Dagens tur inkluderade sektionen The Devil’s Staircase, som helt klart lät värre än det var.

Visst, det innebar en del brant stigning uppåt, men också helt fantastiska vyer.

Svindlande att titta ner på den snirklande vägen där man tidigare kämpat sig upp.

När vi kommit lite mer än halvvägs på dagens sträcka hittade vi en bra plats för lunch. Det är för övrigt en av mina stående regler: att man helst ska ha kommit minst halvvägs innan man får stanna och äta av lunchmatsäcken. Innan det får man bara göra mindre fikastopp.

Det är ju viktigt att ha något att se fram emot. Som en ost- och picklesmacka with a view. Och bra mentalt att veta att man har mindre än hälften av kilometerna kvar.

Sedan var det bara att fortsätta vidare, den här gången aningens nedåt. Efter knappt fem timmar totalt nådde vi den lilla byn Kinlochleven.

Där checkade vi in på ett gulligt B&B, tog en lång dusch och åt middag på en av restaurangerna.

Sedan avslutade vi dagen med whisky och kortspel på puben på hörnet och därmed satte vi punkt för en ypperlig vandringslördag i Skottland.

Vi har nu nått fram till dag 6. Den sista dagen och den sista sträckan som skulle ta oss från Kinlochleven till Fort William.

25 kilometer väntade och regnet strilande ner över oss. Det var blött över allt, inklusive på vägen som var täckt av vatten.

Tur då att sträckan är fin och att vissa av oss är bra på att hålla humöret uppe.

Jag vet att jag tenderar att bara visa den romantiserade bilden av att vandra, så jag vill bara säga att så här kan det också vara: Du blir blästrad i ansiktet av regn och vind samtidigt som du står och trycker i dig en nötbar för att få lite energi, dina vattentäta skor är inte vattentäta nog för att vada genom ett oändligt antal små bäckar som korsar stigen, det är 16 kilometer kvar och en del av dig önskar att du kunde ge upp men du har betalat tusentals kronor för att göra detta, så du lägger godispappret i fickan och fortsätter att streta på.

Är det ändå värt det? Svar: ja.

Vår favorithund Jura kom tillbaka. Hon älskade inte heller regnet, men kämpade på.

Efter fem timmar av ihållande regn och väldigt mycket pannben, så plötsligt något som liknar uppehåll.

Fort! Fram med osten och gurkan för att göra lunchmackor framför Ben Nevis.

Hej Storbritanniens högsta berg! Och hej solen! Lagom till vår sista sträcka ned till Fort William.

Rätt vad det var så var vi framme. Efter 6 dagar och 136 kilometer. Efter sol och regn, knott och kantareller, djupa samtal, upprepat sjungande och tyst kontemplerande, magiska vyer och svindlande stigar, med starka, sega, trötta ben och viljor av stål.

Vi skålade för oss och åt varsin pizza. Sedan började tankarna att vandra kring nästa resmål. Vart det bär av återstår att se, men att att det blir fler turer, det är en sak som är säker.

Nu sätter vi punkt för denna resa. Tack för att ni följde med!

Ett nytt äventyr och fyra tidigare vandringsresor

Hej! Hoppas att sommaren är vänlig mot er och vill er väl. Jag befinner mig mitt i den, någonstans mellan packa upp och packa ned, två maskiner tvätt som snurrar, saker kläder högar överallt. Imorgon ska jag åka iväg på vandringsresa till Skottland. Planen är 132 km i högländerna fördelat på sex dagar, sedan stanna en halv vecka till strax utanför Edinburgh.

I vanlig, amatörmässig ordning kommer jag att låta bloggen vila och istället blir det en daglig turrapport på mitt Instagramkonto. Att dokumentera och återge våra vandringsresor är en av mina favoritsysslor och förhoppningsvis kanske jag kan inspirera någon mer att ge sig ut. Det här blir min femte vandringsresa utanför Sverige – om ni vill blicka tillbaka lite medan jag är borta så har jag samlat mina tidigare turer åt er här.

Sommaren 2022 gjorde jag min första vandringsresa längs South West Coast Path i norra Devon. Vi gick på kustvägar mellan små brittiska byar, vädret var otroligt och jag blev vandringsfrälst. Jag tyckte att det var ett fantastiskt sätt att semestra och älskade kombinationen av vacker natur, fysisk aktivitet och en lagom dos äventyr.

☞ Att vandra på South West Coast Path i England

Året därpå tog vi tåget till Österrike och vandrade uppe i Kaiserkrone i Alperna. Det blev en något brantare och därför kortare tur på 65 kilometer fördelad på fem dagar. Vi fick svindlande vyer, något mer dramatiskt väder, en del klättring och en massa knödel. På vägen hem stannade vi i Berlin och hade några dagar av kontrasterande storstadssemester.

☞ Att vandra Kaiserkrone i Alperna
☞ Frågor och svar om vandringsresan i Alperna

Förra våren var jag på en mycket försenad 30-årsresa i Japan och i samband med den lade vi in tre dagar av vandring längs Kumano Kodo-leden. Det var ett väldigt fint sätt att få upptäcka mer av landet och befinna sig långt utanför storstäderna. Pilgrimsleden Kumano Kodo är över tusen år gammal och en av två leder som klassats som världsarv av Unesco, den andra är den välkända Camino de Santiago som går genom Spanien.

☞ Tre dagar av vandring längs Kumano Kodo-leden

Under sommaren 2024 for vi söderut för att vandra 101 kilometer i Pyrenéerna på en del av rutten GR10. Vi gick i Baskien, precis på gränsen mellan Frankrike och Spanien, det var ett väldigt trevligt område med gulliga byar och mycket god mat. Rutten bjöd på omväxlande vandring i både gassande sol och mycket kompakt dimma. Hela trippen avslutades med ett par dagar i Biarritz innan vi tog tåget hem igen.

☞ Att vandra GR10 i Pyrenéerna

Att vandra GR10 i Pyrenéerna

I slutet av juli åkte jag och mina tre vänner Anna, Gaëlle och Sadia till södra Frankrike för att vandra i Pyrenéerna. Det är vår tredje vandringsresa tillsammans och därmed något av en tradition får man väl säga. De tidigare åren har vi vandrat längs South West Coast Path i England och Kaiserkrone i Alperna, två fantastiska vandringar som gett mersmak! Vid det här laget har vi hittat vår gemensamma vandringsfilosofi ganska väl. Vi åker helst till nya platser och vandrar i ungefär fem dagar mellan olika små byar och övernattar inomhus. Själva boendena behöver inte vara lyxiga, det räcker med att få tak över huvudet, men det är skönt att kunna vila ut sig skapligt om nätterna och slippa bära på tält och mat för en hel vandring.

Det här året landade valet alltså på Pyrenéerna, närmare bestämt första delen på rutten GR10 från Hendaye till Saint-Jean-Pied-de-Port. Gaëlle som är från Frankrike hade koll på den sedan tidigare och tog ansvar för det mesta av researchen. Totalt blev det 101 kilometer fördelat på fem dagar, mestadels helt enligt plan men inte utan några små äventyr. Precis så som det ska vara!

Vi började vår vandring i Hendaye, dit vi kommit med tåget dagen innan. Målet var byn Olhette som låg 21 kilometer bort vilket kändes som en lagom distans att börja med.

Första sträckan gick stundvis ganska brant uppför, men vädret var fint och humöret gott. Längs vägen strövade hästar fritt och ovanför oss svävade stora gamar.

När den tuffaste sträckan var gjord pausade vi för lunch. En liten picknick med baguetter vi köpt på bageriet samma morgon, en bit ost, tomater och nektariner, chips, kex och morötter.

Sedan kämpade vi vidare mot nästa topp på dagens sträcka. Stundtals var det ganska slitigt med branta backar fyllda av stora stenar, men helt klart värt det när man möts av den svindlande utsikten.

Framåt eftermiddagen nådde vi Olhette och letade rätt på vårt boende. I den lilla byn fanns det inte jättemånga ställen att välja på, så det gick ganska enkelt. Pyrenéerna ligger i Baskien, precis på gränsen mellan Frankrike och Spanien, och det finns en stor lokal stolthet och hos vissa även en önskan om att bli självständiga. Detta visar sig i alltifrån språket som talas (baskiska) och det typiska utseendet på husen till de noga utvalda råvarorna där man plockat det bästa från båda länder.

När vi reserverade vårt boende fick vi också frågan om vi ville boka bord på hotellets restaurang, som också var byns enda, vilket vi givetvis tackade ja till. Det var en riktig vinstlott för vi fick äta en otroligt god fyrarättersmiddag som blev ett perfekt avslut på vår första vandringsdag.

Vår andra vandringsdag gick från Olhette till Aïnhoa, en rutt som landar på ungefär 23 kilometer. På vägen kunde vi också göra en avstickare till den populära toppen La Ruhne, vilket vi valde att göra. Det adderade några extra kilometer men framför allt mer dramatik skulle det visa sig.

Strax innan vi var uppe på höjden träffade vi nämligen på en man som dragit armen ur led och satt och väntade på en räddningshelikopter. Som tur var fanns det gott om folk uppe på berget som kunde hjälpa honom och han blev snart upphämtad.

Efter en liten paus uppe på toppen började vi gå nedåt igen med sikte på Aïnhoa, via byn Sare.

Tyvärr hann vi bara gå i 30 minuter ungefär innan vi träffade på en familj där kvinnan ramlat och skadat foten. Vi plockade fram vårt första hjälpen-kit med bandage och smärtstillande ur våra väskor och Sadia som är läkare konstaterade att kvinnan troligtvis brutit något. Med tanke på att vi var mitt i ingenstans var det bara att invänta dagens andra helikopter, vilket tog sin lilla tid.

Efter denna incident låg vi en bra bit efter i vårt tidsschema. Solen gassade och det var riktigt varmt medan vi kämpade oss mot Sare, och när vi väl kommit dit hade vi 13 kilometer kvar. Då var det bara att plocka fram pannbenet och försöka att uppskatta allt fint längs vägen och det faktum att resten av stigen var ganska flack. Till sist nådde vi i alla fall Aïnhoa och kunde pusta ut på vårt hotell.

Vandringens tredje etapp var 22 kilometer lång och gick mellan Aïnhoa och Bidarray. När vi lämnade byn på morgonen låg bergen inbäddade i ett tjockt lager av dimma. Med tanke på att den första delen av dagens rutt bestod av tre branta stigningar var det faktiskt ganska skönt att slippa stekande sol.

Dessutom adderade dimman en helt klart mystisk stämning. Plötsligt kändes det som att vandra runt i en saga.

En annan fördel med dimman var att man inte riktigt kunde se hur branta backarna framför en var. Det blev lite av en överraskning istället.

Efter att vi avverkat lite mer än halva sträckan började dock dimman äntligen att lätta. Tur eftersom vi inte ville missa den här utsikten som var något alldeles extra.

Efter att ha gått uppåt i princip hela dagen fanns det sedan bara en sak att göra: börja gå nedåt. Det här var vandringens brantaste sträcka och något av en utmaning, men vi tog det extra försiktigt efter gårdagens helikopterincidenter. Ovanför oss svävade flera stora gamar vilket spädde på känslan av att inte vilja ramla och bli liggandes någonstans mitt på berget…

När vi kommit ned på säker mark tog vi ett svalkande dopp i floden som rann längs vägen och sedan var det inte långt kvar till vårt boende i Bidarray där vi stannade över natten.

När vi vaknade den fjärde vandringsdagen låg hela landskapet inbäddat i moln och dimma. Framför oss väntade en ganska tuff led uppe på bergtopparna som skulle ta oss till Saint-Étienne-de-Baïgorry. Vädret gjorde dock att vi inte skulle kunna njuta av någon utsikt där uppe och att vandringen skulle bli mer riskabel på de smala stigarna. Lokalborna på hotellet avrådde oss därför från att gå och eftersom vi trots allt lärt oss något från förra årets incident där vi hamnade i åska uppe på en bergstopp valde vi att lägga om rutten. Lite tråkigt, men förmodligen klokt.

Istället blev det en något kortare och flackare väg på 14 kilometer genom små baskiska byar. Då och då kikade vi upp mot bergen som låg stadigt i dimma och försäkrade oss om att vi tagit rätt beslut.

Energimässigt var det inte helt fel med en lite enklare vandringsdag och dessutom fanns det en del fint att titta på längs vägen, även om det inte var några episka vyer.

Framåt eftermiddagen nådde vi Saint-Étienne-de-Baïgorry som visade sig vara en gullig liten by. Efter en fika och lässtund vid floden checkade vi in på vårt boende och gick sedan, likt resten av lokalbefolkningen, för att kolla på några som spelade den baskiska sporten pelota. Den spelas i två lag mot en stor vägg och alla har en slags korgliknande handske på sig. Sedan turas man om att slå bollen varannan gång och räknar poäng. Mycket underhållande!

Efter två rafflande matcher promenerade vi genom byn för att äta middag och sedan var den fjärde dagen slut.

Vår femte vandringsdag gick vi 18 kilometer från Saint-Étienne-de-Baïgorry till Saint-Jean-Pied-de-Port. Det kan också beskrivas som dagen då vi vandrade omkring i ett moln.

Fördelen med dålig sikt är att man inte ser hur långa eller branta backarna är. Nackdelen är att man kan råka snubbla över ett får eller två när de plötsligt dyker upp framför en.

Efter att ha behövt fokusera rejält för att hitta markeringarna på leden åt vi lunch i en kompakt dimma. Den fantastiska utsikten fick vi helt enkelt föreställa oss, men så kan livet vara på en vandringstur.

På vägen ned klarnade det upp något och vi började kunna skymta slutmålet för vår vandring. Fem dagar och 101 kilometer senare nådde vi Saint-Jean-Pied-de-Port. Ömma i benen, mätta på äventyr och mycket nöjda över våra dagar!

Därifrån tog vi oss till Biarritz där vi stannade i ett par dagar och njöt av det goda franska kustlivet. Sedan tog vi tåget hela vägen hem till Stockholm igen och redan där började planerna smidas för var nästa års vandring ska äga rum. Tack för att ni följde med på tur!

Frågor och svar om vandringsresan i Alperna

Jag skrev ett långt inlägg om min vandring i Kaiserkrone i Tyrolen och fick ett gäng följdfrågor som jag tänkte svara på. Det är förresten så roligt att så många uppskattade inlägget och att fler blev sugna på vandring. Jag tycker det känns fint att kunna inspirera till den typen av resor!

Vad hade du i din packning?
Precis som förra gången jag vandrade så ansträngde jag mig för att minimera innehållet så mycket som möjligt samtidigt som jag var förberedd på olika väderlekar. Nästan varje kväll tvättade jag upp kläderna jag hade vandrat i så att jag skulle kunna ha dem igen ett par dagar senare. Det här hade jag med mig:

Att vandra i
Shorts, långa vandringsbyxor, 2 t-shirts, 2 sport-bh:ar, 5 par sömlösa trosor, 5 par tunna strumpor i merinoull, zip-tröja i merinoull, vind- och vattentät skaljacka, regnbyxor, regnskydd till väskan, vandringsskor, vandringsstavar, keps, solglasögon.

Ombyten
Skjorta, tunna byxor, klänning, bikini, sandaler, liten handväska, sov-t-shirt, tights.

Från badrumsskåpet
Solkräm, skavsårsplåster, vanliga plåster, sårsalva, bandage, värktabletter, handsprit, pappersnäsdukar, kirurgtejp. Minimerad necessär med tvål, kam, deo, tandborste och tandkräm, ansiktsrengöring, nagelfil.

Övrigt
Fickkniv, nödfilt i folie, vattenflaskor, reselakan (ett måste i vissa stugor), tvättmedel, tunn handduk, pocketbok, yatzy, laddare, kontanter, pass.

Fanns det något du saknade eller något du hade kunnat vara utan?
Jag glömde mitt sittunderlag, det var ingen kris men med tanke på att det typ inte väger någonting så hade jag gärna kunnat bära med det. Sedan använde jag aldrig mina långa vandringsbyxor eftersom jag gick i regnställ när det regnade och annars i shorts, men det var såklart svårt att veta på förhand. Jag la ur min powerbank vilket jag ångrade lite eftersom en av stugorna inte hade eluttag på rummen, men den är också ganska tung så det var skönt att slippa släpa på den.

Har du tips på ryggsäck? Får lätt ont i ryggen men skulle gärna prova samma sak.
Min ryggsäck har jag långlånat av en kompis, men till nästa år vill jag nog införskaffa en egen. Jag gillar storleken jag har (50 l) och kommer nog köpa något liknande. Det bästa tror jag är att gå till en affär som Naturkompaniet och få hjälp att prova ut en modell som passar ens kropp. Gällande att få ont i ryggen så trodde jag också först att jag skulle bli trött i axlar och rygg, men tricket med en bra vandringsryggsäck är att om man spänner åt alla remmar rätt så bär man i princip all vikt på höfterna. Det blir alltså inte tungt på samma sätt som en vanlig ryggsäck.

Vad hade ni för budget? Hur mycket kostade boenden och tågresa?
För boenden betalade vi i snitt 65 euro per natt. I vissa av dem ingick det då halvpension med middag på kvällen och frukost dagen efter, i andra fick vi bekosta middag själva utöver boendekostnaden. På de flesta ställena kunde man också köpa med sig matsäck till nästa dags vandring för runt 6 euro. Totalt tror jag att vi landade på runt 85 euro per dygn för mat, dryck och boende, vilket är ca 1000 kr.

För tågresan så köpte vi interrailkort och räknade på två resdagar åt varje håll. Vi köpte även till en extra femte dag för vårt stopp i Berlin men den behövde vi aldrig använda. Utöver kostnaden för interrailkortet så tillkom också kostnader för platsreservationer på tågen, det blev ett par hundralappar i varje riktning. Totalt tror jag att tågresan landade på ca 4000 kr.

Vilken rutt åkte ni med tåget och hur lång tid tog det?
Vår plan var först att ta nattåget från Stockholm till Hamburg, men på grund av ett planerat banarbete gick det inga nattåg under veckan vi skulle vandra och alla nattåg mellan Hamburg och München var redan fullbokade. Istället delade vi upp resan på två dagar.

Dag 1 åkte vi på morgonen från Stockholm till Köpenhamn (06:15–11:25), stannade där i ett par timmar för lunch, tog tåget vidare till Odense (13:29–15:36) via Slagelse där vi på grund av ovan nämnda banarbete var tvungna att åka lite ersättningsbuss och från Odense tåg igen till Hamburg (16:17–20:02). Vi var framme i Hamburg på kvällen och åt middag där och sov en natt på hotell. Dag 2 hoppade vi på tåget till München efter frukost (10:34–17:03), gjorde ett byte och åkte sedan ytterligare en timme till Kufstein (17:34–18:34).

Hade det inte varit banarbeten hade vi kunnat åka hela vägen med bara två byten, i Hamburg och München. Då kan man ta sig ända fram på bara ett dygn. Nu blev det en lite mer uppstyckad resa men jag tycker att det gick väldigt smidigt ändå. Alla tåg var i tid och det var lätt att hitta på stationerna.

På vägen hem gjorde vi som sagt ett stopp i Berlin, så då åkte vi från Kufstein till München (13:26–14:27) och sedan från München till Berlin (14:56–19:31). Resan från Berlin till Stockholm några dagar senare tog totalt 13 timmar med byte i Hamburg och Köpenhamn. På grund av stormen Hans blev det också ett extra byte i Malmö, men vi hade tur som inte drabbades värre än så.

Överlag så tycker jag det är så smidigt att åka tåg ner i Europa och jag är verkligen positivt överraskad över hur bra det gått. I våras tog jag ju tåget till Rom och skrev ett längre inlägg om det med lite mer interrail-info som kan vara bra att ha.

Jag hoppas det var svar på alla era frågor. Redan nu pågår planerna inför nästa års vandring, vi får se var vi hamnar då!

Att vandra Kaiserkrone i Alperna

I slutet av juli tog jag tåget till Österrike för fem dagar av vandring i Alperna. Det var min andra vandringsresa, den första gjordes förra sommaren längs South West Coast Path i England. Den här gången väntade en lite annorlunda terräng med brantare stigningar, något mer omväxlande väder och ett par andra typer av boenden. Men grunden var ungefär densamma: en fem dagar lång vandring med övernattning inomhus. Ett format som passar mig bra då man får chans att vila ut skapligt på nätterna och slipper bära med sig tält och all mat. Vi var fyra personer som vandrade tillsammans och turades om att ta täten över stock och sten.

Mina rutinerade vandringskompisar Anna och Gaëlle letade fram resemålet även denna gång och valet landade på Kaiserkrone. En slinga runt bergskedjan Wilder Kaiser i Tyrolen i Österrike. Rutten är cirka 65 km lång och inkluderar fyra stopp. Det är en medelsvår vandring med några klättringspassager så det är bra att ha lite erfarenhet och att vara i hyfsad form. Jag som aldrig varit i Alperna tidigare var väldigt peppad på att få upptäcka bergen den här gången och njuta av de fantastiska vyerna.

Vår resa började i Kufstein, en liten stad nära tyska gränsen ungefär en timme från München med tåg. Dit kom vi fram på söndagskvällen och sov en natt på ett hotell så att vi kunde börja gå direkt på morgonen dagen därpå. Hotellet var vänliga nog att låta oss lämna några mindre väskor med packning som vi skulle ha i Berlin senare på resan, så vi slapp släpa med dessa på vandringen. Det var guld värt eftersom allt man vill är att vandringsryggsäcken ska väga så lite som möjligt.

Från Kufstein tog vi Kaiserlift upp på toppen och därifrån började vi att gå mot Stripsenjochhaus. Vädret på vår första dag var soligt och fint med temperaturer runt 23 grader. Vi promenerade förbi alpkor och bergsgetter. Till en början gick vi mycket nedför vilket alltid är en intressant känsla efter att man precis åkt upp på ett berg och man vet att målet man ska nå är högre upp, för det betyder att det kommer komma uppförsbackar. Och det gjorde det. Sista sträckan gick ganska brant uppåt under en längre tid men det var bara att mata på.

I Stripsenjochhaus hade vi bokat boende i hyttan som finns där och i det ingick också en middag. Vi satt ute och åt wienerschnitzel, drack grüner veltliner och pustade ut efter första dagens äventyr. Sedan bäddade vi våra våningssängar och slocknade tidigt efter en omgång yatzy.

Dag två gick vi från Stripsenjochhaus mot Gasteig. Himlen hängde grå utanför fönstret och prognosen såg något sämre ut med regn större delen av dagen, så vi började gå i skaplig tid. Efter en brant stigning uppåt började vi plötsligt att höra åska, något man såklart ska vara mycket försiktig med när man befinner sig på en bergstopp. Så vi tog fram kartan och försökte att hitta en säkrare väg än den vi planerat att ta, vilket betydde att vi fick gå en timme nedåt för att komma till dalen. Under tiden regnade det mycket så vi kämpade med att ta det försiktigt på de hala stigarna samtidigt som vi skulle ta oss ned så fort som möjligt. Efter mer åskmuller, ett par blixtar och en liten paus i ett stall lyckades vi ta oss ned och hittade ett värdshus där vi pustade ut och åt lunch. Gulaschsoppa och kaiserschmarrn smakar onekligen extra gott efter ovädersäventyr.

Sedan fortsatte vi att vandra på lägre höjd och i bättre väder och nådde Gasteig framåt seneftermiddagen. Där bodde vi på ett mysigt litet pensionat som låg ett stenkast från ett ostmakeri. I deras servering passade vi på att äta god lokalproducerad ost och smälta dagens eskapader.

Den tredje dagen bjöd med dagens gång på bättre väder och vi vandrade mot Gruttenhütte. Detta skulle visa sig vara den tuffaste sträckan, men det visste vi inte riktigt på förhand. När molntäcket sprack upp fick vi i alla fall njuta av otroliga vyer och det var stundtals som att vandra i en kuliss. Det blev en dag med många uppförsbackar, men faktum är att jag föredrar det före nedförsbackar eftersom de sistnämnda är minst lika krävande att gå i då man måste vara så försiktig hela tiden. Uppförsbackarna har en seghet kombinerat med en tydlig utveckling som jag kan gilla, man känner liksom att man tar sig framåt hela tiden.

När de värsta backarna var avklarade väntade något annat, nämligen klättring. För att ta oss till stugan där vi skulle sova behövde vi ta oss uppför stegar längs bergväggar, gå ut med smala kanter och klättra genom en ravin. Det fanns såklart fästen att hålla sig i, men det var ändå lite läskigt, särskilt med en ryggsäck som tynger bakåt och gör en något mer osmidig. På bilderna ser det inte alls särskilt brant ut, men pulsen bultade på. Till sist var vi uppe och kunde pusta ut i en väldigt fin hytta i alla fall. På grund av den höga höjden var de mycket restriktiva med vattenanvändningen så jag tog mitt livs dyraste dusch (1 euro för 20 sekunder vatten) och sedan fick vi äta en god middag.

Torsdagens vandring gick från Gruttenhütte till Hintersteinersee. Vi vaknade bokstavligen upp i ett moln, det var omöjligt att se något utanför fönstret och regnet strilade ner. Bara att dra på sig regnstället och traska på. Som tur var hade vi lusläst alla väderprognoser och det fanns ingen risk för åska i alla fall. Den största dramatiken vi råkade ut för denna dag inkluderade en skock kor som stod mitt på stigen och inte gjorde någon ansats att flytta på sig. Efter att ha stått och tryckt vid sidan av vägen en bra stund och blivit nosade på av en av de mer nyfikna korna kunde vi till sist passera.

På vägen framåt fanns en liten obemannad kiosk där man kunde köpa läsk och öl som låg på kylning. Otroligt innovativt ändå. Efter det hamnade vi i ett ösregn som kändes som något av ett skämt. Ni vet när det är som att man står i en dusch och någon bara vrider på kranen mer och mer? Så var det. Till sist nådde vi i alla fall Hintersteinersee och där åt vi kaspressknödelsoppa som blivit något av en favorit under resan. Sedan checkade vi in på vårt pensionat som visade sig ha en bastu så där blev vi både varma och torra.

Den sista vandringsdagen ledde oss tillbaka till Kufstein igen. Planen var först att vi skulle ta samma lift ner som vi åkt upp, men på grund av tidsbrist valde vi en annan väg. Efter långa, intensiva dagar med brant terräng kändes det här som en enkel dag eftersom den bara innehöll drygt tre timmar vandring, men det var lite skönt också. Från Kufstein hoppade vi på tåget till München och sedan vidare till Berlin där vi stannade i fyra dagar, men det är en annan historia.

Nu har jag nog slagit något slags rekord för hur många naturbilder man kan ha i ett och samma blogginlägg, men jag hoppas att ni inte misstycker alltför mycket. Har ni några frågor kring resan får ni jättegärna ställa dem i kommentarsfältet så ska jag försöka svara.

Till sist några praktiska tips:
• Packa lätt. Jag bar en 50 liters ryggsäck som inte var helt full, den vägde cirka 7-8 kilo (minus vattenflaskor och matsäck) skulle jag tro.
• Kolla vädret noga. Vädertjänsten Meteoblue gav oss bäst prognoser för det bergsområde vi var i.
• Använd vandringsstavar. Det är ett måste när man går i den här typen av terräng skulle jag säga. Framför allt för att avbelasta kroppen men också för att inte halka vid regn.
• Ha bra regnkläder. Jag hade en vattentät skaljacka från The North Face, ett par regnbyxor av modellen adidas Terrex Multi Rain.RDY (de var kanon!), regnskydd från Osprey till väskan samt vattentäta vandringsskor i modellen adidas Terrex Free Hiker GTX. Med detta höll jag mig torr även i rejält regn.
• Ta ut kontanter. Vissa av stugorna på bergstopparna har inte kortbetalning.
• Gör upp rutten innan. Boka boenden i god tid och införskaffa en fysisk karta, det är bra att ha, särskilt eftersom täckningen ibland är obefintlig.
• Kom ihåg snacks. En snickers i fickan hjälper till att hålla humöret uppe även i branta backar och dåliga väder.

En helg av allt gott

Det är söndag kväll och jag sitter med fötterna på soffbordet och en halvt uppackad väska intill mig. I kroppen finns en mjuk trötthet och jag har lovat mig själv att komma i säng i skaplig tid ikväll, jag vill bara skriva detta först. Jag vill bara berätta att det var en fin helg, en sådan som innehöll lite av varje som jag tycker om, som fick mig att må bra.

Den började i fredags då jag klev ut från kontoret och promenerade genom ett nyregnat men soligt Kungsträdgården för att ta mig till Centralstationen. Där hoppade jag på ett snabbtåg och skrev mig hela vägen till Norrköping.

På stationen blev jag upphämtad av min bror Alfred, hans fru Martina och lilla Uno. Vi åkte ut till landet för att äta middag hemma hos mamma och pappa och möttes av tända ljus på bordet och rykande varm soppa i tallrikarna. Det blev paketöppning för de som fyllt år och min pappa som absolut inte önskat sig någonting fick en ficklampa med olika inställningar som han gick runt och lyste med resten av kvällen. Innan vi åkte tillbaka in till stan plockade vi med oss en kasse äpplen från trädet som dignade av frukt. Där stod vi under den sammetssvarta himlen med frukter tunga som klot i handen, allting upplyst av ficklampans ljuskägla.

På lördagsmorgonen drog jag på mig en mjuk, blå jeansskjorta över min t-shirt och tog plats bakom disken i caféet på second hand-affären Ge för livet. Min bror skulle volontärarbeta under dagen och jag bestämde mig för att följa med och hjälpa till. I drygt fem timmar gräddade jag våfflor, plockade disk och hälsade på gamla Norrköpingsvänner jag inte sett på år. Under en lugnare stund tog jag ett varv i butiken och hittade sex små vinglas, ni vet sådana som finns på franska bistros, som jag köpte.

Sedan gullade jag allt vad jag kunde med Uno innan det var dags att åka tillbaka till Stockholm igen. Jag berättade för honom om vilka spännande saker vi ska göra när han kommer hit och hälsar på och så gjorde jag allt i min makt för att locka fram de där små leendena som jag är besatt av.

Tillbaka i Stockholm sprang jag hem och slängde väskan på golvet och bytte om i blixtfart. Sedan gick jag till Mosebacke där jag mötte upp Malin för att se Markus Krunegård. Min väderprognos som lovat uppehåll hade tyvärr fel, för under delar av konserten öste regnet ner över oss, men där och då gjorde det ingenting. Vi skrek rösterna hesa och dansade axel mot axel och det var en sådan kväll då varje låt gick rätt in, då varje textrad stämde, allt var perfekt.

Lätt regnfuktiga gick vi sedan till Riche Fenix och trängdes i baren, drack öl och spanade på folk. Det var stökigt och stimmigt tills det plötsligt tändes i taket och var dags att gå hem. Gott så. Götgatan fram med rastlöst blod i öronen, sedan godnatt.

Jag vaknade sju timmar senare och klev upp och kokade havregrynsgröt med rivet äpple i. Bryggde en termos kaffe och bredde en macka som jag plastade in. Sedan tog jag tunnelbanan till Björkhagen där jag mötte upp Anna för att vandra den första etappen av Sörmlandsleden genom Nackareservatet till Älta. Solen låg mjuk mellan trädstammarna och jackan fick stanna i ryggsäcken större delen av tiden. Vi följde den orangea leden och lät tankarna vandra högt och fritt.

På eftermiddagen var jag tillbaka på Södermalm och gick till träkyrkan på höjden för att träffa min samtalsgrupp. Vi pratade om vår relation till maktlöshet och om att känna eller sakna kontroll i sitt liv. En och en halv timme senare gick jag därifrån och konstaterade att helgen fyllt alla mina depåer. Sedan gick jag till mataffären och köpte pumpa, halloumi och satsumas och nu sitter jag här. Det var den helgen och den var allt jag ville ha. Tack för att jag fick den.

Att vandra på South West Coast Path i England

Det har blivit dags för det långa inlägget om min vandring i södra England. Ni har frågat och jag har försökt svara och samla så mycket information som möjligt. Värt att notera är att South West Coast Path är en lång led på drygt 100 mil som sträcker sig längs stora delar av södra Englands kust, så det jag har sett är bara en tiondel ungefär. Men förhoppningsvis kan det här inlägget fungera som inspiration och guide även om ni går andra sträckor eller vandrar på en helt annan plats.

Val av resmål

Att jag ens kom iväg på en vandring är helt och hållet min kompis Annas förtjänst. Tidigare somrar har hon gjort olika vandringsresor med sin vän Gaëlle och i år var de sugna på att utöka gruppen med några fler. Jag har alltså haft ganska liten inblandning i själva bokandet av resan och mest varit pepp och sagt ja till allt de föreslagit. Men när jag frågade Anna varför det blev just England blev svaret: ”För att England är toppen! Landskapet är vackert, det finns massor med små gulliga byar med bra pubar, folk är trevliga, och det finns bra leder.” Gott nog! Just den här leden, South West Coast Path, hade vi fått tips om av en kollega till Gaëlle. Värt att nämna är också att två av fem i gruppen befann sig i Storbritannien innan, så det kändes också som ett plus.

Planeringen av resan

När det gäller välkända leder (som denna) så går det oftast att söka fram förslag på dagsetapper för den sträcka man vill vandra. Det kan vara bra att se vad andra tycker är en rimlig dagslängd för just den leden man valt, eftersom olika leder kan skilja sig rätt mycket åt i svårighetsgrad. Sedan gäller det ju också att se till att det finns lediga boenden i början och slutet på varje dagsetapp man vill göra, vilket kan bli ett litet pussel om man inte är ute i god tid. Två bra sidor för att läsa mer om South West Coast Path och de olika etapperna på den är:

→ South West Coast Path Trip Planning
→ Absolute Escapes South West Coast Path

Vi vandrade i norra Devon under fem dagar och siktade på att gå runt 20-22 km varje dag. Oftast började vi runt 9-10 på morgonen och var framme vid 17-18, så det blev ungefär 6-7 timmar vandring per dag. Vi hade aldrig bråttom och tog alltid en lite längre lunchpaus och ibland också ett dopp om vi passerade en strand. På grund av boendelogistik hade vi en dag som var ganska mycket kortare (8 km), men det var också rätt mysigt eftersom det gav oss lite tid att utforska en av byarna närmare. Mellan dag 3 och 4 tog vi en buss tidigt på morgonen för att slippa gå en lång (och ganska tråkig) väg rakt inåt i landet och istället få vandra mer längs kusten.

Våra etapper

Lynton – Combe Martin 22 km
Combe Martin – Ilfracombe 8 km
Ilfracombe – Croyde Bay 24 km
Buss från Croyde Bay till Barnstaple, bussbyte och sedan vidare till Westward Ho!
Westward Ho! – Clovelly 19 km
Clovelly – Hartland Quay – Hartland 21 km

Varje sträcka hade verkligen sin charm men mina favoriter var nog den första från Lynton till Combe Martin och den tredje, framför allt sträckan från Ilfracombe till Woolacombe. Av byarna så var nog Ilfracombe och Clovelly mina guldkorn, de var så mysiga!

South West Coast Path är ju en populär vandringsled, men jag skulle inte säga att det kändes som att det var särskilt mycket folk när vi gick, även om det var högsäsong. Ibland stötte man på några andra vandrare eller människor som gjorde kortare turer men den större delen av tiden gick vi helt själva i vår grupp.

Boenden längs vägen

Vi hade bokat alla boenden i förväg. Från början var faktiskt vår plan att vandra en del av leden som går i Cornwall, men när vi skulle boka boenden i slutet av maj var mycket redan uppbokat där. Så efter lite pusslande hittade vi en fin led i Devon med boenden i fem olika byar på lagom avstånd. Vilka slags boenden vi hade varierade en del, ibland var det enklare B&B och ibland hotell. Kraven var inte särskilt höga, efter en lång dags vandring är alla sängar sköna och det enda som står på önskelistan är en dusch, men alla boenden var bra tycker jag.

Eftersom det här var min första vandringsresa kände jag att det var väldigt skönt att få landa i en säng varje kväll och veta på förhand var jag skulle sova. Visst är det mer sport och ”på riktigt” att tälta och bära på all sovutrustning och mat, men den här typen av resa passade väldigt bra för mig (och för resten gruppen). Det är inte heller är tillåtet att tälta var som helst längs leden, utan man måste hålla sig till specifika campingplatser, så det är inte riktigt lika fritt som i Sverige.

Mat och dryck

På de flesta hotellen ingick frukost eller så åt vi det ute i byn där vi började vandringen. Jag körde oftast på en rejäl frukost med ägg, mackor, yoghurt eller gröt och ibland en full english. Som matsäck under själva vandringen hade vi färdiga mackor, frukt, grönsaksstavar, chips och godis. Vissa hotell hade ordnat så att man kunde beställa lunchpaket att ha med sig, annars gick vi oftast till den lokala mataffären. Längs själva leden var det rätt tomt på matställen (med undantag för de få gånger vi passerade genom en något större by) så vi såg alltid till att ha med oss matsäck. Det bästa är att allt smakar ljuvligt när man äter det utomhus utsträckt på stranden eller högt uppe på en topp. Då spelar det ingen roll att det är svettiga ostmackor och smält twix-choklad. På kvällarna åt vi ute på de lokala restaurangerna. Det blev absolut en och annan fish & chips med en kall pint öl.

För att klara värmen hade vi med oss mycket vatten. Jag körde dubbla vattenflaskor (totalt 1,5 liter) och försökte fylla på båda dessa en gång under dagen. På vissa sträckor var det långt mellan husen och då fick man hushålla en del med vattnet. Alla invånare vi träffade var dock väldigt vänliga och fyllde gärna på våra flaskor när vi bad om det.

Väder och vind

När vi bokade resan hade vi ingen aning om vilket väder vi skulle få och jag ställde mig in på allt från 10 grader och regn till strålande sol. Som tur var lyckades vi pricka in en vecka med pangväder och regnstället låg längst ner i väskan under hela vandringen. I början av veckan låg temperaturerna runt 22-25 för att sedan gå över 30 mot slutet av veckan. Det var lite jobbigt att vandra i, men det gick ändå okej. Jag hade väntat mig att det skulle vara mer vind eftersom vi gick längs kusten, men det var nästan helt vindstilla varje dag.

Förberedelser

Rent träningsmässigt förberedde jag mig en del men inte jättemycket inför vandringen. Jag hade gjort ett par dagsturer tidigare och vet att jag gillar att gå och har ganska lätt för det, så ur den aspekten var jag inte så orolig. Men för att undvika att få ont i rygg och axlar av bärandet av packning passade jag på att träna dessa muskelgrupper lite extra på gymmet under våren och försommaren. Jag brukar också springa tre gånger i veckan, så min kondition är helt okej tror jag. Med detta som grund gick vandringen bra att genomföra och jag kände mig tillräckligt stark och kapabel hela tiden.

Hur vandringsvana vi var i gruppen varierade en del. Vi hade ett par mer erfarna vandrare och så en del nybörjare, som jag, men alla klarade av etapperna. Sträckan vi gick hade ganska stora höjdskillnader, det var mycket branta upp- och nedförsbackar vilket kan vara ganska slitigt. Jag såg ingen som gick med barn i sele, även om det kanske skulle gå, i alla fall om man kortar etapperna en del. Jag vet att det finns en del företag som erbjuder bagageservice som kör ens väskor mellan etapperna, men det var inget vi kollade upp.

Vandringsskor

Min kompis Anna tipsade om vandringsskorna Adidas Terrex Free Hiker GTX som hon använt på tidigare vandringar och jag köpte ett par och gick in dem hemma innan resan. Nu är jag tyvärr inte sponsrad, men alltså, jag älskar de här skorna! De är otroligt sköna och mjuka på foten, vattentäta och med bra sula. Perfekta för den här typen av vandring. Jag kan tänka mig att man på andra typer av turer vill ha ett par lite grövre kängor med mer stöd i skaftet, men jag var väldigt nöjd med dessa under hela resan. Jag köpte mina i en stor storlek och hade sedan dubbla tunna strumpor i merinoull för att förebygga skavsår vilket funkade bra. Vid dagens slut hade jag bara ett par blåsor under fötterna som oftast gick tillbaka under nätterna.

Packning

Min väska vägde ungefär 7 kilo (minus fyllda vattenflaskor och matsäck) vilket kändes som en rimlig tyngd att bära runt på. Jag hade försökt minimera innehållet så mycket som möjligt, men samtidigt packa så att jag skulle vara beredd på ett väderomslag. Nästan varje kväll tvättade jag upp kläderna jag hade vandrat i så att jag skulle kunna ha dem ett par dagar senare. Det här hade jag med mig:

Att vandra i
2 t-shirts, 2 shorts, långa vandringsbyxor, 2 sport-bh:ar, 5 par sömlösa trosor, 4 par strumpor i merinoull, solhatt, scarf, vandringsskor, vattenflaskor.

För sämre väder
Tunn zip-tröja i merinoull, vind- och vattentät skaljacka, regnbyxor, regnskydd till väskan.

Ombyte till kvällar samt resan dit och hem
Skjorta, linnebyxor, t-shirt, ärmlös klänning, klänning med lång ärm, bikini, sandaler, liten handväska.

Från badrumsskåpet
Solkräm, myggmedel, skavsårsplåster, vanliga plåster, sårsalva, bandage, värktabletter, handsprit, pappersnäsdukar. Minimerad necessär och ett par sminkgrejer.

Övrigt
Fickkniv, tvättmedel, sittunderlag, tunn handduk, pocketbok, korsordstidning, yatzy, laddare, tygpåse.

Vad var bäst?

Det är så mycket som var fint med den här resan, men alla fantastiska vyer och naturen kommer högt upp. Också att få lära känna nya vänner på det här sättet, både i tystnad och i samtal med varandra. Alla små konversationer med främlingar och trevliga människor vi mötte (inklusive den lilla manskören på puben i Ilfracombe som sjöng stämmor i två timmar). Tescos Strawberry Pencil-godis som höjde mitt blodsocker vid flera viktiga tillfällen förtjänar också en extra shout-out.

Vad hade jag gjort annorlunda?

Helt ärligt, just nu kan jag inte komma på något. Jo, jag hade tagit ut mer semester, lagt in två vilodagar efter de fem vandringsdagarna och sedan fortsatt att gå under en vecka till. För det finns mer vandring i de här benen, det gör det. Nu ska jag försöka komma iväg på några mindre turer på hemmaplan och fortsätta hålla chattgruppen varm med planerna inför nästa sommars vandring.

100 kilometer längs Devons kust

Semesterdagarna har runnit ut. Jag är tillbaka i kontorslandskapet med dess energisnåla lysrörsbelysning och ställer väckarklockan på sju igen. Fyra lediga veckor har både swoshat och stillsamt makat sig fram. I söndags kväll kom jag hem från den sista etappen, en vandringsresa i södra England.

Tillsammans med fyra andra, tre nya bekantskaper och en nära vän, har jag vandrat i upp- och nedförsbackar med magiska vyer. Under fem dagar avverkade vi runt 100 km utmed Devons kust. Vi stannade till i små städer längs vägen, drack öl på de lokala pubarna och tog salta dopp i havet. Det var min första vandringsresa någonsin och det var helt otroligt.

Inte bara var miljöerna svindlande och sällskapet gott. För första gången på mycket länge, ja kanske någonsin, upplevde jag känslan av att testa något helt nytt och inse att ”det här är min grej”. Att det inte är jobbigt, att allt bara flyter. Självklart var det fysiskt krävande. Det var ofta över 30 grader varmt och branta backar, men jag kände mig stark i benen, glad i själen. Nästan hela tiden fylld av en grundlig tacksamhet.

Det var så skönt att låta kroppen bara vara ett verktyg. Att lämna alla dömande tankar om det yttre och fokusera fullt ut på varje steg framåt. Att ha gott om tid att tänka, ge tankarna utrymme att vandra dit de vill och ibland lyfta en fundering med en vän. Att få möta godheten hos främlingar som pekar ut rätt stig eller glatt fyller upp ens vattenflaskor med trädgårdsslangen. Och att lära känna nya personer, få nya infallsvinklar och dela minnen, skratt och kakor.

Det var helt enkelt en toppenresa, kanske en av de bästa jag gjort, någonsin! Snart tänkte jag skriva ett lite längre inlägg med mer fakta om vår rutt och saker som kan vara bra att veta om man är sugen på att göra en liknande vandring. Har ni några frågor så går det fint att ställa dem i kommentarerna här så ska jag försöka svara på allt. Hej svejs från en vandringsfrälst!