Fyra dagar strax utanför Edinburgh

Efter sex dagar av vandring (mer om den senare) valde vi att förlänga vår vistelse i Skottland med fyra nätter i ett litet hus i Roslin, som ligger strax utanför Edinburgh. Det här gulliga huset från 1660, som tidigare varit ett värdshus under namnet The Old Rosslyn Inn, blev vårt hem för några dagar. Vi bokade det via The Landmark Trust, en brittisk organisation som tar hand om historiska byggnader på väg att förfalla och renoverar dem varsamt för att sedan hyra ut dem till privatpersoner. Ett underbart initiativ om ni frågar mig. Förförra nyåret hyrde vi ett banqueting house utanför Newcastle över årsskiftet, mer om det här.

Kolla hur fint de har gjort! Det ljusblå rummet med eldstad blev mitt sovrum.

När vi gjort oss hemmastadda började vi med en aperitif i trädgården på baksidan av huset. Granne med oss låg Rosslyn Chapel, ett mycket vackert kapell från 1400-talet som spelade en viktig roll i Dan Browns Da Vinci-koden och därmed fick turister att vallfärda dit. Jag vaknade första morgonen av att en busslast människor gick förbi utanför mitt fönster, tur att jag dragit för gardinerna.

I huset har även Robert Burns bott, ni vet den skotske poeten som skrev Auld Lang Syne och mycket annat. Jag kände mig inspirerad av hans närvaro och lade fram min anteckningsbok på skrivbordet i mitt rum.

Första kvällen lagade vi en fransk tomatpaj och sedan läste Anna en skotsk folksaga högt för oss. Får man ens ha det så här trevligt, frågade jag mig. Kombinationen av vackra miljöer, dålig täckning, inga skärmar och gott sällskap har en mycket positiv inverkan på mig.

Nästa morgon åt vi frukost i trädgården. Hembakade bagels som vi gjort kvällen innan och skotsk havregrynsgröt kokad på mjölk och serverad med bärkompott. Vi åt en så god gröt under vår vandring att vi var tvungna att fråga kocken om receptet och nu försökte vi återskapa den. Första försöket blev okej, men inte helt fulländat.

Efter frukosten tog vi bussen in till Edinburgh där vi avverkade en lång gata full med second hand-butiker.

Efter en vecka på ensliga stigar och i små byar var det smått chockerande att befinna sig i en storstad och bland Edinburghs alla turister. Så mycket folk överallt helt plötsligt.

Vi åt lunch på en trevlig fiskrestaurang, Fishers In The City. Beställde in skotska langoustines, musslor och fish cakes att dela på.

I en gullig bokhandel köpte jag en pamflett med nyskriven poesi och i en vintageaffär provade jag en klänning som jag lämnade kvar. Den var fin men jag kunde inte komma på när jag skulle bära den och bra kläder förtjänar att bäras.

Framåt kvällen hade vi planerat in en whiskyprovning och fick testa oss igenom sex sorter av olika karaktär. Det var kul, men whisky kommer nog aldrig att bli mitt primära dryckesval.

Sedan hade vi bokat bord på The Little Chartroom som låg ett stenkast därifrån. När bröd- och smörserveringen är ett litet konstverk som smälter i munnen vet man att resten av måltiden kommer att bli bra.

Jag åt makrill till förrätt följt av ett fantastiskt lamm.

Ett litet hej i spegeln och sedan dessert med persika, grape och någon slags klarifierad gelé.

Nästa dag sken solen över vårt hus, så efter en sen frukost bar vi upp solstolarna och parkerade oss med varsin bok. Småpratade då och då, läste något högt, slumrade lite, njöt av tillvaron.

Mer aperitif, följt av middag, följt av ett par omgångar Cluedo och lite pusselbyggande.

Torsdagsmorgonen började jag med en promenad till Rosslyn Castle som låg ett stenkast från vårt hus. Det kan man också hyra om man vill, kanske extra bra om man är ett större sällskap.

Sedan tog jag ett bad i det här underbara badkaret med utsikt över trädgården. Stort plus för badkar där man faktiskt kan sträcka ut benen fullt.

Under dagen bestämde vi att det var dags för ett besök hos vårt grannkapell för att uppleva samma sak som de vallfärdande turisterna. Det var väldigt fint! Tyvärr fick man inte fota där inne, men hela kapellet är hugget ur sten med fantastiska dekorationer och mängder av detaljer att upptäcka.

På eftermiddagen spelade vi ett spel som jag förlorade så massivt att jag faktiskt blev lite sur på riktigt. Jag piggade dock upp mig med att tänka på vår mycket brittiska dammsugare och huruvida jag kan övertala N att vi ska ha en sådan i vårt gemensamma boende. Sedan gick vi till byns lokala pub och drack öl och åt en sista pubmiddag.

På fredagsmorgonen var det dags att ta farväl av vårt hus och jag kände mig både utvilad och inspirerad på det bästa av sätt. Jag tycker så mycket om sättet som Landmark Trust inreder sina hus på, i brittisk stil som passar byggnaden, men utan att det känns konstlat eller omodernt.

På min inspirationslista skriver jag upp: stora mönstrade mattor (gärna lite slitna), väggar målade i mjuka färger som ljusblått, ängsgrönt och smutsig aprikosrosa, en hel matchande servis i blåvitt porslin, riktigt gamla sängramar, många olika ljuskällor, nätta skrivbord och sidobord, rejäla material som tåls att åldras och gulliga detaljer som tehuvor, tandborstkoppar och flätade papperskorgar. Nu återstår bara att se hur den här stilen ska införlivas i en lägenhet långt ifrån brittiska landsbygden, men det är ett senare problem.