Inredning – Julia Eriksson

Åtta saker jag inspireras av nu

Låt oss ta ett dyk ner i inspirationspoolen och titta på några saker som jag har sparat bara för att jag tycker att de känns lite extra kul just nu.

Snart börjar säsongen av halsdukar och vinterkappor på riktigt, men innan det blir sådär iskallt att man måste vira in hela sig vill jag påminna mig om att jag kan sätta en liten krage kring halsen på min jacka för att göra den roligare.

Ytterligare en påminnelse till mig själv: bara för att det är funktionskläder behöver de inte vara svarta. Hur fint med en olivgrön skaljacka eller ett par låga kängor i glada färger? Egentligen räcker det ju med att byta skosnören för att komma en bit på vägen.

Jag vet inte om det är någon oklar näringsbrist som drabbat mig men jag vill hemskt gärna äta sallader med knallgröna nocellaraoliver och bönor just nu. Toppa även med finhackad rödlök och en massa örter också, tack.

I år har jag som ambition att göra strumpbyxesäsongen till något kul med olika färger, mönster och glitter. Någon spådde att tartanmönstrade strumpbyxor à la Ralph Laurens 90-tal skulle komma tillbaka och jag tror nog att det stämmer. Det är fint också med fotlänk över strumpbyxorna, så enkel grej att sno rakt av och rassla runt på kontoret med.

Ett av mina ledord för höststilen var ju Barockens mysterier och det märks sannerligen på vad jag inspireras av. Jag vill ha överdelar i sammet, gärna något som ser ut att vara plockat rakt från Livsrustkammarens montrar. Finast blir det när man matchar med ett par helt vanliga jeans.

Jag har förbjudit mig själv att gå för djupt in i inredningstankar förrän en ny lägenhet är införskaffad, men en sak som jag tänkt på är att i princip inga hem vi går på visning i har bokhyllor. Läser folk inte fysiska böcker längre eller är det mäklarna som tvingar folk att gömma undan sina boksamlingar? Vart vi än flyttar vårt bohag i framtiden så vill jag i alla fall ha plats för en ordentlig bokhylla, det är en sak som är säker.

Ibland behöver man bara påminna sig själv om att prickigt är det bästa mönstret. Drömmen är fortfarande någon av Yayoi Kusamas väskor för Louis Vuitton men banktjänstemannen inom mig klarar inte tanken på att lägga så mycket pengar på en väska, det är för orimligt. Andra får kanske, men inte jag, herregud tänk på pensionen. Jag får rota fram prisvärda prickiga vintageplagg istället.

Vad jag däremot kan tänka mig att lägga en liten slant på är ett nytt fast gammalt armbandsur, helst något som känns lite udda och kompletterar de två jag har idag. Eller den där klumpiga Tiffany-ringen med olikfärgade stenar, men då kommer nog banktjänstemannen tillbaka och hytter med fingret igen. Bäst att lugna ner sig och låta inspirationen vara just inspiration.

En etta, vi två

Oktober blev november, två ettor blev en. Flyttlådor staplade i tillfälliga förråd, en tömd garderob avsedd för mina kläder, jag bygger boktravar på en ny plats, det är så jag gör mig hemmastadd. Vi spikar upp mina tavlor på väggarna, planerar in tid för veckohandling, har plötsligt dubbla uppsättningar av alla kryddburkar, oändliga mängder spiskummin. En ny resväg till jobbet, ett till namn på postfacket, när höstmörkret faller dividerar vi om hur många lampor vi ska ha tända vid middagsbordet, jag vill ha behagligt mörker, du vill kunna se vad du äter. På kvällen får den som önskar sova ytterst, det är nästan alltid jag som går upp först om morgnarna, står tafatt i hallen och väljer kläder fastän det borde vara enklare nu med ett begränsat utbud. Du förstår inte hur jag kan ha jeans på mig hemma om kvällarna och jag förstår inte hur du inte kan ha en helkroppsspegel någonstans. Vi turas om att göra sallad till middagarna, den som känner sig mest ansvarig tar disken, högtalarna ansluter nu oftare till min telefon än din. Den enda dörren som går att stänga om sig är den till badrummet, kvadratmeterna är färre till antalet än siffran i min ålder, om söndagarna går vi på visningar av allt som kan vara av intresse, sedan går vi hem till vårt. Snart kommer den första snön falla utanför fönstret, julpyntet hamnade i en av flyttlådorna i förrådet på andra sidan stan, men jag tror att vi går en mysig vinter till mötes, här i vår etta för två.

34 kvadrat på Hallandsgatan

Hela våren och sommaren 2019 ägnade jag söndagarna åt att gå på lägenhetsvisningar. Jag hade fått veta att mitt korttidskontrakt skulle gå ut samma höst och efter sju år av heltidsjobb och sparande hade jag äntligen fått ihop summan till en kontantinsats. Nu var det dags att med darrande steg kliva in på Stockholms bostadsmarknad. Jag rörde mig runt olika delar av staden, gick på visningar i Midsommarkransen, Aspudden, Södermalm, Gamla Enskede och Fredhäll. Budade med hjärtat i i halsgropen, förlorade flera gånger och vann en, men förlorade visst ändå. Så till sist en sensommarsöndag i augusti klev jag in genom porten på Hallandsgatan. Den lite bortglömda gatan på höjden med utsikt över Skånegläntan, i Helgalundens lummiga kvarter, där jag aldrig varit innan trots att det var så nära till allt. På visningen var vi två sällskap, det var jag och en tjej i 18-årsåldern som kommit dit tillsammans med sina föräldrar. De klev rakt in med skorna på, skakade på huvudet och sa att nej här måste man göra om allt. Vad gör ni i min lägenhet? tänkte jag och gick hem och vann budgivningen.

Sedan den dagen har jag varit förälskad i mina 34 kvadrat på Södermalm. Här har jag blivit vuxen på riktigt, hunnit fylla 30 och genomleva en pandemi. Jobbat hemifrån vid köksbordet, plöjt böcker på soffan och sett norrsken utanför mitt fönster. Jag har haft fester och middagar, kompisars bebisar sovandes på sängen och hela köket fyllt av vinglas. Stått med en pensel och målat både tak, köksskåp, fönster, dörrar och väggar. Jag har gjort den här lägenheten till mitt hem och det var när jag bodde här som jag träffade någon jag ville bjuda allra, allra längst in i hjärtat. Nu närmar jag mig slutet av en era och början av en ny och visst känns det en smula vemodigt, men framför allt tacksamt och varmt. Min etta ska få bli någon annans trygga plats och jag hoppas att den som tar över kommer att trivas lika bra som jag gjort.

Så här ser det ut när man kliver rakt in i lägenheten som ligger på tredje våningen.

Och från andra hållet. Kökets väggar och tak är målade i färgen Champinjon från Alcro.

Luckorna är i färgen Solmogen, också den från Alcro, och golvet är Forbos linoleumgolv i färgerna Pumpkin Yellow och Stardust. Här inne har jag lagat många många middagar, både till mig själv och till vänner.

Bakom den här dörren gömmer sig badrummet.

Ett oväntat rymligt sådant som är relativt nyrenoverat och har egen tvättmaskin. Här har jag målat taket i en mycket noga utvald ljusblå nyans med NCS-kod S1015-R80B.

Kliver man in genom den röda dörren möts man av det stora rummet. Här finns gott om plats för matgrupp, soffa och säng.

Ingen insyn och helt fri sikt, bara en massa lummiga träd och takåsar utanför. Kikar man rakt fram skymtar man de tre kronorna på Stadshuset.

Väggarna här är målade i nyansen Sans från Jotun och sedan har jag hängt upp all konst jag älskar.

En sänghörna där jag sovit så gott, så gott.

Och plats för min lilla matgrupp som jag köpte på Bukowskis för sisådär tio år sedan.

En fiskbensparkett man kan dansa på. Och rulla ut sin yogamatta på. Och faktiskt ligga och läsa på om man är lagd åt det hållet (det är jag, jag trivs mycket bra på golvet).

Fönstret och garderobsdörren målade jag i Old Rose från Alcro. Dörrens andra sida fick bli djupt röd i färgen Poetry Red från Jotun.

Vill ni se ännu fler bilder och hela annonsen så ligger den ute på Hemnet här.

Vart det bär av härnäst återstår att se, men jag är fylld av förhoppningen om att det kommer att ordna sig, precis som det ordnade sig den där augustidagen för sex år sedan. Allt blir bra och ett nytt hem kommer att få bli vårt gemensamma hemma.

Fyra dagar strax utanför Edinburgh

Efter sex dagar av vandring (mer om den senare) valde vi att förlänga vår vistelse i Skottland med fyra nätter i ett litet hus i Roslin, som ligger strax utanför Edinburgh. Det här gulliga huset från 1660, som tidigare varit ett värdshus under namnet The Old Rosslyn Inn, blev vårt hem för några dagar. Vi bokade det via The Landmark Trust, en brittisk organisation som tar hand om historiska byggnader på väg att förfalla och renoverar dem varsamt för att sedan hyra ut dem till privatpersoner. Ett underbart initiativ om ni frågar mig. Förförra nyåret hyrde vi ett banqueting house utanför Newcastle över årsskiftet, mer om det här.

Kolla hur fint de har gjort! Det ljusblå rummet med eldstad blev mitt sovrum.

När vi gjort oss hemmastadda började vi med en aperitif i trädgården på baksidan av huset. Granne med oss låg Rosslyn Chapel, ett mycket vackert kapell från 1400-talet som spelade en viktig roll i Dan Browns Da Vinci-koden och därmed fick turister att vallfärda dit. Jag vaknade första morgonen av att en busslast människor gick förbi utanför mitt fönster, tur att jag dragit för gardinerna.

I huset har även Robert Burns bott, ni vet den skotske poeten som skrev Auld Lang Syne och mycket annat. Jag kände mig inspirerad av hans närvaro och lade fram min anteckningsbok på skrivbordet i mitt rum.

Första kvällen lagade vi en fransk tomatpaj och sedan läste Anna en skotsk folksaga högt för oss. Får man ens ha det så här trevligt, frågade jag mig. Kombinationen av vackra miljöer, dålig täckning, inga skärmar och gott sällskap har en mycket positiv inverkan på mig.

Nästa morgon åt vi frukost i trädgården. Hembakade bagels som vi gjort kvällen innan och skotsk havregrynsgröt kokad på mjölk och serverad med bärkompott. Vi åt en så god gröt under vår vandring att vi var tvungna att fråga kocken om receptet och nu försökte vi återskapa den. Första försöket blev okej, men inte helt fulländat.

Efter frukosten tog vi bussen in till Edinburgh där vi avverkade en lång gata full med second hand-butiker.

Efter en vecka på ensliga stigar och i små byar var det smått chockerande att befinna sig i en storstad och bland Edinburghs alla turister. Så mycket folk överallt helt plötsligt.

Vi åt lunch på en trevlig fiskrestaurang, Fishers In The City. Beställde in skotska langoustines, musslor och fish cakes att dela på.

I en gullig bokhandel köpte jag en pamflett med nyskriven poesi och i en vintageaffär provade jag en klänning som jag lämnade kvar. Den var fin men jag kunde inte komma på när jag skulle bära den och bra kläder förtjänar att bäras.

Framåt kvällen hade vi planerat in en whiskyprovning och fick testa oss igenom sex sorter av olika karaktär. Det var kul, men whisky kommer nog aldrig att bli mitt primära dryckesval.

Sedan hade vi bokat bord på The Little Chartroom som låg ett stenkast därifrån. När bröd- och smörserveringen är ett litet konstverk som smälter i munnen vet man att resten av måltiden kommer att bli bra.

Jag åt makrill till förrätt följt av ett fantastiskt lamm.

Ett litet hej i spegeln och sedan dessert med persika, grape och någon slags klarifierad gelé.

Nästa dag sken solen över vårt hus, så efter en sen frukost bar vi upp solstolarna och parkerade oss med varsin bok. Småpratade då och då, läste något högt, slumrade lite, njöt av tillvaron.

Mer aperitif, följt av middag, följt av ett par omgångar Cluedo och lite pusselbyggande.

Torsdagsmorgonen började jag med en promenad till Rosslyn Castle som låg ett stenkast från vårt hus. Det kan man också hyra om man vill, kanske extra bra om man är ett större sällskap.

Sedan tog jag ett bad i det här underbara badkaret med utsikt över trädgården. Stort plus för badkar där man faktiskt kan sträcka ut benen fullt.

Under dagen bestämde vi att det var dags för ett besök hos vårt grannkapell för att uppleva samma sak som de vallfärdande turisterna. Det var väldigt fint! Tyvärr fick man inte fota där inne, men hela kapellet är hugget ur sten med fantastiska dekorationer och mängder av detaljer att upptäcka.

På eftermiddagen spelade vi ett spel som jag förlorade så massivt att jag faktiskt blev lite sur på riktigt. Jag piggade dock upp mig med att tänka på vår mycket brittiska dammsugare och huruvida jag kan övertala N att vi ska ha en sådan i vårt gemensamma boende. Sedan gick vi till byns lokala pub och drack öl och åt en sista pubmiddag.

På fredagsmorgonen var det dags att ta farväl av vårt hus och jag kände mig både utvilad och inspirerad på det bästa av sätt. Jag tycker så mycket om sättet som Landmark Trust inreder sina hus på, i brittisk stil som passar byggnaden, men utan att det känns konstlat eller omodernt.

På min inspirationslista skriver jag upp: stora mönstrade mattor (gärna lite slitna), väggar målade i mjuka färger som ljusblått, ängsgrönt och smutsig aprikosrosa, en hel matchande servis i blåvitt porslin, riktigt gamla sängramar, många olika ljuskällor, nätta skrivbord och sidobord, rejäla material som tåls att åldras och gulliga detaljer som tehuvor, tandborstkoppar och flätade papperskorgar. Nu återstår bara att se hur den här stilen ska införlivas i en lägenhet långt ifrån brittiska landsbygden, men det är ett senare problem.

Fem nya saker på väggarna

När blir man klar i ett hem egentligen? Aldrig väl, det är så jag känner i alla fall. Även om jag bott i min lilla lägenhet i drygt fem år hittar jag fortfarande saker att göra och sätt att tänka nytt. Den senaste tiden har jag gått omkring med min hammare och spikat upp lite fler grejer på väggarna, allt för att göra det ännu lite trevligare hemma.

På väggen ovanför min soffa fick den här rosa lampan i glas komma upp. Under vintermånaderna insåg jag att jag behövde fler belysningspunkter, men eftersom jag har lite ont och golv- och hyllplats behövde det vara vägglampor. Efter ett långdraget letande hittade jag den här på Tradera som matchar perfekt med mina snickerier som jag målat i Alcros Old Rose. För att balansera upphängningen av lampan satte jag också upp en keramiktavla med en näckros på som jag köpt billigt på Myrorna.

Ovanför mitt stora ljusgula skåp hängde tidigare en pastellig oljemålning med en blombukett, men den fick bytas ut till den här mer abstrakta tavlan som jag köpte på vår konstauktion på jobbet. Jag tycker att de gula, gröna och blå tonerna gör sig fint med den rena träramen och att den bryter av bra med alla mina prylar på skåpet som annars riskerar att bli lite för gulliga.

En till liten vägglampa fick flytta in i ett tidigare mörkt hörn, precis intill min garderob. Det är en smörgul kub som lyser både uppåt och nedåt med varmt ljus. Absolut snyggast hade det ju varit om man hade kunnat bygga in sladden, men det är överkurs för mig. I sockerlådan där under göms min router tillsammans med sladdarna till högtalaren som står ovanpå.

Det sista jag spikade upp var ett vykort från Moderna Museet och deras utställning om tysk expressionism. Jag fastnade så mycket för färgerna och uttrycket i tavlan av Ernst Ludwig Kirchner att jag köpte den i litet format. Vykortet satte jag sedan i en second hand-fyndad ram mot en vinröd bakgrund. Det vinröda papperet är ett färgprov som jag köpt tidigare och som är väldigt lik färgen jag valde att måla köksdörren i, som sitter på väggen intill. Jag tycker det blev fint med en tavla på lite oväntad plats och att färgerna bryter av bra mot mitt ljusgula kök.

Nu ska jag låta hammaren vila ett slag. Nästa hemmaprojekt blir kanske att sy något.

Rosa fönster, vårens tvekan och allt som kom emellan

Hej hej, hemskt mycket hej. Jag har tänkt att jag ska skriva det här inlägget i ungefär en veckas tid men det är som att det hela tiden har kommit saker emellan. Exempel på sådana grejer kan vara: en prenumeration på DN som inte bara väcker mig 02:30 genom att dunsa in på mitt hallgolv utan också får mig att på ett Pappa Åbergskt vis vilja lägga mig raklång på soffan med både kultur-, sport- och nyhetsdelen i knät när jag kommer hem från jobbet. Det kan också vara en bokad karaoketid kl 19:15, inte för att det var den enda tid som fanns utan för att det finns något väldigt kul i att intensivt och dedikerat mötas tre personer i ett litet rum direkt efter arbetsdagens slut och sedan skråla med stor inlevelse i nästan två timmar. Och så allt det vanliga då: tvätten, disken, maten, sömnen, städet, springet, jobbet, hunden, katten, glassen, okej stryk de tre sista.

Jag håller fortfarande på och gör om hemma och har nu kommit till segmentet kring textilier där jag ska byta matta (ni ser kanske inte spåren av en halvliter kryddstark orangeröd nudelsoppa som landade på den men ni ser i alla fall den där tunna, repade kanten som fransar upp sig lite mer för varje dag). Sedan är jag i valet och kvalet kring ifall jag ska hänga upp gardiner vid sängen som en liten avskärmande tygvägg. Det kan bli fint men det kan också bli en väldig massa tyg som bara hänger (ni bara: ja det är så gardiner fungerar). Och som vanligt är frågan vilken matta, vilka gardiner, vilka soffkuddar? Hur kan kläder vara så enkelt och inredning så svårt? Hjälp.

Vad som är enkelt dock: hoppa på tåget till Uppsala, promenera trettio minuter från stationen, komma hem till min systerdotter och leka. Läsa boken med rim, äta plättar till middag, köra med bilarna, ta på pyjamasen med korvar, vinka i fönstret och åka hem igen.

Lite mer halvkrångligt är att måla fönster, de har så många fler delar än man först tänker, men det blir också lite otippat och kul. Det svåra är bara att bestämma när man ska sluta, räknas elementet som fönster, nej väl? Kan jag undvika att måla element så vill jag nog göra det.

Jag gillar i alla fall hur det rosa förstärker solnedgången och gör den mjukare, varmare och mer livfull. I takt med att sommaren anländer tänker jag att det kommer bli ännu mer effektfullt.

Nu matchar i alla fall både dörrar och fönster i färgen old rose och jag tänker att jag ska ställa undan kassarna med målargrejer för ett tag.

I slutet av förra veckan var jag på reklamfilmsinspelning. Det var långa dagar omgivna av en massa människor, sladdar, tejprullar, kameror, monitorer och fika.

På grund av platsbrist satt jag och mitt team en hel dag i en avstängd bastu med utsikt över havet och tittade på en skärm och godkände regi via en walkie-talkie. Vinden ven utanför och regnet smattrade mot rutorna men med tillräckligt stora lampor kan man fejka ett varmt dagsljusinsläpp. Kanske är budgetvarianten av att ställa en sådan lampa utanför sitt fönster mellan oktober och mars att måla insidan av det rosa.

Den sista scenen för dagen var ett kalas så när vi skulle åka tillbaka mot stan fyllde vi hela bilen med heliumballonger. Jag som skulle gå på fest plockade med mig ett stort knippe och gav till födelsedagsbarnet. ”Grattis! Och förlåt om jag luktar furu, jag har suttit i en kall bastu hela dagen”, sa jag. Sedan åt vi tårta och drack bubbel och när vi gick hem blåste det sådana starka kastvindar att vi fick hålla hårt i halsdukarna.

Dagen därpå var en vårig illusion. Soligt och ljuvt men ack så kallt. Känner ni till fenomenet med star-urar förresten? Enligt gotländsk sed ska det från starens ankomst i januari, februari någon gång, ske sju star-urar innan våren är här på riktigt. Det vill säga sju lågtrycksperioder med högtrycksperioder emellan. Sedan jag fick lära mig det har det blivit lite enklare att acceptera de plötsliga snöfallen som kan uppstå i mars. Varje sådant tar oss nämligen närmare den riktiga våren. Nu tror jag att vi precis klarat den fjärde star-uren i Stockholm, så bara tre kvar. Håll ut!

I söndags kväll fick jag slå mig ner i Sadias vardagsrum och äta middag. Det borde man alltid göra på söndagar. Jag tänker på Sardellen och hennes stående pasta med tomatsås-middagar som hon brukar bjuda in till. Ett så genialiskt koncept i all sin enkelhet, ändå känns det som att söndagskvällar är en mycket bortglömd tid för inbjudningar i min värld. I alla fall så sågs vi där hemma hos Sadia för att boka resan till vår vandring i sommar. Den blir i Pyrenéerna, så nu ska vi bara lyckas tåga oss ner till Frankrike.

Just det, en sista sak som också kom emellan tiden och det här inlägget var att jag gick till café efter jobbet med avsikten att skriva det här men så började jag läsa en bok istället och det var så trevligt att sitta där och vända blad efter blad med en kanna te så nästa dag gjorde jag samma sak igen och ja, nu är det ju ett rent under att det här inlägget blev av för vet ni hur mycket te det finns att dricka och hur många böcker som måste läsas? Åh. Men jag hoppas att vi hörs snart igen.

Ett nymålat solgult kök

Under hösten har jag planer på att fixa i ordning min lägenhet. Det är inga omfattande renoveringar jag talar om, utan mer en uppdatering med färg och textil på sådant jag kommit på att jag vill ändra under de fyra åren jag bott här. Fyra år förresten, tänk vad tiden går snabbt. Och tänk vad Julia som velade mellan att köpa något lite större en bit utanför stan eller en mindre lägenhet på Södermalm och konstaterade ”äsch, jag behöver inte bo stort, jag kommer ändå inte vara hemma så mycket” fick äta upp det när det blev två och ett halvt år av pandemi med hemma-häng, hemma-jobb och hemma-allt… Nåväl, jag trivs fint här i min etta och räknar också med att bli kvar ett bra tag till med tanke på dagens ränteläge och bostadsmarknad. Gulp. Förlåt för sidospår, lägenhetsfixande var det ju och först ut på min agenda finns köket.

För ett par år sedan bestämde jag mig för att byta ut det ljusa skavda laminatgolvet i vad som är kök och hall och landade då i ett färgglatt alternativ med rutor i vaniljvitt och lejongult (här kan ni läsa mer om det). Nu kände jag att det var dags att fortsätta på det spåret och ge även resten av köket en injektion av färg. Så jag travade iväg till färgbutiken och efter lite velande landade jag i nyansen Solmogen från Alcro. En mjuk och smörgul färg som passar fint med golvet.

Jag bestämde mig för att måla själv istället för att skicka in luckorna på lackering, mest för att det kändes som ett kul projekt att ta sig an och för att det skulle bli mycket billigare så. Dessutom är mitt kök ganska litet med bara fem dörrar och tre lådfronter så jag räknade med att hinna klart på en helg. Efter lite rådgörande med personalen i färgaffären kom jag hem med täckmaterial för att skydda golvet, målartvätt, fint sandpapper, rollerkit med filtroller, tunn pensel, maskeringstejp och en liter halvblank lackfärg. Den passar bra till den här typen av luckor eftersom den är tålig och inte får en massa fingeravtryck så som en mattare färg gör. Sedan var det bara att plocka ner luckorna och sätta igång.

Det som tog allra längst tid var faktiskt att tömma alla skåp, flytta grejerna och sedan packa in allt igen samtidigt som jag passade på att rensa lite. I övrigt gick målningen ganska snabbt och enkelt. Eftersom mina luckor var målade sedan innan behövde jag bara köra målartvätt och inte grundmåla något. Sedan gjorde jag två strykningar på två olika dagar. För att komma åt kanterna vid spegeln (Heter det så? Den centrerade fördjupningen på luckan alltså?) målade jag med en pensel och körde sedan med roller. Granskar man extremt nära kan man se att det är egenmålat och någon liten skavank, men på det stora hela blev jag mycket nöjd med resultatet.

Nästa steg på min hemmafix-resa blir nog att måla väggar och tak i köket som nu är i en helvit och ganska sliten nyans. Här lutar jag mot en aningen varmare, men fortfarande ljus färg eftersom rummet saknar fönster och direktljus. Jag ska också måla om alla snickerier i form av lister, dörrar och hatthylla eftersom färgen där har börjat flaga. Exakt vilken nyanser det blir klurar jag fortfarande på, så gör er redo för en del två om förhoppningsvis inte allt för länge. Nu ska jag gå upp och laga frukost i mitt nya solgula kök!

Sju små julkarameller

Jag har typ glömt bort hur jag bloggar om jag inte skriver prosalyrisk känslosås, vilket jag i och för sig gillar väldigt mycket (tack för alla fina kommentarer), men det är ju också påfrestande och utlämnande. Trycket på den där publiceringsknappen känns jätteläskigt och befriande på samma gång. Att ställa hjärnan och hjärtat på, kanske inte vid gavel, men långt mer än glänt i alla fall och säga ”här är jag och just nu är det inte så bra”. Det är livsfarligt. Men förlösande. Och ja, något ska jag väl göra med misären.

Med det sagt så är fint att se er här igen i mitt älskade dammiga lilla hörn på internet. Mer lyrik och känslor lär det säkert bli snart igen, men låt oss fokusera på något helt annat ett tag.

Jag har köpt ett sånt där nedräkningsljus som man tänder varje dag till jul. Självfallet hamnade jag efter direkt och fick hetselda från dag 3 till dag 8 i ett svep. Ljusstaken i glas hittade jag högt uppe på en hylla på Myrorna. Den ser ut som grön jello vilket ändå är lite kul.

Förutom mitt ljus har jag också en adventskalender med konst- och litteraturtema som jag fick av min vän Karin. Varje dag får man sprätta upp ett nytt uppslag och där i finns antingen en kortare text eller ett verk att titta på. Mysigt!

Under en av alla tusen dagar i slutet av november fick jag för mig att bygga ut min tavelvägg ovanför soffan lite åt höger och spikade således upp en gammal spegel med fläckar som inte går bort samt en liten meteorit i mässing. Till advent åkte också stjärnan i fönstret upp.

På första advent sjöng jag några sånger på högmässan. Det var svart klädkod för kören så jag bar sammetskostym och matchade med stor rosett i håret. Jag saknar lite att ha långt hår nu när man vill vara extra fin med olika uppsättningar och frisyrer, men det här funkar ju i alla fall.

Nästan all min lästid just nu går till kurslitteratur, men när jag får en lucka över försöker jag klämma in lite egenvalda böcker också. Som Ingvild H. Rishøis Vinternoveller som var otrolig läsning. Tre långnoveller med vältecknade personporträtt och ett balanserat språk med nerv.

Nu blev det här jätterandom bland allt julpynt men jag har köpt en ny badrumsmatta som gör mig glad. Kanske mest för att den passar så bra till köksgolvet utanför badrummet. Smårutigt och storrutigt på längden och snedden. Härligt med badrumsljus så här års också, noll procent äkta sol.

Till sist gick jag en dag till bästa Söderbokhandeln och köpte en julklapp till mig själv. Det tycker jag att man får göra om man inte kommer att få några andra klappar. Egentligen hade jag velat köpa Anne Carsons Röd självbiografi som jag tycker så otroligt mycket om och skulle vilja ha i min ägo, men den verkar vara slut exakt överallt. Om någon av er skulle råka sitta på ett ex är jag redo att öppna stora plånboken och erbjuda en bra slant. Annars får jag väl vänta på att hon får nobelpriset och det blir nytryck, men det känns lite väl långt bort just nu.

Det var sju små julkarameller som får liva upp tillvaron just nu. Hoppas att vi hörs snart igen!

Konsten att sy en hissgardin

När det gäller inredning tänker jag att jag förespråkar metoden skynda långsamt. Men ibland går det nog faktiskt lite för långsamt. För efter ett och ett halvt år utan gardiner och med uppvaknanden i ett rum som badar i ljus klockan fem på morgonen under sommarhalvåret så var det verkligen hög tid att ta tag i situationen. Först tänkte jag mig en lösning i form av mörkläggningsgardiner på stång, men efter att ha kollat på olika alternativ utan att fastna för något så kom jag på att jag ville ha en hissgardin. En lätt och luftig som kan fungera både som rullgardin om natten och inramning av fönstret på dagen. Perfekt! Efter ytterligare lite research och mätande av fönstret insåg jag att jag skulle bli tvungen att specialbeställa en. Eller ta saken i egna händer och göra den själv. Hur svårt kan det vara? tänkte jag. Inte så svårt skulle det visa sig. Inte jättekul heller. Men helt klart överkomligt och tre kvällar senare var jag klar.

Jag valde att sy min hissgardin i ett dubbelt linnetyg för att dämpa ljuset mer. Det blir dock inte beckmörkt men tillräckligt för att jag ska sova bättre. Jag mätte upp fönstret och la till sömsmån på alla kanter, sicksackade, fållade och vände rätt. Sedan sydde jag fem kanaler. Två bredare i över- och underkant för att få plats med en 3,5 cm bred trälist och tre smalare med jämna mellanrum mitt på gardinen med plats för en 1 cm bred rundstav.

Sedan petade jag in listerna som jag sågat till i rätt längd och sydde igen kanalöppningarna för hand. På baksidan sydde jag dit 15 stycken öljetter. Tre på varje kanal, en i mitten, en till höger och en till vänster. I de tre nedersta öljetterna knöt jag fast ett persiennsnöre som sedan fick löpa genom de resterande öljetterna hela vägen upp och så samlade jag alla tre snören i en öljett längst ut i överkanten. Jag förstår om min förklaring känns lite knixig, men den här bilden kanske kan hjälpa till att förtydliga.

Till sist skruvade jag i tre skruvöglor rakt genom tyget högst upp och in i den övre trälisten. Sedan slog jag i tre spikar ovanför fönstret som jag hängde upp hela gardinen på. Själva persiennsnöret fäste jag på två enkla spikar vid sidan av fönstret. Jag tycker det blir finare än sådana plastfästen som finns.

Och så här blev resultatet! Här är gardinen hissad halvvägs, men den går såklart att skjutsa hela vägen upp om man önskar. I och med att den bara är upphängd på spikar så kan jag lätt plocka ner den under vintertid om jag vill, eller kanske sy en till i något färgglatt tyg att variera med efter säsong. Vi får väl se om det dröjer ett och ett halvt år till dess eller om jag skyndar lite mindre långsamt framöver.

Ett soligt & rutigt köksgolv

Ända sedan jag flyttade in i min lägenhet i november 2019 har jag varit fast besluten om att jag skulle byta ut golvet i det kombinerade köket och hallen. Där låg ett ljust laminatgolv med en del fula märken och skav och det var också på väg att börja lossna av sig själv. Min första förhoppning var att hitta ett otroligt trägolv därunder, men när jag lirkade upp en av bitarna under kylskåpet hittade jag bara en brun linoleummatta. Så jag började fundera på vilken slags golv jag ville ha och startade ett månadssparande dedikerat till köksgolvet.

Ganska snabbt kom jag fram till att jag ville ha något med färg och som känns ”lite kul” (väldigt typiskt mig). Eftersom köket och hallen är ett ganska litet rum på ungefär åtta kvadratmeter och det stora rummet i lägenheten har en fin fiskbensparkett så ville jag hitta något som bryter av lite. Något som kontrasterar mer än vad ett annat trägolv skulle göra och som dessutom fungerar bra när jag tappar grejer i min matlagning eller kommer in med leriga skor på hösten.

Efter ett år av velande och sparande (förlåt, men kan vi normalisera det lite att det kostar en massa pengar att renovera och måla om och bygga nytt, även i bloggvärlden?) landade jag i ett rutigt golv med linoleumplattor. Det kändes som ett bra val pga svanenmärkt, slittåligt, prisvärt och såklart: kul, men också lite klassiskt. Så i december travade jag iväg till golvbutiken för att göra min beställning, bara för att få höra att det rödvitrutiga golvet jag bestämt mig för inte skulle komma förrän i april. Så jag väntade och väntade och när det äntligen blev april hörde jag av mig igen. Jag fick ett mycket trevligt bemötande men också en tråkig nyhet, det hade blivit något fel i produktionen och nästa batch skulle inte komma förrän i augusti. Där någonstans tog mitt tålamod slut, så jag frågade om det fanns några andra färger tillgängliga nu direkt och valde vita och lejongula plattor istället.

I tisdags släppte jag in golvläggaren och flydde sedan in till kontoret. När jag sedan kom hem på kvällen och klev in genom ytterdörren ska jag erkänna att jag mumlade ett halvförskräckt ”oj”. Det var som att kliva in i ett nytt rum. Men med alla saker på rätt plats igen och några timmars invänjning så kändes det precis så kul och härligt som jag hoppats. Så numera har jag ett otroligt soligt golv i mitt kök.

Igår blev det invigning med matchande orangevin och två vänner på besök. Och om inte alltför länge hoppas jag att jag kan fylla det med dansande fötter och en massa folk på en ordentlig hemmafest. Det tycker jag faktiskt att både jag och golvet förtjänar.

Jag har fått en del frågor, så här kommer en liten uppdatering med mer exakt information. Köksgolvet är från Forbo och serien Marmoleum. Jag valde färgerna Stardust och Pumpkin Yellow. Jag vet dock att den sistnämnda var på utgående när jag beställde den 2021, så den kan vara så att den inte finns kvar. Jag köpte golvet via Golvpoolen/Linoleumkompaniet i Stockholm som var väldigt behjälpliga och bra på att svara på frågor, så jag kan varmt rekommendera dem.